Biskop Anders Arborelius

Jungfru Maria i vårt eget och kyrkans liv.

Reträttföredrag med biskop Anders Arborelius 16-18 augusti 2002. Marielund.

Föredragen har skrivits ner efter bandupptagning.

Föredrag III

Vi börjar med en av den kristna Kyrkans allra äldsta böner Sub tuum prææsidium. Till ditt beskydd flyr vi heliga Guds Moder. Försmå inte vår ödmjuka bön i vår nöd. Utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Denna bön som härstammar från 200- eller 300-talets Egypten visar, att Maria har vördats som Guds Moder alltsedan Kyrkans första tid. År 431 förklarade konciliet i Efesos, att det är en del av uppenbarelsen som alla kristna måste bejaka, att Maria är Theotokos, Guds Moder, Gudaföderska. Vi skulle kunna säga, att denna trossanning är en tjänande trossanning som belyser inkarnationen, Guds människoblivande.

Likaväl som den obefläckade avlelsen belyser frälsningens mysterium, så belyser tron på Maria som Guds Moder endast, att Gud verkligen har blivit människa. Konciliefäderna ville i första hand understryka, att inkarnationen är en verklig händelse, att Gud har stigit ner till denna jord, att han har fötts ur Marias jungfruliga sköte för vår frälsnings skull. Så är det med allt det vi säger om Maria. Det är inte för sin egen skull hon får dessa vackra titlar, utan det är för att betona Jesu Kristi frälsande betydelse för Kyrkan, för oss alla. Men Maria är garanten för sanningshalten i tron på Kristus. Därför skulle vi kunna säga, att när människor börjar tumma på tron, börjar tvivla på tron, då är det ofta dessa trossanningar man sätter i fråga, att Maria har fött Guds Son som jungfru. Det är obekvämt för dem som bara ser på kristendomen som en idé och känsla och inte som sanning, som inkarneras i världen. Så skulle vi kunna säga, att Maria uppgift alltid är att garantera att den kristna tron är förankrad i vår vanliga värld. Det låter som en självklarhet, men här i Sverige har teologin till stor del gått ut på att visa, att det finns två slags sanningar, en som gäller i världen och en som gäller i Guds rike.

Det är i högsta grad befogat att se på Maria som garanten på, att vår kristna tro är något som berör hela skapelsen, hela människan. De mariologiska sanningarna är både menade att belysa vår tro på Jesus Kristus - Jesus blir tydligare när vi ser på honom med hjälp av Maria - och hjälpa oss att se på vår mänskliga verklighet. Maria knyter ihop kristologi och antropologi, brukar man säga. Hon gör det mer verklighetsnära, något som mer berör oss. När vi skall se på Maria som Guds Moder ser vi på Maria som är förberedd till denna stora uppgift genom den obefläckade avlelsen. Det är med tanke på att hon skall föda Gud till världen som hon redan i förväg har blivit befriad från arvsynden. Hon skall bli ett värdigt tempel, en helig rymd, där Gud kan födas till världen.

Samtidigt påminner det oss om vår kallelse att vara denna rymd, detta tempel, där Gud kan bo genom nåden. Vi vet, att genom dopet blir vi Andens tempel. Gud bor i oss som i sitt eget hem. Därför behöver vi se på Maria som förebild att vara Guds tempel, Guds boning. Vi kan tycka att det låter alltför högt och upphöjt, att vi går omkring på gatorna som Guds tempel. Det är inte bara fru Andersson som går och handlar. Det är Guds tempel, det är en helig boning. Ibland är det lättare att se på de andra än på sig själv. Det är en mycket praktisk sanning för vårt andliga liv att påminna oss om, att i varje döpt människa bor den allraheligaste Treenigheten som i sitt eget tempel. Vi bejakar det i tron men i det vanliga livet tänker vi inte så mycket på, att här sitter Guds tempel bredvid mig. Ibland kan det hjälpa oss att komma Gud ofantligt närmare. Den franska karmelitnunnan Elisabeth av Treenigheten skrev till sin syster, som hade två små flickor som hon ägnade all sin omsorg. Systern var lite avundsjuk på karmelitnunnan. Hon hade ju tid att be. Men själv måste hon byta blöjor osv. Då skriver Elisabeth till sin syster: "Kom ihåg att du kan tillbe den treenige Guden i dessa småflickor". Genom dopet bor Gud i dem. När du pysslar och sysslar med dem, kan du tillbe Gud i dem. Det är en mätare, att vi tar tron på allvar, att vi kan tillbe Gud i varandra. Vår syn på andra människor förändras ganska radikalt, om vi ser på dem på detta sätt. Urbilden av detta ser vi i Marias och Elisabets möte. Två foster hälsar på varandra. Det är en av Bibelns vackraste skildringar. Två foster möts och hoppar till i mors mage och hälsar på varandra. Ibland måste vi bli mer realistiska i vår tro, så att den blir mer verklighetsförankrad.

Vi behöver inte vänta, tills vi kommer till kyrkan för att tillbe Gud. Har vi väntat hela veckan med att tillbe Gud , då glömmer vi det ofta när vi kommer till kyrkan också , för där händer det så mycket intressant. Folk sitter och prasslar med bönböcker och barn hoppar omkring. Det är så lätt att tänka, när jag kommer till kyrkan, då skall jag be, då har jag tid. Hela veckan har jag ägnat mig åt annat, men nu är jag här Herre, nu skall jag tillbe. Efter några minuter märker man, att man tänker på allt det som hänt under veckan. Det är som den helige Antonius sade, att antingen ber vi alltid eller aldrig. Har hela veckan gått och vi bara har sysslat med oss själva och inte ägnat Treenigheten en enda tanke, då är det ganska otroligt, att vi plötsligt när vi kommer till kyrkan kommer i extas och går upp i tillbedjan. Det är ett mödosamt förberedelsearbete att i vardagens små tillfällen lära oss att tillbe Gud, att vända oss till honom. Här har vi en hjälp av Jungfru Maria som Guds Moder.

I den karmelitiska spiritualiteten har man alltid försökt att se på klostret som ett Nasaret. I det dagliga vardagslivet går man där med Maria, Josef och Jesusbarnet. Nasaret tar inte slut, vi gör våra arbetsuppgifter inte bara för att få högre lönegrader och stiga i karriärstegen, utan vi gör det till Guds ära, eller om vi har mer fallenhet för detta tänkesätt för att glädja Maria, Josef och Jesusbarnet. Thérèse av Lisieux, som hade det litet svårt ibland med måltiderna, tänkte på att den kost som var mustig och gav näring den skulle hon ge S:t Josef. Han behövde ju arbeta mycket och behövde stärkande kost. Det söta var något för Jesusbarnet. Vi kan tycka att detta är litet naivt och barnsligt, men ibland behöver vi sådana konkreta tankar för att bli kvar i Guds närvaro. Annars äter vi de här kakorna bara för oss själva och dricker en mängd vatten bara för att det är varmt. Det är lätt att se på de naturliga sakerna vi gör som enbart naturliga och inte som akter av tillbedjan. På detta sätt, kan vi lära oss att bli kvar i Guds närvaro, om vi ser på Jesus Kristus med Marias ögon. Många mystiker betonar, att det i oss måste ske liksom en andra inkarnation, inte så att den upprepas som historisk händelse. Inkarnationen är ju något helt unikt, men på bönens och det mystiska livets plan måste Jesus bli så verklig för oss, att han på något sätt föds i vårt inre.

När vi betonat i teologin att vi genom dopet är Treenighetens tempel, tänker vi också på att i all evighet föder Fadern fram sin Son - och det gör han i oss. Här och nu har evigheten börjat i oss genom dopets nåd. Det eviga livet har börjat i trons dunkel. Redan här och nu får vi vara Guds tempel, Guds hus, Guds boning. Elisabeth av Treenigheten blev helt ifrån sig av glädje, när hon fick veta, att namnet Elisabeth betyder Guds hus. Vi heter inte alla Elisabeth, men genom dopet är vi alla Elisabeth i denna mening. Vi är Guds hus, Guds boning. Guds nåd innebär en reell förändring av människan. Oavsett om hon tillgodogör sig det på det rent existentiella planet, så är det en reell förändring. Därför behöver vi inte döpas om. Det som har skett, det har skett. Däremot behöver vi ständigt växa in i detta, låta det ske. Här kan vi åter upprepa Marias ord Fiat. Ordet låta är ett av trons viktigaste ord.

Vi låter Guds nåd verka i oss, vi låter der ske. Det kan ibland vara det svåraste av allt för oss som vill göra så mycket. I vår tid finner människan mer sin identitet i det hon gör än i det hon är. Det viktiga är inte vad jag är, utan vad jag gör. När vi möter nya människor frågar vi dem vad de gör. Och gör jag ingenting, då är jag ingenting. Det tragiska är, att människan ser på sig själv mer som den som gör än den som är. Det är något som strider mot den kristna människosynen, där vi är ett underbart guldmynt, Guds tempel. Bibeln nästan tävlar med sig själv för att hitta på vackra namn. Det vi gör, måste alltid välla fram ur det vi är. I vår tid är risken, att man bara fastnar i vad man gör. Då blir det svårt, när Kyrkan i sin förkunnelse säger, att vissa saker är synd, något man inte får göra. Då säger människor, att Kyrkan fördömer dem. Men det är så att det du gör är fel och strider mot Guds Ord, men Kyrkan fördömer inte dig som den du är. Men kan man inte skilja mellan att vara och att göra, då ser man genast, att det jag egentligen är, det är det jag gör. Och gör man något fel, då blir man fördömd. Det är väldigt svårt att visa människor på denna distinktion och skillnad. I förkunnelsen, i samtalen, erfar människor väldigt lätt, att om man säger att något är synd, fördöms man som den man är. Men det är det som man gör som är fel. Har man då sin identitet enbart i det man gör, då blir det svårt. Det är något av det viktigaste i vår tids förkunnelse att hjälpa människor att upptäcka vad de är. Det ligger djupare än det de gör. Identifierar man sig enbart med det man gör, då rycks ju existensen bort, när man förlorar sitt arbete, när man misslyckas med det. Det är en mycket praktisk sanning att upptäcka, att jag har min identitet i det jag är genom Guds nåd och kärlek. Tar man emot detta, då flödar det man gör ut ur det man är.

Det är en gammal filosofisk princip: Att göra följer på att vara. Redan Aristoteles och Thomas av Aquino betonar detta. Men i vår tid har man liksom vänt på det. Man är något bara för att man gör något. Det skapar en väldig press på människor. Man måste göra så väldigt mycket i vår tid. Man måste prestera, producera och konsumera. Det skapar stress, en förväntan som aldrig kan infrias. Det gäller inte minst många föräldrar som känner sin otillräcklighet. Då ger de upp sitt ansvar. Vi kan se det på område efter område, att tyngden av allt det man måste göra tar ifrån människorna deras inre halt, styrka och existens. Därför är det en del av det glada budskapet att förkunna, att vi bara får vara i Guds närvaro och hans nåd. Kan man skilja på detta, då blir livet helt annorlunda.

Vad har då Jungfru Maria med detta att göra? Jo, det är just hennes ord, Fiat, som vi kan lära oss, må det ske med mig som du har sagt. Låt Gud handla och leda oss. Då ser vi steg för steg hur vi skall handla och vad vi skall göra för att gå vidare. Marias roll som Guds Moder är både unik och universell. Det är bara hon som har fött världens Frälsare till jorden. Det är bara hon, som fick det största privilegium en människa kan få att bli Frälsarens moder och föda honom till jorden. Men när hon gör detta, får hon föda fram hela Kristi mystiska kropp. Den mystiska kroppen, de frälsta, föds genom Jesus till livet. Det är bara han som kan ge oss frälsningen. Därför talar redan fäderna om Totus Christus, den totale Kristus. Vi kan inte skilja Kristus från hans mystiska kropp. Därför vördas Maria också som Kyrkans Moder. Det ser vi redan hos kyrkofäderna. Men det Andra Vatikankonciliet betonade detta på ett mycket uttryckligt sätt. Det finns en ikon man gjorde till Peterskyrkan av Maria som Kyrkans Moder och satte upp i samband med konciliet. Man har sett det som ett profetiskt tecken. I vår tid är det just Kyrkan som människor ifrågasätter. Kyrkan blir då bara en institution bland alla andra. Det blir en organisation. Många människor vill inte veta av organisationer eller institutioner. Därför är det viktigt att betona att Kyrkan är Kristi mystiska kropp. Maria är Kyrkans Moder. Kyrkan är vår Moder.

Ibland kan det vara bra att göra en liten grammatikalisk samvetsrannsakan. När vi spontant tänker på Kyrkan, säger vi då den eller hon? Vad är Kyrkan, är det mer den eller hon? Är det mer en organisation, den, än en mor, en kvinna, Maria, hon? Ibland återspeglas en sådan svårighet genom att man väljer en annan preposition. Ser vi på Kyrkan som den, då är det en organisation som vi kan tröttna på och träda ut ur, utan att det gör oss så mycket. Är det en hon, en mor, då är det något helt annat. Man lämnar inte bara en mor, även om tragiken är, att många gör det också i vår tid. Många mödrar sitter på ålderdomshemmen och väntar på barnen som bor fem minuters väg därifrån och som bara kommer, när det är dags att ärva. I vår tid är risken alltså att vi gör Kyrkan till den, och gör vi Kyrkan till den, då gör vi också varandra till den. Då ser vi på varandra som saker, objekt som vi kan utnyttja. Denna glidning kan vara mycket försåtlig, men den är verklig. Har vi förlorat blicken på Kyrkan som en levande Moder, där vi anar Marias hjärta och kärlek, då blir det en organisation, en byråkrati, som kan vara hur välsmord som helst, men den talar inte till vårt hjärta. Då är det mycket lätt att vi också fortsätter att se på varandra med samma blick. Då ser vi människor som saker och ting, som vi kan förfoga över, som skall tillfredsställa oss på olika sätt. När vi inte behöver dem kan de sitta där och multna bort på långvårdsanstalter. Det låter kanske lite överdrivet, men ändå känner vi igen detta. Speciellt på våra breddgrader har denna inställning smugit sig in.

Faktiskt tror jag, att det har något att göra med vårt sätt att se på Kyrkan. Ser vi Marias hjärta där, då blir det något annat också i de vanliga mänskliga relationerna. När jag hade kristendom i skolan, hade vi en lärare som kallades Klosterlasse, han hette inte så, men han kallades så, inte för att han tyckte så mycket om kloster, men han såg ut som de munkar man ritar, som är runda och snälla och goda och jovialiska. I Ystad t.ex. har man gjort en liten staty av en sådan franciskanmunk i miniformat. Han ser precis ut som Klosterlasse. När han skulle förklara den Katolska Kyrkan sade han, att den är en pyramid. Överst sitter påven, sedan kommer kardinalerna och furstbiskoparna. Han hade glömt bort att furstbiskoparna försvann för en hel del år sedan. Det är många som ser på Katolska Kyrkan som bara hierarkisk och organisatorisk. Utifrån har man gärna denna syn på Kyrkan, men inifrån tänker man mer på Maria, på hennes hjärta och det moderliga. Det hierarkiska momentet finns också med, med det är inte det som är livsnerven, utan det är att Kyrkan är min mor. I henne ser jag Maria, Guds Moder, som också har blivit Kyrkans Moder. Här tror jag det sista ankaret finns. Klipper man av denna tråd, ser man inte längre Marias moderliga kärlek i Kyrkan utan bara pyramiden, då är det mycket lätt att klippa av tråden och lämna skutan.

Så länge man ser Marias drag i Kyrkan, känner man, hur lång bort man än kommit, hur mycket man fastnat i synd, att man är hennes barn, att man tillhör henne. Det har inte så mycket med moralisk halt att göra utan med något djupare. Är man medveten om, att Kyrkan har antagit Marias moderliga drag, då är det inte så lätt att klippa av strängen, hurudan man än har blivit genom det man gör. Man har kvar den innersta navelsträngen.

När vi talar om Maria som Guds Moder och Kyrkans Moder är det något mycket livsnära. Det är inte bara en torr dogmatisk trossaning som vi läser om i katekesen, utan det berör verkligen vårt vanliga, alldagliga liv. Jesus Kristus blir mycket verkligare för oss, när vi ser, att han har fötts av denna kvinna till jorden. Hon garanterar inkarnationens verklighet i en värld full av ideologier och idéer och känslor och emotioner. Det är så lätt att halka in i det emotionella: det känns bra för mig, det ger mig något eller det ger mig ingenting. Ibland kan det vara bra att fråga sig, varför man går till kyrkan. Det är inte alltid man får det rätta svaret "För att tillbe och förhärliga Gud". Många säger: för att få lite frid och tröst och för att känna andakt, höra en bra predikan. Hör man då en dålig och tråkig predikan, då är det lätt att säga, ja då går jag inte dit. Eller kan det vara bråkigt med barn som stör eller gamla människor som rasslar med radband. Man kan alltid hitta en anledning att inte gå dit. Det finns ingen luftkonditionering, och när klimatet hållet på att förändras i Sverige, då måste det snart finnas luftkonditionering. Tänker man i dessa banor, då är det lätt att säga, nej jag känner inte för det här. Jag kan sitta hemma i min luftkonditionerade våning och se på påvemässan från Rom. Det ger mig mycket mer än att gå till denna trånga lokal, där det är varmt och trist. Det är mycket lätt att glömma, varför jag gör detta.

Maria som Kyrkans Moder vill hjälpa oss att verkligen komma Jesus Kristus närmare. Hon är moder till Totus Christus. Hon är hans moder och vår moder. På det sättet inkarnerar hon moderlighetens hållning i världen. Detta är något som präglar hela den kristna tron, att det moderliga draget finns med. Ibland är det lättare att se, när det inte finns med än att analysera det och beskriva det. Vi märker nästan alltid när Maria saknas. Det är något som inte riktigt stämmer. Om hennes staty inte hade stått här i rummet hade rummet inte riktigt varit detsamma. Vi kanske inte hade tänkt på det, när vi satt här, men Marias närvaro ger en annan färg, ton och atmosfär åt vårt kristna liv. När hon ställs åt sidan i Kyrkan och i vårt vanliga kristna liv, då blir det en annan ton, lite kyligare och ödsligare, tråkigare. Marias närvaro lättar upp, får oss att skutta fram på vägen . Tänk på Jesus och Johannes, som skuttar till i moderslivet. Det finns någon som skrev en doktorsavhandling om detta ord skutta eller hoppa. Det kan tyckas vara en liten detalj, men Maria garanterar, att detta finns med, att vi inte behöver ta allting så gravallvarligt. Det lättar upp atmosfären. Vi behöver inte vara fiender på livstid bara för att vi trampade varandra på tårna som barn. Vi kristna är specialister på att älta oförrätter inte bara mellan konfessionerna utan också med varandra. Det kan tyckas mycket fjärran från teologins och dogmatikens språk, men vi måste- översätta det vi vet genom uppenbarelsen till vårt sätt att leva, tala och tänka.

När vi försöker översätta dogmen om Maria som Theotokos, då får vi gå tillväga så. Vi får upptäcka, att Marias moderliga närvaro genomsyrar hela vårt kristna liv. Vi kan inte emancipera oss från detta. Maria vill, att vi skall bli vuxna och mogna människor som tar vårt eget ansvar, men hon vill inte att vi skall bura in henne på långvården och aldrig besöka henne. Hon vill inte att vi sätter in henne på ett museum, där hon endast blir beundrad från fjärran. Hon vill verkligen att vi besvärar henne. Vi kan se på hela rosenkransbönen som det kristna folkets sätt att besvära Guds Moder med sina små saker. På våra breddgrader är det värsta man kan göra att besvära någon. Jag vill inte störa, jag klarar mig själv. Jag talade en gång med en kvinna från ett annat land, som bodde granne med en svensk gammal dam. Hon gick där med sina kassar varje dag. Och när denna kvinna ville hjälpa henne, fick hon till svar: O, nej, jag klarar mig. Det var nästan det värsta hon kunde göra att hjälpa henne att bära kassarna. Här kan vi undra, vad det har med Maria att göra. En mor vill bli besvärad, hon vill att man kommer och rycker i henne, när hon håller på med något annat. Så är det också med Maria. Hon vill, att vi ständigt, i tid och otid tar vår tillflykt till henne och ber henne om hjälp, även om det bara är småsaker vi har att komma med. Det finns någon man alltid kan vända sig till och besvära med sina dumheter och fånigheter. Jag är aldrig för fånig för Maria. Jag är aldrig för komplicerad, utan jag får vara så virrig, osammanhängande, fånig och dum som jag är. Jag får komma precis så. Då blir jag också förvandlad av henne. Jag kanske fortsätter att var lika fånig, men något förändras.

Hela livet i Kyrkan måste präglas av Marias närvaro. Någonting av Nasaret måste finnas i alla kyrkliga miljöer och i våra vardagliga kristna miljöer. Det är speciellt viktigt för oss att tänka på detta som kristna och ännu mer som katoliker, där vi arbetar, i vår familj, i grannskapet. Där är vi ibland ganska isolerade, och då måste vi komma ihåg att vi aldrig är isolerade. Det finns ett osynligt sammanhang, en atmosfär, en närvaro som gör att vi är förenade med alla andra. Just detta kan Jungfru Maria hjälpa oss att förstå. Det är inte bara jag som sitter i min lägenhet och håller på med mina uppgifter. Det är inte bara jag som går till mitt jobb, där kanske alla andra är icketroende. Jag är en lem i Kristi mystiska kropp, som är spridd inte bara i denna världen utan också i skärselden och i himlen. Jag tillhör ett folk på vandring. Jag kanske inte ser dem som är mina medvandrare, men jag vet att de är med. Det är viktigt att bryta individualismens bojor, och det är inte helt lätt, eftersom det är så påtagligt i vårt samhälle, och det är också ganska bekvämt. Jag kan sitta och dricka mitt kaffe timme efter timme. Jag kan reglera mitt liv, när jag vill kan jag ta fram en from bok och läsa den, men jag kan lika väl lägga den ifrån mig och ta fram en damtidning eller något annat. Jag kan styra min värld. Jag kan ge Gud det lilla utrymme jag själv bestämmer. I Stockholm finns det nu omkring 60% singelhushåll, och det kommer antagligen att öka. Det är en bekväm situation. Naturligtvis finns det många som ofrivilligt har hamnat i detta eller som inte har valt det, men det finns en risk för alla att bli sin egen herre, att inrätta livet precis efter sitt eget behag och sin egen bekvämlighet. Här är Maria det orosmoln vi behöver. När vi ser på henne som Kyrkans Moder, då blir vi medvetna, om att vi har bröder och systrar, att vi inte är enskilda och åtskilda individer, utan att det finns ett närverk, där vi är infogade, där vi behöver varandra, hjälper varandra och besvärar varandra, där vi är beroende av varandra. Det är så en församling fungerar. När vi kommer till kyrkan, då lär vi oss detta vare sig vi vill eller inte. Annars kan vi välja vilka människor vi vill umgås med. Men när vi kommer till kyrkan, då är det någon annan som har bestämt vilka som kommer dit. Vi väljer inte vilka vi skall sitta med i kyrkan. Det är en del av Kyrkans mysterium, att där få vi träffa människor vi aldrig träffar annars. Det kan naturligtvis skapas små kotterier. Så fort vi kommer ut från mässan, söker vi oss då till en liten grupp som socialt eller nationellt tycker likadant som vi. Så sitter vi där och ser varandra i ögonen och bli bekräftade som det vi är. Men Kyrkans mening är, att vi skall stötas och blötas med alla möjliga människor och individer som vi mänskligt sett inte har så mycket gemensamt med mer än tron. Det är en oerhörd omställning, och vi vet, att många inte klarar det. En del som kommer till kyrkan och konverterar har väldigt svårt att komma in i det här. De förväntar sig att bli burna av andras vänskap och stöd och omtanke. Det är ingen som tar hand om mig, kan de tänka. Men varför tar du inte hand om någon i stället? Det är väldigt lätt att tänka, att här kommer jag och har blivit katolik och har offrat allt. Här är jag, tag hand om mig. Men så går det inte till. Första tiden är man kanske lite artiga mot denna nya person, men efter hand tänker man inte så mycket mer på henne. Då kan det vara svårt. Men det är då man själv förväntas ta hand om någon annan.

Allt detta har med Jungfru Maria att göra, antingen vi tror det eller inte. Det är hon som skall sätta sin stämpel och prägel på hur vi lever tillsammans som kristna, som människor. Det är en av hennes största nådegåvor, att hon är så praktisk, så konkret i sin moderliga roll. När vi tycker, att något är snett i Kyrkan, i mitt böneliv, i mitt personliga liv, gå då till modern, se på henne, då brukar det visa sig: Du har missat det här, så här skulle du ha gjort, gör som jag. Fiat. Vi kan sammanfatta Marias moderliga, kyrkliga systerliga hållning i ordet Fiat, denna beredvillighet att låta Gud handskas med oss, att låta oss präglas, formas av honom. Det sker i dessa mänskliga situationer av oförmåga, svårighet, oförståelse, allt det vi först inte förstår. I detta finns Guds fostrande, kärleksfulla hand. Men vi förstår det ofta inte utan tycker bara att det är jobbigt och besvärligt. Här kan Maria hjälpa oss att se, att ögonblick för ögonblick är jag föremål för Guds omsorg och omtanke. Men denna är inte riktigt sådan som jag skulle vilja att den var. Det låter självklart, men det är det inte. Vi är genom arvsynden vindögda och ser inte rakt fram mot det som Gud ger. Vi tittar åt sidorna. Då ser vi inte, att i de här svårigheterna är det Gud som vill förvandla, frälsa och helga mig, förvandla mig till det han vill att jag skall vara. Vi vill istället förvandla verkligheten till det vi vill att den skall vara. Se till att någon tar hand om oss. Vi kommer till denna nya församling eller den nya arbetsplasten. Vi sitter där och vill att någon skall ta hand om oss och göra något för oss. Bjud mig på kaffe, var snäll mot mig. Istället är det i livssituation efter livssituation så, att Maria kan hjälpa oss att se rakt fram på den Gud som har blivit människa i henne för vår frälsnings skull. Hon kan liksom inrikta blicken mot honom. Förr satte man ju på de små barnen små "kråkor" för att öronen inte skulle stå ut. Man ville, att de skulle ha blicken rakt fram. Maria gör något liknande för oss. Hon vill, att vi skall se rakt mot Jesus Kristus. Öronen skall inte lyssna till allt möjligt annat. Nu är det reträtt och då får vi ta på oss "kråkorna" och ha blicken fäst på Gud. Försök komma ihåg Marias moderliga, fostrande, påminnande roll i livets olika skeden. Ni kommer säker att glömma det så fort ni kommer ut. Men vi kan påminna oss om detta.. Säkert har ni alla någon gång erfarit Marias moderliga omtanke och kärlek. Var därför aldrig rädda för att besvära henne. Ryck henne i kjolen. Grip tag i hennes mantel. Var inte rädda för banaliteter och trivialiteter. Vi gå till henne sådana vi är.

Därför avslutar vi med samma bön som vi började med.
Till ditt beskydd flyr vi heliga Guds Moder. Försmå inte vår ödmjuka bön i vår nöd utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.