Biskop Anders Arborelius ocd

Johannes av Korset

Reträttföredrag Berget, Rättvik 20-23 juni 2011

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag IV

Återigen börjar vi med ett Paulus-ord, avslutningsorden i Andra Korinthierbrevet:
”Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den Helige Ande åt er alla” (2 Kor 13:13). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det är med dessa ord mässan börjar som en liturgisk hälsning. Vi är nu framme vi den sista stationen på vår resa med Johannes av Korset. Vi har kommit fram till Treenighetens inre liv. Hela vårt liv syftar i sista hand till att vi skall bli genomsyrade av det treeniga liv som lever i oss genom dopet. Vi är Guds tempel, där Gud själv bor. Kallelsen att dela Guds eget liv är själva målet för vårt liv.

Vi skall i all korthet försöka se hur det i Johannes av Korsets vision går till. Intressant är att
1 Kor 13:13 talar om tro, hopp och kärlek, det som är vårt sätt att ta emot Guds treeniga liv. Det finns en tredelad struktur både i Gud och i oss. Det finns ett samspel mellan det Gud är i sig själv och det vi tar emot av honom. Johannes av Korset har mer än många andra mystiker betonat att vi är delaktiga av det treeniga livets verklighet. Det är alltså inte bara något yttre utan en inre delaktighet, som redan har getts oss genom dopet, men som genom rättfärdiggörelsen, heliggörelsen och gudomliggörelsen blir alltmer tydlig. Vi blir då Guds jämlikar och följeslagare (iguales y compañeros) Det är något oerhört att Gud i sin ofattbara kärlek och ödmjukhet gör oss till sina jämlikar. Vi måste förstå det rätt. Vi förblir naturligtvis skapade varelser med allt vad det innebär. Men kärleken innebär alltid någon form av jämlikhet. Äkta kärlek kan aldrig vara lite ”von oben”. Här måste vi med yttersta försiktighet granska vad Johannes av Korset säger. Det är mycket lätt att på ena eller andra sättet hamna lite utanför. Vi förblir skapade, svaga varelser. Men genom Guds nåd blir vi förvandlade och upphöjda till Guds jämlikar och följeslagare. Vi blir delaktiga av det som sker i Gud själv, i den allraheligaste Treenigheten.

Jag citerar här Andlig Sång: ”Man skall inte förvånas över att själen är i stånd till något så upphöjt som att andas i Gud, vilket hon gör genom delaktighet liksom att Gud andas i henne, ty förutsatt att Gud ger henne nåden att förenas med den Allraheligaste Treenigheten, i vilken hon blir lik Gud och Gud genom delaktighet. Hur skulle det då vara otänkbart att hon också utför förståndets, kunskapens och kärlekens handlingar, eller snarare att dessa utförs, i Treenigheten, tillsammans med den, på samma sätt som den, fastän genom delaktighet genom att Gud själv handlar i henne. Detta innebär att vara förvandlad till de tre personerna i kraft och visdom och kärlek, och i detta är själen lik Gud. För att hon skulle kunna uppnå detta skapade Gud henne till sin avbild och likhet”.

Det är inte helt lätt att omedelbart ta till sig detta budskap, eftersom det är så högt och upphöjt. Därför är det viktigt att förklara det, så att vi förstår att Johannes inte är någon form av panteist eller att vi går upp i Gud och försvinner, utan att det är tal om delaktighet av det som är Guds inre verklighet genom den heliggörande nåden. Vi är alltså skapade till Guds avbild och likhet redan från början. Här blir det tydligt vad det egentligen innebär att vi faktiskt är formade efter Treenighetens bild och att vi får delta i detta Guds inre liv genom Guds nåd som har kommit till oss i sakramenten. Därför säger man i den dogmatiska teologin, att vi genom dopet är delaktiga i Sonens eviga födelse ur Faderns sköte. Naturligtvis sker delaktigheten på ett sakramentalt sätt. Kyrkofäderna betonar ständigt, att vi är söner i Sonen, att vi är delaktiga av det som sker ovan tid och rum genom sakramentets nåd.

Mystiken, den mystiska utvecklingen, skall lära oss att ta emot detta som något existentiellt och på något sätt erfarbart. Denna delaktighet finns redan i oss, men genom att vi förvandlas genom den andliga vägen blir det en verklighet som vi lever av och tar till oss. Vi får alltså i Gud delta i de gudomliga personernas inre relation. I oss ser Fadern sin Son. Vi blir mer och mer likgestaltade och likformade med honom. Vi får i Sonen också utandas Anden genom delaktighet. Vi blir i vårt inre delaktiga av Guds inre verklighet. Naturligtvis övergår detta totalt vår horisont. Är detta möjligt? är vår första reaktion. Är detta inte något farligt? Gör vi oss inte alltför stora? Tar vi inte bort skillnaden mellan Gud och hans skapelse? Nej, menar den mystiska teologin. Vår kallelse är att, som Östkyrkans teologi säger, gudomliggöras. Det innebär att vi är delaktiga av det innersta i Gud, men genom nåd. Det betyder att vi inte kan tillgodogöra oss det utifrån vår naturliga mänskliga verklighet, utan det är nåd utöver nåd. Samtidigt är det något som verkligen öppnar oss för Guds inre verklighet. Treenigheten är inte en spekulativ verklighet långt borta i fjärran, utan det är livet i oss, det vi är kallade till att leva av i all evighet och redan här i tiden.

Någon har sagt att Wilfrid Stinissens stora teologiska förtjänst är att han har populariserat Treenighetsdogmat i Sverige. För många människor har Treenigheten varit något ytterst fjärran och svårgripbart. Man har naturligtvis bejakat Treenigheten i naken tro eftersom det är en del av trosbekännelsen, men det har inte riktigt gått in i medvetandet att Gud har öppnat sin treeniga verklighet för oss och gjort oss delaktiga av den.

Naturligtvis har vi alla bejakat Treenigheten. Det finns inga skillnader mellan kyrkorna i detta fall. Men Treenigheten har fått en alltför torr och abstrakt prägel för många människor. Det är ingenting de lever av och riktigt har tagit till sig, att de är kallade till denna djupa delaktighet. Här kan den mystiska teologin berika människors liv. Då upptäcker man att allt i oss, allt i vårt liv är präglat av Treenigheten, eftersom vi är skapade till Guds avbild och Gud är en treenig Gud. Vi kan inte förstå livet, oss själva, verkligheten, om vi inte tar till oss detta synsätt.

Vi skulle kunna säga att Treenighetstron är besläktad med en filosofisk grundtanke: jag, Du, vi. Vi behöver bara tänka på Martin Buber (1878-1965), som har levandegjort den bibliska synen så tydligt på ett filosofiskt sätt. På något sätt har han också gett Treenighetstron ett filosofiskt fundament, trots att han förblev judisk troende. Vi människor får inte bara fastna i jaget. Vi behöver ständigt ett Du och tillsammans är vi ett vi.

Johannes av Korset, liksom hela den kristna mystiken, betonar att målet är att vi mer och mer skall bli medvetna om vår delaktighet i Guds inre treeniga verklighet, att detta inte bara är något abstrakt utan att det är själva verkligheten. Vi framgår ständigt ur Faderns sköte tillsammans med Sonen. Vi får vår existens som en ständig gåva. Vi är verkligen Faderns barn, söner i Sonen och tillsammans med Sonen utandas vi Anden som framgår ur Fadern. Här finns det accentskillnader mellan Öst- och Västkyrkan. De ortodoxa avvisar det latinska tillägget filioque. Men från katolskt håll betonar man alltid, att det bara är en accentskillnad och inte en trosskillnad. Anden utgår av Fadern genom Sonen, skulle man kunna säga, för att inte fastna i onödiga diskussioner.

Vi kan aldrig till fullo förstå det som sker i Gud. Men vi är delaktiga av det genom nådens liv i oss. Det är inte något främmande, utan det är själva vår innersta existens att vi är i Gud och Gud i oss. Vi är alltså, som Johannes av Korset vågar säga, Guds jämlikar och följeslagare genom nådens delaktighet. Det är det mål vi är på väg till. Genom dopets nåd finns det som ett frö i oss. Vi är redan nu Guds tempel. Gud lever i oss, och när Gud lever i oss lever han i oss som den treenige Guden, där Sonen ständigt framgår ur Faderns sköte av all evighet och de tillsammans utandas Anden. Allt detta sker i oss, eftersom vi genom nåden redan nu lever i evigheten. Men vi gör det i tiden. Det är vårt dilemma att vi sitter så fast i tid och rum och därför låter detta betraktelsesätt för oss mycket overkligt, mycket långt borta, mycket fjärran. Men jag tror att nästan alla kristna i små doser har erfarit och anat hur nära Gud de är och att de är indragna i de inomtrinitariska relationerna. Det är inte något långt borta utan att det är något djupt inom oss.

I själens innersta boning är vi, som Teresa av Avila säger, bebodda av den treenige Guden i hela hans fulla verklighet. Kärnan i vår existens är att vi är bebodda av Gud. Vi är inte tomma och ihåliga, säger Teresa av Avila. Den stora frestelsen i vår tid är tomheten och ihåligheten. Vem är jag egentligen? Var ligger min identitet? Men erfarenheten av tomhet kan bli en möjlighet att låta sig uppfyllas av det treeniga livet.

Vi kan förstå tomhet negativt: tomhet på något. Men vi kan också förstå den positivt: tomhet för att ta emot, uppfyllas. Det är viktigt, när vi möter människor som erfar existentiell tomhet, att se att deras tomhet är till för att uppfyllas. Därför kan det ibland vara lättare för en sådan människa att ta emot den inre rikedomen än för den som inte har erfarit tomheten. Det tillhör också en del av själens dunkla natt och dess välsignelse att man har prövat på erfarenheten av utblottelse, tomhet, just för att kunna ta emot och uppfyllas ännu mer av det gudomliga livet.

Vi kan alltså se på den kristna mystiken utifrån olika utgångspunkter. Vi har talat om brudmystiken. Här skulle vi kunna tala om Treenighetsmystik. Johannes av Korset spelar på alla dessa klaver för att göra oss medvetna om den fullhet och rikedom som Gud vill ge oss. Man brukar säga att vissa människor har en tendens åt det ena eller det andra. Men Treenighetsmystiken är det högsta i kristendomen. Ibland hör man röster som säger, att vi måste överstiga den. Den äkta mystiken, menar de, är att lämna alla begrepp, alla dogmatiska sanningar bakom sig för att gå in i någonting annat. Men då lämnar man kristendomen bakom sig och hamnar snarare i en buddhistisk eller liknande tradition, där tomheten och intet är målet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att under den mystiska vägen får man gång på gång erfara tomheten och intet, men då som en förberedelse för att uppfyllas av den fulla treeniga verkligheten. Det betyder naturligtvis inte att vi förstår allt om den treenige Guden. Det kan vi inte göra. Det är därför vi har lite svårt att ta till oss en sådan text av Johannes av Korset.

Vi får räkna med att vi behöver ha hela evigheten på oss för att få lite djupare insikt i vem Gud är, och inte ens evigheten räcker till för att utforska Gud. Vi skall få se honom sådan han är står det i Bibeln. Men att se Gud innebär att aldrig bli mättad av åsynen. Det finns ständigt något nytt, något större, något ännu rikare att upptäcka, det som mystikerna kallar epektasis, att sträcka sig efter ett mål, som ständigt blir större. Den aspekten finns också med under den mystiska vägen. Vi tror att vi har kommit fram och efter mycket möda slår vi oss till ro. Nu vet vi hur vi skall be. Allt funkar perfekt. Så plötsligt släcks ljuset, och då måste vi ut på ny pilgrimsvandring. Vi kan aldrig nöja oss med det vi har och slå oss till ro. Gud är alltid större. Hela tiden måste vi balansera mellan det vi vet genom tron, genom Bibeln och Kyrkans lära och mystiken och det som är ännu större, det som vi hela tiden måste gå vidare mot. Men vi kan aldrig överstiga Guds treeniga verklighet. Däremot kan vi tränga djupare in i den och mer och mer bli hemmastadda där. Den resan börjar redan här på jorden. Genom vårt dop är vi en boning för den treenige Guden och mer och mer kan vi utforska och tränga in i denna verklighet. Hur gör vi det?

Då är vi framme igen vid de teologala dygderna. Genom vårt dop har vi fått ett övernaturligt organ, som ger oss möjlighet till äkta kontakt och relation med Gud. Bara genom att vara skapad har människan har en möjlighet att erfara Gud. Men genom nåden får vi ett ännu djupare och mer fulländande organ, som hjälper oss att komma Gud närmare. Redan på det naturliga planet finns det tro, hopp och kärlek, men genom dopets nåd får detta sin fulla kraft. Hela vårt andliga liv går ut på att lära oss att använda det övernaturliga organet. Rent spontant använder vi ofta, när vi närmar oss Gud, de naturliga sinnesförmögenheterna. Vi använder vårt förstånd och det är bra att vi gör det. Vi behöver också förståndet. Vi använder viljan och minnet.

I den klassiska, kristna antropologin finns det en komplementaritet mellan det naturliga och det övernaturliga planet. Den naturliga människan med hennes själsförmögenheter och den övernaturliga organism som hon har fått genom nåden står i relation till varandra. Förståndet motsvaras av tron, viljan av kärleken och minnet av hoppet. Det sista kanske förvånar oss lite. När vi tänker på minne, tänker vi på det som ligger bakåt, medan hoppet riktar oss framåt. Men i den klassiska antropologin är minnet ett existentiellt minne, som omfattar allt det som rör sig i människan: drömmar, planer, visioner, allt det som hon bär med sig som konkreta minnen av det hon varit med om. Det är ett förråd av allt möjligt.

Vi har alltså ett övernaturligt organ. Vi talar om tre teologala dygder. Ordet dygd är det latinska virtus som betyder kraft. Ordet dygd betyder egentligen kraft, dynamik, det grekiska dynamis. Det är ett dynamiskt spänningsfält som gör att vi kan fånga upp signalerna från Gud. Tro, hopp och kärlek är våra känslospröt för att komma i kontakt med Gud. Det är det vi använder när vi ber. Men gör vi det? Den springande punkten är att vi ofta använder fel organ. Vi tänker. Vi har bilder och vi har känslor och stämningar. Vi använder ofta de naturliga sinnesförmögenheterna för att relatera oss till Gud. De kan naturligtvis hjälpa oss på vägen, och det måste de göra.

Vi behöver vårt förstånd, vår vilja och vårt minne för att få ett begrepp om vem Gud är och vad han vill. Men i själva direktkontakten med Gud har de inte sin plats. Det är här vi måste vara mycket uppmärksamma. Vad gör vi egentligen när vi ber? Älskar vi Gud? Hoppas vi på Gud? Tror vi på Gud?  Eller tänker vi på Gud? Minns vi Gud? Gör vi oss bilder? Vi kan få hjälp av de naturliga sinnesförmögenheterna för att orientera oss i Guds värld. Vi behöver dem och vi får inte underskatta dem. Vi behöver dem för att lära oss något och veta något om Gud, för att sätta igång vår vandring till honom.

Men i själva mötet med den levande Guden måste vi satsa mer på kärleken, tron och hoppet, dessa tre, som Paulus talar om. De är vårt direkta Gudsförenande organ. Det går liksom in i vartannat. Det är naturligtvis olika saker, tro, hopp och kärlek, men tillsammans bildar de det teologala organ som förbinder oss med Gud. Ordet teologal är viktigt, för det antyder att det är något som utgår från Gud, för Gud har ju kärlek till oss, han har tilltro till oss och han hoppas på oss. I första hand är det han som relaterar sig till oss. Det är han som tar kontakt med oss, för han älskar oss, tror på oss och hoppas på oss. Det är egentligen det som är det oerhörda, att det alltid är tal om en relationell verklighet. Bönen är aldrig enkelriktad. Ibland tror vi att det bara är jag som sitter här och ber, anstränger mig och kämpar. Men det är Gud som drar mig. Det är han som tilltalar mig. Det är han som älskar mig, tror på mig och hoppas på mig. Jag försöker besvara hans tilltal genom min kärlek, mitt hopp och min tro. Egentligen är det mycket enkelt, men man måste upptäcka denna nivå. Det gör man ofta genom att misslyckas på den andra nivån. Det är det som Johannes av Korset menar med den dunkla natten. Vi försöker allt vad vi kan att göra oss en bild av Gud, en gudsbild. Men den håller aldrig för den är hopsnickrad av våra egna tankar och begrepp. Eller vi gör en viljeansträngning och vill komma Gud nära. Men så småningom kan vi lära oss att hantera tron, hoppet och kärleken och se att de hör ihop.

Den franske författaren Charles Péguy (1873-1914) har en vacker bild av de tre teologala dygderna. Han säger att det är tre systrar. På många språk kan man heta Faith, Espérance och Caridad. På svenska är det inte så vanligt att man heter Tro, Hopp och Kärlek. Charles Péguy beskriver de tre systrana som är på pilgrimsvandring. Tron och Kärleken är de två äldre systrarna som är inbegripna i ett allvarligt samtal. Hoppet är lillasystern. Hoppet hoppar och skuttar alltid. Det är hoppet som anger riktningen och de andra följer spontant efter. Vi kan rent existentiellt känna igen, att det ofta är hoppet som driver oss vidare. Vi hoppas ständigt. Redan den naturliga människan hoppas. Den dödsdömde som vet att han skall avrättas följande dag hoppas på nåd in i det sista. Den som håller på att svälta ihjäl i ett flyktingläger i Afrika har ändå hopp. Men i vår välfärdsvärld har ofta hoppet försvunnit. Vi unnar oss inte hopp utan vi vill genast släcka våra begär. På det sättet har vi ofta förminskat vår mänsklighet. Hoppet är ju det som driver och inriktar människan framåt. Det inriktar henne på Gud i hans eviga verklighet. Människan hoppas. Det finns en väldig styrka i hoppet.

Viktigt att komma ihåg för det konkreta bönelivet är, att hoppet ofta är den längtansfulla kraft som driver oss fram genom den dunkla natten, genom utblottelse eller tomhet. Tomheten kan inte vara allt. Det måste finnas något mer. Det finns en oerhörd dynamik i hoppet och den drar ofta med sig tro och kärlek. Vissa människor har sin styrka i en av dessa dygder. Somliga människor är utpräglade trosmänniskor. Andra är utpräglade kärleks- eller hoppmänniskor. I grund och botten hör det ihop. Det kan vara viktigt att veta. Om man t.ex. hamnar i en troskris är det för att tron skall renas och fördjupas. Men ofta är det hoppet som håller oss uppe. Eller om man hamnar i en kris när det gäller kärleken, vare sig det gäller kärleken till Gud eller till nästan, är det ofta hoppet som får oss att gå vidare.

Vi har alltså denna övernaturliga organism som utgör vår kontaktyta med Gud. Vi besvarar och bejakar Guds tilltal i tro, hopp och kärlek, eftersom Gud använder samma språk till oss. Vi vet ju att Gud älskar oss hurdana vi än är. Vi har svårt för att tro det, för vi tror att vi skall vara på ett visst sätt för att bli älskade. Gud tror på oss. Det kan vara ännu mer förvånansvärt. Han tror att vi till syvende och sist ändå vill följa honom och överlåta oss till honom. Han hoppas ända in i det sista att vi faktiskt skall välja hans väg. Bilden av Gud som fadern som står och väntar på den förlorade sonen kan vi se illustrerad i evangeliet i Jesu ord om Fadern, gång på gång. Gud hoppas på oss. Han tror på oss. Han älskar oss. I hans tilltal, i hans relation till oss är det alltid det som fångar in oss och som vi tar emot och besvarar.

Vi besvarar Guds tilltal genom ord och med hans kärlek, hans tilltro och hans hopp. Vi blir delaktiga av det som är hans tilltal till oss. Tron definieras alltid dogmatiskt som vår delaktighet i Guds sätt att se på sig själv och på hela verkligheten. Tron är en ingjuten verklighet som gör oss delaktiga av Guds egen blick på sig själv. Likadant är det med kärleken. Det är inte vår kärlek. Den är ganska futtig. Men Guds egen kärlek är ingjuten i oss, för att vi skall kunna besvara hans kärlek genom hans egen kärlek. Den får vi tillgodoräkna oss. Den blir vår. Och hur är det med hoppet? Jo, Gud hoppas oändligt mycket på oss, att vi skall bli det vi egentligen är, de unika underbara mästerverk, denna diamant, som Teresa av Avila skildrar själen som. Gud hoppas att vi skall bli de heliga vi är genom dopet. Detta hopp är vi också delaktiga av och kan på så sätt besvara Guds tilltal i bönen. Bönen tenderar då att bli mer och mer passiv. Det är alla mystiker överens om.

I början är det vi som kämpar och försöker använda fel organ. Det är som om vi skulle äta med näsan, när vi använder våra naturliga sinnesförmögenheter i bönen. På ett sätt måste vi göra det, för vi är också naturliga människor. Vi måste komma så långt vi kan med våra naturliga sinnesförmögenheter. Vi behöver förståndet för att tron skall vara förankrad i den värld vi lever i. Vi behöver viljan för att kärleken verkligen skall vara någonting som är förankrat i vår vilja. Vi behöver minnet för att vårt hopp skall vara en del av den verklighet som är vår med dess goda minnen med dess drömmar och planer. Gud bygger ju alltid på naturen. Nåden förutsätter alltid naturen. Nåden fulländar naturen säger den klassiska, skolastiska teologin.

Men det räcker inte med naturen. Vi vet att det finns många människor av andra religioner som är mycket frommare än vi. Muslimerna kanske ofta är mycket frommare och tar livet mycket allvarligare än vi. Men de har inte fått det nådens liv som vi har fått genom vårt dop. Vi har fått ett privilegium, något oändligt mycket större och ofattbarare. Det är ett privilegium vi har fått, men också ett ansvar. Därför har vi egentligen ett mycket större ansvar än de som inte har fått det. Det är mycket värre om vi förfuskar den nådegåva vi har fått genom vårt dop, Som någon sade är det egentligen bara den troende människan som kan synda i ordets fulla bemärkelse. Alla kan göra ont, men synden är ett förbundsbrott, ett äktenskapsbrott. Gud har kommit oss så oändligt nära, men genom synden förnekar vi honom och stöter bort honom ur vårt liv. Den kristna människans kallelse till helighet är en stor nåd men också ett stort ansvar.

Johannes av Korset är mycket angelägen om att människor verkligen skall gå denna andliga väg, att de tar emot den oändliga rikedom som Gud överöser dem med, att de inte nöjer sig med småpotatis, att de verkligen förstår hur nära Gud vill komma dem och hur mycket han vill ge dem. Men de behöver hjälp för att gå vägen genom natt, mörker och öken. Tyvärr är det här som människor ofta saknar andlig vägledning och därför vänder tillbaka till en mer naturlig form av liv och bön. Man tycker att det är för jobbigt med tro, hopp och kärlek och återvänder till tankar, bilder, begrepp och stämningar.

Då går, som Johannes av Korset säger, något förlorat för hela Kyrkan. De som når fram till denna förvandling lever av den rena kärleken, som är Kyrkans livsluft och gör att hon strålar av helighet. Utan den blir Kyrkan en institution bland alla andra, en organisation som fastnar i kommissioner och stadgar. Det är genom den rena kärleken som Kyrkans skönhet strålar fram och som själarna blir helgade och förs in i Guds helighet. Det är alltså mycket som står på spel, när människor ger sig in i det andliga livet. Det sker inte bara för deras egen fulländning och skönhet, utan det är något som länder Gud till ära. Heligheten är också social.

Det är då Guds kärlek blir besvarad. Gud vill att hans oändliga kärlek skall besvaras på ett lika djupt sätt. När människan har rättfärdiggjorts, heliggjorts, gudomliggjorts kan hon besvara Guds kärlek som hans jämlike och följeslagare, som Johannes av Korset säger. Samtidigt blir denna människa fruktbar för Kyrkan, för världens frälsning, för samhället. Vi ser i de olika helgonen att de på olika sätt berikar Kyrkans liv. Gång på gång påminns vi om detta genom de nya heliga och saliga vi får.

Den 25 juni 2011 sker en mycket intressant saligförklaring i Lübeck. Det är första gången som man samordnar något sådant med den evangelisk-lutherska kyrkan. Det är tre katolska präster som saligförklaras och en evangelisk-luthersk präst som ihågkommes och äras i en ekumenisk högtid. Det är ett ekumeniskt genombrott att man gör detta samtidigt. De blev alla samtidigt avrättade under Hitler för sin tros skull. I evangelisk-luthersk teologi har man inte saligförklaring och helgonförklaring, men ändå vill de fira detta minne samtidigt som de tre andra prästerna blir saligförklarade.

Vi får tro att Gud har något stort i beredskap för varje människa. Han vill göra något underbart av hennes liv. Men vägen dit är smal. Öknens hetta får många att återvända till Egyptens köttgrytor. Hela tiden använder Johannes av Korset bilder, för han vet att det är svårt för människor att gå trons, hoppets och kärlekens väg. Det kanske blir lite lättsammare om vi tänker på de tre systrarna. Det kan lätta upp det lite för oss, så att vi inte känner oss nedtryckta.

Johannes av Korset skildrar denna bönens atmosfär med ett spanskt uttryck, atención amorosa, kärleksfull uppmärksamhet. De flesta tänker spontant att det handlar om min uppmärksamhet. Men i första hand är det Guds uppmärksamhet. Gud är uppmärksam på oss med kärlek. Vi söker besvara hans kärlek. Det kan vara till stor hjälp att tänka på bönen i det ljuset. Det är mer Gud som är medveten om mig, ser på mig med kärlek än jag som åstadkommer detta. Det blir liksom mer lättillgängligt om jag tänker på att det mer är Gud som ständigt betraktar mig med kärlek än jag som måste pressa mig själv för att få denna uppmärksamhet. Vi vet hur flyktig vår uppmärksamhet är. Vi kommer till kyrkan. Nu skall vi be. Hela veckan har vi haft det jobbigt.  Nu är vi äntligen här. Men efter tre minuter tänker vi på vad som händer på jobbet eller på vad blandfärsen eller fläskfärsen kostar på Maxi eller Lidl. Sådant passerar hela tiden revy. Men uppmärksamheten ligger djupare än blandfärsen, vilket är viktigt att komma ihåg. Vårt hjärta lever i tro, hopp och kärlek och vi kan sjunka ner där.

Här är Teresa av Avila mycket trösterik. Hon säger att förströddheten och tankarna är som nattfjärilar som kretsar kring lampan. De är egentligen ganska ofarliga. De kan inte ta ifrån oss ljuset. Förströddheten, blandfärsen, kan inte ta död på vår djupaste uppmärksamhet. Ibland är förströddheten som vilda hästar, säger hon också. Men på djupet är vi hos Gud. Han är ständigt uppmärksam på oss. Gud ser ständigt på oss med kärlek. Förr skrämde man barn med Gud. Man sade: ”Gud ser dig. Så tag inte något ur honungsburken!” Man brukar säga att ateisten Jean-Paul Sartre (1905-1980) präglades mycket av detta synsätt. Men egentligen är det den mest glädjerika sak som finns att Gud ser oss. Han visar oss kärleksfull uppmärksamhet, även om vi tar något ur honungsburken. Kärleken förändras inte.

De fina med den kärleksfulla uppmärksamheten är att den gäller både bönens första, aktiva stadium, när vi försöker anstränga oss för att leva i bön, och den mystiska, mer passiva bönen. I det första stadiet är det ofta vi som försöker uppbringa uppmärksamhet. När vi har kommit i den mer passiva, mystiska bönen är vi liksom befriade från denna ansträngning och det är naturligt för oss att leva sedda av Gud. Allting påminner oss om att Gud ser oss. Vi ser hans spår i allting. Vi är hela tiden i hans solsken. Vi präglas av vissheten om att vi vilar tryggt i honom. Själen är lycklig över att befinna sig ensam i kärleksfull uppmärksamhet mot Gud utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila.

Man kan undra vilken bönemetod som finns hos Johannes av Korset. Själva begreppet är lite svårt att kombinera med Johannes av Korset. Men vi vill gärna ha en metod. Vi vill veta vad vi skall göra, hur vi skall hantera saker, vare sig det gäller det vardagliga livet eller bönen. Om vi skall använda ordet metod, skulle jag säga att Johannes av Korset hjälper oss att hitta en metod i atención amorosa, kärleksfull uppmärksamhet. Orden låter vackrare på spanska.

Vad skall vi då ta med oss hem? Om vi skall ta med oss något hem av Johannes av Korset, måste vi ta med oss något vi riktigt kan komma ihåg. Vi kan inte komma ihåg allt han har sagt. Men några begrepp är mycket viktiga och mycket praktiska. Vi kan börja med det sista begreppet, atención amorosa, att Gud ständigt ser på oss med kärleksfull uppmärksamhet. Vi är ständigt föremål för hans kärlek, tro och hopp. Här kan vi tänka på de tre systrarna. Vi har ett organ som gör det möjligt för oss att besvara den kärleksfulla uppmärksamheten. Vi börjar lite halvhjärtat och lite halvdant. Men efter hand har vi blivit hemma i den inre friden. På hjärtats nivå kan vi alltid bli kvar där, även om köttfärs och annat simmar runt i huvudet. Vi kan finna vår plats i tillvaron på detta plan.

Men för att komma därhän måste vi för det mesta gå genom själens dunkla natt. Där befrias vi från så mycket onödigt och blir mer lika Kristus och vi får hjälpa honom att bära korset för världens räddning.

Vi rycks ur vår själviska bubbla. Vi får ett hjärta som klappar i takt med Jesu hjärta och med varje människas hjärta. Vi befrias från så mycket onödigt. Men det är smärtsamt. Det gör ont. Ibland är det svårt att begripa.

Så om ni kommer ihåg de här tre sakerna tror jag att det räcker. Att anknyta till Bibelns verklighet är också mycket viktigt. Det är därför vi försökte knyta varje avsnitt till ett bibelcitat. Vi skall tillsammans nå fram till det som är vårt mål: att tillbe och förhärliga den Allraheligaste Treenigheten i all evighet. Målet ligger på andra sidan. Här är vi pilgrimer, men vi får ta ut något av evigheten i förskott i vår bön. Redan nu kan vi droppvis och glimtvis ana uppståndelsens nya liv. Det behöver vi för att kunna gå vidare. Vi behöver redan nu leva med hjärtat där ovan, så att vi inte fastnar i alla dessa sytrådar. Så glöm inte saxen heller och klipp av trådarna när det blir för jobbigt. Lita på att Gud är ännu mer angelägen än vi att vi skall nå fram, att han ständigt har omsorg om oss, hans kärleksfulla uppmärksamhet, att det aldrig är från hans sida det fattas något och att vi så småningom kan lära oss att använda det teologala organet för att ta emot honom.

Men ofta måste vi först misslyckas med våra naturliga förmögenheter. Vi måste ibland slå vår panna blodig för att våga oss ut på trons, hoppets och kärlekens nivå. Där finns ingen hållfasthet för den gamla människan. Allt måste lämnas bakom oss och vi måste låta oss föras, som Johannes av Korset säger, som en blind. Ett av den spanska guldålderns mest kända verk handlar om en blindförare som leder de blinda. Vi får tro att Johannes av Korset kan vara en sådan blindförare som leder oss djupare in i gemenskapen med Gud. Ibland sker det kanske lite strängt. Han rycker bort blommorna som vi har fastnat vid, men med stor välmening, för han vet att vi är menade för något större och att vi redan nu bär vår fullhet inom oss genom vårt dop. Det är också viktigt, inte minst dogmatiskt, teologiskt och ekumeniskt, att vi betonar dopets verklighet mer och mer, för det är där vi kristna har gemensam grund. I dopet har vi redan fått allt, men det måste utveckla sig. Det lilla kornet måste växa och bli ett stort träd.

Vi ber till sist om Guds hjälp och Guds nåd att våga ge oss ut på denna vårt livs andliga pilgrimsfärd, så att vi inte blir kvar i våra egna trygga hem eller bostadsrätter utan vågar oss ut på den dammiga väg som Gud själv har vandrat på när han blev människa.

Herre, Jesus Kristus, du steg ner till vår jord för att vi skulle stiga upp till din eviga härlighet. Hjälp oss att ta emot detta saliga utbyte. Hjälp oss att här och nu öppna oss för din eviga kärlek. Hjälp oss att leva i uppmärksamhet på dig, du som är med oss, leder oss och hjälper oss. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.