Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Tron, hoppet och kärleken hos

Johannes av Korset

Föredrag hos Birgittasystrarna

i Djursholm 22-24 februari 2019

 

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi börjar med all lyssna till Paulus, nu i Romarbrevet kapitel 8. ”Vi som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”. (Rom 8: 23-27).

Dessa ord som Paulus säger sammanfattar det vi har försökt se hos Johannes av Korset. Bönen, gudsrelationen, är en nåd och en gåva. Vi försöker ta emot gåvan med hopp, tro och kärlek. För det mesta förstår vi inte vad det är som sker, men vi får lita på att vi som Andens tempel ständigt är föremål för hur Anden verkar i oss. I vår bön stöds vi ständigt av Anden. Det är Anden som inspirerar oss och driver oss och vädjar för oss med rop utan ord. I den gamla översättningen (1917) stod det att Anden med outsägliga suckar vädjar inom oss. Inom oss är vi ständigt föremål för Andens verk. Vi försöker besvara det i tro, hopp och kärlek.

Johannes av Korset vill hjälpa oss att förstå, att vi redan nu är delaktiga av det treeniga livets verklighet. Genom vårt dop är vi bebodda. Vi är inte tomma och ihåliga utan den treenige Guden lever i oss. Vi har del av detta liv genom den heliggörande nåden. Johannes vågar till och med säga, att vi blir Guds jämlikar och följeslagare. Vi förblir skapade varelser, men genom Guds kärlek lyfts vi upp och kan leva i en äkta relation med honom. Vi blir mer och mer omvandlade, gudslika. På spanska använder Johannes orden iguales y compañeros. Vi är Guds jämlika och vänner, kompanjoner, följeslagare. All kärlek bygger på att det finns likhet. Det är inte någon som von oben ser ner på den andre.

Hela kristendomen bygger på att Gud sänker sig ner. Gud blir människa, utblottar sig, blir lik oss för att höja oss upp. Det är därför man kan göra liknelsen med en gungbräda. Gud kommer ner och sätter sig på gungbrädan och vi åker upp. Gud vill bli oss lik genom inkarnationen, och genom nåden blir vi honom lika. Så enkelt är det, men samtidigt är det så svårt för oss att förstå att vi verkligen är föremål för Guds ständiga omsorg, kärlek och barmhärtighet. Vi förblir skapade, svaga, syndiga, bräckliga varelser, men det är just oss Gud älskar. Kristus kommer för de svaga, för syndarna. Han kommer som läkare för att hela, upprätta och förvandla. Det verket är ständigt igång. Genom vårt dop är vi delaktiga av Guds eget liv genom nåden.

Det betyder inte att vi kan förstå, se och begripa, men det pågår ständigt inom oss en process som vi försöker besvara. Något viktigt som Johannes av Korset vill förmedla är att vårt sätt att svara är genom tron, hoppet och kärleken. Vårt förstånd, våra tankar, känslor och vanliga förnimmelser räcker inte till. Därför får vi den teologala dynamiken, det organ, som gör att vi i tro, hopp och kärlek kan ta emot Gud i hans fullhet och försöka besvara hans kärlek.

Bönen är alltid en dialog, men för oss tycks den ofta vara en monolog. Vi tänker mer på det vi säger och upplever. Att förflytta tonvikten från jag till Du är mycket viktigt. Det gäller all kärlek, alla relationer. Det är inte bara jag. Man undersökte en gång de melodier man framför i melodifestivalen, som ofta handlar om kärlek. Då räknade man ut hur många gånger orden jag och du användes. Det var ordet jag som vann. Den sårade människan sitter fast i sig själv och det är därför vi måste klippa av alla kedjor och sytrådar som binder oss vid oss själva och vår egen lilla värld. Det är vi kallade att göra.

Samtidigt påminner Johannes av Korset om att vi inte till fullo kan befria och frälsa oss själva. Det har man glömt bort i vår tid. I en sekulariserad värld tror man att man kan frälsa sig själv och världen bara man gör sitt bästa. Men det går inte. Det är därför vi behöver själens dunkla natt. Det är därför vi behöver det sätt som Gud har att visa sin kärlek på som först verkar mycket jobbigt, obarmhärtigt och svårt. Här använder Johannes av Korset bilden av en mor med ett  litet barn som har fått näring av den goda bröstmjölken. När barnet blir stort måste det vänjas av. Då bestryker Gud sitt bröst med besk aloesaft, för att barnet skall avvänjas, för att det skall kunna äta det hårda rågbrödet. Det är en annan aspekt av den dunkla natten. Gud vill vårt bästa och därför måste vi befrias från vår själviskhet, njutningslystnad, självupptagenhet och bindning genom den dunkla natten.

Natten kan uppträda i olika gestalter. När vi läser Johannes av Korsets dunkla natt, kan vi känna igen något men inte allt, eftersom det är en personlig process. Det är inte en handboksprocess. Vi kan få ledning och ljus, men varje dunkel natt innebär, att vi först tror att det är slut för oss, att vi är övergivna, att det inte finns något hopp, att Gud har glömt oss eller rent av inte finns till. Det är just för att vi skall våga överlåta oss trots att det inte finns några garantier mänskligt sett. Vi skall drivas mer av kärlek än av att vi vill ha ut någonting. Det kan vara svårt i vår tid, när vi är så resultatinriktade. Allt skall ge avkastning. Vi vill få ut någonting av allting, men i mässan blir vi bara utblottade. Också i våra djupaste aspirationer finns det ett mått av självcentrering. Natten kan anta olika gestalter.

Det är inte alltid så lätt i början att känna igen att natten är Guds sätt att befria oss från vår självcentrering och självupptagenhet. Här kommer den andliga ledningen in. Johannes av Korset beklagar sig ibland över att de andliga vägledarna inte förstår någonting och inte kan hjälpa själen i natten. Då säger han att själens äkta andliga vägledare är den Helige Ande själv. Vi kan få hjälp på olika sätt, men ofta dröjer det, och ofta kan vi inte ta till oss det vi får höra eller läsa, eftersom vi är helt lamslagna och blottställda när natten kommer över oss.

Men plötsligt kanske vi börjar vakna och öppna oss för Andens outsägliga suckar. Någonting väcks till liv inom oss. Det är alltid Guds verk. Vi säger ja, bejakar, tar emot och låter det ske. Här såg vi Maria som exempel. Hon svarade: Må det ske med mig som Du vill, medan vi ofta säger må Du göra vad vi vill. Vi ber att Herren skall ge oss det vi vill ha. Då ger Gud oss något ännu bättre, men vi ser det inte för vi vill just ha det vi bett om. Gud berövar oss det vi helst vill ha. Också den andliga människan, den som lever i ett kloster och bara satsar på bön – det är till dem Johannes av Korset skriver – är präglade av den synen. De vill ha de ljuva känslorna, förnöjsamheten, att allt bara skall flyta på. Var och en behöver själens rening som kan anta väldigt olika gestalter för att vi skall bli mottagliga för det djupaste och det högsta. Det är den inre delaktigheten i Guds treeniga liv.

Här ges ett lite längre citat från Johannes av Korsets ”Andlig sång”, så att vi inte bara förknippar Johannes av Korset med den dunkla natten. Den är bara en genomgångsväg till målet när vi får leva oss in allt djupare i Guds inre liv. Han skriver: ”Man skall inte förvånas över att själen är i stånd till något så upphöjt som att andas i Gud, vilket hon gör genom delaktighet, liksom att Gud andas i henne. Ty förutsatt att Gud ger henne nåden att förenas med den Allraheligaste Treenigheten, i vilken hon blir lik Gud och Gud genom delaktighet, hur skulle det då kunna vara otänkbart att hon också utför förståndets, kunskapens och kärlekens handlingar, eller snarare att dessa utförs, i Treenigheten, tillsammans med den, på samma sätt som den, fastän genom delaktighet genom att Gud själv handlar i henne. Detta innebär att vara förvandlad till de tre personerna i kraft av visdom och kärlek, och i detta är själen lik Gud. För att hon skull uppnå detta skapade Gud henne till sin avbild och likhet”.

Det är inte helt lätt att ta till sig det här budskapet utan vidare, eftersom det så högt och upphöjt. Vi är delaktiga av Guds inre, treeniga liv. Vi får andas i Gud liksom Gud andas i oss. Vår bön är en delaktighet i Sonens relation till Fadern. Allt detta övergår vår horisont, och därför är det bara sakta och försiktigt som vi kan närma oss detta mysterium. Men vi får tro att det är en verklighet i tro, hopp och kärlek som finns inom oss och som vi ibland kan ana en liten skymt av. Vi är verkligen djupt förenade med Sonen. I teologin säger man, att genom dopet är vi delaktiga i Sonens eviga födelse ur Faderns sköte. Det treeniga livet är inte en yttre verklighet, utan genom den heliggörande nåden är vi delaktiga av det. Det sker i trons dunkel, men ändå. Därför betonar kyrkofäderna, att vi är söner i Sonen, att vi är delaktiga i Jesu Kristi eviga relation till Fadern, att vi liksom han får säga Abba Fader, att Anden driver oss allt djupare in i den relationen. Det är därför varje liturgisk bön avslutas med ”genom honom, med honom och i honom”. I liturgin blir vi medvetna om den ständiga inriktningen på Fadern. Som lemmar i Kristus, som Kristi brud, är vi så förenade med honom att Fadern ser sin Son i oss. Bara genom att se på oss försöker han omforma och omskapa oss till en större Kristuslikhet.

Man brukar sammanfatta Johannes av Korsets syn på bönen och det kristna livet med ett uttryck som låter lite vackrare på spanska atención amorosa (kärleksfull uppmärksamhet). Vi får inte glömma att Johannes av Korset är en poet. Man säger ibland att han är en teopoet och inte bara en teolog. Uttrycket atención amorosa är bra att minnas. Även om vi glömmer det mesta vi har hört, kan vi komma ihåg den kärleksfulla uppmärksamheten och packa ner den i väskan. Det är en grundtanke i kristendomen att det i första hand är Gud som är kärleksfullt uppmärksam på oss, som ser på oss och är inriktad på vår frälsning. Det är därför han sänder sin Son och utgjuter sin Ande. Allt beror på Faderns oändliga kärlek och barmhärtighet till oss. I bönen blir vi delaktiga av detta. När vi först hör uttrycket atención amorosa tänker vi kanske först på vår uppmärksamhet och inte på Guds uppmärksamhet. Det är naturligt för oss att det är jag som skall vara kärleksfullt uppmärksam. Men det är inte där finessen ligger utan i att Gud är kärleksfullt uppmärksam på oss i varje ögonblick.

Vi försöker ta emot den kärleksfulla uppmärksamheten och besvara den. Men det kan vi inte. Så fort vi sitter i bön börjar vi tänka på något annat. Vi kan undra om det var nötfärs eller blandfärs i de fina små köttbullarna vi åt. Ibland kan det vara ganska ovidkommande saker vi tänker på. När vi försöker bli stilla, kommer det allt slags tankar. Hela tiden får vi stimuli från yttervärlden som gör att det är svårt att förbli kärleksfullt uppmärksamma. Vårt dilemma är att vi på olika sätt är bundna vid olika sytrådar, vilket vi inte riktigt själva förstår. Det kommer ofta upp helt ovidkommande saker, när vi vill inrikta oss på Gud. Från vår sida är det inte omedelbart lätt att bli kvar i en kärleksfull uppmärksamhet.

När vi låter Gud se på oss, kan det så småningom smitta av sig. Vi kan ibland märka, att vi kan uppleva ögonblick då vi mer är uppmärksamma på Gud som är uppmärksam på oss. I bönen är det viktigare att vi är medvetna om Guds uppmärksamhet på oss än att vi pressar fram uppmärksamhet själva. Vi låter oss istället betraktas. Vi låter oss ses av Gud. I bönen är det i första hand Gud som är den handlande och aktiva parten, medan vi ofta tror att det är vi som skall göra, säga och tänka så mycket, istället för att låta oss älskas, låta oss betraktas. Gud är så förälskad i oss att han blir hänförd. Här kan vi lära oss mycket av de förälskade. Att se på den älskade fyller oss med glädje. Gud ser på oss på det sättet. Vi kan lära oss detta efterhand.

Vi kan lära oss mycket av människor som ser på oss med godhet och kärlek och tror att vi är värda denna kärlek. Då blir det också lättare att se på andra på det sättet. Vi kan lära oss mycket av våra mänskliga erfarenheter. Vi får bli övertygade om att Gud alltid har en kärleksfull uppmärksamhet på oss, även när vi inte alls är medvetna om det. Det kallar vi att leva i Guds närvaro, vilket sker även utanför själva bönetiden. När jag kom som novis till klostret 1971 skulle Br. Wilfrid undervisa i bönen. Han sade att bönens grund är livet i Guds närvaro. Vi lever alltid i kärleksfull närvaro från Guds sida. Om vi kan vi bli övertygade om det och ta det till oss, då går det liksom av sig självt att leva i Guds närvaro. Men om vi inte litar på det, betvivlar det och inte kan ta det till oss, kommer det alltid att vara mycket mödosamt.

För många människor är det mycket svårt att tro att de är oändligt älskade. Har man inte upplevt föräldrarnas omsorg och kärlek som barn, kan det vara mycket svårt att ta till sig Guds kärlek. Men det är inte omöjligt. Ibland kan det vara just bristen på kärlek som får en människa att längta efter den. Ändå vet vi hur viktigt det är att man som barn får uppleva kärlek. Det ser vi i en sekulär värld. För dem som inte har upplevt kärlek och kanske inte heller har nått fram till en tro, finns det kvar en slags bitterhet för att föräldrarna inte gav den kärlek de ansåg sig ha rätt till. Därför skriver man alla dessa böcker om hur hemska föräldrarna var. Man kan se att ett syskon kan ha upplevt brist på kärlek och ett annat inte. Det är inte en objektiv utan en subjektiv verklighet.

Att uppleva brist på kärlek är en av de sorgligaste följderna av sekulariseringen. Varje människa är skapad för att bli oändligt älskad, eftersom hon är skapad av Gud till hans avbild. Men tror man inte på Gud, förväntar man sig ändå den oändliga kärleken av människor. Människan är skapad till Guds avbild och är menad att ta emot hans oändliga kärlek. Men tror man inte på Gud, förväntar man sig den oändliga kärleken av föräldrarna eller av den man gifter sig med. Då blir man alltid besviken, för ingen människa kan ge oändlig kärlek. Vi kan försöka ge den oändliga kärleken, men vi måste alltid bekänna att vi kommer till korta. Det är därför så många relationer går sönder i vår tid mellan föräldrar och barn, mellan äkta makar, mellan vänner, eftersom man förväntar sig för mycket av en människa. Det orkar ingen människa egentligen med. Det blir för mycket. Samtidigt kan en människa utifrån denna brist nå fram till en gudstro, även de som inte har upplevt en kärleksfull förälder.

Man har gjort en undersökning om dem som hamnar på en kriminalvårdsanstalt och sett att bland männen har 90 % eller fler inte erfarit en faders kärlek och omsorg. Det var antingen så att fadern inte kunde ge den eller var borta. Det kan få svåra konsekvenser, när man inte har fått en aning om vad en barmhärtig fader är. Samtidigt är det på kriminalvårdsanstalter som man kanske omvänder sig mest. Det är den mest religiösa delen av det svenska samhället, säger man ibland. När vi kom till en sådan anstalt och hade med oss rosenkransar ville muslimerna också ha dem. Också utifrån en bristsituation, där man aldrig har erfarit någon form av barmhärtig faders- eller moderskärlek, kan man nå fram till tron på en barmhärtig Gud. Det hoppfulla är att ingen är helt låst. Som sagts beror mycket av det vi ser i dag som psykisk ohälsa och brustna relationer på att man förväntar sig det omöjliga av andra människor. Man förväntar sig den oändliga, barmhärtiga kärlek som bara Gud kan ge. De flesta föräldrar vill sina barn väl. De försöker göra så gott de kan, men det blir ända alltid lite fel. Det kan vi inte komma ifrån. Vi såras mer av brister på kärlek mellan dem som står oss nära än om någon är dum på bussen eller i snabbköpskassan.

Begreppet atención amorosa, det som vi lever av i bönen eller försöker leva oss in i, innebär att Guds kärlek är riktad till oss. Den strömmar in och vi försöker besvara den. Det begreppet skall också prägla livet i övrigt. Det finns sådana miljöer. Här hos Birgittasystrarna är det så. Systrarnas omsorg och goda exempel hjälper oss att känna att vi är i en sfär av kärleksfull uppmärksamhet. Också mellan oss finns det en kärleksfull uppmärksamhet, även om vi blir lite irriterade på varandra, trampar varandra på tårna eller går varandra på nerverna. Det måste vi leva med. Livet i Kyrkan borde vara en ömsesidig kärleksfull uppmärksamhet. Det gäller egentligen livet i samhället också. Det vi får ta emot av Gud skall fortplanta sig. Vi skall inte bara behålla det vi tar emot inom oss, utan vi skall dela med oss av det.

Därför är det viktigt att vi nu vid slutstationen av reträtten packar med ett litet paket av kärleksfull uppmärksamhet att användas på jobbet, i familjen, i församlingen och på bussen, eftersom vi alltid är utsända. Dopet får vi också för de andras skull. Det är en nåd, ett privilegium, något stort, men vi får det för världens skull, för att vi skall bli Jesu budbärare och sprida den kärleksfulla uppmärksamheten omkring oss. Man brukar säga att en reträtt inte skall ta slut. Den skall fortsätta under annan form, på bussar, tåg och arbetsplatser och i kök, inte minst i de miljöer där det är lätt att förlora den kärleksfulla uppmärksamheten.

Det kan vara bra att tänka efter vilken miljö som är den farligaste för mig. Var är jag mest utsatt för att bli arg och irriterad? Vi har ofta en svag, blind fläck, där vi inte riktigt hänger med. Det är då viktigt att bli kvar i kärleksfull uppmärksamhet. Teresa av Avila talar om bön som estar con Jesús (att vara med Jesus) och andar con Jesús (att gå med Jesus).  Det skall vi göra när vi går ut härifrån klostrets kärleksfulla atmosfär och liksom gå i procession med Jesus ut i världen. Vi går ut med Jesus för att sprida den goda atmosfären omkring oss. Det kan vi göra. Folk märker ibland att det är något speciellt med oss kristna. På en arbetsplats där alla sitter och skvallrar och svär, kommer det in någon och plötsligt tystnar man. Man kan bara inte fortsätta att skvallra, förtala och svära. På bensinstationen i Tågarp slutade man att svära när munkarna kom för att tanka bensin. Vi får tro att vi kan påverka situationen, ibland mer aktivt. Börjar man förtala någon kan vi säga att något gott finns det väl i den här stackaren i alla fall. Man kan ibland förflytta tyngdpunkten på något annat. Ibland kan det vara lite vardagligt. Ibland kan det vara bra att bara ändra spår, när man märker att folk har fastnat i någonting som inte är så bra. Vi själva behöver ständigt Anden som väcker oss till liv. Vi måste komma ihåg att Anden är ständigt verksam inom oss och inspirerar oss. Egentligen vet vi vad vi borde säga eller göra, men vi gör det inte alltid. Vi är ofta medvetna om att vi inte borde yttra en dräpande replik som få alla att applådera. Då skulle alltid någon bli sårad.

Vi kan öva upp den inre hörseln. Johannes av Korset säger att vi också har inre förmögenheter som gör att vi kan lyssna på Andens ingivelser. Vi kan öva upp hörseln. Också i mötet med vår nästa kan vi bakom orden ana att det finns något annat, något som vi får ta till oss. Vi kan utsättas för kritik. Det kan vara bland det svåraste att ta till sig kritiken, för ofta kommer den på ett aggressivt och överdrivet sätt, men det brukar alltid finnas något korn av sanning i det som sägs. Något av det finaste vi kan ägna oss åt är det vi med klosterspråk kallar broderlig och systerlig förmaning. Det är bland det svåraste att kunna hjälpa varandra att urskilja vad som är bra och vad som är mindre bra. I klostren försöker man hjälpa varandra med det. Det är inte helt lätt där heller, för vi är lite känsliga av oss och tycker inte om att höra om de svagheter vi har som ofta andra ser lite tydligare än vi själva. Att kunna hjälpa varandra genom en uppbygglig kritik och förmaning är mycket svårt men också mycket viktigt. Mycket av den andliga vägledningen bygger på det. Vi är alla ansvariga för varandra. Vi kan ta ett exempel som vi har i våra församlingar. Tidigare vid konfirmationer var det ofta flickor som klädde upp sig som om de skulle gå på diskotek istället för att gå till en konfirmation. Man kan försöka säga att det inte skulle vara så lyckat att se på fotona när man är 50 år och då undra om fotot var från ett diskotek eller från kyrkan. Vi kan behöva ge varandra råd på ett sätt så att man förstår att vi menar väl. Anden kan fostra oss inifrån, men vi har också del i den gemensamma, fostrande rollen. I vår tid är det svårt att uppfostra barn och ungdomar och även att uppfostra oss själva. Här behöver vi Andens hjälp, eftersom vi som kärleksfulla medmänniskor har ansvar för varandra, för att kunna hjälpa varandra på vägen till helighet.

Vi skall nu sammanfatta några begrepp som vi kan hänga upp reträttföredragen på. De tre teologala dygderna, tro, hopp och kärlek, är kärnan i vår gudsrelation, i vår bön, men också i vår relation till andra människor. I grund och botten är det också där vi behöver tro, hopp och kärlek för att nå fram till varandra på djupet. När vi övar oss i tro, hopp och kärlek kommer det att leda till att vi förr eller senare får gå igenom någon form av dunkel natt. Vi behöver Guds helgande, renande, befriande verk. Vi kan inte själva befria oss från allt, utan Gud måste som en läkare skära bort och befria oss från olika saker.  Natten kan anta otaliga skepnader. Det dröjer innan vi förstår att det är en dunkel natt. Men vi måste integrera det faktum att livet inte bara är en dans på rosor, utan det kommer olika former av prövningar. Det gör det också i Kyrkans liv, i gemenskapens liv liksom i vårt personliga liv. Just nu går Kyrkan igenom en slags dunkel natt för att helgas, helas och renas. Det gör ont.

Redan genom dopet är vi ett Andens tempel där Treenigheten lever. Vi har en direkt gudsrelation, och då måste vi öva in rätt förhållningssätt genom tron, hoppet och kärleken, så att vi kan höra när Anden talar, göra det Gud vill och låta oss formas och älskas. Den stora horisonten är Guds oändliga barmhärtighet, som aldrig skall fattas oss, inte ens i den djupaste av dunkla nätter. Vi sätts då på prov om vi verkligen litar på att Gud är en oändligt barmhärtig och kärleksfull Gud, trots att allt talar emot. Vändningen sker ofta, när vi ändå vågar överlåta oss, trots att allt tycks mörkt och dystert.

Vi kan sammanfatta Guds förhållande till oss i det spanska ordstävet atención amorosa (kärleksfull uppmärksamhet). Det gäller även vårt eget förhållande till Gud. Det blir tydligt i bönen, och det är sedan något vi tar med oss ut i världen för att ha en kärleksfull uppmärksamhet på människor i vår omgivning, något som kan förvandla en miljö, ett samhälle. Det är också en sammanfattning av den kristna socialläran, att man är kärleksfullt uppmärksam på varandra, speciellt på dem som behöver det allra mest. Ibland kan det vara bra att kunna sammanfatta helheten i ett begrepp som är mycket slitstarkt och mycket användbart.

Vi måste själva kunna ta till oss att Gud är ständigt kärleksfullt uppmärksam på oss och att vi är kallade att besvara, bejaka, låta oss älskas och vara medvetna om att det bara är Gud som har möjlighet att ge oss oändlig kärlek. Vi får göra så gott vi kan. Vi kan låta oss förvandlas, förädlas och fördjupas på den väg som det kristna livet är, pilgrimsfärden mot evigheten.