H.E. kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Johannes av Korset – Nattens mysterium

20-23 juni 2022, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar med ett ord av Johannes av Korset ur hans Fullkomlighetens grader, nr 15.

Kom alltid ihåg, att allt som händer er, antingen det nu är lyckosamt eller obehagligt, kommer från Gud. På så sätt skall ni inte bli övermodig i det ena fallet och modlös i det andra. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

När vi nu närmar oss Johannes av Korset (1542-1591) är det egentligen för att han skall hjälpa oss att lära oss mer och mer om Jesus, Alla heliga har denna underbara uppgift. Eftersom vi tillhör Guds heliga folk genom dopet, har vi också denna uppgift. Vi lever i ett ständigt möte med den levande Guden. Vi står så att säga alltid i ögonkontakt med honom genom tron, hoppet och kärleken. Vi är skapade av Gud, och hela vårt liv är en frälsningsprocess, en frälsningshistoria, där han försöker föra oss allt närmare sig och förvandla oss.

Det är så vi skall närma oss Johannes av Korset och den tradition som han tillhör, den karmelitiska. Det innebär inte att den är speciellt viktig och allenarådande, utan att den är ett uttryck för den mångfald av nådegåvor som den Helige Ande ständigt uppväcker i sin Kyrka. I grund och botten är det samma sak Gud vill ge. Han har en gång skapat oss, och just nu arbetar han genom Jesus på vår frälsning, för att vi en gång skall få dela hans härlighet. Det är där vi befinner oss i varje ögonblick.

Därför är det så viktigt att leva just i nuet, i det närvarande ögonblicket, för att där ta emot Gud, både om det är något lyckosamt eller något obehagligt, som Johannes av Korset säger. Allt som sker, sker inom det perspektiv vi kallar Guds försyn. Det är inte så att Gud planerar att göra det riktigt jobbigt för oss, men eftersom vi lever i en värld som är autonom – människan har fått sin frihet, skapelsen har fått sin autonomi - så kan vi inte räkna med att allt bara är gulligt, fint och mysigt. Mycket ät jobbigt, svårt och obehagligt. Men tvärs genom det kan vi upptäcka att Gud är med oss. Det är det som korset egentligen innebär.

Många undrar varför Johannes hette av Korset och inte Andersson eller något annat. I karmelitisk tradition får varje broder eller syster ett tillnamn, som uttrycker något av mysteriet. Teresa av Avila (1515-1582) hette egentligen Teresa av Jesus. Thérèse av Lisieux (1873-1897) hette Thérèse av Jesusbarnet. Sedan har vi Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) och Broder Lorens (1614-1691) av Uppståndelsen. Varje medlem i orden får ett mysterium som skall hjälpa honom eller henne att tränga in i det stora, allomfattande mysteriet. Det är en ganska klok idé. Tänk efter vilket mysterium som är viktigast för er! Man brukar säga, att Västkyrkan betonar mer korset, medan Östkyrkan mer betonar uppståndelsen. Mysteriet är så stort. Mycket kan bero på bakgrund och kultur eller mentalitet. Fröken Dysterkvist kanske mer ser på korset och pastor Glad mer på uppståndelsen. Vi är olika, och det måste vi komma ihåg, men vi är alla kallade att få del av helheten, helandet och heligheten. Det kan ligga något i att speciellt inrikta sig på en del av mysteriet för att leva sig in i det, ta till sig det och förvandlas av det. När Johannes av Korset gick över från de skodda karmeliterna till de oskodda fick han namnet av Korset. Den karmelitiska spiritualiteten utgår från att man tar emot en del av mysteriet för att tränga in i helheten.

Korset är en del av Kristusmysteriet som sedan skall leda fram till uppståndelsen. Men om vi inte går den smala vägen och väljer att efterfölja den korsfäste Kristus, då är det svårt för oss att känna igen honom som den Uppståndne. Vi måste hela tiden balansera. Det underbara är, att i varje mässa, i varje eukaristi, är vi med om helheten. Kristi kors blir sakramentalt närvarande. Vi får vara med på Golgota och vi får stå med Jungfru Maria under korsets skugga. Samtidigt får vi en försmak av den himmelska bröllopsmåltiden. Det förflutna och det framtida knyts ihop i nuet. I det närvarande ögonblicket, då Kristus bärs fram på altaret, skymtar redan uppståndelsen och härligheten fram. Det gör att död och uppståndelse ofta går in i vartannat, också i vårt eget liv. Det är därför man på begravningar kan både gråta och skratta. Man sörjer den döde, men man kan inte låta bli att vara väldigt glad. Det är det märkliga. Det ligger i kristendomens natur att korset står där, men det pekar framåt på uppståndelsen. Samtidigt är vi lite olika. Vissa kanske gråter lite mer, medan andra kanske är lite mer uppsluppna på begravningen. Det är viktigt att vi då också känner oss själva. Är jag mer av korset, eller är jag mer av uppståndelsen? Det ena utesluter inte det andra, vilket är mycket viktigt att komma ihåg. De som till sin natur och till sina omständigheter har hamnat i korsets skugga och bär det i sitt hjärta behöver ett tillskott av uppståndelsens nya liv. De som kanske har tagit för lätt på uppståndelsen behöver också efterfölja den korsfäste Jesus.

Johannes av Korset påpekade, att vi möter Gud i allt. Vi kan aldrig säga att vi är utan Gud, även om vi upplever verkligheten sådan. Därför säger man ibland att Guds frånvaro också är ett sakrament på hans närvaro. När en älskad människa är långt borta längtar vi kanske mer efter henne än om hon är hemma, där vi har våra små meningsskiljaktigheter och trampar varandra på tårna. Om man älskar ett barn, då längtar man kanske mer efter det, om det är i Amerika än om det kommer varje dag och ställer till det därhemma. Sådana är vi människor. Ibland behöver vi erfara frånvaron för att längta ännu mer efter Gud. Ett av Johannes av Korsets grundteman är, att det vi erfar som frånvaro, tomhet, torka, öken och svårighet får oss att växa ännu mer i längtan och hopp.

Det är viktigt att situera Johannes av Korset inom ramen för mysteriets fullhet. Man säger ibland att Teresa av Jesus kompletterar Johannes av Korset. Hon betonar det personliga mötet med Jesus som sådan. Hon ser på hela livet som en vandring med Jesus och bönen som att vara med och i Jesus. Johannes betonar mer det Jesus gör genom sitt kors, alltså frälsningen. Vi möter Jesus Kristus och vi måste ta emot det han gör med och i oss och i världen, frälsningen. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Det brukar man kalla Lilla Bibeln (Joh 3:16) och det ger oss hela detta perspektiv. Fadern har gett oss sin Son för att vi genom att tro på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det kallar man teologiskt rättfärdiggörelse. Sedan har det blivit så att man i de olika kristna traditionerna har betonat lite olika. För lutherdomen är rättfärdiggörelsen ett mycket tydligt begrepp. I katolsk tradition talar man mer om heliggörelse och i ortodox om gudomliggörelse. Det är glädjande att man i vår tid ser att i grund och botten är det samma sak vi betonar. Jesus har kommit för att befria oss, rättfärdiggöra oss, sakta men säkert heliggöra oss för att vi skall få del av gudomliggörelsen. Man kan se utifrån lite olika perspektiv, men i grund och botten innebär det alltid den väg, den smala väg vi får gå. Vi får lösgöra oss från allt som hindrar oss på vägen.

Det är därför Johannes av Korset har skrivit ”Bestigningen av berget Karmel”, en tjock bok som inte många vågar sig på. Där betonar han det mer asketiska, vad vi kan göra i vår fattigdom. Då är det bra att tänka på en bergsbestigning. Vi får inte ha med oss för mycket bagage, för mycket packning. När jag skulle delta för första gången i världsungdomsdagen som gick till Rom, var det några flickor som hade med sig alla möjliga beautyboxar. De trodde att andra skulle hjälpa dem att bära väskorna. Men det var ingen som gjorde det, så de fick åka tillbaka hem. Vi kan ibland ha för mycket bagage. Vi kan också sitta fast i minnen. Det kan vara så mycket vi bär med oss och som vi måste lämna, om vi skall kunna gå vidare på Jesu väg.

Därför är det viktigt att vi lever i ett ständigt nu. Det är nu Gud möter mig.  Det är nu Gud ser på mig. Det är nu jag får klippa bort allt det som hindrar mig. Här använder Johannes av Korset en klassisk bild av fågeln som är bunden. Den kan vara bunden av en tjock kedja eller av en sytråd. Men då är den inte fri. Man kan vara bunden av en kedja, de svåra synderna som man måste få förlåtelse för och göra bot för, eller de små bindningarna. Vi kan vara bundna vid så mycket. Det kan vara fina apparater, vackra kläder och allt det som kan tyckas lite obetydligt, men som ibland kan binda oss mer än vi själva förstår. Därför beskriver Johannes av Korset ingående vad vi i mänsklig kraft förmår. Vi förmår faktiskt något, eftersom vi har fått en frihet. Vi behöver inte alltid ha den bästa platsen i sällskapet. Vi behöver inte alltid känna att vi står i centrum. Vi behöver inte alltid följa modets nycker och ha allt det som kan tyckas självklart. Mer och mer kan vi befrias och klippa av trådarna.

Det är då vi kommer till det stora och omvälvande. Vi kan inte frälsa oss själva. Vi kan inte befria oss själva, utan Jesus måste göra det. Det beskriver Johannes av Korset i ”Själens dunkla natt”. Vi måste stå där blottställda, fattiga i anden, oförmögna, utblottade, med tomma händer, som Thérèse av Jesusbarnet säger. Hon karakteriserade vår inställning genom att säga att vi ”står med tomma händer”. Vi har inga förtjänster att erbjuda och åberopa oss på, men om vi står där med tomma händer, skall Gud fylla dem. Vi måste identifiera oss med den heliga tiggaren, med änkan i templet som ger allt i offerkistan, Man kan se det på olika sätt. Jag behöver upptäcka att det är Jesus själv som måste frälsa, rädda och befria mig.

Vad är det då jag skall bli befriad från? Det är det som Johannes av Korset kallar apetito (aptit). Teologiskt talar man då om begärelse, ursynden, arvsynden, alltså att vi tenderar att bara se till vårt eget bästa, vårt eget behag, vår egen framgång, vår egen bekvämlighet. Det sitter mycket djupt. När det går upp för oss att det är så, är det faktiskt en stor sorg. Men samtidigt, och det tror jag är mycket viktigt, att detta, som den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) betonar, skall påminna oss om vårt ständiga behov av Jesu frälsande kärlek. Vi behöver alltid Jesus som Frälsare. Vi kan inte själva bli vackra inför Gud. Vi kan inte själva sminka oss vackra, utan vi måste gå igenom den process som kallas själens dunkla natt. I ”Bestigningen av berget Karmel” betonar Johannes människans bidrag, möjligheter och det är en hel del. Men när det kommer till själva det djupaste, då är vi oförmögna.

Då måste Jesus låta oss få del av sin Getsemanenatt. Den kan uppträda i otaliga gestalter. Vi drabbas mest där vi är som känsligast. Johannes skriver boken för några bröder och systrar i Karmels kloster, dit de har kommit för att be. Där upptäcker de att de inte kan be. Det som de mest hade satsat på och helst ville göra, det såg de att de inte kunde. Det är bara tomt, tråkigt och intetsägande. Reningen är väldigt viktig att förstå. Jag behöver inse mitt totala behov av Jesus. Han vill hjälpa mig, Det är hans största önskan och det är därför han har dött på korset för att befria mig från synden, begäret, aptiten. Då inleds en befrielseprocess som kan yttra sig på många olika sätt. Vi kan inte slå upp hans böcker och säga, att vi bara skall göra si eller så, så går det bra. Det är inte en receptbok, utan det är goda råd, eftersom varje människas historia är unik. Det får vi aldrig glömma. Min frälsningshistoria, min bönehistoria kommer aldrig att upprepas. Gud har skapat mig som en unik personlighet med en unik historia som aldrig kan kopieras och klonas. Det är underbart att vi är så viktiga för Gud, att vi aldrig kan upprepas eller ersättas. Men det gör det också lite svårare, eftersom vi inte kan säga att vi skall göra så eller så, tänka det eller det, utan vi måste ut i öknen. Vi måste gå den smala vägen och försöka ta till oss Guds omsorg och befrielse.

Det är då vi måste lyssna till Anden. Här kommer den tredje boken av Johannes av Korset, ”Levande kärlekslåga”, in. Inom oss har vi Anden. Att lära sig att känna igen Andens tilltal och röst är viktigt. Men Anden talar ofta mycket diskret. Vi ser i Bibeln, att Anden kan tala genom stormvinden som kommer över apostlarna. Men oftast sker det som den sakta susningen, som profeten Elia hörde. Därför är profeten Elia så viktig i Karmels tradition. Man får lära sig att lyssna till den stilla susning, som Gud genom Anden uppväcker i oss.

De tre böckerna, ”Bestigningen av berget Karmel”, ”Själens dunkla natt” och ”Levande kärlekslåga”, beskriver de olika etapperna i den andliga vägen. Men i Johannes fjärde verk, ”Andlig sång” får vi en slags överblick. Här använder han klassiskt material, ”Höga Visan”, som otaliga helgon och mystiker har kommenterat, just eftersom den uttrycker själens möte med den levande Guden. Här beskrivs mötet mellan Brudgum och brud, Kristus och Kyrkan och Kristus och själen. Redan i det gamla förbundet såg man ett möte mellan Israel och Israels Gud. Det är ett ständigt möte. Redan det gamla förbundet var medvetet om att man mötte Gud i allt. Det är därför vi måste läsa det Gamla testamentet för att förstå, hur man i livets alla omständigheter var medveten om Guds handlande och Guds närvaro. Ofta tycker vi att det bara är historier om en massa krig och olyckor. Men det är just där vi måste möta Gud.

Vi kan bara tänka på hur det är för dem som nu lever i Ukraina, Jemen och andra länder. För vissa kan Gud tyckas vara ännu närmare, medan vissa förtvivlar och ger upp hoppet. Vi är olika. Vissa kommer Gud närmare när livet är svårt. Man mer ofta mer när det är jobbigt än när det är bra och fint. Även människor som säger att de inte tror på Gud går och tänder ett ljus i kyrkan när det händer någonting. Så fort det är en katastrof är kyrkorna öppna, så att man kan komma dit och tända ljus. Även människor som aldrig skulle drömma om att gå in i en kyrka rusar plötsligt dit. Det finns något i människan som ändå driver henne att söka Guds ansikte, speciellt när det är tungt och svårt. Men sedan glömmer man bort att tacka honom, när det är bra igen.

Det är viktigt att lära känna sig själv. När söker jag Gud och närmar mig honom? Är det bara när det är jobbigt och svårt eller är det också när det är fint? Att tacka Gud för allt är stort. Det finns en psalm i Svenska Psalmboken: ”Tack min Gud för allt som varit” (Sv.Ps. 306), där det räknas upp allt som man kan tacka Gud för. Det lär har varit den heliga Maria Elisabet Hesselblads (1870-1957) älsklingspsalm. Det är dock svårt att tacka Gud när det går oss emot. Men tacksägelsen mjukar liksom upp själens hårdhet. Därför är eukaristin, Kyrkans tacksägelse, så viktig för att förvandla oss. Vi kan säga att ”Andlig Sång” är en sammanfattning av hela den andliga vägen.

Många brukar fråga vilken bok de skall börja läsa av Johannes av Korset. Då brukar jag peka på ”Levande kärlekslåga”. Men det bryr man sig ofta inte om, för alla vill läsa ”Själens dunkla natt”. Det är Karmels bestseller. Faktiskt ät det något som man även i en sekulär bakgrund kan ta till sig. Vi behöver alla gå igenom en slags öken, en torrperiod, för att fördjupa vår inre människa. Det ligger i människans natur att inse, att hon behöver prövas. Man behöver ett visst tuggmotstånd, speciellt i en kultur som är så inriktad på immediate gratification (omedelbar tillfredsställelse). Man vill lära sig allt på en enda gång, man vill hitta en ofelbar bönemetod och man vill själv göra allt. Det kanske är det största hindret, att vi glömmer bort att det är Gud som skall frälsa oss i Jesus Kristus. Därför är ”Själens dunkla natt” så viktig, för den lär oss att det viktiga är vad Gud gör. Även om vi har läst ”Bestigningen av berget Karmel” och försökt att göra allt vi skall göra, står vi där med tomma händer. Vi har inte kommit uppför berget. Vill man ha överblicken kan ”Andlig Sång” vara mycket bra. Det är den mest bibliska boken av Johannes genom att den mycket tydligt anknyter till Höga Visan. Även Teresa av Avila har skrivit en kommentar till Höga Visan.

Jag måste först se på mig själv och se vilken del av mysteriet det är som jag har öppnat mig mest för. Var har jag min tyngdpunkt och styrka? Är det korset eller uppståndelsen? Det kan också vara det andliga barnaskapet som hos Thérèse av Jesusbarnet. Det är intressant att se, att när hon kom till klostret fick hon ta emot detta mysterium, av Jesusbarnet. Men efter en tid valde hon att till sitt namn lägga till: av det heliga anletet, d.v.s. Jesu lidande anlete. Ju mer hon levde sig in i att vara ett Guds älskade barn, desto mer förstod hon också korsets mysterium. Allt går in i vartannat.

Vi har Broder Lorens som har skrivit om Guds närvaro. Han betonar uppståndelsen, att den uppståndne Herren är med i vårt liv. Kristus lever och verkar i sin Kyrka och i allt det som sker. Det sker i och med honom. Broder Lorens är kanske den karmelitiska gestalt som människor i vår kultur och vår bakgrund har lättast att identifiera sig med. Det är betecknande att hans skrifter utgavs första gången på ett frikyrkligt förlag långt innan karmeliterna kom till Sverige. Det var en röd liten bok, inte ”Maos lilla röda” utan ”Broder Lorens lilla röda”. Den ger en praktisk handledning till att leva i Guds närvaro. Han var en enkel lekbroder som mest var sysselsatt med att laga mat i köket och upphandla vin på landsbygden. I Sverige vill vingårdarna ha gårdsförsäljning, men det går inte här. För Broder Lorens var det inga problem att åka ut och köpa vin på gårdarna. Här ser vi en kulturskillnad. Det är viktigt att upptäcka Gud i sin vardag, att Gud är närvarande i våra vardagliga sysslor. Det är något vi ibland glömmer bort. Vi möter inte Gud bara när vi är i kyrkan eller när vi är på reträtt. Vi är förenade med honom dag och natt, i vårt arbete men också i de sömnlösa nätterna eller när vi drömmer.

Gud är aldrig långt borta. Han är alltid där som vår Frälsare och Herre. Det perspektivet måste vi alltid ta med oss. Allt som sker, det sker i Guds närvaro. Förr sade man ofta lite skrämmande: Gud ser dig, svär inte. Men Gud ser oss, han älskar oss, och då låter vi antagligen bli att svära. Nu för tiden har svordomarna blivit en integrerad del av språket. För dem som kommer till Sverige är ofta svordomar det första de lär sig. Jag minns när man intervjuade en mycket from syrianska, att hon svor som en borstbindare. Antagligen förstod hon inte att det var svordomar, men dessa kraftuttryck var det första hon hade lärt sig. Vi blir så lätt influerade av den miljö vi lever i. Därför är det viktigt att bli medveten om att Gud är med oss. Han ser oss. Han hjälper oss att hitta rätt i den värld som är vår. På det sättet kan vi också evangelisera vår vardag, upptäcka mer och mer blinda fläckar, där vi inte har sett Guds närvaro.

I vår mentalitet och kultur är ofta naturen den naturliga mötesplatsen med Gud. Folk går inte så mycket i kyrkan, De går ut i naturen och söker stillheten och anar Guds närvaro där, men man har ofta svårare att se Gud i sin nästa. I andra kulturer har man svårt att förstå att vi svenskar är så naturbundna. För andra är Gud närvarande i människomassorna i staden, på playan och på piazzan. Där är det naturligt att se Gud i sin nästa. Vi behöver lära något av varandras kulturer och mentaliteter. I Kyrkan är allt allmängods. Alla rikedomar är till för alla. Under en reträtt har vi både chansen att upptäcka Gud i naturen och i vår nästa. Vi kan gå ut och ana något av Guds skönhet. Det kan vi också göra i de människor vi är tillsammans med, som vi inte får prata med men som vi ser. Också i dem får vi ana något av Guds närvaro. Det kan vara lite svårare för oss.

Det är bra att inse att vi får de svårigheter vi har att kämpa med av Gud. Då blir det lättare på jobbet eller i familjekretsen, där vi kan ha våra medmänskliga svårigheter. Vi får se varje människa som Guds avbild. Genom dopet blir vi ett tempel åt Gud. Grundperspektivet som vi utgår från är att Gud vill möta oss överallt och alltid. Det var därför vi började med citatet av Johannes av Korset. Gud har skapat allt. Allt skapat pekar tillbaka på Skaparen. Han vill frälsa allt genom Jesus Kristus. Han har gett oss Anden som inifrån driver oss att söka honom. Det handlar om hela Treenighetens liv. 

Då kan vi tänka på Elisabeth av Treenigheten, som påminner oss om dopets värdighet, att den heliga Treenigheten bor i oss som i ett heligt tempel genom dopet. Vi får i vår bön alltid förena oss med Jesu bön till Fadern. Vi ber Fader Vår tillsammans med Jesus. Det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att vår kristna bön är mer en delaktighet i Sonens bön till Fadern än vår ensak. Vi får alltid ansluta oss till Sonens bön. Det är speciellt viktigt, när vi går på tomgång, att vi får använda oss av Sonens bön, av Jesu bön till Fadern, och att Fadern ser något av Jesus i oss, eftersom vi genom dopet är infogade i hans mystiska kropp. Fadern ser alltid på oss för att locka fram något av Jesus i oss.

Vi kan se på varandra på det sättet och försöka känna igen något av Jesus i varandra. Det gäller speciellt när vi har svårigheter med varandra. Det är då vi sätts på prov. Vi får inte ge upp. Vi kan ta ett klassiskt exempel och tänka på en mor som sörjer över att barnet inte riktigt blev det hon hade tänkt sig. Hur många gånger möter jag inte mödrar och mormödrar som sörjer över att deras barn har övergivit Jesus och Kyrkan. Det gäller då att ändå försöka se att det finns något kvar av Jesus, någonting djupt inom barnet. En mor kan ju inte ge upp hoppet. Hon hoppas ända in i det sista att det bästa, det finaste, det vackraste skall komma fram i dagen igen, även om barnet har gått helt andra vägar.

Då tänker vi på Jungfru Maria som också är Kyrkans mor. Vi måste bearbeta våra mänskliga, vardagliga erfarenheter i trons ljus, så att vi hela tiden lever i Guds närvaro. Vi är ett heligt tempel, där Gud själv bor. Vår nästa är skapad till Guds avbild och genom dopet bebodd av Treenigheten. Hela skapelsen har framgått ur Guds hand och han bär den i sin hand. Allting kan i princip hjälpa mig att komma Gud närmare.

Här måste vi påminnas om korset, det svåra, jobbiga och obehagliga. Också det ropar på frälsning. Vi lider alla av det fruktansvärda kriget i vårt närområde, men det ropar på Guds frälsning. Alla de ukrainare jag har mött har utstrålat en öppenhet. När de firade påskdagens mässa i Domkyrkan kl.6 på morgonen såg man först på deras ansikten bara sorg, dysterhet, hopplöshet. Men till sist bröt det ändå fram ett leende, en stilla påskglädje. När påskmaten välsignades med vigvattnet bröt lite glädje fram. Hur svårt livet än är, kan vi aldrig ge upp hoppet om uppståndelsen. Därför är det så viktigt att vi anknyter själens stämningar eller omständigheterna till trons mysterium. Vi behöver se att det finns ett samband mellan det som sker i mig och i världen och Guds handlande. Därför är Guds försyn så viktig. Allt det som sker kan föra oss närmare Gud. Vi får inte missförstå det som så att Gud planerar en hel massa hemska saker för att göra livet svårt. Men han har gett skapelsen en autonomi. Människan har sin frihet att göra gott eller ont. Bakom allt detta finns en horisont av Guds barmhärtighet, kärlek och nåd.

Vår uppgift är att ta emot detta och göra det möjligt för Gud att arbeta i världen, så att vi blir verktyg i hans hand och inte hindrar hans verk. Det är därför vi behöver frälsningsprocessen. Det är därför vi behöver bestiga berget, göra det lilla vi kan, som ofta är lite mer än vi tror. Vi får sedan låta oss frälsas och komma ihåg att det betyder att låta sig älskas, även om livet är svårt och tungt, och låta sig befrias. Det lilla ordet låta sammanfattar vad frälsningen innebär, för det är bara Jesus som kan frälsa oss. Vi måste låta honom göra det genom det som sker. Vi blir som vaxet eller leran i skulpturen som krukmakaren formar. Om vi då tycker att livet hanterar oss hårdhänt, får vi tro att det är Guds milda händer som ändå lite klämmer till. Vi kan ana något av uppståndelsen, härligheten och det nya livet.

Vi har ett sjätte sinne för att se Guds härlighet och skönhet i naturen, inte bara när det är som vackrast ute utan också en grådaskig dag i Stockholms eller Uppsalas förorter, i den värld som är lite jobbig. Försök tänka efter under de här dagarna var jag har min karism, vad är det i mysteriet som jag känner för, vad är det som har drabbat mig mest? Är det Jesu person och är jag som Teresa av Jesus? Är det korset och är jag som Johannes av Korset? Är det Treenighetens mysterium som hos Elisabeth av Treenigheten eller uppståndelsen som hos Broder Lorens. Det kan också vara en annan del av mysteriet, t.ex. den Helige Ande, som har fångat mig. Det är inte alla som vet att Broder Wilfrid (1927-2013) hette Wilfrid av Kristus Konungen. Han menade, att Kristus är världsalltets Konung och att han möter oss överallt. Hela skapelsen genljuder av hans lov och han är i färd med at frälsa och helga allt.  Vi är på väg till Kristi återkomst när han skall bli allt i alla.

Vi kan närma oss Kristi mysterium på så många olika sätt. Egentligen har vi alla en unik mosaikbit i Kristusmysteriet, eftersom vi inte är kopior av varandra. Johannes av Korset och Teresa Benedikta av Korset, Edith Stein (1891-1942), ser båda på korset men utifrån olika synvinklar. Även korsets mysterium kan vi betrakta lite olika. Johannes av Korset ser mer på det som man kallar mortificatio, alltså att korset får oss att dö bort från allt syndigt, själviskt och självupptaget, medan Teresa Benedikta, Edith Stein, som dog i Auschwitz ser på korset som reparatio, att Kristus genom korset återställer, reparerar och bygger upp på nytt. Naturligtvis finns båda aspekterna med i korset. Det är ändå lite olika hur vi ser även på samma mysterium.

Det är så vi får se på hela Kyrkan, att vi alla har vår lilla pusselbit i detta mysterium. Det finns en Kristusbild som består av små fotografier av människor. Först ser man bara Kristus. Går man nära ser man en massa små fotografier. Det är en mycket vacker bild av Kyrkans mysterium, att vi alla är infogade i Kristus. Om vi hade någon konstnär här skulle han kunna göra en sådan Kristusbild av oss som är samlade här, där vi alla återspeglar något av Jesus för varandra. Det är det som påven Franciskus menar med synodalitet, alltså att vi vandrar tillsammans, hjälper varandra, uppbygger varandra, stöder varandra men också förargar varandra, trampar varandra på tårna, vållar varandra bekymmer. Också det ingår i vår helgelse att vi ibland gör det svårt för varandra. Det betonar Johannes av Korset så starkt. Han har starka ord som många värjer sig mot. Han törstar efter att bli föraktad. Om man gör det blir man inte så kränkt av allt som sker. Vi lever i en kränkthetens kultur, Man blir kränkt av allt möjligt. Men om man har föresatt sig att längta efter att bli föraktad, något som inte får misstolkas som om man vill bli en dörrmatta, om man har dragit ner på förväntningarna, då tål man lite mer av kränkande ord och uttryck. Redan i förskolan skriker barnen svordomar och könsord till varandra. Vi lever i en kultur där man mycket lätt tar till kränkande uttryck. Har vi då fått en försvarsmur mot detta, tar vi inte åt oss det, även om det naturligtvis är en liten pil som träffar och sårar oss, för vi tycker bättre om att bli kallade för gullunge.

Vad jag vill säga är att vi alla är en del av Kristi mysterium. Han är huvudet för kroppen och han håller på att helga, frälsa, rättfärdiggöra och gudomliggöra hela sin mystiska kropp. Han vill bli allt i alla. Han vill bli Kristus Konungen. Vi är delaktiga i denna process. Johannes av Korset kan på olika sätt hjälpa oss att ta till oss detta. Därför är det bra att tänka efter vilken aspekt av Kristusmysteriet som är mig närmast. Om det är korset och då korset som Kristi verk, vad han gör, då är det kanske ”Själens dunkla natt” som jag först måste ta del i. Eller om det är vad vi kan göra för att hjälpa Jesus för att bära korset, är det snarare ”Bestigningen av berget Karmel”. Eller är det vad resultatet har blivit, att vi behöver lyssna mer till Andens röst och bli genomglödjade av den levande kärlekslågan. Då är det ”Levande kärlekslåga”.

Eller tvärtom, är det något jag har försummat? Kanske det är uppståndelsen? I vår värld är det inte lätt att tänka på uppståndelsen, när allt är så hemskt. Då kanske jag behöver läsa om ”Den levande kärlekslågan” eller om överblicken, ”Andlig Sång”. Men även om man försöker ge människor råd, gör de som de vill. Den friheten har vi, vilket är viktigt att komma ihåg.  Man behöver inte alls läsa Karmels litteratur. Man kan läsa ”Andliga övningar” av Ignatius av Loyola (1491-1556) eller något av den helige Aloisius (1568- 1591) eller vem man nu vill lära känna.

Det viktiga är att se att de heliga bara är redskap som vill leda oss vidare till Jesus. De är vänner på vägen. Det är inte dem vi skall haka upp oss på, utan de skall leda oss vidare in i mysteriet. Vi är alla presumtiva helgon. Det är därför Paulus skriver sina brev adresserade till bestämda församlingar. I vår tid kunde det vara till de heliga i Rinkeby eller Danderyd. Vi får aldrig glömma att genom dopet är vi redan infogade i Guds heliga folk. Vi har fått ett frö av helighet, ett senapskorn som skall utveckla sig. Vi alla kan bidra till denna helighet genom vårt liv. Men det sker av nåd, inte av egen förtjänst. Därför är det så viktigt att komma ihåg vad Johannes av Korset vill påminna oss om, att vi alltid och överallt lever i Guds närvaro. Det är alltid och överallt vi möter Kristus, den Korsfäste och Uppståndne. Det är alltid och överallt som vi är ett heligt tempel åt Gud och som Anden arbetar i oss. Vi är infogade i Kristus. Vi tillhör hans mystiska kropp. Allting som vi är med om, utom oss och inom oss, uttrycker Guds omsorg och kärlek. Vi avslutar med de ord vi började med, nr 15 av Fullkomlighetens grader.

Kom alltid ihåg, att allt som händer er, antingen det nu är lyckosamt eller obehagligt, kommer från Gud. På så sätt skall ni inte bli övermodig i det ena fallet och modlös i det andra. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.