Biskop Anders Arborelius

"Se din Moder"

Katekes vid stiftsungdomsdagen i Stockholm 30 augusti 2003

Alla vet att vi katoliker har ett speciellt förhållande till Jungfru Maria. Hon hjälper oss bättre än någon annan att komma Jesus närmare och så också komma varandra närmare. Och då är frågan om vi verkligen tar vara på allt vad det innebär att ha en kärleksfull och äkta relation till Jungfru Maria. Under den här katekesen skall vi försöka upptäcka hur vårt liv i gemenskap med Jesus kan fördjupas och bli ännu underbarare genom kontakten med Jungfru Maria. Och jag tänkte ta min utgångspunkt i de vanliga svårigheter som man ofta har som ung katolsk kristen i Sverige av idag - och kanske i alla tider och miljöer. Samtidigt vet vi genom vår tro på den Korsfäste att det som är svårt för oss bär vi aldrig på egen hand. Jesus vill bära oss, om vi låter oss bäras. Han vill heliggöra oss precis där vi lever, precis sådana vi är. Han börjar arbeta med det bristfälliga material som vi är. De svårigheter och frestelser - ja, ibland kan vi rentav tala om avgudar - som vi kämpar med är bara något som sporrar oss att lita mer och mer på Gud. Marias tillit till Gud kan också bli vår. Men nu skall vi möta några av våra unga katoliker i Sverige och se hur deras problem kan vändas till mysterium, alltså till en kärlekens hemlighet där Jesus är med oss, tack vare Jungfru Maria. Vi är alla kallade till helighet. Vi får tro att Gud kan göra helgon också av oss här och nu.

1. Roman, en lagom vanartig tonåring i en mellansvensk stad har följande att säga: "Kyrkan säger mig ingenting, mässan är tråkig, prästerna urvissna". Men sedan tillägger han något viktigt: "men ändå kan jag inte låta bli att vara katolik, var skulle jag annars ta vägen, jag hör hemma där." Som de flesta andra lyssnar Roman mycket på hur det känns och hur det inte känns och vad han får ut av allting och vad det ger honom, inklusive vad själva livet och tillvaron säger honom. Risken är att vi gör oss själva till norm för vad som är rätt och fel, sant och osant. Vi faller lätt för Narcissus, jaget avgud. Men även om Roman är påverkad av detta tyranni under sitt eget jag, som hela tiden måste känna efter hur det känns, om det är kul eller häftigt eller bara tråkigt och visset, har han en slags hemkänsla i Kyrkan. Vad är det som gör att vi känner oss hemma någonstans? Jo, det beror ofta på att det finns en äkta mor i ett äkta hem - farsan får ursäkta, men en mor är ofta viktigare för att skapa denna djupare hemhörighet. Så är det också i Kyrkan: Maria som vår mor får oss att veta att vi är efterlängtade. Hon gör Jesus mer lättillgänglig för oss. Hon hjälper oss att fästa blicken på honom, eller snarare, hon lär oss att vi är sedda, betraktade med kärlekens ögon: Jesu blick följer oss överallt. Utan henne blir det tomt och ödsligt i Kyrkan, hon skapar trivsel och får oss att falla till ro.

2. Bernadette, en trettonårig tjej från södra Götaland älskar att sminka sig och klä sig snyggt för att dra killarnas blickar till sig. Hon säger gärna, allra helst när hennes äldre och frommare systrar är med: "Kyrkans syn på sex är hemsk, jag vill leva mitt sexliv precis som jag vill, jag har rätt till min egen kropp, jag måste hitta min sexuella identitet", ja, hon låter precis som någon sextant i tjejtidningarna. Men det märkliga är att hon ändå är en ganska kysk person. Någonting i henne hindrar henne att falla helt för Eros, könets avgud. Trots att hon bombarderas med sexuella stimuli från morgon till kväll finns en slags vördnad för renhet och kyskhet djupt inom henne, även om hennes ord och hennes sätt att klä sig och uppträda tycks tala ett annat språk. I Bernadettes inre finns det också en oförklarlig längtan efter att komma Maria nära. På djupet anar hon liksom att bara Maria kan hjälpa henne att upptäcka vad det är att vara kvinna och vilken stor kallelse det är vara Herrens tjänarinna. Aldrig skulle hon ta så högtidliga ord i sin mun, men hon är fast. Maria kommer inte att släppa henne så lätt. Vad som än händer, kommer något inom henne att vara inriktat på Maria.

3. Pablo är en 16-årig äkta macho-kille från Skärholmen, en ledartyp som kan få killarna i gänget att följa honom i vått och torrt - till och med någon gång till kyrkan, men mest blir det förstås boxning och body-buildning. Även om ingen är tuffare och manligare än Pablo, så finns det också en slags blyg ömhet och omsorg hos Pablo, han är faktiskt så tuff att han vågar ta sin gamla halta och feta farmor Isabel under armen och stolt gå med henne till Vivo, och det märkliga är att ingen skulle komma på idén att håna honom för det. Pablo måste man se upp till. Vad är det som gör att han, den borne gängledaren, inte fallit för Zeus, maktens avgud? Svaret finns på hans bröst: den stora Maria-medaljen i guld. Från barnsben har Pablo hört hur Isabel mumlar rosenskransens böner och så insupit barmhärtighetens motgift mot den råa makten. Även om han till det yttre tycks vara urtypen för en äkta, råbarkad macho-kille finns det något djupare - bakom den yttre fasaden - som är berört av Jungfru Marias ömma hand. Och det märkligaste av allt: han använder aldrig, eller nästan aldrig, svordomar och könsord. Större mirakel är väl knappast tänkbart för en 16-årig macho-kille från Skärholmen. Ja, Maria har inte bara uppenbarat sig i Lourdes och Fatima, också i Skärholmen kan Gud göra stora ting genom sin trogna tjänarinna.

4. Elie är en mager, energisk 18-åring från Norsborg, han har bara varit två år i Sverige, men sedan han kom tomhänt från Mellanöstern har han redan hunnit skaffa sig allt. Han jobbar och tjänar pengar som ingen annan. Han brukar säga till familjen: "Jag hinner inte gå till mässan, jag måste jobba, det är bra för barn och gamlingar att gå dit, men jobbet går före, Gud har inget emot att vi tjänar pengar." Elie är i stor fara att börja dyrka Mammon, penningens avgud. Ändå finns det något som håller honom tillbaka från att bli en vanlig och simpel Mammons-träl. Han är inte snål, han skickar hem pengar till både mor- och farföräldrarna. Innan han kom till Sverige har han låtit tatuera Jesu hjärta på ena armen och Marie hjärta på andra armen för att komma ihåg för vem han egentligen jobbar. I början var det lite jobbigt när kompisarna på jobbet retade honom, men så småningom vande de sig och nu gillar de honom riktigt mycket, för han ställer upp för alla. Han är inte rädd att stå upp för sin tro. Den som säger något nedsättande om Kyrkan, har redan fått prova på hans hårda knytnävar, men nu räcker det med att hans ögon börjar blixtra, så tystnar alla som på kommando. Elie har en frimodighet som alltid är ett kännetecken på den Helige Ande som vi ser i Maria. Han är inte rädd för det som de flesta är rädda för: att göra sig löjlig.

5. Katinka har lite obestämd ålder, hon är ganska sliten av all sprit redan nu. Hon kommer från en av Sveriges tråkigaste städer, Eslöv, kanske det var därför hon började dricka redan när hon var 11 år. Katinka började dyrka Bacchus, rusets avgud, i unga år, mest för att fly från den hårda verkligheten. Allt var ju så trist och inte blev det bättre när hon var full, ändå var det det enda hon gjorde allt medan hon bollades från fosterhem till fosterhem. Det enda hon alltid hade med sig när hon flyttade var den lilla Maria-statyetten hon fick när hon döptes. Det var liksom hennes enda trygghet och fasta punkt i tillvaron. Det fanns ingen katolsk kyrka i det trista Eslöv, så hon hade aldrig gått till första kommunion eller katekes. Men det märkliga var att hon alltid mycket stolt sade "jag är katolik och ingenting annat", när några fosterföräldrar ville ha med henne på bönemöte. Maria var den enda som stod för moderlig värme och trygghet i hennes kaotiska liv, ända tills hon av en tillfällighet kom med på en stiftsungdomsdag.

6. Miklos är en begåvad plugghäst från Norrlands inland, hur han nu kunnat hamna där. Bäst i klassen, kan spela flera instrument, vet allt om data, hårdrock och innebandy, ja, listan kan göras hur lång som helst, Miklos vet ändå bäst. Samtidigt har han drabbats av rastlöshetens avgud - Vagabond kanske han heter. Allt vill han veta, men ingenting fyller hans oändliga behov av mening och sanning. Ibland kan han bli stilla inför Maria-ikonen från Rumänien som hänger i hans rum. Marias ögon får honom att komma till stillhet. Han lånar liksom hennes ögon för att se på Jesusbarnet i hennes famn. Lite ortodox musik i bakgrunden hjälper honom att falla ner i stillheten. Rastlösheten, vetgirigheten driver honom att söka Marias hjälp för att komma till ro i Gud. Tystnad och stillhet har blivit en bristvara i vårt jäktiga klimat, också i Norrlands inland, men just bristen föder längtan. Törsten är det stora beviset på vattnets existens, brukar man säga, liksom bönen på Guds existens. Miklos, geniet, måste kapitulera inför Gud och bli stilla i bön och tillbedjan -liksom Maria. 7. Gun-Britt är en intetsägande 17-åring från en mindre småländsk fabriksort, hon är glosögd och tittar med tom blick på allt som händer. "Det gör detsamma" är hennes svar på det mesta. Hon dyrkar uppenbarligen likgiltighetens avgud - Sfinx - kunde han kanske heta, om han fanns. Hon tycks sitta fast i ett träsk, där man varken kommer fram eller tillbaka, och det tycks inte röra henne i ryggen om så hela världen gick under. Med henne har Maria svårare än med de flesta, som hennes Son sade: "hon är varken kall eller varm.." Ändå är det inget ont i Gun-Britt, kanske inte så mycket annat heller, men ändå... Gun-Britt fick sommarjobb på långvården. Först tyckte alla gamla att hon var det värsta det varit med om, när hon stirrade på dem med sina kalla fiskögon. Men den 90-åriga Rosalia gav henne en självlysande skär rosenkrans som hon brukade ge de mest likgiltiga och kalla vårdbiträdena. Gun-Britt - som alltid hade försökt dölja att hon var katolik, det stämde inte riktigt med hennes credo: det gör detsamma - blev först röd i hela ansiktet och sedan kom tårarna. Hon mindes sin egen gammelmormor, den enda hon riktigt hade brytt sig om - och den enda som överhuvudtaget brytt sig om den glosögda Gun-Britt. Välsignad är din livsfrukt Jesus, mumlade hon, det var det enda hon kom ihåg - men det räcker ju. Jesus väntar också på Gun-Britt. 8. Jimmy drömmer om en motorcykel hemma i Lilla Edet. Han är bara 14 år så han får nog drömma lite till. Väggarna är fulla av motorcyklar och motorcykeltidningar ligger utspridda överallt. Dagdrömmarnas avgud - vad han nu kan heta - har honom riktigt i sitt garn. Dag och natt är det motorcyklar som gäller. Men han har en annan bild på väggen också, visserligen med en motorcykel, men ändå. Den kommer från morsans hemland, Filippinerna, och heter Godspeed - och visar Jesus stående bredvid en motorcykel. Han brukar titta lite på den som en slags aftonbön - och ibland som morgonbön. Ibland är det som hans mor - eller är det kanske Maria? - milt och bestämt vände hans ögon och hjärta mer mot Jesus än mot motorcykeln. Och det märkliga är att Jimmy också drömmer om att bli präst. Hans far som inte är katolik brukar reta Jimmy: Hur vill du ha det egentligen: präst eller motorcykel - eller både och? Men farsor och ännu mer icke-katolska farsor förstår ju ingenting, det är både Jimmy och hans mor överens om. Verkligheten är alltid bättre än drömmen.