Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Tron, hoppet och kärleken hos

Johannes av Korset

Föredrag hos Birgittasystrarna

i Djursholm 22-24 februari 2019

 

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar med en text av Paulus i Första brevet till thessalonikerna

Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader (1 Thess 1: 2-3). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Här sätter Paulus tron, hoppet och kärleken i centrum för vårt liv. Det gör även Johannes av Korset (1542-1591). Något vi alla gör eller borde göra är att leva av de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. Ordet teologal är inte så vanligt, men det syftar på något som utgår från Gud, ges till oss och drar oss tillbaka till honom. Genom dopet får vi ta emot dessa dygder, krafter, som blir vårt kontaktnät med Gud. Det är mycket viktigt för bönen och vår gudsrelation, att vi bygger på tro, hopp och kärlek, som är det som djupast förenar oss med Gud.

Johannes av Korset hjälper oss att se, att om vi låter oss styras av tron, hoppet och kärleken växer vi in i en djup gudsrelation och blir mer och mer förvandlade av den. Samtidigt vet vi att det ofta är något annat vi använder i bönen. Vi använder våra sinnesförmögenheter, vår tankeförmåga, vår fantasi och våra känslor. Därför kan det ta tid att vänja sig vid ett liv i tro, hopp och kärlek, där vi hamnar på en djupare nivå. Det är en av Johannes av Korsets största gåvor till oss, att han har hjälpt oss att förstå, att vi måste gå igenom en dynamisk process, där vi lämnar de vanliga sinnesförmögenheterna och låter oss drivas av tron, hoppet och kärleken. I den mystiska teologin talar man om ett övernaturligt organ. Vi har de naturliga organen, som lukt och känsla, som vi har för att bli hemma i den skapade verkligheten. Men genom dopet har vi också fått ett övernaturligt organ som hjälper oss att få kontakt med Gud på ett djupare plan. Ändå är det lätt att använda fel organ i gudsrelationen. Det är som om vi skulle äta med näsan. Vi har inte riktigt lärt oss hur vi skall handskas med Gud. Istället tänker vi på honom eller försöker känna något. Förhoppningsvis skall vi få hjälp av Johannes av Korset att växa in i trons, hoppets och kärlekens djupa gemenskap med Gud. Vi har ett övernaturligt organ, även om vi inte har tänkt på och reflekterar så mycket över det. Genom dopet har vi fått så oerhört mycket.

Som första steg skall vi se lite på vad dopet innebär. Vi tar det som en självklarhet att vi genom dopet har blivit kristna och blivit infogade i Kyrkan. Vi har fått så mycket, men det kan vara bra att begrunda innebörden. Dopet är grunden i det kristna livet och den kristna mystiken och etiken. Genom detta sakrament blir vi lemmar i Kristi kropp. Vi får en ny ontologisk existens. Vi blir, som Paulus säger, Andens tempel. Vi får en ny värdighet. Och vi får den nya övernaturliga dynamiken, det nya organet. Vi är en ny människa genom dopet. Det är en process som fortsätter så länge vi lever. Vi kan inte säga att allt är klart i och med att vi döps, utan då sätter processen igång för att vi skall förvandlas till en allt större Kristuslikhet och helighet, till en allt större närhet till Gud. Därför är dopet så viktigt. Det är dopet som förenar oss med alla kristna.

Vi har alla genom dopet fått samma nåd och gåva, men som alla gåvor måste den tas emot, utveckla sig och förvandla oss. Det kan Johannes av Korset, liksom många andra helgon, mystiker och helgon, hjälpa oss med, så att vi inte blir stående eller, som Johannes säger, blir dvärgar på det andliga planet. Istället kan vi låta oss förvandlas av denna dynamik, så att vi präglas av ett liv i tro, hopp och kärlek.

Dessa gåvor, dessa teologala dygder, anknyter till de förmögenheter vi har på det naturliga planet. Kärleken skall omvandla viljan. Kärleken är mer en viljesak än en känslosak. Känslorna kan naturligtvis komma med i andra hand. Jesus säger att vi skall älska våra fiender och det kan vi inte omedelbart göra med våra känslor. Om någon har varit riktigt elak och förstört vårt liv, kan vi inte omedelbart älska. Men Jesu kärlek kan besegra våra känslor om vi vill älska, om vi vill leva i kärlek. Tron skall förädla förståndet. Vi behöver vårt förstånd för att förstå mycket, men genom tron får förståndet en ännu djupare betydelse. Hoppet är knutet till minnet. Det låter lite underligt. När vi tänker på minne tror vi, att det är något som ligger bakom oss och att hoppet är riktat framåt. Men våra minnen hindrar oss ofta att gå framåt och vi fastnar i det som har varit. Det kan gälla barndomens traumata som vi aldrig kommer över eller att vi drömmer om den gamla goda tiden.

Ett av de största hindren för bönelivet är att vi inte lever här och nu, att vi inte är riktade mot det Gud vill ge oss nu utan tänker tillbaka på det som varit. Det är något vi får räkna med också under reträtten. Vi kanske tänker på vad som hänt under veckan, om det var något roligt eller något jobbigt. Vi måste vara beredda på, att i tystnaden kan det komma fram gamla saker som vi annars har förträngt och som kan vara jobbiga men också glädjande. Hoppet skall befria oss från vår ryggsäck fylld av minnen som vi släpar med oss för att istället inrikta oss på Guds evighet och Guds nu.

Vi möter Guds evighet här och nu. Det gör vi när vi ber. Gud lever i en annan dimension, i evigheten. Vi lever i tiden. De teologala dygderna ger oss möjlighet att få en äkta kontakt med Gud, fast han lever i en helt annan dimension. Det kan vi inte förstå rent förståndsmässigt, men det är så. Det är en äkta relation, en äkta kontakt mellan Gud och oss, fast Gud lever i evigheten och inte kan ses, höras och förstås. Men tron, hoppet och kärleken utgår från honom och gör oss i stånd att besvara hans relation till oss. Vissa mystiker säger att tro, hopp och kärlek är liksom ett gummiband som binder oss till Gud. Det utgår från Gud, men det är förankrat i oss och drar oss till sig. Tron bygger på att Gud tror på oss. Annars skulle han inte ha skapat oss. Han har tilltro till oss och förlitar sig på oss.

När vi tar emot Guds inbjudan försöker vi svara genom tron. Ingen av oss kan riktigt förklara hur vi har kommit till tro. Vi kan peka på vissa händelser, men i grund och botten är det en process, som vi aldrig riktigt kan förstå, hur Gud kommer in i vårt liv och drar oss till sig. Vi försöker besvara Guds inbjudan med vår tro. Tron går intimt samman med kärleken och hoppet. Vi tror på en kärleksfull, barmhärtig Gud. Ibland är det svårt att skilja på tron, hoppet och kärleken, eftersom de går in i varandra.

Den process där Gud kommer in i vårt liv är grunden för vår gudsrelation, för vår bön. Därför är det så viktigt att också få en lite djupare förståelse av hur detta går till. Ibland blir vi tillfrågade av icke-troende vad tron egentligen är och hur det kommer sig att vi tror. Då är det viktigt att betona att tron både är en gåva vi tar emot och något vi bejakar. Tron är inte något vi själva har hittat på. Den har kommit till oss och tagit oss i besittning. Men tron är också något vi vill bejaka. Här kommer viljan in. Tron är verkligen något vi vill. Ibland säger människor till mig att de så gärna skulle vilja tro men inte kan det. Då säger jag att det kan inte jag heller, för det är en nåd. Jag kan inte producera tro, utan det är något jag får. Då människor säger att de skulle vilja tro men inte kan det, är det faktiskt redan början till tro. Vi kan inte heller tro av egen kraft. Jag hörde att någon hade lärt sig finska på sex månader, vilket låter otroligt. Men vi kan inte lära oss att tro av egen kraft, utan det måste vara något vi får, en nåd, en gåva.

Det är viktigt att hjälpa människor att ta till sig tron. Där kan också Johannes av Korset vara till hjälp. Han betonar att tron inte har så mycket med ljuva känslor att göra. Han talar till och med om själens dunkla natt. En erfarenhet av utsatthet, tomhet och torka är en del av trons väg. Just i Sverige är det många som har fastnat för själens dunkla natt. ”Själens dunkla natt” är faktiskt den enda bestsellern av karmeliternas böcker. Det hör till den svenska mentaliteten att människor ofta upplever något av den dunkla natten.

Natten handlar inte bara om att det är mörkt och dystert här i Sverige, utan det är något som ligger i folkkynnet. Därför har många fått hjälp av Johannes av Korset. De har inte kunnat uppamma en sådan känslomässig tro som de tror att många kristna har. De tror att vi kristna är så hurtfriska, har svar på allting och bara hoppar omkring som man gör i Sound of music. Men så är det inte för de flesta kristna, utan det är ofta en kamp i mörker och dunkel.

Den process när tron så småningom omformar förståndet, kärleken omformar viljan och hoppet omformar minnet är kärnan i vår utveckling som kristna. Mer och mer genomsyras vi av de teologala dygderna. Det går ofta in i vartannat. Det är inte så lätt att urskilja om det nu är hoppet som driver oss eller om det är kärleken eller tron. Därför brukar man säga, att de teologala dygderna fungerar som ett övernaturligt organ som förenar oss direkt med Gud. Sedan kan man analysera var sak för sig. Det som bär oss är att vi har en tro, att vi vet oss vara älskade av Gud och att vi verkligen hoppas att alltid få leva med honom, också i evigheten. Det går in i vartannat.

Så småningom kan de teologala dygderna genomsyra oss mer och mer. Den processen kan vi märka i vårt böneliv. I början använde vi väldigt mycket ord. Vi är då ofta beroende av känslor, bilder och atmosfär. Det är då perioden av torka och tomhet ibland kommer in. Vi märker då att vi inte kan leva bara på våra naturliga känslor i bönen utan det är fråga om något djupare. Samtidigt är processen en befrielseprocess. Johannes av Korset skriver att vi drivs av det vi på spanska kallar apetito (aptiten, begäret). Vi är mycket beroende av saker som vi vill ha, som vi begär. Det skall kännas skönt och trevligt att be och det skall inte kännas tomt. Också i vårt förhållande till andra människor är vi präglade av aptiten. Aptiten renas genom processen i själens dunkla natt, så att vi befrias från slaveriet under våra begär. Begären kan vara mycket olika.

Det kan ibland vara bra att tänka efter vilka begär man har. För vissa kan det vara mer anspråkslöst. C. S. Lewis (1898-1963) säger, att det enda människor egentligen behöver är a nice cup of tea eller en kopp kaffe. När man har en aptit på något kan det fängsla en. Här använder Johannes av Korset en känd bild av en fågel som är bunden. Den kan vara bunden både av en tjock kedja och av en tunn sytråd. Då är den fången. Den tjocka kedjan kan vara de syndiga begären som binder oss vid det som inte är bra. Sytråden kan vara det som binder oss vid det mer oskyldiga. Vi kan haka upp oss på väldigt mycket. Den fromma människan har oftast blivit av med de tjocka repen och kedjorna, men hon kan vara bunden av den tunna sytråden. Vissa människor vill alltid sitta på en bestämd plats i kyrkan. Kommer det någon annan och tar platsen så blir det bråk. Det kan handla om en viss rosenkrans. Johannes av Korset beskriver mycket levande vad vi kan fastna vid. Innerst inne vet vi vad vi är bundna vid.

Det gäller att bli befriad från begären. I viss mån kan vi själva hjälpa till. Br. Wilfrid Stinissen (1927-2013) sade, att vi alltid skall ha med oss en sax. När vi upptäcker vad vi är bundna vid kan vi klippa av bandet. Ibland vet andra människor bättre än vi själva vad vi är bundna vid, eftersom vi ibland saknar självkännedom. I viss mån kan vi befrias genom ett mått av askes och försakelse, men det djupaste begäret kan vi inte själva bli befriade från. Därför behöver vi den befrielseprocess som själens dunkla natt är, när vi förlorar smaken för bönelivet. Vi tycker att det är tråkigt i kyrkan och predikningarna säger oss ingenting. Vi förlorar den känslomässiga erfarenheten och upplevelsen. Det är inte alltid så lätt. Det kan också handla om en relation till andra människor. Plötsligt upptäcker jag att den drömprinsessa jag gifte mig med bara är en shoppinggalen tjej. Det kan också gälla djupa mänskliga relationer, där vi förlorar den känslomässiga upplevelsen.

Därför är det så viktigt att inse att det ingår i vår befrielseprocess att vi inte skall vara bundna av olika aptiter, känslomässiga eller liknande, som binder oss vid det som inte är väsentligt. Vi skall istället växa i tro, hopp och kärlek. Det är Johannes av Korsets stora förtjänst att han har hjälpt otaliga människor att förstå, att det som först verkade som slutet på bönen skall leda vidare till en ny nivå. Bönen fungerar inte alls. Jag har åkt på reträtter år ut och år in och ändå fungerar det inte. Jag har ägnat så mycket tid och kraft åt bönen. Jag har läst katekesen och bönböcker fram och baklänges, men ändå tycker jag att det är tråkigt och inte säger mig någonting.  Men det är för att jag skall upptäcka en annan nivå, där jag inte hela tiden behöver känna efter om det är behagligt, trevligt, skönt och uppbyggligt. Det handlar istället om den utblottelse, den fattigdom i anden som evangeliet talar om, att Jesus själv gjorde sig fattig och steg ner i denna värld.

Vi talar om Jesu utblottelse, hans kenosis för att frälsa oss. Därför är det också viktigt att knyta Johannes budskap till Kristi kors. Det är genom korset som Jesus har befriat oss och återlöst oss. Därför det ingen tillfällighet att Johannes heter av Korset. Många människor har genom hans syn fått hjälp att förstå vad kors och frälsning egentligen är. Många människor i vår tid har svårt att förstå det religiösa språket, att förstå vad kors och frälsning är. De förstår inte begrepp som nåd, frälsning och kors.

Här kan han som är i den lyckliga benägenheten att vara både poet, psykolog och mystiker hjälpa människor i vår tid att förstå vad det innebär att bli befriad, att bli frälst. När man i Sverige använder ordet frälst innebär det, i alla fall i mer frikyrklig kontext, att det ofta handlar om en stor upplevelse som ligger bakom frälsningen. Man talar om den tidpunkt då man blev frälst och pekar på att det då hände något speciellt. Men det är något annorlunda hos Johannes av Korset, där det mer är en pågående process, då man steg för steg blir mer och mer frälst.

I vår katolska spiritualitet kan vi säga att det egentligen bara är Jungfru Maria som är helt och hållet frälst och befriad från allt. Vi andra måste hela tiden bli mer och mer frälsta. När man i frikyrklig kontext talar om att bli frälst är det vad vi kallar en omvändelseupplevelse. Men frälsningen är oerhört mycket mer krävande och långtgående. Det är intressant att i vår tid har många i de frikyrkliga traditionerna upptäckt den klassiska kristna mystiken. Också de hamnar i själens dunkla natt. Då kan de inte leva av kapitalet från en frälsningsupplevelse. Det kanske är ett av de stora ekumeniska genombrotten att många från en mer frikyrklig bakgrund har upptäckt att de behöver helgonen, mystikerna, för att förstå sin utveckling. Alla människor som tar tron på allvar kommer nästan alltid in i själens dunkla natt, i torka och tomhet. Därför talar ofta mystikerna om den dunkla natten. I ökenvandringen ser vi att Israels folk också har en slags kollektiv dunkel natt. På väg till det förlovade landet måste de gå igenom fyrtio år av öken. Jesus själv fick gå fyrtio dagar i öknen. Vi behöver ökentiden när vi torkas ut.

Våra aptiter torkas ut och förvandlas till en enda längtan och aptit att bli alltmer förenade med Jesus. Aptiten har också något gott i sig, för det är en längtan efter något. Istället för att längta efter choklad eller vackra rosenkransar blir det en enda stor längtan efter Jesus, efter att bli mer och mer förenad med honom. Det finns en kraft i aptiten som renas när vi går in i den dunkla natten. Hela vårt liv är ofta präglat av detta mönster. Om vi ser tillbaka på vårt liv kan vi upptäcka att det har funnits vissa perioder av mörker, prövning. Ibland har vi efteråt upptäckt att prövningarna ändå hjälpte oss. Det kan gälla en stor sorg. Gud kan använda det mesta för att befria oss.

Vi kan också göra motstånd. Johannes av Korset säger att många som hamnar i den dunkla natten vill återvända till köttgrytorna i Egypten. Man vill inte renas. Det är för jobbigt och man förstår det inte. Därför det är viktigt att försöka förklara torkan för människor, som säger: nej, vi kommer inte till kyrkan längre. Det är så tråkigt att sitta där i kyrkan och man måste låta sig renas. Då måste vi fråga oss varför vi går till kyrkan. Är det för att vi skall ha det mysigt och känna oss lyckliga och träffa trevliga människor eller är det för att möta den levande Guden? Också vi själva måste genomskåda våra motiv och våra intentioner. Varför ber vi egentligen? Är det bara för att få bönesvar? En viss fromhet bygger på att man skall få bönesvar hela tiden.

Det stora bönesvaret är Gud själv. Det säger Jesus. Vi kan alltid vara säkra på att vi får den Helige Ande när vi ber. Vi kan inte vara säkra på att vi får just det vi vill ha. Men Gud ger oss ännu mycket mer. Om vi bara är inriktade på det konkreta bönesvaret, ser vi inte att vi har fått något ännu större och djupare i vår relation till Gud.

Då vi är tillsammans på reträtt skall vi inte bli rädda om det är tråkigt och tomt, om vi längtar härifrån och bara vill packa ihop och köra hem. Vi får stå ut med det som är och tro, att när vi kanske inte längre behärskar vår bön, när vi bara tycker att det är jobbigt och kämpigt, kan det vara en ny form av djupare bönerelation som växer fram som inte så mycket bygger på hur vi känner det, vad vi erfar och upplever utan som helt enkelt innebär att vi bara är där med Jesus. Vi kan alltid bli kvar hos honom.

I Johannesevangeliet används ofta det lilla grekiska ordet menein som betyder bli kvar, stanna kvar. Johannes av Korsets medarbetare, Teresa av Jesus och av Avila (1515-1582), karakteriserar bönen som estar con Jesús, att vara med Jesus. Så länge vi är med Jesus är det bön. Vi kanske inte känner honom, men vi är med honom. Vi håller oss kvar. Vi biter oss fast. Det enda vi egentligen kan göra är att vara kvar hos Jesus, förbli hos honom. Det skall vi göra under reträtten. Även om vi glömmer allt annat vet vi, att här har vi varit med Jesus och han har varit med oss.

Vi ber om nåden att få bli kvar hos honom. Herre, Jesus Kristus, du kom till vår jord för att bli kvar hos oss. Och när du uppstod till den eviga härligheten överlämnade du oss inte åt oss själva utan du förblir som den Förhärligade och Uppståndne fördold ibland oss och leder oss genom detta livet. Hjälp oss att ta emot denna nåd och förvandlas av den. I Faderns och Sonens och den Helge Andes namn. Amen.