Biskop Anders Arborelius ocd

Edith Stein.

Föredrag vid reträtt på S:t Davidsgården i Rättvik den 21-24 juni 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Herre Jesus Kristus lär oss att efterfölja dig i allt vad vi är, tänker och gör, så att allt blir till din ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Jag har nu satt fram ett foto av Edith Stein iklädd brudklänning. Det var sed, att när karmelitnunnorna ikläddes dräkten, kom de först i brudklänning för att symbolisera den andliga förmälningen med Kristus. Vi skall försöka se på det komplex av mystik, dogmatik och etik som vi kan sammanfatta med begreppet sponsa Christi, Kristi brud. Som jag redan har sagt, måste vi då tänka bort alla förutfattade meningar, allt det som finns i luften och i tankarna, när vi hör ett sådant begrepp och söka återerövra det bibliska, det patristiska, mystiska arvegods, som ryms inom detta begrepp. Risken är, att vi annars abdikerar och blir av med en viktig del av den kristna tanken och arvet. Vi har följt Edith Stein fram till klosterporten, och vi har sett, att hon var en mycket medveten kvinna, som tog varje steg i sitt liv med stor eftertänksamhet och mycket starkt betonade kvinnans unika uppgift och kallelse i samhället, i kyrkan, i hela tillvaron. I hennes skrifter har vi en slags kvinnoteologi, en feminitetens mystik. Edith Stein är både filosof, teolog, mystiker och vanlig kvinna. Därför har hon en förmåga att teckna hela detta spektrum. Det finns inte samlat på ett ställe, utan det ryms i hennes filosofiska skrifter, i hennes personliga brev, i hennes föredrag och i de privata ord hon har lämnat efter sig.

Vi skall nu försöka teckna hennes mystiska arv. Vi måste då placera detta i den tid, då det sades och skrevs, då Europa var på randen till undergång. Man har ibland sagt, att 1900-talet var undergången för det kristna Europa. Nazismen och kommunismen kom in, och efter detta är kristendomen bara en accent i Europa. Vi ser det nu mycket tydligt i förhandlingarna om konstitutionen för EU. Man är till och med rädd att nämna det judiskt- kristna arvet. Man tar upp upplysningstiden och andra kulturella fenomen, men man vågar inte ens nämna, att Europa har sina rötter i det judiskt- kristna arvet. Det kanske inte riktigt har gått upp för oss, hur snabbt det har gått, men Edith Stein står på denna vulkan, och just där ser hon, att kvinnan har en providentiell betydelse för att föra kristendomen vidare in i en tid, där kristendomen i Europa kommer att vara en mycket liten och svag röst. Det är viktigt, att den rösten är tydlig, att den säger som det är, att den vågar ta ställning, även om ingen lyssnar till den. Vad är det då som Edith Stein söker förmedla?

Jo, det är egentligen en syntes av evangeliets budskap, förankrat i en filosofi, i en mystik och i en etik. Hon har ett grundord, som hon ständigt återkommer till på alla dessa nivåer. Det är på tyska ordet Selbsthingabe, självutgivelse, det som det grekiska ordet agape står för. Hon säger, att i Gud själv, i den allraheligaste Treenigheten är det detta som är grundklimatet. De gudomliga personerna utger sig själva till varandra. Det är raka motsatsen till det begrepp, som har gjort så stor succé i nutiden, självförverkligande. I Gud själv handlar det om att utge sig själv, att strömma ut, att låta den andre skina fram. I den mån vi kan förstå livet inom Treenighet, och det kan vi faktiskt genom uppenbarelsen, kan vi karakterisera det som ett självutgivande liv. Man söker inte sitt. Den andre får stråla fram, den andre är viktigare. Mellan de tre personerna råder detta klimat av självutgivelse. Det är detta den filosofiska riktning, som hon tillhör, försöker uttrycka på olika sätt, vare sig de är kristna eller judar. Vi kan bara tänka på Martin Bubers "jag och du". Du är viktigare än jag, och jag kan endast bli ett äkta jag, om du får stå i centrum - så skulle vi kunna uttrycka det filosofiskt. Och i Gud själv har detta sin urbild. Så mycket vet vi genom uppenbarelsen, att i Gud råder ständigt den självutgivande kärlekens klimat. Och detta skall sedan återspeglas på olika plan i verkligheten.

I sitt filosofiska huvudverk Endliches und Ewiges Sein, Det ändliga och eviga varat, tecknar hon en grandios vision av, hur hela tillvaron är präglad av detta mönster. Hon går ner ända till atomens minsta beståndsdelar. Där finner hon en rudimentär självutgivelse. De olika partiklarna i atomen dras till varandra i en slags kärlek, en slags utgivelse. Så studerar hon människans plan, djurens plan och växternas plan. Hon tycker sig se en röd tråd, den självutgivande kärleken, på alla dessa plan. Detta rör hela tillvaron. Samtidigt måste vi komma ihåg, att Gud och hans mysterium totalt övergår oss.

Vad har då detta att göra med det manliga och det kvinnliga? Jo, i Gud finns varken manligt eller kvinnligt. Gud står över detta, som endast berör den skapade verkligheten. I Gud finns ingenting av detta. Men i allt skapat finns denna tudelning. Edith skriver, att vi skulle kunna se urbilden till allt kvinnligt i den Helige Ande, som är utgjuten över allt skapat. Det betyder inte, att den Helige Ande är kvinnlig. Gud står över detta. Men det som är kvinnligt här på jorden har sin urbild i den Helige Ande. Vi vänder ofta på det i vår tid.

I mycket av den kritik vi hör mot kristendomen säger man, att kristendomen har en manlig gudsbild. Men det är egentligen fel, för den klassiska dogmatiken har alltid försökt inpränta i de troende, att Gud står över manligt och kvinnligt. I honom finns varken man eller kvinna. Det är först på skapelsens plan som detta kommer in. Men det som är kvinnligt återspeglar den Helige Andes väsen, denna självutgivande kärlek som förbinder Fadern och Sonen. Det är viktigt att skilja dessa olika nivåer från varandra. De gudomliga personerna, Fadern, Sonen Anden är varken manliga eller kvinnliga, även om vi använder begreppen fader och son. Det kan ibland vara svårt att förstå. Men vi har även, under medeltiden, en fromhetsriktning som vördar Sonen som Moder. Det är lite märkligt för vår logik, när någon som Julian av Norwich (ca.1342-1414) talar om Sonen som en kärleksfull mor. På det gudomliga planet är Sonen någon som står över dessa skillnader. På skapelsens plan märker vi, att allt är präglat av denna tudelning. Både det manliga och det kvinnliga har sin gudomliga urbild i den allraheligaste Treenigheten, eftersom allt skapat på något sätt återspeglar Gud. Människan är skapad till Guds avbild, hon är skapad till man och kvinna. Det är man och kvinna som gemensamt återspeglar den treenige Gudens liv, verklighet och handlande.

Mycket av den kritik som nu riktas mot kristendomen går ut på, att man, som man säger, har en manlig, patriarkalisk gudsbild,. Det har man inte. Den klassiska, dogmatiska teologin har alltid försökt inskärpa i det troende folket, att Gud varken är man eller kvinna. Sedan är det en annan sak att man i vulgärförkunnelse ibland fallit för frestelsen att teckna Gud som en man. Det är fel enligt klassisk dogmatik, eftersom det i Gud inte finns denna tudelning. Däremot har allt manligt och kvinnligt sin urbild i den allraheligaste Treenigheten. Detta är mycket aktuella saker. I vår tid finns det en mycket stark röst som vill hävda, att kristendomen har en manlig, patriarkalisk gudsbild. Bara ordet gudsbild antyder, att man har hamnat på fel spår. Den klassiska kristendomen har ingen gudsbild, utan det är människan, som är Guds avbild. Det är inte alltid lätt att göra denna distinktion.

Många människor, även fromma kristna, sitter fast i detta mönster. De har inte har upptäckt den allraheligaste Treenigheten, utan egentligen är de mer präglade av en muslimsk eller judisk gudsuppfattning, eftersom Treenigheten aldrig riktigt har gjort "succé" bland många kristna. Samtidigt märker vi i vår tid, att det finns en renässans för Treenighets-fromheten. Här har inte minst Wilfrid Stinissen haft stor betydelse på våra breddgrader. Läser vi hans skrifter, märker vi mycket tydligt en trinitarisk livsluft, som präglar allt. Det är något mycket viktigt, annars kommer kristendomen att avfärdas som en gammal, manlig, patriarkalisk överhetsstruktur, som måste sopas bort, så att det kan komma något nytt i stället. Därför är det viktigt att klart och tydligt säga, att i klassisk kristendom finns inte man eller kvinna i Gud. Gud står över detta.

Men sedan kommer vi ner på inkarnationens plan. Där blir Gud människa. Sonen blir människa i Jesus Kristus, och Sonen blir man. Men i detta mysterium är kvinnan alltid med. Det är tydligt i den katolska och den ortodoxa synen, där jungfru Maria som den nya Eva ständigt är med i den nya skapelsen. Det finns en slags Mariarenässans även i många av de reformatoriska kyrkorna just nu. Det är en reaktion mot kritiken att kristendomen endast har ett manligt mönster. Då måste man få den nya Eva vid den nye Adams sida, annars får de ju rätt. Om inte hon finns med, då blir det en patriarkalisk, manlig struktur, som inte beaktar det kvinnliga. Edith Stein är mycket noga att betona det kvinnligas roll på detta plan. Jungfru Maria roll är nödvändig i frälsningsmysteriet, Hon säger, att på det skapades plan är moderskapet på något sätt viktigare än faderskapet. Hon ser det i Jesu jungfruliga avlelse. Jesu hade bara en mänsklig förälder, och det måste vara modern som på detta plan återspeglar Sonens eviga födelse ur Faderns jungfruliga sköte. Sedan måste vi tänker efter riktigt noga för att kunna hänga med! Jungfru Maria, som ensam förälder till Sonen på det mänskliga planet, återspeglar det som sker på det gudomliga planet, där Sonen föds av all evighet ur Faderns sköte. Den klassiska Treenighetsteologin betonar mycket starkt, att Sonen alltid framgår i ett evigt nu ur Faderns sköte. Detta återspeglas på inkarnationens plan i att när Sonen blir människa, har han bara en mänsklig förälder, alltså jungfru Maria, som föder honom ur sitt jungfruliga sköte. Därför är jungfrufödelsen en oundgänglig del i den kristna dogmatiken. Faller den, då faller ofta även Treenighetstron. Det är så man i fädernas syn alltid har sagt: se på Maria. Hon garanterar fullheten. Hon står som symbol för hela den kristna trons fullhet och renhet. Tar man bort henne, då blir genast Gud mindre och förmänskligad. Det är något vi har sett genom hela kyrkohistorien, att Maria garanterar den kristna fullheten. Hennes uppgift är att beskydda och bevara den kristna trons renhet och fullhet.

Rubbar man lite på det, då faller lätt hela byggnaden, och man måste hitta på något nytt. Det ser vi genom hela kyrkohistorien. Det är mycket intressant. Alla de stora heresierna har på något sätt velat sätta parentes om jungfru Maria. Hon är ytterst obekväm i alla tider och i alla miljöer. Det kan vara mycket intressant att gå genom hela kyrkohistorien och se, att då man har försökt ändra på trons verklighet och innehåll, är det alltid Maria, som är den obekväma kvinnan, som måste undanröjas eller förminskas eller göras till något annat. Här betonar Edith Stein mycket tydligt, att jungfru Maria är nödvändig, för att vi skall få en uppfattning om hela trons verklighet. För att vi skall förstå vem Jesus är, varifrån han kommer och vad han vill göra, behövs Maria. Hon är inte huvudpersonen, något som man ständigt förebrår denna klassiska syn, alltså att Maria skymmer Jesus. Tvärtom tydliggör hon det han är, vad han gör och vad han betyder.

När Edith Stein skall börja tala om begreppet sponsa Christi gör hon det på tre nivåer. Det sker i enlighet med den klassiska brudmystiken. Sponsa Christi är på ett förebildligt och urbildligt sätt jungfru Maria. Hon symboliserar den totala öppenheten, tillgängligheten för Jesus Kristus. Hon är bara till för att han skall stråla fram.

Men i grund och botten är hela Kyrkan brud. Det är en biblisk grundtanke - brudgummen, bruden. Vi ser det redan i Höga Visan i det gamla förbundet, att Israel, dotter Sion, är Jahves brud. Annars skulle aldrig Höga Visan ha kommit in i Bibeln, om det enbart hade varit en lovsång till den jordiska kärleken. Även om ursprunget antagligen är sådant, så har det kommit med i Bibeln för att lovsjunga den kärlek, som brudgum och brud har till varandra, Gud och hans folk. I det nya förbundet är det Kristus och hans Kyrka. Alla kristna är i princip kallade att leva av denna verklighet, att ha denna djupast tänkbara Kristusförening, som symboliseras av uttrycket brud- brudgum. Här får vi åter igen tänka bort alla felaktiga och konstiga idéer eller fördomar orden har fått i vår kultur. Därför är det kanske bra att liksom Edith Stein använda den latinska beteckningen sponsa Christi. Den är inte så belastad som ordet Kristi brud, men i grunden är det naturligtvis det samma. Kyrkan som sådan är denna obefläckade rena brud, som Kristus har återlöst genom sitt blod. Den är Lammets hustru. Det är hon som skall följa honom troget i spåren. Det är hon som skall förkunna hans verklighet för världen.

Här är varje döpt människa, i och genom att hon tillhör Kristi Kyrka, Kristi brud - själen, som mystikerna ofta säger - för att beteckna människans innersta verklighet. Det är även ett ord, som är belastat. Vi tänker genast på kropp och själ. Men det är ett uttryck för människans innersta helgedom, där hon är helt sig själv, där hennes sanna jag är helt befriat från allt annat. Vi märker, att alla dessa ord har andra accenter i vår tid. När vi hör ordet jag, tänker vi på Freud. Hör vi ordet brud, går tankarna till Knutby. Det är en svårighet, att vi nästan inga ord kan använda, eftersom andra främmande inflytanden har lagt beslag på dem. Därför måste vi återerövra denna ordskatt. Här kan Edith Stein kan hjälpa oss. Men det är inte helt lätt, och vi har alla en kulturell bakgrund som gör, att när vi hör ordet själ, då tänker vi på något visst som gör vår blick dimmig. Men själen är människans innersta värdighet, där hon står helt naken inför Gud, där hon är älskad för vad hon är och där hon är kallad till det djupast tänkbara kärleksförhållandet till sin brudgum. Han har dött för henne på korset för att rädda henne ur syndens, dödens och Satans välde. Hon är oändligt värdefull, vem hon än är. Varje själ är dyrköpt, dyrt aktad i Herrens ögon. Varje själ är kallad till denna värdighet som sponsa Christi. På svenska har vi den fördelen att även ordet människa är kvinnligt. Men i princip gäller det varje människa. Varje människa, man eller kvinna, är kallad att återlösas, återköpas, förvandlas och helgas av Brudgummen.

Mellan Kyrkan och själen står jungfru Maria, som en modell av den återlösta, friköpta människan. Det är därför man i katolsk tradition talar om henne som den obefläckade, Immaculata. I henne ser vi, vad det innebär att vara frälst av Kristi nåd. Det är så vi måste förstå det. Hon har inte på egen hand blivit så underbart vacker, utan det är Brudgummen, som har smyckat henne genom att lida, dö och uppstå för henne. Men redan från början behöver vi få denna bild av vad det innebär att vara frälst. Jag är frälst, säger vi på svenska. Jag brukar säga, att i vår tradition är det egentligen bara jungfru Maria, som kan säga det till fullo. Alla andra har något som ännu inte är riktigt frälst. Vi är alla överens om, att något i oss behöver ännu frälsas. Jag håller på att frälsas. Därför behöver vi ikonen av den frälsta människan, och det är jungfru Maria, som i traditionen har denna roll. Det är ännu ett teologiskt stridsämne. Men jag tror att bilden av Maria som Immaculata mer och mer kommer att slå igenom också i andra kyrkor och samfund. Hennes bild kommer ju upp i många kyrkor, även om man kanske inte riktigt har tänkt igenom varför. Man kan tycka, att det är en vacker bild, det kan vara lite romantiskt, sentimentalt. Man genom att man sätter upp en bild i kyrkan innebär det, att den blir en ikon. Man måste alltid tänka på vilka bilder man sätter upp i kyrkan. Det var därför fenomenet med Ecce Homo vållade sådan turbulens. Man måste tänka på, att sätter man upp en bild i kyrkan, då är det en helig, helgad bild, en ikon av Guds skönhet och hans frälsningsverk. Sätter man upp en bild av jungfru Maria innebär det genast, att detta får en teologisk, dogmatisk funktion i det liturgiska rum, som kyrkan är. Även om man kanske inte har tänkt igenom och har en genomtänkt mariansk ideologi, så innebär det att ideologin kommer in bakvägen. Men även de bilder, som kan tyckas förringa eller göra tron befläckad, kommer att prägla det heliga rummet.

Bruden finns alltså på tre nivåer. Och när det gäller den tredje nivån, människans, själens nivå, så finns det en specifik sponsa Christi- kallelse. Det är det som uttrycks i det gudsvigda livet. Vi kan då tänka på Edith, som skall bli vigd till nunna. I den kristna traditionen har detta alltid funnits och på ett specifikt sätt i det kvinnliga gudsvigda livet. I vår tradition har man vigt jungfrur. Och när man använder begreppet sponsa Christi används det i specifik mening om en sådan kvinna, som vigs till Kristus på ett ikonografiskt sätt. Hon skall då illustrera hela denna verklighet för gudsfolket. För gudsfolket och även för världen är denna kvinna vigd till Kristi brud för att peka vidare på Honom och hela trons verklighet. Hon tillhör Honom helt och fullt, och hon har då uppgiften att påminna hela gudsfolket om, att Gud är allt. Han förtjänar, och Han är värd, att vi ger Honom hela vårt liv, att vi avstår från mycket, som vi ser som viktigt i tillvaron. Det är mödan värt att ge Gud allt! På detta sätt har alltid denna kallelse påmint gudsfolket om, vad vi är kallade till i evigheten, där vi skall leva som änglarna. Man har mycket starkt betonat den eskatologiska innebörden i denna vigning. Vi har en förmåga att inrätta oss mycket väl här på jorden. Vi bygger trevliga hus. Vi har det bekvämt och skönt. Det ligger liksom i vår natur, att vi vill ha det mysigt. Visst får vi ha det mysigt, men vi glömmer att mysigheten en gång kommer att ta slut.

Vi är kallade till evigt liv, och därför behöver vi påminnas om, att det är vår egentliga kallelse, att vi är kallade till denna eviga tillbedjan och lovsång av Guds härlighet. Just denna sponsa Christi- kallelse skall då hjälpa gudsfolket att komma ihåg: också du är kallad att en gång stå inför Lammet, som sponsa Christi, i tillbedjan, i lovsång, i tacksägelse. Livet går inte ut på att samla sig en frimärkssamling eller något annat. Livet går ut på att lovsjunga, förhärliga och tacka Gud. Det är mycket svårt för många i vår tid att förstå detta. Om man frågar folk, varför de går i mässan, får man många olika svar: för att höra en fin predikan, få lite uppbyggelse, få lite frid och ro. Men det är inte så många som ger svaret: för att tillbe Gud, för att förhärliga och upphöja honom, eftersom det är något som strider mot konsumismens ideologi, att allt skall vara till nytta, till nöje, till njutning. Därför är denna kallelse så oerhört viktig för att påminna oss om, att visst är det bra, att vi har det mysigt och skönt och fint, men det är något större och något mer vi är kallade till. Det har en eskatologisk, men även en profetisk, en pedagogisk betydelse i gudsfolkets medvetande. Samtidigt har det denna mystiska personalistiska innebörd. Varje kristen är kallad till den djupast tänkbara Kristusföreningen. Den kan bara liknas vid den förening som finns mellan brud och brudgum här på jorden, för att vi skall förstå, hur Gud, Jesus Kristus, älskar oss, hur nära han vill komma oss, också vad han förväntar av oss.

Edith Stein menar, att det är lättare för kvinnan att stå som symbol för detta på det mänskliga planet. Hon säger, att kvinnan har lättare för den självutgivande kärleken. Det är någonting man kan diskutera, det är inte en dogmatisk utsaga. Men hon menar utifrån sin filosofiska bakgrund, att det är lättare för kvinnan att vara ikon av den självutgivande kärleken. I vår tid betonar man starkt, att man och kvinna är ungefär likadana. Jämställdheten har blivit en dogm för många. Det strider lite mot vad hon säger. För några år sedan hade man en jämställdhetskongress i Stockholm. Man talade då vitt och brett om, hur jämställt det var här i Sverige. De utländska delegaterna tyckte, att det var fantasiskt. Men sedan gick de ut på gatorna, och där såg de en massa kvinnor som släpade på tunga kassar från Ica och Domus. Edith Stein menar, att kvinnan har lättare för den självutgivande kärleken. En mor har ibland lättare att ge sitt liv för barnen än fadern. Det finns många individuella olikheter. Men Ediths grundtanke är, att det inte är någon tillfällighet, att det just är kvinnan, som är kallad att på ett specifikt sätt vara ikonen av sponsa Christi, även om varje människa är kallad till denna djupa Kristusförening. Det är därför Maria har en oundgänglig roll vid sidan av Frälsaren.

Detta liv som sponsa Christi försökte Edith Stein förverkliga i karmelitorden. Detta liv kan förverkligas på otaliga sätt. Men hon ser sin kallelse att i karmelitorden år 1933 vara sponsa Christi och då efterfölja Maria både i hennes jungfruliga och hennes moderliga kallelse. Hon står som jungfru inför Gud. Bara han är viktig, ingen annan får komma emellan. Hon står även som moder för själarna. Jungfru Maria är moder till de återlösta. När hon föder fram Jesus Kristus som jungfru, då föder hon även fram lemmarna i hans mystiska kropp. Hon blir Kyrkans Moder. Inom parentes kan vi säga, att det först var Andra Vatikankonciliet, som officiellt gav Maria denna titel, Kyrkan Moder, även om den har funnits med i traditionen. Det var vid Andra Vatikankonciliet en mycket häftig debatt om, vad man skulle säga om jungfru Maria. Vissa ville, att man skulle ha ett eget dokument om henne och helst utropa henne till Mediatrix eller Coredemptrix, förmedlare av all nåd eller medåterlöserska. Andra menade, att man skulle infoga det man sade om jungfru Maria i dokumentet om Kyrkan. Det blev så, att den andra falangen vann. Maria fick alltså ingen eget dokument under Andra Vatikankonciliet, utan hon infogades i dokumentet om Kyrkan. Då kan man tycka, att det var en förlust för Maria, då blev hon lite mindre. Men det var just detta som bekräftade den klassiska sponsa Christi- synen.

I detta komplex - Kyrkan, Maria, själen - finns ett inre sammanhang som är mycket viktigt, inte minst i vår tid. Till det måste man knyta dogmförklaringen 1950 om Marias upptagelse i himlen. Maria förklarades då vara den helt återlösta, den som har kommit hem och som på ett profetiskt sätt visar oss, att vi också är kallade till denna härlighet. Det är något som för många kan vara svårt att förstå, men om vi tror på uppståndelsen, behöver vi även tro, att detta går vidare. Vi måste se, att någon redan till fullo har fått del av denna fulla återlösning och uppståndelse. Dogmerna kommer inte till av en tillfällighet. De kommer till i ett historiskt sammanhang. De första kristologiska och trinitariska dogmerna kom i jäsningstiden i Kyrkans begynnelse, då man måste avskilja sig gentemot andra läror. Dogmen om Marias upptagelse kom 1950, fem år efter det att man gasat ihjäl judinnor. Då förklarades en annan judinna var upptagen med kropp och själ till himlens härlighet. Ser vi detta historiska perspektiv, får det brännande aktualitet.

Edith Stein ser sig som sponsa Christi i Marias efterföljd som jungfru, totalt tillgänglig för Gud. Han får förfoga över henne som han vill. Hon ser sig även som moder för själarna. Mer och mer inser hon, att hennes moderskallelse gäller speciellt för judarna. En kallelse som vi får av Gud gäller just i den situation, där vi lever. Edith Stein, som i och med att hon döptes upptäcker sin judiska bakgrund, konfronteras nu med judarnas betryck under Hitler. Hon förstår, att det inte är några tillfälligheter, att hon just år 1933 kommer till klostret, blir iklädd dräkten, vigs till Gud, utan hon får denna kallelse för sitt folk, för judarna, för att på ett ställföreträdande sätt stå inför Gud, för deras skull. På det mystiska planet ser hon, att hon inte fått denna kallelse bara för sig själv. Så är det med varje kallelse. Man blir inte kallad för sin egen andliga "make-up:s" skull, för att bli vacker och skön och fullkomlig, utan man blir kallad för att bli söndertrasad för de andras skull, för att bli offrad på altaret för deras skull. Hon säger: mer och mer förstår jag, att det kors som nu läggs på judarna också är mitt kors. Det är en slags mystisk identifikation med judarna som sådana. I henne finns både det gamla och det nya förbundet. Det ursprungliga, gamla förbundet, vill hon föra in i det nya förbundet. Detta är i första hand en mystisk uppgift, men samtidigt är det även en apostolisk uppgift. Just under denna tid får hon på olika sätt hjälpa många av sina anhöriga och andra judiska vänner och bekanta. En del av dem får hon hjälpa att bli kristna, t.ex. sin syster Rosa. Det är i först hand en förbönskallelse, en offerkallelse, en självutgivande kallelse. Hennes djupa motivation i klosterlivet är att delta i Jesu Kristi återlösningsverk.

Då kommer vi in på en annan aspekt av sponsa Christi-mysteriet Under det Andra Vatikankonciliet talade man om att förklara Maria som Coredemptrix, medåterlöserska eller Mediatrix Gratiae, förmedlare av nåden. Men det är begrepp som man inte från Kyrkans sida ville dogmatisera, eftersom de lätt kan missuppfattas. Själva verkligheten i detta är något som jungfru Maria ändå belyser. Det är, att när Gud ger sin frälsning, ges den genom Jesus Kristus. Genom hans korsoffer och uppståndelse får vi del av frälsningen. Den är en reell omvandling, förvandling, helgelse. Här finns det vissa accentskillnader mellan den katolska och ortodoxa synen och den klassiskt lutherska. Men mer och mer ser vi, hur kristna i alla samfund bejakar frälsningen som en reell förvandlingsprocess. Det är inte bara ett yttre frikännande från en dom, utan det är ett växande, ett mognande, en förvandlingsprocess. Det innebär, att frälsningen inte enbart är ett passivt paket vi tar emot, utan den aktiverar människan inifrån att delta i Jesu Kristi frälsningsverk genom allt det vad hon är och har. Bruden är inte bara passiv, utan hon är i högsta grad delaktig i Kristi verk. Naturligtvis är det hans nåd, hans frälsning som hon får ta emot, men hon gör det som en verklig människa, som dras in i detta helt och fullt. Hon är inte bara en robot, som låter sig handhas, utan människan i hela sin verklighet blir berörd av detta.

Detta är viktigt för att vi skall förstå tanken om delaktighet i frälsningsverket. Gud vill frälsa oss som människor, inte som robotar. Han är inte speciellt intresserad av robotar! Vårt väsen är, att vi även vill göra något. Vi vill handla. Vi vill delta. Vi vill samverka. Vi vill inte vara robotar, som sätts igång och beter sig på ett visst sätt, utan vi vill med hela vår mänskliga verklighet leva i gemenskap med Jesus Kristus. Just det är vårt sätt att delta i hans frälsningsverk Det är han som frälser oss, och det gör han ögonblick för ögonblick. Vi tar emot det, och vi låter det ske i oss. Vi skulle kunna använda det lilla ordet låta för att försöka förklara, vad det går ut på. Det är inte vi som egentligen gör något. Det är inte vi som på egen hand frälser, utan det är vi som låter frälsningens gåva tränga in i våra porer och i vårt väsen. I och med det är vi delaktiga. Vi samverkar. Det är det som med det grekiska ordet synergism brukar beteckna människans djupaste verklighet. Guds energi, som vi får genom Andens nåd, gör oss till aktiva medarbetare i frälsningsverket. Åter igen: det är inte på egen hand utan endast som medarbetare, medhjälpare. Liksom vi är medskapare med Gud i skapelseverket är vi också medarbetare i frälsningsverket. Detta begrepp har ofta missförståtts och är inte helt lätt att förstå.

Men vi måste försöka förstå det för att förstå Edith Steins kallelse. Hon ser denna ödestimma för judendomen och även för kristendomen. Hon betonar, att judendomen är det första offret för Hitler, det andra är kristendomen. Det såg hon mycket tidigt. Man kan även konstatera i Hitlers bordssamtal, att han hade denna dagordning, även om det inte proklamerades offentligt: först försöker vi med judendomen, sedan är det tid för kristendomen att utplånas. Edith ser mycket klart bandet mellan det gamla och det nya förbundet. Rör man vid det gamla förbundet, då rör man även implicit vid det nya förbundet. För henne är det helt klart, att det finns ett sammanhang, ett samband.

Då ser hon, att hon är en mycket liten, bristfällig och svag Ester. Hon identifierade sig med drottning Ester. "Jag står här för mitt folk och genom att offra mig, genom att utge mig själv som sponsa Christi i Karmel medverkar jag med Kristus för återlösningsverket, speciellt för judarna, men även för Kyrkan, även för Tyskland." Edith Stein kände sig som tysk och till och med som preussare. Hon överstiger de nationella begreppen, som ofta gör det svårt för oss att ta emot hela frälsningsverket. Vi kan jämföra henne med någon som Dostojevski, som är en av de största kristna författarna, det råder inget tvivel om det. Men han är även mycket präglad av arvsynden. Det finns en djup både antisemitisk och antikatolsk ådra i honom. För många människor är det mycket svårt att bli fri från dessa jordiska band - blodet, rasen, kulturen, språket. Det är det som får människorna att drabba samman på syndens plan. Även en människa som på ett plan kan ha trängt mycket djupt in i tron kan fortfarande vara präglad av detta. Vi måste alltid pröva oss själva. Är det andra inflytanden som binder mig, som gör att tron inte kan genomlysa mig helt? Därför är det så befriande att se, att Edith Stein, samtidigt som hon mer och mer och mer identifierar sig mer judarna, fortfarande ser sig som tyska, som preussare. På det sättet återspeglar hon sponsa Christi- idealet, där de jordiska banden aldrig blir så starka, att de kan prägla oss på ett negativt sätt.

Detta liv i självutgivelse som sponsa Christi leder henne allt djupare in i korsets verklighet. Hon heter ju Teresa Benedicta av Korset. Hon anar mycket tidigt, ändå från sitt inträde i klostret, att hon har en korskallelse, att hon är kallad att bära Kristi kors på ett speciellt sätt. Livet i klostret är inte en dans på rosor. Hon är en kvinna, som har nått lite upp i åldern, hon var redan i fyrtioårsåldern. De andra noviserna var yngre och hon var mycket opraktisk. Hon hade svårt med sopborste och synålar. Hon var mer van vid filosofiska diskussioner. Man talade på den tiden inte heller om i klostret, varifrån man kom. De andra noviserna visste inte om, att hon var en av Tysklands kanske mest uppburna filosofer. De blev kanske lite förvånade, när hon ikläddes, ty då var kapellet fyllt med hela det katolska Tysklands främsta filosofer och tänkare. Samtidigt var det ingen självklarhet, att hon skulle tas emot i klostret. 1933 började ju judarna skiljas ut från alla ämbeten av betydelse. Men det fanns ingen tvekan från systrarnas sida att ta emot henne. Ändå var det inte så lätt på det mänskliga planet. En sådan sak som bildningsnivå och ursprung präglar ju också människor, när de lever tillsammans. Livet i klostret är inte alltid så lätt för Edith. Men korskallelsen var först och främst en mystisk delaktighet i Kristi korsoffer.

Vi skall se, att den mystiska korskallelsen leder Edith fram till martyriet. Sponsa Christi- kallelsen är livsfarlig. Tar man på sig den, tillhör man inte längre sig själv. Man står helt till förfogande. Om Brudgummens lott var sådan, kan brudens lott inte bli någonting annat än att på ett visst sätt få deltaga i Kristi korsoffer. Det gäller alla döpta. Vi är alla kallade att gå i Kristi fotspår, att ta på oss vårt kors. Det kan vara mycket olika. Här vet vi inte vilket kors Kristus har i beredskap för oss. För vissa kan det vara, att de inte får bli martyrer, att de inte på ett heroiskt sätt får offra sig, utan att de i det dagliga livet kan få stå ut med en dålig bostad eller en grälsjuk make. Korset finns där, och ofta är det lättare att bejaka någon annans kors än mitt kors. Ofta ser vi inte tydligt, att det är just detta Kristus vill att vi skall ta på oss. Ändå är det detta, som är meningen med vårt liv att upptäcka. Det är inte jag som väljer kors. Då blir det något konstlat eller sjukligt. Det är jag som måste upptäcka just det som Gud av all evighet har förberett för mig, även om det är aldrig så litet. För de flesta människor är det något alldagligt, något de nästan inte märker, något som de tycker är så obetydligt, att det inte är värt att se på eller ta på. Men att just ta emot det, att kyssa den hand som korsfäster oss, är beviset på att vi vill tillhöra en korsfäst Herre och inte endast en mysig, snäll och lättfattlig Gud. Därför ber vi om den nåden:

Herre Jesus Kristus. Du har tagit korset på dig, och du har återlöst oss, ditt folk. Men av nåd låter du även oss uppfylla det, som ännu fattas i ditt lidande, eftersom du vill dela allt med oss, och eftersom allt ditt är vårt.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.