Biskop Anders Arborelius ocd

Johannes av Korset

Reträttföredrag Berget, Rättvik 20-23 juni 2011

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag III

Vi börjar igen med ett ord av Paulus.
”De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef. 4:12-13). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Detta ord av Paulus om fruktbarhet förbinder oss med Johannes av Korsets budskap och även med Jesu ord i Bergspredikan om att ett gott träd bär god frukt (Matt.7:18-20). Den process som vi är kallade att gå igenom, rättfärdiggörelse, heliggörelse och gudomliggörelse, och som Johannes av Korset skildrar med hjälp av själens dunkla natt, syftar till att bygga upp Kristi kropp. Det är viktigt för oss som är fostrade i ett mer individualistiskt klimat att alltid ha för ögonen, att vårt personliga liv, vårt böneliv, vårt vanliga liv inte är vårt privata liv, utan det är en del av den kropp vi tillhör, Kristi mystiska kropp, Kyrkan. Den är beroende av att vi fullgör den processen, att vi låter den ske, att vi låter oss frälsas, helgas och gudomliggöras.

Här kommer det också in en aspekt som är mycket viktig: ”tills vi alla kommer fram till enheten i tron”. Vår frälsningsprocess bidrar också till den fulla enheten. Om vi försöker låta oss helgas, förvandlas av Kristi nåd, bidrar det till de kristnas enhet. Därför är det ingen tillfällighet att just böneliv och spiritualitet ofta är det område där kristna kan enas, trots att det på andra områden kan finnas skiljelinjer. Just insikten i att vi är kallade till denna djupa Kristusförening bidrar till enheten i tron och som Paulus säger ”kunskapen om Guds Son”.

Ju djupare vi går denna väg, desto djupare växer vi in i gemenskapen med Kristus, Guds Son. Då blir vi som Paulus säger fullvuxna. Vi får en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Ett perspektiv som vi måste fördjupa är, att när vi kristna mognar i tron, hoppet och kärleken, är det ett eko av Kristi fullhet. Kristus återspeglas i den människa som genom hans nåd har förvandlats och kommit honom närmare. Det är därför vi vördar de heliga, för att de återspeglar en aspekt av Kristus, att de hjälper oss att förstå Kristus. De står aldrig på egna ben, utan de gör att Kristi fullhet blir ännu tydligare för oss. När Gud blev människa i Jesus Kristus, levde han bara ett mänskligt liv på en bestämd plats. På det sättet frälste han oss. Men frälsningen måste bli synlig, i oss alla. Vi märker att Paulus kallar alla kristna de heliga. Genom dopet har vi fått del av helighetens nåd. Vi är kallade att var och en i vår livssituation och på vår väg återspegla och vara ett eko av Kristus, och så låta hans fullhet bli tydlig.

Det är det Paulus menar då han talar om att vi fullgör det som fattas i Kristi lidande. Det fattas naturligtvis inget i Kristi lidande. Hans lidande var tillfyllestgörande för vår frälsning, men det måste få sin fortsättning och eko i oss. Vårt lilla eller större lidande är inte vårt, utan det är Kristus som lider i oss och vi i honom. Då får det också sin djupare frälsningsbringande mening.

Det är viktigt att se att vi är en del av Kristi fullhet, Kristi mystiska kropp, att vi inte är enskilda, åtskilda individer. Det kan man inte nog betona i vår tid, som är så präglad av individualismen, där individens frihet står över allt annat. Det får till följd en större ensamhet. Så länge man är ung och vacker är det roligt att stå på egna ben. Men ju äldre och skröpligare man blir, desto värre blir det. Vår kallelse till att förvandlas av Guds nåd, den process Johannes beskriver, bidrar till att bygga upp Kristi kropp, så att den mer och mer återspeglar Kristi fullhet och Kristus kan lysa fram i sina lemmar. Det är ett perspektiv som vi har lite svårt med. Vi är inte fostrade att se Kristus i varandra. Vi har ibland lättare att se det i de andra som skiljer oss från Kristus.

Men så småningom, ju närmre vi kommer Kristus, desto mer kan vi också uppfatta Kristustecken i varandra. Vi ser då också hans spår i skapelsen och överallt omkring oss. Kristi fullhet blir inte bara ett teologiskt, bibliskt begrepp utan en påtaglig verklighet. Vi påminner varandra om Kristus. Vi känner igen Kristus, inte bara i den sjuke, föraktade och utstötte, utan också i den välmående och lite besvärliga människan. Det är lite lättare för oss att se Kristus i de barn i Afrika som håller på att svälta ihjäl än i den övergödda människa vi själva är i Sverige.

Vår personliga kallelse till Kristusefterföljelse och att förvandlas av hans nåd betyder något för Kyrkan och för frälsningen. Om jag låter mig omvandlas, bär det frukt, vare sig det syns eller ej. Vi får inte vara alltför angelägna om att det skall synas och märkas. Vi har lite tendensen att tro att om jag har varit på reträtt skall jag, när jag kommer hem, vara godare. Reträtten skall omedelbart bära frukt. Vi är uppfostrade i det konsumistiska klimatet. Om vi köper en vara skall den ge omedelbart resultat och ge behovstillfredsställelse. ”Immediate gratification”, omedelbar behovstillfredsställelse, har blivit nutidsmänniskans dogm. Vi kan frestas att flytta över det på det andliga området. Går jag till mässan, skall psalmsången vara perfekt. Predikan skall vara uppbyggd efter alla konstens regler. Åker jag på reträtt, förväntar jag mig att min helighet skall växa.

Men då glömmer jag att just i stillheten konfronteras jag också med min baksida, min mörka sida. Vi får räkna med att i stillheten och ensamheten kommer det upp saker som vi i vardagen inte riktigt låter komma upp. Det kan vara en smärta, ett sår. Johannes av Korset betonar att vi alla har ett sår genom arvsynden. Vi är sårade genom våra föräldrar. Hur väl de än ville oss, var de inte fullkomliga. Vi sårar våra nära. Det är de som står varandra nära som sårar varandra mest. Tyvärr begås de flesta brott av närstående. Men det sår vi bär med oss är samtidigt det som drar till sig helgelse och nåd.

Därför talar Johannes av Korset om den Helige Ande som ett brännjärn, som skall göra såret till ett, som det heter i översättningen, behagfullt sår, det vill säga ett sår som gör oss medvetna om att vi behöver Kristi frälsning. Om vi inte har något sår, eller om vi, som vi ofta gör, trycker undan det, är det svårt att ta emot frälsningen. Ensamheten och tystnaden som man har på en reträtt kan ibland bli lite jobbig, eftersom det smärtsamma då ofta dyker upp. När vi är upptagna med allt det vanliga kan vi skjuta undan det. Vi har alla ett personligt, unikt sår. Vi måste se att det är detta sår som förenar oss med den sårmärkte Frälsaren och att vårt sår är en del av hans sår. Han har tagit på sig det för att genom det frälsa och hela mig. Då blir detta sår ett behagfullt sår. Det blir ett sår som påminner mig om min förening med den Korsfäste. Mina sår är hans sår och tvärtom, eftersom jag är hans brud och han är min Brudgum som vill frälsa mig.

Birgittasystrarna har fem sår på kronan på sitt huvud, de fem sårmärkena, för att hela tiden påminna sig om den sårmärkte Frälsaren. Vi har också våra sår. Innerst inne vet vi vad de är, även om vi skulle vilja att de inte fanns. Om de inte fanns där, skulle vi inte heller kunna ta emot Kristus som vår Frälsare. Som Henri Nouwen (1932-1996) säger, är Kristus the wounded Healer, den sårade Helaren. Han har identifierat sig med våra sår. Just genom dem kan vi komma honom närmare. Vi kan bli likgestaltade med honom, om vi infogar våra sår i hans sår. Man talar ibland om en sårmystik i kristendomen. För vissa var det så intensivt att de i kroppslig mening fick del av Kristi sår. Vi har Franciskus (1182-1226) och många andra som blev stigmatiserade. Alla har vi ett sår innerst inne. Oftast vet vi om det, men vi kanske inte riktigt vill erkänna det eller se det. Men faktiskt måste vi det för att kunna bli helade. Om vi inte är medvetna om att vi genom arvsynden, genom omständigheterna, genom livet har ett sår och att vi också har tillfogat andra sår, kan vi inte bli helade Det kanske allra svåraste att se är, att jag som vill så väl och gör mitt bästa ändå sårar människor. Vi människor kan inte gå genom livet utan att såra varandra. När vi står varandra nära, sårar vi ännu mer. Det gör mer ont att bli sårad av någon närstående än om t.ex. någon på bussen eller tunnelbanan säger ett sårande ord. Det står vi lättare ut med.

Det är viktigt att vi tar vara på såren och ser att de hjälper oss att komma Kristus närmare och att den Helige Ande vill använda dem som en del av vår personliga, helande och frälsande helgelseprocess, som i sin tur bär frukt för Kyrkans och världens frälsning. Det hänger ihop. Vi ser det allra tydligast i helgonen. Vi kan tänka på Franciskus och hans moderna efterföljare, pader Pio (1887-1968), som är typiska sårmystiker och blev stigmatiserade. De har för många människor blivit helande och helgande. Det är lättare att identifiera sig med någon som är lik oss och inte är någon supermänniska, som inte drabbas av lidande, kamp och svårigheter. Det är därför vi tror på en korsfäst Frälsare. En av våra präster som kom till Sverige skulle lära sig svenska på SFI. Där frågade de honom: ”Vem tror du på”? Han svarade: ”Jo, på Kristus den Korsfäste”. Då började de skratta och undrade hur han kunde tro på någon som är korsfäst och hur han skulle kunna hjälpa honom. Det är vår uppgift att förklara, att det bara är den Korsfäste som kan hela och befria oss, att Gud i sin ofattbara godhet har velat frälsa oss, inte uppifrån utan nerifrån och inifrån. Bara då kan frälsningen förvandla oss, eftersom han har delat vår existens och tagit på sig våra sår.

Det är viktigt, när vi läser Johannes av Korset, att komma ihåg att hela den process han skildrar ytterst sätt inte bara gagnar min personliga Kristusnärhet och min helgelse, utan det är något som bär frukt för hela Kyrkan. Man kanske inte omedelbart ser detta perspektiv i Johannes kommentar. Johannes av Korset har inte kommenterat alla sina dikter. Just de dikter som betonar det kyrkliga och stora perspektivet har han inte kommenterat, t.ex. hans Romanser om Treenigheten och Inkarnationen. Det vida perspektivet var så tydligt för människor på den tiden, att det inte behövde kommenteras. Men i vår tid är det kanske tvärtom, så att det skulle ha behövt kommenteras, eftersom vi är fostrade på ett mer  individualistiskt sätt och har svårt att se, att det jag gör, lider av och kämpar med kan betyda något för Kyrkan och världen. Det är bara ”lilla jag” som sitter där. Vad kan det betyda? Här ser vi att människan har förminskats genom individualismen. Meningen var god. Man ville sätta individen i centrum, hennes rättigheter och möjligheter, men man har förminskat människan, eftersom hon inte längre har hela den globala horisonten. Den måste man försöka återvinna, för annars blir det för tungt för människan. Så länge allt går bra och hon är ”happy” är allt frid och fröjd. Men så kan det inte alltid vara. Då blir det mycket jobbigt när man är ensam och måste hålla sig ”happy” hela tiden. Det klarar man inte i längden.

Johannes av Korset har i sina kommentarer mer betonat människans personliga helgelseväg. Men det andra perspektivet finns med. När han talar om bruden i  Andlig Sång beskriver han i första hand den enskilda människans frälsningsväg, men allt utifrån perspektivet att Kyrkan, bruden, måste förenas med Kristus, Brudgummen. Läs gärna också hans Romanser, där han skildrar hela frälsningshistorien, hur Gud av all evighet har utvalt en brud till sin Son. Romanserna är något av det första som man kan ta till sig av Johannes av Korset. Men han har alltså inte kommenterat dem som vissa andra skrifter.

I den mystiska teologin skiljer man ibland när det gäller renings- och helgelseprocessen på två aspekter. Vissa mystiker betonar mer den ena aspekten och andra den andra. Man talar om mortificatio och reparatio. Mortificatio har med död att göra. Det är ett bortdöende från den gamla människan, så att den nya människan kan födas. Den aspekten betonar mer den personliga helgelsevägen, som vi kanske i första hand tänker på. Min väg till Kristus går genom själens dunkla natt.  Jag dör bort från den gamla människan och en ny människa föds. Det är en personlig väg. Den andra aspekten, reparatio, betyder reparation, gottgörelse. Det är den som får implikationer för gemenskapen, för Kyrkan, för världen. Jag går igenom denna process inte i första hand bara för att jag skall bli mer helgad utan för att detta skall bära frukt för Kyrkan och för världen.

Johannes av Korset, brukar man betona, är en typisk representant för mortificatio, den mystik som ingående skildrar personens väg till helgelse, medan Thérèse av Jesusbarnet, Paulus av Korset (1694-1775), passionisternas grundare, och Teresia Benedicta av Korset, Edith Stein (1891-1942), betonar reparatio, alltså att det lidande, den kamp, den rening, som jag går igenom i första hand syftar till de andras frälsning, till Kyrkans fruktbarhet. Därför vill jag i all korthet belysa att vi också kan läsa Johannes av Korset ur den synvinkeln. Vi upptäcker att det finns tecken på det också. Man kan alltså inte helt skilja dessa aspekter åt. Personen blir alltid helgad och renad i en gemenskap.

Paulus av Korset, passionisternas grundare, brukar man se som en typisk representant för den andra synvinkeln, att vår personliga rening skall bidra till Kyrkans fullhet och Kyrkans apostoliska fruktbarhet. Passionisterna är i första hand en apostolisk orden. Vi brukar kalla dem ”Smålands apostlar”, eftersom de byggde upp de katolska församlingarna i Småland efter andra världskriget. Nu har de ett kloster i Linköping.

I Thérèse av Jesusbarnet ser vi också denna aspekt mycket tydligt. För denna franska karmelitnunna, som levde i Lisieux under slutet av 1800-talet, var så gott som hela hennes liv en dunkel natt. Hon säger: ”Plötsligt släcktes ljuset” och Gud försvann, drog sig undan. Men det innebar en oerhörd rening av tron. Det som vi vanligtvis förknippar med tron kan ofta vara en känsla av tron, som ger oss en slags kontroll av tillvaron. Man vill ha svar på alla frågor. Det är viktigt att se att tron till sitt väsen kan vara något ännu djupare. Thérèse såg den skenbara förlusten av trons känsla som ett ställföreträdande lidande för gudsförnekarna. Hon levde i en tid när ateismen började bli mer allmän. Hon såg att hon hade en kallelse att för gudsförnekarnas räkning stå inför Gud. Det var ett ställföreträdande för dem som inte kände Gud eller inte hade nått fram till honom. Hon säger, att hon fick äta gudsförnekarnas torra bröd. Samtidigt såg hon att hon hade en kallelse till de stora syndarnas omvändelse.

En typisk accent i de heligas liv är att de känner sig befryndade med de stora syndarna. Ju större helgon, desto mer dras de till syndarna. Thérèse hade läst om en mycket otrevlig barnamördare som hette Pranzini, som hade dödat några barn och en kvinna. Istället för att bara känna avsky förstod hon att hon skulle verka för hans frälsning. I sin bön adopterade hon honom som sitt barn. Typiskt för de stora helgonen är att de förstår att de är kallade av Gud att stå inför honom för sina bröder och systrar som har fastnat i synden. Hon berättar att hon fick läsa i tidningen – vanligtvis fick man inte läsa tidningen i kloster, men hon råkade få tag i en - där det stod om Pranzinis avrättning. Då stod det först att han gick fram till giljotinen och att en präst kom fram och ville höra hans bikt, men han avvisade prästen. Då snördes hennes hjärta åt, sade hon. Sedan läste hon vidare och såg, att precis när bilan skulle falla, ryckte han till sig krucifixet ur prästens hand och kysste det. Då förstod hon att Gud hade hört hennes bön.

Den aspekt som vi kallar reparatio blir mycket åskådlig när vi hör en sådan berättelse. Vi har ansvar för gudsförnekarnas och syndarnas frälsning. Det liv vi har med dess prövningar, svårigheter och kamp är inte bara något som gäller oss, utan det är Kristus som genom oss vill frälsa världen. Vi kan ta på oss andra människors nöd för att hjälpa Kristus. Det är en typiskt katolsk tanke. Men även om man kommer från en annan tradition kan man se, att vi på något sätt är ansvariga för varandras frälsning. Det är inte bara jag och Gud, utan det är vi och Gud. Även om varje människa har sitt ansvar, kan vi också påverka varandra genom det mysterium som vi kallar de heligas samfund.

Ett nutida exempel är Edith Stein, den tysk-judiska filosofen, som blev karmelitnunna och slutade sitt liv i Auschwitz. Johannes Paulus II utsåg henne till ett av Europas skyddshelgon. Hon är det enda skyddshelgonet från modern tid. Johannes Paulus II valde någon som hade gått igenom en av vår tids stora tragedier. Edith Stein såg sitt lidande som ett ställföreträdande lidande för judarna. När hon skulle hämtas till koncentrationslägret från klostret i Holland, sade hon till sin syster, som också deporterades: ”Kom, vi går för vårt folk”. Hon såg att hon skulle vara Kristusbärare i det fasansfulla lidandet, att det var hennes uppgift att stå där för Kristi skull och för sitt folks skull.

Vi kan också upptäcka något liknande i vårt lidande, i vår kamp. Det kan vara bra att tänka efter på vilket sätt jag kan frambära mitt lidande, mitt sår. I Västerås grundade några fromma, katolska kvinnor ”Sankta Monikas bönegemenskap”. De hade sett att deras barn hade tagit avstånd från Kristus och Kyrkan. Det är mycket vanligt i vår tid att den äldre generationen ser hur barnen försvinner från Kyrkan. Istället för att bli bittra tog de det svåra som anledning att starta en bönegemenskap. De tänkte på Sankta Monika (322-387), Augustinus mor som genom sina tårar räddade sin son. Utifrån sin livssituation kan man infoga sitt lidande i Kristi lidande och tro att det bli fruktbart, istället för att fastna i bitterhet. Den frestelsen finns alltid. Det mest tragiska är när människor istället för att vidgas av lidandet och förena sig med Kristus krymper ihop och blir bittra. Det gäller alla slags lidanden. Det kan handla om migrän eller en besvärlig granne. De små alldagliga lidanden man går igenom får man inte förakta, för de kan också bli bränsle i den renande elden. Det jag går igenom, det jag tycker är jobbigt, kan förena mig med Kristus. Jag kan hjälpa honom att bära hans kors, men det är han som bär mig. Vi blir ett.

Det synsättet fick för mig en mycket tydlig illustration under världsungdomsdagen i Sydney för några år sedan, då man ordnade en korsväg genom hela staden, till och med ute på vattnet. Till Simon av Kyrene, som hjälpte Jesus att bära korset, hade man utsett en av aboriginerna, som tillhörde ursprungsbefolkningen, ett folk som har lidit mycket och jagats som kaniner. Den mannen kom med ett känguruskinn på ryggen för att bära korset. Det var mycket talande att det just var han som kom och hjälpte Jesus att bära korset. Det kan vara bra att tänka efter, vad det finns i mitt liv eller mitt hjärta för bränsle för den här elden. Var inte rädda om det bara är något litet. Ibland glömmer vi bort att också de små irritationsmomenten, de små lidandena kan bli något stort.

Jag refererar igen till  Thérèse av Jesusbarnet. Hon berättar att när hon satt i koret, där man hade inre bön två timmar varje dag, var det en syster som alltid gjorde något oväsen. Antingen gnisslade hon med tänderna eller med naglarna. Det var hela tiden ett irritationsmoment. Först blev Thérèse irriterad. Sedan sade hon att det var en ljuvlig musik. Tänk efter vad det är som irriterar er och går er på nerverna! Ni har kanske en granne som spelar rockmusik eller Bach på natten eller någon som duschar kl. 3 på morgonen. Också det kan vi infoga i det frälsningsbringande lidandet. Ingenting är för litet. Allt kan bära frukt. Hela vårt liv är infogat i den frälsningsprocess som ständigt pågår. Vi kan genom vårt liv och vår bön, när vi renas genom livets svårigheter, problem och lidanden, förenas allt djupare med Kristus. Han använder det för att komma oss närmare. Då erfar vi det som vi är med om som en natt, själens dunkla natt.

Johannes av Korset beskriver mycket tydligt varför man kan tala om en natt. Så här skriver han: ”Den vandring som själen måste göra för att uppnå förening med Gud, kan av tre orsaker kallas en natt”.

”Den första orsaken är själens utgångspunkt, därför att där måste hon avlägga sin åtrå efter de världsliga ting hon är fästad vid och de intressen hon har genom att avstå från dem och förneka dem”. Det är första utgångspunkten. Man måste lägga bort sin bindning vid världsliga ting. Det är något vi själva kan bidra till. Vi kan medvetet klippa av trådarna. Det verkar som ett slags natt för människans alla sinnen och känslor. Naturligtvis är det vackra och trevlig ting som vi tycker om som binder oss. Då känns det som en natt att klippa av dem. Om vi tycker mycket om choklad, popmusik eller Bach kan det binda oss. Johannes menar inte att vi inte får ta del av det, men vi får inte vara bundna vid det. Det är svårt att hitta en jämvikt. För en ung människa som alltid hör rockmusik är det svårt att plötsligt kasta bort den, om man hela tiden är uppfylld av den. Det gäller för oss att se vad vi är bundna vid och hitta en jämvikt. Vad är det jag har klistrat fast vid? Det är alltså utgångspunkten.

Johannes fortsätter: ”Den andra orsaken är de medel, den väg hon måste ta, alltså trons väg, vilken ju också den är mörk som natten för vårt förstånd”. Trons väg gör att det blir som en natt för vårt förstånd. Vi vill förstå allt, begripa allt. Observera att i viss mån skall vi använda vårt förnuft på vår väg. Men tron har också en annan djupdimension som vi måste landa i. Förnuftet kan hjälpa oss till en viss grad. Men det kommer ett steg då ljuset måste släckas och vi får gå den nakna, dunkla trons väg.

Johannes fortsätter: ”Den tredje orsaken är vandringens slutmål, Gud själv, som likaså måste sägas vara som en mörk natt för själen under hennes jordeliv. Dessa tre nätter måste passera genom själen, eller rättare, själen måste passera genom dem, för att slutligen uppnå föreningen med Gud”. Det låter lite deprimerande, om vi skall vara ärliga, för vi vill så gärna ha ljus. Vi vill ha kvar allt det trevliga. Vi vill egentligen vara bundna. Vi vill vara sysselsatta. Vi vill vara roade. Vi vill vara upptagna med allt möjligt trevligt. Då säger Johannes att vi måste klippa av trådarna.

Egentligen handlar hela Bestigningen av berget Karmel om denna utgångspunkt, allt det vi måste göra oss av med, allt det vi måste dö bort från. Observera att dö bort från innebär inte att vi aldrig får höra rockmusik eller aldrig äta en bakelse, men vi får inte bli bundna vid det. Det kan vara en svår urskillningsprocess. Ofta vet vi inte riktigt vad vi är bundna vid förrän vi börjar avstå från det. Och att avstå har också blivit svårare i vår tid eftersom hela klimatet bygger på konsumismens ideologi, att vi skall konsumera, att vi skall roas. För många unga människor är det så. Under veckorna jobbar man hårt och på helgen festar man. Allt går ut på att fylla våra sinnen med tillfredsställelse, att våra behov skall tillfredsställas så fort och så helt som möjligt. Därför har den första etappen blivit svårare för många människor.

Botgöring, fastor och allmosegivande, har ofta försvunnit, också från många kristnas liv. Det ser vi när kollektskålen går runt. Att avstå från mat och dryck har blivit mycket svårare i vår tid. Samtidigt är många beredda att för sin hälsas skull fasta hur mycket som helst. Men för Guds skull är det mycket svårare. Det är alltså svårt för oss att klippa banden. Vi måste också ha visst tålamod och heller inte gå för snabbt fram. Här behöver vi ofta en viss rådgivning. En ung kille som alltid hört rockmusik, skall han plötsligt aldrig få höra det mer?

Vidare har vi själva vägen, trons väg, som också är mörk för vårt förstånd. Här kanske det är lite lättare i vår tid, av någon underlig anledning, eftersom man ofta har spelat ut tron och förståndet mot varandra i vår kultur. Vi behöver förnuftet för att gå trons väg. Det har man alltid betonat i katolsk teologi. Men i vår tid ser man det ofta som motsatser från början. Så är det naturligtvis inte. Men det innebär att man på ett sätt kanske har lättare att inte använda sitt förstånd, fast man egentligen borde göra det. Johannes underkänner inte förståndet, för det hjälper oss att tränga in i trossanningarna till en viss grad. Men sedan kommer det ögonblick när vårt förstånd säger oss att Gud måste vara större än det vi kan förstå. Vi måste gå den vägen också och inte alltför fort klippa av förståndet. Här måste vi bruka mycket urskillning, eftersom vi lever i en annan tid, där man åtminstone i vår kulturkrets ofta har sett tro och förnuft som motsatser, fast de egentligen inte är det. Man måste vara medveten om att det här fordras mycket urskillning och insikt.

Den tredje orsaken är vandringens slutmål, Gud själv. Då kan man tycka att det blir mycket jobbigt. Om man har klippt av banden, borde väl Gud i alla fall vara så tacksam att han genast visar sin härlighet och allt borde vara frid och fröjd. Nej, Gud har ju själv gått ner i mörkret. Vår Kristusförening måste gå genom korset. Uppståndelsen är vi kallade till, men vi kan inte hoppa över att vi måste dela den känsla av gudsfrånvaro som Kristus själv tog på sig. Det är den yttersta reningen, den sista etappen. Vi kallas att gå in i Getsemanenatten och Golgota-erfarenheten. Johannes av Korset vill visa oss att vi verkligen är kallade att komma Gud så nära, att vi också skall delta i hans kenosis och utblottelse. Det är ett uttryck för Guds kärlek och Guds respekt för oss, att han litar på att vi verkligen älskar honom för hans egen skull och inte bara för att vi skall få andligt godis. Han älskar oss verkligen och tror att vi vill hjälpa honom att bära korset för världens frälsning och att vi därför är villiga att gå den smala vägen.

Samtidigt får vi tro att Gud ger oss det ljus vi behöver på vår väg. Vi måste ha grundtilliten att om Gud kallar oss till utblottelsen, ger han oss också möjlighet och kraft. Vi talade om den Helige Ande som brännjärnet. Men Anden är också, säger Johannes av Korset, sunnanvinden, som väcker upp det djupaste inom oss, liksom sunnanvinden väcker upp örternas väldoft när den sveper fram genom örtagården. När sunnanvinden blåser i vårt inre, börjar det blomma. Från Guds sida fattas aldrig den uppmuntran och det ljus vi behöver för att kunna gå med Kristus på själens dunkla nattväg, eller för att använda Höga Visans språk: Vi måste ut och söka Brudgummen. När vi söker honom, brukar han dra sig undan. Men när han söker oss, brukar vi dra oss undan. Det ligger lite i sakens natur att vi måste lära oss att längta efter det fulla mötet med Kristus. Men vi får det vi behöver på vår vandring. Då lär vi oss också att uppskatta de små tecknen på Guds omsorg och kärlek. Vi lär oss att i naturens skönhet se spåren av den Älskade. Han har hastat vidare, men det finns något som påminner oss om att han har gått förbi. Nästan, kassörskan, som är lite extra vänlig påminner oss om Kristus. De små tecknen på att Brudgummen har spritt sin väldoft kan vi känna igen överallt. Det är något underbart när det går upp för oss att tillvaron är full av dessa spår. Först lägger vi inte märke till dem. Vi kan tänka att det inte spelar någon roll om kassörskan är lite mer vänlig eller ej. Vi märker inte att vi får en extra vänlig blick. Vi märker inte de små tecknen, för vi är så upptagna av allt möjligt annat.

Men så småningom kan vår blick renas och då ser vi spåren av Brudgummen. Vi ser det i naturen, i varandra och i oss själva. Vi behöver inte vara rädda att se att Gud kan göra något i oss. Vi kan ibland märka att vi säger något som vi inte riktigt vet varifrån det kommer. Eller vi kan ge mer än vi egentligen kan till tiggaren i tunnelbanan. Vi får tro att Gud gör något i oss som inte riktigt var planerat. Mer och mer kan vi ana oss till Brudgummens närvaro, även under den nattvandring som vårt liv ofta är. Det finns små droppar och glimtar av uppståndelseljus, kanske inte så mycket som vi skulle vilja. Men om vi lär oss att känna igen Brudgummens spår, kan vi vara säkra på att vi finner honom. Söker vi honom av hela vårt hjärta, ser vi också något av honom avspeglas i vår nästas ögon.

Vi kan också locka fram något av Kristuslikhet i varandra. Vi kan uppmuntra varandra att bli lite mer Kristuslika. Att hitta ett sätt att tala och kommunicera om detta är mycket viktigt men också svårt, för vi vill inte låta för fromma eller påflugna. Att hitta ett naturligt sätt att hjälpa varandra att tillsammans återspegla Kristus kan vara mycket spännande. Ibland är det svårast med de närmaste. Det kan ibland vara lättare på bussen. Jag vet en mycket from, polsk katolik som arbetar i tunnelbanan och ser det som sin uppgift att till varje kund förmedla Kristus. De anonyma helgonen finns mitt ibland oss. De ser det som sin uppgift att sprida Kristi väldoft. Vi kan också göra det. Gud kan använda oss, också när vi är lite motspänstiga. Gud kan, ibland utan att vi riktigt märker det, låta oss hjälpa någon annan. Även om vi är på dåligt humör kan det hjälpa någon att komma honom närmare. Om vi verkligen tror att Kristus lever ibland oss, att den Uppståndne lever i sin Kyrka och leder sitt folk, kan vi upptäcka mer och mer spår av hans närvaro.

Vi ber om den nåden.
Herre, Jesus Kristus, du är ständigt mitt ibland oss. Du är Trädgårdsmästaren i trädgården. Du är Brudgummen i Kyrkan. Du är Herren i vårt liv. Hjälp oss att känna igen dina spår och hjälp oss att locka fram din väldoft i vårt eget hjärta och i andra människors hjärtan, så att vi tillsammans kan återspegla något av din fullhet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.