Biskop Anders Arborelius ocd

Johannes av Korset

Reträttföredrag Berget, Rättvik 20-23 juni 2011

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag II

Vi börjar återigen med ett Bibelord och ber om Andens öppenhet så att vi kan ta emot Ordet i våra hjärtan.
”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Om det inte vore Paulus som hade sagt dessa ord, skulle det lika väl ha kunnat vara Johannes av Korset. Öppenheten för Guds eviga härlighet är så typisk för Johannes. Även om han heter av Korset skulle han lika väl kunna heta av Uppståndelsen. Vi får aldrig glömma att korset bara pekar framåt på uppståndelsen. Korset leder vidare till uppståndelsens nya liv. Här kan vi återigen se en ekumenisk aspekt och säga att Johannes av Korset också kan bli en bro till Östkyrkan, eftersom han så tydligt vill göra oss medvetna om att uppståndelsens nya liv redan nu skymtar fram och kan anas, visserligen endast glimtvis. Det nya livet är redan nu här, men i trons dunkel. Ändå kan det nya, eviga livet i Guds härlighet komma oss till del.

Det är väsentligt för oss när vi försöker tränga in i Johannes av Korsets budskap, som egentligen bara är en kommentar till evangeliets, Bibelns budskap, att vi inser att vi är kallade att få del av och lära känna Guds härlighet som strålar i Kristi ansikte och att det strålar redan nu. I Johannesevangeliet kan vi redan ana att Kristus på korset är förhärligad. Den insikten är mycket väsentlig för att man skall orka gå igenom den dunkla natten. Johannes av Korset är realist. Han säger att de flesta som kommer in i den dunkla natten väljer att återvända till Egyptens köttgrytor. Den dunkla natten är också en kommentar till Israels 40-åriga ökenvandring, där folket hela tiden längtade tillbaka till rödlöken och allt det som fanns av underbara ting i Egypten. Man måste ha målet i sikte: det förlovade landet, härlighetens liv, evigheten, Guds fullhet.

Östkyrkan har ofta på ett mer existentiellt sätt tagit till sig uppståndelsebudskapet än Västkyrkan, där man ofta har blivit kvar vid korset och inte fördjupat sig i uppståndelsens budskap. Naturligtvis förnekar man inte uppståndelsen. Man tror på den. Men för många i Västkyrkan har den inte fått samma existentiella kraft. Därför behöver vi, som Johannes Paulus II (1920-2005) sade, andas med två lungor. Kyrkan behöver både öst- och västlungan. En av kristendomens stora utmaningar är att verkligen andas med båda lungorna. Här kan Johannes av Korset bli till stor hjälp. Han är också mycket uppskattad i Östkyrkan. Hos honom finner man flera paralleller till deras stora män som t.ex. Gregorius av Nyssa (332-395).

Betydelsen av de båda lungorna fick jag se illustrerad på ett mycket tydligt sätt när vi, katoliker och ortodoxa, gjorde en gemensam resa till Serbien och Bosnien-Hercegovina. Då besökte vi den katolske ärkebiskopen i Belgrad. Dörrhandtagen på de två dörrarna där var utformade som två lungor. Hela huset var egentligen uppbyggt för att illustrera Väst- och Östkyrkans enhet genom olika ikoner, bilder och symboler. Det som var mest talande var dörrhandtagen. Ibland är det så litet som behövs för att göra något stort. Vi öppnar en dörr in till fullheten. På ett handtag var det en lunga och på det andra en annan lunga. Det var mycket fint gjort. Samtidigt var det ganska symboliskt att det var så i just det här huset, för ärkebiskopen berättade, att det var där som det första världskriget avgjordes. Det var på den tid då den österrikiska, kejserliga legationen låg i detta hus. Det var mycket spänt mellan Österrike och Serbien efter mordet på kronprinsen i Sarajevo, och då väntade man på ett medlingsbud från den ryska legationen i Belgrad. Om man hade lyckats få fram ett medlingsbud, skulle kanske första världskriget ha avvärjts. Men så blev det inte.

Det belyser hur viktigt det är att vi kristna hittar tillbaka till den fulla enheten. Vi kan undra vad enheten har med kriget att göra. Ofta finns det en religiös dimension i många konflikter. För världens frälsnings skull måste vi med större iver söka enhet. Det är ofta mystikerna och helgonen, de som lever ett fullödigt evangeliskt liv, som bereder marken för den fulla enheten. Därför får vi tro att också Johannes av Korset genom sitt budskap kan hjälpa kristna från olika håll att växa i enhet. Hans budskap gäller inte bara oss som enskilda personer utan också som gemenskap och som kyrkor, ja, också som samhälle. I Latinamerika tolkade man ofta den dunkla natten som förtryckets natt. Man väntade på befrielsen från förtryck och fick hopp genom Johannes av Korsets budskap, att natten alltid leder över till dag, att korsfästelsens natt skall mynna ut i påskdagsmorgonen. Vi får också se på Kyrkans nöd och splittring i det ljuset. Det kan vara något som bereder väg för påskens fulla glädje och enhet.

Bilden av den dunkla natten kan tolkas på olika sätt, och då inte bara utifrån den enskildes personliga frälsningsväg. Frälsningen är också något som gäller gemenskapen, och då, som vi skall se, i första hand Kyrkan. Östkyrkans tonvikt på Guds härlighet, eller som de säger det oskapade ljuset, kan också hjälpa oss att genomsyras av längtan efter den fulla påskverkligheten. Som kristna är vi påskens folk, uppståndelsens folk, och redan nu anar vi att Kristus är uppstånden, att han lever i sin Kyrka och att han sprider sitt ljus till oss.

Samtidigt vet vi att vi går korsets väg, att hela vårt liv här på jorden är tecknat av korset. Vi vet att många av de orientaliska kristna tatuerar in ett kors på armen. Det har också blivit lite av ett mode bland pilgrimerna som kommer till det heliga landet att få korset tatuerat på sin arm för att visa att man är kristen. Även de som inte tycker om att tatuera sig har genom dopet fått ett kors intatuerat i sin själ, även om det inte är synligt med ögonen. Men det är lika verkligt. Korset är den verklighet vi ständigt lever i, men också uppståndelsen. De går in i varandra.

När Johannes av Korset skildrar människans väg till uppståndelsen är, som vi sade, det stora hindret apetito, aptiten. Människan är sårad genom arvsynden. Hon riktar in sin längtan, sin aptit, sitt begär på allt utom på Gud. Den process hon behöver gå igenom skall vara en slags förvandlingsprocess som får henne att istället vända sin aptit till Gud. Aptiten i sig har en oerhörd kraft och dynamik, men den är inriktad på fel objekt. Därför måste människan ut i natten, ut i öknen, ut i torkan för att hon steg för steg skall berövas sin längtan efter allt det andra och för att hela den kraft som finns i hennes aptit och längtan skall inriktas på Gud.

Det är den processen som Johannes av Korset kallar själens dunkla natt, och som innebär att man skall ledas in i den fullkomliga kärleksföreningen med Kristus. Målet är att verkligen till fullo bli förenad med den Älskade, att bli ett med Kristus eller för att använda brudmystikens ord, att brud och Brudgum skall ingå det andliga äktenskapet. Mystiken kan använda olika bilder och modeller, men grundtanken är att människan är kallad till den högsta tänkbara Gudsförening. Bara det högsta är gott nog för människan, eftersom hon är skapad till Guds avbild och eftersom Gud har utgivit sin Son på korset för att rädda henne. Vi får inte nöja oss med småpotatis eller färskpotatis utan längta efter det högsta, det största.

Svårigheten är att man ofta väjer undan. Vi är alla kallade att efterfölja Jesus, men vi vågar liksom inte riktigt tro att ”lilla jag”, som man så gärna säger i Sverige, är kallad till en så stor kallelse. Här ligger det en speciell svensk frestelse. Det finns också kulturellt betonade frestelser. I andra länder kanske det är tvärtom. Hos oss tänker man ofta att det nog inte är meningen att man skall komma så långt. Jag får nog nöja mig med lite småpotatis eller, som C.S. Lewis (1898-1963) säger, människan vill bara ha ”a nice cup of tea”. Det finns också en falsk förnöjsamhet. Man nöjer sig med det lilla, det anspråkslösa fast Gud erbjuder hela sin rikedom. Det får man vara mycket vaksam på. Det kan yttra sig på många olika sätt.

Gud vill verkligen göra något stort, något underbart av oss var och en, men var och en på sitt sätt. Det betyder inte att alla behöver bli kanoniserade helgon eller att alla uppnår fullheten på samma sätt. Men vi får lita på att vi är så viktiga i Guds ögon att han har dött just för oss. Här ser vi att man måste gå balansgång mellan falsk ödmjukhet och högmod. Allt blandas i vår själ. Det finns ingredienser av både den falska ödmjukheten och högmodet. Något i oss vill gärna glänsa och vara lite heligare än grannen. Därför måste vi kunna urskilja och lära känna oss själva.

Självkännedomen är oerhört viktig. Tyvärr är det svårt för människor att få den andliga vägledning och hjälp som behövs. Man ser ju inte sig själv. Det är mycket svårt, när vi ser oss i spegeln, att se riktigt klart. Vissa vill gärna bli lite vackrare, andra lite fulare. Ofta kan det blandas på olika sätt. Vi behöver alla andlig vägledning. I vår tid och i vår miljö är det ofta böckerna som har fyllt den platsen. Människor har i allmänhet svårt att hitta en andlig vägledare som leder dem vidare. Vi kan naturligtvis få hjälp genom böcker. Men något som ständigt efterfrågas är en personlig andlig vägledning för att komma vidare, för att lära känna sig själv men också för att få mod att ge sig ut på den andliga vandringen, att inte rymma när själens dunkla natt kommer utan gå vidare, inte rygga tillbaka utan verkligen låta sig brännas av Andens brännjärn, som Johannes av Korset säger.

Den Helige Ande är som ett brännjärn, som bränner bort själviskhetens och begärets tyranni. Vi kan naturligtvis själva bidra och medverka. I ett av sina verk, Bestigningen av berget Karmel, skildrar Johannes av Korset vad vi kan göra, hur vi kan medverka. Men, som han säger, det är inte det väsentliga, utan det väsentliga är vad Gud gör och vad vi måste låta honom göra. Det kan låta lite avskräckande, men egentligen är det en dogmatisk sanning som vi alla bekänner, att det är Gud som frälser oss. Det är inte vi själva som bygger upp ett fint andligt liv. Det är inte vi som lägger på lite smink och make up för att bli vackra för Gud, utan det är han som renar oss inifrån.

Då behöver vi hjälp för att se att det är Guds rening. Själens dunkla natt har en förmåga att dyka upp i olika gestalter, så att jag inte omedelbart kan se att det är Guds sätt att rena mig. När Johannes av Korset skriver om själens dunkla natt skriver han till kontemplativa bröder och systrar som ofta drabbas i sitt böneliv. De har satsat allt på att gå i kloster och be. Plötsligt upptäcker de en dag att de inte kan be. Det finns bara tomhet. Det är frustrerande, för att be är det enda man skall göra i klostret. En människa som inte har satsat allt på bönen kan drabbas på ett annat plan. Man kan drabbas i sina mänskliga relationer, i sin självkänsla eller i sitt yrke. Betecknande är att det alltid är något som är viktigt för oss där vi drabbas. Gud vill komma in i vårt liv och visa att han är ännu viktigare än det som vi tycker är viktigt. Också hos den fromma brodern eller systern i klostret finns det mycket av egenkärlek i bönen. Aptiten finns kvar, men man har flyttat över den till det andliga planet. Vi måste vara beredda på att även i vår djupaste Gudslängtan finns det oändlig mycket av själviskhet. De som är rockmusiker eller designare satsar allt på sitt område och vill göra ett bra jobb och lägga ner hela sin själ där. De tycker att de förtjänar att bli duktiga rockmusiker eller designare. Den fromma människan satsar allt på bön och vill gärna glänsa lite och vara lite frommare än den som sitter bredvid i kyrkan.

Det finns, och det tror jag vi måste erkänna, oanade djup av själviskhet också i den fromma, goda, kristna människan. Ju förr vi upptäcker detta desto bättre. Vi skulle så gärna vilja vara mycket fromma, goda och osjälviska. Det är bra. Men i allt detta finns det också något moment av att söka sig själv. Här är Johannes av Korset obönhörlig, när han skriver till bröderna och systrarna. De har offrat allt. De har gått i kloster och ägnar timme ut och timme in åt bön. Så plötsligt släcks ljuset. Det fungerar inte. Vad är nu detta? Jo, det är själens dunkla natt. Gud måste ta ifrån dem all kännbar tillfredsställelse och tröst i bönen, så att de inte söker Guds gåvor utan Gud själv. För andra människor som kanske inte har satsat så mycket på bönen, kan natten uppträda i annan gestalt. Det kan vara i äktenskapet. Man har gift sig med en drömprins eller en drömprinsessa. Man har varit på drömsemester på Bahamas. Så kommer man hem till Rinkeby och där är det tråkigt. Man går varandra på nerverna. Det är då den osjälviska kärlekens väg börjar. Det kan vara på andra plan. Det kan vara i arbetet eller i församlingen. Nästan alla människor tycker att det är jobbigt i sin församling. Själens dunkla natt drabbar oss i arbetet, i församlingen eller i klostret. Vi behöver bara läsa helgonbiografier så ser vi hur det är. I varje klassisk helgonbiografi finns det nästan alltid en skurkfigur som har till enda uppgift att göra det omöjligt för helgonkandidaten att bli helgon. Säkert har ni någon sådan i er närhet som gör allt för att ni inte skall lyckas. Det är den människan som är er bästa vän. Det tror vi inte. Utan den skulle vi tycka att vi själva är ganska heliga och fromma av oss.

Själens dunkla natt är anpassad efter vår livssituation. Det gör att när vi läser Johannes av Korset, kan vi inte omedelbart på en viss sida säga hur det skall gå för oss och hur vi skall ledas vidare. Därför behöver vi ofta andlig ledning för att kunna tolka vår livssituation i evangeliets ljus. Hur arbetar Gud i mitt liv? Vad är det som jag har fastnat vid på min vandring? Vad är min aptit? Det är inte alltid så lätt att se. Det kan vara mycket lätt att se i vissa fall. Men det kan också vara mycket subtila saker. Det kan vara att man vill behaga andra människor och bli omtyckt, något som är vanligt också i fromma kretsar. Man vill inte stöta sig med någon. Det ligger också i det svenska temperamentet att man hellre vill ha konsensus än konflikt. Vi kan alltid fastna i någonting.

Som Johannes av Korset säger, får vi inte plocka blommorna när vi går upp för berget. Med det menar han att det är så mycket som lockar oss på vår väg och hotar att försena vår vandring och får oss att klistra fast och binda oss vid det jordiska. Här använder han också en annan bild från naturen. Johannes av Korset är ett mycket ekologiskt helgon. Liksom Jesus själv använder han många bilder från naturen. Han säger att människan är som en fågel som skall flyga upp. Men hon är ofta bunden. Hon kan vara bunden på olika sätt. Hon kan vara bunden med tjocka kättingar. Det är de stora synderna, som fjättrar henne och gör henne ofri. Det kan också vara tunna sytrådar. Då är hon heller inte fri. Det är de små begären. Ofta är det svårare att upptäcka dem än de stora synderna. Ibland är det lättare att omvända sig för de stora syndarna än för de små. Det är alltid lätt att fastna vid något, ja, ofta av goda skäl.

Thérèse av Jesusbarnet berättar att det i hennes kloster fanns en syster som lade ner hela sin själ på att hålla linneförrådet i toppskick. Men om vi lägger ner hela vår själ i linneförrådet blir det lite konstigt. Då är vi bundna. De andra systrarna var vettskrämda om de måste hjälpa denna syster. Örngottsbanden måste veckas på ett visst sätt. Kanske vi har något av denna perfektionism över oss som gör ett gott jobb men som får folk att dra sig undan Vi kan bli en stötesten för andra. Sedan kan det vara motsatsen, att linneförrådet helt blir kaos, eftersom vi vill göra något annat. Självkännedomen är mycket viktig. Vi behöver upptäcka vårt linneförråd och vår sytråd.

Vad gör vi när vi upptäcker sytrådarna? Jo, då tar vi upp en liten sax och klipper av dem. Wilfrid Stinissen säger att vi alltid skall ha en sax med oss i fickan. När vi upptäcker tråden skall vi genast klippa av den. Vi måste vara observanta på att vi kan fastna i något. Kan vi fastna vid människor på felaktigt sätt? Ja, naturligtvis kan vi det, genom både alltför mycket affektivitet och alltför mycket aggressivitet. Det är egentligen samma mekanism. Man älskar människorna inte med den rena kärleken utan för att de behagar våra känslor. Känslorna kan även orsaka att vi finner vår tillfredsställelse i att ha någon att vara arg på. Vi kan fastna på olika sätt.

Därför säger Johannes av Korset något som vi kan misstolka men som vi måste förstå rätt. Han säger att vi måste leva i klostret, som om vi var den enda där. Med det menar han inte att vi inte skall bry oss om de andra. Men vi skall varken fastna alltför mycket affektivt eller alltför mycket aggressivt. Det är mycket svårt för oss med sympati och antipati. Vi styrs mycket av det istället för av den äkta kärleken. Det är mycket lätt att förväxla sympati med kärlek. Det är därför Jesus har sagt att vi måste älska våra fiender, dem vi inte tycker om, dem vi tycker är osympatiska och besvärliga. Dem måste vi lära oss att älska.

Johannes av Korset hade inget roligt klosterliv, varken i sin första period eller när han gick in i reformen. Han blev ständigt motarbetad. Under slutet av sitt liv fick han välja kloster. Det fanns ett kloster där han var någorlunda omtyckt och ett annat kloster där han var avskydd eller illa sedd. Han valde det senare. Det kan vi tycka låter överdrivet heroiskt. Han säger att vi skall välja inte det som behagar oss, utan det som är svårt, inte det som är bekvämt. Det är precis raka motsatsen till det vi brukar göra. Om vi vill ha en stor kaka, skall vi ta en liten kaka. Vill vi ha en liten kaka, skall vi ta en stor. Denna efterföljelse av Kristus kan innebära att vi ibland väljer det svåraste. Det märkliga var att när Johannes av Korset kom dödssjuk till det kloster där han var illa sedd lyckades han med sitt stilla väsen omvända bröderna, så att när han dog, sörjde de honom alla. Vi kan tycka att det är lite cyniskt att alltid välja den smala vägen. Men om vi aldrig har försökt den smala vägen kan vi aldrig upptäcka en del av kristendomens innersta kärna. Om vi alltid väljer motorvägen istället för den smala vägen kan vi undgå mötet med den Uppståndne. Vi måste skärpa vår synförmåga och medvetenhet om att vårt liv alltid rymmer mötesplatser med Gud. Själens dunkla natt kan uppenbara sig i alla slags skepnader.

Därför behöver vi den Helige Ande som själens andlige ledare, och ibland behöver vi också mänsklig hjälp för att rena vår motivation. Det kan finnas ett sjukligt drag, som gör att man söker det som är jobbigt. Det mänskliga livet är fullt av fallgropar. Därför är vägen så smal. Hela tiden måste vi undvika fallgroparna. Det kan vara olika under vårt liv. Ibland måste vi också unna oss ett lite mer bekvämt liv, speciellt om vi har en viss dragning till att alltid offra oss för andra.  På franska har man ett ord som heter victimisme. ”Lilla jag” skall inte sitta främst. Jag skall inte ha det bästa. Det kan ligga något förvänt i detta synsätt. Det måste man veta, så att man inte styrs av det och tror att man nu går Kristi väg. Det är också en slags självupptagenhet. Man vill alltid vara den som offrar sig, den som är sjukast. Det finns folk som älskar att tala om sina sjukdomar. Så blir de arga på dem som är ännu sjukare. Vi människor kan fastna i sytrådarna på många olika sätt. Vi har inte alltid, eller snarare sällan, förmågan att se det. Alla andra ser det. Vi har ofta lättare att se var de andra tar miste. Det förstorar vi upp. Men ju närmare vi kommer Kristus, desto mer vänds också förstoringsglaset inåt och vi får en försonligare inställning till de andras brister. Vi ser i stället vår egen brist i fullt dagsljus.

Det är därför Teresa av Avila kan säga helt ärligt, att hon är världens största synderska. Ju närmare man kommer Gud, desto mer ser man också sitt eget avstånd till Gud, sin egen svaghet och fattigdom. För henne var det inte några fromma manér att säga så. Samtidigt såg hon det lilla goda hos de andra i förstorad skala. I hennes böcker hör vi henne aldrig klaga över dem som intrigerade mot henne, utan det var idel heliga nunnor och adelsmän som omgav henne, fastän det egentligen var ganska besvärliga och otrevliga människor. Vårt synsätt förändras ju närmare vi kommer Kristus. Vi ser då tydligare vår medmänniskas ansatser till godhet i förstorad skala och vi får också en större insikt i vårt eget frälsningsbehov.

Ordet frälsningsbehov vill jag gärna framhäva, eftersom jag tror att det är ganska ovanligt i vår tid att människor ser sitt behov av frälsning. Även kristna människor har en tendens att mer se Jesus som en andlig lärare än som en frälsare. Jesus har inte kommit bara för att undervisa oss, utan han har kommit för att inifrån befria oss från vår svaghet och synd. Därför tog han på sig hela mänsklighetens bortvändhet från Gud på korset och lät den passera genom sitt hjärta. Vi måste lära oss att se på oss själva med hans ögon och upptäcka vårt oändliga behov av frälsning. Vi kan inte bara säga, att nu är vi frälsta, nu är det klart. Vissa människor kan förmedla ett intryck inte minst till icke-kristna människor av att de nu är frälsta och på den säkra sidan. Men frälsningen är något som måste fortgå och fördjupas. Vi är ju kallade till den allrahögsta tänkbara Gudsförening och helighet. Då finns det alltid mer i oss som behöver frälsas. Ända till vårt sista andetag finns det något som kan renas och helgas. Inga var mer medvetna om det än helgonen. Vi hör ständigt liknande uttryck ur deras munnar. Men det är svårare för människor i vår tid att se sitt frälsningsbehov.

Själens dunkla natt har det goda med sig att jag inser att jag behöver frälsning och att jag gläds över att Gud är så intresserad av min frälsning att han låter mig passera genom natten. Jag behöver reningen. Det ser man ofta först i efterskott. Medan det håller på är det så jobbigt att man inte riktigt kan förstå att det är själens dunkla natt. Det ingår i Guds behandling att vi inte skall förstå vad som sker, när det håller på. Om vi kunde förstå att det är själens dunkla natt, skulle behandlingen inte tränga in så djupt. Det är just oförståelsen, oförmågan, den totala blottställdheten som skall komma fram och leda över till total överlåtelse till Gud, även om man inte har någon försäkran om att natten skall ta slut. Det skulle vara lätt om man visste att man hade två veckor att gå igenom natten och sedan skulle det vara bra och man skulle kunna fortsätta som vanligt. Nej, det finns ingen garanti för hur det skall gå, men jag får ändå överlåta mig och ha grundtillit till att Gud är en kärleksfull Gud som vill hjälpa mig, även om reningen bara pågår och pågår.

Det finns helgon, som Thérèse av Lisieux, som större delen av sitt liv levde i en dunkelhet. Tron var ingen erfarenhetsmässig känsla för henne, utan tron var bara naken tillit till en Gud som hade dragit sig undan. Faktiskt tror jag att det är så för många människor i dag. De lever i ett sekulariserat klimat där man inte får mycket näring och hjälp. Det gör att för många människor är Gud en tyst Gud som är långt borta, så fjärran. Det är viktigt att sådana människor får hjälp att tro, att de tror. Ibland möter man människor som säger, att de inte kan tro. De skulle vilja tro. Jag brukar säga att det är en underbar trosakt att säga att man vill tro, men inte kan det! Ingen kan ju tro på samma sätt som man kan skriva maskin. Det är en helt annan dimension. Tron är en gåva, en gåva som tas emot på olika sätt. För många i vår tid är tron ett halvdunkel. Gud tycks ha försvunnit, dragit sig undan. De förstår inga sammanhang. Men ändå är det någonting som man vill klamra sig fast vid. Därför är det viktigt att hjälpa sådana människor att förstå att detta är en fullödig trosakt. Jag vill tro. Hjälp min otro! Själens dunkla natt kan också ha en tids- och miljökaraktär. Om man lever i ett samhälle där Gud är marginaliserad kan det vara mycket svårt för människor att ta till sig tron. De hamnar ofta i ett slags mellanläge. Då är det viktigt att hjälpa dem att förstå att just där kan de upptäcka något av Kristi kenosis, att Gud har utblottat sig till den grad att han har blivit utestängd ur människors och samhällets liv, att han är en främling bland främlingar.

Den upptäckten kan ge många människor hopp, att Gud alltid finns där, men ofta på överraskande och oväntade sätt. Vi har gjort oss en bild av hur vår bön skall fungera, hur Gud skall bete sig. Medvetet eller omedvetet vet vi hur det skall vara att be. Det skall kännas på ett visst sätt. Det skall vara behagligt. Men i Psaltarpsalmerna ser vi hur obehagligt det kan vara att be. Alla mänskliga känslouttryck och erfarenheter passerar revy, även människans värsta sidor som hat mot fiender. Det är inte uppbyggligt att läsa Psaltarpsalmerna. Men det ger oss en klar bild av vad bön är. Allt mänskligt kan bli bärare av bön. Det klassiska är att det börjar med klagolåt. Man gnäller över allting. Man är övergiven av Gud och även av människor. Allt är hemskt. Men nästan omärkligt går det sedan över till lovsång. Det är också en bild av vår bön. Vi gnäller på mycket. Det kan vara på dåligt väder. Men plötsligt förstår vi att det ändå finns något att tacka Gud för.

Så långe dialogen är öppen är det bön, även om den är uppfylld av upprorstankar eller klagolåt, anklagelser eller mänsklig svaghet. Allt kan passera revy i vår bön, om den är inriktad på Gud, om vi säger Du. Vi måste tänka efter om vi i vår bön verkligen riktar oss till Gud eller om vi tänker något om Gud. Man brukar säga att prästernas eller predikanternas frestelse är, att när de ber tänker de ut en mängd vackra predikningar. Vi har alla våra frestelser i bön. Men så länge det är dialog riktad mot Gud är det bön. Då kan han också rena oss i detta möte. Då kan vi få de insikter som gör att vi kan gå vidare. Vi kan stänga av klagolåten och istället sätta på lovsången. Ibland går det in i vartannat och är blandat, eftersom vi är som vi är. Det finns alltid en salig blandning inom oss.

Gud håller på att reda ut det som sker, men det tar sin tid. Det är här grundtilliten kan växa fram. Trots att livet är som det är, så är Gud min fasta tillflykt i tillvaron. Jag kan alltid överlåta mig till honom. Människans svar på reningsprocessen är alltid trons, hoppets och kärlekens överlåtelse till Gud. Det handlar inte om känslorna. De hänger inte riktigt alltid med. Vi får räkna med att vi inte riktigt kan kontrollera känslorna, även om de mer och mer kan evangeliseras. De spelar oss ofta många spratt, inte minst i förhållandet till vår nästa. Vi tror att det handlar om omsorg och kärlek, men egentligen vill vi ärva den gamla damen som inte har några andra släktingar och som vi besöker regelbundet. Det finns många tvetydiga motiv som vi inte riktigt är medvetna om. Allt måste renas i Guds ljus. Det sker ständigt.

Vi får tro att Gud oavbrutet vill frälsa oss. Han gör det inte bara genom själens dunkla natt. Han gör det också genom uppståndelseglimtarna, som gör att solen bryter igenom mörkret och som gör att vi också i skapelsens skönhet anar Skaparens oändligt mycket större skönhet. Därför måste vi betona att Johannes av Korset också är en naturmystiker, att han hela tiden i skapelsen ser Skaparens fördolda närvaro. Det draget är också något som för oss närmare honom. Vi i Nordeuropa har ofta den naturliga förmågan att söka Guds närvaro i naturens skönhet. Däremot har vi lite svårare att se Gud i varandra. Sydlänningarna är ofta bättre på det, men i Kyrkan har vi allt gemensamt. Vi kan få lite av deras förmåga att se Kristus i varandra och de kan få lite av vår naturkärlek. Det är inte naturen i sig, utan den är ett spår som leder oss vidare. Allt skapat pekar tillbaka på Skaparen. Vi får inte fastna och plocka blommorna. Vi får inte drunkna i skapelsens skönhet. Det är den smala stigen vi går. Vi får glädja oss över fåglarnas sång och naturens skönhet. Men vi får inte klistra fast, inte bli stående. Vi måste hela tiden vidare på pilgrimsvägen. Det är det svåra, för vi vill så gärna bygga våra hyddor på förklaringsberget och bli kvar där. Men vi måste hela tiden vidare.

Därför ber vi om Andens hjälp att inte fastna i alla dessa trådar som hotar att binda oss och inte låter oss flyga upp mot Guds heliga härlighet.

Herre sänd oss din Helige Ande. Hjälp oss att ständigt längta efter din fullhet, att inte bli stående, att inte bli sittande, utan gå den väg du har gått före oss på väg till den eviga härligheten. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.