H.E. kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Johannes av Korset – Nattens mysterium

20-23 juni 2022, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi börjar med den andra graden av Fullkomlighet.

Sök alltid vandra i Guds närvaro, antingen denna närvaro är verklig eller ni föreställer er den eller det rör sig om en förenande närvaro, allt i enlighet med de verk ni utför. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi vet att miljön är viktig. Det handlar om det klimat där vi lever. Det gäller både det yttre klimatet i världen, samhället, naturen och också det inre klimatet, den inre atmosfären. Här måste vi öva upp oss att leva i Guds närvaro, något som Broder Lorens hela tiden talar om. Det är alltid en förutsättning för att vi skall komma Gud närmare och förvandlas av hans nåd, att tro att han verkligen är närvarande. Det gäller vare sig vi tänker på det eller ej, vare sig vi upplever det eller ej. Från Guds sida finns ett ständigt erbjudande, ett ständigt möte, en ständig relation. Vi får försöka öva upp och bli hemma i atmosfären av Guds närvaro. Johannes av Korset använder uttrycket atención amorosa (en kärleksfull uppmärksamhet). Frågan är vem vi först associerar uttrycket till, till Gud eller till oss själva. Jag skulle tro att vi rent spontant tänker att det här är jobbigt, det klarar vi inte av. Så är det om vi hela tiden utgår från det vi skall erfara, uppleva och göra.

Vi får vända på det hela och inse, att det från Guds sida finns en ständig uppmärksamhet på oss. Gud har skapat oss och skapelsen fortgår. Vi skulle inte kunna existera ens under bråkdelen av en sekund, om inte Gud ville att vi skulle finnas till. Vi kan tänka på statyn av Carl Milles (1875-1955) med handen, där människan vilar. Gud är ständigt uppmärksam på oss och ser på oss, ger oss sin nåd och sin kärlek. Vi låter det ske. Vi tar emot. Vi är ett svar på Guds erbjudande. På engelska har man ett fint ord, responsive (att vara ett svar), på ett tilltal och att överlåta sig till det. Broder Wilfrid Stinissen återvände ofta till begreppet överlåtelse. Det enda vi egentligen kan göra är att ta emot och försöka överlåta oss och bli kvar i Guds närvaro i en kärleksfull uppmärksamhet. I den miljö där vi lever, vare sig vi är på Berget eller hamnar på shoppinggallerian i Avesta på vägen hem eller på tåget som är försenat eller är i tid. Varje miljö är en miljö i Guds närvaro Vi tycker att det är lättare på Berget, där naturen och tystnaden hjälper oss.

Den engelske jesuiten Anthony de Mello (1931-1987) ordnade alltid reträtter där det fanns lite trafikbrus i bakgrunden som skulle påminna oss om livet i världen. Går vi ut, hör vi lite brus från den stora vägen. Vi påminns om världens brus, för det är där vi mestadels lever de flesta av oss, och det är där vi skall bli kvar i Guds närvaro. Det är där vi skall möta honom. Det som finns där är givet, en miljö, en atmosfär, där vi lever i Guds närvaro. Vi kanske inte alltid medvetet tänker på det, men det är så. Det är där vi börjar vår vandring, vår pilgrimsfärd, vårt sökande. Vi kan se på livet ur olika perspektiv, som en pilgrimsvandring mot evigheten eller som i Höga Visan och i ”Andlig Sång” som ett sökande efter Brudgummen, som döljer sig, som gömmer sig, för att man skall söka honom ännu mer eller som kommer till oss och knackar på dörren. Ibland är vi inte hemma utan på jobbet, på någon konferens eller ser på TV och hör inte knackningen. Det är ett ömsesidigt sökande.

Här ger Johannes av Korset oss bilden av natten. Han skriver: ”Den vandring som själen måste göra för att uppnå förening med Gud kan av tre orsaker kallas natt.” Hela vår vandring här på jorden är en slags natt, eftersom vi är på väg till den eviga dagen, det eviga livet. Han förklarar då närmare: ”den första orsaken är själens utgångspunkt, eftersom där måste man avlägga sin åtrå efter de världsliga ting hon är fästad vid och de intressen hon har genom att avstå från dem och förneka dem”. Det börjar redan bli jobbigt. Vi måste släppa vår åtrå, vår bindning, att vi klistrar fast vid tingen, vid de intressen vi har, bingo, bridge, bowling. Han menar att vi inte skall vara bundna vid det utan kunna släppa taget.

Här kommer den första fasen in: askesen, att klippa av banden, bergsbestigningen, det som Johannes talar om i ”Bestigningen av berget Karmel”. Det är något som vi dagligen måste kämpa med, för det är en daglig aktivitet, för att inte klistra fast, suga oss fast och fästa vårt hjärta vid det som är förgängligt. Här är vi lite olika. Vi behöver också avkoppling. Vi behöver kanske spela bridge eller ägna oss åt vår frimärkssamling, men vi skall inte vara bundna vid det, ha vårt hjärta där. Det kan vara så mycket som vi fastnar vid. Det kan vara pengarna, aktierna. Det kan vara drömmarna att få mer. Är man rik är man kanske lika bunden som när man är fattig och bara längtar efter att bli rik. Här är vi lite olika. Men vi behöver alla någon form av vardagsaskes. Kyrkan har gett oss fredagen som en botdag. Tidigare skulle man äta fisk då, men nu har fisken blivit lyxmat. Vi får då hitta något sätt att visa att vi vill vandra med den utsatte Jesus Kristus. Vi kan se att hela världen väntar på att vårt klimat skall kunna räddas. Vi måste avstå från någonting. Det blir mycket aktuellt också på det planet. Så länge vi hela tiden bara vill konsumera, öka vår standard, vårt avtryck, riskerar vi världens kollaps. Vi riskerar också själens kollaps, om vi hela tiden är bundna vid allt detta. Här har vi en stor frihet att hitta vår askes, vårt sätt att avstå, vårt sätt att klippa av banden. Det är utgångspunkten att själen, vandraren, pilgrimen måste avstå från det som binder henne vid världen, skapelsen, tingen och sig själv i sista hand.

”Den andra orsaken”, säger Johannes, ”är det medel, den väg, hon måste ta, alltså trons väg, vilken ju också den är mörk som natten för vårt förstånd”. Tron skall ersätta förståndet, intellektet, som vår väg till Gud. Det betyder inte att förståndet direkt står i strid med tron, utan det är en slags dialog. Men korset är alltid något som vi aldrig riktigt kan förstå till fullo. Här måste vi lita på tron, även om den talar mot vårt förstånd, vår klokskap. Vi kan få hjälp av förnuftet till en viss grad, men när vi sedan hamnar i natten, öknen, tomheten, då är det bara tron som kan leda oss vidare, tron som tillit, överlåtelse, kapitulation. Ruth Burrows, den engelska karmelitnunnan, använder ordet surrender. Vi måste släppa vapnen, kapitulera, överlåta oss till Gud. Även om det talar mot vårt förnuft, kommer det ett ögonblick när vi måste lita på att även om det är mörkt, tyst, Gud tycks långt borta, människor tycks överge oss, är vi ändå på väg till det djupare mötet med den Älskade. Här kan vi läsa i Höga Visan, hur brudgummen döljer sig för att bruden skall söka honom ännu mer, hur Gud tycks dra sig undan för att vi skall längta och sträva ännu mer efter honom.

”Den tredje orsaken”, säger Johannes, ”är vandringens slutmål: Gud själv som likaså måste sägas vara som en mörk natt för själen under hennes jordeliv. Dessa tre nätter måste passera genom själen eller rättare själen måste passera genom dem för att slutligen uppnå föreningen med Gud”. Också Gud själv blir större och övergår vårt förstånd. Vi kan aldrig riktigt få honom i vårt grepp. Han handlar på ett sätt som vi inte förstår. Det gäller både utgångspunkten och målet, vår mänskliga situation, där vi hela tiden måste frigöra oss från allt som binder oss, genom natten till vägen, trons väg och målet. Till sist måste vi kapitulera och kasta oss handlöst i Guds armar. Johannes använder parallellt olika modeller. Han använder den dunkla natten. Han använder den klassiska brudmystiken: Brudgummen talar till själen och själen försöker besvara. Kristus talar till sin Kyrka. Man ser det på olika nivåer i brudmystiken. Paulus talar om Kristus som Kyrkans Brudgum som leder bruden genom världen fram till evigheten. Samma process erfar vi som enskild person. Mitt liv här på jorden är en pilgrimsfärd mot evigheten. Det är då hoppet kommer in som leder tron och kärleken vidare. I vår tid är hoppet mycket viktigt, eftersom vi mer än någonsin konfronteras med världens ondska.

I alla tider har ondskan funnits, men i vår tid får vi genom media veta allt hemskt som händer i hela världen. Vi överöses ständigt med information som i hög grad är tragisk, negativ, mörk. I tidig ålder konfronteras man med allt det som sker. Det onda och det banala löper parallellt. Ena stunden är det ett reportage om människor som svälter ihjäl i Afrika. Nästa ögonblick är det någon revy, där man dansar utklädda till kaniner och sjunger buskis. Allt blandas. För många unga människor är det inte lätt att överösas med allt slags information och konfronteras med det som är mörkt, dystert, svårt. Man får klimatångest. Då måste man ändå lita på att Jesus Kristus är vår Frälsare som leder oss genom tiden och in i evigheten, att han är Brudgummen som söker sin brud, att han är den trofaste Herren som inte överger oss. Men det har blivit lite svårare för många människor, eftersom man hela tiden överöses med olika budskap, stimuli, olika ideologier och tolkningar av världen. Därför är det inte alltid så lätt för människor att ta till sig budskapet, evangeliet, befrielsen som Jesus kommer med.

Också vi som vill leva som kristna blir utsatta för dessa budskap. Därför har vi svårt för att se hur Jesus som Frälsare kommer in i värt liv, i vår situation, i världens liv. Det tycks strida mot vår erfarenhet och vårt förstånd. Här måste tron gå genom den dunkla natten. Vi måste kämpa oss fram till en trosöverlåtelse. Det är då hoppet kommer in. Det är inte detsamma som en rent mänsklig optimism, utan det är något djupare, att vi vet att inte allt blir löst. Alla problem blir inte lösta, inte alla konflikter eller alla krig. Vi måste vara realistiska. Människans autonomi, skapelsens autonomi, kan göra att det kan vara mycket svårt, tungt och mörkt. Att då ändå våga lita på Guds försyn och nåd kan kosta människan mycket. Har man inte hopp, den lilla systern, kan det bli mycket lätt att man sitter fast i uppgivenhet också när det gäller en själv, världen och allt det som sker. Därför måste vi hela tiden se Kristi kors i natten, i mörkret, i tomheten och se att Gud delar gudsfrånvaron med oss. Det är något oerhört. Ingen har lidit så mycket av gudsfrånvaro som Gud själv, när han blev människa i Jesus Kristus.

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, säger Jesus och citerar psalm 22. Läser vi hela psalmen, ser vi att den går över i lovsång och överlåtelse. Därför är psaltarpsalmerna så viktiga och därför läser Kyrkan dem dag efter dag i tidebönerna. Psaltarpsalmerna uttrycker människans ständiga väg till Gud, tvärs igenom smärta, uppror, vrede och hat. Allt mänskligt kommer fram i psaltarpsalmerna. Människan är osminkad och visar upp sina dåliga sidor, men i mötet med Guds nåd helas hon. Det börjar som ett skri av uppror och går över i lovprisning. Psaltarpsalmerna är mycket viktiga, om vi tar dem till oss. Det är Kristus som i hela mänsklighetens namn ber dessa psaltarpsalmer. Det gjorde han på korset, när han bad: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Vi får infoga vårt och hela världens gudsfrånvaro, gudsfrånvändhet i vår bön. Då kan det gå över i lovsång, tacksägelse. Det kan vara en mycket smärtsam process, innan vi kan överlåta oss i tillit till Gud. Det får vi öva in under dagens lopp. Johannes av Korset säger, att det är viktigt att göra akter av tro, hopp och kärlek under dagens lopp. I bikten skall vi göra en akt av ånger. Jag ångrar mig att jag har sårat Gud och min nästa. Under dagens lopp är det viktigt med små bönesuckar. Anden väcker oss inombords till att säga ”Herre, förbarma dig”, när vi ser något som är sorgligt, eller ”Gud, kom till min räddning”. Ibland kan man använda uttryck från psaltarpsalmerna vid olika tillfällen under dagens lopp. Vi kan be: Herre, jag tackar dig för denna utsökta middag, eller jag tackar dig för den misslyckade middagen. Vi kan under dagens lopp skjuta in det som ökenfäderna kallade bönepilar. Vi skickar iväg en pil upp till Gud. Vi gör som Johannes av Korset och höjer oss upp till Gud i anagogiska akter. Vi höjer oss och hela världen upp till Gud. Thérèse av Jesusbarnet säger, att om hon lyfter upp ett grässtrå från marken, så kan hon höja hela världen upp till Gud. Vi evangeliserar vår vardag.

Vi har både en vardagsaskes och en vardagsmystik. Det är kanske något av det viktigaste för oss kristna att hitta vårt sätt att leva vår vardag i Guds närvaro. Därför skrev jag en gång en bok som heter ”vardagsmystik”, något som också har varit tema för en del reträtter, eftersom vi lever vår största del av livet i vardagen. Den fromma delen blir ofta begränsad till söndagar, helgdagar, gudstjänster. Johannes av Korset kan hjälpa oss att få en helhetssyn, så att vi ser på hela livet som en vandring i tro, hopp och kärlek.

Vi kan hitta vårt sätt att leva kvar i Guds närvaro. Här kan helgonen och mystikerna hjälpa oss, men vi måste hitta vårt sätt, vår andliga profil. Vi kan få hjälp av Kyrkans tradition, av liturgin, av psaltarpsalmerna, av helgonen, men det måste alltid komma ner till vår dialog och vår relation till Gud. Vissa vill ha kors om halsen som hjälper dem. Andra vill ha ringar. Nu för tiden är det populärt att ha en massa armband. Jag kommer ihåg fromma damer som gång på gång viftade med sina händer och gjorde korstecken. Vi var en gång på vallfärd till Spanien och gick in i Vår Fru av Karmels kyrka i Madrid, som är en devotionskyrka. De fromma spanska damerna gjorde hela tiden korstecken och viftade med sina ringar och så pratade de för fullt. Svenskarna som var med blev lite chockerade, för vi är så vana vid att det skall vara tyst i kyrkorna. Men där pratades det friskt mellan varven och så stannade de vid någon bild och gjorde korstecken och rasslade med sina ringar och armband.

Det finns olika sätt att leva i Guds närvaro och vi måste hitta vårt sätt. Det är den hemläxa vi får. Hur lever jag mitt liv i Guds närvaro? Vad hjälper mig? Vi hade en gång ett samtal med katolska ungdomar om tatueringar. Då var det vissa som sade: nej, det skall förbjudas. Kyrkan har aldrig förbjudet det formellt, även om hon varnar för tatueringar. Men jag har ju hela Kristi nattvard på min arm, sade en from kille. Och jag har korset som jag fick i Jerusalem på armen, sade en annan. Någon hade Vår Fru av Guadeloupe på ryggen. Vad skall man då säga? Är det en hjälp för någon att påminnas om Guds närvaro? Vi kan inte säga att precis så och så måste man göra, för man måste själv hitta sin väg. I judendomen har man bönemantlar med tofsar och i klostren har man dräkter. Ibland behövs det något yttre. Man kan ha ikoner eller kors på väggen i sitt hem. Vi har en underbar frihet att hitta vårt sätt att leva vardagen till Guds ära. Det kan vara en spännande upptäcktsfärd att tänka ut vad det är som hjälper mig och vad det är jag saknar. Vissa människor har en stilla stund, när de dricker kaffe på morgonen. Då höjer de hela världen upp till Gud, när de höjer kaffekoppen. Andra kastar i sig frukosten. Vi måste utgå från vad vi känner, när vi lyssnar på musik, vare sig det är Mozart eller rockmusik. Vi har en biskop på vår biskopskonferens som är expert i rockmusik. Det finns många dolda gåvor.

Samtidigt måste jag ha den heliga påhittighet som hjälper mig att bli påmind om Guds närvaro. Jag talade en gång med en lärarinna som verkligen ville leva i Guds närvaro. Hon sade, att i skolan kunde hon inte sätta upp krucifix och bilder, men hon lade alltid ett vitt pappersark på arbetsbordet. Det talar om den tomhet som Gud skall fylla och ingen vet riktigt vad det är. Sedan sade hon att i skolan finns det en massa trappor som man skall gå uppför. Det är en bild av själen som går upp till Gud. När jag sedan går ner, går jag ner i min egen ödmjukhet och intighet. När jag går in genom en dörr är det Kristus som är dörren in till klassrummet. Hon hade en påhittighet att se, att i hennes miljö fanns det mycket som hjälpte henne. Arbetar man med människor i skola eller som sjukvårdare har man hela tiden Guds avbilder framför sig som påminner en om det.

Jag måste hitta både min vardagsaskes, det jag måste skära bort, det jag måste inskränka på, det jag måste avstå ifrån och en vardagsmystik, där jag möter Guds mysterium, där jag kan ta emot honom, där jag blir medveten om honom. Det kan ske på många olika sätt. Ett glas vatten kan påminna oss om det levande vattnet, vare sig det är Loka eller kranvatten. Att verkligen bli kvar i Guds närvaro, i en kärleksfull uppmärksamhet är viktigt. Det är något man försöker öva upp under en reträtt. Tystnaden är till hjälp, men den kan också vara jobbig. Man skall inte fästa sig vid om det är svårt eller lätt utan tro, att i allt detta kan man möta Gud och komma honom närmare.

Johannes av Korset använder olika bilder. Han talar om människan som ett vedträ. I detta vedträ skall det brinna en eld. Elden är den levande kärlekslågan som tänds. I början vill det liksom inte tända till. Det är alltid svårt att tända en brasa. Det finns ett visst motstånd. Sedan börjar det brinna och då osar det lite. Det är den svåra perioden, när vi tycker att det är jobbigt, tungt och svårt. Men så småningom brinner det med en klar låga. Det är då Guds kärlek har fastnat. Kärleken bär, stöder och följer oss. Då värms världen upp. Guds kärleksvärme delar vi med de andra.

Johannes talar liksom Teresa av Avila, om själen som en underbar trädgård. Trädgården behöver vatten, och Teresa säger att man kan vattna på olika sätt. Man kan komma med ett litet glas. Man kan, som man gör eller gjorde i Spanien, ha ett vattenverk. Man hissar upp spannar. Det kan komma ett skyfall. Guds nåd kan möta oss på olika sätt, droppvis, hinkvis eller som strömmar av levande vatten. I trädgården finns det växter, blommor. När vinden kommer in, sunnanvinden, då väcks alla dofter till liv. Vi kan också sprida Kristi väldoft, när vi låter den Helige Ande verka inom oss. Anden kan tala både genom en liten, sakta susning till oss, i en sunnanvind eller genom en stormvind som vi ser vid pingst.

Andens sätt att verka har man tagit fasta på i väckelsekristendomen, där man säger att man blir frälst den och den dagen. Man ser Guds ingripande mycket tydligt i ett visst ögonblick, liksom Paulus. I mer klassiskt katolskt språkbruk skulle man säga att man blev omvänd, för vi tror att frälsningen fortsätter till vårt sista andetag. Guds nåd kan alltid frälsa oss ännu mer. Det är viktigt att veta, att vi är föremål för Guds frälsning i varje ögonblick. Vi kan skriva på vår dörr: ”Frälsning pågår, stör”, för frälsningen stör ju oss. Gud vill väcka oss. Anden vill få liv i oss. Därför är de så viktigt att se på tillvaron som något positivt när vi blir störda. Vi har lite tendensen att tycka att andra människor stör oss. Om vi är ute i naturen för att söka Guds närvaro, och det plötsligt kommer folk som spelar hög musik eller skriker, då stör de oss. De kan också väcka oss. Barnen skriker i gudstjänsten. Frågan är om vi ser det som deras lovsång eller som att de stör oss i vår andakt. Här kan man tolka det lite olika.

Vi vågar tro att allt i princip kan hjälpa oss att upptäcka Guds närvaro på ett nytt sätt. Eftersom Guds frälsande kärlek är konstant, behöver vi påminnas om det, då vi mycket lätt glömmer det. Att hitta nya sätt, nya vägar är alltid viktigt, så att vår vardag blir mer spännande, även om det inte händer någonting speciellt. Vissa personer kan berätta hur mycket som helst om samma sak. Andra säger att det hände ingenting, det var bara tråkigt. Det är mycket olika hur vi uppfattar verkligheten. Jag behöver se på mitt liv utifrån den djupa dimensionen, hjärtats dimension, trons, hoppets och kärlekens dimension. Hur har jag mött Gud idag? Om vi gör en samvetsrannsakan på kvällen kan det vara bra att tänka efter, hur vi mötte Gud under dagen eller om vi överhuvudtaget mötte honom, om vi tog emot dagen ur hans hand och försökte ge den till honom. Vi behöver se på verkligheten med Guds ögon, det vi kallar kontemplation.

Johannes av Korset vill hjälpa oss så att vi når fram till den kontemplativa bönen, då vi mer ser på verkligheten med Guds ögon än med våra egna ögon. Egentligen innebär tron att vi gör det. Man brukar i skolastiken förklara tron som att vi får se med Guds ögon på honom själv och på hela verkligheten. Kyrkoherden av Ars, Jean-Marie Vianney (1786-1859) säger, att tron är som ett par glasögon, där vi får dela Guds blick på tillvaron, på honom själv och på oss. Det kan vara bra att tänka på när vi tar på oss glasögonen. Den dunkla nattens mål är att vi mer och mer skall kunna dela Guds synsätt, att vi skall dela hans sätt att leva i kärlek, förtröstan, tilltro och hopp. Vi förflyttar tyngdpunkten från jag till Du. Något liknande är det i våra medmänskliga relationer. Vi blir mer angelägna om att det skall bli bra för den andre än för oss själva. Du är viktigare än jag.

För några år sedan skrev man en doktorsavhandling där man skulle analysera melodierna i melodifestivalerna. De handlade ofta om kärlek. Då visade det sig att man använde ordet jag mycket mer än du. Det är betecknande. När det är tal om kärlek är det ju du som är viktig, men här var det jag. Du är bra för mig, mer än jag är bra för dig. Naturligtvis kan det bli en dialog. Problemet med arvsynden är, att det blir väldigt mycket jag, jag, jag. Samtidigt kan jag till min glädje säga, att jag aldrig har hört en mor med glädje i rösten säga, att det första ord som barnet sade var ordet jag, utan det var mamma eller mormor. För barnet är det väldigt naturligt att säga du. Rätt snart kommer sedan ordet jag in. Jag vill gå på bio, mamma. Jag vill ha en slickepinne. Men djupast inom människorna finns en längtan efter du. I demens-vården ropar man på mamma. Man kan först tycka att det är tragiskt, när en nittioårig kvinna hela tiden ropar på mamma. Men i grund och botten är det något vackert. Det enda man kommer ihåg är att man hade en mamma som tog hand om en. Den bilden av Gud måste vi komma ihåg. Jesus använder bilden av hönsmamman som skyddar sina kycklingar.

Det sitter djupt i människan att hon är skapad för ett du, i relation till ett du. Det måste vi öva upp. Det är här askesen kommer in, där man klipper av bokstaven g i jag, så det blir ja. Ja, Herre, jag tillhör dig. Vi skulle kunna sammanfatta allt med tre små ord: Du, ja och nu. Du handlar om inriktningen på Guds Du, som återspeglar sig i de mänskliga du vi lever med. Till detta Du säger vi ja. Maria sade ja vid bebådelsen. På hela mänsklighetens vägnar tog hon emot Frälsaren. Jesus säger ja till sin Fader. Ske din vilja, inte min vilja. Hur är det för oss? Vid vårt dop säger vi ja till Gud, om det är ett vuxendop. Då är det vi som gör det. Är det ett barndop är det faddrarna. Vi upprepar det vid vår konfirmation, om vi gifter oss, går i kloster eller blir präster. Egentligen får vi upprepa vårt ja dag efter dag. Ja, Herre, och vi gör det nu i det närvarande ögonblicket. Vi skulle kunna förenkla allt till de tre orden: Du, ja, nu. Det är här och nu vi möter Gud. Vi bejakar. Vi besvarar hans kärlek. Vi vill efterfölja honom i vårt liv. Då blir det oändligt mycket lättare att gå igenom nätterna. Det är svårt och det skall vara svårt. Det är jobbigt och det skall vara jobbigt. Men om vi har övat upp förmågan att leva i kärleksfull uppmärksamhet gentemot Guds Du, då är vi rustade för prövningarna, svårigheterna, motgångarna, problemen, konflikterna på vilket sätt den dunkla natten än drabbar oss. Då inser vi också att vi tillhör ett vi. Man talar ibland om ett katolskt vi. Luther sade: Hur finner jag en nådig Gud? Då skulle vi säga: Vi har redan funnit en nådig Gud. Han har uppenbarat sig i Jesus. Det gäller bara att ta emot honom, att låta honom älska oss, frälsa oss, helga oss, befria oss. När natten kommer, då frågar vi oss hur vi finner vägen vidare. Då är det alltid i relation, i dialog, i ett sökande efter Brudgummen som är mycket mer angelägen att söka oss än vi honom.

Här kan Höga Visan komma in som en modell av mötet mellan Gud och människan. Hela den kristna traditionen försöker egentligen uttrycka samma sak. Allt detta bygger på dopets nåd, på påskens gåva. Därför sade pater Paillard (1921-2016), att i kristendomen är det alltid tal om påskmystik, påskaskes. Påsken präglar allting: död och uppståndelse, mörker och ljus, fattigdom och rikedom. Allting är präglat av samma grundtanke, att vi måste gå den smala vägen för att nå fram till den fulla glädjen och härligheten. Då förlorar också själva döden något av sitt grepp om oss och blir som den helige Franciskus säger Syster Död. Vi har redan börjat öva in att dö bort från jagets tyranni. Vi har övat upp oss att avstå, att lägga ifrån oss det som är onödigt. Det är därför vi varje kväll vid kompletorium får be med Symeon: ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”.

Den tyske teologen Karl Rahner har liknat död, bön och sömn vid varandra. Det handlar om överlåtelse varje kväll på nytt. Om vi skall kunna somna, måste vi lägga allt ifrån oss. Då kan vi inte fortsätta att bara tänka på vad någon sade, varför det blev så, vad vi skall göra i morgon. Vi måste helt enkelt lägga allt ifrån oss och överlåta allt, dö bort från oss själva. Varje kväll övar vi in den slutliga överlåtelsen, döden. Påven Franciskus har gett oss ett ytterligare råd. Han säger att han brukar skriva upp allt det som var problem som inte blev löst på en liten lapp och lägga den under en staty av den sovande Sankt Josef. Det går tillbaka till en staty i Carmelo de San José i Buenos Aires, där han var ärkebiskop. Där finns en staty, där Josef ligger och sover. I evangeliet sägs inte så mycket om Josef, men det står att när han somnade drömde han viktiga saker. När man lägger en lapp med något problem, kan det vara löst morgonen därpå. Har man då ingen staty av Sankt Josef kan man symboliskt lägga problemet ifrån sig. När jag tar av mig mina kläder, lägger jag ifrån mig alla mina bekymmer. Jag lägger mig ner och sover och stiger sedan upp. Så blir varje morgon en påskmorgon. Jag stiger upp ur dödens grav. Jag tar emot den nya dagen av den uppståndne Herren, så att vi blir påskens heliga folk Vi litar på att uppståndelsens liv kommer till oss, att vi genom vårt dop har del av både Kristi kors och Kristi uppståndelse. Det blir liksom tolkningsmönstret för hela vårt liv att se på allt med den kontemplativa blick som Gud har på oss. Det är så som Jesus ser på oss.

Johannes av Korset kan hjälpa oss att förstå vårt liv på ett djupare plan. Han kan hjälpa oss när vi hamnar i den dunkla natten, även om det inte sker omedelbart, för det som natten skall verka är den totala utsattheten och blottställdheten. Johannes av Korset har inte sagt, att det skall bli på ett visst sätt, utan vi måste gå igenom den djupa tvagningen på vårt eget sätt. Den heliga Birgitta (1303-1373) talar om Gud som en tvätterska som står där och skrubbar människan. Vi behöver renas, tvättas, helgas. Har det inte lyckats helt här på jorden, tror vi i katolsk tradition på skärselden. Vi får tro att själva döden är en form av rening. Vi måste komma inför Gud befriade från allt slagg genom en grundlig rening. Gud är ännu mer angelägen om att befria oss och rena oss än vi själva är. Johannes av Korset ser kontinuiteten mellan reningen här på jorden och reningen i reningsorten.

Guds barmhärtighet innebär att själva döden, dödsprocessen är en form av rening som vi kan behöva, om det inte riktigt har lyckats här på jorden. Det är därför man lägger så stor vikt vid döden, att människor får hjälp av Kyrkan i själva dödsprocessen. Ett av de största privilegierna man har som präst är att få bistå människor vid döden. Då får man vara med om underbara ting. Det är otroligt vad som kan hända vid en dödsbädd. Det har ofta gått förlorat i vår tid. Många dör ensamma. Klassiskt talar man om ars morendi, konsten att dö. Då knyter man döden till den dagliga lilla döden, att avstå och dö bort från all själviskhet för att nå fram till mötet med den uppståndne Herren. När vi nu lämnar Johannes av Korset kan vi göra det med hans sista råd till oss, att vandra i Guds närvaro. Vi förkortar det:

Sök alltid vandra i Guds närvaro, allt i enlighet med det verk ni utför. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen