Biskop Anders Arborelius ocd

Jungfru Maria
i vårt eget och kyrkans liv.

Reträttföredrag med
biskop Anders Arborelius ocd
16-18 augusti 2002. Marielund.

Föredragen har skrivits ner efter bandupptagning.

Föredrag II

Herre, vi prisar Jungfru Maria salig för allt vad du gjort med henne. Hör hennes böner för oss och låt även oss få del av hela din nåds rikedom.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det var denna bön vi avslutade Laudes med. Det är ofta så, att vi hör Guds Ord, vi hör bönerna, vi hör läsningarna, med de glider förbi. De inpräntas inte i vårt hjärta. Den här morgonen skall vi låta denna bön och dess budskap bli inpräntat i vårt hjärta. Vi skall se på mysteriet, att Maria är full av nåd, såsom ängeln hälsar henne i Lukasevangeliet. Vi skall också se, att detta mysterium betyder något för oss. Så är det i kristendomen, att allt det vi vet genom uppenbarelsen, alla trons mysterier, är frälsningsmysterier. Allt det vi har fått veta om Gud och hans verk är menat för vårt bästa, för vår frälsning, för vår helgelse, för vår tillväxt. När vi ser på Jungfru Maria som full av nåd, som Lukas säger, som Immaculata, den obefläckade, som vi säger i vår tradition, eller som Panhagia, den allheliga som Östkyrkan säger, då är det något som berör de innersta strängarna av vårt väsen, av vår kallelse, av vår väg.

Just detta är så oerhört viktigt, när vi ser på Jungfru Maria, att vi i henne ser den som går med oss på trons pilgrimsväg, den som hjälper oss att komma Jesus närmare, den som ständigt påminner oss om vår upphöjda kallelse och vårt mål. Det är så lätt att se på Maria som någon som står högt ovan oss, någon som verkligen ser på oss med kärlek, men som inte riktigt når fram och förvandlar oss och hjälper oss på vår väg. Det är det vi måste beakta, när vi mediterar över den obefläckade avlelsenes mysterium. Maria är någon som vi kan efterfölja och efterlikna, men samtidigt finns det något i henne som övergår vår fattningsförmåga och vår förmåga att efterfölja. Detta är ett unikt privilegium, att någon från början är frälst. På svenska hör vi ibland någon säga: "Jag är frälst". Det kan man säga i ett fritt land. Men utifrån vår utgångspunkt är det egentligen bara Maria som kan säga: "Jag är frälst". Alla vi andra håller på att frälsas, det är inte riktigt färdigt. Vi behöver inte vara speciellt ödmjuka för att ställa oss bakom den utsagan. Vi är alla medvetna om, att frälsningsverket inte är riktigt fullbordat i mig. Det finns något, det finns mycket, som håller på att förändras, frälsas, förvandlas. Kristus har fullt att upp att göra, när det gäller mig. När det gäller Jungfru Maria, är hon lika beroende av Jesu frälsningsverk. Det måste vi alltid betona för att undvika alla missförstånd. Men i henne har det skett från början. Just med tanke på, att hon skulle föda världens Frälsare och bli Guds Moder, fick hon i förskott del av frälsningens fullhet, men som gåva, som nåd, som något som endast beror på Jesu frälsningsverk, på hans förtjänst, på hans nåd. Ingen är mer beroende av Jesus än hon. Skillnaden mellan henne och oss är, att vi inte vill vara beroende. Ordet beroende är inte något populärt ord.

Vi vill vara oberoende. Vi vill stå på egna ben. Det börjar tidigt. Våra ungdomar vill inte vara beroende av mor och far, av den äldre generationen. Pensionärer vill klara sig själva utan att vara beroende av det sociala eller hemtjänsten. Vi blir lätt individualister. Vi räknar inte med någon eller några. Vi vill klara allt själva. På så sätt drar vi oss, utan att riktigt märka det, undan Guds frälsningshandlande. Det är något många kristna har hamnat i. De vill vara hyggliga och snälla, be, och vara fromma, men det totala beroendet av Guds frälsande kärlek är lite svårare att acceptera, att jag inte kan vara god av min egen godhet, att jag inte kan göra det äkta, sanna och goda utifrån mitt eget överflöd av godhet ,utan att jag hela tiden behöver nåd utöver nåd. Här tror jag, att vi ibland får se oss i spegeln och se, om vi är kristna på egen hand. Försöker jag själv bygga upp en vacker make up, försöker jag själv vara en god kristen på egen hand, eller är jag beroende, ögonblick för ögonblick, av Jesu nåd och frälsningshandlande. I vissa ögonblick kan det bli mycket påtagligt, när vår godhet inte riktigt räcker till, när vi märker att någon människa sätter oss på ett prov, som vi inte riktigt förstår. Då behöver jag Jesu kärlek för att älska henne med.

Det är den största nåd vi kan erfara, att vi inte är i stånd att vara goda, kärleksfulla dygdemönster på egen hand. Vi behöver Jesu nåd för allting. Det är det som teologin har sökt formulera i sin lära om ursynden. Vi är i allt sårade av ursynden. Vi behöver inte ha dåligt samvete för det. Det är viktigt att komma ihåg. Vi nordbor har en tendens att ha dåligt samvete för allt det som vi inte behöver ha dåligt samvete för. När vi verkligen behöver ha dåligt samvete, då har vi det inte. Vi behöver inte gå omkring och ha dåligt samvete för att vi är självupptagna egoister. Det är vi alla. Man brukar berätta om de gamla jesuiterna i Stockholm, de legendariska konvertitmakarna, som jagade ut konvertiterna som kom och sade i biktstolen. "Jag har varit egoistisk". "Ja, det har jag också varit, jag har varit lika egoistisk som du. Har du inte mer att komma med, så ut ur biktstolen. Här måste du säga, vad du har gjort och inte detta känslosvammel". Vi måste ödmjukt och sanningsenligt erkänna, att vi är sårade av synden. Vi tenderar att sätta oss själva i centrum, att tänka på oss själva, att glömma bort Gud och Kristus. Egentligen är detta en förutsättning för, att vi behöver frälsningen. Om vi själva kunde vara någorlunda goda, fina och fromma, då skulle det vara mycket lätt att tänka, ja, det här klarar jag av. Det är bara att vara snäll och god, from och be. Sedan går allt av sig självt. Så är det inte. I allting behöver vi Jesu frälsande nåd. Det är en glädje, för det betyder, att vi är beroende av honom och att vi får hans nåd för allting. Vi är aldrig enbart hänvisade till oss själva och det vi förmår och kan. Vi får alltid ösa ur frälsningens källor.

Den store teologen Karl Rahner betonade, att ursynden egentligen är ett underbart frälsningsmysterium. Den kastar oss i Jesu armar gång på gång. Kan vi se på det ut detta perspektiv, skapar det en djup förening med Jesus Kristus, för vi inser att vi inte är oss själva nog. Jag kan alltid räkna med hans nåd och kärlek. När jag inte kan be, då kan han be i mig. När jag inte förmår älska en viss människa, då är det hans kärlek jag får förmedla. Ursynden gör oss totalt beroende av Jesu nåd och frälsning. Men ändå finns denna svårighet för oss att acceptera beroendet, det totala beroendet av hans nåd och kärlek. Därför behöver vi Jungfru Maria som en modell av den som är och som finner sin fulla glädje i att vara helt beroende av Guds nåd, hon som är full av nåd, som ängeln säger, den högt benådade. Man översätter denna hälsningsfras litet olika. På grekiska är det bara ett ord, chekaritoumenæ. Det skulle egentligen vara ett vackert namn att heta högt benådade, Chekaritoumenæ Andersson eller Immaculata Svensson. På många språk heter man så. Ännu har vi inte nått så långt i Sverige. I Maria ser vi det vi borde vara, det vi är kallade att bli och det vi tror att vi skall bli i evighet. Här på jorden pågår frälsningsverket hela tiden. Därför är det svårt för oss att säga: "Jag är frälst", eftersom det återstår en hel del att frälsa. Vi kan mycket väl säga: "Jag håller på att frälsas". Vi kan hänga det på vår dörr, på vårt visitkort: Frälsning pågår. Det är något underbart och stort men också jobbigt och smärtsamt, ty vi erfar ofta frälsningen bakifrån. När vi håller på att formas som leran av krukmakaren, då trycker det till och gör litet ont, då känner vi att vår egen själviskhet gör motstånd. Vi är motsträviga, och skall vi vara ärliga, är det inte det roligaste vi vet att hålla på att bli frälsta. Vi skulle vilja göra det själva, men det kan vi inte. Jag måste då dag efter dag, stund efter stund acceptera, att jag inte kan bygga upp min egen frälsning, jag kan inte bli den underbara skapelse som jag egentligen är av Guds nåd, men som genom arvsynden fallit i smutsen.

Kyrkofäderna använder bilden av människan som ett guldmynt. Hon är skapad som en gyllene skönhet. Allt i henne är präglat av Gud. Men detta guldmynt har ramlat ner i gatans smuts. Där ligger det, men Gud försöker ständigt rena och tvätta det. Denna distinktion är oerhört viktig. Gud har skapat oss till detta underbara. Vår värdighet förblir densamma även när vi ligger i smutsen. Det är den stora tragedin med synden. Den tar inte bort värdigheten, gåvan, men på något sätt blir det ändå mer tragiskt, att detta underbara guldmynt ligger i smutsen. Det skulle ju lysa upp världen med sin skönhet och härlighet. Vi skulle alla avspegla Guds skönhet för världen. Men ofta döljer vi den istället. Den tragedin kan ibland göra oss utom oss av sorg. Vi märker det ofta i vårt eget liv, att vi ibland mer döljer Kristus för våra medmänniskor än uppenbarar honom. Det är inte det första våra icke-kristna vänner tänker på, när de ser oss, att vi avspeglar Kristus, utan vi skymmer honom. Men ibland, och det tror jag också vi måste acceptera, förmedlar vi Jesu skönhet och godhet, ty vi förblir dessa guldmynt. Det är detta hoppfulla perspektiv som den obefläckade avlelsen hjälper oss att bevara. Just i Maria ser vi det vi alla är menade att vara: den helt frälsta, den som är helt oberörd av synd. Guds mening är detta. Människan är skapad till detta och frälsningen återställer och fulländar det som skapelsen har påbörjat. För de flesta av oss är det en mycket utdragen process. Ända till vårt sista andetag kan det finnas skavanker som måste renas. Därför säger den helige François de Sales, Franciskus av Sales: "Mitt högmod och min egenkärlek dör en kvart efter mig". Det kan tyckas lite tragiskt, men vi märker, att det ligger något i det. Samtidigt tror jag, att det är pedagogiskt mycket viktigt att inte identifiera sig med detta, och att säga att detta är ett främmande inflytande som egentligen inte kan tränga in i mitt innersta. Även om det ligger som en hinna över mig är Guds mening att jag skulle vara detta guldmynt, denna frälsta varelse.

Här kan Jungfru Maria som den obefläckade hjälpa oss att förstå hur vackra vi är i Guds ögon, att vi är kallade att i evighet vara dessa som är uppfyllda av Guds nåd. Jesus Kristus är den ende Frälsaren. Den trossanning som den obefläckade avlelsen är vill understryka detta ytterligare. Det är mycket viktigt att komma ihåg, ty ingen trossaning har missförståtts så mycket som den obefläckade avlelsen. Vi vet, att många svenskar, även bildade människor, förväxlar den obefläckade avlelsen med jungfrufödseln. Den obefläckade avlelsen innebär, att Maria har fötts som alla andra barn, men att hon i förskott blev delaktig av den fullkomliga frälsningen. Med tanke på att hon skulle bli Guds Moder och föda Gud till världen, blev hon redan från början den obefläckade, den allheliga, den som är full av nåd. Vi vet, att denna trossats alltid har funnits i Kyrkan. Också Luther accepterade uppfattningen om den obefläckade avlelsen och att Maria är den alltid rena jungfrun, Semper Virgo. Det är en övertygelse som har funnits i både Öst och Väst och även i den ursprungliga lutherdomen. Men så småningom har den fördunklats. Den ursprungliga kristna uppfattningen var, att ängelns hälsning full av nåd innebär något äkta och reellt. När änglar hälsar på människor, använder de ord som betyder något. Det är inte bara vackra ord. Änglarna menar vad de säger. Säger de "Full av nåd" är det inte bara för att smickra och ställa in sig hos Maria. Sedan har det kristna trosmedvetandet "tuggat på" denna trossats. Kyrkan har smält den under århundradena. 1854 förklarades detta som en dogm, som en del av uppenbarelsen.

Sedan är det en annan sak att man haft litet svårt att acceptera denna formulering, både i den ortodoxa Kyrkan som har en annan syn på arvsynden och i en hel del av den protestantiska världen. Men jag brukar alltid, då jag blir inbjuden till andra kyrkor fråga: Tycker ni då att Jungfru Maria är en synderska? Det menar de egentligen inte att hon är. Det finns en slags trappstege för att förstå denna dogm. De flesta kristna har en rudimentär förståelse av detta. De tänker inte på Maria som en synderska. Det är en ekumeniskt mycket viktigt sak, att spontant erfar man Maria som någon som inte är berörd av synden. Det kan vi även märka med andra typiskt katolska trossatser. Vi kan ta frågan om påven. Frågar man kristna i olika samfund vem de ser som en centralgestalt för kristenheten, då kommer ofta påvens namn på deras läppar. På något sätt är det lättare att se påven som en centralgestalt än patriarken av Konstantinopel eller någon annan Här skulle vi kunna säga, att det finns en gradvis förståelse av det typiskt katolska. Det är även fallet med den obefläckade avlelsen.

Här vill jag citera en finlandsvensk diktare som inte alls var speciellt from eller kyrklig, Emil Zilliacus, som skriver: "Hon som ger allt, bär allt, förstår allt och förlåter allt, hon som aldrig närt en tanke på sig själv men vars hjärta är ett fågelbo för andras sorger att häcka i.". Kan man tänka sig envackrare beskrivning på Maria som den obefläckade? Här är det utifrån en allmänmänsklig, lite vag kristen tro, som man på något sätt anar att det måste finnas ett modershjärta, där alla sorger kan häcka. Vi kan också citera en engelsk diktare som William Wordsworth: "Woman above all women glorified our tainted nature's solitary boast" kvinna förhärligad ovan alla kvinnor, vår fläckade naturs enda stolthet. Vi skulle kunna säga, att det finns en instinktiv förståelse av detta mysterium även utanför de strikt kyrkliga kretsarna. Vi kan också möta det bland våra sekulariserade medmänniskor.

Ibland är det lättare för dem att ha en Mariabild på väggen än ett kors. Det är lättare att tända ett ljus för Maria än att se den Korsfäste i ögonen. Pedagogiskt är det ibland lättare att närma sig Jesusmysteriet lite försiktigt genom Maria. Hennes mening är att föra fram alla till korset. Det måste vi också komma ihåg. Det kan finnas en viss frestelse att överbetona Maria. I ekumeniska sammanhang finns det alltid en skräck, att det skall resa sig upp någon from katolik och säga sig tycka mer om Maria än om Jesus. Sådant kan ibland förekomma, men det är en missförståelse av Marias plats i Kyrkan och i trosmysteriet. Marias stora sorg skulle vara, om någon skulle säga sig tycka mycket mer om henne än om Jesus. Så är det med en mor. Men vi vet också, att för många människor är det för stort och oförståeligt och litet skrämmande att se på korset. Vid de musikgudstjänster som blivit mycket populära i vår tid och som för många blivit ett surrogat för den egentliga liturgin, spelar man ofta något av de kända musikstyckena på temat Stabat Mater. Kvinnan, modern stod vi Jesu kors. För många kan Maria bli en hjälp att förstå korset. Det är ibland lättare att förstå det utifrån en mor som står bredvid med sargat hjärta och ser hur hennes Son förblöder än att se korset rakt i ansiktet. Korset får då en mer mänsklig förankring i vår verklighet. Vi kan ju märka, att Guds upphöjda verklighet, kors och uppståndelse tycks så långt borta från vår vanliga verklighet.

Många människor har svårt att se vad det betyder i deras liv, att Jesus har dött och uppstått. Jag som sitter framför datorn hela dagen och sedan åker hem med tunnelbanan och har ett berg av disk och bråkiga barn och en missnöjd man att ta hand om, vad betyder allt detta för mig? Sedan kan jag inte sova på natten för grannen spelar hårdrock hela natten. Det är mitt liv, vad betyder då korset och uppståndelsen där. Det är Kyrkans dilemma och uppgift att översätta detta stora och upphöjda till det vardagliga och intetsägande livet jag lever. Säg till denna människa, att hon är ett guldmynt. Hon säger sig vara en dubbel eller trippelarbetande utarbetad kvinna, som har hört talas om emancipation men inte erfarit det. Det är så det är.

Hur skall denna kvinna förstå, att Jungfru Maria vill hjälpa henne att leva i ständig vänskap och kärlek med Jesus Kristus, att finna sin glädje i honom. Det är här den stora svårigheten ligger i vår tid. Människor har en misstro mot det som låter för vackert och upphöjt. Det är kanske vår stora svårighet, att man är misstrogen mot allt som låter för högt, vackert, fint och högtidligt. Jag kan helt enkelt inte tro att Gud vill mitt bästa, att han är till för mig, för att göra mig till Kristi vän, till Kristi brud, till Kristi broder och syster. Man litar inte på ordet och budskapet. Man är misstrogen mot allt. Man tror, att det alltid finns baktankar. Man säger ibland att det beror på att Freuds psykologi blivit allmängods men på fel sätt. Man tror, att det finns dolda motivationer bakom allting. Därför kan man inte lita på det som proklameras, det glada budskapet, frälsningens budskap. Man tror, att här finns det endast dolda motivationer för att förslava, för att göra oss till någonting annat.

Den stora svårigheten i vår tid är bristen på tillit till förkunnelsen, Guds ord, det glada budskapet. Just där har Maria en oerhörd betydelse. Det är svårare att misstro och visa brist på tillit till en mor vars hjärta är sönderrivet, när hon ser sin Son lida på korset. Då människor, som aldrig skulle drömma om att komma till kyrkan här i Sverige, kommer till Spanien och Italien, rusar de in i alla kyrkor och tänder ljus för Maria. Men i vår miljö går det inte så lätt. Så fort man kommer till något annat land, där man inte kan bli sedd av grannarna och bli beskylld för att vara naiv, rusar man in och tänder en mängd ljus och köper rosenkransar och madonnabilder. Det finns en slags naturlig dragning till Marias övernaturliga plats i frälsningsmysteriet.

Vi såg något liknade efter reformationen. När Maria försvann från kyrkorna, då dröjde hon sig kvar i naturen. Blommorna blev uppkallade efter Maria och t.o.m. korna. I naturen och kulturen fanns hon kvar. Alla våra diktare, särskilt de som inte var särskilt kyrkliga, som Stagnelius, har skrivit om Maria. Maria dröjde sig kvar i marginalen. I naturens och kulturens rike fanns hon kvar. Det intressanta är, att hon nu kommer tillbaka. Ingen kyrka med självaktning i Sverige underlåter att skaffa en Mariabild. Men just därför är det så viktigt att ha en genomreflekterad mariologi. Annars är det mycket lätt att hamna på känsloplanet. Vi svenskar har ju en tendens att placera religionen under begreppet känsla, emotion. I andra kulturer som den franska är den ofta knuten till intellektet. Det är mycket intressant att se, hur det är i olika kulturer. Men i vår kultur har religionen mycket med känslor att göra. Då förflyktigas lätt tron som sanningskrav. Då blir det något vagt, ett känsloskimmer.

Tron kan endast förändra vårt liv, om den är sanning, Guds uppenbarade sannings- och frälsningsbudskap. Maria som den obefläckade är alltid en garant för, att tron är förankrad i vår verklighet. Den helige Johannes av Damaskus på 700-talet sade redan: Jungfru Maria, Guds Moder, du har ensam sönderkrossat alla villfarelser som finns i världen. Det är ett motiv i hela mariologin. Maria som Guds Moder har fött Sanningen till världen, Guds eviga Ord, Jesus Kristus är Guds Ord, Guds Logos, Guds sanning som kommer i världen för att lysa upp. Maria som föder honom till välden är länken mellan Guds värld och vår. Det finns alltid en frestelse att göra kristendomen mer till idéer, känslor och ideologier än till den handfasta sanning som lyser upp allt i världen. Men Guds Moder står som ett orosmoln för dem som vill göra kristendomen till känsla, idé och ideologi. Hon är inte mor till en ideologi, utan hon är mor till världens Frälsare, sann Gud och sann människa. Maria är ett orosmoln för dem som vill nagga kristendomens sanning i kanten och använda den för egna syften. Hon är garanten för att inkarnationen verkligen har ägt rum , att Gud har blivit människa, att han har fötts till jorden. Henne kan man inte bara vifta undan. Hon står där som den som i sin kropp, i sitt jungfruliga sköte har burit världens frälsare.

I traditionen har man alltid sett Maria som den som garanterar, att frälsningen är äkta och verklig, att Gud verkligen har blivit människa och inte bara blivit en idé, en känsla. Därför avbildas hon ofta som Sedes Sapientiæ, Vishetens säte. Hon är den tron, på vilken Jesus Kristus, Visheten, tronar, och hon ger oss honom till oss. Det är mycket intressant att studera bilderna av Maria, hur hon avbildas. I den klassiska Mariaikonografin har vi en djupt teologisk undervisning. Sedan finns det i vår tid också Mariabilder som inte är så upplyftande, där hon ser ut som en barbiedocka. Ändå kan vi säga, att det kristna folket alltid har velat göra Maria så vacker som möjligt. I det ligger ett implicit erkännande av Maria som den obefläckade, den helt igenom sköna, som är oberörd av syndens härjningar. Sedan kan skönhetsidealet växla mellan olika kulturer, mellan olika världsdelar, olika konstinriktningar. Därför får vi aldrig förakta det fattiga, obildade folkets madonnor som ofta inte motsvarar vad konsthistorikerna menar med skönhet. Detta uttrycker instinktivt förståelsen av Maria som Immaculata, den som på intet sätt är berörd av syndens härjningar. Johannes av Korset säger, att då hon redan från början upphöjts till detta tillstånd av förening, fanns det aldrig i henne bilden av någon skapad som skulle kunna avlägsna henne från Gud eller ge henne någon sådan impuls. Alla impulser inom henne utgick från den Helige Ande. Det är en mycket viktig accent, när vi talar om Jungfru Marias obefläckade avlelse.

Vad innebär det att vara fri från synd. Jo, att alla impulser från den Helige Ande tas emot och bär frukt. Vi får hela tiden impulser av Anden. Ibland är vi väldigt starkt medvetna om detta, och ofta är det, när vi inte följer dem. Vi vet, att det finns ögonblick som är så radikala. Det kan vara ett barn som håller på att drunkna ute vid bryggan. Även om vi inte kan simma så bra, måste vi göra något, om vi skall var trogna Andens impulser. Men egentligen får vi alltid impulser, att säga något vänligt, om någon är sur på morgonen, att ge litet mer i kollekten, när vi hellre skulle vilja köpa en chokladask eller gå på bio. På något sätt är livet fullt av Andens impulser, men ofta har vi något slags själviskhetens skydd mot detta. Vi vet, att när vi följer impulserna, då blir vi sårade. Det kan innebära, att vi att vi inte ger en dräpande replik, som skulle göra oss till allas gunstling på arbetsplatsen, då vi skulle näpsa den odåga som alla är arga på. Det finns ögonblick för ögonblick, när vi egentligen vet, vad Anden talar till oss, men det är då så lätt att följa den naturliga människans impulsivitet. Det är det som Jesus säger så tydligt i talet om kinderna. Vi får ett slag, och vi skall vända den andra kinden till, men istället börjar vi slå till höger och vänster. I Maria ser vi den konkreta vardagliga följdverkan som den obefläckade avlelsen har. Alla impulser tas emot och följs. Det är något oerhört, att Gud är så intresserad av oss, att han ständigt ger oss dessa impulser. Vi är en radarskärm, där det ständigt kommer budskap att göra si eller så. I stillheten och tystnaden har vi en förmåga att öva upp känsligheten att ta emot impulserna. Också i vardagen, där det går fortare, får vi göra det.

När vi närmar oss Maria och försöker stå bredvid henne, kan det bli lättare att ta emot impulserna. Hur skulle Maria ha gjort i den här situationen? Egentligen är detta bara en kommentar till bibelordet: "Var fullkomliga liksom er himmelske fader är fullkomlig." Om vi tycker, att det är omöjligt för oss att efterlikna Maria som den obefläckade, då är det ju ändå mer omöjligt att efterlikna den himmelske Fadern i hans fullkomlighet. Men ändå är detta Jesu uppmaning och bud till oss, att vi är kallade att efterfölja det som inte går att efterfölja. Hela den kristna etiken och mystiken bygga på detta. Det får vi inte missförstå, som om vi med våra mänskliga krafter skulle spänna oss för att åstadkomma och prestera något som vi aldrig kan prestera. Det är här många kristna gör fel eller uppfattar fel. Då ser de på hela Bergspredikan och Saligprisningarna och Kyrkans etik som något omöjligt. Det klarar vi ändå inte, och då är det ingen idé att göra någonting. Eller också erfar de ett krav som trycker ned dem och gör dem fångna. Då beror det på att de inte sett detta med Marias ögon, att impulserna kommer och att det gäller att bara släppa igenom dem, att följa dem, att lyssna, att vara hörsam. Gång på gång måste vi göra en livsrevision och samvetsrannsakan. Hur ser jag på det kristna livet, som en samling omöjliga, förtryckande krav, som jag aldrig kan åstadkomma? Då är det bara att ta ordet "Var fullkomliga såsom er himmelske Fader är fulkomlig" och se hur vi ser på detta. Är det en oerhörd befrielse och glädje eller är det något omöjligt? Den obefläckade avlelsen kan hjälpa oss att förstå detta inifrån. Vi är skapade till att vara denna rymd, där impulserna tas emot och bär frukt. Men så har vi fått en hinna av själviskhet. Ibland tror vi, att den är tjockare än vad den är. Då tänker vi, det här klarar vi aldrig. Det är för tungt och tråkigt. Men Maria kan hjälpa oss att upptäcka, att hinnan inte är så tjock och ogenomtränglig som vi tror. Vi är kallade att leva i denna ständiga Kristusförening, att ta emot impulserna från Anden som visserligen stöter på ett visst motstånd, men ofta är moståndet mindre än vi tror. Det kan vi märka ibland i de situationer, då vi ställs inför något radikalt val. Så småningom kan hinnan försvinna. Vi blir mer mottagliga. Det är det vi gör, när vi ber, speciellt den stilla bönen, när vi bara sitter inför sakramentet eller blir stilla inför Guds skönhet i naturen, när vi är i Guds närvaro och låter oss förvandlas av hans godhet och skönhet. När solen skiner vill den få vår själviskhet att smälta ner. Kristus är solen som skiner på oss för att inprägla sin skönhet och godhet i oss. Låter vi honom göra det, då är det som om Andens impulser också lättare tränger in. Vi har lättare att ta emot dem. Vi har lättare att höra och se.

Här är Maria vår läromästarinnna. Må det ske med mig som du har sagt är hennes klassiska svar. På latin är det ännu mer pregnant, Fiat. På svenska måste vi ta till en hel mening. Det är lättare att bara säga Fiat. Maria hjälper oss att följa rätt impuls: rädda barnet eller drick kaffe eller spela bridge. Det finns så mycket mer spännande saker att göra än att rädda ett barn, som vi kanske skulle ha ärvt. Vi kan ju sätta det på sin spets. Det barnet skall då ärva det som jag annars skulle ha ärvt. Det finns ingen som ser mig. Det kan bli väldigt tillspetsat. Vad gör jag, ingen kommer att ha en aning om att jag valde att gå och dricka kaffe eller spela bridge, när det här barnet drunknade. Eller den gamla tanten skulle ärva villan, som jag alltid har drömt om. Hon är gammal och sjuk. Det kanske är bra för henne att dö. Hon har ju haft det jobbigt i sitt liv och aldrig varit lycklig. Vad skulle hon ha gjort med detta hus. Hon har ju testamenterat det till kyrkan. Ibland är det så tillspetsat, men innerst inne vet vi, vad som är Andens impuls. Har vi då Fiat-hållningen, då blir det genast Fiat, må det ske med mig som du har sagt, låt det ske efter din vilja. Så måste vi skriva om det på svenska. Säger vi då bara Fiat, ja, amen, då är det lättare. Det är det som är den kristna människans storhet att hon kan säga ja till Gud. Hon kan bejaka sitt totala beroende av hans nåd och kärlek liksom Maria. Vi kan efterfölja Maria som den obefläckade, och vi kan efterfölja den himmelske Faderns fullkomlighet. Det gränsar till det otroliga, att vi svaga syndiga, bristfulla människor kan efterfölja Guds fullkomliga kärlek. Här ser vi verkligen vilken värdighet vi har fått. Varken mer eller mindre än detta är vi kallade till, att bli heliga av Guds helighet, att leva av hans fullkomliga kärlek och stråla ut den. Maria är en levande påminnelse om detta. Som den obefläckade pekar hon på hela Kyrkans kallelse att leva av denna fullkomliga och obefläckade kärlek. Det är också en accent vi måste komma ihåg. Även om vi tycker att vi är misslyckade, blir det, om vi samlar ihop hela Kyrkans skatt av människor som försöker efterlikna Kristus och den himmelske Fadern, mer att hänga i julgranen. Det är inte som individer i den meningen, att det bara är vi som kämpar, utan det är ett helt folk, ett heligt Gudsfolk, och det är bra att tänka på, när vi ger oss ut på vandringen på landsvägen, att det inte bara är jag som går där och har ont i fötterna och ont i magen och längtar efter kaffe, utan är det hela Gudsfolket som med Maria går fram mot den fullkomliga kärleken, mot den treenige Gudens skönhet och fullkomliga kärlek. Så för att riktigt inprägla denna bön ber vi den en gång till.

Herre, vi prisar Jungfru Maria salig för allt vad du gjort med henne. Hör hennes böner för oss och låt även oss få del av hela din nåds rikedom. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.