Biskop Anders Arborelius

Jungfru Maria i vårt eget och kyrkans liv.

Reträttföredrag med biskop Anders Arborelius ocd

16-18 augusti 2002. Marielund.

Föredragen har skrivits ner efter bandupptagning.

Del IV

Idag börjar vi med en bön av pater Louis-Marie Dewailly, en dominikan som var verksam länge i Sverige.

Heliga Guds Moder. Under tjugo sekler har vi kallat dig salig. O du som är alla helgons drottning. Du som från det första ögonblicket var renad från varje brist och fläck, du vet vad det innebär att låta Gud bruka hjärtats åkerjord för att så sitt ord där. Rättfärdighetens och helighetens spegel, lär oss att lyssna till detta ord, begrunda och bevara det i vårt hjärta.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

I denna bön ser vi något som är väsentligt, när vi ser på Maria. Det är att hon alltid är en spegel som reflekterar Jesu rättfärdighet och helighet. Hon är alltid ett öra, som fångar upp hans ord och låter det bli verklighet, så verkligt att det blir kött i henne. Dessa två bilder kan hjälpa oss att i vårt vanliga kristna liv leva med Maria, att hela tiden vara medvetna om att vi tillsammans med Maria skall återspegla Jesus, att vi tillsammans med henne skall lyssna på Guds Ord och begrunda och bevara det i vårt hjärta. Det är därför Maria är modellen av den frälsta människan. Det var ju så vi började vår reträtt. Vi får se på henne som säger, jag är frälst. När vi går vidare ut i det vanliga livet, då behöver vi någon som hjälper oss att vara medvetna om, att vi är kallade till denna fullkomliga frälsning. Eftersom hon har nått fram redan, eftersom undret redan har skett i henne, kan hon dra oss med sig. Vi vet, att vi ofta behöver ha någon som drar oss med oss och sätter lite fart på oss, ger oss en uppmuntrade puff. Annars är det så lätt att sitta helt passiv inför livets TV som fladdrar förbi. Ena ögonblicket action, nästa ögonblick reklam om hårschampo, nästa ögonblick översvämning i Prag. Det är så lätt att livet bara flimrar förbi, utan att vi förstår, att vi är indragna och delaktiga, att vi är medarbetare i frälsningsverket.

När vi talar om frälsningen som Guds gåva och Guds nåd till hela Gudsfolket, då ser vi, att det på ett reellt och speciellt sätt redan har förverkligats i Maria, från den obefläckade avlelsen fram till upptagningen i himmelen. Där ser vi en modell av vad frälsningen är och innebär. Detta skall sedan i sin tur förverkligas i oss. Vi får inte sätta några gränser för, hur mycket Gud vill förvandla vårt liv. Det är lätt att fastna på halva vägen, att inte, som Johannes av Korset säger, längta efter den fullkomliga kärleksföreningen med brudgummen Jesus Kristus. En av Jungfru Marias största uppgifter i Guds heliga folk är att påminna oss om, att vi är Guds heliga folk. Det låter som en självklarhet, men så fort vi lämnar detta rum glömmer vi det. Då är det så mycket annat viktigt som väntar. Vi glömmer väldigt lätt vår värdighet som döpta, att vi är Guds tempel, att vi är kallade att vara ett folk av präster, profeter och konungar, att vi är kallade till helighet, till den fullkomliga kärleksföreningen.

Speciellt i vår tid är vi litet allergiska mot alla de höga, vackra orden. Vår tid har ju sett allt. Vi blir lätt desillusionerade. 1900-talet är blodet, våldets, koncentrationslägrenas och atombombernas århundrade. Vi har sett nästan allt vi kan tänka oss av mänsklig synd och motstånd mot Gud. Vi har genomskådat alla ideologier. Vi har förlorat något av hoppet, att människan är kallad till det högsta och största. Det är bra, att vi inte har dessa illusioner, för då kan vi inte lockas in och snärjas av allt slags ideologier. Men vi kan också förlora hoppet, något som många människor gör. Det är ingen tillfällighet, att vi ser Maria som hoppets moder, det heliga hoppets moder, som håller vår längtan efter Kristi fulla nåd och helighet vid liv. Det är inte särskilt trevligt att efterfölja Jesus. Det är inte något som får oss att sväva på molnen. Det är tungt, mödosamt att släpa på ett kors, som är för tungt för oss och som svider och gör ont. Vi blir inte uppskattade, inte ens av våra egna. Vi får alltid lida pina och känna att törntaggen sticker i oss. Att då bli övertygad om att detta är vägen, sanningen och livet, det är något vi ständigt behöver höra. Här tror jag, att Maria hjälper oss mer än vi själva förstår att bli kvar på denna väg. Hon stod kvar under korset, när alla andra sprang iväg. Under en stor del av vårt liv är vi också kvar där. Visserligen är vi i vår tid experter på att hitta förströelser och tidsfördriv och annat, som kan få oss att glömma livets allvar och smärta. I och för sig behöver vi också lindring, tröst och vederkvickelse.

Vi talar både om den Helige Ande som Tröstaren och om Maria som Consolatix afflictorum, de bedrövades tröstarinna. Men det inte en falsk tröst som får oss att fastna i chimärer och illusioner, utan det är en äkta tröst som får oss att stå kvar under korset. Ibland använder Maria moderlig list. Mödrar måste ibland vara listiga, om barnet skall hålla sig i styr. Ändå behöver vi det moderliga påminnandet för att vi skall hålla ut, för att hoppet skall leva i vårt hjärta. Marias stora uppgift är att göra Jesus mer verklig för oss. Det har vi hört många gånger nu, men det är lätt att glömma det, när vi kommer ut. Vi måste låta sanningen bli kött och blod i oss. För att Jesus skall bli äkta och verklig i vårt liv måste vi gå steg för steg och inte bara ta några hopp. Vi vill ibland hoppa över svårigheterna, men går vi med Kristus, då vet vi, att varje steg är viktigt. Går vi med honom märker vi, att korset är blomstersmyckat, smyckat med rosor. Korset finns, men om vi försöker ta emot det som Guds gåva, märker vi, att det är blomstersmyckat. I dag när solen är varm blev biskopskorset som en ugn. Korset brinner av Kristi kärlek, det sårar oss, det bränner oss, men det gör oss lyckligare än något annat. För att vi ska förstå och tro detta behöver vi Marias moderliga, systerliga, kvinnliga hjälp. Det har man förstått i kyrkan sedan begynnelsen.

Därför talar kyrkofäderna om den nya skapelsen, där det både finns en ny Adam och en ny Eva. Om inte hela den mänskliga naturen, både den manliga och den kvinnliga, från början hade förnyats och förvandlats genom frälsningsmysteriet, då skulle något ha haltat. Jesus är den ende Frälsaren, men hans frälsningsmysterium illustreras till fullo i Maria, den nya Eva. I henne återspeglas det som han är och gör. Det är svårt på våra breddgrader att förstå detta. Vi har alltid fått höra, att Maria skymmer Jesus, att hon står som någon som skymmer blicken på honom. Men egentligen är det tvärtom. Det är hon som inriktar blicken på honom. Det är så med de heliga, att de inte är speciellt intresserade av att vi sysslar med dem, utan de inriktar oss på Jesus Kristus.

I februari i år hade jag förmånen att besöka syster Lucia, den sista överlevande av dem som var med i Fatima. Någon mer alldaglig person är det svårt att hitta. Man skulle kunna vänta sig, att hon skulle hålla ett litet tal och säga att hon skulle be för Sveriges omvändelse. Men hon började med att dela ut choklad till alla de närvarande. Provinsialen frågade henne, om hon inte hade något mer att ge. Då tog hon fram en mycket liten medalj av sina syskon, som hade blivit saligförklarade. Så frågade man henne, om hon inte hade något ännu finare att ge. Då tog fram en rosenkrans, som hon själv hade gjort. Det är typiskt för dem som har kommit Gud nära, att de inte gör något väsen av sig, inga högstämda ord och känslosamma uttryck, utan de är, som Wilfrid Stinissen har sagt, vanliga människor, men de är vanliga på ett ovanligt sätt. Det är ganska ovanligt, att människor är vanliga, om vi tänker efter. Man gör sig lätt litet märklig och konstig. Men helt vanliga människor är ovanliga. Egentligen är det bara nåden, som kan göra oss vanliga, äkta, naturliga. Det är mycket lättare att skapa syntetiska människor än äkta människor. Mycket av vår tids kultur och reklam bygger på att vi inte skall var vanliga. Vi skall vara något annat än det vi är. Samtidigt är det människans stora förtvivlan, att hon inte får vara det hon är, att hon alltid måste vara något annat, att hon alltid måste förställa sig och anpassa sig efter en mall. Därför är det så befriande, när Jungfru Maria kan hjälpa oss att vara vad vi är under Jesu blick.

Egentligen kan bara Jesus möta mig sådan jag är. En stor del av mitt liv gömmer jag mig för honom, liksom Adam och Eva i lustgården gömde sig för Gud. Arvsynden och synden över huvud taget innebär, att vi gömmer oss för Gud och gör något annat. Vi tänker oss, att vi måste vara något annat, någon annan, för att möta Gud. Här kan vi missuppfatta de heliga och vilja vara som Franciskus. Men Gud är inte intresserad av, att vi är som Franciskus. Han har en Franciskus och det räcker. Det är typiskt för arvsynden, att vi på grund av den inte vill vara det vi är. Det ser vi även i det vanliga livet. För några år sedan ville människor vara som Lill-Babs. Nu finns det andra idoler och stjärnor. Människan, som är skapad till Guds avbild, just sådan hon är, vill inte vara sådan utan någon annan, beroende på intressen. Det kan vara Franciskus. Är hon politiker, vill hon vara som Mona Sahlin, är hon mer intresserad av showbusiness, kan det vara Lill-Babs eller någon annan.

Det är ganska genomgående, att arvsynden får oss att fly från det vi är. Här finns en försåtlig frestelse för fromma människor att vilja vara som helgon, efterapa dem, istället för att förstå att det är mig Gud vill förvandla och göra helig. Då behöver vi inte efterapa utan vi får vara det vi är och våga tro att Gud har skapat mig till detta mästerverk, att våga tro att Gud av all evighet har skapat mig helt unik, inte bara med ett fingeravtryck som ingen kan efterapa utan hela jag är unik. Det är detta som världen hela tiden vill ta ifrån oss. Den säger, att vi måste vara som andra. Du måste klä dig på ett visst sätt och falla in i ett visst fack, annars är du ingenting. Det kan vara svårt, inte minst för unga människor, att förstå detta. Därmed menar jag inte, att man skall tvinga dem att ha andra kläder och lyssna på annan musik än de andra gör, men det gäller att förstå det innersta, att du är oändligt värdefull, du är skapad till Guds avbild och kallad till heliggörelse. Samtidigt finns det en frestelse att missförstå detta. Det innebär inte, att Gud gillar allt vad jag gör. Här är det svårt att skilja mellan sak och person. Gud uppenbarar hur vi skall leva, hur vi skall handla, och vi är skyldiga att följa detta. Att han och Kyrkan säger, att vissa saker är synd innebär inte, att han ser oss som undermåliga. Det är inte oss han fördömer utan det vi gör. Den skillnaden är viktig men mycket svår att förstå idag, eftersom människor menar, att det viktiga inte är vad de är utan vad de gör. Att då höra att något inte är riktigt och sant, att det är synd, det är svårt att tåla, ty då tror de, att man tar ifrån dem deras väsen, deras existens. Det tragiska är, att många inte har någon annan existens än detta falska jag.

Maria som rättfärdighetens och helighetens spegel kan hjälpa oss ofantligt mycket. Genom henne återspeglas Jesu rättfärdighet, barmhärtighet, helighet och sanning. I den nya skapelsen har vi modellen av den fullkomliga människan. Jesus Kristus är Frälsaren, men i Jungfru Maria ser vi, hur också den kvinnliga naturen har blivit förvandlad av frälsningen och nu strålar fram i sin fulla och äkta skönhet. Med det menar jag inte, att kvinnorna bara skall följa Maria och männen bara Jesus. Det är inte på det planet, men vi behöver hela denna ikon för att se, att Gud i sin ofattbara barmhärtighet ger oss en bild av den fullkomliga, återlösta mänskliga naturen. När vi idag firar Jungfru Marias upptagning i himmelen, då ser vi, att Påsken har burit frukt, att Påsken fortsätter, att härlighetens liv, det eviga livet, inte är så fjärran, så långt bort som vi skulle kunna tro. Himlen är öppnad. Frälsningen innebär, att Guds eviga rike är i full gång. Marie upptagelse får vi inte sätta på samma nivå som Kristi himmelsfärd. Man talar ibland oegentligt om Marie himmelsfärd. Men det finns en väsentlig skillnad. Jesus stiger upp av egen kraft, medan Maria blir upptagen. Den skillnaden är viktig att betona, annars ger det upphov till missförstånd och svårigheter. Maria är den som tas upp i hela sin verklighet, men endast av nåd. På det sättet är hon en modell av det vi hoppas få del av. Här ser vi det hela Kyrkan är kallad att få del av.

Parallellismen mellan Maria och Kyrkan är ett älskat tema hos kyrkofäderna. I Uppenbarelseboken berättas om kvinna, som går ut i öknen och föder ett barn och ropar i barnsnöd och ansätts av djävulen: den apokalyptiska kvinnan. Ibland har exegeterna tvistat om det är Maria eller Kyrkan. Egentligen är det en onödig tvist. I denna kvinna får vi se både Maria och Kyrkan. Maria är Kyrkans urbild. I henne ser vi, vad Kyrkan är och borde vara, den rena obefläckade bruden. Det är Kyrkans hjärta, Kyrkans centrum, Kyrkans urbild som vi ser i Maria. Likadant är det med de första avbildningarna man finner i katakomberna i Rom av denna kvinna som står i orantehållning. Man har ibland tvistat om, vad det är för en kvinna, är det Kyrkan, är det Maria eller är det själen. Här vi ser något man i den kristna mystiken ständigt har återkommit till: bruden. I henne igenkänner vi både Maria, Kyrkan och själen. Inför brudgummen, Kristus, står dels Kyrkan, som innefattar alla de frälsta, dels Maria. I Maria ser vi, hur denna Kyrka innerst inne är, och varje själ, varje människa är kallad att stå där i ständig bön inför brudgummen. Detta tema återkommer ständigt genom seklerna hos fäderna och mystikerna för att hjälpa oss se, att vi är kallade att leva med Jesus Kristus som vår brudgum.

I Kyrkan, som är denna heliga brud, finns också synden, som kämpar mot heligheten. Därför tvekade aldrig kyrkofäderna att tala om Kyrkan som Casta Meretrix, den kyska skökan, äktenskapsbryterskan. Det är i alla tider det mest tragiska och fasanfulla att inse, att i Kyrkan är inte alla vaccinerade mot synd. Under den senaste tiden har vi fått dagliga bevis på detta i press och media. Det märkligaste av allt är, att de icke kristna blir ännu mer skandaliserade än vi blir. Vi vet ju, att synden ständigt finns i oss och i Kyrkan. Men det är som om världen förväntade sig, att vi alla var heliga. Man skulle tro tycka, att de tyckte att det är normalt att vi kristna syndade, men de blir ännu mer skandaliserade. Det är ett slags fördold bejakelse av Kristi verk. Våra icke kristna vänner och fiender förväntar sig helighet av oss. Om vi kristna gör något dumt, då anses det dubbelt värre. På något sätt anser de sig ha rätt att i oss se något av Jesu helighet. Vi kan inte ge dem helt fel. Genom dopet är vi kallade att återspegla Jesu helighet, rättfärdighet och barmhärtighet. Då vi inte gör det kommer det reaktion. Det är talande, att de innerst inne förväntar sig, att vi är heligare än vi är. På det sättet kan vi se dem som en Guds påminnelse till oss. När vi glömmer bort, att vi är kallade att visa hans helighet, rättfärdighet och kärlek, så är det ofta våra icke kristna vänner och ibland våra fiender, som påminner oss om detta. Vi vet av egen bitter erfarenhet hur syndens utsäde också verkar i oss och i hela Gudsfolket. Just därför är det så viktigt, att vi ser någon som i sig själv återspeglar hela Jesu helighet.

Maria är urbilden av vad Kyrkan innerst inne är och borde vara. Om vi inte såg Maria som den helt frälsta och heliga, då kunde vi undra, var frälsningen och heligheten finns. Vi ser på ett annat plan i de heliga som Kyrkan ställer fram inför våra ögon. Egentligen är vi alla kallade till denna helighet. Vårt liv här på jorden går ut på att förvandlas av den heliggörande nåden. Det är en typisk katolsk accent, att nåden är heliggörande.

En gång talade jag med en karmelit, som undervisade vid det katolska universitet i Ponce Rico. Där måste alla eleverna följa katekesen, även de som inte var katoliker, t.ex. muslimerna. De måste undervisas i katolsk katekes. Denne karmelit berättade, att tidigare hade han endast träffat en svensk. Det var en flicka, som han skulle undervisa. Hon kunde på intet sätt förstå skillnaden mellan den heliggörande och den tillfyllestgörande nåden. Hon var antagligen uppfostrad i ett klimat, där nåden sågs i det klassiska lutherska perspektivet, som något som täcker över, något som ger delaktighet av Kristi nåd men inte förändrar människan totalt inifrån. Då blir det omöjligt att förstå att nåden också tränger in i människan och förändrar, förvandlar och heliggör henne. Jag vet inte hur det gick för flickan, om hon förstod skillnaden mellan den heliggörande och den tillfyllestgörande nåden. Men för en hel del människor är det så ,att de inte riktigt kan förstå, hur nära Gud vill komma oss genom sin nåd, att han vill tränga in i oss. Det är litet lättare, om det bara är ett täcke som kastas över oss och vi blir frikända, frälsta utifrån. Men skall nåden tränga in, då är det en daglig kamp. Då är det alltid motstånd, och vi tycks aldrig slippa den. Det är en del av den heliggörande nåden, att vi inte kan bokföra några vinster och säga, att idag har ja kommit så och så långt, och i morgon hoppas jag komma en bit längre. Den heliggörande nåden inriktar oss inte på den egna helgelsen utan på Guds helighet som strålar fram i Jesus Kristus och återspeglas i Maria. Ett gott kännetecken på att vi är öppna för den heliggörande nåden är att vi är mer intresserade av andras frälsning och helgelse än den egna. Vi riskerar annars att titta oss i spegeln och se efter om det finns litet mer helighet som syns på kinderna idag. Det är en mycket försåtlig frestelse för fromma människor. Ibland har det nästan satts i system. I klostren hade man förr böcker, där man skrev upp hur många offer man gjorde och hur många goda gärningar man hade gjort. Det kan ha ett gott syfte, men man kan också lätt frestas att tro, att nu har man uppnått något. Med det menar jag inte, att man inte alltid skall göra det goda och anstränga sig.

Men det är Jesus man skall se i ansiktet och inte se om heligheten har fastnat och om jag har kommit en bit på vägen. Det finns många försåtliga faror på vägen. Katharina av Siena såg en vision av staden Siena, och hon såg en massa djävlar på olika ställen. Inte var det på bordellerna och på krogarna utan det var vid klostren, där de försökte tränga in. När vi försöker efterfölja Jesus och gå i hans fotspår, då är det som om hela världen reste sig mot oss, ja hela den undre världen också. Den är väldigt intresserad av att vi fastnar i självbespegling och blir högmodiga och att vi blir det man anklagar fromma människor för, att de bara sitter där och målar upp sin egen fromhet. Det är ett missförstånd, men frestelserna finns där. Därför får vi inte för ett ögonblick tro, att endast för att vi går på Jesus väg är vi vaccinerade mot frestelser, faror och fällor.

Det är inte ovanligt, att människor som kommit till tro efter den första smekmånaden får det svårt, när de inte längre upplever det som de gjorde i början, att Kyrkan är underbar, och att det i församlingen finns fantastiska människorna, och att gudstjänsterna är underbara. Allting är i början underbart, men plötsligt märker man, att det är ungefär samma människor som sitter i kyrkan som på andra ställen. Predikningarna är sig ganska lika. Man kommer in i det vanliga. Att då gå vidare och tro att Kristus finns i detta mänskliga, som den konkreta Kyrkan är, det kan vara mycket svårt för många människor. Men det är egentligen då det börjar, när som Teresa av Avila säger, fjällen faller från ögonen, när vi ser det mödosamma, vardagliga och den kamp det är att bli kvar under Korset och gå på Kristi väg. Det är då som Jungfru Maria börjar sitt verk. Det är då vi förstår, att vi behöver en moder och syster som uppmuntrar oss och stöder oss och ibland förmanar oss. Det Andra Vatikankonciliet säger: Därför åkallas den saliga Jungfrun i Kyrkan såsom förespråkerska, hjälpare, tillflykt, förmedlarinna. Det låter som mycket högtidliga ord, men det är mycket praktiska ord. Det är ungefär så som en moder behandlar sina barn. Detta gör Maria inte för att skymma sikten på sin Son. Hon vill endats förmedla honom, vara förespråkerska, peka vidare. Den förmedlande, pekande, funktionen, kan vara mycket väsentlig för oss. Hans Urs von Balthasar skriver: "Du var alltid så försjunken i Gud, så indragen i ditt uppdrag och ditt eget jaord, att du överallt ville framträda som förmedlarinna och inte som givarinna". Maria vill inte vara givarinna utan endast ge vidare det som Gud vill ge till os. Det är mycket fint att vara givare, välgörare. Det kan vara behagligt att veta att man givit något, men att bara förmedla något från något annan, det är något helt annat. Maria försvinner i bakgrunden för att låta sin Son skina fram för hela Kyrkan. Hennes storhet ligger i hennes ringhet. Hennes plats i frälsningshistorien, både i Kyrkans historia och i min egen, är att dra sig undan, visa vidare. Men just detta är en högst verklig medverkan. Vi ser det gång på gång i evangelierna. Så är det i Kana. De har inget vin. Maria skulle kunna säga, ge dem vin, de har inget vin. Här märker vi accenten, det är du Herre, som måste bestämma. Men hon påminner: de har inget vin. Så är det också på Golgota, där hon är med utan att dra blickarna till sig. När Jesus tilltalar Maria vid dessa två tillfällen använder han samma ord: kvinna. En del har menat, att det är bryskt tilltal. Men detta betonar kvinnans frälsningshistoriska betydelse.. Maria står där som Kyrka, som kvinna, och visar på sin plats i frälsningshistorien. Här ser vi något av hennes moderskap gentemot hela Kyrkan. Det är ingen tillfällighet, att det är tal om ett bröllop, bilden av Kristi och Kyrkans förening. Hela evangeliets sätt att tala om Maria är att se något som sedan fortsätter i vårt och Kyrkans liv.

De "nya" Mariadogmerna, den obefläckade avlelsen och Marie upptagelse kan vara en ekumenisk svårighet som inte är så lätt att förstå. Hur kommer det sig att man 2000 år efter Bibelns avslutning formulerar något som inte exklusivt står i Bibeln? Men det beror just på att Kyrkan har mediterat över detta i 2000 år. Det är inte något man plötsligt har kommit på, utan det är en lång inträngande meditation över Marias plats. Det som kallas dogmutveckling är ett slags fortsättning och kommentar till frälsningshistorien. Ett ord som Treenigheten finns inte i Bibeln. Ändå har Kyrkan under de första århundradena definierat, att vi tror på en treenig Gud. Det är utifrån begrundandet av det som står i Bibeln. Gud har anförtrott Kyrkan denna funktion att förklara, utlägga, reflektera över det som uppenbaras i Bibeln. Utifrån detta har Kyrkan kommit fram till, att Maria är den helt frälsta och som följd av detta den som har upptagits till himlen. Det har hon fått inte för sin egen skull utan för hela Kyrkan för att det skall hjälpa oss att förstå, vad Gud vill göra med oss. Vi kan inte isolera Maria varken från Jesus eller från oss. Tvärtom är hon den förbindelselänk som gör det lättare för oss att förstå, vem Jesus är och vad han gör, och att det gäller oss. Avståndet mellan Jesus och oss krymper genom Maria. Det måste man ibland kämpa sig fram till att förstå, ty för många människor tycks det vara en konkurrens mellan Jesus och Maria. Om man tänker på Maria, menar man sig ta ifrån Jesus något. Då ger jag honom inte det som tillkommer honom. Men så småningom kan man upptäcka att det i Maria finns ett heligt tomrum, där Jesus strålar fram. Det finns avbilder av Maria såsom ihålig, och inuti henne ser man då Jesus som står och välsignar världen. Det är en bra bild av denna aspekt av tron. Det vi är intresserade av i Maria är Jesus. Hon är som monstransen, där Jesus blir tydligare för oss.

Något liknande har vi kanske märkt i det mänskliga livet. Vi kan känna en person sedan många år, och sedan får vi möta hans eller hennes mor. Då är det som en aspekt av denna människa blir tydligare för oss. Då förstår vi personen bättre. Något av personens mysterium blir tydligare för oss. Något liknande kan det ofta vara med vårt förhållande till Jesus. Maria kan diskret och försynt tydliggöra vem Jesus är. Det är en del av inkarnationen, Guds människoblivande, att Gud gör sig beroende av en människa. Det är här det helt unika kommer fram. Alla andra har två mänskliga föräldrar, men Maria är den enda mänskliga föräldern. Hon har levererat hela den mänskliga förberedelsen. Allt annat i Jesus är direkt av Gud, men det mänskliga material han är byggd av kommer från Maria. Därför måste hon vara den obefläckade. Maria vill till varje pris göra oss mer Jesus-centrerade, få oss att leva ännu djupare förenade med honom. Man ser ofta i en moders kärlek, att barnet är viktigare än hon själv. Man kan ibland hitta det även hos fäder, men man brukar säga, att moderskärleken är den mest äkta och sanna av alla mänskliga former av kärlek. Samtidigt vet vi, att även den är skadad av arvsynden. Det är ofta svårare för modern att släppa barnet. Men i Maria ser vi inget av denna fastklistrande variant av moderskärlek. Hon ställer Jesus på sina knän. Hon är en tron där Jesu ges till världen. På det sättet kan hon hjälpa mödrarna att släppa sina barn. Det blir ett ännu mer påtagligt moment i vår tid, då man ofta bara har ett barn. Har man fler barn är det lättare att låta dem växa och utvecklas. Har man bara ett barn är det svårare. Men Maria kan visa oss den sanna och äkta moderskärleken och den sanna, mänskliga kärleken över huvud taget. Vi behöver se hur Jesus och hans verk reflekteras i henne.

Då kommer vi till den sista accenten. Den kanske är den viktigaste av alla och något ni skall fortsätta med, när ni kommer hem. Här får man också läxor. Det är att se att Maria är urtypen med avseende på tron, hoppet och kärleken, som är det som förbinder oss med Gud i Kristus. Det djupaste i den mänskliga själen och det som har förstärkts genom dopet är, att vi har trons, hoppets och kärlekens gåva, som förbinder oss direkt med Gud. När vi ber och söker Gud är det inte med känslor , tankar och bilder, utan det är djupare. I oss finns ingjutna de tre teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. Så säger den mystiska teologin. Det som är det egentliga i vår Gudsförening är, att Gud har ingjutit tro, hopp och kärlek i oss. Det kommer inte från oss utan från Gud, och det binder oss till honom. Hela vår kristna utveckling går ut på att växa in i detta mönster. Vi är benägna att använda tankar, känslor, begrepp och bilder, den naturliga människans förmågor. Vi glömmer, att vi har fått övernaturliga gåvor, tro, hopp och kärlek. När hörde ni en predikan sist om de teologala dygderna? Av någon anledning är detta ganska okänt, att vi har en övernaturlig organism, att vi genom dopet har fått dessa krafter, dygder. Vi har en dynamik inom oss, tro, hopp och kärlek som Paulus talar om. Den fungerar, den förbinder oss med Gud. Det är något oerhört att vara medveten om detta, ty efter en tid fungerar inte tankarna, bilderna och känslorna. Vi känner inte något för att be, läsa bibeln och gå i kyrkan. Det säger mig intet och jag kan inte göra mig någon bild av Gud. Det är då som tro, hopp och kärlek kan börja fungera på allvar, när inte det naturliga fungerar. Men tyvärr är det ofta så med oss människor, att vi använder fel verktyg. Det är som om vi skulle äta med näsan. I bönen använder vi ofta fel verktyg, vi har inte upptäckt det djupa inom oss. Vi tror, att vi måste ha en massa bilder och känslor som uppfyller oss. Men det är sekundära saker. Det primära är att leva trons, hoppets och kärlekens liv. Här är Maria den stora läromästarinnan, vid bebådelsen och andra stora händelser drivs hon av tron, hoppet och kärleken. Varför säger hon ja till något som för en judisk tonårsflicka, som hör att Gud skall bli människa, är ren hädelse. För oss att det svårt att förstå, hur det är för en jude, där Gud står över allt mänskligt, där det inte är tal om någon inkarnation.

Marias teologala liv kan sammanfattas i några små ord. Det är först ordet Fiat, må det ske med mig som du har sagt. Guds vilja bejakar vi. Det andra är också ett latinskt ord, som heter Ecce, se här är jag. På svenska är det svårt att återge dessa ord, se här jag, jag står till tjänst. På många språk finns ett ord för denna beredvillighet, se här är jag, jag är din tjänarinna, jag gör som du vill. Det sista och tredje ordet är Magnificat. Det kan vi inte heller återge med ett ord. Det blir min själ prisar Herren. Det är den lovprisande tacksägelsehållningen, den liturgiska hållningen, att det största i livet är att vi kan förhärliga Gud. Vi små kryp och myror kan tillfoga något till Guds härlighet. Det är något oerhört, något som sker av nåd. Genom Guds nåd in oss kan vi upphöja, förhärliga, tacka och lovprisa honom, ge honom något, även om det är hans eget. Tyvärr är det många kristna som inte har upptäckt detta, att vi går i kyrkan, firar liturgin för att öva upp denna liturgiska hållning, att tillbe och förhärliga. Det är kanske en av de svåraste förlusterna många kristna har lidit i nutiden att inte förstå att det är deras största lycka att kunna gå upp i tillbedjan av Den som är större utan att vänta sig att få ut något av detta. Människans storhet ligger i hennes ringhet, att hon kan tillbedja den som är större. Det är egentligen en allmänmänsklig hållning. Vi ser det på de första hällristningarna, där det finns någon form av rudimentär liturgi. Vi ser det i naturreligionerna, och vi ser det i uppenbarelsereligionerna ja, hur det blir allt tydligare, ända tills det strålar fram i det Nya Testamentets, det Nya Förbundets kult. Genom dopet är vi tillbedjare, vi får förhärliga och upphöja Gud.

Försök komma ihåg de tre orden, Ecce, Fiat, Magnificat. Det är lättare att komma ihåg det på latin, där orden är korta och pregnanta. På svenska blir det omskrivningar. Det är min önskan, att Maria hjälper er att praktisera dessa ord. De är till för att hjälpa oss att leva vårt liv som kristna, att ta emot det levande vattnet. Vi avslutar med samma bön av Pater Louis-Marie Dewailly som vi började med.

Heliga Guds Moder. Under tjugo sekler har vi kallat dig salig. Och du som är alla helgons drottning. Du som från första ögonblicket var renad från varje brist och fläck, du vet vad det innebär att låta Gud bruka hjärtats åkerjord för att så sitt ord där. Rättfärdighetens och helighetens spegel, lär oss att lyssna till detta ord, begrunda det och bevara det i vårt hjärta.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.