Föredrag av Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm

Johannes av Korset – Nattens mysterium

20-23 juni 2022, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag 1 Föredrag 2 Föredrag 3 Föredrag 4

Föredrag II

Vi börjar med nr 4 av Fullkomligheten grader av Johannes av Korset.

Sträva i allting efter Guds större ära och härlighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I förra föredraget såg vi hur Johannes av Korset kan hjälpa oss att leva i Guds närvaro, att se på hela tillvaron som ett möte. Gud möter människan. Han har skapat henne och vill frälsa henne. Gud vill att hon skall få del av hans eviga härlighet. Gud har gett oss allt. Livet är gåva och nåd. Det är en insikt vi måste växa in i, eftersom vi tenderar att se livet på ett annat sätt och tänka mer utifrån hur vi vill ha det, hur det skulle vara och hur människor borde vara. Vi har svårt att acceptera att vi möter Gud just i den verklighet där vi lever. Först måste allt bli idealiskt. Grannarna måste vara tystare, maten bättre, det skall vara billigare att åka tåg. Vi vill ändra på vår verklighet.

Det är lätt att fly från verkligheten, att bli ”Gäst hos verkligheten”, som Pär Lagerkvists (1891-1974) roman heter. Man vill bara vara en tillfällig gäst och drömma sig bort till den idealiska verkligheten, det idealiska äktenskapet, det idealiska klostret och den idealiska församlingen. Då undgår vi alla dessa tillfällen att leva i Guds närvaro, eftersom vi skjuter upp mötet tills allt är lugnt och tyst. När jag blir pensionerad, då skall jag få tid att läsa alla fromma böcker, men då kommer även barnbarnen och golfklubben. Det kommer så mycket emellan. Men det är här och nu vi måste möta Gud. Hur reagerar vi då och hur svarar vi på Guds kärlek, hans tilltal?

Den fjärde graden av fullkomlighet pekar på att vi måste sträva i allting efter Guds större ära och härlighet. Jesuiternas valspråk är ”ad majorem Dei gloriam” (till Guds större ära). Det är viktigt att göra allt till Guds ära. Det finns med i hela den kristna traditionen att vi måste ha den djupa intentionen med vårt liv att vi vill förhärliga Gud. Det kan vi bara göra i gemenskap med Jesus. Vi har en möjlighet att ge något till Gud, ge Gud äran, förhärliga, tacka, lova och prisa honom. Hela liturgin går ut på det, men liturgin måste också prägla vardagslivet, så att när vi kokar vårt lilla ägg på morgonen, gör vi det till Guds ära. När vi kammar håret, gör vi det till Guds ära. Vi får göra allt det vanliga till Guds ära. När vi städar, när vi är på dåligt humör, får vi ha denna grundintention. Varför lever jag? Vad motiverar mig? Jo, jag vill ge Gud äran. Jag vill besvara hans kärlek genom allt det jag gör. Det är något jag kan kombinera med allt vad jag är och gör. Det är inte något som stjäl tid och kraft från något annat, utan det är något som inspirerar mig att göra allt bättre. Att ge Gud äran när jag putsar ett fönster hindrar mig inte att putsa ett fönster utan tvärtom. Jag skrubbar extra noga för att det skall bli vackert och fint. Det är viktigt att försöka växa in i intentionen att ge Gud äran, för då får allt vad vi är och gör en annan halt, ett annat värde. Vi älskar inte människor mindre för det, utan tvärtom. Vi blir ännu mer och mer medvetna om att vi måste älska dem som Guds avbild, som Guds tempel. Det är vårt sätt att besvara Guds nåd, Guds gåva, Guds närvaro, att vi vill göra det vi gör till hans ära, tänka det vi tänker till hans ära, säga det vi säger till hans ära. Det tillfogar en djupdimension till hela vårt liv.

Hur skall det då gå till? Då måste vi säga något om det som är grunden för all spiritualitet, ja för hela det kristna livet, nämligen dopet. När jag i min ungdom studerade systematisk spiritualitet i Rom, diskuterades det om det fanns en kristen spiritualitet eller många. Bägge svaren kan vara rätta. Ibland kan det vara så. Egentligen bygger all kristen spiritualitet på att vi i dopets nåd har fått värdigheten som Guds barn, som Guds tempel, som gör att vi kan förena oss med Gud på ett så djupt sätt. Det fina är att det gäller alla kristna, i alla kyrkor och samfund, för genom dopet har vi alla fått denna värdighet. Gud har tagit sin boning i oss. Vi har blivit ett Andens tempel, där Treenigheten bor. Vi har blivit Guds älskade barn, söner i Sonen, filii in Filio, som kyrkofäderna säger. Det är ett ontologiskt skeende.

Det kan ibland vara svårt för oss att förstå att vår bön som kristna är något annat än all annan bön. Det är mycket svårt för oss att ta in, eftersom vi är så präglade av jämlikhetstanken. Vi vet och kan konstatera att många buddhister och muslimer är mycket frommare än vi. De ber mycket mer än vi och mycket mer hängivet. Men de har inte fått del av den ontologiska delaktigheten i Kristi förening med Fadern. Vi kan tycka att det stör oss lite grand, att vi skulle ha fått mer än de, att vi har fått ett privilegium som är större. Det har vi faktiskt fått, men med gåva och privilegium följer också ett ansvar.

Det är inte bara vi som ber, utan vår bön är alltid en delaktighet i Sonens bön till Fadern. Det ser vi tydligt i liturgin, i mässans böner. Vi ber alltid genom Jesus, med honom och i honom. Vi ber som lemmar i Kristi kropp. Vår bön är alltid ett inväxande i en större delaktighet i Jesu bön. Vi ber inte på egen hand. Det kan vara mycket svårt för oss att riktigt ta till oss, att det inte bara är jag i min mänskliga fattigdom som ber, utan det är Anden som inifrån väcker mig att be mer och mer i gemenskap med Jesus till Fadern. Det är därför vi säger Fader Vår. Vi har samme Fader som Sonen. Vi är adopterade söner och döttrar. Vi är infogade i detta mysterium. Vi är ett heligt tempel.

För oss är det viktigt att bli kvar i denna djupa förening, att bli medvetna om att det ständigt i oss finns ett levande källsprång, det levande vattnet som strömmar upp. Det beskriver Johannes av Korset i sin dikt. ”Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder, fast natten råder. En evig källa har i lönndom runnit. Jag vet så väl var den sitt läger funnit, fast natten råder”. Vi får inte glömma att Johannes av Korset i första hand är en poet. Han beskriver teologiska sanningar på ett poetiskt sätt. Han är en teopoet. Vi har teologerna som skriver digra avhandlingar som kan vara lite torra. Johannes skriver poesi som uttrycker trons sanningar på ett poetiskt sätt. Därför är det ibland lättare att ta till sig det han skriver, när man inte vill fördjupa sig i de teologiska begreppen. Samtidigt har Johannes en psykologisk klarsyn som kan hjälpa människor att förstå vad det är tal om.

Vi vet genom vår tro att vi är ett heligt tempel, att Anden ständigt verkar inom oss för att väcka vår bön till liv. Här använder Johannes av Korset bilden av en ensam fågel, som måste öppna sin näbb för att fånga in Andens vinddrag och väckas till liv. Hela tiden är vi föremål för Andens inspirationer och ingivelser. Det är inte så mycket vi som vill det, utan det är Anden som påverkar oss och väcker nåden till liv inom oss, så att vi vill bli kvar i den ständiga relationen till den levande Guden. Det vill vi faktiskt men inte alltid på de naturliga själsförmögenheternas nivå.

Här måste vi fördjupa oss i det som den mystiska teologin kallar vårt övernaturliga organ. Vi har fått organ på det naturliga planet: våra själsförmögenheter, som gör att vi kan hantera den synliga verkligheten. Vi ser, vi hör, vi har förstånd, vi har känslor, allt det som rör vårt förhållande till den skapade verkligheten. Genom nåden, genom dopet, har vi också fått ett övernaturligt organ, som hjälper oss att relatera till Gud. Vi kan naturligtvis använda våra vanliga organ. Vi kan förstå något om Gud. Vi kan vilja något. Men den djupa relationen sker alltid på det teologala livets nivå. I Rom hade vi en professor som hette Moretti och var italienare. Han sade att la vita teologale skulle hamras in i oss och att det är det teologala livet som förenar oss med Gud. Det gäller inta bara känslor, tankar, de naturliga förmögenheterna för de når inte fram. Vår stora svårighet är egentligen, att vi tror att vi skall känna, uppleva, erfara och tänka Gud. Vi kan naturligtvis få en bild av Gud, men den djupa relationen sker på den teologala nivån, där vi använder de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. För det naturliga livet använder vi de moraliska dygderna, som vi har gemensamt med alla människor.

Som kristna har vi fått en gåva, en nåd, som ibland är ganska okänd. Visst har vi fått höra om tron, hoppet och kärleken, inte minst hos Paulus. Men det har inte alltid gått upp för oss, att det är det organ, det liv vi lever i ständig relation med Gud. Vi upphör inte att tro på honom bara för att vi diskar. Vi upphör inte att älska honom bara för att vi har huvudvärk. Vi upphör inte att hoppas på honom bara för att vi är lite deppiga. Vi måste, som man säger, kunna skilja äpplen och päron åt. På det naturliga livets plan växlar det då och då. Ibland känner vi inte alls för att be utan vill hellre se något spännande på TV eller spela bridge eller bowling. Vi har naturligtvis rätt att göra alla möjliga saker, men det underbara är att vi kan fortsätta att spela bridge och bowling och samtidigt vara kvar i den djupa relationen. Nu menar jag inte att vi alltid skall spela bridge och bowling, men vi kan göra det utan att vi upphör att leva i kärlek, tro och hopp.

Det kan vara en oerhörd befrielse för oss, när det går upp för oss, att Gud inte tar ifrån oss något av det vanliga livet. Men ju mer vi upptäcker det teologala livet, desto mindre intressant blir det med bridge och bowling. Det kanske inte tar all vår fritid i anspråk utan vi tar fram en bok av Johannes istället. Att lära sig upptäcka den teologala nivån är något av det allra viktigaste i vårt kristna liv. Vi har fått de antenner vi behöver för att möta Gud. Vi har fått de verktyg, de organ som gör att vi kan leva i en ständig dialog och relation med Gud. Vi har tro, hopp och kärlek. Varför säger vi teologala och inte teologiska dygder? Det är en annan nivå. På svenska har man haft svårt för att använda ordet teologal. Men när Monsignore Lars Cavallin (1940-2017) översatte den Katolska Kyrkans universella katekes använde han ordet teologal för att tala om tron, hoppet och kärleken. Det teologala livet är något som utgår från Gud. Det är Gud som älskar oss, tror på oss och hoppas på oss. När vi förstår detta och tar det till oss, försöker vi besvara med samma mynt, så att vi älskar honom, tror på honom och hoppas på honom. Det är en trafik i bägge riktningarna.

Vi tror ofta att när vi ber är det bara vi som anstränger oss att vara fromma och säga något vackert. Men det är vi som tas i anspråk. Det är Gud som väcker oss att besvara hans kärlek, tro och hopp. Det är en ingjuten dygd, säger man. Det är något vi har fått genom dopet. Den nya skapelsen har gett oss ett nytt organ, för genom dopet blir vi nyskapade. Men vi måste lära oss att upptäcka det. På det naturliga planet finns något motsvarande. Kärlek, tro och hopp är något som alla människor i viss mån har del av, men det får en djupare halt genom dopet. Det blir en delaktighet i Guds eget liv. Det är en del av gudomliggörelsen. Vi får dela Sonens relation till Fadern. Vi får älska Fadern med Jesu kärlek. Vi får tro på honom med Sonens tilltro till Fadern och hoppas på honom med Sonens hopp. Vi deltar i Sonens relation till Fadern under Andens ständiga påverkan. Det är den Helige Ande som väcker oss till detta, påminner oss och ger oss inspiration och ingivelser.

Vi kan ibland märka att Anden inger oss att göra, säga eller tänka något. Ibland är det först när vi missar inspirationerna som det går upp för oss att det är så. Vi kan undra varför vi sade något mindre bra istället för något bättre eller varför vi inte gav bort en hundralapp utan bara en krona. I efterskott upptäcker vi ofta att vi hade en inre drivkraft, men samtidigt visade sig den gamla människan med sitt fula tryne. Det pågår en ständig dragkamp inom oss mellan den gamla och den nya människan. Det gäller då att välja det som Anden inger oss, att lyssna till samvetets röst. Det är en ständig utmaning och övning. Egentligen vet vi vad vi borde göra. Innerst inne är vi medvetna om att vi borde svälja svordomen, piken eller den giftiga kommentaren. Vi borde inte ha sagt en viss sak. Vi borde ha gjort något annat istället.

Vi behöver öva upp vår mottagningsförmåga för Andens inspiration och ingivelser. Där säger Johannes av Korset att vi har en väldig hjälp i Jungfru Maria. Hon följde omedelbart Andens alla ingivelser och inspirationer, eftersom hon var den Obefläckade. Eftersom hon var befriad från arvsynden redan från början, nådde ingivelserna och inspirationerna fram, medan vi har någonting kvar av den gamla människans reaktionsmönster. Om någon slår oss på den ena kinden, slår den gamla människan tillbaka. Den nya människan vänder genast den andra kinden till. Det är därför vi har fått två kinder, säger Jesus, så att någon kan slå oss på båda kinderna. Hela tiden blir vi påminda om att vi måste lära oss att lyssna till Andens inspirationer och ingivelser. Men det finns ett motstånd och en tröghet hos oss. Vi är befriade från slaveriet under arvsynden, men svallvågorna finns kvar på den naturliga människans plan. Om någon kränker oss, tackar vi inte omedelbart. Vi behöver inte omedelbart gå in i en diskussion eller debatt. Vi får öva upp vår förmåga att lyssna till Andens sakta susning. Vi får lyssna till det som Anden inger oss. Ibland kan vi naturligtvis missa eller missförstå, men i grund och botten är det ofta så, att vi vet med oss vad vi inte borde ha sagt eller gjort. Därför är det bra att tänka på de två kinderna.

I mänskliga relationer kör det ofta ihop sig. Om vi har grundintentionen att vi i allting vill ära och förhärliga Gud, får vi också ett visst perspektiv på tillvaron. Det handlar inte alltid om vår egen ära, vårt eget goda namn, att man skall tycka att vi är fina och bra, att vi tycker som alla andra. Jag minne en gång när jag var ny i klostret, och alla de andra kom från Belgien. Då sade de ofta, att så är det i Belgien och så gör man i Belgien. Ibland blev jag trött på att höra hur det var i Belgien. Men efter några år försvann det här mönstret. Jag kunde naturligtvis ha sagt nej, så gör vi i Sverige. Lyckligtvis lyckades jag undvika det. Det är vissa saker som går oss på nerverna. Det gäller då att inte hela tiden säga emot. Vi kan övervinna det jobbiga. Då upptäcker vi också hur det är med oss svenskar. Vi tycker om att kritisera regeringen, men vi tycker inte om att andra som kommer från andra länder gör det. Det är lite nyttigt att vi ibland sätts ifråga.

Vi har fått instrument som hjälper oss att leva i en ständiggudsrelation. Vi kan alltid leva i kärlek, tro och hopp. Då renas våra naturliga förmågor. Det skildrar Johannes av Korset mycket ingående. Tron renar vårt intellekt, vårt förstånd. Förståndet är en gåva vi behöver. Genom tron renas det och inriktas mer och mer på Gud. Vår vilja renas genom kärleken, så att vi vill det Gud vill. Hoppet renar minnet, vilket kanske är svårt att förstå. Hoppet riktar oss framåt, mot Guds eviga härlighet. Men minnena måste renas. Vi är ofta präglade av våra minnen. Det kan gälla den gamla goda tiden. Det kan också vara barndomens traumata. Vi är ofta på gott och ont präglade av våra minnen. Vi sitter fast i dem och hindras att gå framåt mot Gud.

Det gäller också i vårt förhållande till vår nästa. Det har blivit en modesak för författare att skriva om hur hemska deras föräldrar var. Hela tiden kommer det ut nya böcker, där det avslöjas hur hemska föräldrarna var. Att sitta fast i negativa minnen är inte bra. Ibland är det bara en liten detalj. Jag mötte en gång en dam som med stolthet i rösten sade, att hon inte hade varit i kyrkan på trettio år, för det var en präst som var så fräck mot henne för trettio år sedan. Man kan fastna i det som har skett. Naturligtvis var våra föräldrar inte fullkomliga. De hade sina fel. Men det får inte prägla hela vårt liv. Därför är hoppet en mycket befriande kraft.

Jag tänker också på de människor som jag har mött som har varit i koncentrationsläger. Nu är det inte många kvar av dem. När jag var ny som biskop och besökte församlingar, blev jag ofta presenterad för någon som hade Hitlers telefonnummer inristat. Det var ofta dessa människor som byggde upp våra församlingar i Sverige, både våra katolska församlingar och de judiska. Jag har inte mött någon av dem som var präglad av bitterhet och hat, utan tron hade hjälpt dem att bearbeta de smärtsamma minnena. Jag vet någon som hade mardrömmar varje natt men ändå medvetet hade kunnat gå vidare utan att fastna i de fruktansvärda minnena. Här brukar jag berätta om en präst vi hade, Czeslaw Chmielewski, som kom direkt från koncentrationslägret till vårt stift. Han hade blivit prästvigd bara några veckor innan kriget bröt ut och hade tillbringat större delen av kriget i lägret. Man hade gjort medicinska experiment på honom, men man hörde honom aldrig säga något ont om tyskarna. Detta blev mycket tydligt när det kom en ung student till Sverige, Johannes Koch, mycket tack vare Olof Palme. Man hade då ett utbyte med studenter från Tyskland. På den tiden var tyskarna inte speciellt populära. Men den som bjöd Johannes Koch på middag var Monsignore Czeslaw Chmielewski. Vi får inte bli slavar under våra minnen hur hemska de än har varit, hur mycket oförrätt vi än har fått. Även om våra föräldrar inte var världens bästa föräldrar så ville de i de flesta fall vårt bästa. Det är viktigt att kunna bearbeta de smärtsamma minnena,

Man talar om minnets rening. Det finns också på det kollektiva planet. Under sin tid som påve bad påve Johannes Paulus (1920-2005) hundra gånger om förlåtelse till olika grupper som hade sårats. Det gällde slaveri och indianer. Vi ser nu något liknande också i Sverige. Svenska kyrkan har bett samerna om förlåtelse. Också på det kollektiva planet måste vi låta minnena renas. För tyskarna efter andra världskriget var det en slags Vergangenheitsbewältigung (att kunna komma tillrätta med det förgångna). Det är det som kyrkan gör när det gäller övergreppsfrågor. Man måste göra bot för det som hänt, rena det och se till att det kan gottgöras i den mån det går att gottgöra. Minnena måste renas både på det personliga och det kollektiva planet, för att vi skall kunna inrikta oss på Gud, på mötet med honom, för annars har vi en ryggsäck av smärtsamma minnen. Det kan också vara glada minnen, att vi hela tiden längtar tillbaka till en tid när mormor bjöd oss på jordgubbssaft i trädgården och det var så idylliskt och fint. Det kan hjälpa oss, men vi kan inte drömma oss tillbaka till den gamla goda tiden, för den finns inte längre, utan vi måste möta Gud här och nu. Visst kan goda minnen hjälpa oss, men vi kan inte drömma oss bort från den verklighet där vi lever här och nu. Det är här och nu vi möter Gud för att tillsammans gå framåt som Guds heliga folk i hoppet, i längtan efter att en gång nå fram till målet.

De tre teologala dygderna hjälper oss att rena och helga också vår naturliga människa. Vår vilja måste inriktas på det goda, på kärlek. Bara det är ibland svårt, eftersom vi vill så mycket. Vi fastnar vid så mycket. Och tron måste rena förståndet. Tron strider inte mot förståndet, men förståndet kan ibland göra det svårt för oss att tro på vissa saker. Det är en del av troskampen att vi hela tiden prövas. Vår tro sätts i tvivel. Ibland kan det vara svårt att tro på något, men det är just för att tron skall växa. Vi kan se att tron och förståndet handlar om två skilda verkligheter. Förståndet skall hjälpa oss att hantera den verklighet vi lever här på jorden. Tron skall hjälpa oss att se, att vi också är kallade till en annan del och en annan dimension av verkligheten och att det inte strider mot vartannat utan kompletterar vartannat. Men det kan vara mycket svårt för vissa människor. För vissa är tron en barnasak, en barnatro. För andra är det en ständig kamp, en ständig brottning för att kunna överlåta sig till Gud. Här är vi olika. Det är mycket svårt för vissa. Men den övernaturliga tron kan vara en hjälp att hantera alla dessa utmaningar. Här är det viktigt att tänka efter var vi har vår styrka. Vi talar mycket om kärlek och tro, men vi talar mycket mindre om hoppet. Ibland är det just det som för oss framåt.

Vi kan vi peka på en vacker bild som jag ofta brukar citera av Charles Péguy (1873-1914), som talar om Tro, Hopp och Kärlek som tre systrar som är på pilgrimsvandring. På engelska kan man heta Charity. Man kan heta Espérance på franska. Men man inte heta Tro Petersson på svenska. Man kan personifiera de tre teologala dygderna. Då beskriver Péguy hur syster Tro och syster Kärlek är inbegripna i ett allvarligt samtal, medan Hoppet, lillasystern, hoppar framför dem. Hon hoppar och skuttar. Det är hon som anger riktningen framåt, mot Guds helighet, mot Guds härlighet. Om det hakar upp sig på trons och kärlekens plan, kan hoppet hjälpa oss. Hoppet är ofta det sista som dör i människan. Någon som vet att hon skall svälta ihjäl eller avrättas hoppas ändå in i det sista på hjälp. Hoppet är mycket starkt i människan. Därför måste vi också öva upp det teologala hoppet, så att vi kan komma Gud närmare. Vi kan växa och förvandlas av hans nåd.

Vi kan också hoppas för de andra skull. Det finns ofta människor som har nära anhöriga som har förlorat tron. Men kan jag då tro i deras ställe? Finns det en ställföreträdande tro? Naturligtvis är tron en djup personlig överlåtelse. Men i Kristi mystiska kropp finns det alltid några som på ett ställföreträdande sätt står inför Gud för de andras skull. Edith Stein betonade mycket starkt att hon stod där för hela sitt folk i svåra tider. Det är så helgonen resonerar, speciellt de som lever i det fördolda livet i det kontemplativa livet. De är inte där för sin egen skull. Teresa av Avila säger till sina systrar: Ni är tappra soldater som kämpar med bönen och boten som enda vapen för människorna, för att de skall ta emot nåden. Hon betonade det mycket starkt i en tid av splittring mellan de kristna. Ni systrar, ni måste kämpa med tron och kärleken som vapen för Kyrkans enhet, för människornas frälsning.

Det svåraste i vår tid är att så många människor förlorar hoppet. Vi hör ibland talas om unga människor som inte längre ser någon mening med sitt liv, som fastnat i psykisk ohälsa, som har suicidtankar. Jag skall aldrig glömma ett möte en gång på tunnelbanan. Då var det några ungdomar som hade alla möjliga ringar och piercing. De frågade mig om jag är präst och i vilken kyrka. Då svarade jag att jag är präst i Katolska Kyrkan. Vi har just varit på begravning, sade de. De var en kompis som begått självmord, och på senaste tiden har vi gått på många sådana begravningar. Då kan vi undra vad vår generation har sysslat med, eftersom så många unga har förlorat hoppet, livsviljan och glädjen. Hur kommer det sig att hopplösheten, meningslösheten har brett ut sig så mycket bland många unga människor? Då måste vi reagera och se vad vi kan göra. I det kontemplativa livet ser man det som ett ställföreträdande. Även vi som är ute i det vanliga livet och möter människor får försöka förmedla detta hopp, lillasystern Espérance (Hopp). Det är det som ofta är det avgörande, också om vi går igenom en kris, en troskris, en relationskris. Johannes av Korset betonar, att en kris är en natt som skall leda oss djupare in i gemenskapen med Gud. Det är då tron, hoppet och kärleken kommer i förgrunden. Det är bara det vi kan hålla fast vid. Hoppet är ofta det vi inte så mycket tänker på och som vi försummar. Att kunna ge världen hopp är ibland den största välgärning vi kan ge. De som lider i Ukraina har ändå ett hopp. Annars skulle de ha gett upp. Men att förlora hoppet är ibland det svåraste och det mest tragiska. Att återge världen hopp är något av det viktigaste för oss. Man talar ofta om klimatångest, när man istället borde tala om klimathopp. Vi kan ändå göra något, förändra något, så att man inte fastnar i uppgivenhet och hopplöshet på olika plan.

Då måste vi återvända till den grundintention som Johannes av Korset och egentligen hela den kristna traditionen vill hjälpa oss att ta till oss: att sträva i allting efter Guds större ära och härlighet. Det gör oss inte passiva och uppgivna, utan det hjälper oss att göra det vi gör med större allvar, kärlek och omsorg, vare sig det är vår uppgift att hjälpa unga människor att upptäcka tro, hopp och kärlek, eller vi sitter hemma och putsar silvret. Varje akt, varje handling, varje tanke kan lända Gud till större ära och härlighet. Det är det som Ignatius Loyola (1491-1556) formulerade för S.J (Societas Iesu).

I Karmels tradition är det Elisabeth av Treenigheten som betonar livet till Guds ära. Hon talar om att hon lever in Laudem Gloriae (Gud till pris och ära). Jag valde det som mitt valspråk när jag blev biskop, att försöka se att allting som vi är och gör skall bli Gud till pris och ära, också vår mänskliga svaghet, trötthet och våra misslyckanden. Om vi lägger det på Guds altare blir det till något fint. I bikten ser vi att till och med våra synder som blir förlåtna kan lända Gud till pris och ära. Det är ofta det mest otroliga av allt, att den förlåtna synden kan bli nåd. Det kan vi aldrig förstå, men det är det som korset visar oss. Vi får lita på att allt kan lända Gud till pris och ära. Det låter lätt och trevligt, men i livets svåra ögonblick är det svårt, när vi står vid en dödsbädd, när vi ser ett liv som tycks förfelat, när vi ser ett krig, när vi ser alla dessa mörka sidor av verkligheten.

Det är då vi måste bli kvar under korset. När vi går vidare med Johannes av Korset skall vi se att vi inte får ge upp vårt hopp. Även om korset kommer in i vårt liv på ett mycket svårt och obegripligt sätt, får vi inte släppa taget om tron, hoppet och kärleken, utan det är då vi får lära oss att det är de som bär oss genom detta. Det är de som hjälper oss att gå under korset och fram till uppståndelsen. Man har alltid sett som Johannes av Korsets stora, unika insats för den kristna spiritualiteten, att han har förklarat hur momenten av kris, svårigheter och natt kan hjälpa oss att föra oss framåt.

Många har beskrivit bönelivet som en harmonisk trappa, där man går steg för steg uppåt, t.ex. Teresa av Avila. Ofta skildrar man bönen som en harmonisk utveckling steg för steg. Helgon och mystiker beskriver hur man går upp för en stege eller en trappa. Det blir bara bättre och bättre. Men Johannes beskriver de smärtsamma mellanrummen, där ingenting fungerar. Ofta upplever man att man halkar ner och att ingenting fungerar längre. Jag kan inte be en enda bön. Det är då Johannes kan hjälpa oss att hantera tomrummen, mellanrummen. Vissa tycker hela tiden att de upplever ett tomrum. Jag har aldrig kunnat be i hela mitt liv, men ändå har jag inte förlorat hoppet, sade någon som hade läst Johannes av Korset. Jag kan inte vara samlad under en enda bön. Jag har bett rosenkransen tusen gånger, men jag har inte kunnat tänka på någonting, men ändå har jag inte förlorat hoppet. Vår tid ger oss ständigt så många stimuli. Vi blir överösta av intryck och stimuli genom alla apparater. Vi blir hela tiden översvämmade av en massa saker och budskap och därför är det svårare att koncentrera sig.

Bön är inte att kunna koncentrera sig utan att låta sig älskas. De österländska meditationsformerna är ofta duktiga på att ge oss koncentrationsförmåga. Det är därför många använder yoga och zen för att upparbeta koncentrationsförmågan. Men kristen bön är inte så mycket att koncentrera sina sinnesförmögenheter utan att hitta ner till djupnivån, hjärtats nivå, till tron, hoppet och kärleken. Det vill Johannes av Korset lära oss. Därför har man beskrivit hans ”metod”, även om han själv inte använder ordet metod, som atención amorosa, en kärleksfull uppmärksamhet. Det skall vi senare se på. Vi avslutar återigen med den fjärde Fullkomlighetens grad.