Att leva eukaristiskt

Föredrag vid reträtt på Berget,

Rättvik 18–21 juni 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar med en bön av Augustinus (354–430).

Befria mig, Herre, från mångordigheten som jag lider av inne i min själ. Inför Dina ögon känner hon sitt behov av Din nåd och flyr till Din barmhärtighet. Vi säger mycket men når ändå inte till målet. Slutet på vårt tal måste bli: Han är allt. När vi väl en gång nått fram till Dig kommer det myckna som vi talar inte uppnå sitt mål att få ett slut. Och Du allena skall bli allt i alla. Utan att upphöra kommer vi då att säga en enda sak och gemensamt lovsäga Dig, vi som blivit ett i Dig, Gud, Du, den ende, Gud; Du, den trefaldige. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Med denna bön avslutar Augustinus sitt stora verk De Trinitate, om Treenigheten på femton böcker. Det blev många ord, men han antyder att orden aldrig räcker till för att uttömma Guds mysterium. Gud är alltid större. Även om orden eller rättare sagt Ordet, Sonen, ger oss en sann och äkta bild av Fadern, finns det oändligt mycket mer som övergår oss och som vi först i evigheten skall kunna begrunda. Ändå är Ordet outtömligt. Jesus Kristus, det människoblivna Ordet, det eviga Ordet, har talat till oss om sin Fader. På så sätt vet vi vem Fadern är.

Redan i Treenigheten anar vi det som vi kallar sakrament, att det finns tecken som pekar vidare. Sonen pekar alltid vidare på Fadern. I evangeliet pekar Jesus nästan hela tiden på sin Fader och talar om honom och säger, att det är nog för oss att få se honom själv, för i honom ser vi också Fadern. Det är en grundlinje i hela den kristna tron, att det vi ser pekar tillbaka på det osynliga. Skapelsen, allt det som finns till, är ett tecken på den som har skapat allt. Det blir ännu tydligare i Kyrkans sakrament.

Det är viktigt att också situera detta i Gud själv, att det i Gud själv finns någonting som vi kan kalla ursakrament. Jesus Kristus själv är ursakramentet, som pekar tillbaka på Fadern eller för att uttrycka det med Augustinus ord: ”Ordet kommer ur tystnaden. Sonen föds ur Faderns sköte. Ordet utgår ur den oändliga tystnad som Fadern är”. Det vi erfar här i den skapade verkligheten måste peka tillbaka på det som finns i Gud själv. Det finns ett samband, ett sammanhang, mellan den synliga världen, skapelsen, och den oskapade verkligheten som är Gud. Mitt liv får sitt djup då jag inser, att det liv jag lever är Guds gåva till mig, och att jag genom mitt dop har fått del av Guds eget eviga liv som ett frö som skall genomsyra och förvandla mig.

Alla sakrament bygger på att ett synligt tecken ger oss osynlig nåd. Det finns ett samband mellan Guds inre värld och den yttre värld där vi lever. Allt i liturgin, i mässan, bygger på att det vi hör och det vi får veta genom ordet ger oss insikt i Guds innersta verklighet. Det vi tar emot i eukaristin, det synliga tecknet, ger oss osynlig nåd, Jesu fulla verklighet.

Tystnaden är, som Augustinus påminner oss om, mycket viktig för att vi skall ta till oss Ordet. Påven Franciskus har nu under varje mässa han firar infört att man skall ha en stunds tystnad efter evangeliet och predikan, för att man skall ta till sig det man hört. Det är egentligen inget nytt. Också konciliet anbefaller att man skall ha ögonblick av tystnad i liturgin. Tidigare var det mycket vanligt att folk kom i tid till mässan, förberedde sig i tyst bön och stannade kvar efter mässan i tyst tillbedjan. Nu springer många ut efter mässan så fort som möjligt eller kommer för sent, i alla fall i Katolska kyrkan.

Vi behöver återupptäcka tystnaden. Inte minst i vår tid finns det ett oändligt behov efter tystnad. Vi behöver försjunka i tyst tillbedjan inför Gud. Eukaristin, mässan, får större kraft genom att vi blir stilla under mässans gång. Det behöver inte vara så långa ögonblick. Ordet som proklameras och förklaras genom evangelieläsning och predikan behöver sjunka ner. När Guds ord proklameras i mässan, i eukaristin, har det ännu större tyngd än när vi läser det på vår kammare. Det får en eukaristisk prägel när det proklameras i mässan. Det blir ett samband mellan ord och sakrament. Men för att ta till oss det behöver vi ofta tystnaden. Man kan bli kvar i tystnad en eller två minuter eller mer. I vårt kloster i Norraby brukar man på vardagarna ha tacksägelse tio minuter till en kvart efter kommunionen i mässan. Tystnaden hjälper oss att ta till oss allt det vi får i mässan, i liturgin, i eukaristin.

Också vid våra dagliga möten med människor är tystnaden viktig. Ibland kan det tysta mötet fördjupa vår relation. Ibland är vi så rädda för tystnaden att vi säger en massa dumheter istället för att hålla tyst. Har vi det riktigt svårt med en människa kan vi sätta oss ner med henne i tystnad. Ibland är det enkla det rättaste. Vi behöver inte uttrycka allt. Vi behöver inte fylla tystnaden med ljud. Även om vi inte har en yttre tystnad omkring oss kan vi ha en inre tystnad. Också i storstadens brus kan vi bevara den inre helgedomens tystnad, för vi är ju ett Andens tempel. Gud lever i oss genom dopet. Inombords kan vi alltid bli kvar i tystnad, i tillbedjan.

När den indiske jesuiten Anthony de Mello (1931–1987) ordnade sina reträtter ville han alltid att det skulle vara lite bakgrundsbrus, eftersom vi måste vänja oss vid att i det vanliga livet är det aldrig helt tyst. Också ljuden kan hjälpa oss att upptäcka den inre tystnaden. Vi kan alltid fly in i den inre tystnaden, även om det bullrar och är fullt av oljud omkring oss.

Tystnaden pekar tillbaka på Faderns outtömliga djup, Ordet, det eviga Ordet, talar om tystnaden, om Fadern. På så sätt får vi balans mellan det som utsägs och det som finns där bakom. Orden kan aldrig uttömma hela verkligheten. Inte ens det eviga Ordet kan ge oss hela Faderns mysterium. Vi får just det vi behöver, vilket är viktigt att komma ihåg. Uppenbarelsen ger oss den fulla sanningen i den mån vi kan ta emot den och förvandlas av den. Men Ordet, uppenbarelsen, kan aldrig ge oss hela Guds verklighet, eftersom den är oändligt stor. Det vi vet är det äkta och sanna, det vi behöver veta, men Gud är större. Därför behöver vi också den tysta tillbedjan.

Liturgin får ett större djup om den är inbäddad i tystnad vare sig i själva mässan, efteråt eller vid ett annat tillfälle. Ord och tystnad hör ihop. Vi kan ibland märka att ett ord som sägs utifrån den tillbedjande tystnaden får en större genklang och fruktbarhet än en massa mångordiga utsagor. Vi behöver återerövra tystnaden inte minst i våra kyrkor. I vår tid är tystnaden en bristvara och många är lite rädda för tystnaden och blir lite otåliga. Vi behöver den helande tystnaden, också för att ta till oss orden. Att vara tysta tillsammans för oss också närmare varandra.   

Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Inkarnationen, Guds människoblivande, kommer ut ur tystnaden, ut ur Faderns oändliga djup. Allt det Jesus säger och gör vittnar om det. Jesus kommer för att berätta om sin Fader för att vi skall möta Fadern genom honom. På det bygger den sakramentala frälsningsekonomin. Ordet blir kött, för att vi skall kunna förstå det och ta till oss det. Ordet lever bland oss. Ordet bli människa för att vi på ett mänskligt och förståeligt sätt skall kunna ta till oss djupen i Guds mysterium. Jesus använder ord, åtbörder och tecken, för att vi skall få en aning om den osynliga värld ovan allt annat varifrån han kommer. Så fortsätter det att vara i Kyrkan. Genom ord och sakrament fortsätter Jesus att arbeta för att föra oss närmare sig och sin Fader. Han sänder ut sin Helige Ande över oss alla och in i våra hjärtan, för att vi mer och mer skall genomsyras av all denna nåd.

Det är viktigt att förstå hela tillvarons sakramentala karaktär. När Gud skapar världen är det för att allt skapat skall återspegla Skaparen. När han blir människa och instiftar Kyrkan är det för att det skall bli ännu tydligare, att Gud har kommit oss ännu närmare, att Gud har blivit en av oss, för att vi skall kunna komma in i hans egen verklighet. Vi blir ett Andens tempel genom dopet, för att allt detta skall komma oss ännu mycket närmare. Då behöver vi den föda som eukaristin är för att bli påminda, närda och omvända till det liv som är Guds innersta liv och leva av det här och nu.

Evangeliet är menat att praktiseras, att ta gestalt i vårt eget liv. Vår uppgift här på jorden är att gestalta och översätta evangeliet till det sätt vi lever på. Hur många människor det än finns, hur många kristna vi än är, gestaltar vi det alla på ett unikt sätt. Evangeliet blir kött och blod på ett unikt sätt i varje kristen. Vi lever av evangeliet på ett eget och unikt sätt. Vi har en egen frälsningshistoria där vi försöker omsätta evangeliet i vårt sätt att leva, tänka och handla. Det är något oerhört att Gud anförtror oss detta, att han litar på oss och vill att vi genom de livsomständigheter som är våra skall göra evangeliet tydligt. Det översätts genom det vi säger, gör, tänker, kämpar med och gläder oss åt. Det är ett ljus som lyser upp oss inifrån. Vi kan i varje omständighet, varje möte, på vårt sätt göra att evangeliet lyser upp oss och genom oss även andra. Det finns oändligt många tillfällen då vi kan berikas av evangeliets ljus och låta det skina fram. Den osynliga gåvan och nåden blir synlig genom vårt sätt att leva. Det ser vi tydligast i helgonens liv. Det är därför viktigt att läsa om helgonen, men i vilken form av mänskligt liv det än vara må är det möjligt att evangeliet kan skina fram och förvandla. Det är aldrig försent.

Man brukar säga att den ende Jesus helgonförklarade var rövaren vid hans sida, som hade levt ett ovärdigt liv i förbrytelser ända fram till mötet med Jesus på korset. Det är aldrig försent att bli omvänd, att öppna sig för evangeliet. Också Augustinus var en stor syndare. Gud kan bryta igenom allt mänskligt motstånd. Det är alltid möjligt att öppna sig för Guds nåd. Vi kan ibland också ta emot evangeliet ur oväntade munnar eller genom oväntade gester. För oss är det en stor glädje, när vi upptäcker att Guds ord kan möta oss på de mest oväntade platser och från de mest oväntade människor. Gud har en förmåga att bryta igenom där vi minst skulle ana det och ibland också i oss själva. Ibland kan vi bli förvånade över något vi kunde göra eller säga, eftersom Gud har en sådan möjlighet att lista sig in i oss och göra saker genom oss som övergår vår förmåga. Det är viktigt att verkligen låta sig tilltalas av Gud, låta Guds ord träffa oss. Man kan också, som man säger i Skåne, bli hällörad. Man häller in Guds ord i ena sidan och låter det rinna ut ur det andra örat. Det är aldrig försent att ta emot ordet. Även om det har runnit ut på ett ställe kan vi få in det igen.

Vi behöver tystnaden för att ta till oss det som Gud säger. Vi behöver begrunda Gud ord i tillbedjande tystnad för att det verkligen skall bära frukt. Det har blivit lite svårare i vår tid att hitta den inre tystnaden, eftersom vi hela tiden överöses med allt slags stimuli genom media och reklamen. Överallt får vi olika stimuli som gör att allt slags tankar och inflytanden snurrar runt i huvudet. Vi överöses med ord, budskap som vi egentligen inte vill veta av från alla möjliga håll. Det är svårt att undgå det, eftersom vi hela tiden utsätts för det och ofta kommer det upp när vi minst skulle vilja det. Därför är tystnadens askes så viktig. Vi behöver inte alltid lyssna på alla nyheter, bloggar och sociala medier, för då fylls vi hela tiden på. Det är svårt att komma till tystnad, när vi hela tiden har blivit impregnerade med olika budskap och stimuli. En av nutidens kanske viktigaste former av askes är att inte alltid vara ute på nätet, att ha någonting i öronen eller stirra oss blinda på en liten telefon. Det kan vara en svår form av askes i vår tid, eftersom många människor är beroende av att alltid vara uppkopplade. Man förväntar sig att alla andra också skall vara det.

Tystnaden hjälper oss att fira eukaristin. Utan tystnad, både yttre och inre, kan eukaristin gå oss spårlöst förbi. Det blir som reklamen som fladdrar förbi.

Orden i mässan fastnar inte. Det som sagts i textläsningarna glöms lätt. Tystnadens askes är mycket nödvändig för att vi verkligen skall kunna delta i mässan och fira eukaristin. Annars lämnar eukaristin inga spår efter sig. En tyst reträtt kan vara mycket välgörande men också jobbig. Plötsligt märker vi att vi tänker på allt det andra. Vi tänker på problem på jobbet och på vad som väntar därhemma. Vi tänker på om börsen stiger. Det är så mycket som fyller oss.

För att leva eukaristiskt måste vi också lära oss att tömmas på mycket onödigt för att Ordet verkligen skall träffa oss i hjärtat, för att vi skall se att det är Guds Ord till mig. Ordet är Guds Ord till hela Kyrkan, men det är också riktat personligt just till mig. Gud har något att säga mig. Han vill mig väl. Han vill visa mig sin kärlek och omsorg. Tystnaden är så viktig för att jag skall förstå att Ordet verkligen är riktat till mig. Det eviga Ordet som kommer ur Faderns tysta djup har ett budskap till mig, eftersom jag är viktig i Guds ögon. Vi är inte nollor, även om vi känner oss som det, utan vi är unika mästerverk skapade för att förhärliga Gud i all evighet.

Varje gång vi samlas till liturgi, till mässan, får vi praktisera det vi skall göra i all evighet: att förhärliga, lovsjunga och tacka Gud. Vi övar in evigheten varje gång vi samlas till liturgi. Vi gör det vi skall göra där. Det är inte så lätt att tillbe, lovsjunga och förhärliga Gud, eftersom vi dras åt så många olika håll, men det är det vi får offra. Vi får också offra vår oförmåga att bli tysta och uppmärksamma inför Gud. Allt kan bli material i vårt förhållande till Gud. Det ser vi allra tydligast i biktens sakrament. Där får våra synder, när de väl har blivit förlåtna, bli vår gåva till Gud. Det är egentligen otroligt. Det onda vi hade tänkt eller gjort blir av Guds nåd förvandlat till en offergåva. Det gäller också vår ouppmärksamhet och ytlighet, våra dumma tankar, allt det som ofta kommer upp i tystnaden. Det får inte förvåna oss att det just under en tyst reträtt kan komma upp så mycket onödigt och jobbigt från det förflutna, eftersom vi då inte är uppfyllda av så mycket annat.

Det är också en del av reningsprocessen. Allt som dyker upp i våra tankar och sinnen är till för att vi skall kunna överlåta och offra det till Gud, och så renas, helgas och förvandlas, så att vi mer kan öppna oss i tyst tillbedjan för det Gud vill ge oss och säga till oss. Det eviga Ordet är aldrig tyst, stumt. Det finns alltid ett budskap, något Gud vill, men ofta på tystnadens nivå. Gud talar inte precis om vad vi skall läsa eller göra. Men på ett djupare plan talar han i tystnaden om hur högt han älskar oss och att han förväntar sig något av oss. Det gäller att känna igen Guds röst i tystnaden, även om den inte är artikulerad, utsagd. Man är alltid litet misstänksam när någon menar att Gud tydligt har sagt si eller så. Vi får lita på Guds röst, när vi i djupet av vårt hjärta förstår eller börjar inse hur oändligt älskade vi är av Gud och hur mycket han vill ge oss. Det gäller även när vi ser vår fattigdom och utblottelse, känner oss svaga, bräckliga och sårbara. Också det är Guds nåd. Gud har kommit för dem som behöver läkare, för dem som är helt beroende av hans nåd och kärlek.

Så småningom kan vi lära oss att känna igen Guds Ord i tystnaden, vare sig det är mer glädjerikt eller mer korsfästande. Guds språk har oändligt många nyanser. Det eviga Ordet har talat om Fadern och visat oss allt om Guds nåd och kärlek. Men detta Ord blir personligt i vårbön. Så småningom förstår vi, att Gud har ett personligt intresse av oss. Allt det som berör mig är viktigt och allt detta kan uppfyllas av hans nåd och kärlek. Min tystnad, också den lite jobbiga och svåra tystnaden, när jag hela tiden måste kämpa mot förströddhet och onda tankar är min offergåva. Jag kan alltid ge Gud någonting, också min fattigdom, min brist, min förströddhet. Ingen är så tacksam som Gud för lite skräp. Här sitter jag kanske och bara tänker på hur det skall gå i fotbollsmatchen hela reträtten. Också det kan jag ge. Jag kanske tänker på något mindre värdigt eller ovärdigt eller kämpar mot en frestelse. Också det kan jag ge.

Det finns ingenting som inte kan förvandlas till bön. Det är därför Psaltarpsalmerna är så viktiga. Där ser vi att all mänsklig synd och svaghet passerar revy. Det kan vara de mest ovärdiga, mänskliga egenskaper som hämndlystnad och blodtörst. Allt detta kan förvandlas om det bearbetas i bön. Vi kanske kommer till en reträtt och är besvikna över att arvet gick vår näsa förbi. Vi bär med oss något som vi kan tycka är lite ovärdigt. Vi har alla något som vi skäms över, som vi kämpar med och som vi hela tiden återkommer till. Just under en tyst reträtt har det en konstig förmåga att dyka upp, för då har vi inte så mycket annat att syssla med, eftersom mobiltelefonerna är förbjudna. Då kommer det ofta upp sådant som vi har skjutit undan, men just det skall bli vårt offer till Gud. Det kan vara min småaktighet, min hämndlystnad, mitt begär efter olika saker och mina frestelser. Allt detta skräp som vi bär med oss blir vår offergåva till Gud. Det är en oerhörd befrielse när det går upp för oss att Gud är så tacksam för allt det vi ger honom, även om det bara är lite skräp eller onödigheter. Bara det att vi överlåter oss till honom, litar på honom och väljer att ge honom några små ögonblick av vårt liv, gläder hans hjärta.

Den stora modellen för tacksamhet är Gud själv. Han har gett oss eukaristin för att den skall förvandla oss till större likhet med honom, så att vi kan uppfyllas av tacksägelse och tacksamhet för livets gåva, även om det är ett jobbigt liv. Vi lär oss då att tacka för allt det som livet rymmer får. Också våra egna misslyckanden och svagheter, som annars kan tynga oss, får vi överlämna till honom på altaret och bära fram som vår offergåva. Det är därför offertorieprocessionerna, där man ibland bär fram allt möjligt, är så viktiga. Det synliga tecknet uttrycker det vi bär med oss i vårt inre. Vi får vi lägga fram det goda vi har men också det vi kämpar med, våra svagheter och misslyckanden. Ingenting är för alldagligt för att inte kunna bäras fram på Guds altare. Jag var en gång i Nigeria på en prästvigning. Då bar de fram många gåvor, även en stor bal med toalettpapper som de bar på huvudet. Allt kan ges till Gud. Ingenting är ovärdigt. Vi kan vara ovärdiga, men när vi offrar vår ovärdighet till Gud blir det en offergåva.

Tystnaden hjälper oss att se och förstå på djupet hur nära Gud vill komma oss i liturgin, i mässan, men också i det vanliga livet. Hela livet har en sakramental grundstruktur som gör att allt kan tala till oss om Gud. Det gäller vattnet och det som finns i naturen men också det vi människor skapar. Ingenting är kemiskt fritt från Guds närvaro och hans sätt att handla i världen. Skapelsen är skapad av Gud för att återge något av hans godhet, skönhet och sanning. Vi som lever detta liv i skapelsen kan överallt möta tecken som talar om Guds osynliga verklighet. Vi kan överallt, också genom vårt sätt att vårda skapelsen, medverka med Skaparen för att framhäva hans godhet och skönhet.

Sedan blir det ännu tydligare på nådens och frälsningens plan, när Kristus instiftar sin Kyrka, där han genom sakramenten ständigt är verksam för att vi mer och mer skall förvandlas av den osynliga nåden och få vårt hjärta därovan i Guds evighet. Samtidigt gör vi här nere på jorden allt för att jorden skall bli mer lik Guds eviga härlighet. I mässans gloria säger vi: ”Vi tackar dig för din stora härlighet”. Det ordet kan ibland hjälpa oss att förstå att vi får bidra till Guds härlighet genom att lovsjunga och förhärliga honom. Gud behöver det inte i sig själv, men vi kan glädja Gud genom att förhärliga honom här på jorden. Här på jorden är det i hög grad vi som har ansvar för att Gud blir förhärligad. Allt skapat är till för att förhärliga Skaparen. Naturen, fåglarna, allt det vi ser deltar i en slags kosmisk lovsång till Gud. Men den enda medvetna rösten som skall ge röst åt detta är människan, som har en unik position som hela skapelsens präst.

Vi har både ett privilegium och en skyldighet att förhärliga Gud. Alltsedan människosläktets första begynnelse finns det en förståelse av det. På grottmålningarna, de första mänskliga konstverk som är bevarade, ser man en slags kult, tillbedjan och liturgi. Människan i sig, även innan Gud har uppenbarat sig, anar att hon är till för att förhärliga Gud, för att ge honom sin tillbedjan. Människan är skapad till Guds avbild. Redan genom själva skapelsen kan hon ana att det finns en högre verklighet som hon får tillbe. Kyrkan är därför angelägen om att också ha en dialog med de andra religionerna, även med naturreligionerna, eftersom kyrkan vill ta till sig allt som är gott överallt för att också frambära det till Guds härlighet, även om det ibland behöver renas.

I den sakramentala frälsningsekonomin finner vi det fulla uttrycket för hur Gud vill handla i världen. Där finner vi den fulla verklighet som Gud inbjuder oss till. Vi behöver Kyrkans sakrament för att nå fram, så mycket det bara går, till mötet med Guds osynliga verklighet. Sakramenten ger oss osynlig nåd och kärlek mitt i vårt vanliga liv. Så småningom kan vi bli mer och mer genomsyrade av den eukaristiska grundattityden, som ofta är botemedlet mot livets avigsidor.

Det är lätt att fastna i klagosång istället för i lovsång. Vid kyrkkaffet kan vi lova Gud istället för att falla in i klagolåt. Om vi lovsjunger Gud för det som är vackert och fint hjälper vi till att förvandla skapelsen. Då förändrar vi närmiljön omkring oss. Det finns också en andlig närmiljö, där vi alla kan påverka samtalstonen på arbetsplatsen, bland vännerna, bland grannarna eller i församlingen. Vi kan tala om Guds godhet och kärlek när vi möts som kristna. När jag var i klostret tankade vi bensin i macken i Tågarp. Där användes inte alltid det vackraste språket, men när munkarna kom ville man inte svära. Vi kan ibland hjälpa till att höja nivån, så att man inte bara förtalar varandra utan säger något bra om varandra. Ibland kan det börja som lite förtal. Någon hade kanske en ful klänning på sig i kyrkan en dag. Då påpekade någon att det berodde på att hon gav så mycket allmosor till de fattiga att hon inte hade råd att hela tiden köpa nya klänningar. Vi kan försöka ändra på tonen ibland. Vi har en förmåga, om vi lever utifrån en tillbedjande tystnad, att mer och mer bli eukaristiska människor. Vi kan också bli mer fantasifulla och påhittiga så att vi ändrar tonen och atmosfären.

Det finns oerhört många möjligheter att påverka den närmiljö vi lever i. Det kan vara svårt. Jag talade nyligen med våra vänner från neokatekumenatet som har flyttat till Svedala, där de har en mission. Det finns vissa samhällen i Skåne som är mycket negativa till människor som kommer från andra delar av världen. De omgärdar sig då med en präktig medelklassmiljö, där man inte vill släppa in någon annan. Då fick man i neokatekumenatet för sig att man skulle gå och besöka sina grannar. När det var jul ville de gå med en liten blomma till dem. Det väckte stor misstänksamhet att dessa främlingar kom och ville ge dem blommor. Men man får inte ge upp. Till och med i Svedala kan det vara möjligt att sprida något av evangeliets glädje, även om det kan vara jobbigt.

Vi har ett heligt ansvar för vår närmiljö, även om det inte alltid är så lätt. Det kan vara på vår arbetsplats eller i vårt grannskap. Överallt kan vi bli ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Vi kan också bli ett sakrament. Munkar och nunnor bär kläder för att bli påminda om att de inte bara är Br Patricius eller Sr Anastasia utan de är ett tecken. Det hjälper dem att försöka vara lite mer kärleksfulla, även om det är jobbigt. Det kan vara bra för oss också att ha något tecken. Många har ett kors eller ett skapular om halsen, ett armband med helgonbilder eller en ring. Ett yttre tecken kan påminna oss om att vi tillhör Gud, att vi är ett slags sakrament på Guds närvaro i världen som kristna. Vi är döpta i Kristus. Vi tillhör hans mystiska kropp. Vi har ett budskap. Vi har en kallelse. Vi kan göra något för att förändra den miljö där vi lever. Det behöver inte vara något märkligt, utan det kan vara små tecken som människor faktiskt lägger märke till, mer än vi tror. Det kan vara att vi inte slår igen dörrarna eller att vi gör små saker som kan förändra hela atmosfären, att vi undviker de ord som drar ner och förpestar luften. Om vi är präglade av eukaristin, lovsången, tacksägelsen kan vi bidra till att något av Guds mysterium lyser fram mitt i mörkret, mitt i den grupp människor som kanske inte anar vem Gud är och som har fått en felaktig bild av honom. Egentligen är det mycket spännande att vara kristen också i en sekulariserad miljö för vi har så många möjligheter, speciellt nu när man börjar tröttna på det sekulära och börjar bli lite mer intresserad inte bara av oss utan även av andra religioner eller rentav av vidskepelse. Då är det viktigt att visa att det också finns en kristen röst, en kristen närvaro och att vi i Kristus har ett budskap att förmedla, också i tystnaden. Ibland kan just det väcka och intressera människor.

Vi ber om Guds nåd att ta till oss tystnaden som en del av vår tillbedjan.

Herre, Jesus Kristus, du teg inför dina domare. Du har uppenbarat också tystnadens djup, det djup av oändlig kärlek som finns i Faderns hjärta. Hjälp oss att leva i denna tillbedjan och tystnad och så ge dig den ära, det pris och lov som tillkommer dig i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.