Biskop Anders Arborelius ocd

Edith Stein.

Föredrag vid reträtt på S:t Davidsgården i Rättvik den 21-24 juni 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Under dessa dagar skall vi återkomma till Edith Steins Pingstsekvens, som hon skrev 1942, samma år som hon dog.

Vem är du, ljuvliga ljus, som uppfyller mig och lyser upp mitt hjärtas dunkel? Du leder mig fram liksom en moders hand, och om du släppte mig, så kunde jag inget steg mer ta. Du är den rymd, som omsluter mitt väsen och döljer det i sig, dig förutan sjönk det ner i avgrunden, i intets avgrund, varifrån du lyft det upp till ljuset. Du som mig närmare är än jag själv och innerligare än mitt innersta - och ändå ogripbar och ofattbar och trotsande varje namn: Helige Ande - eviga Kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall följa en människas väg till den djupast tänkbara föreningen med Gud. Då är det samtidigt viktigt att komma ihåg, att just detta är tilltal till oss själva. När vi läser om helgonen, bläddrar i mystikerna skrifter, när vi slår upp Bibeln, då får vi aldrig glömma, att det är Guds tilltal till oss. Det är vi som blir direkt tilltalade av Gud. Det är vi som är kallade att ta emot honom. Det är den Helige Andes stora uppgift att få oss att förstå: Det är dig det gäller, inte någon annan. Det är du som är kallad till denna djupast tänkbara förening med Gud, med Kristus. När vi därför talar om Edith Stein, kan vi använda det uttryck, som den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar har myntat. Han talar om en teologisk existens. I hennes fall blir det speciellt tydligt, att hela hennes liv, hela hennes historia är en illustration av trons verklighet, en teologisk existens.

Det är så även för oss, men vi har kanske ännu inte uttryckt det i så högtidliga termer. Vi kan tycka, att livet börjar på dagis, och att det slutar på långvården. Så finns det lite emellan, men så mycket mer är det inte. Men just i detta spektrum, är det en teologisk existens. Vi är ständigt föremål för Guds helande, frälsande, helgande omtänksamhet. Livet är en frälsningshistoria. Också det är en teologisk term, som vi ofta förknippar med Bibeln. Det är helt riktigt, men det finns även vår frälsningshistoria, världens frälsningshistoria, som är en ständig aktualitet.

Förhoppningsvis kan Edith Stein och hennes livshistoria få oss att förstå, att vi är lika viktiga i Guds ögon. Vi är unika. Vi är hans ögonsten. Utöver teologisk existens och frälsningshistoria finns det en tredje term, som har fått lite tvetydig aktualitet i vår tid, Kristi brud, sponsa Christi. Detta är Edith Steins älsklingsuttryck. Det innebär, att människan är kallad att vara så djupt förenad med Jesus Kristus, att det egentligen endast kan jämföras med den största tänkbara mänskliga intimitet, den mellan brud och brudgum. Vi kommer till detta uttryck, som måste förklaras och fördjupas, men som ändå är oundgängligt, om människan skall förstå vem hon är, vilken värdighet, vilken kallelse, vilken höghet hon har. Annars blir hon kvar i det liv, som förflyter från dagis, några besök på skattekontoret och andra myndigheter, tills hon slutar som ett vårdpaket. Det är ju det som tyvärr är många människors historia, att de inte ser, att livet är något annat, något djupare.

Edith Stein, som egentligen i Kyrkan har ett annat namn, Teresa Benedicta av Korset, antyder, att det rör sig om en teologisk existens. Som karmelitnunna fick hon detta teologiska tillnamn: av Korset. Det är en tradition inom karmelitorden och inom andra ordnar, att man får en teologisk beteckning, ett tillnamn. Man låter det namn man fick i världen bytas ut mot ett namn, som talar om Guds verklighet. Faktiskt gäller det alla kristna, alla döpta, att de har ett gudsnamn, ett personligt tilltal, en del av mysteriet, som de tar till sig, fördjupar sig i, lever sig in i och förvandlas av. Vi har alltså alla vårt tillnamn, vårt nya namn, som vi läser om i Uppenbarelseboken. Vårt liv går egentligen ut på att upptäcka det. Jag heter inte bara Johansson eller Silverstolpe, jag heter något mycket större och djupare, något oändligt mycket mer. Att upptäcka det är ett av livets stora äventyr.

Men vi måste börja, där det började för Edith Stein. Hon föddes den 12 oktober 1891 i dåvarande Breslau, det som nu heter Wroclaw, i Schlesien, som alltid har varit en blandning av tyskt och polskt. Hon föddes i en from judisk familj. Hela Edith Steins liv och budskap är starkt förknippat med judendomen och dess öden under 1900-talet. Man kan inte tänka bort hennes ursprung ur hennes budskap och hennes kallelse. Hon växte upp i en stor familj, som var präglad av den judiska tron.

Samtidigt stod familjen i en assimilationsprocess, som gjorde, att de flesta av hennes syskon och också hon själv gled bort från tron. På det sättet är hon mycket aktuell i vårt sekulariserade klimat. Många troende familjer upplever samma drama. Barnen glider liksom obemärkt bort mer och mer från trons verklighet. Det är en av alla kyrkors och religioners stora uppgifter att hjälpa människor att bli kvar i trons värld. Antagligen ingick det även i Edith Steins frälsningshistoria och i hennes budskap, att hon gled bort men kom tillbaka. Redan som trettonåring kallar hon sig ateist. Det är typiskt för Edith Stein, att hon alltid tar ställning. Det är inte något mitt emellan, som ofta är så typiskt för vårt svenska klimat. Människor är inte ateister, de tror på Gud ibland. Det är märkligt, att när man gör underökningar, visar det sig, att man varken vill ta ställning för eller emot. "Tror du på Gud?" "Ja, ibland, när det känns bra. Men när det inte känns bra, då gör jag inte det." Det märkliga är, att det verkar vara fler som ber än som tror. Också det är typiskt mänskligt. Längtan, bön, hopp är starkare än ett definitivt ja till Gud. Edith Stein blev redan som ung flicka en främling i trons värld. Hur det gick till har hon egentligen aldrig talat om. Men det är ett öde, som ligger oss mycket nära i vår tid. Hur många föräldrar märker inte, att deras barn plötsligt är främlingar för trons värld. Kyrkan, synagogan är inte längre ett andligt hem utan en tvångsanstalt, dit man drivs med hugg och slag.

Ändå, och det är det märkliga, håller Edith Stein under sin ateistiska period fast vid den stränga fastepraxis, som judarna har på försoningsdagen, Jom Kippur. Hon var faktiskt född på denna högtidsdag. Det kan man även se som ett försynens tecken. Denna dag brukar man kalla en förebild i judendomen till Långfredagen. Det var den dag, då bocken drevs ut i öknen, fullastad med synderna, och som i det fromma judiska livet är en fastedag, då man inte äter en enda tugga mat eller dricker en enda klunk vatten. Märkligt nog höll Edith fast vid detta bruk, även när hon inte trodde på Gud. Så är det med oss människor, vi är inte alltid logiska . Ibland är Gud ännu mer närvarande i vårt liv på ett plan, som vi inte själva kan förstå. Detta är något vi alla har mött: människor som inte säger sig tro på Gud, men som ändå utstrålar ett hopp, en tillgivenhet och en längtan. Även om Edith hade brutit relationen, var Gud trofast. Det är något vi i vår förkunnelse och i vårt vanliga liv måste förmedla, att Gud är större än människans hjärta. Han förblir trofast och trogen, även när vi sviker.

Det finns alltså i Ediths liv, trots allt, en dimension av mysterium, av längtan, och just då av längtan efter sanning. Om det finns ett begrepp i Ediths existens som är kontinuerligt, så är det just begreppet sanning. När hon inte kunde bejaka hela den judiska tron och ta emot den, då sade hon: jag tror inte, jag är ateist. Tron är inte för henne en slags idyllisk känsla, tröst och vederkvickelse, utan den är ett sanningskrav. Det är ett budskap till vår tid, där vi kristna ibland har förletts, även i vår förkunnelse, att mer betona tron som en behaglig känsla, som får oss att bli hemmastadda i tillvaron och inte ser den som ett lidelsefullt sanningskrav. Thomas av Aquino säger: Om tron inte är sann, då får vi inte tro. Det är egentligen ett likhetstecken mellan tron och sanning. Vi talar om trons sanning. Det är Edith Steins hela längtan att finna sanningen. Också under den tid då hon drar sig undan trons värld, så finns detta lidelsefulla sökande efter sanningen. Tillvaron måste ha en mening. Det måste finnas något som är sant. Det är inte bara kemiska processer, det är inte bara biologi som styr oss, utan det finns något som är sant och äkta, oberoende av vad människan tycker och tänker och känner eller inte känner.

Det är ett mycket aktuellt budskap till vår tid och till vår kultur, som är så inriktad på nytta, nöje, njutning. Kanske det är den treenighet de flesta implicit bejakar, även om de kommer att värja sig och säga, att det inte är den de satsar på. Men i praktiken är konsumismen den enda ideologi som fungerar för de flesta. Även om den aldrig proklameras från predikstolar, även om den aldrig är tydligt formulerad, så är det ofta detta som ligger i luften: det som är bra för mig, det som passar mig, det som ger mig tillfredsställelse och får mig att känna mig behaglig. Just detta värjer sig Edith Stein mycket mot.

Frans Kafka har sagt: "Vi har ögon för att se med. För att känna Gud har vi vår egen existens." Det ordet passar bra på Edith Steins existens. Det är utifrån sin existens, sitt eget liv, som hon söker sanningen, som hon trevar sig fram till den. Denna vetgirighet, denna sanningstörst har hon redan som litet barn. Som liten flicka var hon en riktig näbbgädda. I familjen ville hon gärna få sitt ord med i laget. När man placerade henne i en Kindergarten blev hon helt utom sig av ilska, för det var långt under hennes värdighet. Man fick bära iväg henne dit, och det lyckades inte så länge att hålla henne kvar i sådan anstalt, som verkligen var under hennes värdighet. Hon får sedan börja skolan som sexåring. Det var den miljö, där hon trivdes som fisken i vattnet. Hon fick studera och verkligen inhämta kunskap. Hon är en typisk intellektuell personlighet, som söker sanningen på livets alla plan.

Tyvärr fick hon aldrig som barn ta till sig trons värld. Det är så vi får förklara, att hon redan som trettonåring säger sig vara ateist. Hur det kommer sig kan vara svårt att förklara. Men som alla andra minoriteter hamnade hon som judinna i Tyskland lätt i ett vakuum. Hemma var det den judiska tron som präglade livet. I skolan, Victoriaschule, var det en typiskt preussisk liberalprotestantisk miljö. Det kan vara mycket svårt för en ung människa att vara hemma i två världar. I familjen hör man ett, i skolan och bland vännerna något annat. Det är även en mycket vardaglig realitet i vårt mångkulturella samhälle att många hamnar i dessa kulturkrockar. Även barn som växer upp i sant kristna hem hamnar fort i den andra världen. För många är det svårt att hålla ihop verkligheten, när man får totalt andra budskap där hemma, i skolan och bland kompisarna. Kanske var detta som även för Edith blev så svårt, att både behålla den trons atmosfär som präglade hemmet och speciellt modern och att konfronteras med en helt annan verklighet. Till namnet var skolan hon gick i en protestantisk skola, men i praktiken var det en ganska sekulariserad miljö hon hamnade i. Dessutom hade hon som judinna något av ett stigmata på sig. Även om det i hennes klass fanns tio andra judiska flickor från den välbärgade medelklassen var det något speciellt, något som inte riktigt passade in. Edith Stein har egentligen aldrig beskrivit denna process. Men vi kan tänka oss utifrån vår verklighet i Sverige, hur svårt det kan vara för en ung människa att hålla ihop dessa helt olika världar. Men även när hon som trettonåring börjar sin ateistiska period finns något kvar av trons värld. Det är typiskt för judendomen, att även de som ej säger sig tro på Gud ofta har ett djupt band till det judiska, till sitt ursprung, medan de kristna, när de förlorar tron, även förlorar sin tillhörighet till kristendomen.

Ändå vet vi, att även den som säger sig vända ryggen till kristendomen ofta har ett tomrum, som bara Gud kan uppfylla, och trons värld kan ibland ligga henne närmare än hon själv tror. Vi möter ibland människor som säger: jag skulle vilja tro, men jag kan inte tro. Egentligen är det en slags trosförklaring. Tron är inte något vi kan utan något vi vill. Här är det ibland viktigt, att vi kristna försöker få människor att förstå skillnaden. Tron är inte något vi kan, något vi känner, något som är behagligt och skönt, utan det är något vi längtar efter, något vi vill, något vi hoppas på, något vi överlämnar oss till, även om vi känner ett obehag och tycker, att det är jobbigt och svårt. Det är skillnaden mellan tron som sanning och tron som känsla. Det är mycket svårt för många människor att se denna skillnad och inse, att även när det inte känns skönt och behagligt, så är tron en verklighet. Det är det som är själva grunden.

Edith Steins avsked från den judiska tron är egentligen bara ett uppehåll i relationen. Hon är mer än hon själv förstår präglad av tron, och det främst genom modern. Auguste Stein, Ediths mor, är säkert den människa, som har betytt mest och präglat henne mest. Man har ibland liknat dessa båda kvinnor vid synagogan och kyrkan, det gamla förbundet och det nya. I dem kan vi se en slags symbolbild av förhållandet mellan judendom och kristendom. Bägge två var helt ärliga i sin tro och skulle aldrig drömma om att ta bort skillnaderna. Men ändå hade de under hela sitt liv en mycket djup relation, som byggde på sanning. Det gör naturligtvis, att det blir många smärtsamma möten. Om vi verkligen står en människa nära, då vill vi, att det som är viktigast i livet skall vara helt detsamma för oss. Men ändå väjer de inte undan från den krock det alltid blir, när vi står på olika trosgrund. Men samtidigt blir detta, som vi skall se, något som för dem samman.

Auguste Stein hade alltså blivit änka i ganska unga år. Hon hade en stor barnaskara, sju barn, som hon ensam måste försörja genom en stor trävaruhandel i Breslau. Det är inte lätt att både uppfostra en stor hop barn och driva en sådan rörelse. Samtidigt hade hon förmågan att verkligen sätta tron i centrum. Man berättar, att många kom för att köpa trä, men de behövde inte betala. Hon hade alltid den typiskt judiska kärleken till de fattiga.

Breslau var ett mycket blandat samhälle. Schlesien tillhörde ju Preussen och var mycket präglat av den preussiska andan. Edith Stein säger, att hon, åtminstone under en del av sitt liv, känner sig som en riktig preussare. Den preussiska mentaliteten är ganska lik den gammaldags svenska - ordning, reda, hederlighet, skötsamhet, det som tidigare var typiskt för Sverige. Man betalar skatt. Man sköter sitt. Man är ordentlig. Detta har präglat både Nordtyskland och de skandinaviska länderna. I den meningen är Edith Stein alltid en typisk preussare. Man berättar till och med, att hon under sin sista tid som flykting i Holland som karmelitnunna protesterade vilt, när de andra systrarna ville gömma undan en del tyger i klostret. Ockupationsmakten hade förbjudit hamstring. Även om det var en orättfärdig regim, som utfärdade förordningar som var orättfärdiga, sade Edith Stein: vi måste vara laglydiga, även när överheten inte är en äkta laglig överhet. Något av detta finns alltid med, att vi är förpliktade att lyda även en överhet, som inte är rättfärdig. Det gäller naturligtvis bara när den inte ger några bud, som är mot Guds bud och är mot Guds förordningar - då är vi förpliktade till Guds bud. Hon är även ett barn av sin tid, av sin kultur, av sin miljö. Det är vi alla. Vi är mer präglade än vi tror av den miljö, det samhälle den kultur, på ont och gott, där vi lever. Det är just där vi skall möta Gud och ta emot honom. Det är där vi skall förvandlas av hans nåd och hans frälsning.

Edith Stein har alltså redan som liten denna dubbla identitet, som blir mer och mer vanlig i den mångkulturella värld vi lever i. Hon har den judiska traditionen, kulturen, familjesamhörigheten. Men hon har även den preussiska, den tyska tillhörigheten. För många av dåtidens judar var det inte så svårt att kombinera detta. Just Preussen var ett av de länder, där judarna hade fått bäst situation. Det kan ju tyckas paradoxalt, att det sedan är just där, som nazismen kommer till makten. Men faktum är, att Preussen var ett av de länder, där judarna hade mest möjligheter och friheter. Det betyder, att många assimilerar sig. Man skulle kunna tänka, att man skulle resonera så här: nu har vi vår frihet, vi kan leva som vi vill. Då kan vi även bevara vår tro och vår tradition. Men ofta är det så, att när man får dessa möjligheter, då är det mycket lätt för de flesta att anpassa sig, att assimilera sig. Något liknande kan vi även se i vårt svenska samhälle. Många religiösa och etniska minoriteter assimilerar sig mycket snabbt. Man anpassar sig mycket lätt till den omgivande realiteten.

Vid tretton års ålder blir alltså Edith ateist, och samtidigt slutar hon skolan märkligt nog. Hon som älskade att studera, hon som var en av de bästa i klassen, vill inte längre gå kvar i skolan. Då skickar man henne till en syster i Hamburg, för att hon skall få lite praktisk erfarenhet och hjälpa till i en familj. Där kommer hon till en helt sekulariserad miljö. Det påverkade henne säkert också. I hemmet hade hon i alla fall modern, som iakttog hela den judiska lagen, alla fromma bruk. Men i Hamburg kom hon i ett helt andligt tomrum. Den perioden befäster henne i denna hållning. Samtidigt var det en intellektuellt mycket levande miljö. Nu börjar hennes sökande efter sanningen. För även under den ateistiska perioden var det inte tal om en praktisk ateism, som helt naturligt accepterar, att det inte finns någon Gud, och att vi bara är atomer eller kemiska produkter. Här finns denna lidelsefulla längtan efter att finna sanningen.

Nästa period i hennes liv är ett enda sökande efter en djupare mening, eller som hon säger efter "Motivation" - på tyska. Det är ett av hennes älsklingsord, att det måste finnas en djupare motivation till det vi är, det som händer, det vi erfar. Det måste finnas ett sammanhang. Det måste finnas ett svar på frågan varför. Här kan Edith vara till hjälp för många av de människor, som hamnar i den ofruktbara kollisionen mellan tro och vetande. Under många århundraden har tron stått i harnesk mot vetenskapen och denna form av sökande, men under det senaste århundradet har man mer och mer upptäckt, att detta egentligen är en felaktig uppfattning. Tro och vetande berör ju olika dimensioner av verkligheten. Tron svarar på frågan varför. Vetenskapen svarar på frågan hur eller vart. Det blir ibland kollisioner, men det är egentligen bara för att vi skall kunna urskilja dessa olika dimensioner av tillvaron. Egentligen behöver det aldrig bli en kollision mellan trons sanningskrav och vetenskapens sanningskrav. Det är olika våningar i samma hus.

Edith är alltså en vetenskapligt inriktad person, men samtidigt bevarar hon sökandet efter att få svar på frågan, varför vi finns till, varför vi lever, varför det överhuvud taget finns något och inte tvärtom. Det är alla dessa frågor som ingen vetenskap någonsin skall kunna besvara. Detta är viktigt att komma ihåg. Hur mycket man än utforskar skapelsen, hur mycket de empiriska vetenskaperna än tränger in och belyser verkligheten, kan de aldrig säga, varför fåglarna flyger på ett visst sätt, varför bladen är konstruerade som de är, varför vi finns till. Det är en oerhörd befrielse både för människan som troende och människan som empirisk vetenskapsman att upptäcka, att detta är två olika dimensioner, som inte behöver kollidera med varandra. Här har både Kyrkan och vetenskapen samma svar. Vetenskapen säger, att man inte kan besvara frågan varför det är så här. Kyrkan inser också, att den inte är till för att förklara hur jorden rör sig på eller ljusets hastighet. För oss är det ganska naturligt att se det på detta sätt. Men under gångna århundraden, och fortfarande i vissa kretsar, är det ett problem som vållar konflikt. Men egentligen behöver det inte bli det. Det är en annan sak att det kan bli övertramp från ömse sidor. Men i grund och botten behöver inte människans sanningssökande inneböra en konflikt mellan tro och vetande. Tränger vi in i den empiriska verkligheten mer och mer, då kan vi också få en djupare vördnad för Guds skapande förmåga. Vi kan se hans spår i minsta lilla atom. Vi kan ana hans skönhet i bladets ådror och så vidare. Det är just denna väg som Edith Stein kan visa oss, att hon genom sitt sanningsökande både tränger in i det empiriskt verifierbara, som en dimension, och samtidigt söker motivationen bakom allt detta.

Efter sin studentexamen i Breslau började Edith studera vid universitetet. Hon studerade först psykologi. Hon ville lära känna människan. Hon ville utforska människan och se vem hon är. Samtidigt blir hon mer och mer inriktad på filosofi. Psykologin kan ge oss en del av människans verklighet, det som vi kan studera, det vi kan inhämta genom våra förmögenheter, genom vårt tänkande. Men det finns en dimension av människan som övergår detta. Det är därför hon är människa. Människan är den enda varelse, som kan fråga sig: varför är jag människa och inte något annat? Varför finns jag till? Vem har satt mig här? Varför lever jag och varför dör jag? Därför är det ganska naturligt, att man från psykologin leds in i filosofin. Filosofin är just denna kärlek till visheten, till den vishet som är större än det vi kan konstatera med våra mänskliga apparater och som inte bara är något vi matematiskt, fysiskt och kemiskt kan studera in i detalj. Det är fråga om något mer och något större. Edith har turen att möta ett filosofiskt klimat, som är öppet för dessa frågor.

I filosofin skiljer man mellan två grundriktningar, idealism och realism. Med idealism i filosofisk mening menar man inte riktigt vad vi menar i dagligt tal, att man är idealistisk och osjälvisk. Man menar, att idéerna, tankarna, är det viktiga. Realismen menar, att det är verkligheten, tingen, som leder oss vidare. Här kan vi nämna två portalfigurer, Thomas av Aquino, som man brukar kalla den realistiska filosofins fader i Västerlandet. Egentligen går detta tillbaka på Aristoteles. Utifrån verkligheten kan vi nå fram till verklighetens urgrund. Utifrån den vi kan se på och ta på kan vi nå fram till den som allt kommer ifrån. Idealismen utgår från idéerna. Där är Kant den store profeten i nutiden - det går tillbaka till Platon. Då skulle man kunna tänka sig, att idealismen är lättare som en brygga till den kristna tron än realismen. Men faktiskt är det ofta tvärtom, för idéerna stänger ofta in människorna i sitt eget rum, medan tingen och realiteten får henne att gå ut ur sig själv. Detta är något som kan tyckas mycket abstrakt. Men faktiskt är det något primärt, när människor talar om tro. Vissa säger ju: jag tror att det är så, det är min tro, min sanning, min idé. Detta sätt att tänka är präglat av idealism. Det är jag som avgör, hur tron skall vara, hur Gud skall förhålla sig. Det som inte passar in i min idé, i min tanke, det avfärdar jag. Men utifrån en realistisk filosofi är det tron som kommer till mig, Gud som uppenbarar sig och säger till mig, att så är det. Mycket förenklat är vi nästan alla präglade, vare sig vi vet det eller ej, antingen av en mer idealistisk filosofi eller av en realistisk filosofi, även i vår tro. Ibland är det bra att granska, vad tron är för mig. Är det min idé, min tro, eller är det en tro jag tar emot och som ges mig?

Edith Stein hamnar alltså i en filosofi, i ett klimat, som är präglat av realism. Det är en ny form av filosofi, som kallas fenomenologi. Man utgår från fenomenen och arbetar sig sedan upp till meningen, motivationen. Hennes läromästare blir Edmund Husserl, också han av judiskt ursprung men döpt i den lutherska kyrkan. I Göttingen drar han till sig många unga människor, som han undervisar i denna filosofi. Vi kan se det på ett bredare plan. Denna period, 20-talet och 30- talet var en mycket fruktbar tid för filosofin. Vi kan nämna namn som Martin Buber, Henri Bergson, Gabriel Marcel, Jacques Maritain, Emmanuel Lévinas, Max Scheler. Alla har de något gemensamt. Vi kan kalla det en existentialistisk och personalistisk filosofi. Man utgår från existensen, från tillvaron, från personen och arbetar sig uppåt. Nästan alla dessa har en tro. Martin Buber har en judisk tro, Maritain var katolik liksom Gabriel Marcel, Henri Bergson i Paris var av judisk tro och var nära att bli katolik men behöll sin judiska tro, när Frankrike ockuperades av tyskarna. Max Scheler var först jude, sedan katolik, sedan lite fram och tillbaka. Det är ett spektrum av filosofer, som alla söker verklighetens urgrund. Även om vi inte har hört dessa namn, är det människor som mycket har präglat det andliga klimat som råder i vår tid. Vi kan ta ett ord som dialog (Martin Buber: "jag - du"). Vi måste alltid leva i dialog med någon annan, med verkligheten för att hitta en djupare mening.

Det är denna miljö Edith Stein kommer in i, där man nästan obetvingligt leds fram till någon form av trosövertygelse och trosöverlåtelse. I den miljö där vi lever, finns det nästan alltid något som kan leda oss vidare in i trons värld. Ibland kan det även vara den sekulära, till synes gudsfrånvända värld vi lever i, som får människor att söka vidare. Kanske det är så just i vår tid. Den sekulariserade filosofin har gått så långt, att människor blir trötta på den. Då slungas man vidare. I alla former av miljöer och kulturklimat finns det alltså ansatser till ett språng in i Guds armar. Det är Kyrkans och de kristnas uppgift att på något sätt läsa tidens tecken för att hjälpa människor att ta detta språng. Edith Stein hade förmånen att hamna i ett klimat, som var en språngbräda till trons värld. I denna krets i Göttingen var alltså det judiska inslaget mycket påtagligt. Men många av dem hade antingen lämnat sin judiska tron och blivit kristna eller stod i ett sökande. Vissa återvände till sina judiska rötter. Det var ett pluralistiskt klimat i den meningen, att det fanns olika sätt att välja sida. Men det var en andligt sett mycket fruktbar miljö för sanningssökande. Detta är ett ord vi måste komma ihåg, när det gäller Edith Stein. Hon söker inte något som tilltalar henne, som ger henne frid, som får henne att känna sig hemma i verkligheten, utan hon söker sanningen, kosta vad det kosta vill.

Därför kommer hennes väg till kristendomen att ta ganska lång tid. Redan under den första tiden i Göttingen känner hon en dragning till kristendomen. Men hon konfronteras med det som är den stora stötestenen för alla, som söker. Det är att de kristna är splittrade. Vissa går till Betel. Vissa går till Filadelfia. Vissa går till S:t Bonifatius. För oss kristna kan det vara oerhört svårt att förstå vilken förvirring och vilken skandal det är för de äkta sanningssökande. De möter Kristus och hans sanning, men sedan måste de välja något av dessa olika hus. För Edith Stein försenade det hennes övergång till kristendomen ganska länge. Just eftersom hon var en så ärlig sanningssökande människa, kunde hon inte bara säga, nu döper jag mig, jag har funnit Kristus, utan hon väntar, tills hon såg det som hon kände som den sanna Kyrkan. För oss som på något sätt har accepterat, att vi är splittrade är det annorlunda. Vi är ganska goda vänner och kan tala tillsammans och be tillsammans. Vi har det så trevligt tillsammans och dricker kaffe tillsammans och vi är här på reträtt tillsammans. Men för dem som kommer utifrån är det fortfarande en skandal. Vilken väg skall jag då välja av dessa olika vägar? Vi kan förstå, att om man kommer från judendomen eller från islam eller från ateistisk bakgrund är det ett mottecken, att vi kristna inte är ett, utan att det finns olika vägar. Det är därför enheten är så viktig som tecken för världen, för de icke troende. Naturligtvis får vi vara tacksamma för de stora steg vi har tagit under inte minst det senaste århundradet. Samtidigt förblir detta för många en stor stötesten, som gör det mycket svårt för dem. Vissa kanske förtvivlar på vägen mellan mötet med Kristus och vägen fram till Kyrkan. Vart skall jag ta vägen, var hör jag hemma?

Edith Stein kommer alltså till Göttingen, till en miljö som var mer präglad av den protestantiska synen. Hon har många vänner inom den protestantiska kristendomen. På något sätt hade det varit mer naturligt, att hon hade hamnat där. I hennes schlesiska hembygd var katolikerna den lägst stående samhällsklasen. Hon berättar om, hur hennes släktingar, när hon sedan blev katolik, förundrade sig över att Edith Stein kunde träda in i denna vidskepliga grupp. Det enda de visste om katolikerna var, att de föll på knä och kysste prästernas skor. Det var troligen något de hade sett i Schlesien. Det var socialt helt uteslutet, att en bildad person skulle gå över till denna grupp. Under denna sanningssökande period var det filosofin som stod i centrum, men alltid som väg in i trons värld. Det är en viktig sak för oss att komma ihåg, att människans intellektuella sökande aldrig är något vi behöver vara rädda för. Så länge människor söker sanningen, söker de innerst inne Gud. Filosofin har man alltid sett som teologins tjänarinna. Även en ideologi som på ytan är ateistisk och materialistisk som marxismen, har faktiskt för många blivit en väg till Gud, just eftersom den betonar, att det finns något som är och att det finns något som är sant. Det kan tyckas märkligt, men ofta är det lättare att tala med en övertygad ateist som tror, att det finns något som är sant, att det inte bara är lösa idéer som far hit och dit, utan att det finns en sanningsgrund i tillvaron.

Därför är det så tragiskt, att så många kristna, utan att kanske riktigt ha förstått det, har präglats av en idealistisk filosofi, som får dem att tro, att det är de själva som avgör vad som känns bra för dem, vad deras sanning är. Då fastnar man lätt i sin lilla värld. Då är inte Gud någon som kommer dig till mötes och präglar dig, utan du gör dig en gudsbild. Det lilla ordet gudsbild är en katastrof för de troende. Det kan få oss att tro, att det är vi som gör oss en bild av Gud, och att det inte är Gud som har gjort oss till sin avbild. Bibeln talar om oss som Guds avbild, medan ett visst tänkande ständigt bollar med dessa gudsbilder. Då är det vi som gör Gud till en avbild av vad vi vill och tror att han skall vara. Det sker naturligtvis med bästa vilja i världen, men det är ingen ursäkt. Det får oss att missa vad det egentligen kommer an på, att det är Gud som är sanningen, som talar till oss och uppenbarar sig för oss i Jesus Kristus.

Vi skall se, hur Edith Stein kommer fram till den avgörande punkten, när hon kan bejaka Gud helt och fullt. Det är ett långt, mödosamt sökande, som ofta gör henne mycket deprimerad och utblottad, som gör henne trött, även livstrött. Men eftersom hon är en ärlig sanningssökande, kan hon inte nöja sig med plagiat och sekunda varor. Hon kan inte, förrän hon har nått fram till det som hon ser som Guds fulla sanning, säga ja till honom. Det är därför är så viktigt för oss i vår tid, att peka på det lidelsefulla sanningssökandet, som inte väjer undan för några svårigheter, utan verkligen längtar efter den fulla och äkta gudsgemenskapen.

Vi avslutar med en strof ur Pingstsekvensen, eftersom det just är den Helige Ande, som skall hjälpa oss att finna Guds fulla nåd och sanning.

Är du inte det ljuvliga manna som ur Sonens hjärta strömmar över till mitt hjärta, änglarnas och de saligas föda? Han, som steg upp från död till nytt liv, han har också uppväckt mig från dödens sömn till nytt liv och nytt liv han ger mig dag efter dag, och en gång skall hans fullhet genomströmma mig, liv av ditt liv - ja, du själv: Helige Ande - eviga Liv.