Biskop Anders Arborelius ocd

Edith Stein.

Föredrag vid reträtt på S:t Davidsgården i Rättvik den 21-24 juni 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi börjar denna gång med ett citat från Origenes.

Kristus har låtit gudomliga, helgande strömmar flöda ut över universum. Åt de törstande har han skänkt en källa av levande vatten från såret, som lansen öppnade i hans sida. Det är Kyrkan som har trätt fram ur såret i hans sida, och han har tagit henne till sin brud.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det är inte bara Edith Stein som talar om Kristi brud. Det är ett bibliskt, patristiskt tema, som hela tiden har funnits med, men som under vissa tider har kommit lite i bakgrunden. Vi har nu bytt ut bilden på Edith Stein till en av de sista bilder som togs av henne innan deportationen. Man ser, att hennes ansikte redan är präglat av det lidande hon bär på ett ställföreträdande sätt. Edith Stein fick efter sitt inträde och sin iklädning i Karmel i Köln 1934 ett par utåt sett lugna, kontemplativa år. Men under tiden stärkte nazismen sitt grepp om Tyskland. Många av hennes släktingar och vänner emigrerade. Samtidigt försökte Edith leva sig in i den mystiska kallelse som hon hade.

Under denna tid skrev hon även en hel del, bl.a. sitt kanske mest kända verk, Kreuzeswissenschaft, Korsets vetenskap. Hon skriver en del mindre helgonbiografier, och hon skriver även en självbiografi Aus dem Leben einer jüdischen Familie, en judisk familjekrönika. I grunden är det modern, som står i centrum, och hon har ett apologetiskt syfte med denna bok. Hon ville visa omvärlden, att ett judiskt familjeliv inte var något konstigt och märkligt. Hon ville visa just i den tid då judarna var speciellt utsatta, att de var vanliga människor. Men denna bok kunde naturligtvis aldrig publiceras under nazisttiden. Egentligen kunde inget av hennes verk göra det, eftersom hon var judinna. Vissa mindre saker publicerades under annat namn.

Sedan år kom år 1938, Kristallnatten. Synagogorna brinner. Judarna attackeras. Judiska affärer bojkottas och slås sönder. Edith är helt tillintetgjord. Hon säger: nu vilar korset verkligen över judarna, men också över mig. Samtidigt inser hon, att hennes klostertillvaro i Köln kanske går mot sitt slut. Hon är rädd, att hon som judinna sätter hela klostrets existens i fara. Därför vill hon emigrera. Helst skulle hon vilja emigrera till ett karmelitkloster i Palestina. Men det är inte möjligt. Men hon kan bege sig till ett kloster, som bara ligger ett par mil från Köln, i Holland. Detta kloster har stiftats av systrar från Köln, som hade måst fly över till Holland undan Bismarcks kulturkamp. Under Bismarcks tid var det många kloster, ordenssystrar och bröder, som lämnade Tyskland, eftersom det fanns denna kulturkamp. Bl. a kom också vissa till Danmark och en del till Sverige, men främst till Holland.

I Echt på andra sidan gränsen finns alltså ett kloster som var stiftat av systrar från Köln. Dit blir nu Edith förflyttad. Hon får tillstånd av myndigheterna att emigrera. Där får hon överta en klostercell, som hade tillhört en mycket märklig ordenssyster, Maria Gertrudis Erzberger. Matthias Erzberger var en av de tyska politiker, som hade undertecknat Versaillesfreden. Han tillhörde det katolska centrumpartiet. Han hade blivit mördad av nationalistiska grupper, eftersom han ansågs som folkförrädare, då han hade skrivit under Versaillesfreden. Hans dotter var alltså karmelitnunna i Echt i Holland. Hon hade en mycket märklig kallelse. Hon hade fått en ingivelse att ge sitt liv i påven Pius XI:s ställe. Han var svårt sjuk. Hon kände en ingivelse, att om hon gav sitt liv, kanske han fick leva. Det blev så. Han levde, och hon dog. Hon hade den ställföreträdande kallelsen att ge sig i någon annans ställe.

Det är något av detta som blir allt tydligare även för Edith Stein: Mitt liv är en ställföreträdande kallelse för judarna. Jag som karmelitnunna står inte här bara för min egen skull, utan jag står här som drottning Ester för att tala väl för mitt folk, för att rädda mitt folk. På ett mystiskt plan identifierar sig Edith mer och mer med drottning Ester - som symboliserar den gammaltestamentliga aspekten av sponsa Christi- idealet - hon som inför konungen talar väl inför sitt folk. Edith skriver under denna tid: "De kvinnor, som liksom Maria glömde sig själva totalt för att försjunka i Kristi liv och lidande, utvalde Herren med förkärlek till att bli hans verktyg och uträtta stora ting i Kyrkan". Så nämner hon en helig Birgitta, en heliga Katarina av Siena. Hon nämner just de två, som tillsammans med henne själv skulle utropas till Europas skyddshelgon för några år sedan. Det verkar nästan som om påven har läst denna text, eftersom det är de tre kvinnorna som blir Europas skyddshelgon. Det var mycket diskussion dessförinnan om vilka tre det skulle bli. Många höll på Teresa av Avila! Men det blev Birgitta, Katarina och Edith Stein som utropades till Europas skyddshelgon. De har samma grundkallelse, att totalt försjunka i Kristi liv och lidande för Kyrkan, för världen. Det är mycket tydligt både hos Birgitta och hos Katarina, att de ser sin kallelse för Kyrkan i en svår tid. Det är ett apostoliskt deltagande i Kristi offer.

Och Edith Stein ser det lika klart i sin tid. Hon ger sitt liv för judarna, men även för Kyrkan, för Karmel, för Tyskland. Hon har inte de nationella skygglappar, som vi ofta har, utan hon ser, att hennes kallelse är universell, även om hon ser, att hon som Israels dotter, som har mött Kristus, även har en speciell kallelse för judarna. Under denna tid blir hon mer och mer övertygad om, att hon skall delta i Kristi lidande på ett speciellt sätt. Det är bara i förening med det gudomliga huvudet, som mänskligt lidandet får försonande kraft. Hon ser det som Paulus försöker visa oss, att vårt mänskliga lidande, vare sig det är rättvist eller orättvist, kan vi förena med Kristi lidande, och då får det en försonande, helgande kraft. Vi behöver inte tänka på, vad det är för slags lidande, om det är stort eller litet, om vi bär det med kraft eller inte, om det syns eller inte syns. Men varje mänskligt lidande, som förenas med Kristi lidande, får del av hans kors, av dess fruktbarhet och nyskapande liv. Vi kan vända på det och säga, att Kristus på korset har burit fram allt mänskligt lidande från tidens början till dess slut. Det som blir förenat med honom får del av korsets fruktbarhet. Han vill ju frälsa allt, och allt det som infogas i hans kors är delaktigt av korsets fruktbarhet.

För oss är det lite svårt att tänka i dessa banor, eftersom vi är så inbitna individualister. Vi tänker, att om vi har ont i huvudet, då kan det inte spela någon roll för världens frälsning. Det är ju bara jag som har ont i huvudet. Eller om jag förlorar en anhörig i en bilolycka, då är det mig det är synd om. Vi som är fostrade i ett individualistiskt klimat har mycket svårt att se oss själva som lemmar i Kristi kropp. Vi har var och en vårt lidande, som vi försöker bemästra och klara av. Ibland går det bra, ibland dåligt, men det är min sak. Det är jag som sitter fast och är böjd under lidandet. Det är inte lätt för mig att förstå, att egentligen tillhör det inte mig. Det är en uppgift jag får för att låta den ingå i Kristi lidande. Låter vi lidandet göra detta, är det en oerhörd befrielse, för då är det inte jag som bär det. Det är han som bär mig. Jag får vara med honom på korset. Jag får stå vid hans sida liksom Maria vid korset.

En av Edith Steins mest kända dikter heter Juxta Crucem tecum stare, att stå bredvid korset med dig. Vi ser, att hon identifierar sig med Maria, som står vid korset. Maria gör egentligen ingenting, men hon är där. Bara det är en delaktighet i korset. När vi möter en lidande människa hjälper det inte att säga en massa fromma ord eller att söka trösta henne. Men det hjälper att bara vara där, att står där eller hålla henne i handen. Denna kärleksfulla närvaro betyder ofta mer än något annat. Det är detta Maria symboliserar. Stabat Mater- hymnen har tonsatts av nästan alla stora tonsättare, och den har blivit ett av de mest populära musikstycken, som man spelar vid musikgudstjänster. Den pekar just på detta. Modern stod vid korsets fot med sargat hjärta. Det är inte bara hon som står där med sitt lidande, utan hon delar Kristi lidande. Hon tar på sig hans lidande.

Det är det vi kristna får göra som lemmar i Kristi mystiska kropp. Det är inte så mycket vårt lidande, utan det är Kristi frälsande lidande, som fortsätter i oss. Ibland är det just detta som blir vändpunkten i vårt liv, när vi ser, att detta som jag kämpar med, det är inte mitt, utan det är Kristi frälsningslidande. Det är hans kors, som får sitt lilla eko i mig, oavsett vad det är för något. Ibland är det de små törntaggarna som är jobbigast. Ett stort heroiskt lidande kan ibland vara lättare att bära än det dagliga lilla tärande, jobbiga lidandet. Men när vi upptäcker, att det är Kristi kors, som kommer in i vårt liv, då förändras allt.

Edith Stein kände en ingivelse att ta på sig det kors, som nu hängde över judarna i Tyskland. Hon anande, att det var en strid mellan Kristus och Antikrist. Under sin tid i Holland kallades hon till Gestapo i Maastricht för förhör. När hon kom in på kontoret hälsade hon med den kristna hälsningen "Gelobet seist Du Jesus Christus" istället för det föreskrivna "Heil Hitler". Hon sade: jag insåg, att det var en strid mellan ljuset och mörkret, mellan Kristus och Antikrist. Ingen reagerade, det var så oväntat. Hon anar, att bakom spelet finns den urgamla striden mellan Kristus och draken, mellan Satan och ljusets furste. Och som Kristi brud, som Ester, är hon delaktig i denna kamp, som endast förs genom offer, lidande, bön och botgöring. Det är helt på det mystiska planet hon ser denna uppgift. Hon förstår, att hon ingenting förmår, men samtidigt förmår hon allt i kraft av Kristi offer.

För oss är det lite svårt att förstå detta tänkande, eftersom vi tänker utifrån en individualistisk syn. Vad betyder det, att en liten nunna sitter där i sitt kloster, medan Hitler driver sin politik? Det kan ju inte påverka utgången, det är ju helt förgäves, tänker vi. Vi har förlorat den mystiska synen på människans medverkan i frälsningsverket. Vi glömmer, att det stora ofta sker i det fördolda, att Kristi kors ända till världens slut är en verklighet mitt i världen, att det är rest just där vi lever, just där vi kämpar, just där vi lider.

Under denna tid skriver Edith alltså mycket om kallelsen att delta i Lammets offer. Kristus är det offrade genomstungna Lammet. I Johannes Uppenbarelse bär Jesus fortfarande som uppstånden sårmärken på sin kropp, men de är nu förhärligade. Han är redan nu förhärligad hos Fadern, men han bär alltid de förhärligade sårmärkena på sin kropp. På något sätt får vi kristna genom historien bära dessa sårmärken i vår strid för hans sak. Vi blir delaktiga i hans seger men under korsets gestalt. Vi kan aldrig rent logiskt förstå, hur vi redan nu kan vara delaktiga både av uppståndelsens seger och korsets nederlag. Egentligen är det detta, som är Påskens verklighet: vi är delaktiga av Kristi hela påskverklighet, både kors och uppståndelse. Och detta går så in i vartannat, att vi ibland har svårt att se skillnaden. I Fornkyrkan var det typiskt, att man endast avbildade korset som triumfkrucifix. I de gamla basilikorna är det alltid Kristus, som segrade på korset, vi ser. Det är först under senmedeltiden man blir mer realistisk i sina korsframställningar.

Edith är både den Korsfästes och den Uppståndnes brud. Men hos henne överväger korsperspektivet. I den västerländska kristenheten är det i allmänhet så, att korset är mer centralt än i den österländska kristenheten, där uppståndelsen är central. Vi har båda verkligheterna, men accenterna ligger ofta lite olika. I denna mening är Edith Stein typisk för den västerländska lidandesmystiken, sådan vi känner igen den från Franciskus och Birgitta. Det är helt typiskt för den västerländska kristenheten, att korset är så starkt framträdande. Men det är det förhärligade Lammet hon kämpar för som Lammets brud. Hon gör det helt fördolt. Egentligen vet ingen om det. Edith Stein var mycket förtegen om sitt eget andliga liv, och vi kan endast utläsa det genom några vittnesutsagor, genom några brev, genom några skrifter. I Tyskland och Holland där hon levde, var det okänt.

I sitt sista verk, Kreuzeswissenschaft, Korsets vetenskap, får vi ändå en överblick över detta. Det är skrivet som en kommentar till Johannes av Korsets lära. Men många säger, att på detta plan misslyckades hon. Hon beskriver egentligen mer sin syn på korsets vetenskap än hans. Det är en annan accent än hos Johannes av Korset. I spiritualiteten skiljer man mellan två former av korsmystik, en som betonar mortificatio och en som betonar reparatio. Det latinska mortificatio är mycket svårt att översätta. Det handlar om bortdöende, askes, medan reparatio handlar om reparation, gottgörelse. Johannes av Korset betonar korset som en asketisk befrielse för jaget från synd. Det är mycket inriktat på personens tillväxt i det mystiska livet, medan Edith Stein betonar korset som gottgörelse för världens synd. Naturligtvis går dessa båda aspekter ihop, men det finns ändå en betydande accentskillnad mellan Johannes av Korset och Teresa Benedicta av Korset. Johannes betonar mer människans personliga väg, där hon mer och mer dör bort från syndens herravälde för att uppstå till det nya livet. Typiskt är hans syn på själens dunkla natt som en etapp i bortdöendet från jagets tyranni, medan Edith Stein mer betonar det stora frälsningshistoriska perspektivet i korset. När vi infogar vårt lidande i Kristi kors, då bär det frukt för hela världens liv. Naturligtvis kan man aldrig renodla dessa båda aspekter. Men det finns en tydlig accentskillnad i deras syn på korsets mysterium.

Edith Stein skriver: "Jag litar på, att Herren har tagit emot mitt liv för alla. Jag måste ständigt på nytt tänka på drottning Ester, som togs ut från sitt folk, just för att stå inför konungen på sitt folks vägnar. Jag är en mycket oduglig och eländig liten Ester, men den konung som har utvalt mig är oändligt stor och barmhärtig. Det är en stor tröst." Denna text är viktig för att visa, att det inte rör sig om en heroiskt kämpande människa, utan det rör sig om en svag, liten människa, som ändå är medveten om att hennes lilla medverkan är viktig, eftersom hon tillhör en så stor Herre och Konung. Vi får inte se det som någon självförverkligande attityd, utan just i sin svaghet, i sin brist, ser hon, att hon får delta med Kristus i hans offer. Hon får stå inför honom som delaktig av hans offer.

1939 kommer kriget och Edith Stein skriver då en mycket viktig text som jag får citera i dess helhet, ty den hjälper oss att förstå hennes sätt att tänka och leva. Hon börjar då att citera den fornkyrkliga hymnen Ave Crux spec unica. Inom parentes kan vi nämna, att den också står på Strindbergs gravsten.

"Världen står i lågor. Branden kan också sprida sig till vårt hus. Men högt ovan alla lågor tronar korset. De kan inte förtära det. Det är det som är vägen från jorden till himlen. Den som omfamnar det i tro, hopp och kärlek blir buren av det upp till den Treeniges sköte. Världen står i lågor. Är du manad att släcka dem? Se då upp på korset. Frälsarens blod strömmar fram ur hans öppnade hjärta. Det är det som utsläcker helvetets lågor. Gör ditt hjärta fritt genom att troget uppfylla dina löften. Då strömmar den gudomliga kärlekens flöde över i ditt hjärta, så att det i sin tur kan strömma över och bli fruktbart ända tills jordens yttersta gränser. Hör du hur de sårade stönar på slagfälten i öster och väster? Du är ju ingen läkare eller sjuksyster och kan inte förbinda sår. Du är instängd i din cell och kan inte nå fram till dem. Hör du hur de döende ropar i ångest? Du skulle vilja vara präst och bistå dem. Blev du rörd av änkornas och de föräldralösas klagan? Du skulle vilja vara en tröstens ängel och hjälpa dem. Se då upp till den Korsfäste! Är du som brud förbunden med honom och iakttar troget dina löften, så är hans dyrbara blod ditt. Förbunden med honom är du allestädes närvarande som han. Du kan inte bara hjälpa lite här och vara som läkaren, sjuksystern eller prästen. I korsets kraft kan du vara på smärtans alla fronter och orter. Din förbarmande kärlek bär dig till alla fronter, denna din kärlek som kommer från Guds hjärta, och den får dig att sprida hans dyrbara blod överallt omkring dig för att lindra, hela, frälsa. Den Korsfästes ögon ser ned på dig frågande, prövande. Vill du på nytt och på fullt allvar sluta förbund med den Korsfäste? Vad skall du svara Honom? Herre, till vem skall vi gå? Du ensam har det eviga livets ord. Ave Crux spes unica.

Det skriver hon den 14 september 1939. Just denna text kan hjälpa oss att förstå något av sponsa Christi- kallelsen och dess korsaccent, som är så central för Edith. Hon vet, att hon som karmelitnunna inte kan göra mycket utåt för att hjälpa och hela lidandet. Men på det mystiska planet kan hon i Kristi kraft göra allt.

Detta är något mycket viktigt och nyttigt i vår tid, ty vi blir ständigt överösta med hela världens lidande. Media ger oss ständigt allt lidande. Då kan vi reagera på olika sätt. Vi kan förhärda oss och se det som underhållning. Det är inte så ovanligt. Man sätter på TV:n. Först är det en film om folkmordet i Rwanda. Sedan är det någon revy, där folk dansar och är utklädda till kaniner. Sedan är det väderleksrapport. I media avlöser allt vartannat, allt är på samma nivå. Det är mycket lätt att ta över detta nivellerande sätt. Naturligtvis värjer vi oss, men det är inte alltid vi kan det. Då är det mycket viktigt att ha en kristen grundattityd till det världens lidande, som vi alla konfronteras med.

Just denna text kanske kan hjälpa oss att se, hur vi kan hantera detta. Vi kan inte hjälpa alla. Men vi kan förena oss med Kristus och i korsets kraft ta på oss detta på ett ställföreträdande sätt. Även om vi inte har samma specifika kallelse som Edith Stein, har alla kristna kallelsen att medvetet delta i Kristi korsbärande. Det har Jesus själv sagt. I vår tid blir det mycket påtagligt, eftersom vi hela tiden bombarderas med hela världens lidande. Risken är att vi blir avtrubbade och med samma ögon ser på bilderna av uthungrade barn som på andra bilder på TV. I media avlöser man programmen, så att det skall bli en blandad kompott. Man har inte en hel kväll med lidande. Det skulle ingen stå ut med, utan man blandar på ett visst sätt, för att människor skall bli fast vid apparaten så länge som möjligt. Då behövs det lite action, lite blod och lite hemskheter. Så är vi människor konstruerade. Men vi får inte nöja oss med detta, utan vi måste anamma den mystiska delaktigheten i Kristi korsbärande för att kunna hantera den värld vi lever i, där hela världens lidande serveras till kvällsmat, när vi sitter framför TV. Vi äter chips, medan huvudena faller. Risken är att vi avtrubbas eller stänger ute detta.

Edith Stein kunde alltså som karmelitnunna på ett unikt sätt leva sig in i detta globala lidande, som nu stegrades i och med krigets utbrott. Hon skriver samma år till sin priorinna: "Kära moder. Var snäll och tillåt mig att få frambära mig som ett försoningens offer åt Jesu hjärta för den sanna freden." Hon ser sig själv som försoningsoffer, som bärs fram till Jesus Kristus för freden. Det återkommer flera liknande tankar. "Jag ber Herren, att han måtte ta emot mitt liv och min död till sin ära, till sitt förhärligande för alla de intentioner som ryms i Jesu och Marias allraheligaste hjärtan - alltså Kyrkan, Karmel, judarna, Tysklands räddning, världens fred, mina anhöriga och alla som Gud har givit mig för att ingen av dem skall gå förlorade."

Det är en typisk spiritualitet, som vi anar här i bakgrunden, den så kallade Jesu Hjärta- spiritualiteten. Jesu lidande hjärta vädjar till oss om vår medverkan i hans frälsningsverk. Vi är inte passiva åskådare till världens nöd, utan vi är medaktörer genom att ge oss till Jesus. Genom att frambära oss till honom bär vi fram hela denna värld, som behöver Guds frälsning. Vi får inte missförstå det, som om man själv utverkar frälsning. Det är alltid Jesus som gör det, men på något sätt bär man fram detta till Jesus Kristus. Man gör sig själv delaktig av detta. Man blir ett försoningsoffer. Det är en spiritualitet, som kan vara lite främmande för vår tid. Men ändå finns den i olika former alltsedan Fornkyrkans tid. Det innebär, att vi människor får dela Kristi lidande för världens skull.

Under dessa krigsår blir Edith mer och mer medveten om, att hon är kallad att dela Kristi korslidande. På något sätt anar vi detta, när vi ser bilden av henne, som redan är präglad av lidandet på ett mycket djupt sätt. Som alltid i vår egen historia är det en frälsningshistoria, där vi inte själva bestämmer förloppet. När Edith Stein närmar sig sin sista tid, är hon medveten om, att något kommer att ske. Det behövdes kanske inte så stor fantasi för en judinna vid denna tid att ana, att kommer hon själv kommer att bli förföljd och få ge sitt liv. Edith Stein hade kommit till Holland 1938 för att undgå nazismen. Men 1940 ockuperas även Holland.

Just i Holland kommer det till en konfrontation mellan den Katolska Kyrkan och nazisterna. Söndagen den 26 juli 1942 läses i alla katolska kyrkor och kapell i Holland ett herdabrev upp, som protesterar mot judeförföljelsen. Man hade försökt få till stånd en ekumenisk, gemensam manifestation. Men då hade nazisterna lyckats splittra enhetsfronten mellan de olika kristna. Den största protestantiska kyrkan, Nederlands Hervormde Kerk, hade dragit sig tillbaka, medan några mindre protestantiska kyrkor även hade ett herdabrev som lästes upp. Söndagen den 26 juli protesterar man alltså offentligt i alla katolska kyrkor mot deportationerna. Söndagen därefter kommer ockupationsmaktens svar, som är uttänkt med nästan satanisk "vishet". Det blir en speciell deportation av alla katolskt döpta judar. Det är viktigt att komma ihåg, att Edith Stein inte deporteras med en vanlig deportation av judar utan med en speciell deportation, som bara avsåg judar av katolsk trosbekännelse. Vid dessa razzior hade man av misstag fått med några protestantiska judar. Men de frisläpptes, åtminstone i detta läge. Det är viktigt att komma ihåg, när vi sedan skall tala om, att Edith Stein helgonförklarades som martyr att veta, att nazisterna ville hämnas på detta herdabrev som den katolska hierarkin i Holland hade utfärdat.

Ärkebiskopen av Utrecht, De Jong, vände sig under dagen flera gånger per telegram till överståthållaren och vädjar om nåd. Men general Schmidt hade i ett offentligt tal i Haag betecknat de katolska judarna som regimens farligaste motståndare just på grund av biskoparnas herdabrev. Det kan tyckas märkligt, att en så liten grupp, ett par hundra personer, skulle vara de farligaste motståndarna. Men det var en mycket medveten politik från ockupationsmakten att arrestera just denna grupp. De kommer också till karmelitklostret i Echt. Priorinnan vägrar först att släppa in Gestapo i klausuren. Hon säger, att de har påvlig klausur, och där får ingen komma in. Det hjälpte inte, men hon lyckades få ett litet uppskov.

Edith Stein befann sig i klostrets kor, där just det Allraheligaste Sakramentet var utställt för tillbedjan. Hon kallades alltså direkt från bönen till deportation. I klostret i Echt brinner det fortfarande ett ljus på den plats i koret, där hon satt och varifrån hon kallades till deportation. Ediths syster Rosa, som också hade fått sin plats i klostret som portvakt, blir också deporterad, och då hör man hur Edith säger till Rosa: "Kom vi går för vårt folk." Hon inser, att detta är något hon gör för sitt folk, för judarna. Utanför klostret hade det samlats folk som protesterade. Det fanns folk som vågade protestera, och det blev alltså en folksamling utanför huset, men då sade soldaterna: "Vill ni också bli deporterade?" Samma söndag blev alltså några hundra katolska judar hämtade vid olika razzior, och flera av dem var munkar, nunnor och präster. Det fanns en märklig familj Löb, där det fanns tre eller fyra bröder som var trappistmunkar och en syster som var trappistnunna. Flera av de andra som deporterades var tyska katolska judar, som hade tagit sin tillflykt till Holland liksom Edith. Det finns dokumenterat vilka de var. De förs först till ett genomgångsläger i Holland. Därifrån har man några vittnesmål om vad som hände. Man berättar bl.a. att Edith Stein tog hand om barnen, eftersom många mödrar var helt chockade och förlamade och inte kunde ta hand om sina barn. Uppgifterna från genomgångslägret är något av de sista vittnesbörden man har om Edith Stein. Sedan avgår därifrån en transport genom Tyskland till Auschwitz-Birkenau. Märkligt nog stannade detta tåg på en liten station i Pfalz, Schifferstadt. Annars fick transporttågen med judar aldrig stanna på vanliga stationer, för att folk inte skulle få veta om vad som hände. Och ännu märkligare är, att Edith då kunde tilltala en man på stationen och lämna hälsningar till en familj Schwind, som var släkt med den präst, som var hennes förste biktfader. Det är det sista livstecknet man har från Edith Stein.

Ingen vet när och hur hon dog. Men mänskligt sett hade hon ingen chans att undgå gaskammaren. Hon var kvinna och över femtio år. För sådana fanns det ingen möjlighet till arbetstjänst eller något liknade. Alltså får vi räkna med, att Edith Stein direkt vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau fick gå in i gaskammaren den 9 augusti, som även är hennes festdag. Men det fanns länge rykten, att hon hade setts i Ungern eller Sibirien. Man har aldrig kunnat fastställa exakt, att hon dog just då. Därför dröjde det längre med hennes helgonförklaring.

Mycket tidigt började Edith Stein anropas som helgon. I Tyskland var det på 50- och 60-talen mycket tydligt, att Edith Sten var "allestädes närvarande". Man kunde inte gå in i en katolsk kyrka utan att se böcker och skrifter om henne i alla vapenhus. Denna kvinna fick stor uppmärksamhet. Hon blev en symbol för försoning, för att Kristi kors ändå kunde ha något att säga i det fasansfulla som hände under nazismen. Ganska snart blev det tydligt, att hon skulle komma att saligförklaras och helgonförklaras.

Då kommer vi till det som utlöste en viss svårighet, nämligen att Kyrkan ville förklara henne som martyr, alltså att hon dog inte bara som judinna utan även som martyr för sin kristna tro. Då måste vi förstå, att hon dog i just det ögonblicket berodde på, att nazisterna ville hämnas på den Katolska Kyrkan på grund av de biskoparnas ställningstagande i Holland. Det var alltså ett uttryck för in odium fidei, av hat till tron, som denna deportation av katolskt döpta judar ägde rum. Det är mycket viktigt att förklara. Många judar har svårt att förstå, att just Edith Stein skulle vara en martyr. Hon var ju en av sex miljoner, och hon dödades ju eftersom hon var judinna. Det stämmer, men hon dödades även, eftersom hon var en katolsk judinna i Holland vid den tidpunkten. Det kan tyckas vara ett teoretiskt resonemang. Men man såg det som mycket viktigt, att hon blev helgonförklarad som martyr, eftersom hon då symboliserar hela 1900-talets martyrium på ett mycket tydligt sätt.

1900-talet är ju martyrernas århundrade mer än något annat århundrade. Vi tänker mest på Fornkyrkan och deras martyrer, men aldrig har det funnits så många martyrer som under 1900-talet. Aldrig har så många kristna givit sitt liv. Aldrig tidigare har gudlöshetens ideologier, nazismen och kommunismen, lyckats döda så många. Det är alltså ingen tillfällighet, att påven just utropade henne som Europas skyddshelgon. För oss som har vuxit upp på 1900-talet och har trevliga minnen därifrån, kan det vara svårt att tänka oss, att detta århundrade, som vi har bakom oss, var blodets århundrade. Men aldrig tidigare har människor på ett så rationellt och ett så effektivt sätt lyckats ta död på varandra. Aldrig har folkmord satts i system på ett så effektivt sätt. Aldrig har blodet flutit i sådana strömmar. Ändå sitter vi här lugnt och stilla. Egentligen är det absurt. Vi är alla barn av detta århundrade. Vi tycker, att det har varit ganska trevligt. Man gjorde många framsteg i världen, och vi har kunnat åka till månen. Men det är vår tragik, att vi människor är i stånd till allting. Aldrig tidigare har det visat sig så tydligt som under 1900-talet, att människan är i stånd till vad som helst.

Det var också det århundrade, då man försökte dödförklara Gud. Det måste vi även komma ihåg, när vi ser på Edith Stein som Europas skyddshelgon. När man försöker ta död på Gud, då blir även människan offer, eftersom Gud och människan hör ihop. Edith Stein bevarar sin aktualitet för att hjälpa oss att förstå, hur viktigt vårt liv är, att vi genom vår tillhörighet till Kristus, genom att vara Kristi brud får medverka med honom i frälsningens och försoningens verk. Vi får infoga vårt liv i hans, vi får delta i hans frälsningsverk. Vårt liv är inte bara något banalt, utan varje ögonblick är en del av vår frälsningshistoria. Just detta är så viktigt för kristna i vår tid, som gärna blir lite modlösa och tycker, att livet inte tjänar någonting till. Vi kristna är bara en liten försagd skock, som sitter i våra församlingshem och dricker kaffe! Sedan går världen sin egen väg.

Vi har, för att återvända till Edith Stein, lite förlorat det profetiska draget och det marianska draget, just det som hon sökte förena - Marias ständiga tillbedjan av Gud och Elias profetiska kamp för Guds sak. Det är något vi alla kan ta till oss, där vi lever på vår lilla plats i tillvaron. Vi kanske inte gör storverk. Vi uträttar inget heroiskt. Men gör vi det lilla vi har att göra med stor kärlek till Guds ära och för världens räddning, då betyder det någonting. Då får vårt liv också en annan halt. Det får en mening, även om det kan tyckas lite händelselöst, betydelselöst, genom att vi tillhör Jesus Kristus på ett så innerligt sätt, att allt det vi är och gör är en del av hans verk för världens räddning. Hans kors fortätter i vår lilla och till synes meningslösa grottekvarn. Hans uppståndelse lyser upp vårt liv redan nu.

Lyckas Edith förmedla något av detta, då blir vårt liv, liksom hennes, till stor välsignelse och bär frukt, frukt i överflöd. Vi avlutar med en liten text av Edith Stein, som påven citerade vid hennes saligförklaring i Köln.

Det finns en kallelse att lida med Kristus och därigenom att medverka i hans frälsningsverk. Kristus lever vidare i sina lemmar och fortsätter att lida i dem. Och det lidande som bärs i förening med Herren är hans lidande, och det är inordnat i det stora återlösningsverket och blir där fruktbart. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.