H.E. kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Johannes av Korset – Nattens mysterium

20-23 juni 2022, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med en av Fullkomlighetens grader av Johannes av Korset, nr 16

Kom alltid ihåg, att ni inte har kommit hit av något annat skäl än för att bli helig, och låt därför ingenting råda i er själ som inte leder fram till helighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Genom vårt dop har vi redan fått del av Guds helighet. Vi har blivit ett tempel åt den heliga Treenigheten. Gud bor ständigt i oss för att förvandla, helga och rena oss. Det är viktigt att vara medveten om detta, så att atmosfären inom oss präglas av det. Samtidigt kan väderleken i själen växla, liksom den gör omkring oss. Ena dagen kan det vara sol, glädje och fröjd och andra dagen kan det vara tårar och svårigheter. Det är då viktigt att ändå bevara inriktningen på mötet med Gud. Vi kan inte göra så mycket åt humörsvängningar och de stämningar som ständigt sveper in och förändrar sig, men vi kan mitt i allt detta ha kompassen riktad mot Guds Du. Det är det som bönen hjälper oss att göra, att leva i en Du-relation till Gud. Ibland frågar jag människor vad Gud spontant är för dem, om det är Han eller Du, om Gud är som ett objekt för våra tankar eller en levande relation till en person. Bibeln är hela tiden inriktad på, att vi skall ha en direkt relation och dialog med Gud. Det är likadant i förhållande till människor. Vi kan se dem som schackpjäser som vi bollar med eller som unika människor som vi ser i ögonen. Hela vårt liv präglas av antingen det ena eller det andra. Det är mycket viktigt att hålla oss till Du-relationen med Gud och med vår nästa, för då blir vi ett äkta jag. Vi kan bara bli ett jag i relation med ett du. Fungerar det, så blir vi också ett vi i Kyrkans liv.

Bönelivet är en termometer på själens hälsotillstånd. Det är inte så mycket beroende av hur vi känner det, om vi är lite mer uppåt eller om vi är lite mer dystra eller splittrade eller om vi är koncentrerade. Det är viktigt att förstå, att bön inte har så mycket med tankeskärpa och koncentration att göra som med tro, hopp och kärlek. Det är Johannes av Korsets stora uppgift att hjälpa oss att hitta den teologala grundnivån, där vi ständigt låter Gud älska oss, och sedan försöker besvara kärleken. Vi har ett bud att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ, men det kan vi bara göra om vi tar emot kärleken och försöker besvara den. Det är så alla föräldrar försöker göra med sina barn. Ett litet barn behöver mycket kärlek och det suger liksom åt sig den och försöker visa det på sitt lilla sätt. Det är viktigt att barnen får omsorg och kärlek. Man berättar hemska saker om vad som har hänt på barnhem, där många barn dör för att de inte har fått någon omvårdnad. Faktiskt behöver en ung människa kärlek en bra bit upp i åldern. Vi förblir alla Guds barn på det sättet. Vi behöver alla Guds kärlek för att växa och frodas. Vi måste suga åt oss kärleken som en näring. Vi är som ett gott träd som bär god frukt (Matt 7:15-20), om vi får näring, omvårdnad. Då kan nådens sav flyta inom oss och förvandla oss mer och mer av Guds nåd. Det avspeglas i vår bön. Livet och bönen måste gå in i vartannat.

Den helige Antonius (251-356), ökenfadern, sade att antingen ber vi alltid eller aldrig. Det måste vi förstå rätt. Vi kan inte alltid be böner och läsa rosenkransen, men vi kan alltid leva i en grundbön, ha en grundrelation med Gud. Augustinus (354-430) har ett ord som tydligt uttrycker detta. På latin låter det lite bättre: videntum videre (att se på den som ser på oss). Gud är alltid den seende Guden. Genom att han ser på oss kommer vi till. Det är så viktigt att se på Gud, besvara hans blick. I evangeliet ser vi hela tiden, att människor bara genom att Jesus ser på dem, kastar näten och följer honom. Det säger liksom klick. När Jesus såg på Peturs och Andreas sade det klick. De lämnade allt och följde honom. Men så är det inte alltid, utan ibland är det mödosamt att fästa vår blick på Jesus. Det finns bilder av nunnedräkter som man hade förr. Nunnorna såg genom en rund strut och skulle bara titta rakt fram och inte titta på en massa andra saker. Det var en symbol för att vi inte skall titta hit och dit och se på vad andra har på sig eller hur de ser ut. På klosterspråk talar man om modestia oculorum (ögonens blygsamhet). Vi ska inte sitta och titta på allt möjligt.

Det finns en ögonens askes och en ögonens kontemplation. Vi skall försöka se Gud återspeglad i allt det vi ser, i naturens skönhet, i människors skönhet, i tingen och på så sätt besvara Guds blick, Guds allseende blick. Det spelar en stor roll hur människor ser på varandra. Påven Johannes Paulus hade en blick som såg rakt in i en. Då blev man också lite darrig. Även om det är en barmhärtig blick syns svagheten. Gud ser rakt igenom oss. Vi kan inte dölja något. Han ser med barmhärtighet på oss, ibland med glädje, men ibland också med sorg över att vi är så illa kantstötta eller självupptagna.

Att öva upp blicken är mycket viktigt, också för vår bön, så att ögonen inte flackar hit och dit. Ibland kan vi tänka att vi ungefär som hundarna får en strut för att inte klia oss och fastna vid något. Då är det också lättare att se på människor med kärlek och glädje, liksom en mor som ser på sitt lilla barn, liksom två älskade människor ser på varandra. Jag tror det börjar försvinna i vår tid, för idag tittar man mer på en liten apparat. Man kan se två unga människor, som man förstår är förälskade, sitta på en restaurang. Istället för att se på varandra tittar de på var sin telefon. Sitter man på tunnelbanan kan man räkna dem på ena handens fingrar som inte tittar på sin mobil. De är lätt att vi glömmer bort att öva upp blicken. Det har mycket att göra med vår bönerelation till Gud, att vi är medvetna om, att han ser på oss med stor kärlek.

Säkert har vi alla mött människor som har haft en sådan blick och sett på oss med kärlek. Ibland är det just gamla människor. Jag har besökt många kloster i mitt liv. Där har det nästan alltid funnits äldre munkar och nunnor som inte har kunnat göra så mycket. Men de sitter och tittar vänligt på folk och nickar lite åt dem. Bara det kan uppmuntra. Vi hade en Josefssyster i Stockholm som hette syster Ingrid. Hon åkte ofta tunnelbana och sade, att det är så underbara ungdomar i Stockholm. Det berodde mycket på att hon hade en utstrålning. Alla ville hjälpa henne. När jag hade käpp på tunnelbanan behövde jag bara komma in, så var det ungdomar, speciellt unga flickor, som erbjöd mig plats.

Vi behöver bli medvetna om, att vi är ständigt betraktade av Gud. Gud kontemplerar sitt mästerverk i oss. Gud skapar bara mästerverk. Ett mästerverk är alltid i utveckling och tillväxt. Det är ibland vårt problem att vi stannar i växten och tycker att vi är bra som vi är. Jag sköter mitt jobb. Jag skall inte behöva betala kyrkoavgift. Jag är skötsam. Vi kan ibland bli lite fastfrusna i vår egen förträfflighet. Vi måste alltid balansera mellan ytterligheterna. Vissa människor har en tendens att överdriva på ena hållet eller andra sättet. Vi får inte heller fastna i självömkan och tycka att vi är misslyckade individer. Svårigheten är att man ibland kan pendla. Vi får tro att Gud har lyckats när han har skapat oss och att han vill att vi skall vara den vi är. Men det betyder inte att han gillar allt vad vi gör, tänker och säger. Många människor i vår tid har svårt att förstå skillnad på sak och person. Till exempel om Kyrkan säger att vi är emot abort, betyder det inte att man är emot själva personen utan det personen gör. Men i vår tid identifierar man sig mycket mer med vad man gör än vad man är. Därför blir man genast upprörd, om man säger att man inte får göra det och det. Det är en av de stora svårigheterna i Kyrkans liv och i våra relationer. Gud har skapat oss till det vi är, och han vill att vi skall vara den person vi är.

Vi är älskade som den vi är. Men just därför är det också viktigt att det vi gör står i överensstämmelse med vår värdighet som Guds avbild, som Guds barn, som kallade till helighet. Det är därför vi behöver filas av. Johannes av Korset har ett ord som man först kan tycka vara lite jobbigt. Han säger till bröderna i klostret, att de skall leva i klostret och se på alla andra som hantverkare som skall fila av och hugga bort det hos dem som inte är bra. Det kan tyckas lite cyniskt, men det ligger en hel del i det. Vi får hjälp av andra. Hela Kyrkan bygger på att vi hjälper varandra att bli heliga. Då är det ibland tillfälle till det man brukar kalla correctio fraterna, broderlig och systerlig förmaning. Samtidigt är det något av det svåraste i vår tid att ge, eftersom vi är så snarstuckna, ett gammalt svenskt ord som vi inte använder så mycket, men som är mycket modernt, eftersom man så lätt blir kränkt. Egentligen skulle vi vara mycket tacksamma om någon kom och sade, att vi inte behövde köpa nya kläder varje vecka eller lägga alla våra pengar på smink. Då blir det lätt så att man fastnar. Jag talade med en dam för inte så längesedan som sade, att nu ville hon inte träffa sin väninna mer, för hon talade bara om smink hela tiden. Man kan tåla att höra det någon gång men inte gång på gång. Det är svårt att hålla uppe en relation, om man fastnar vid någonting. Vi måste kunna hjälpa varandra med kärleksfull broderlig och systerlig kritik. Men det är svårt både att ge och att få.

Också i klostren är det svårt, men man är, som Johannes av Korset säger, där för att få hjälp att bli avfilad. Vissa saker ser alla andra men inte man själv. Alla är medvetna om att det är en viss persons svaghet, men ingen vågar riktigt säga det. Då kan det bli bråk. På arbetsplatser blir det omplaceringar, eftersom man inte kommer överens och ingen vågar säga någonting. Så kommer facket in och man köper ut personer i fråga. Så kan det bli också i kyrkan. Skulle man bara lyssna på Johannes av Korset skulle det bli mycket lättare, men det är svårt. Vi tycker inte om ifall någon kommer och säger att reträtten man varit på var misslyckad och man vill ha pengarna tillbaka. Det är lätt att inte riktigt förstå att vi behöver de andra. Det gäller också de omedvetna nålstygnen. De flesta har inte planerat i veckor att vara stygga eller säga något olämpligt, utan det kan, som Teresa av Avila säger, bero på magbesvär eller något annat som gör att man inte är så vänlig i kön till frukosten. Här har Johannes av Korset något viktigt att säga till människor i vår tid. Vi behöver inte vara så snarstuckna, utan vi kan reagera vänligt om någon säger att vi är misslyckade individer. Man kan säga: Tack, raring, jag vet det, men jag litar på Guds hjälp. Vi får ha ett litet förråd av fraser för att avdramatisera det hela.

I grund och botten vet vi, att vi inte är heliga till 100 %. Vi har våra fel. Vi fastnar i vissa saker, men ändå är vi föremål för Guds oändliga kärlek. Den insikten måste människor ta till sig, för då blir livet oändligt mycket lättare. Man hakar inte upp sig på allting. Är jag lite nere idag, är det inte hela världens undergång. Har jag ont i magen eller i huvudet eller är människor grälsjuka, är det inte världens undergång, utan allt som sker kan hjälpa mig att komma Gud närmare. Guds försyn talar vi om. Gud vill inte att vi skall vara arga på varandra på arbetsplatsen. Men om vi råkar vara det, får vi hitta ett förhållningssätt till det. Vi får ligga lågt och inte bara drämma till med vassa repliker, utan vi kan ta det lite lugnt.

Gud försöker helga människan genom sin nåd.  Allt som sker i vårt liv skulle kunna hjälpa oss att komma mer och mer in på helgelsen väg. Men då måste vi ha siktet inställt på det och inte fastna på vägen utan vara mycket medvetna om, att vi är kallade att förvandlas av Guds nåd, att frälsas, helgas, renas och inse att allt det som sker kan hjälpa oss. När Johannes av Korset skriver sina böcker, skriver han till människor som har satsat allt på bönen. Han skriver till bröder och systrar som lever i kontemplativa kloster, där man egentligen inte gör något annat än ber. När det förr eller senar händer att bönen inte fungerar är det mycket svårt för dem.

Det kan vara lite annorlunda för en människa som lever ute i världen. Där kanske krisen kommer i familjen. Det kan vara på arbetet. Det kan vara en psykisk kris. Det kan vara en existentiell kris. Vad Johannes av Korset vill säga är, att en kris inte är något farligt utan en väg till en djupare relation med Gud. Det är något som många behöver ta till sig. Om det hakar upp sig i äktenskapet, är det för att man skall komma varandra närmare. Om det inte fungerar på en arbetsplats, är det för att man skall försöka hitta en bättre väg framåt. Om det inte fungerar i mitt böneliv, är det för att jag måste söka en djupare relation med Gud på trons, hoppets och kärlekens plan. Om jag inte kan tänka på Gud, om jag inte kan göra någon slags känslomässig bön, då betyder det att jag har fastnat i de instrument som inte kan leda mig vidare. Vi måste upptäcka den övernaturliga organismen, kraftkällan, de teologala dygderna. Ordet dygd på latin är virtus som också betyder kraft. Det är en dynamisk kraft i oss. Tron, hoppet och kärleken är vårt sätt att förhålla oss till Gud. Sedan har vi andra dygder som sparsamhet och generositet för att förhålls oss till livet omkring oss. Men vi måste upptäcka att det finns instrument, antenner, för att fånga upp signalerna från Gud, så att vi kan växa i de teologala livet. Kom ihåg vita teologale när det kommer en kris. Det är bra att ha sådana bilder för att komma ihåg. Vi har då en beredskap.

Johannes av Korset delar upp natten i sinnenas natt och andens natt. Det första är sinnenas natt. Vi sitter fast i våra sinnen. Vi fastnar i upplevelser, erfarenheter, sinnesstämningar, känslor. I vår kultur förknippar man ofta religion med känsla. I ett land som Frankrike gäller det mer förståndet. Det är lite olika i olika kulturer. När man frågar någon här hur gudstjänsten var, blir svaret ofta att det var så stämningsfullt. Det är känslorna som spelar in för de flesta människor. Det kan vi inte göra så mycket åt, för vi är präglade av vår kultur och atmosfär. Hur känns det? Jag har förlorat hela min familj i en bilolycka, så det känns inte riktigt bra. Det känns däremot bra om man har vunnit högsta vinsten. Man reducerar livet till känsloupplevelser. Då blir man kvar på ytan och måste sjunka ner till djupnivån. Det är dock viktigt att komma ihåg att vi är präglade av vår kultur.

Börjar barnen skrika i kyrkan är det alltid någon som blir arg, och så blir det bråk mellan någon person och mamman. Då kommer mamman aldrig mer till kyrkan med barnet, när de blir utskällda. Naturligtvis måste barnen också lära sig att vara någorlunda hyggliga. Det är så lätt att bli beroende av ett känslouttryck. I vissa församlingar blir det alltid bråk om blommor. Det skall inte vara för mycket blommor och inte för lite blommor och inte en viss sorts blommor. Det blir bråk om ljus, om det skall vara oljeljus eller levande ljus. Det är så lätt att haka upp sig på detaljer. Någon vill alltid sitta på en bestämd stol och nu sitter där någon annan. Eller prästen talar för fort eller för långsamt, för dålig svenska eller för mycket skånska. Det är lätt att man hakar upp sig på allt slags småsaker. Det är viktigt att vara medveten om, att vi är präglade av vår kultur, medan man i andra kulturer inte ser riktigt på samma sätt.

Det fina i kråksången är att vita teologale gäller alla. Alla måste lära sig att leva i tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken, säger Paulus. Det läser man på alla bröllop. Sedan glömmer makarna bort det, när de har varit gifta en tid och säger, att de har fått en tråkig man som bara sitter och tittar på sport eller en hustru som bara shoppar dag och natt. Det är lätt att fastna vid detaljer. Vi kan tänka att det inte gäller oss som är här. Vi faller aldrig i sådana frestelser. Det är alltid lättare att se vad andra gör, men när det gäller oss själva är vi ofta inte så klarsynta. Vi har alla våra kantigheter. Alla andra ser dem men inte vi själva.

Det är därför vi behöver broderlig och systerlig förmaning, men när vi någon gång får det blir vi ursinniga och säger att i den här kyrkan sätter vi aldrig mer ner vår fot, för där hackar de på oss. Men återigen, vi behöver kriserna. Ett äktenskap behöver hamna i kris för att fördjupas. Den första förälskelsen bygger mycket på det känslomässiga. När man sedan upptäcker, att det inte var en drömprins eller drömprinsessa utan en vanlig människa som har sina kantigheter och sår, då måste kärleken fördjupas. När det gäller barnen ser jag, att mitt barn var inte det snällaste, duktigaste och mest skötsamma i hela världen. Det hade sina fel. Det kan haka upp sig på väldigt många sätt i våra mänskliga relationer. Då är det viktigt att komma ihåg, att i vårt förhållande till vår nästa måste vi präglas av tro, hopp och kärlek, inte bara av sympati.

Den kristna kärleken är något annat än sympati. Vi kan inte känna sympati eller omedelbar känslomässig uppskattning av alla människor. Vi kan tycka att människor är jobbiga, besvärliga, stygga och elaka, men ändå måste vi älska dem. Det är det svåra, speciellt om vi är gift med någon som är egensinnig, besvärlig. Vi behöver då se, att vi är kallade att tillsammans gå denna väg, för vi blir ju vad vi är genom varandra. Jag blir ett jag i relation till ett du. Vi är lite olika i förhållande till olika människor. I vissa människors närvaro är vi mycket snälla och godmodiga, men i andras närvaro blir vi lite irriterade. Vi präglar varandra. Det är därför vi måste hitta ner till djupnivån, där vi även till den kritiska, besvärliga, uppstudsiga personen kan säga: tack raring, för att du är vad du är. Men jag vill också hjälpa dig att bli en riktig raring. Vi har också ett ansvar för att hjälpa varandra.

Det är lite svårare i vår individualistiska tid, eftersom människan är inkapslad i sin puppa. Teresa av Avila använder just den bilden av människan. Hon talar om att den underbara fjärilen måste födas. Den går genom stadier. Fjärilen är först en ful larv, men larven blir sedan en puppa. Den börjar växa till sig, men den är fortfarande koncentrerad på sig själv. Så småningom spricker puppan, och den underbara fjärilen stiger upp. Vi har lite svårt att känna igen oss i en sådan bild, men något kan vi ta till oss. Vi har något i oss som inte är så angenämt. Det bästa är när vi märker det själva. En människa som kan säga om sig själv att hon inte är så lätt att ha att göra med vinner vårt hjärta. Vi hade en gång en präst som kom till en församling och berättade, att han inte hade det så lätt med alkohol. Ni får hjälpa mig. Det var mycket modigt sagt, och han vann då allas hjärtan. Sedan finns det naturligtvis människor som blir mycket upprörda och säger, att de inte vill ha några alkoholistpräster. Att våga yppa några av sina svagheter drar till sig kärlek. Att säga att man är lite blyg för andra människor kan locka fram det bästa men också det sämsta i andra människor. Att blottställa sig för andra är inte lätt. Men det är det vi hela tiden måste göra inför Gud. Varje gång vi går till bikt är det enda vi kan erbjuda Gud våra svagheter och synder. Det är det han vill ha, för det är bara det han kan förlåta och helga. Det kan ofta underlätta våra mänskliga relationer, om vi vågar blottställa oss lite mer. Det kan naturligtvis ge upphov till att man blir påhoppad. Om man i en nära relation vågar visa upp sina sår och svagheter, brukar det i de flesta fall locka fram en djupare kärlek. En mor känner ofta större kärlek till ett barn som har det lite jobbigt och hela tiden behöver stöd och hjälp för att klara sig. Naturligtvis får man inte heller fastna i rollen att alltid vara den sårbara, den som alla måste dadda. Att hitta jämvikten i vår andliga tillväxt är mycket viktigt.

Återigen måste vi komma ihåg, att Gud älskar oss som den vi är. Det betyder inte att han älskar allt vad vi gör, säger och tänker. På denna nivå får vi ständigt arbeta på vår helgelse. Då tänker vi på bestigningen av berget Karmel, det aktiva, asketiska, att vi medvetet arbetar på det. Men när det kommer till kritan, till det djupaste, handlar det om Guds ingripande. Det kallar vi själens dunkla natt, öknen, tomheten, krisen. Det är viktigt att vi ser, att Jesus själv gick igenom den dunkla natten i Getsemanenatten och på korset. När Gud blir människa tar han på sig hela vår mänskliga verklighet, också detta svåra. Han ber: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” och ”Låt denna bägare gå ifrån mig, men ske din vilja”. Vi ser att Jesus går ut i öknen för att frestas. Vi måste komma ihåg när vi hamnar i öknen, i krisen, att Jesus delar denna verklighet med oss. Han har själv gått igenom den dunkla natten. Han har svettats blod i Getsemane för vår frälsnings skull. Krisen kan yttra sig på olika sätt. Johannes av Korset skriver för människor som lever i bön. Då yttrar sig krisen i bön. Den kan yttra sig i vårt inre, psykiskt och andligt, i våra relationer, i vårt arbete, vår hälsa eller i det existentiella, i klimatångest eller ångest över krig, kärnvapenhot. Vi lever i en kantstött, sprucken värld och det betyder, att vi alla får gå igenom en erfarenhet av total utsatthet. För vissa människor kan det vara mycket tydliga perioder. Det är därför Johannes av Korset talar om sinnenas natt, när våra sinnen inte fungerar, när ingenting säger oss något.

Andens natt är mer djupgående, en existentiell erfarenhet av människans totala maktlöshet i en värld som tycks bortvänd från Gud. Det är något som många i vår tid går igenom. Många säger att det också är Kyrkans situation i vår tid av sekularisering. Man ser att färre och färre människor tror. Man känner sig mycket ensam i en värld, där helt andra värden och ting har blivit viktiga. Krisen kan komma stötvis, periodvis, men somliga kan under hela sitt liv hamna i en slags tomhet. Man kan stöta på människor som ständigt upplever tomhet. Det var en stor överraskning när man läste Moder Teresa av Calcuttas (1910-1997) efterlämnade skrifter, att hon under en stor del av sitt liv bara hade känt Gud som frånvarande. Thérèse av Lisieux fick, som hon själv säger, under en stor del av sitt liv smaka gudsförnekarnas inre verklighet. Hon fick äta deras torra bröd. Men då såg hon det som en ställföreträdande natt. Hon fick dela natten för att bära alla dem som inte kan känna Guds närvaro, som inte kan komma till tro, som tror att de är förkastade. Det är en mycket viktig sak i en sådan kris, att man ser att det svåra bär man tillsammans med Jesus för världens frälsning. Det är inte bara ”lilla jag” utan jag är en del av Kristi mystiska kropp. Har Kristus själv gått in i denna natt, då måste jag också få dela den på mitt sätt för världens frälsning. Det är inte bara ”lilla jag” utan det är hela världen som törstar efter, frälsning, efter återlösning, efter helande.

Det är den del av natten som vi kallar reparatio, att vi deltar i Kristi frälsningsverk för världens frälsning. Vi får infoga vår utsatthet, vår kris, vår tomhet, vår öken i det stora frälsningsverket. Det kan vara mycket olika saker som drabbar oss. Det kan vara min personliga kris. Det kan vara en relation. Det kan vara ett kloster som håller på att dö ut. Det är mycket vanligt i vår tid att kloster dör ut. De stängs på löpande band i Europa av idag. Några tar emot det i bitterhet och självömkan, medan andra ser det som ett offer för världens frälsning. Om det bara är tre nittioåriga nunnor kvar i ett kloster, skall vi då sörja och gråta eller skall vi se det som vår uppgift att frambära hela världens nöd till Herren? Det kan handla om en krissituation, en förföljelsesituation.

År 2008 var jag i Sidney på världsungdomsdagen, då påven samlar ungdomar från hela världen. Då brukar man alltid ha en korsvägsandakt genom staden. Man hade gjort det mycket fint i Sidney med de olika stationerna. Några var till och med ute på vattnet. Det fanns en station där Jesus möter Simon av Kyrene, som får bära Kristi kors under en vägsträcka. Då hade man valt ut en man från aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, ett folk som har lidit mer än de flesta. Ibland har de jagats som kaniner och ännu i dag har de 20 eller 30 års lägre medellivslängd än övrig befolkning. Då kom han med ett känguruskinn på axeln och tog korset. Det blev mycket tydligt, att här var en man som är delaktig av en fruktansvärd tragedi. Hela hans folk har lidit och fortsätter att lida. Men de infogade detta lidande i Kristuslidandet. Kristus tar på sig korset för dem, och de får bära den flisa av Kristi kors som historien har lagt på deras axlar.

Det är viktigt att kunna se en mening i det svåra, i vår personliga kris. Det är mitt bidrag att hjälpa Jesus att bära sitt kors, och han hjälper mig. Återigen handlar det om grundrelationen jag – du. Det är inte bara ”lilla jag” som har det jobbigt och jag som tycker synd om mig själv. Frestelsen till bitterhet och självömkan finns också. Man kan bli bitter för hela livet. Underbart, säger demonerna. Självömkan är något av det svåraste att motstå. Det är så skönt att alltid tycka synd om sig själv, för ingen annan gör det. Ett lidande, en kris ställer oss inför ett val: att gå in i detta och finna en slags omvänd njutning av att jag har det så jobbigt. Det är så synd om mig. Ingen bryr sig om mig. Eller kan man öppna sitt hjärta och säga: Herre, jag får dela ditt lidande. Jag får bära ditt kors och då kommer du också att bära mig. Det är ofta här den djupa relationen sätts på prov.

Motsvarande är det i en relation till en annan människa. Inga sårar varandra så djupt som de som står varandra nära. Det mesta våld sker i nära relation. Utåt sett är det nästan obegripligt, men vi vet att det är mycket jobbigare, om den vi älskar behandlar oss illa, än om det är butiksbiträdet eller spårvagnsföraren. Samtidigt vet vi, att om vi älskar någon kommer vi alltid att såra varandra. Det är nästan oundvikligt, men det kan också bidra till att vi kommer varandra närmare. Det förstår man inte alltid, utan då klipper man av bandet och vänder sig till någon annan. I vår tid har man ofta inte de instrument att bearbeta kriser som man hade tidigare, utan man ger upp mycket lätt. Varje relation behöver vårdas, fördjupas, putsas av och filas av. Det gäller både vår relation till Gud och till nästan. Det löper ofta parallellt. Det ser vi också i gemenskapen. Man har svårare idag att hantera en kris i en församling. Om man inte känner sig välkommen där från början, går man inte dit igen. Man har svårare att se, att det alltid är tal om ömsesidighet.

Därför tror jag att Johannes av Korsets budskap är evangelium för vår tid. En kris av vilket slag det vara må är alltid en inbjudan till ett fördjupat möte med den levande Guden och med människor i den värld där vi lever. Vi behöver gå igenom detta. Barnet behöver gå igenom de olika krisperioderna. Att börja i dagis är inte alltid ett himmelrike. Man börjar i skolan, så kommer puberteten. Sedan, när man blir pensionär, kan det vara underbart. Då kan man äntligen få frid och ro och läsa alla böcker man vill. Då kan man ägna sig åt det man vill, bridge och bowling, bingo och även Johannes av Korset, precis det man har drömt om. Så upptäcker man att det inte blev som man tänkt, för man måste hela tiden gå till doktorn eller pensionen räcker inte till. Man kunde inte göra de underbara resorna. Och bingo var inte roligt längre. Förväntningarna blev inte infriade.

Vi får våga tro att Gud har något annat i beredskap och att vi genom att gå in i detta och låta oss behandlas, frigöras och helgas kan upptäcka något djupare i livet. Det är inte så lätt, när vi är mitt i en kris. Man kan jämföra med det som sker i påskliturgin. Man börjar påsknatten i ett mörker. Allt är släckt i kyrkan. Det är mörkt, tyst. Kristus ligger i graven. Apostlarna har förlorat hoppet. Så småningom tänds elden. Det blir ljusare och ljusare. Kristus tar på sig korset, läggs i graven men uppstår. Liturgin återspeglar detta. Det skall då få sitt eko också i vårt liv. Vi dör med Kristus. Vi dör bort från oss själva för att väckas till nytt liv, till en ny och djupare kärlek, en djupare tro, ett djupare hopp.

Den här processen är alltid personlig och unik. Det gör att vi kanske inte omedelbart känner igen vår natt, när vi läser om Johannes av Korsets natt. Det är ingen receptbok vi precis kan följa, utan det är ett slags paradigm som vi så småningom kan inse. När det är som värst kan den djupa reningen ske. Det är ofta här hoppet kommer in. Tron tycks gå på sparlåga och kärleken har torkat ut. Men hoppet är mycket starkt i människan. Det är en av vår samtids största tragedier, att så många har drabbats av hopplöshet. Man har inte talat så mycket om hopp. I förkunnelsen talar vi mycket om tro och kärlek, men hoppet är lite svårare att beskriva. Men det är så djupt inristat i människans hjärta att det är svårt att ge upp det. Har man gett upp hoppet är det verkligen svårt att återfå det.

Det är ett av de stora barmhärtighetsverken att återge hoppet. Ibland kan det vara så lite. Det märkliga är att en av de mest fruktbara miljöerna för evangelisation i vår tid är kriminalvården. Jag har hört flera präster som säger, att de är mycket mer intresserade av Gud där än i församlingarna. När man har förlorat allt finns det ibland en större öppenhet än vi kan tro. Att öva upp tro, hopp och kärlek är en daglig övning. Även i en lugn, fridfull period i vårt liv är det viktigt att öva upp hoppet, så att det kan fungera också i krisernas tid. Bönen innebär att hela tiden låta sig älskas av Gud och försöka besvara den kärleken, förstå att Gud har tilltro, förtroende för mig och att jag tror på honom och litar på honom. Då får jag detta hopp, även om jag tycker att jag inte ser så många resultat av min strävan. Jag litar då mer på honom än på mig själv. Jag hoppas mer på honom än på mig själv. Hela tiden flyttar jag tyngdpunkten mot ett Du och fastnar inte i navelskåderi. Narcissismen kan vara en frestelse för den andliga människan, att man ständigt då man ber sitter och tänker att nu var det en from bön. Man ser då mer på sig själv i spegeln. Det kan finnas en tendens att mer se på sig själv.  Därför gäller det att ha inriktningen på Guds helighet, på Guds ära, på Guds Du och låta den belysa oss, låta Guds sol skina på oss och ibland även Guds regn, nådens regn. Vi är beroende av själens väderlek. Den yttre väderleken påverkar den inre väderleken. En dag sitter vi i solen och en annan dag ska regnet ge oss en fruktbar jordmån, så att vi kan växa i godhet, helighet och kärlek. Vi avslutar med den sextonde graden av Fullkomlighet.

Kom alltid ihåg, att ni inte kommit hit av något annat skäl än för att bli helig, och låt därför ingenting råda i er själ som inte leder fram till helighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.