Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Tron, hoppet och kärleken hos

Johannes av Korset

Föredrag hos Birgittasystrarna

i Djursholm 22-24 februari 2019

 

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med några ord från Paulus Andra brev till korinthierna. Nåd från vår Herre, Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den Helige Ande åt er alla (2 Kor 13:13). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

De orden är inledningshälsningen i mässan. Varje mässa, varje eukaristi, inleds med att vi ber om den heliga Treenighetens nåd, kärlek och gemenskap. När däremot biskopen firar mässan säger han: ”frid var med er”. Ordet frid skall sammanfatta allt det som vi finner i den treenige Guden: nåden från Jesus, kärleken från Fadern och gemenskapen från Anden. Friden är det som Gud vill ge oss. Det Gud är i sig själv är en kärlekens och fridens gemenskap mellan Fadern och Sonen i Anden.

Vi skall nu se hur Johannes av Korset liksom hela den kristna mystiken utgår från dopets nåd. Genom dopets nåd blir vi ett heligt tempel åt Gud. Gud tar sin boning i människan. Gud är närvarande för alla människor, men genom dopet bor han i oss som i sitt eget hem, i sitt eget tempel. Det kan ibland vara lite svårt att förklara detta. Bryr Gud sig då inte om andra människor? Jo, naturligtvis gör han det, men genom dopet blir vi på ett helt speciellt sätt bebodda av Gud. Vi får en nåd som de icke-döpta inte har fått. Det strider ibland emot vårt jämlikhetstänkande. Varför har inte de fått det vi har fått?

Det typiskt kristna är att Gud vill ge oss en ännu djupare gemenskap med honom, så att vi blir ett heligt tempel. Med en speciell nåd följer också ett speciellt ansvar. Det förväntas mer av den döpte än av den icke döpte, eftersom den döpte har fått ett ännu djupare förhållande till Gud. Det har mycket med bönelivet att göra. Det kan vara lite svårt att förstå för oss som är präglade av ett demokratiskt jämställdhetstänkande. Vi har fått mer, eftersom det förväntas mer av oss. Därför har vi fått en bön som faktiskt har en annan karaktär, eftersom vi alltid ber i, genom och med Sonen till Fadern.

Vår bön är en delaktighet i Jesu bön. Jesus lär oss att säga Fader vår. Vi har en djupare relation till Fadern i Kristus än den icke-döpte. Det strider mot vårt sätt att tänka i dag. Men ändå är det så att den kristna bönen har en annan karaktär. Många judar, muslimer och hinduer är mycket frommare och andligare än vi och mycket mer präglade av sin tro, men vi har fått något större och något mer. Det försöker den kristna mystiken förklara för oss, även om vi inte fattar så mycket av det. Vi har svårt att fatta, att vi har fått en delaktighet i Sonens personliga relation till Fadern, att vi är infogade i Treenighetens inre liv. Gud är inte bara en yttre verklighet, utan han bor i oss som i sitt eget hem. Vi är inte tomma och ihåliga inombords säger Teresa av Avila, som kanske är den som allra tydligast har skildrat Treenighetens inneboende i den döpta människan. Samtidigt vet vi att Gud är närvarande för alla människor, och många människor är mycket mer öppna för Gud än vi kristna. Det har inte att göra med den personliga kvaliteten eller den personliga inlevelsen, utan det är en speciell nåd som vi har fått.

I dogmatisk teologi låter det lite komplicerat, när man talar om den allraheligaste Treenighetens inneboende i den döpta själen genom den heliggörande nåden. Det är ett mysterium som vi har fått del av utan egen förtjänst för att vi skall ledas in i Sonens relation till Fadern. Det innebär att vi hela tiden i Kristus går till Fadern, att vi är inlemmade i Kristi mystiska kropp, att vi har del av Kristi fullhet. Därför är vi ännu mer förpliktigade att gå denna väg. Vi har fått oändligt mycket mer än vi någonsin förtjänar. Vi har blivit bebodda av Gud själv. Det är utifrån den bakgrunden som Johannes av Korset är så angelägen om att människor inte skall ge upp när de hamnar i själens dunkla natt. Han säger att de flesta riskerar att göra det, även i klostren. Det är svårt att gå genom öknen, att gå genom natten, att låta sig renas.

De flesta föredrar ett lättare, mer hanterbart böneliv än att ge sig hän och låta sig renas till fullo. Det ser Johannes som den stora tragedin, för därigenom går Kyrkan och världen miste om det han kallar den rena kärleken. Han menar att om en människa har nått fram till denna rening, denna helgelse, blir hon oändligt fruktbar för hela världen, inte bara för Kyrkan utan för hela mänskligheten. Det kan vara en viktig motivation att tänka på, att reningen inte bara gäller mig, att jag skall bli förvandlad, helgad, utan att Kyrkan, världen, mänskligheten är beroende av att det finns människor som låter sig renas och bli mer Kristuslika, eftersom det är de som lyser upp världen. Denna tanke finns redan i Gamla förbundet. Vi har de tio rättfärdiga. Abraham bad för staden Sodom att den skulle räddas, om där fanns tio rättfärdiga.

De som i stillhet bär upp världen är de som har låtit sig förvandlas och helgas av Guds nåd. Det är oerhört viktigt att det finns människor som är beredda att gå vägen genom natten och in i det nya livet, eftersom de kan göra Kristus synlig, tydlig och hörbar i världen, även om det sker i det fördolda. Vi får inte glömma att Johannes av Korset skrev till bröder och systrar som levde ett fördolt liv. Systrarna som han skrev till levde i sträng klausur. Det var inte många människor som såg dem, men han såg ändå deras liv som så viktigt. Ett av sina verk, ”Andlig Sång”, skrev han till en syster som inte riktigt förstod hans dikt. Han skrev ett stort litterärt verk bara för att förklara för en syster vad han menade med en dikt. Det brukar man anföra som ett bevis på hans kärlek. Johannes menade att hon då skulle förstå och kunna ta till sig det han skrivit, och då skulle det betyda oändligt mycket inte bara för henne utan för många.

I Andlig Sång kommenterar Johannes Höga Visan. Det är viktigt att se, att Johannes inte bara talar om den dunkla natten. Ibland kan vi få en föreställning att det är bara den han talar om. Han talar också om Höga Visan. Det är ett klassiskt motiv i den kristna mystiken att kommentera Höga Visan. Man går tillbaka till Bibelns bok, Höga Visan, där Guds förhållande till Israel skildras som kärleken mellan man och kvinna. Äktenskapet är ett sakrament. Det är en klassisk tanke att den djupast mänskliga kärleken är ett slags tecken på kärleken mellan Gud och hans folk. Vi tolkar det som kärleken mellan Kristus och Kyrkan. Johannes vill visa att själen, den enskilda människan - vare sig det är man eller kvinna - är Kristi brud, som Kristus har frälst på korset och som han intensivt söker under hela hennes liv.

I Höga Visan går handlingen lite fram och tillbaka. Ibland gömmer sig bruden. Ibland stänger hon dörren och ibland öppnar hon sig. Det är en bild av människans liv. Ibland öppnar vi oss för Gud och låter oss ledas av honom, och ibland drar vi oss undan. Det är sällan en rät linje. Vi kan aldrig inboka vissa framgångar i det andliga livet och säga, att nu har vi klarat av ödmjukheten. Nu har jag lärt mig eller besegrat något, utan det är en kurragömmalek i trädgården som i Höga Visan. Det är en vandring genom öknen, där vi ser att Israels barn också gör uppror och dyrkar guldkalvar. Det brukar inte vi göra, men vi kanske går och handlar på Guldfynd. Sällan är det en rätlinjig utveckling.

Teresa av Avila har skildrat bönelivet som en trappa med olika bönesteg, olika våningar. Hon säger att ibland går man tillbaka till en våning. Man tycker att det var för jobbigt i en våning och återvänder till en tidigare. Så är det också i vår utveckling eller vår väg. Det är viktigt att se livet som en väg, där vi ibland hamnar på avvägar, blir stående eller går tillbaka. Det viktiga är att Brudgummen ständigt söker oss. Kristus söker oss. Gud är inte bara en utanförstående verklighet utan Gud bor i oss. Det kan vi aldrig fatta. Gud lever i en helt annan dimension av verkligheten. Men genom vårt dop har Gud blivit hemmastadd i oss. Han talar till oss inifrån. Därför skildrar Teresa av Avila den andliga vägen som en resa inåt till den innersta boningen, där Gud bor. Den andliga vägen utgår från dopets gåva. Johannes av Korset säger, att vi alltid måste bli kvar vid dopkällan. Han säger att vi måste vara som fiskar som simmar runt i det levande vattnet. Dopvattnet torkar inte ut. Dopet kan ständigt förnya oss. Därför är all kristen mystik också en dopmystik. Vi har som vi sagt lite svårare att ta till oss att vi genom dopet har fått något större, något mer, något underbarare än de som inte är döpta. Återigen är det inte för vår skull, utan det är för världens skull.

I själva dopet ligger också kallelsen till mission, till vittnesbörd, till att föra ut budskapet och dela med sig av tron. Det kanske har gått förlorat för oss, eftersom vi är så präglade av synen på att alla har fått detsamma. Men vi har fått mer. Då krävs det också mer. Det är därför vi måste komma ihåg att vi är förpliktade att gå vägen i Kristi efterföljelse. Ordet plikt är inte så populärt. Man brukar säga att vi katoliker har söndagsplikt. Man kan också säga att vi har söndagsprivilegium. Egentligen är det samma sak. Ibland kanske det bara är en plikt som hjälper oss och kan hålla oss uppe, när vi är i den dunkla natten. Vi vill inte alls gå till kyrkan, där det är tråkigt, dumma människor och de bara vill ha våra pengar. Vi vill bara stanna hemma. Men det är ju en plikt. Vi fick höra i katekesen att det är en plikt att gå i kyrkan varje söndag. Ibland kan en plikt faktiskt hålla oss uppe.

Egentligen är det ett privilegium att Kristus ständigt inbjuder oss till sitt bord för att ge oss sin Kropp och sitt Blod som vägkost. Men ibland är vi svaga, utmattade och orkar inte mycket. Därför måste vi också ha bilden av ökenvandringen inför ögonen. Ibland är det i storstadsöknen mödosamt att leva som kristen. Vi tycker att vi inte får något stöd. Vi känner oss utsatta och utblottade. Då behöver vi sakramenten. Dopnåden behöver förnyas genom eukaristin eller genom försoningens sakrament. Vi måste alltid söka näring för det liv vi har inom oss. Bönen är ett näringstillskott, likaså botgöringen, fastan, allmosan och den andliga läsningen. Vi behöver alla någon form av näring. Det kan vara lite olika vad vi behöver, men Ordet och Sakramenten är det klassiska vi behöver för att få förnyad inspiration, förnyad nåd, så att vi kan växa allt djupare in i Kristus och mer och mer tillsammans med honom gå till Fadern. Vi märker i evangeliet att Jesus talar mer om Fadern än om sig själv. Han är vägen, säger han, som leder oss till Fadern. Han lär oss att be Fader vår. Eftersom vi är bebodda av Treenighetens mysterium, finns det alltid möjlighet att i Kristus gå till Fadern och låta Anden väcka oss till nytt liv.

Johannes av Korset säger, att Anden är som den milda sunnanvinden, den levande kärlekslågan som väcker det som är dött till liv inom oss. Det som har domnat bort får ny kraft. De gåvor som ligger slumrande inom oss väcks till nytt liv. Det är därför vi talar om andligt liv. I grund och botten syftar ordet andlig på Andens liv i oss, inte på att vi är så värst andliga. Anden vill hela tiden inom oss väcka något till liv, förvandla något, göra oss mer öppna för Kristus och föra oss till Fadern. Allt gott, sant och äkta kommer i sista hand från den Helige Ande, vem som än säger det. Kyrkan säger till oss, att vi måste uppskatta och ta vara på allt som är fint, gott, vackert, vem som än säger det, även om det är någon som vi tycker är vår motståndare, folk som tillhör andra religioner och andra ideologier, våra fiender. Om de säger eller gör något gott, är det i sista hand för att Anden också har talat till dem. Ingen är främmande för den Helige Ande. Men hos oss är det en inneboende kraft som sakta men säkert vill förvandla oss till en allt djupare lyhördhet för Gud., så att vi låter Gud styra vårt liv, låter oss älskas av Gud och hanteras av honom. Ordet nåd innebär att vi måste leva i en dimension, där vi låter Gud leda oss, frälsa oss och helga oss. Det är ett slags mellanting mellan aktivitet och passivitet.

Vad det innebär att låta sig ledas av Gud ser vi allra tydligast i Jungfru Maria vid bebådelsen. Må det ske med mig som du har sagt, låt det ske, amen. Tidigare sade man att lekmännens enda roll i liturgin var att säga amen. Det lät mycket magert, men egentligen sammanfattas allt i ordet amen, ja, Herre, må det ske som du har sagt. Ibland säger man amen på fel ställe i mässan. Egentligen kan vi alltid säga amen till Gud. Vi hade en Elisabethsyster som blev över hundra år och hade glömt det mesta av svenskan. Hon arbetade många år i polska missionen i Skåne. Men en sak kom hon ihåg: ”Herre, förbarma dig”. Ibland ropade hon under mässan med hög röst Herre, förbarma dig.  Vi kan alltid ropa amen och Herre, förbarma dig.

Det inre andliga liv som vi får del av är en delaktighet i Treenighetens liv. Nåden innebär att vi blir delaktiga av Guds eviga liv här och nu under trons, hoppets och kärlekens tecken. Vi ser det inte och förstår det inte. Det övergår oss. Men redan nu har vi fått in en liten fot i himlen, eftersom vi har fått himlen inom oss när vi blir döpta. Gud bor i oss som i sitt tempel. Gud bor i en helt annan dimension än vi lever i, i evigheten. Den är inte långt borta. Den är oss närmare än vi är oss själva. Vi brukar säga att ju närmare något kommer oss, desto mindre ser vi det. Vi ser inte handen när den är mitt för ögat. Så är det också med Gud. Han är så nära att vi inte kan se och känna honom med våra vanliga instrument. Det är därför vi har fått tron, hoppet och kärleken.

Det är viktigt för oss att förstå att genom vårt dop och vår konfirmation har vi förbundit oss att växa allt djupare in i den treeniga verkligheten. Jesus kallar oss till efterföljelse, vilket vi uttrycker på många olika sätt. Vi är kallade till helighet och till ständig bön. Det innebär inte att vi hela tiden skall rabbla böner, men vi skall hela tiden leva i en levandegörande relation i Kristus till Fadern. Vi skall låta oss ses. Vi talade om videntem videre. Gud ser hela tiden på oss med kärlek och omsorg. Vi kan inte hela tiden tänka på honom. Det är ett klassiskt missförstånd att tro att vi hela tiden måste tänka på Gud. Gud försvinner inte när vi inte tänker på honom. Vi lever i djuprelation, på djupnivå, med Gud i tro, hopp och kärlek. Det är intressant att hälsningen i Treenighetens namn från 2 Kor 13:13 motsvarar den text vi började med i förra föredraget från 1 Kor 13:13, där det talas om tron, hoppet och kärleken. Vi får veta vem Gud är och vad vi har fått för instrument för att möta honom. 1 Kor 13:13 och 2 Kor 13:13 har ett inre sammanhang. Mycket har ett dolt sammanhang i vår tro. När vi växer in i den allt djupare gudsgemenskapen ser vi också Guds spår överallt.

Den heliga Edith Stein skrev en bok som heter ”Endliches und ewiges Sein” (det ändliga och det eviga varat). Där ser hon paralleller. Hon säger till och med att i atomens minsta beståndsdelar ser hon något av Treenigheten, där de olika partiklarna attraheras av varandra. Sedan ser hon på skapelsens alla nivåer spår av den kärlek som finns mellan Fadern och Sonen i Anden. Spåren syns framförallt hos människan. Alla vi som är döpta är Treenighetens boning. Då skall vi också kunna känna igen något av Gud i varandra, men det är vi lite för blyga för. Det är viktigt att våga se på sin nästa som Treenighetens boning och att våga tillbe Gud i sin nästa.

Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), var en ung karmelitsyster, som hade en syster som var småbarnsmamma. Systern sade till Elisabeth hon måste be för henne. Hon själv hade inte tid, för hon hade det så jobbigt med sina småflickor. Hon ville att Elisabeth skulle be för henne istället. Elisabeth svarade då, att medan systern vårdade sina små älsklingar kunde hon tillbe Gud i dem. De är döpta. Treenigheten lever i dem. Medan hon håller på med barnen kan hon tillbe Gud i dem. Det är lite främmande för oss i nordisk mentalitet. Vi har lite svårare att se Gud i vår nästa.

Så fort vi kommer ut i naturen lever vi upp. Då ser vi ständigt spår av Gud i bäckar, floder och fåglar. När mina medbröder från Belgien kom till Sverige, skulle de lära sig svenska psalmer. Men de tyckte att de inte handlade så mycket om Gud utan mest om berg, floder och bäckar, t.ex. ”Morgon mellan fjällen”. Då sade jag till mina medbröder, att de måste förstå att så är det här i Sverige. Här går folk inte i kyrkan utan de går ut i naturen. De har ännu inte upptäckt att man också i kyrkan kan tillbe Gud. Även vi som går i kyrkan får inte glömma bort att vi kan få hjälp av naturen. Också under en reträtt är det bra att gå ut i naturen. Om vi verkligen litar på att vi har fått nåden och gåvan att Treenigheten lever i oss, då känner vi överallt igen spår av Gud. I traditionen ser vi att man ibland har gjort lite lustiga saker för att förklara Treenigheten. I Paderborn har man gjort en bild av tre harar, som har öronen gemensamma. Det skall vara en bild av Treenigheten. Det är tre harar. Det är tre personer i Treenigheten, men till sitt väsen är de ett. Hararna hänger ihop. Det är en lite ovanlig bild av Treenigheten. Det finns också andra bilder som triangeln, men Gud är större än alla våra bilder. Vi kan känna igen något av Gud i allt skapat. Det är en grundtanke i kristendomen att Gud har skapat allt. Som varje konstnär lägger han ner sin själ i det han skapar. Det finns tecken. Det finns spår av Gud. Augustinus säger, att människan är ett slags spår av Treenigheten.

Genom dopet blir vi också en boning till Treenigheten. Varje människa är skapad till Guds avbild. Hon är ett spår, men genom dopets gåva förstärks och förtätas detta, så att vi blir ett Andens tempel. Då måste vi se till att det är snyggt och rent i detta tempel. Vi måste glädja oss över vår värdighet. Christiane agnosce dignitatem tuam (kristen erkänn din värdighet) skrev Leo den store (400-461) i en julpredikan. Man berättat att studenterna vid en av våra teologiska fakulteter skulle översätta denna mening. Nästan alla översatte det som kristen erkänn din ovärdighet. De hade alltid hört att de var ovärdiga, så de trodde att det var feltryck i Leo den stores text. Det visar en viss mentalitet som många kristna har att inte riktigt ta till sig sin värdighet. De är så vana vid att höra att de är odugliga och ovärdiga. Det är naturligtvis tragiskt. Men å andra sidan måste vi, då vi är värdiga, leva i enlighet med vår värdighet.

Det är därför även icke-troende blir mer skandaliserade när en kristen och inte minst en präst gör något ont. Det är mycket tydligt i pedofilskandalen att man blir mycket skandaliserad. Man tycker att det är värre om en präst gör något ont än om någon annan gör det. Det är faktiskt hoppfullt att även ateisterna blir mer skandaliserade, för då visar det att de har förväntningar på oss kristna och inte minst på prästerna. Det är ett tecken på att även världens människor förväntar sig att vi kristna skall göra det som är gott och sant. Om vi inte gör det, blir de mycket besvikna. Det är ett hoppfullt tecken att folk är så upprörda nu. På det sättet kan de också hjälpa Kyrkan att med ännu större allvar ta itu med skandalen.

Ständigt måste vi stå under korset som botgörare. Det är inte alltid så lätt för oss att förstå att vi hela tiden måste växa, omvända oss, förbättra vårt liv, bli mer hängivna, efterfölja Jesus ännu mer troget. Då behöver vi den dunkla natten. Det är bara där vi kan befrias från en viss ingrodd självcentrering. Vi kan göra en hel del själva, men vi kan inte riktigt bli befriade från den lite falska tonen i våra bästa aspirationer. Även i vår vilja och längtan att efterfölja Jesus och bli bättre kan det finnas en liten falsk ton av andligt högmod. Vi måste komma ihåg, att vi inte själva kan producera den fulla, rena kärleken, utan det kan bara ske när vi renas till fullo. Vi kan ibland märka när vi ber, att det plötsligt kommer en tanke att nu var vi väl fromma i alla fall. Jag gav ju mer än tjugan i kollekt, så generös jag är. Det smyger sig ibland in en tanke hur god man är som ägnar så mycket tid åt att stryka kyrkans tvätt. Det är viktigt att vi tar andlig temperatur på oss själva.

Vi är alla i behov av rening, vissa mer, andra mindre. Därför får vi tro att Gud i sin försyn vet vilken rening vi behöver. Vi har alla ett sår. Varje människa har ett sår, något djupt inre som hon ofta inte vill yppa. Det kan bero på hur hon behandlades i sin barndom. Det kan vara ett psykiskt eller andligt sår. Där är vi mycket känsliga. Det är just där Kristus vill möta oss för att detta sår skall bli ett behagfullt sår, som Johannes säger i en dikt, något som drar till sig Guds kärlek. Först kan vi tro, att såret är något som drar oss bort från Gud, något som hindrar oss. Men om vi öppnar oss för Gud på det känsliga området i vårt liv, kan det ske något stort. Paulus skriver i ett av sina brev att han ständigt plågas av en törntagg som sticker honom. Exegeterna har inte lyckats förklara vad det är. Vi har alla en törntagg, något som sårar oss, något som gör ont. Det kan bero på så mycket. Ofta kan det vara något vi bär med oss från barndomen, någon smärtsam erfarenhet, någon som har svikit oss eller en personlig otillräcklighet, att vi inte klarade av vårt jobb. Det kan vara så mycket. Men just där vi är som mest känsliga, är vi närmast Gud. Vi kan inte bli av med törntaggen. Det kunde inte ens Paulus. Men han menar, att där är han som djupast förenad med den korsfäste Kristus. Kristus hade ju hela törnekronan. Vi skulle kunna säga att därför bär han också alla våra törntaggar.

Min törntagg är infogad i Jesu törnekrona. Jag delar mitt sår med honom. Birgittasystrarna har fem sår på sitt huvud. Vissa helgon blir stigmatiserade. De lever sig så in i törntaggen att det märks på deras kropp. Andra som Teresa av Avila fick sitt hjärta genomborrat. Såret kan bli mycket kroppsligt. Vi skall inte vara rädda för törntaggen. Där vi är som känsligast och mest sårbara är vi också närmast Kristus. Där kan han göra något stort om vi låter det ske. Ofta vill vi döva smärtan och vill inte kännas vid den. Men det kan vi inte, för den har bitit sig fast. Här kan vi också referera till Selma Lagerlöfs (1858-1940) jullegend om den lilla fågeln. Det var en liten fågel som såg Jesus på korset och drog ut en törntagg. Sedan dess har vi fågeln rödbröst, alltså rödhaken, som fick det röda på sitt bröst. Vi får tro att vi genom att bära vår törntagg befriar Jesus från i alla fall en liten törntagg.

Såret kan förvandlas till ett behagfullt sår, säger Johannes av Korset. Den Helige Ande är som ett brännjärn som bränner bort det som var infekterat, själviskt och hatiskt i såret. Då blir det ett behagfullt sår. Kristi sida öppnades på korset och blod och vatten flöt fram. Det blev ett livgivande sår. Låter vi den Helige Ande behandla vårt sår, låter det belysas av Kristi kärlek och låter vår törntagg bli en del av Kristi törnekrona, blir det något annat. Då blir det inte varigt och infekterat längre.

Risken är att vi kan bli bittra. Vår barndom blev inte som vi hade tänkt oss. I vår tid är det nästan mode att skriva om hur hemska föräldrarna var. Det är tragik i detta. När vi lever nära andra människor, kommer vi alltid att såra varandra. De flesta våldshandlingar sker i nära relationer. Det är viktigt att förvandla det sår som vi har tillfogats, av vilken anledning det än må vara, för det kan också vara av Gud. Vissa tycker alltid att Gud har behandlat dem illa. Men livet ger oss nästan alltid något sår, något som vi kämpar med. Det är viktigt att se det som något som drar till sig Guds helande kärlek. Henri Nouwen (1932-1996) skrev en bok som heter ”The wounded healer” (den sårade helaren). Jesus kan hela oss genom att dela våra sår, bli människa och lida. Han känner inifrån vad det är att vara sårad. Han kan rena, hela vårt sår, så att det blir ett behagfullt sår som förenar oss med honom, den Korsfäste, i kärlek och överlåtelse. Det kan vara en lång process. Man brukar i detta sammanhang också peka på dem som hamnar i missbruk av olika slag, något som det är mycket svårt att bli av med. Men också det kan helas. Det förblir ett sår men på ett helt annat sätt.

När det går upp för oss hur nära Gud är oss - att han lever i oss, att han alltid är där, att vi alltid har tillgång till honom, att vi kan se på allting i hans ljus, att vi kan se spår av honom, att vi är inbäddade i en värld där Gud ständigt är med - då händer det också något. Då får vi en helt annan syn på verkligheten, på människorna, på naturen och på tingen. Det är därför man brukar säga att man kan se om någon är kallad till klosterliv på det sätt han eller hon stänger en dörr, det vill säga hur man behandlar skapade ting. Ju mer vi präglas av Gud, desto mer vill vi medvetet eller omedvetet förmedla detta. Hela skapelsen blir vår mötesplats med Gud. Det är därför kontemplativa kloster ofta ligger på mycket vackra platser. Ibland byggs de i en storstad, men också i storstäderna behövs det andliga oaser.

Vi får se oss själva som tecken på Guds närvaro i den miljö vi lever, att vi sänds ut för att vara ett tecken på den levande Guden. Det tillhör vår värdighet, men det innebär inte att vi blir högmodiga över vår andlighet utan tvärtom. I all ödmjukhet är det viktigt att se att jag genom mitt dop, genom min konfirmation, genom den nåd jag har fått också är utsänd i Kristi namn för att sprida hans vällukt på vilket sätt det vara må. Det behöver inte innebära att vi går omkring och predikar. Ibland kan det ändra situationen om vi säger ett ord i rätt tid. Om vi har en känslighet för Anden, är vi ibland förvånade över att vi kan göra eller säga någonting som vi inte riktigt vet varifrån det kommer. Vi kan känna igen en människa som behöver vår hjälp. Vi kan hitta ett ord eller en gest. Det är viktigt att vi verkligen litar på att vi är Andens tempel och att vi ser på varandra som Andens tempel. Ser vi någon som ser riktigt nere ut, kan vi säga: kom ihåg att du är Andens tempel. Vi är präglade av det individualistiska mönstret.

Vi kan tänka efter varför vi reste på reträtt, om det var för vår egen skull, för att vi ville ha det lite mysigt och skönt, för Kyrkans skull eller för svärmors skull. Det är bra att tänka efter vad det är som motiverar mig att göra vissa val. Tänka efter varför jag går i kyrkan. Är det för att ära och förhärliga Gud eller är det för att jag inte har något annat att göra? Ibland måste vi granska vår motivation. Vill jag verkligen stå i Guds tjänst? Vill jag sprida hans kärlek omkring mig? Vill jag bära mina medmänniskor i bön och kärlek eller vill jag slippa dem för att vara ensam?

Vi får inte glömma värdigheten, kallelsen och nåden. Vi vet att vi är lite haltande på vår vandring. Det går upp och ner. När man frågade ökenfäderna vad de gjorde i öknen hela dagen, svarade de, att de reste sig och de föll. När gästerna kommer till karmelitnunnorna frågar de vad systrarna egentligen gör i klostret. De svarar, att de är där till Guds ära. Naturligtvis gör vi en hel massa saker, men om vi gör det till Guds ära, får det en djupdimension. Om vi gör något för att styrka Kyrkan i hennes omvändelse- och helgelseprocess, då sker något stort.

Vi behöver inte ändra på våra yttre levnadsomständigheter så mycket men fördjupa dem och ge dem en ny djupdimension. Vi kan lyfta upp ett grässtrå från marken och samtidigt höja hela världen upp till Gud, säger Thérèse av Lisieux. Minsta lilla gest kan få en djupare innebörd. Därför behöver vi bönen, sakramenten, liturgin för att hela tiden bli påminda om vår kallelse att vara Kristi sändebud. Vi behöver den dunkla natten, där tron, hoppet och kärleken växer fram i sin fulla dynamik, så att vi mer och mer blir förvandlade till det vi är i Guds ögon. Vi måste komma ihåg att Gud alltid ser det bästa inom oss. Tänk om vi kunde lära oss, när vi ser på andra människor, att se det bästa i varje människa. Då kan vi också locka fram det. Vi kan ibland möta människor som vi tycker har ett överdrivet förtroende för oss. Det är en del av all fostran och pedagogik att locka fram det bästa i en människa. Ser man på ungdomar som värstingar, blir de värstingar. Ser man på dem som fulla av kapaciteter och gåvor, kan man ofta som en barnmorska locka fram detta. Det är så vi tror att Gud ser på oss. Han ser oss som presumtiva helgon. Det betyder inte att vi alla kanoniseras på löpande band. Gud ser det bästa. Han har skapat oss till sin avbild. Om vi ser på varandra på det sättet är mycket vunnet. Vi skall inte fastna vid det yttre eller det vi tycker är lite jobbigt utan verkligen se att i varje människa finns en oändlig gudspotentialitet och – kapacitet. Tänk om vi kan locka fram det och hjälpa människor att förstå hur Gud ser på dem. Det är så Gud ser på oss, som sina älskade barn, söner och döttrar i Kristus.

Vi ber. Herre, sänd oss din Helige Ande, så att han mer och mer kan omforma oss, så att vi mer och mer blir lika Jesus Kristus, nu och i all evighet. Amen.

Text här