Biskop Anders Arborelius ocd

Johannes av Korset

Reträttföredrag Berget, Rättvik 20-23 juni 2011

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag I

Vi börjar med ett ord från Johannesevangeliet.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”(Joh.3:16). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Guds ord är en ständigt, rikt strömmande källa. Det är i Ordet som vi får kraft, glädje och mening i vårt liv. Här skall vi egentligen bara försöka se hur detta ord ur Johannesevangeliet kan få liv genom Johannes av Korset, hur Johannes av Korset genom sitt liv, sitt budskap, sina dikter, sina ord och sin förebild kan hjälpa oss att förstå lite mer av vad Guds ord innebär. Denna bibelvers brukar kallas Lilla Bibeln. Luther såg det som en sammanfattning av hela evangeliet.

För ett tiotal år sedan helades en av kyrkohistoriens svåraste stridigheter, som handlade om rättfärdiggörelsen. Där kom man överens om, att stridigheterna under reformationstiden egentligen berodde på ett missförstånd och att katoliker och lutheraner har samma grundsyn på vad rättfärdiggörelse av tro innebär. Även om man har olika accenter, olika synsätt, är det inte längre en trosskiljande sak, utan detta sår har helats. Samtidigt är det förvånansvärt att man har ägnat så lite uppmärksamhet att ta till sig detta budskap och fördjupa det. Det har gått ganska spårlöst förbi. Det beror mycket på att det sällan talas om begreppet rättfärdiggörelse. Det är ett begrepp som liksom har försvunnit in i historiens garderob. Det finns kvar, men det är inget som man riktigt lever av, tar till sig och får näring av.

Därför skall vi försöka se hur Johannes av Korset kan hjälpa oss att fördjupa innebörden av detta begrepp. Även om han inte använder själva begreppet är själva verkligheten, trossanningen, allestädes närvarande i hans budskap. Vi kan anknyta till en bild som Johannes ger av trossanningarna. Han säger att de är som beklädda av silver, men innehållet är guld. Orden, begreppen, uttrycken är försilvrade, men vi måste tränga in till kärnan, till substansen, för att upptäcka, guldet, pärlan, skatten.

Johannes av Korset kan hjälpa oss att förstå lite mer vad det innebär att bli rättfärdiggjord av tro. Själva begreppet rättfärdiggörelse möter vi alltså knappast hos honom. Det beror nog på att man i katolsk tradition talar mer om heliggörelse. I ortodox tradition talar man om gudomliggörelse och i den strikt lutherska traditionen om rättfärdiggörelse. Det är aspekter eller faser av Guds frälsningsverk i Jesus Kristus. Gud har sänt oss sin Son, utgivit honom på korset för att vi steg för steg skall bli förvandlade, rättfärdiggjorda, heliggjorda, gudomliggjorda. Man kan se på denna process utifrån olika perspektiv, men i grund och botten får vi tro att alla kristna bejakar detta frälsningsskeende. Vi har dock ännu oändligt mycket att upptäcka och ta till oss av detta skeende.

Här behöver vi till hjälp någon som Johannes av Korset, som också är kyrkolärare, ett begrepp som antyder att han har universell betydelse för alla döpta och för hela Kyrkan. Det han säger kan i alla tider och i alla miljöer vara människor till hjälp för att förstå Guds ord bättre, komma Gud närmare och bli mer förvandlad av Guds frälsande kärlek i Kristus.

Inom parentes tror jag att Johannes av Korset också har en förmåga att möta oss och vårt nordiska kynne. Han talar mycket om själens dunkla natt. Gång på gång hör man människor här i Sverige som säger att själens dunkla natt är något de har erfarit och känner igen. Det är ett begrepp de kan relatera till, kanske beroende på klimat eller folkkaraktär. November i Sverige är inte så lustigt. Men många har också november i själen. Jag tror att Johannes av Korset skulle kunna ha något att erbjuda alla de dystra som befolkar det svenska folkhemmet, men även andra. Men vi får inte bara koncentrera oss på att själens dunkla natt gäller oss, utan det är ett universellt budskap till hela Kyrkan.

Johannes medarbetare Teresa av Avila (1515-1582) är lite svårare för oss nordbor att ta till oss. Hon är alltför spansk, expansiv och ymnig i sina ord. Johannes är mer nykter, stillsam och försynt. Vi har lite lättare att känna andligt släktskap med honom. Men vi behöver också någon som Teresa av Avila för att leva trons entusiastiska sida. Vi har lättare att ta till oss Johannes av Korset och hans budskap och det finns hos honom en viss affinitet till det lutherska, men då i katolsk tappning.

Många undrar varför Johannes hette av Korset. I karmelitisk tradition får man, när man träder in i klostret, ett nytt tillnamn. Man lämnar sitt gamla efternamn bakom sig och blir av Korset som Johannes eller av Jesus som Teresa av Avila. Vi har också Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897) och Elisabeth av Treenigheten (1880-1906). Man får ett trosmysterium, en trossanning att i sitt liv försöka tränga in i och genomsyras av. Varje trossanning är en aspekt av hela trons sanning, men trons skatt är så oändligt stor att det ibland kan vara lite lättare för oss att ta emot den utifrån ett bestämt perspektiv.

Johannes blev alltså av Korset. Det kan vara intressant att veta att han först, när han trädde in i klostret och blev karmelit, hette av Sankt Matthias. Men när han fick hjälpa Teresa av Avila att reformera karmelitorden fick han av Korset som sitt namn. Hela hans lära, hela hans liv kan vi se som en illustration av Kristi kors, frälsningens kors, det heliga korset. Samtidigt måste vi komma ihåg att korset alltid pekar framåt till fullheten, det nya livet, till evigheten och saligheten. Allt detta blir så tydligt i hans liv, i hans syn.

Johannes av Korset är en mycket mångsidig person. Han anses vara en av Spaniens främsta diktare från siglo de oro guldåldern, då även Lope de Vega (1562-1635), Cervantes (1547-1616) och flera andra stora författare levde. Johannes av Korsets dikter har en mycket hög litterär karaktär, mer än Teresa av Avilas. Man säger ibland att hennes dikter har lite mer av ”grötrim” över sig. Johannes av Korset är också utifrån ett helt sekulärt perspektiv en av Spaniens största diktare. Vi har turen att en av våra stora svenska diktare, Hjalmar Gullberg (1898-1961), har tolkat hans dikter. Långt innan karmeliterna kom till Sverige, var själens dunkla natt ett begrepp genom hans tolkning. Men det är viktigt att komma ihåg att det är en tolkning. Därför kan man i Hjalmar Gullbergs form ibland sakna något av det mystiska och det dogmatiska djupet i Johannes’ diktning. Det är ändå av stor betydelse att en stor diktare fick göra denna tolkning. Ibland tycker jag att det är skada att inte t.ex. Ingemar Leckius (1928-2011), som dog häromdagen, fick tillfälle att göra en sådan tolkning, eftersom man för att förstå Johannes av Korset, måste dela hans fulla tro, hans fulla insikt i Kristusmysteriet. Det får inte förvåna oss, när man läser Hjalmar Gullberg, att man inte riktigt får hela verkligheten. Samtidigt vet vi hur svårt det är att översätta poesi. På spanska låter det helt annorlunda än på vårt lite mer grova, svenska språk.

Johannes av Korset var ett barn av sin tid. Varje helgon, varje mystiker, är inkarnerad i sin tid, i sin miljö, med dess begränsningar. Men samtidigt har han en gränslös, universell betydelse. Han var uppvuxen i en familj som redan från början hade det svårt. Fadern var adelsman men hade gift sig under sitt stånd och blev förskjuten av sin familj. Han dog ganska tidigt, så modern fick uppfostra barnen i stor fattigdom. Johannes fick redan som barn göra tjänst på sjukhus och ta hand om sjuka. Säkert har det präglat hans natur, att han redan som barn fick utstå svårigheter men samtidigt fick hjälpa dem som hade det ännu svårare.

Om vi vill leva enligt evangeliet får vi inte fastna i våra egna svårigheter utan istället tjäna dem som har det ännu svårare. Bara det är ett glatt budskap för oss. Hur ofta möter vi inte ensamma människor som klagar över sin ensamhet? Men det finns sådana som är ännu mer ensamma som vi skulle kunna hjälpa. Men jag vill kanske vara den mest ensamma, den som skall ha rätt till mest omsorg? Det ligger något av tragik i vår tid, där individualismen har tagit överhanden, så att vi koncentrerar oss på vår egen lilla puppa och bara ser våra egna svårigheter, våra begränsningar, istället för att upptäcka att livet blir lättare, när vi kan gå ut och möta dem som behöver oss.

Johannes av Korset fick alltså en hård skola som barn, men det var kanske just därför han fick ett medkännande, ömmande hjärta för människor. Under hela sitt liv lyssnade han med tålamod på människorna. Vi behöver bara ta ett exempel med en ordenssyster som hade läst hans dikt men inte riktigt förstod den. Då fick hon ett verk på flera hundra sidor som kommentar till dikten. Det visar hans stora kärlek till människor. Han kunde verkligen förena den stora kärleken till Gud med kärleken till varje människa som Gud sände i hans väg.

Johannes trädde in hos karmeliterna som på den tiden liksom många andra ordnar levde ett förslappat liv. Han kände sig då besviken och ville byta orden. Han drömde om att bli kartusian, en orden som anses vara den mest stränga av alla eremitiska ordnar. Lyckligtvis kom han inte dit, för då skulle vi nog inte ha fått något av hans penna, utan hans budskap skulle ha försvunnit in i den stora tystnaden. För en tid sedan gick det en film, ”Die Große Stille”, som skildrade kartusianernas liv. Att i tystnaden upptäcka Gud är deras kallelse och bidrag till Kyrkans liv.

Genom försynens skickelse mötte den 25-årige Johannes av Sankt Matthias mitt i kallelsekrisen en 52-årig karmelitnunna, Teresa av Avila eller som hon egentligen heter Teresa av Jesus. Hon hade precis börjat sitt reformarbete av det stora Inkarnationens kloster i Avila. Där levde mängder av nunnor. Men var och en levde i enlighet med sitt stånd och sin bakgrund. Det fanns systrar från rika familjer, som hade tjänstefolk omkring sig. Det fanns systrar från fattiga familjer, som knappt hade mat för dagen. För oss kan det vara svårt att förstå att man i ett och samma kloster kunde leva på det sättet. Det visar graden av förslappning. Men Teresa fick en kallelse att reformera, att återföra karmelitorden till dess begynnelse med ett liv i avskildhet, ensamhet, bön och botgöring.

Teresa behövde en medhjälpare, en broder och en präst. Som den klarsynta person hon var, såg hon i den unge 25-årige brodern ett ämne till hjälp. Hon lyckades övertala honom. Man brukar säga om Teresa av Avila, att hon kunde övertala människor till vad som helst, även dem som motsatte sig henne. Bara hon såg dem kunde hon få dem att ändra sig. Man berättar om ärkebiskopen av Sevilla att han ständigt beklagade sig över nunnan som reste omkring i hela Spanien och ställde till besvär. Han var mycket irriterad innan han mötte henne. Men när han väl mötte henne blev det annorlunda. Hon berättar själv: ”Ni kan tänka er vad förundrad jag blev, när jag fick se ärkebiskopen av Sevilla ligga på knä framför mig och be om min välsignelse”. Hon hade stor personlig utstrålning och kunde övertala folk till nästan vad som helst. Teresa lyckades förmå Johannes av Sankt Matthias att bli den förste brodern i hennes reform.

Det är viktigt att komma ihåg att reformen av karmelitorden skedde genom en kvinna, Teresa av Avila. Johannes av Korset, som den försynte person han var, stod alltid i bakgrunden. Här var nog Teresa också lite listig. Hon valde medvetet en person som inte var någon stark typ utan lite försynt och tillbakadragen, men som kunde se rakt in i människors hjärtan och hjälpa dem att upptäcka Kristi närvaro i deras liv, även om allt tydde på att Kristus var frånvarande.

Kanske det är Johannes av Korsets stora bidrag till den mystiska teologin att hjälpa människor, som tror att Gud är långt borta och att han har övergivit dem eller inte har kommit till dem, att se att Gud är dem oändligt mycket närmare än de tror. Det är ett budskap för vår tid. Så många människor säger: ”Jag skulle vilja tro, men jag kan inte tro. Jag ser inte någon mening med mitt liv. Jag vet inte vad livet går ut på”. Denna erfarenhet av tomhet, övergivenhet och meningslöshet tolkar Johannes av Korset som en del av vår frälsningsprocess. Vi kan knyta an till Jesu egen erfarenhet i Getsemane, Jesu utsatthet, då han är övergiven, till synes både av Gud och människor. Det får Jesus att på korset säga: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” I vår tid kan man tala om en kollektiv natt. Så många människor erfar Gud som långt borta, också många kristna. Vidare finns alla de människor som lever i ett slags halvdunkel. Om man frågar människor om de tror på Gud, är det många som svarar ”kanske” eller ”ibland”. Det är inte så många i Sverige som säger ett klart nej och är övertygade ateister. De flesta säger ”kanske”, ”jag vet inte” eller ”ibland”. Ibland tror man på Gud, ibland inte. Man har fastnat i den grå dimman. Man vet inte vad livet går ut på, varför man lever eller om livet har någon mening. Just där får vi tro att Gud arbetar med människor, bara de kan förstå, bejaka och besvara. Det är Johannes av Korsets stora nådegåva att hjälpa människor att besvara och bejaka Guds frälsningshandling, att upptäcka att det vi bara såg som tomhet, torka och övergivenhet är Guds sätt att rena oss, förvandla oss från att ha varit själviska och egoistiska personer som vill styra världen, Gud och våra medmänniskor efter eget tycke till något bättre.

Det är en nåd att stilla bedja om att få upptäcka Gud i sitt liv sådant det är och inte i det liv man drömmer om. Också det är ett budskap till vår tid, där bristen på beständighet och ståndaktighet, gör att människor hela tiden söker något annat än det de har. Det yttrar sig på många sätt. Man byter livssituation och partner, eftersom man har svårt att tro att det som nu är, är något gott, Det måste finnas något bättre. Det är delvis en följd av konsumismens ideologi, som mycket bygger på att vi ständigt skall vara missnöjda med det vi har och skaffa något nytt. Mycket lätt blir det också en andlig hållning, som gör att ingenting riktigt duger. Det måste alltid finnas något bättre, något längre bort, något man söker sig till. Men Johannes av Korset vill med hela den kristna traditionen hjälpa oss att upptäcka Gud här och nu, att Gud är den ständigt handlande i mitt liv, att hans frälsning ständigt pågår och att jag kan möta honom just nu, även om jag inte känner hans närvaro eller tycker att han ger mig någonting.

Jag måste förflytta min tyngdpunkt från mig själv till den Älskade. Det blir mycket tydligt i ”Andlig Sång”, Johannes av Korsets kommentar till Höga Visan. Otaliga helgon och mystiker har kommenterat Höga Visan. I år kommer äntligen Teresa av Avilas kommentar till Höga Visan ut på svenska. Jag översatte den för trettio år sedan, men det var inte möjligt att ge ut den då. Vi har i vår tid lite svårt med kommentarerna till Höga Visan. Men brudmystiken är en av den kristna mystikens viktigaste aspekter. Vi finner den redan i Bibeln, i Höga Visan. Vi finner den i Nya Testamentet och i Kyrkans tradition. Den kan hjälpa oss att gå ut ur jagets instängdhet och gå in i det älskade Du:et.

Nödvändigt för att kunna ta emot Guds frälsningshandlande i vårt liv är att vi inte enbart reagerar utifrån jagets uppfattning, erfarenhet, upplevelse. Bara det kan vara mycket svårt för människor, som ofta är fostrade till att jaget skall stå i centrum. Men Johannes av Korsets budskap kan också bli en befrielse på det planet för många människor i vår tid, som har fastnat i jagets bubbla, genom att upptäcka: det är i Dig, Herre, som mitt liv har sin fulla rymd, sin fulla glädje, sin fulla kraft.

Här kan brudmystiken hjälpa oss. I Höga Visan ser vi hur Brudgummen ständigt söker bruden, men han drar sig undan, när hon för sin egen skull vill lägga beslag på honom. Vi måste förflytta tyngdpunkten över till Guds Du, för att kunna ta emot honom i vårt liv och gå vidare. Det är en ständig omvändelse. Det gäller att gå den smala vägen istället för den breda vägen, att inte relatera allt och alla till mig, till hur jag uppfattar det, vad det säger mig, vad jag får ut av det. Vi är mycket präglade av det mönstret.

Varför åker vi på reträtt? Är det för egen vinning, egen fromhet, eller för att bli fruktbar för världen, att vara Gud till behag? Ibland måste vi granska våra motiv. Varför går vi i kyrkan? Är det för att ära Gud, tillbe Gud, för att förhärliga och lovsjunga honom eller är det för att ha en lugn, mysig stund? Vi behöver inse att vi är mycket präglade av tanken att vi skall få ut något. Om jag kommer på reträtt och inte får ut något, vill jag kanske ha pengarna tillbaka! Vi har präglats av en kultur och en miljö där det mesta går ut på att vårt ego skall förstärkas. Om vi är intresserade av rockmusik, går vi på en rockgala. Om vi är intresserade av religion, åker vi på reträtt. Men själva mönstret kan vara besläktat. Det är viktigt att bli medveten om det. Det är bara då vi kan bli befriade. Därför är det kanske bra, om det finns en önskan att vilja få ut något av reträtten, för då kan man rena sin motivation och rentav bli tacksam om man blir lite besviken.

Vi måste komma ihåg att det är för vår befrielses skull, för vår rättfärdiggörelses, heliggörelses och gudomliggörelses skull vi får rena vår motivation för att vårt hjärta skall bli fritt för Gud. Grundhållningen gentemot Gud är att låta honom handla i vårt liv och tro att han gör det, att vara övertygad om att vårt liv är en frälsningshistoria. Det är ett teologiskt begrepp, som vi ofta använder enbart om Bibeln, som skildrar frälsningshistorien, Guds historia med sitt folk, som sedan fortsätter i kyrkohistorien. Men det finns också min frälsningshistoria, mitt möte med Jesus Kristus. Jag är ju en del av Guds heliga folk. Han vill göra detsamma i mitt liv som han har gjort för sitt folk genom sin frälsning på korset. Det skall få sitt eko i mig. Det skall bli kött och blod i mig. När det går upp för oss, får livet en helt annan lyster och glans. Då anar vi hur nära Gud är oss och att allt det som sker i vårt liv hjälper oss att komma honom närmare, även det som tycks vara tvärtom.

Johannes av Korsets stora och glada budskap är att det som vi tolkar enbart som mörker, Guds frånvaro, Guds tigande eller Guds bortovaro i grund och botten är till för oss för att vi mer och mer skall släppa vår själviskhet och vår bundenhet. Här använder Johannes av Korset på spanska ett ord som är ett av hans grundord, apetito, som betyder aptit eller begärelse, alltså att vi hela tiden har aptit på något eller någon. Vi vill ha ut något. Vi vill suga ut tillvaron för våra egna syften. En följd av arvsynden är att människan liksom har fastnat på vägen. Men det glada budskapet är att Gud har blivit människa. Han led, dog och uppstod för att befria oss ur den själviska bubblan. Han arbetar hela tiden på att göra oss fria. Han använder ibland drastiska medel med don efter person. Det är mycket olika. Vi måste också betona att Gud inte ser på oss som personnummer, som man gör på Försäkringskassan utan han ser på oss som unika varelser. Det gör att frälsningens verk till synes är helt olika för olika personer.

Även om vi läser Johannes av Korset och tar till oss det han säger, sker det på mycket olika sätt, när det väl drabbar oss. Vi måste komma ihåg, när vi läser helgonens och mystikernas skrifter, att de skildrar saken ur sitt perspektiv. Grundlinjerna, grundsanningarna gäller alla, men själva tillpassningen är unik. Vi är inte nummer. Vi kan alltså inte läsa Johannes av Korset skrifter punkt för punkt och göra si och så. Det är ingen kokbok. Det är inget recept. Det skulle vara bekvämt, men det skulle ännu mer tjäna vår själviskhet om vi precis visste hur vi skulle bete oss. Här måste vi låta oss hanteras av Gud. Men vi vill hantera och manipulera honom, så att han skall tjäna våra syften. Här är Johannes av Korset obönhörlig.

Vi måste ut i den dunkla natten. Vi måste renas för att kunna möta Gud i hans fulla sanning, godhet och barmhärtighet. Annars kommer vi alltid att se honom som en marionett som skall tjäna våra syften. Men natten kan anpassas mycket efter olika personer. Vissa personer behöver en riktig duvning. Vissa kan få erfara natten under koncentrerade livsperioder. För vissa kan det vara ett ständigt drag i deras liv. För vissa kan det vara något som går ganska obemärkt förbi. Vi får inte jämföra med varandra. En annan följd av arvsynden är att vi hela tiden tittar på varandra. Vi är mycket intresserade av vilket förhållande andra människor har till Gud. Vi vill gärna jämföra.

Här måste vi lämna allt detta åt sidan och bara låta oss frälsas av Gud. Det lilla ordet låta är viktigt. Vi får låta Gud frälsa oss, låta Gud älska oss, låta Gud se på oss och befria oss. Det låter mycket enkelt. Det är enkelt, men eftersom vi inte är enkla är det komplicerat. Vi har hela tiden en tendens att utnyttja budskapet för våra syften, att se det utifrån vår utgångspunkt. Det är viktigt att komma ihåg hur man definierar tron enligt den klassiska, skolastiska synen: Tron är att få del av Guds synförmåga på sig själv och på allt som finns till. Tron är, som kyrkoherden av Ars säger, ett par glasögon som vi sätter på oss för att kunna se med Guds ögon på honom, oss själva och hela verkligheten. För alla gäller det att vi skall försöka se med Guds ögon. Tron ger oss möjlighet att se med Guds ögon på honom själv, på oss själva och hela verkligheten.

Under de här föredragen skall vi försöka fördjupa oss lite i de teologala dygderna: tron, hoppet och kärleken. Tron hör alltid, som vi ser hos Paulus, ihop med kärleken och hoppet. Man brukar säga att en av Johannes av Korsets största bidrag till den mystiska teologin är att han, kanske mer än många andra, har förklarat hur den teologala dynamiken fungerar, trons, hoppets och kärlekens liv. Det är det livet som gör att vi kan få kontakt med Gud. Vår egentliga kontaktyta med Gud är tro, hopp och kärlek.

Vi har genom vårt dop, som den mystiska teologin säger, fått en övernaturlig organism. Vi har ett organ för att möta och få kontakt med Gud. Men vi använder ofta fel organ. Vi använder de naturliga. Vi tror att det räcker med våra tankar, känslor, själsförmögenheter. De kan naturligtvis hjälpa oss på vägen. Men vi har fått ett egentligt organ, tro, hopp och kärlek, som gör att vi på Guds nivå kan möta honom. Vi får använda hans ögon för att se på honom. Vi får använda hans hjärta för att älska honom, och vi får drivas framåt av hoppets, frälsningens dynamik till hans eviga härlighet. Det skall vi försöka fördjupa. Det är förvånansvärt få som har fått undervisning om den teologala dynamiken, fastän den insikten ofta är avgörande för att bönelivet skall fördjupas. Det är lättare att använda detta övernaturliga organ om man vet om att man har det! Vi är genom dopet rustade för att få kontakt med Gud. Naturligtvis har vi redan på det naturliga planet en viss möjlighet. Man är i katolsk tradition mycket noga att betona att det redan på det naturliga planet finns en gudslängtan, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Den driver oss mot honom. Men har vi har fått ännu mer genom det nya liv, den heliggörande nådens liv, som är ingjutet i oss genom dopet och som gör att tron, hoppet och kärleken hjälper oss ofantligt mycket mer än vi själva förstår.

Ni kanske undrar varför vi inte använder ordet teologisk utan teologal. På svenska talar man ibland om de gudomliga dygderna eller om de teologiska dygderna. Men i Katolska Kyrkans Katekes, som översattes till svenska av Msgr Cavallin, används ordet teologal. Ordet finns ännu inte Akademins ordbok, men det kanske kommer in i nästa generation. Ordet teologal är lite annorlunda än teologisk. Teologal är något som kommer från Gud, ges till oss och drar oss tillbaka till Gud. Det är en dynamik som förenar oss med Gud på det djupaste planet av vår existens. Det är som ett gummiband, som en mystiker säger. Vi kan säga att vi är förenade med Gud genom ett gummiband. Ibland tänjer vi ut gummibandet. Vi drar oss undan, men då drar han oss ofta tillbaka. Det kan vi erfara som natt. Vi gick våra egna vägar, men plötsligt blir vi nollställda och blottställda. Då är det Gud som drar oss tillbaka, fast vi inte förstår det. Det gör lite ont när vi måste släppa taget och inte kan styra våra tankar, vårt beteende eller situation. Vi blir försvarslösa, blottställda. Men det är nåd, fast vi inte tror det. I orden nöd och nåd är det bara en bokstav som skiljer, och i orden törst och tröst kastar man om bokstäverna. En liten bokstav förändrar allt.

Det är viktigt för oss att komma ihåg, när vi närmar oss Johannes av Korset, att han står i hela Kyrkans tradition, att han egentligen inte säger något nytt utan bara försöker förklara för Guds folk vad frälsning är, det som Jesus gör. Man brukar jämföra honom med Teresa av Avila som egentligen heter av Jesus. Hon talar bara om vem Jesus är och om hans person, medan Johannes mer betonar vad Jesus gör i vårt liv. Naturligtvis går detta in i vartannat. Men hans aspekt av mysteriet är att försöka hjälpa oss att förstå hur Jesus handlar i vårt liv och att han verkligen handlar. De flesta tror att Gud inte bryr sig så mycket om oss, att han inte håller på med oss, att han gör något annat. Men bara insikten att Gud är oavlåtligt sysselsatt med oss kan bli livsavgörande. Det är därför han har blivit människa i Jesus Kristus. Därför har han levt, lidit och dött och uppstått för att han vill göra något underbart och stort av oss. Vi är så viktiga. Vi är verkligen Brudgummens brud. Han skulle dö för oss även om vi vore den enda.

Det kan vi förstå på två sätt. Vi kan förstå det fel och tro att det bara gäller mig och att de andra ingen betydelse har. Men vi måste förstå det rätt, att Gud genom mig vill göra något för alla. Om jag låter mig omformas och förvandlas, så lyfts hela världen upp till Gud. Det typiskt katolska tänkesättet är att Gud kallar oss alla till helighet. När en av oss kommer lite närmare Gud, kommer det alla till godo. Allt det som Gud ger till en, ger han till alla. Alla dessa skatter är menade för allt och alla. Då blir mitt liv vidare, allomfattande katolskt. Man säger om Teresa av Avila, att hennes hjärta var lika vitt och brett som havets strand. I helgonen ser vi att de har universell betydelse både genom det de säger och det de gör, men också att deras hjärtan rymmer hela världens nöd, alla människors behov.

Vi ser gång på gång hos helgonen att de försöker uttrycka sig på ett sätt som ibland gränsar till det dåraktiga. Paulus är beredd att bli förkastad om det kan hjälpa hans bröder efter köttet.  Teresa av Avila säger att hon är beredd att stanna i skärselden till världens slut, om det kunde hjälpa en enda människa att komma Gud närmare en liten millimeter. Världens frälsning, förvandling och helgelse blir viktigare än jaget. Det brukar vara en mätare på om Gud verkligen har kommit in i vårt liv, att vi har denna själaiver för att frälsningen skall nå ut och hjälpa människor att komma Gud närmare, allt till Guds ära.

De två motivationerna är mycket viktiga att försöka se. Har jag verkligen längtan efter att människor skall frälsas och förvandlas och har jag längtan efter att Gud skall bli mer ärad? Jag växer som människa och som person när jag släpper taget om mina angelägenheter. Jag har något själv att vinna på det, om vi skall uttrycka oss på lite själviskt sätt. Om jag släpper min egen vinning ur sikte, vinner jag på sikt, om jag får uttrycka det på den gamla människans språk. Ibland måste vi göra det för att överhuvudtaget kunna övertala oss själva, eftersom vi sitter så fast i det egoistiska mönstret. Alltså, jag har något att vinna på att avstå från min egen vinning. Om jag ger bort allt till de fattiga, blir jag rikare. I sista hand är jag till för att förhärliga Gud i all evighet. Mitt mål är att Gud skall bli mer ärad, älskad, tjänad och tillbedd.

Det ligger i hela den karmelitiska spiritualiteten att den vill hjälpa människor att gå in i denna stora kontemplativa tillbedjan. Den är riktad framåt mot evigheten. Här på jorden förbereder vi bara det eviga livet eller vi tar ut det i förskott. Varje gång vi går in i bön och tillbedjan tar vi ut den eviga tillbedjan i förskott. Tron är egentligen en form av det eviga skådandet. Här ser vi i dunkel. Där skall vi se i ljuset. Tron förbereder oss alltid på det eviga skådandet. Det är därför man säger, att tron redan här på jorden kan utveckla sig till kontemplation, till skådande, betraktande. Johannes av Korset kommer alltid att använda begreppet kontemplation för att försöka förklara hur vi växer här på jorden. Han beskriver kontemplationen så här: ”Kontemplationen är ingenting annat än ett mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla och kärleksfullt inströmmande av Gud själv”.

Redan genom dopet har vi fått trons gåva som Gud har ingjutit i oss, men det kan bli alltmer intensivt. Det stilla, kärleksfulla inströmmandet av Gud kan ta oss mer och mer i besittning. Därför är trons och bönens liv alltid något som skall utveckla sig och bli mer intensivt. Men det sker ofta genom de strömavbrott som själens dunkla natt är. Ibland släcks ljuset i vårt liv. Vi förstår ingenting och ser ingenting. Vi begriper ingenting, känner ingenting, just för att vi skall komma djupare in i det nya livet. Då ser vi lite tydligare. När ljuset tänds, ser vi lite annorlunda och tydligare.

För att förklara begreppet kontemplation brukar jag använda Augustinus (354-430) ord, ”Videntem videre”, som betyder att se på Den som ser på oss. När vi hör ordet kontemplation tror vi instinktivt att det gäller vår kontemplation. Men det viktiga är Guds sätt att se på oss, en nåd som vi tar emot. Det kan vara mycket befriande när det går upp för oss att Gud tror på oss, att Gud ständigt ser på oss med oändlig kärlek, hurdana vi än är, vad vi än har för oss. Men hans blick är också renande. När det går upp för oss att någon ser på oss med kärlek vill vi gärna växa. Säkert har ni upplevt att det finns människor i ert liv som har sett på er på ett mycket kärleksfullt sätt. Då växer man av den insikten. Man vill motsvara något av den kärleksfulla blick som vilar på oss. Man vill inte göra den som ser på oss besviken. Något liknande är det med Guds sätt att se på oss. När det går upp för oss, vill vi besvara och bejaka Guds kärleksfulla blick på oss.

Då blir också kontemplationen vår, så att säga. Vi är sedda av Gud. Vi låter våra ögon vila på honom. Vi besvarar och bejakar Gud. Men det är han som ser på oss. Hans kontemplativa blick vilar på oss och får oss att spegla oss i hans ögon. Det är också ett tema som kommer tillbaka i Johannes av Korsets Andlig Sång. Vi liksom speglar våra ögon i Kristi ögon. Ibland kan det vara Kristi sårade blick på korset med spruckna ögon. Ibland kan det vara Kristi förklarade blick. Det beror lite på omständigheterna. Ibland möter vi Kristus som den Uppståndne, ibland som den Korsfäste, ibland som den som vandrar trött på Galiléens vägar. Men alltid är det ett möte med honom och hans kärlek här och nu. Han går med oss på vår väg till Emmaus, vare sig vi är på väg till Berget eller till Hedemora. Han går med oss. Han ser på oss. Han betraktar oss. Den insikten kan sedan mer och mer interioriseras, så att vi hela tiden betraktar honom. Ni kanske har varit med om att man har kommit in i ett rum och tror att man är ensam. Plötsligt känner man att någon är där och ser på mig. Då förändras vi. Så kan det också vara i vårt liv. Vi tror att vi går ensamma i skogen och så plötsligt får vi insikten att det är någon som går med mig, ser på mig, någon som bejakar vem jag är, någon som ger mig min existens, som ger mig allt. Försök upptäcka det! Ni är inte ensamma, utan det är Någon som betraktar er med kärleksfulla ögon.

Vi ber till sist.
Herre, Jesus Kristus, på korset har du frälst oss. I vårt liv vill du ge oss denna frälsning dag för dag och ögonblick för ögonblick. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen