Att leva eukaristiskt

Föredrag vid reträtt på Berget,

Rättvik 18–21 juni 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med en bön av Katarina av Siena (1347–1380).

Du eviga Treenighet. Du är Skaparen och jag är din skapade varelse. Jag har i den försoningstjänst som du utfört för min skull genom din Sons blod fått veta att du är förälskad i din skapelses skönhet. I Fadern och Sonens och den Helige Andes namn.

Allt det Gud har skapat är gott. Det är ett av Bibelns viktigaste budskap. Skapelsens skönhet är ett faktum. Vi behöver bara öppna ögonen och gå ut. Skapelsens godhet och skönhet är något vi måste ta emot i tacksamhet och bära fram till Gud. Också vår egen skönhet är något vi måste tacka Gud för på morgonen, när vi ser oss i spegeln. Att växa in i denna grundhållning av tacksägelse och tillbedjan är en stor och underbar uppgift. Vi kan läsa hela Bibeln, hela historien, utifrån perspektivet att det finns en kallelse till att fördjupa vår tacksamhet, tillbedjan, lovsång och vårt förhärligande. Redan skapelsen som sådan är en kosmisk lovsång till Skaparens godhet. Men också från Bibelns början ser vi, att ormen har kommit in med synden, motståndet, missnöjet och sprickorna. Därför fortsätter Gud att genom sin Son försona, frälsa, helga och förvandla för att tacksamheten och tacksägelsen skall bli fulländad och fullkomlig. I eukaristin är hela skapelsens och mänsklighetens tacksägelse fullkomnad, för där är det Kristus själv, den människoblivne Guden som bär fram hela skapelsens och mänsklighetens tacksamhet till Gud. Vi är infogade i detta skeende. Vi är delaktiga. Därför är vi kallade att mer och mer förvandlas till ett tillbedjande tacksägelsens heliga folk, så att vi ögonblick för ögonblick kan leva i tacksamhetens överlåtelse till Gud. Då måste vi också acceptera både vår egen skönhet och att vi kan bli ännu vackrare.

Även den sekulära människan vill bli vackrare och vackrare. Hon lägger på lager av make up och tatueringar. Egentligen är det ett lite misslyckat försök att bli ännu vackrare inför Gud. Ibland får man frågor bland ungdomar om man får tatuera sig. Kyrkan har aldrig uttalat sig auktoritativt om det, men hon brukar vara negativ till att man börjar tatuera huvudet. Sedan finns det någon som har tatuerat hela sista måltiden på armen. Skall vi se det som evangelisation? Vissa frågor är inte så enkla att besvara, men Kyrkan har i alla fall aldrig rekommenderat att vi skall tatuera oss. Människor har en längtan att bli vackrare. Frågan är om det är för att bli vackrare för Guds skull, för vår egen skull eller för andras skull.

Vi skulle kunna läsa hela frälsningshistorien, hela Kyrkans historia, som en längtan efter att motsvara Guds godhet genom att förvandlas av hans nåd, så att vi för hans skull kan leva i ständig tacksägelse och glädje över allt det goda han har gjort. I vår kulturkrets är vi ofta mycket beroende av skapelsens skönhet. Naturen är mycket viktig i den svenska folksjälen. När mina medbröder kom från Belgien till Sverige skulle de lära sig de svenska psalmerna. De var lite förvånade över att det mest handlade om fåglar, bäckar och fjäll. För oss här i Sverige är naturen mycket viktig. Vi behöver bara tänka på Jungfru Maria. När hon försvann från kyrkorna efter reformationen blev hon kvar i naturens och kulturens rike. Hur många svenska diktare har inte diktat om Jungfru Maria som går över ängarna, inte minst här i Dalarna. Också i almanackan finns Maria kvar. Det är ett av historiens intressanta faktum, att i svenska almanackan är alla de gamla Mariadagarna noterade. Vi har Maria, Virginia och Stella. Som kronan på verket fick kossorna Marianamn i Sverige. Vi har Rosa, Stella osv. Så Jungfru Maria blev kvar.

Alla slags människor kan i Maria se vad skapelsen borde vara. I henne ser vi vad vi är menade att vara i Guds plan. Det uttrycks i dogmen om Marie obefläckade avlelse. Hon är en människa helt fri från synd, en människa skapad till Guds avbild, som inte förstörts inifrån av synden. Det är en människa som återspeglar Guds plan med människan. Det är naturligtvis alltid Kristi verk. Det vet hon mer än någon annan.

Vi kan se både på hela mänsklighetens historia och på vår egen historia som ett inväxande i en allt djupare grundhållning av tacksägelse, tillbedjan, lovsång och överlåtelse. Vår personliga historia, i den mån vi själva kan förstå den, går ut på att växa in i en djup kärleksrelation till Gud, att förstå att Gud är förälskad i vår skönhet och godhet, i det vi egentligen är bortom synden, misslyckandena, svagheterna. Gud ser till det barn vi är i hans ögon och som vi kan bli mer och mer. Här är det tvärtom än i världen. Vi blir mer och mer barn ju äldre vi blir. Till sist ”går vi i barndom”. Det är lite språkets ironi att tala om att ”gå i barndom”. Ibland ser man att de dementa har en glädje som ingen annan har, men de kan också bli arga. Vissa dementa är glada och tacksamma för allting. Andra blir ofta arga.

Ju mer vi öppnar oss för Guds nåd och växer in i gemenskapen med honom, desto mer kan vi bli en varelse som gläds över Guds godhet och med varje andetag utandas tacksamhet. Själva livet är en enda akt av tacksägelse för Guds godhet. Eukaristin kan förvandla oss steg för steg, så att vi fogas in i både skapelsens och Kyrkans ständiga tacksägelse till den allraheligaste Treenigheten. För oss kristna börjar detta i dopet.

Även den naturliga människan kan tacka Gud. Vi ser i andra religioner, att det alltid finns något av tillbedjan, inte minst i islam. Det finns något av kult även om den förvänds till offer av djur och människor. Också i det heliga kan synden smyga sig in. Det ligger i människans natur att böja sig för det som är högre, ana sig fram till att det finns en Gud. När denne Gud uppenbarar sig, först i Israel och sedan i Kristus, då börjar vägen klarna, då börjar budskapet bli klart och tydligt och tas emot. Därför måste vi tacka Gud för trons gåva. Speciellt gäller det i en sekulär miljö, där vi hela tiden konfronteras med människor som vi tycker är mycket fina, bra och goda, kanske mycket bättre än vi, men som saknar tron. Ett mysterium vi inte kan förstå är att i en familj där barnen växer upp och alla har fostrats i tron säger vissa ja och andra nej. Vi kan aldrig förstå hur det kommer sig att en människa öppnar sig helt, medan en annan säger nej, mja eller kanske. Vi har inte så många urbota ateister i Sverige. Det är ofta lättare att tala med dem än med dem som säger mja och kanske. Ateisterna har i alla fall någon form av sanningsbegrepp. I vårt samhälle säger vissa, att ibland tror de på Gud och att de ber när det behövs. Man ringer ibland till karmelitsystrarna och vill att de skall be för dem, trots att man inte tror på Gud. Det är svårare att evangelisera en sådan miljö än bland dem som benhårt tror att det inte är sant att Gud finns.

Thomas av Aquino (1225–1274) säger, att man inte får att tro på något som inte är sant. Men vi tror och vi vet att Gud är själva sanningen. ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh.14:6), säger Jesus. Vi har fått privilegiet att ta emot Guds nåd, och vi är, som Origenes (184–253) säger, en bebodd själ. Genom dopet bor Gud i oss. Vi är ett tempel. Origenes skriver: ”Jag vet vad en bebodd själ är och jag vet vad en öde själ är. Om hon inte har Gud, om hon inte har Kristus som har sagt: ’Jag och min Fader vi skall komma till henne och ta vår boning i henne’, om hon inte har den Helge Ande så är själen öde. Hon är bebodd när hon är uppfylld av Gud, när hon har Kristus och när den Helige Ande är i henne”.

Vad skall vi då säga om alla de döpta som inte lever av tron? Är de bebodda eller inte? Egentligen är de bebodda, för Gud tar inte tillbaka sin nåd, men han är inte välkommen. Han få inte plats. Den stora tragedin är att han inte får rum i härbärget. Han finns där, men han är förnekad kärlek, tacksamhet och tacksägelse. Därför måste vi som gläds över Guds nåd också tacka Gud för dem som inte vill ha honom. Jag möter ofta människor i vårt stift som sörjer över att deras barn och barnbarn har tagit avstånd från tron, Kristus och Kyrkan. Ibland anklagar de sig själva och säger att de borde ha gjort mer. När de kom till Sverige var det så mycket de skulle göra. De skulle bygga upp sin existens, lära sig språket och anpassa sig. Då blev det försummat att förmedla tron. Så sitter man i sin villa. Man har bil och allt man kan önska sig. Men barnen och barnbarnen är borta från tron och det blir så tomt och öde.

Då kom någon på att de kunde grunda Sankta Monikas bönegemenskap. Genom sina tårar, böner och rop omvände Sankta Monika (332–387) Augustinus. Istället för att fastna i klagan, missnöje och självanklagelser ser man det som en inbjudan att ställföreträdande stå inför alla de nära och kära som har övergivit Kristus, Kyrkan och tron. Vi får stå ställföreträdande i tacksägelse och överlåtelse och bön. Det kallar vi de heligas samfund i trosbekännelsen. Vi får räkna med varandras stöd och bön. Både änglar, helgon och vanliga smålänningar deltar. Vi kan stå för en annans skull inför Gud i tillbedjan och bön. Jag tänkte mycket på det när en from katolik i Lund, Måns Zelmerlöws farmor, gick bort, men vars efterkommande har förlorat kontakten med Kyrkan. Hon såg det som sin uppgift att be och leva av Guds nåd för de andras skull.

Det är så Kyrkan fungerar. De heliga står där inför oss alla, och vi försöker hänga med på ett hörn. Det är något mycket viktigt i vår kultur som är så individualistisk. Vi glömmer bort att Gud frälser oss som ett heligt folk, inte som personnummer utan som delaktiga i Guds heliga folk, det folk som Gud började församla i Israel. Han övade upp sig där, om man skall uttrycka det rent mänskligt, i vad det är att frälsa. Vi kan bara förstå hela Kyrkans liv, också eukaristin, utifrån det gamla förbundet.

I eukaristin ser vi att den påskmåltid som man höll i Israel i tacksägelse över befrielsen ur Egypten blir en universell verklighet. Vi tackar Gud för befrielsen ur syndens rike, att Jesus genom sitt exodus, genom att lida, dö och uppstå har befriat oss från syndens slaveri. Vi är inte längre slavar under det onda och den onde, utan Jesus har befriat oss ut ur syndens Egypten. Denna händelse är så viktig att den blir sakramentalt närvarande i eukaristin. När judarna firar påskmåltid, blir åminnelsen av befrielsen ur Egypten närvarande för dem.

Den stora befrielsen är en historisk händelse som får tidlös och evig betydelse. Vi tror att korsoffret på Golgota blir närvarande i eukaristin. Det upprepas inte, för det har skett en gång för alla, men det har en frälsningshistorisk betydelse för alla tider. Därför är Kristi korsoffer i hela dess frälsande betydelse närvarande på altaret när vi firar eukaristin. Jesus frambär sig själv som ett kärlekens lov- och tackoffer till Fadern för vår frälsnings skull, för att vi skall ta emot allt detta och gå in i en total hållning av överlåtelse, tacksamhet och tillbedjan som ett enda folk.

I kyrkan lever vissa intensivt med i de heliga handlingarna. Vissa tittar ut genom fönstret. Andra vet inte ens vad det handlar om. Vissa är djupt försjunkna i bön. Vi är olika och det är också olika vid olika dagar. En dag kan vi vara med på noterna och en annan dag sitter vi bara och tittar på klockan. Likadant är det med prästen. Den som frambär offret kan vara en helig präst. Någon annan kan vara en riktig skurk, men mässan är lika giltig, för prästen är vigd till sin tjänst. Det är Kristus som frambär sig själv. Denna täthet, denna fullhet finns alltid i mysteriet. Vi hade en gång en präst som hette Glogowski och var smått legendarisk. När några ville bli katoliker rådde han dem att åka till Smålandsstenar och gå där i mässan i tre år. Då fick man se om de var lika ivriga. I Smålandsstenar, en liten ort, var det mycket påvert. Det kom kanske en präst någon gång då och då och läste mässan utan någon orgel. Folk kunde knappt förstå vad som sades. Ändå var det ett lika giltigt korsoffer, en lika giltig mässa. Det är inte det som slår oss i ögonen som betyder någonting utan det är något djupare.

I sakramentsteologin talar man om ex opere operato, att sakramentet sker av Guds nåd. Det är inte en mänsklig prestation, utan det är av Guds nåd som lovoffret frambärs och som Kristus blir närvarande. Det är något vi tar emot och låter ske och där förvandlas, så att vi dras in i en ständig lovsång och tillbedjan av Guds härlighet. Då måste vi också se sambandet, att vi själva är ett heligt tempel. Genom dopet blir vi bebodda, som Origenes sade. Treenigheten bor i oss och där överlämnar sig Sonen hela tiden till Fadern, och vi är delaktiga i den djupa relationen mellan Fadern och Sonen. Kärnan i vår kristna bön är att vi får instämma i Fader vår. Vi får tillsammans med Sonen förhärliga Fadern. Vi får gå in i deras ömsesidiga kärleksrelation. Fadern ser på oss i Kristus och igenkänner sin Son i oss. Han lockar fram något ännu mer Kristuslikt i oss varje gång vi ber.

Vi tänker ofta att det är vi som gör någonting i bönen. Men vi kan bara låta bönen ske. Det glömmer vi ibland, speciellt när vi säger att bönen inte fungerar. Bönen är Guds verk, hans nåd. Det är Gud som ger sig till oss, och vi kan bara försöka att ta emot och besvara efter fattig förmåga. Ofta innebär det att vi inte fattar ett dyft. Vi måste lita på att den kristna bönen är mer än en vanlig mänsklig bön.

Då kommer vi in på något som är mycket svårt för oss att förstå i dag, eftersom vi är så präglade av jämställdhetstänkandet. En muslim, en hedning, en jude eller en buddhist kan vara frommare än vi, mycket mer hängiven, men vi har genom dopets nåd fått någonting som är oändligt mycket mer än vad de har fått. Vi har fått ett privilegium som är så oerhört att Gud tar sin boning i oss genom dopet. Vi är en bebodd själ, inte en tom själ.

Gud är närvarande för varje människa och varje människa kan nå fram till någon form av kontakt med honom. Men vi har fått ännu mer. Vi får så att säga be inifrån. Vi har fått del av Kristi relation till Fadern. Vi ber i Kristus, genom honom och med honom. Vi ansluter oss till honom i vår bön. Vi kan alltid ”slinka in” i hans relation till Fadern. Vi ber inte som enskilda och åtskilda individer utan som lemmar i Kristi mystiska kropp. Vi får använda Jesu kärlek för att älska Fadern med. Vi får använda hans bön. Vi får be i och genom honom.

Det är ett inväxande i Kristusverkligheten. Ibland har vi inte riktigt förstått, hur det går det till. Vi måste vi komma ihåg, att vi, som den mystiska teologin säger, har fått ett övernaturligt organ: trons, hoppets och kärlekens gåva. Vi ber inte bara med våra tankar och våra naturliga sinnesförmögenheter. De kan vara oss till hjälp, men det egentliga instrumentet för vår gudskontakt är de tre teologala dygderna: tron, hoppet och kärleken. Det är många som aldrig riktigt har fått klart för sig att vi har fått en övernaturlig organism. Vi har naturliga organ som hjälper oss att se, höra, lukta, känna och förstå, men genom dopet har vi fått något mer som förenar oss direkt med Gud: antenner, kontaktytor, en dynamik. Ordet dygd, det latinska virtus, betyder också kraft. Vi har en teologal dynamik, tro, hopp och kärlek, som förenar oss med Gud. Dessa dygder utgår från Gud. Gud tror på oss, har tilltro till oss, älskar oss och hoppas på oss. Vi försöker besvara det. Dygderna kommer alltså från Gud. Vi tar emot och låter det ske. För många är detta lite terra incognita, okänd mark. Den mystiska teologin eller spiritualiteten försöker hjälpa oss att förstå det vi inte kan förstå, eftersom det övergår vårt förstånd, att vi genom tron, hoppet och kärleken har en äkta kontaktyta med Gud. Det betyder inte att vi alltid, ser, hör och förstår. Vi vill gärna att det skall fungera på de naturliga sinnesförmögenheternas plan. Men vi måste lära oss att landa på det djupare planet.

Det är ofta en slags dunkel natt eller ökenvandring, när vi går från det naturliga till det övernaturliga. Det kan vara mycket plågsamt men samtidigt mycket befriande. Vi behöver inte hela tiden känna. Vi lever i en kultur där man måste känna allt. Hur känns det, frågar man när man har vunnit högsta vinsten eller förlorat hela sin familj i en bilolycka. Allt reduceras till en känsloupplevelse. Vi får akta oss noga för att reducera bönen och tron till känsloupplevelser. Man går då inte i kyrkan längre, när det inte känns bra. Prästen är inte intressant och man sjunger tråkiga psalmer. Det är lätt att fastna på det planet.

Då är det avgörande om vi skall kunna bli mer och mer en homo eucharisticus, att vi landar på trons, hoppets och kärlekens plan. Det är inte lätt för den gamla människan. Det är därför Johannes av Korset talar om ”Själens dunkla natt”. Samtidigt är det hoppfullt att just detta verk är den enda bestsellern av de böcker som karmeliterna har gett ut. Det gäller inte minst broder Wilfrid Stinissens (1927–2013) förklaring ”Natten är mitt ljus”. I vår kultur är det något av evangelium för många människor att upptäcka natten, eftersom så många människor i vår kulturkrets känner igen sig i begreppet själens dunkla natt.

Själva naturen hjälper oss lite, för det är mycket mörkt och dystert i november i Sverige. Vi svenskar har ofta lite av november i själen också. Birgitta Trotzig (1929–2011) har gjort en fantastisk skildring. Hon skildrar de arma betesplockerskorna från Galicien som var dåtidens mest föraktade människor i Skåne. De låg ute på betesåkrarna, där det var mörkt, regnigt och lerigt och drog upp betorna för hand. Det var en bild av hur mörkt och dystert det kan bli. Men också där fanns den lilla glimten av teologalt hopp, tro och kärlek.

Det är viktigt för oss att förstå att vi har fått något oerhört stort av Gud. Vi har fått ett organ, en möjlighet, en dynamik som hjälper oss att leva i en äkta relation till honom i tro, hopp och kärlek. Det känns inte alltid eller nästan aldrig. Det är ingen fin upplevelse, utan det innebär ibland att bli fattigare och fattigare, att bli mer och mer utblottad. Men just där kommer Kristus mig till mötes. Han avstod från allt och utblottade sig på korset för att bli min frälsare. Han har delat min utsatthet, min plåga och tagit på sig min synd. Gud själv stiger ner i det svåra för att dela det med oss och sedan visa oss vägen till uppståndelse, nytt liv och förhärligande. Allt det är vi med om i mässan. Vi är med om Kristi korsoffer men också den himmelska bröllopsmåltiden. Allt sammanfattas i eukaristin.

Om vi lever i tro, hopp och kärlek kan vi präglas mer och mer av eukaristin. Vi kan tacka Gud för allt, även för vår tomhet. Vi kan tacka för att vi inte känner någonting och även för det svåra. Det blir inte mindre svårt, men det blir en del av vår delaktighet i Kristi korsoffer. Vi får vara med. Det är en typisk katolsk accent. Jesus är den ende Frälsaren, men vi hänger med på ett hörn. Den lilla vattendroppen som präster häller i vinet antyder hela mänsklighetens delaktighet i frälsningsmysteriet. En vattendroppe ur oceanen är ingenting, men det är en vattendroppe. Vi blir inte bara åskådare till frälsningsmysteriet, utan vi dras in i frälsningens dramatik. Den store schweiziske teologen Hans Urs von Balthazar (1905–1988) har skrivit ”Teodramatik”, som är ett stort verk över vad det kan innebära att mänskligheten i Kristus är delaktig i frälsningens drama. Det är Gud som handlar, men människan måste låta frälsningen ske. Här har vi vår frihet. Vi måste låta Gud frälsa oss. Vi kan inte tvinga honom utan han vill ha vårt frivilliga ja.

Det enda vi kan göra är egentligen att säga ja till Gud. Då behöver vi ikonen av bebådelsen. Maria säger ja till hela frälsningens historia genom att ta emot ängelns budskap. Vi ber Angelus tre gånger om dagen för att impregneras med ja-ordet. Det är därför vi säger amen, när vi tar emot eukaristin. Allt är Guds gåva och nåd, men vi säger amen. Vi dras in i frälsningsmysteriet och blir Guds medarbetare.

Därför behöver vi också ikonen av Maria vid korsets fot, Stabat Mater. De musikstycken som talar om Stabat Mater är mycket älskade i Svenska kyrkans musikgudstjänster. Maria vid korsets fot är en bild av människans bejakelse och delaktighet i frälsningsmysteriet. Det är därför man ibland vill att Maria skall kallas coredemptrix. Här har Kyrkan valt en annan beteckning och talar om Maria som Kyrkans Moder. Det blev högtidligt bekräftat när påven Franciskus införde festen om Maria som Kyrkans Moder för hela Kyrkan på det som tidigare var annandag pingst. Nu får dagen en ny betydelse, eftersom Maria som Kyrkans Moder bekräftar pingstens under. Hon väntade tillsammans med apostlarna på Andens utgjutande. Vi har ikonen där vi ser apostlarna och Maria samlade i övre salen. De har alla en liten låga ovanpå huvudet. Andens eld vill komma in i hjärtat och det sker vid pingsten. Maria som Kyrkans Moder hjälper Kyrkan att ta emot Anden och förvandlas av honom. Pingstundret är Guds gåva. Det är en nåd som vi alla får ta emot.

Någon måste hjälpa oss att ta emot nåden. Det är Marias uppgift som Mater et Magistra, som Moder och Läromästarinna att hjälpa oss att ta emot Jesus. Vi behöver någon som underlättar för oss att ta emot Jesus, att säga ja till Jesus och tillsammans med honom förhärliga, tacka och lova Fadern. Om vi missar den moderliga hjälpen blir det något som fattas i vår tacksägelse. Det blir inte riktigt integrerat eller inkarnerat i oss. Festen om Maria som Kyrkans Moder är mycket viktig för att förstå hur Maria kan hjälpa oss att komma Jesus ännu närmare. Hela vårt liv går ut på att växa allt djupare in i relationen till Jesus. Det finns ingen slutpunkt i detta. Mer och mer kan vi bli en lovsjungande, tacksam varelse som i gemenskap med Jesus förhärligar Fadern. Vi kan aldrig säga att nu räcker det, utan nu börjar det på nytt. Hela den kristna mystiken beskriver att det är en väg framåt. Vi blir inte stående, vilket är en stor frestelse.  

Nästan alla mystiker beskriver den allt djupare relationen med Gud som en trappa eller som stadier när bönen utvecklar sig. Samtidigt är det ofta mellanrummen mellan de olika stadierna på bönens väg som är viktiga. Johannes av Korsets stora förtjänst är att han har betonat dessa mellanrum, de svåra etapperna, nätterna, när vi varken vet ut eller in, medan Teresa av Avila har skildrat hur bönen fungerar på olika stadier, boningar.

Bönens utveckling är något unikt och personligt för var och en av oss. Mitt sätt att be, min bönehistoria, kan aldrig upprepas, eftersom jag är en unik varelse som Gud är förälskad i. Det är något liknande med en mänsklig förälskelse, där kärlekshistorien aldrig kommer att upprepas. Vår kärleksrelation till Kristus kan aldrig upprepas och kopieras. Det måste vi komma ihåg, när vi läser helgonens och mystikerna skrifter. Vi kan få stor hjälp, men vi kan inte kopiera dem. Det är en fara i vår tid, när man gärna vill kopiera en idol. Unga killar vill ofta ha samma frisyr som en viss fotbollsspelare. Det ligger i vår kultur att vi skall se ut som alla andra. Är det modernt att ha trasiga jeans, vill alla ha det. Man vill vara som Abba. Ett helt folk sörjde Lill-Babs, som var inkarnationen av vad det innebär att vara en snäll svensk kvinna. Det ligger i vår kultur att man vill vara som någon annan. Då kan vi riskera att ta över det synsättet på det andliga planet. Vi vill vara precis som Franciskus (1181–1226) eller som Teresa av Avila. De kan hjälpa oss, men de vill inte att vi skall kopiera dem. Vi får vara det vi är och just där möta Kristus i vår fattigdom och brist. Sedan kan vi få hjälp och inspiration av helgonen, men vi kan inte bli kopior.

En frestelse i vår tid är viljan att kopiera varandra. I Guds heliga folk är vi unika, inte kopierbara eller upprepbara. Det gör det lite svårare. Vi kan inte precis följa Teresa av Avilas böneväg, utan vi måste i vår situation upptäcka att Jesus Kristus är med oss och i oss. Varje ögonblick kan vi ta emot hans kärlek och försöka besvara den med vårt ja, vår tacksägelse och överlåtelse, just i vår livshistoria och livsmiljö.

Vi får inte ta emot Guds kärlek bara för oss själva utan för att evangelisera vårt närområde. Det kan vi göra på olika sätt. Killen som hade tatuerat hela sista måltiden såg det som sin uppgift att evangelisera bland sina kompisar. Det finns många möjliga och till synes omöjliga sätt att använda sig av. Vi kan evangelisera även genom att vara ett varnande exempel. Om jag är argsint en dag, kan jag nästa dag säga att jag är mycket ledsen. Jag är argsint av mig, men jag vill evangelisera. Jag ber om ursäkt för det jag gjort. Det är aldrig försent för en kristen människa. Vi kan alltid börja om på nytt.

I eukaristin, i mässan, får vi kraft genom ordet och sakramenten. Mässan tar inte riktigt slut. Mässan på latin avslutas med ite missa est. Det är ett nästan oöversättligt ord. Ite betyder gå ut. Missa est betyder att det sänds ut. Mässan fortsätter i mission. Missa blir missio. Mässan går över i evangelisation. Liturgia blir diakonia. Det vi har fått med oss får vi inte bara för oss själva utan för att dela med oss. Nu kan jag dela ut av det jag är och har. Nu kan jag evangelisera på arbetsplatsen. Det är inte lätt, för vi får inte börja predika där, för då kan vi bli avskedade. I vissa yrken får man inte lov att tala om Gud. Jag talade nyligen med några som var med i Röda Korsets besöksgrupp på häktet. Då fick de inte tala om religion, även om de intagna gärna ville tala om religion. Ju mer man förbjuder religionen desto häftigare blir det att vara religiös. Vi kanske så småningom kan se att sekulariseringen i Sverige går över i någonting annat, att det blir intressantare, mer spännande att försöka dela med sig av sin tro.

För att summera är det viktigt att lära sig det lilla ordet ja, fiat, amen. Ja, Herre, jag tackar dig för allt. Vi har alla uppgiften att frambära hela skapelsens, hela Kyrkans och hela mänsklighetens tacksägelse. Det kan vi göra överallt och alltid. Ibland kan det vara lekande lätt som under en vacker sommardag. Ibland kan det vara fruktansvärt svårt som på leråkern i Skåne i november, vid en dödsbädd eller vid en skilsmässa. Gud kan använda allt. Allt kan bli material för vår tacksägelse. Det kan kosta på och vara hur tungt som helst, men det är då vi måste förena oss med Kristus på korset som bär fram hela skapelsens lovoffer till Fadern för att sedan uppstå och ge oss del av det nya livet. Allt detta får vi vara med om i mässan, i eukaristin, i sakramental form Mer och mer kan vi ta till oss detta och förvandlas av detta, så att vi i vår tur kan förvandla den verklighet som Gud har anförtrott åt oss. Det måste vi tacka honom för, även om vi tycker att vi lever i en otrevlig boendemiljö eller i en arbetsmiljö som inte är så lyckad. Vi är placerade där för att det i alla fall skall finnas någon där som lever i tacksägelse till Gud. Det är en mycket viktig insikt i en sekulariserad miljö där vi kan känna oss ensamma med vår tro. Jag är placerad där, för att det där i alla fall skall finnas någon som älskar och förhärligar Gud. Jag får ställföreträdande stå för hela den grå massan av människor som inte vet, känner Gud eller tror. Jag är deras språkrör inför Gud. Jag får dra ned nåd från honom över dem. Vi ber om den nåden.

Herre, Jesus Kristus, vi tackar dig för att du har kallat oss att leva i ständig tacksägelse och överlåtelse. Hjälp oss att finna vår styrka och glädje i detta. Även i livets svåraste ögonblick, även när allt är mörkt och dystert vet vi att du är med oss och du vill ge oss den kraft och glädje vi behöver för att leva till din ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.