Att leva eukaristiskt

Föredrag vid reträtt på Berget,

Rättvik 18–21 juni 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi börjar med Johannes av Korsets ord.

Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen. Ett tredje vatten, fött av ström och källa, ser jag från dessa lika mäktigt välla. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen

Det är den Helige Ande, som Johannes av Korset pekar på, som framgår av Fadern genom Sonen och som är utgjuten över hela Kyrkan och ingjuten i oss genom dopets och konfirmationens nåd. Det är i sista hand den Helige Ande som måste hjälpa oss och bistå oss att mer och mer bli präglade av eukaristin. Vi får aldrig underskatta den Helige Andes roll. Det är mycket lätt att vi gör det i våra liv. Vi litar då inte på att Anden leder oss och upplyser oss och för oss genom livet. Anden överger inte sin Kyrka i tidens svårigheter och kamp. Det är mycket lätt att tappa Anden ur sikte, eftersom Anden är så fördold och diskret, så i bakgrunden. Men det är Anden som hela tiden vilar över oss och leder Guds folk genom historien. Det är Anden som sakta men säkert försöker övertyga oss om att gå in alltmer i Jesu efterföljelse och låta oss förvandlas till ett alltmer lovsjungande, tacksamt folk, som ger Gud äran.

I Sankt Dominikus kapell finns två ikoner som visar oss Andens verk. Den första visar bebådelsen, Maria som får budskapet. Det är den enskilda personen som under Andens ledning öppnar sig för Guds tilltal. Den andra ikonen, pingstikonen, visar Maria och apostlarna som väntar på att Anden skall komma över hela Kyrkan. Dessa två aspekter är mycket viktiga att komma ihåg. Det är både Kyrkan som sådan och den enskilda människan som är beroende av Anden.  Anden kommer som en stormvind vid pingsten och förenar folk av alla slag, bryter ner alla murar och låter Guds härlighet stråla fram. Anden kommer även som en sakta susning som hjälper Maria att säga ja till budbäraren, till ängeln, till Gud. Anden kan komma både i stormvinden, i det stora och omvälvande, men också som den sakta, knappt hörbara susningen, en inre intuition.

Därför gäller det att lära sig känna igen hur Anden arbetar. Vad vill Anden göra med mitt liv? Hur kan Anden hjälpa mig att mer och mer infoga mig i det heliga, eukaristiska folket, så att jag också blir den som deltar lovsångskören, i tacksägelsen, i lovsången till Guds ära? Den yttre processen och den inre processen går ihop. Ju mer jag växer in i Kyrkan som gemenskap, som Guds folk, desto lättare blir det också för mig att höra hur Anden talar till mig. Denna parallella process är viktig att ta till sig. Det är inte bara jag som intensivt kämpar för att förstå Anden, utan jag får hjälp av hela gudsfolket. Jag är en i gemenskapen som tillsammans med andra tar emot Andens låga.

Vid konfirmationen hänvisar jag ofta till bilden, där Maria och apostlarna väntar på Anden. Konfirmanderna sitter också och väntar på Anden. Ni har alla en liten låga över huvudet, säger jag till dem. Ni kan inte se den, men det finns en liten låga som vill in i ert hjärta. Det kan förändra hela ert liv om ni släpper in den lågan. Anden kan göra helgon av syndare på nolltid. Gud kan göra något stort i våra liv. Det vågar vi inte alltid riktigt lita på. Om vi släpper in Anden kan missnöje, kritik och gnäll bli till tacksägelse och lovsång. Hela den andliga atmosfären inom oss kan förändras. Det gäller också i Kyrkan. Därför är det viktigt att våga lita på att den Helige Ande verkar.

Vi har fått Anden genom vårt dop. Det har bekräftats och förstärkts genom konfirmationens sakrament. Vi är ett Andens tempel och det gäller att känna igen Andens sätt att tala till oss, Andens språk, Andens finkänsliga lilla susning. Profeten Elia hörde inte Guds röst i åskdundret, i elden, i stormen men i en knappt hörbar susning. I vår egen historia är det ofta den lilla susningen, den andliga intuitionen, samvetets försynta röst som kan väcka oss. Då måste vi också öva upp oss och be: ”Kom, Helige Ande”. Många böner till den Helige Ande börjar med ordet kom. Anden har kommit till Kyrkan vid pingsten och till oss vid vårt dop, men han kan komma ännu mycket mer.

Varje gång vi firar eukaristin kan vi öppna oss ännu mer för vad Anden vill säga oss. Varje gång vi deltar i mässan är det något nytt. Vi kan tycka att det är mycket rutin. Vi går i kyrkan varje söndag eller varje dag. Frågan är om vi verkligen ser det som ett nytt och omvälvande möte. Är vi beredda att ta emot det som Gud vill ge oss? Försöker vi lyssna in vad Anden säger? Ibland kan vi märka det tydligt. Det proklameras ett bibelord som vi har hört tusen gånger. Så plötsligt lyses det upp och vi får en ny insikt i vad Gud vill säga oss. En liten detalj kan plötsligt bli mycket avgörande. En gång när jag firade mässan i Lugano var det några svenskar där. Vi svenskar tror ofta att ingen förstår vår svenska i utlandet. De såg att jag efter mässan rengjorde kalken. Då sade de att det var tramsigt att stå där och diska kalken. Men den lilla gesten uttrycker vår oändliga vördnad för varje liten droppe eller varje liten smula av eukaristin. Det som tycktes tramsigt för andra kan få en djupare innebörd.

Hela tiden kan vi tränga djupare in i mysteriet, även om vi kan mässtexterna utantill, även om vi har hört alla bibelord. Jag brukar dra en lans för kollektbönerna som sammanfattar hela tematiken för dagens mässa. Varje litet ord, varje liten gest, varje liten sak i mässan kan föra oss närmare Gud och också människorna som är där kan komma varandra närmare. Vi hör barnet som skriker. Så småningom upptäcker vi att det är lovsång. Annars finns risken att vi sitter där och blir missnöjda, Det finns alltid någon vän av ordning som rycker in och vill ställa till rätta och så blir det bråk. Men det kan också väcka någon till lovsång. Frågan är om vi verkligen går vi till eukaristin för att möta Gud och komma honom närmare.

Om vi öppnar oss för den Helige Ande kan allting öppna oss. Att ha en öppenhet för att ta emot Guds nåd är den Helige Andes stora uppgift i vårt liv. Vi kan öppna oss på djupnivån, den teologala nivån i tro, hopp och kärlek, så att vi möter Gud och kan gå in i den hållning av tillbedjan, tacksägelse, lovsång som eukaristin vill lära oss. Då behåller vi den hållningen när vi går ut ur kyrkan. Vi lägger inte av oss den. Annars viker vi ihop Cecilia och risken är att vi glömmer den eukaristiska hållningen. Nu skall vi ut och shoppa istället. Om vi bär med oss tacksägelsens grundhållning köper vi inte bara onödigheter utan det vardagliga handlandet präglas av den hållning som är inriktad på att leva i tacksägelse. Vi vill förhärliga och tillbe Gud och ge honom äran. Då blir det automatiskt ett annat förhållningssätt till tingen, människorna och oss själva. Då ser vi oss som tillbedjare, som ett heligt folk, som lever i tacksägelse, tillbedjan och lovsång. Det är den Helige Andes stora under vid pingst. Människor av alla nationer, folk, raser och sociala tillhörigheter blir ett. I vårt katolska stift kan vi säga att det är ständig pingst. Man förstår inte varandra. Man talar olika språk och kommer från olika sociala miljöer. Då måste den Helige Ande hålla ihop oss för inget annat gör det. Ibland knakar det i fogarna, men den Helige Ande har en förmåga att överbrygga våra mänskliga gränser och våra svagheter. Vi måste lita mer på den Helige Ande, öppna oss mer för honom för att vi skall kunna växa in i den eukaristiska grundhållningen.

För att det vi sagt skall bli mer konkret skall vi ta en liten snabblektion i hebreiska. Tre hebreiska ord kan hjälpa oss att förstå eukaristin och med den hela trons värld på ett djupare sätt. När Paulus återger den första skildringen av eukaristins firande skriver han: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er. Den natten då vår Herre Jesus blev förråd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig’. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig’” (1 Kor 11:23ff). Här ser vi Kyrkans äldsta eukaristiska tradition, som faktiskt har bevarats oförändrad. Bara det är ett Andens verk. Mycket annat har ändrats, men detta är kvar, tack vare att den Helige Ande förblir i sin Kyrka och håller den samman.

Det kan utkristalliseras tre ord som kan fånga in det väsentliga och helheten. Det första är det hebreiska ordet dabar (ord). I den hebreiska tankevärlden är det något djupare och större än för oss. Vi säger som Shakespeare (1564–1616) att det är bara ”words, words, words”. Det är bara ord, ord, ord. Orden har förlorat sin täthet, men inte alltid. Ett hårt ord kan drabba oss mycket djupt. Efter trettio år kan folk komma ihåg att prästen var ovänlig mot dem någon gång och sedan har de aldrig visat sig i kyrkan. Också ett vänligt ord kan fastna. Även om vi lever i en tid av ordinflation finns det ändå kvar en förståelse av att orden är viktiga. Därför måste vi lägga oss vinn om de vackra orden. Vi skall undvika de fula orden, som sårar och bryter ner, och istället använda de ord som lyfter upp.

Gud skapade världen genom sitt ord, bli till, eller sitt varde, som det heter i den gamla översättningen. Guds ord gör det som det säger. När Gud säger att världen skall komma till, så kommer den till. Det finns en kraft i ordet. Guds ord tränger genom märg och ben. Guds ord förvandlar, nyskapar och får allt att komma till. Vi ser det i Jesu eget liv. ”Jag vill, bli ren” (Matt 8:3), säger han till den spetälske. Gång på gång möter oss det, som är lite svårare för oss att förstå, att i den hebreiska, semitiska mentaliteten har ordet en sådan kraft att det kan försätta berg. Guds ord är nyskapande, helande och frälsande. Tänk om vi kunde lyssna på alla ord i mässan på det sättet. Då kan minsta lilla ord betyda ofantligt mycket. Det kan träffa oss som en pil i hjärtat. Det kan öppna oss till större kärlek. Det kan förvandla oss. Det kan också få oss att ångra oss. Plötsligt förstår vi att vi måste gå ångerns, botens och omvändelsens väg.

Orden och ordet har större betydelse än vi tror i den bibliska världen. Det ser vi i eukaristin. När prästen säger i Jesu person: detta är min kropp, detta är mitt blod, då blir det så. Genom sin vigning får prästen förvalta Jesu kraft och ord. Det är Jesus själv som frambär sig. Det är han själv som förvandlar bröd till sin kropp och vin till sitt blod. Här ser vi allra tydligast kraften i ordet. Gud kan genom sitt ord skapa på nytt, förvandla. Likadant är det i försoningens sakrament. Dina synder är dig förlåtna. Jag förlåter dig. Prästens mest sublima uppgift är att få träda in i Jesu person och i hans namn säga: detta är min kropp, detta är mitt blod eller dina synder är förlåtna. Det svindlar lite för tanken, när det går upp för oss, att Gud anförtror bräckliga människor en sådan makt att de får använda hela kraften i Guds eget ord att förvandla, att nyskapa.

Varje ord som utgår ur Guds mun har något av denna kraft. När vi lyssnar till Bibelns ord har det en kraft i sig själv som kan förvandla oss. Vi kan ibland höra en bibeltext som vi kanske har hört tusen gånger. Så plötsligt lyses det upp och talar rakt till hjärtat. Gud vill säga mig något genom detta. Gud talar till mig. Vi läser om att det är så i helgonens liv. Franciskus hörde orden om att gå och sälja allt vad han ägde. De orden har vi också hört tusen gånger, men vi stänger ändå våra börsar. Franciskus gav bort allt. Plötsligt kan ett ord som vi aldrig tidigare riktigt har lagt märke till få liv genom Andens kraft. Därför är det viktigt att be om Andens hjälp att förstå vad Gud vill säga till oss, vad hans ord kan göra i våra liv.

Det lär vi oss i eukaristin. Där sker ett under varje gång vi firar den. Vid konsekrationen får ordet sin allra tydligaste kraft och innebörd när Gud förändrar bröd och vin på ett så djupt sätt. Därför talar vi om förvandling vid konsekrationen. Sedan skall denna förvandlingsprocess fortsätta. Vi tar emot eukaristin för att förvandlas, växa i tro, hopp och kärlek och få del av Guds helighet och kärlek. Sedan skall vi förvandla den del av verkligheten som är vår, genomsyra den med tro, hopp och kärlek. Bara så kan Guds ord få sin fulla genklang. Det blir liksom ringar på vattnet. I sista hand hänger det på oss om vi är lyhörda för Anden.

Tar vi emot Guds ord eller är vi hällörade och låter ordet gå in genom ett öra och ut genom ett annat? Ibland tänker vi på något annat eller tycker att det är tråkigt. Vi kan aldrig vara i andlig högform hela tiden. Men det är ändå viktigt att vi försöker öppna oss för den Helige Andes omskapande kraft och inse att vi i mässan, eukaristin, har ett gyllene tillfälle att göra det. Själva eukaristin är näring för det nya livet. Det sker något inom oss när vi tar emot den eukaristiska näringen.

Då måste vi också låta den Helige Ande verka inom oss. I Östkyrkan betonar man mycket starkt epiklesen i den eukaristiska bönen, där Anden kallas ner. I de österländska liturgierna är det mycket tydligt, men också i den vanliga latinska, västerländska liturgin är det viktigt att Anden åkallas för att genom Anden förvandlingen skall ske. Jesus arbetar genom Anden i sin Kyrka. I eukaristin blir det mycket tydligt.

Ordet har alltså en inneboende kraft. Vi ser det vid skapelsen. Vi ser det i eukaristin. Vi kan se det på så många sätt. Vi ser det i Jesu liv. Vi kan också se i vårt eget liv att ibland har ett ord etsat sig fast. Det kan också vara i smärtsam bemärkelse. Jag får tro att Jesu ord till mig, ”du är min, jag älskar dig”, hela tiden genljuder inom mig. Det Jesus har sagt förblir alltid. Till Petrus sade Jesus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka” (Matt 16:18). Också det består.

I vår tid ser man att även de som inte tillhör Katolska Kyrkan börjar se påven som en centralgestalt för kristenheten. Det blev mycket tydligt vid påvens besök i Lund. Man hör sällan någon som säger att påven är satan, vilket man tidigare kunde höra. Ekumeniken har slagit igenom också på det planet, även om man kanske inte tar till sig hela Petrusämbetets betydelse. Man ser att påven är en centralgestalt för alla kristna. När påven Johannes Paulus II (1920-2005) kom till Sverige, var det en mycket from, troligen frikyrklig kvinna, som sade: men påven är också kristen. Det var för henne en stor glädje. Gud kan arbeta på så många olika sätt.

Vi måste lita på att den Helige Ande också kan tala till oss. Vi kan upptäcka något nytt i Guds värld. Vi kan få en helt ny syn på livet, en mer eukaristisk syn istället för en missnöjd, bister, butter syn. Ordet, dabar, är viktigt. Det hebreiska ordet i dess täthet och kraft kan hjälpa oss att få lite mer vördnad för ordet. Vi skall också tänka på vad vi säger. Vi får lita på att Anden kan ändra också en tanke. Om ett barn skriker i kyrkan kan det byggas upp en irritation, tills man tänker på att man har hört att man skall leva eukaristiskt. Då kan man tacka för barnet som skriker. Då blir det någonting annat. Det gäller att inte omedelbart följa sinnenas första spontana uttryck utan tro att vi kan mixtra lite med oss själva. Det kan börja med missnöje, irritation, ilska, vrede, men vi kan liksom fånga in det i flykten och ändra det till något annat.

Då kommer vi in på det andra hebreiska ordet, berakah, välsignelse, tacksägelse, lovsång. Jesus firade sin sista måltid inom ramen av en judisk välsignelsemåltid, en tacksägelsegudstjänst. Jesus tackar Fadern och välsignar kalken. Berakah, välsignelse, är något stort, som vi ibland inte riktigt kan fånga in. Den tidigare påven hette den välsignade, Benedictus. USA:s tidigare president hette Barack, som också går tillbaka på det arabiska ordet. Sedan finns det några som heter Bengt.

Vi har försökt koncentrera oss på tacksägelsen, välsignelsen. Jesus tackar sin Fader i eukaristin. Han välsignar Gud. Denna välsignelse kommer sedan kalken till godo i offret. Jesus sammanfattar hela världsalltets tacksägelse till Gud i eukaristin. Materiella element dras in i tacksägelsen och förvandlas. Gud skapar världen för att bli förhärligad av den. I eukaristin ser vi det som är det slutliga målet för allt skapat: att bli genomskinligt för Gud, så att Gud blir allt i alla, så att vi kan möta Gud överallt och alltid.

Lever vi av eukaristin får vi ett slags sjätte sinne för att känna igen Guds närvaro i tillvaron. Vi lever i ett eukaristiskt universum där minsta lilla sak kan få oss att tacka Gud. Hackspetten kan också lova Gud genom sitt trummande. Vi kan mer och mer dras in i den ständiga välsignelse- och tacksägelsehållningen. Eukaristin hjälper oss att mer och mer genomsyras av det klimatet, så att vi medvetet ser oss som en del av den lovsjungande mänskligheten och skapelsen. I Kyrkans eukaristi får detta sitt tätaste uttryck, men sedan sprider sig det eukaristiska klimatet.

Vi sänds ut som eukaristins femtekolonnare för att underminera världens orättfärdighet och synd. Vi blir utsända. Vi sade att eukaristin inte riktigt tar slut. Mässan går över i missio. Vi sänds ut för att underminera syndens herravälde i världen genom att leva i lovsång, välsignelse och tacksägelse. Bara det är någonting underminerande. Det som världens diktatorer ofta är mest rädda för är kontemplativa kloster. Det var dessa som Hitler (1889-1945) och Stalin (1878-1953) ville göra sig av med. Det underminerar syndens herravälde i världen att människor lever i tillbedjan, välsignelse och tacksägelse. Det är farligt för dem som motverkar Gud

Vi kan också upplevas som farliga om vi blir alltför genomsyrade av eukaristin. Det är inte alla som jublar. Vi kan också bli ett profetiskt tecken som väcker strid. Vi kan bli martyrer. Vi måste vara medvetna om att om vi lever av eukaristin, blir vi vittnen. Vittne heter martyr på grekiska. Vi kommer från 1900-talet som var martyriets århundrade framför alla andra. Aldrig har så många dödats för sin tros skull. Ofta går det inte så långt, men det är ändå viktigt att vara medveten om, att om man lever av eukaristin och låter sig förvandlas av den kan man bli ett tecken som väcker strid på arbetsplatsen eller bland familjen. Nu menar jag inte att man skall predika och bli en översittare, men bara genom att man låter sig förvandlas av tron retar man alltid någon. Vi kan också bli till hjälp, ibland för dem vi minst anar. Jag möter ibland präster som säger att efter trettio eller fyrtio år möter de barn som de har undervisat. Märkligt nog är de som blir kvar i kyrkan ibland de man minst skulle ha väntat sig. Det kan vara de som var jobbigast, besvärligast. Ibland är det mycket överraskande hur Gud handlar bland oss människor. Ordet berakah, välsignelse, kan hjälpa oss.

Det tredje ordet är zikkaron, minne, åminnelse. Det ordet är kanske lite svårare att förstå, eftersom ordet minne hos oss har en lite annan innebörd än i den hebreiska och bibliska världen. På grekiska talar man om anamnesis och på latin om memoriale, åminnelse. Det är svårt att hitta ett bra ord på svenska. Vi talar om minnen och om att vi har så många minnen som vi bär med oss. Men det är endast ett tankeobjekt och inte någonting mer. I den hebreiska tankevärlden är åminnelsen något som blir närvarande i tiden på ett sakramentalt sätt. Vi kan gå tillbaka till påskmåltiden, där man är samlad för att minnas uttåget från Egypten, befrielsen. Guds frälsningshandlande i det förflutna blir närvarande i nuet. Det Gud gjorde för sitt folk har sin betydelse också nu. I denna måltid firar man här och nu att Gud fortsätter att befria sitt folk. Det är inom den ramen som Jesus firar eukaristin.

Jesus firar att han har befriat oss från syndens makt genom sin död och uppståndelse, genom sin påsk. I det gamla förbundet var det uttåget ur Egypten och intåget i det förlovade landet som var frälsningshandlandet. I det nya förbundet är det Jesus som genom sin död och uppståndelse hjälper oss att tåga ut ur syndens land och in i det nya förlovade landet, den eviga härligheten som vi tar ut i förskott i eukaristin. Vi rör oss i många olika dimensioner och nivåer här. Det förflutna, Kristi kors, Golgota är närvarande. Det är ett korsoffer. Jesus frambär sig själv, och vi frambär oss själva tillsammans med honom med alla våra lidanden och svårigheter som ett offer till Fadern. Samtidigt öppnas den eviga härligheten genom Jesu uppståndelse. Den eviga framtiden blir närvarande i sakramental form i bröllopsmåltiden som vi får ta ut i förskott. Det sker här och nu i nu-ögonblicket.

Ordet zikkaron hjälper oss att göra den förflutna frälsningen närvarande i nuet. Kristi kors blir sakramentalt närvarande. Den kärlek som fick Jesus att ge sig till Fadern för vår skull tas emot i sakramental form i bröd och i vin. Det förvandlade brödet och vinet ger oss hela Jesu frälsande kärlek. Samtidigt får vi in en liten fot i evighetens härlighet. Den himmelska bröllopsmåltiden blir uttagen i förskott. Forntid och framtid möts i nutid, i nuet. Då lär vi oss också att leva i nuet. Den franske jesuitmystikern Jean Pierre de Caussade (1675–1751) talar om det närvarande ögonblickets sakrament. Han menar att Gud möter oss i nuet. Där tar vi emot hela Guds frälsningshandlande i historien men också hans eviga nåd och kärlek. Det är lite svårt för oss med de olika tidsdimensionerna, eftersom tiden för oss är någonting annat än för den bibliska människan, där Guds handlande lever kvar. Man firar att Gud fortsätter att befria sitt folk ur Egypten. Det gör vi när vi firar eukaristin. Vi firar att Jesus på korset har befriat oss från synden, mörkret, ondskan och fört oss in i sitt eviga rike och vi får göra det nu. Han säger faktiskt att i många religioner måste vi leva i nuet. Det är bara nu vi kan möta Gud. Här och nu kommer han till oss.

Eukaristin kan också hjälpa oss i vårt böneliv att bli kvar i nuet. Här möter jag Gud just nu. Vi kan förkorta det med Du nu. Du möter jag nu. I bönen måste vi säga Du till Gud, inte han eller hon med feministiska teologer utan Du. Det är direktkontakt, direkt tilltal. Ibland kommer vi på oss under bönen, speciellt präster och predikanter, att vi sitter där och tänker ut fromma predikningar. Det är mycket lätt att vi tittar på vår egen bön utifrån istället för att säga Du och ha direktkontakt, att låta Gud se på oss med kärlek och besvara det direkt.

Vi har mycket att lära oss när vi firar eukaristi. Det kan betyda något på livets alla områden, också förhållandet till vår nästa. Prästerna använder i sina predikningar tilltalet kära bröder och systrar. Frågan är om vi ser på dem som är i kyrkan som bröder och systrar och om vi själva är angelägna att visa att de andra som firar mässan är våra bröder och systrar. Det kan vara mycket bra om det bredvid oss sätter sig någon som vi inte tycker om och som vi tycker är jobbig och besvärlig, för då har vi verkligen möjlighet att visa att vi är kristna och älskar våra fiender. Det kanske inte är ovänskapen som är det värsta utan likgiltigheten. När jag en gång var i Belgien var det ett väldigt bråk i en kyrka för det var någon som hade satt sig på plats där någon alltid brukade sitta. Vi kan ibland haka upp oss på onödiga saker. I eukaristin kan vi också lära oss något om kärleken till nästan. I vår domkyrka kommer många människor försent. Vissa vill absolut sitta mycket långt fram och skall då bana sig in i bänken. Ibland får de faktiskt ett kärleksfullt bemötande. Sedan kan det gå mycket galet. I en församling berättade kyrkoherden att det ofta kom en dam från Mellanöstern. Hon kom alltid försent och hade högklackade skor som klampade. Hon skulle alltid sitta mycket långt fram. Då hade kyrkoherden en gång sagt till henne att det inte var så bra att göra så. Då sade hennes man till kyrkoherden att han skulle han akta sig, för nu skulle han sätta åt honom. Sedan reste jag en gång med den prästen till Libanon, där vi skulle träffa en biskop. Då sade biskopen att han precis hade fått ett brev från Sverige där det var en stackars dam som har blivit så oförskämt behandlad av en präst. Det råkade vara den präst som var med mig som hade sagt till den här damen. Här ser man hur olika man kan tolka en händelse och att det man är med om kan sprida sig över hela världen. Det är inte lätt att leva som bröder och systrar i kyrkan. Jag måste beundra folk i våra församlingar som kommer från så olika kulturer och länder och sociala sammanhang, att de inte hela tiden sliter varandra i stycken. Ibland gör de det, men det är inte det vanliga beteendet, utan de försöker vara någorlunda kärleksfulla mot varandra.

Vi blir ett heligt folk genom att fira eukaristin. Då märker vi att det blir ännu smärtsammare att inte alla vi kristna kan fira en gemensam eukaristi. Det blir nästan outhärdligt. Men det är en del av botgöringen, en del av frälsningshandlandet, att vi först måste ut i öknen för att renas innan vi kan komma in i det förlovade landet. Så småningom lär vi oss att tolka hela verkligheten utifrån det vi är med om i eukaristin. Det blir den böneskola, den blir livsskola, där vi lär oss hur vi skall möta Gud i oändlig vördnad, tillbedjan och tacksägelse. Det smittar också av sig på vårt sätt att möta varandra. I kyrkan är det någorlunda lätt att vara from, men så fort man kommer ut kan fromheten blåsa bort. Frukterna av vårt möte med Gud, av bön, liturgi och mässa ser vi efter mässan i det vanliga livet. Har vi präglats av eukaristin på djupet, märks det på något sätt. Vi får större ödmjukhet och flera dygder, men genom Guds stora barmhärtighet märker vi det inte själva. Vi kan inte så fort vi kommer ut från mässan säga att vi nu har blivit frommare.

Tvärtom märker vi ännu mer vårt behov av Guds nåd. Ju mer Gud kommer in i vårt liv, desto mer ser vi också de små fläckarna på glasrutan. Johannes av Korset säger, att då Guds sol skiner på glasrutan ser man minsta lilla fläck tydligare. Det är därför man aldrig skall tvätta fönstren när det är solsken, för då blir man aldrig färdig. När Gud skiner in i själen och lyser upp den, blir också de små bristerna tydliga i Guds ljus, men alltid i barmhärtighetens ljus. Det sker också när vi går in i det eukaristiska sättet att leva. Gud uppmärksammar oss på de små bristerna och vi sörjer över dem, men då i barmhärtighetens och omvändelsens ljus. Vi tillräknar oss inte själva att vi nu har blivit riktigt fromma och genomsyrade av nåden utan tvärtom. Ödmjukheten inför Guds oändliga kärlek blir större, eftersom man ser sitt avstånd. En del av reningen är enligt Johannes av Korset, att ju närmare vi kommer Gud, desto mer ser vi också avståndet genom vår svaghet och bräcklighet.

Eukaristin är menad att förvandla hela vår tillvaro och vi är kallade att i eukaristins kraft förvandla den värld vi lever i, så att den verkligen blir en bild av den himmelska bröllopsmåltiden, där människor av alla slag, folk och raser lever i gemenskap, kärlek, solidaritet och godhet. Världen lyses upp och Gud kan mer och mer ta världen i besittning genom sin kärlek. Målet är att Gud vill bli allt i alla, att Kristus skall komma åter för att återställa Gudsriket i dess fulla gestalt, men det är redan igång genom eukaristin. Det är därför vi också bär ut eukaristin i procession. Vi ställer ut den på altaret. Vi bär ut den till sjuka. Den måste ut och lysa upp världen. För många har just mötet med Jesus i en eukaristisk procession blivit avgörande. Maria Elisabeth Hesselblad (1870–1957) råkade vara i Bryssel vid en stor eukaristisk procession. Hon sade att hon absolut inte ville knäböja, så hon gömde sig bakom kyrkdörren. Men hon tvingades ner på knä. Det var en inre kraft i eukaristin som gjorde att hon måste böja sig ner. Likadant var det när den fromme juden Ratisbonne (1802–1884) i Rom kastade sig ner inför tabernaklet. Det finns en obetvinglig kraft som påverkar människor av olika slag som har den ärliga längtan efter Gud.

När vi nu avslutar vår reträtt avslutar vi den inte, utan vi skall fortsätta att försöka bli kvar i eukaristins strålglans och låta oss mer och mer uppfyllas av den, så att vi kan finna vår djupaste glädje i att vi får tacka, lova och förhärliga Gud och att det då också bär frukt i våra relationer, i vårt sätt att leva i vårt samhälle, att det inte bara begränsas till den lilla kyrkliga sfären utan att det kan bidra till att Guds ljus, Kristi ljus, lyser upp världen, att påskens ljus sprider sig och lyser upp vår värld.

Vi ber till sist om den nåden.

Herre, Jesus Kristus, i eukaristin förblir du kvar hos oss till tidens ände. Hjälp oss att leva i ständig tillbedjan och tacksägelse för detta mysterium och så låta oss själva omvandlas, så att vi mer och mer lever till din ära och så sprider ditt ljus till alla människor vi möter och hjälper dig att lysa upp världen med ditt ljus, din nåd och din kärlek. I Faderns och Sonen och den Helige Andes namn. Amen.