Biskop Anders Arborelius ocd

Helgonens visdom

reträttföredrag med två nya heliga,
Maria Elisabeth Hesselblad (1870- 1957) och Elisabeth av Treenigheten (1880-1906)

Djursholm 24-26 februari 2017

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi börjar med en bön av den heliga Maria Elisabeth.
Kära Fader i himlen, visa mig vilken som är den rätta hjorden, den som du vill att alla skall tillhöra. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har sett att Maria Elisabeth såg Sveriges omvändelse som mål för hela sitt liv. Hon såg hela sin livsgärning som ett sätt att verka för den fulla kristna enheten. Varför är det då så viktigt att Kyrkan verkligen till fullo är ett? Är det inte bra att det finns olika kyrkor där folk kan passa in? Nej, vi får tro att det är Guds vilja att vi skall bli ett, som Jesus själv säger. Ett av skälen är att Kyrkans stora uppgift är att bli en fulltonig lovprisning av Guds härlighet. Alla måste passa in i lovsångskören. Det måste finnas en grundläggande enhet i lovsången. Även de som kraxar som kråkor och som av någon anledning hamnar lite utanför måste vara med.

Här möts de bägge Elisabeth mycket tydligt. Maria Elisabeth ser mer på Kyrkans yttre gestalt, att det finns delar av kristenheten som ännu inte är till fullo förenade och ett, medan Elisabeth av Treenigheten mer ser på den inre aspekten, att alla som tillhör Kristus måste omformas, så att hela deras liv kan bli en lovprisning av Guds härlighet. I den gamla katekesen frågade man varför Gud skapade världen. Det var för att den skulle förkunna Guds härlighet, för att förhärliga Gud. Det är ett motiv som lite har hamnat i bakgrunden, när det gäller vårt sätt att se på det kristna livet.

Vi är, som Elisabeth av Treenigheten säger, förutbestämda, predestinerade till Guds härlighet. Därför säger man ibland att Elisabeth av Treenigheten är det katolska svaret till Calvin. Gud har förutbestämt oss när han skapar oss, för att vi skall nå fram till att en gång lovprisa honom i all evighet. Då måste vi börja öva oss här på jorden, och det gör vi när vi firar mässa och liturgi. Egentligen skall hela vårt liv vara en liturgi till Guds ära. Allt det vi gör, säger och tänker skall förhärliga Gud. Det är viktigt att ha en förståelse av livet som en förberedelse för den eviga lovsången. Det är svårare när kristenheten är splittrad. Det blir så många onödiga konflikter, så mycket onödigt tjafs på vägen. Vi kan se en parallell mellan den enskilda personens kallelse och den kristna gemenskapens. Som katolska kristna tror vi, att den Katolska Kyrkan får förvalta det fulla frälsningsbudskapet och den fulla sanningen. Men så länge det finns några som är lite utanför är lovsången ännu inte helt fulltonig. Alla döpta är kallade att samfällt lovsjunga Gud.

De två helgonen belyser på olika sätt kallelsen till den fullkomliga enheten. I Moder Elisabeth ser vi ett spännande innehållsrikt liv. Ingen romanförfattare kunde ha skrivit något mer spännande. Hos Elisabeth av Treenigheten händer det inte så mycket på utsidan men däremot på insidan. Helgonen kompletterar varandra. Ibland behöver vi läsa något spännande, medryckande, där händelserna återspeglar Guds försyn. Då kan vi läsa om Maria Elisabeths liv. Ibland behöver vi korta, små intensiva stycken av andlig visdom, som vi möter i Elisabeth av Treenighetens skrifter.

På djupet vill de hjälpa oss att växa in i vår personliga kallelse att bli en lovprisning av Guds härlighet, in Laudem Gloriae. Maria Elisabeth betonar hela Kyrkans, hela gemenskapens kallelse att växa i enheten, så att lovsångskören kan bli samstämmig, medan Elisabeth av Treenigheten mer tänker på varje människas väg till att mer och mer gå upp i förhärligandet av Gud, tillbedjan av Gud.

Ibland frågar jag folk varför de går i mässan. Vissa säger att de vill bli uppbyggda, vara med i en gemenskap eller sjunga psalmer. Det är inte alla som tänker på att det främsta skälet är att vi är skyldiga Gud tillbedjan. Mässan är framför allt att förhärliga och tillbe Gud. Som skapade varelser, och ännu mer som Guds barn, är vi skyldiga Gud vår tillbedjan. Har vi den inställningen blir det också mycket lättare att fira liturgi. Då hakar vi inte upp oss på om psalmsången är släpig, om psalmerna faller oss i smaken, om predikan är spännande eller tråkig, om människor sitter tysta eller om det är barn som skriker, allt sådant som annars kan distrahera eller irritera oss. Det stora och underbara är då att jag får vara med att förhärliga Gud. Jag får ge Gud äran. ”Vi tackar dig för din stora härlighet” sjunger vi i Gloria. Vi får hjälpa människor att inse, att ”lilla jag”, som man säger på svenska, kan tillfoga något till lovsången. Även mitt kraxande, min bräckliga lilla varelse och jag som syndare är kallad att förhärliga Gud i all evighet. Jag får redan börja att öva mig i det i liturgin. Det är ett perspektiv som vi glömmer bort.

Ibland kommer invändningen att man inte behöver gå i mässan utan lika bra kan gå ut i skogen eller åka till Mall of Scandinavia. Man känner sig inte tillräckligt from för att gå i mässan, och då är det hyckleri att gå dit. Nej, mässan är till för alla, för goda och onda, för fromma och för ofromma. Det är viktigt att förstå att Gud har skapat mig som ett unikt mästerverk som i all evighet skall förhärliga honom. Redan här på jorden får jag ta ut lovsången i förskott. Det sker inte bara i liturgin utan också i vardagens liturgi, men jag behöver den söndagliga liturgin för att verkligen vara som fisken i vattnet, i det levande vattnet.

Här kan Elisabeth av Treenigheten hjälpa oss att förstå vår värdighet som kallade till lovsång. Hon säger: ”I förväg är vi utvalda för att vi skulle lovsjunga hans härlighet”. Missar vi det blir det en lucka i lovsångskören som ingen riktigt kan uppfylla. Det beror på att vi alla har ett unikt värde i Guds ögon. Om vi missar tåget är det något som fattas för Gud. Han sörjer över vårt nej. Oftast säger man inte direkt nej, men man säger nja, nej inte just i dag. Så skjuter man upp mötet med Gud. De två helgonen kan på olika sätt hjälpa oss att se, hur vi i vårt vanliga liv kan leva till Guds ära och där finna vår fulla glädje och lycka i att få överlåta oss till Gud. Vi får förhärliga honom och, som helgonen säger, tröstar vi Jesu hjärta genom vår kärlek. Han är inte likgiltig till det. Han väntar och längtar efter vårt svar.

Vi kommer nu in på det budskap som man mest knyter till Elisabeth av Treenigheten. Hon har hjälpt många människor att få en djupare förståelse av Treenighetens mysterium. Man säger ibland att många kristna är mer judar och muslimer, eftersom de inte har tagit till sig Treenighetens mysterium. Wilfrid Stinissen har mycket bidragit till att popularisera Treenighetstron i Sverige, även i många andra kyrkor och samfund. Genom sina skrifter har han hjälpt människor att öppna sig mer för den allraheligaste Treenighetens mysterium. Också Maria Elisabeth hade denna förmåga. Det berättas att en av hennes älsklingspsalmer var Viva, viva la santissima Trinità.

Vi måste alla på ett personligt sätt upptäcka att Gud är en treenig Gud. Varje gång vi gör korstecknet bekänner vi oss till den treenige Guden. Här har Elisabeth av Treenighetens bön till Treenigheten för många människor bidragit till den djupare inlevelsen och förståelsen av att vi tillhör en treenig Gud. Det andra Vatikankonciliets syn på Kyrkan är präglad av tron på Treenigheten. Kyrkan är ett folk som är samlat av Fadern och Sonen och den Helige Ande. Treenigheten lyser fram i Kyrkans gemenskap. Liksom Gud i sig själv är en gemenskap, en treenig gemenskap, där Fadern och Sonen lever i ständig kärlek i Andens enhet, skall Kyrkan utstråla denna enhet i mångfald. Som människor skall vi genom vår inre enhet i tro, hopp och kärlek återspegla något av Guds innersta verklighet, att Gud i sig själv är både enhet och gemenskap. Det övergår vårt logiska tänkande. Det är bara genom uppenbarelsen vi kan veta att Gud är treenig. Därför måste Kyrkan på olika sätt vittna om den treenige Guden.

Moder Elisabeth anade att det är svårare för Kyrkan att vittna om Treenigheten innan alla kristna har blivit ett, också på det yttre planet. Den Katolska Kyrkan förvaltar enheten, inte minst genom enhetens ämbete. Kristna från olika samfund har mycket olika uppfattning om hur den framtida enheten kommer att se ut. Många som tillhör de reformatoriska kyrkorna säger ofta, att det kan inte vara någon organisatorisk enhet, medan man från vår sida och även i de österländska kyrkorna tror, att det måste vara någon synlig, yttre organisatorisk enhet.

Tron på den synliga enheten blev mycket tydlig under påvens besök i Sverige. För kristna från andra kyrkor och samfund var det egentligen ett implicit erkännande av påven som bärare av enhetens ämbete. Varför skulle man annars inbjuda honom när man firade eller kom ihåg att vi gick ifrån varandra? Många gav mig faktiskt rätt. Det betyder inte att man godtog hela den katolska synen på påvens primat och ofelbarhet. Men jag tror att många inom olika protestantiska samfund kunde se påven som en slags enhetssymbol som samfällt står för hela kristenheten i en global och medial värld. Det blev mycket tydligt i samband med påvens besök. Samtidigt väckte det också till liv några av de gamla antikatolska fördomarna. När påven hade firat mässan på Stadion delade man ut antikatolska pamfletter. När folk tog emot dem trodde de först att det var ett minne av påvens besök och blev mycket glada. Ibland kan också sådant väcka längtan efter djupare enhet.

Moder Maria Elisabeth påminner oss om att vi ständigt måste be för den fulla enheten, för Sveriges omvändelse, ja, för Rysslands omvändelse som Fatima påminner oss om, för hela världens omvändelse, så att världen blir Kyrka. Augustinus (354-430) talar om Kyrkan som Mundus reconciliatus, den försonade världen. Det är Kyrkans uppgift att förmedla frälsningen till allt skapat.
Den inre aspekten kan Elisabeth av Treenigheten hjälpa oss att förstå. Vi kan inte omvända hela världen, även om vi gärna skulle vilja omvända världen till en god, fredlig, rättvis och helig värld. Men vi kan faktiskt låta oss själva omvändas med Guds hjälp. Helgonen visar oss att det är möjligt. Vi tror inte på något totalt syndafördärv, utan vi tror att frälsningen kan förvandla oss steg för steg. Det är mödosamt och det kan gå upp och ner, men vi tror att Gud i sin ofattbara barmhärtighet vill förvandla oss, så att vi kan bli en lovprisning av Guds härlighet. Genom dopet är vi redan med i lovsångskören. Under hela vårt liv går vi i en slags körskola. I början är det lite kraxande, men så småningom kan tonen bli klarare och klarare. Därför behöver vi Kyrkans liturgi, där vi verkligen till fullo får del i lovsången.

Mässan tar inte slut utan går över i mission. Missa blir missio. Vi sänds ut för att sprida evangeliet, för att förvandla och helga världen. Man säger något förenklat efter Andra Vatikankonciliet, att de som träder in i det gudsvigda livet helgar sig själva. Prästerna helgar församlingen och lekfolket helgar världen. Alla är delaktiga i det helgande verket. Den som arbetar på dagis helgar dagis. Den som arbetar som sopgubbe helgar soporna. Ingenting är utanför utan allt kan bli som en gudstjänst, en lovprisning av Guds härlighet. Vi är inte alltid medvetna om det, men helgonen kan hjälpa oss att se att vi behövs, att Gud har utvalt en liten fläck av världen som vi får helga genom att leva ett liv i ständig gemenskap med Jesus Kristus och sprida hans frälsande nåd och kärlek. Vi får smitta ner världen med helighetens bacill. Synden är en sjukdom som måste helas. Påven säger att Kyrkan är som ett fältsjukhus. Där rullas bårarna fram. Jag besökte en gång ett karmelitnunnekloster i Belgien. Då drog de för draperierna, så att man inte skulle se när bårarna och rullstolarna rullades in. Nästan alla var krymplingar, men sedan satt de där och strålade av glädje trots allt. Det är en vacker bild av Kyrkan. Vi skulle gärna vilja att vi svävade fram på molnen som i Sound of music, men vi får acceptera att vi är svaga, bräckliga människor, som kan användas av Gud.

Till sist skall vi gå igenom bönen till Treenigheten av Elisabeth av Treenigheten för att se hur hon förstod sin kallelse.
”O min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten”. Vi inriktar oss först på att tillbe Gud. Det är Du som är viktig. Då försöker vi glömma bort oss själva, inte fastna i det egna analyserandet eller känna efter hur det känns, utan helt enkelt gå upp i tillbedjan. Då faller vi till ro i stillhet och frid och kan få en försmak av evigheten, där vi får se Gud sådan han är. Hon fortsätter: ”Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium”. Vi behöver inte haka upp oss på alla problem och svårigheter, utan vi får helt enkelt se på Gud och tillbe honom. Varje ögonblick kan vi komma honom lite närmare. Vi släpper taget om oss själva. Vi låter händerna slappna av och håller dem öppna i stället för att gripa tag i tingen och pressa ut något som behagar oss.

Elisabeth fortsätter: ”Stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats”. Vi är redan Guds boning genom dopet. Det är redan i gång. Gång på gång måste vi bli stilla och återvända till vår ursprungliga värdighet, komma ihåg att Gud vill finna en viloplats i oss. Vi får ständigt det levande vattnet av honom. Han vill också att vi ger honom en bägare vatten. Varje klunk vi tar av det levande vattnet hjälper oss att finna vila i Gud. ”Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig få vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro, i tillbedjan och i överlåtelse åt din skapargärning”. Vi är alltid tillsammans med Gud. Han lever i oss. Han talar till oss genom det som sker. Vi kan egentligen inte lämna honom ensam. Ofta svävar vi ändå bort i tankarna, i känslorna. Mer och mer kan vi finna vår ständiga plats i honom, bli kvar i tro, tillbedjan och tacksägelse, tre ord som börjar på T. Vi kan överlåta oss åt honom tvärs igenom det som sker.

Elisabeth fortsätter: ”O min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta, jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig”. Hela Kyrkan är Kristi brud. Varje lem i Kyrkan har samma djupa Du-relation till Kristus. Vi står ständigt inför honom i ständig dialog och relation. Men han är en korsfäst Herre och på något sätt får vi dela hans kors. Om vi tar på oss vårt kors hjälper vi honom att bära hans kors och vi hjälper honom att frälsa världen. På så sätt kan vi också förhärliga Gud genom att bära det oundvikliga lidande som faller på vår lott, en liten flisa av korset. Här kan vi tänka på Selma Lagerlöfs (1858-1940) fågel Rödbröst. Kristuslegenden berättar om den lilla grå fågeln som såg Frälsaren och greps av medlidande. En liten grå fågel kan inte göra så mycket, men den kan i alla fall dra ut en törntagg ur törnekronan. Sedan dess har vi fått rödhaken, fågel Rödbröst.

Fågeln visade vad vi kan göra. Vi kan ta ut en törntagg eller en liten flisa av korset och bära den. Vi har alla någon form av flisa som vi bär. Det kan vara barndomens traumata, misslyckanden, allt det som vi tycker är så tungt, men som vi får bära i gemenskap med Jesus.  Det är bara han som kan frälsa världen genom sitt lidande. Flisan får jag bära, som Elisabeth säger, ”ända till jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag dig, att ikläda mig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ, att låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv”.

Här talar Elisabeth om den mystiska omformningen, det som mystikerna kallar det andliga äktenskapet eller förmälningen. Vi är kallade att bli helt förvandlade i Kristus, så att han mer och mer blir allt i oss, så att vi inte lever i oss själva utan i honom. Ofta är det en långsam, långdragen historia. Jesus försöker hela tiden komma in i vårt liv och ta oss i besittning, så att vårt liv kan bli en utstrålning av hans liv. Vi kan då ge Jesus till världen, så att våra icke-troende nära och fiender kan se något av Jesus i oss. Det vi säger kan vittna om Jesus och det vi gör kan hjälpa dem att upptäcka honom. Det är så vi skulle vilja vara och leva. Samtidigt är det vår stora sorg att vi också kan dölja Jesus. Jesus arbetar målmedvetet på oss för att vi skall kunna utstråla honom. Ibland kan vi, utan att vi riktigt själva tänker det, förmedla något av Jesus. Ibland kan vi möta människor som vi inte alls trodde skulle kunna ge oss något av Jesus. Också oväntade munnar kan vittna om Jesus. Det är underbart när det går upp för oss att Jesus Kristus kan tala genom oss och genom andra, att hans gärningar kan förkroppsligas i det människor gör. Hans mysterium är större än vi tror.

Därför säger Elisabeth: ”Tag din boning i mig och bli där till Tillbedjare, Försonare och Frälsare”. Tillsammans med Sonen får vi tillbe Fadern. Tillsammans med Sonen får vi också delta i försoningens och frälsningens verk. Helgonen och mystikerna går ibland så långt att de säger, att Kristi brud blir jämbördig med Brudgummen. Johannes av Korset säger att i sin ofattbara barmhärtighet blir Jesus så förenad med bruden att hon blir jämbördig med honom. Det måste vi tolka rätt. Vi människor förblir alltid skapade varelser, också helgonen. Men de kan ändå bli så förenade med Jesus att de på ett oförlikneligt sätt ger honom vidare.

Det ser vi mest av allt i Jungfru Maria, som redan i förväg fick ta emot frälsningens fullhet. Hon var befriad från allt vad synd heter. Därför har Maria en omistlig roll i enhetens verk. Mer och mer börjar man också i de reformatoriska kyrkorna upptäcka Maria. Förr fanns det en oförståelse som ibland gränsade till hat. Mer och mer hör jag sägas från kristna i andra kyrkor och samfund att de försummat Maria och glömt bort henne. De behöver henne. Det är mycket viktigt, eftersom det finns en aspekt av Jesu mysterium som vi bara kan förstå genom Jungfru Maria. Mänskligt uttryck hade Jesus bara ett mänskligt DNA, genom Maria. Det finns ett sätt att förstå Jesus som bara går genom Maria.

Vi är alla kallade att delta i omformningen av hela vårt väsen, så att vi mer och mer kan återspegla Jesus för världen och tillsammans med honom förhärliga Fadern. Elisabeth fortsätter: ” O eviga Ord, min Guds Ord, jag vill tillbringa hela mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig”. Det är en vacker bild av människan att hon är idel öra. Det är som ett jättelikt öra som fångar upp varje ord från Jesus och förvandlas av det. Fadern har sagt allt han har att säga i Sonen. Här får vi veta allt vi behöver. Men vi måste ta emot det. Det måste bli kött och blod i oss. Vi måste lyssna, vara lyhörda och lydiga. Den hållningen förkroppsligas av Jungfru Maria. Vi blir idel öra. På franska använder Elisabeth ett ord som vi inte har på svenska. Hon säger att vi skall bli enseignable. Vi skall bli ”undervisningsbara”. Hela vårt väsen skall bli undervisat, upplärt av Jesus. Vi skall bli lärjungar, lärlingar.
”Sedan när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga, vill jag fästa min blick på dig för alltid och förbli i ditt strålande ljus. O min älskade Stjärna, trollbind mig, så att jag aldrig mer kan lämna din strålkrets”. Mörkret, tomheten och oförmågan kommer alltid in i vårt liv. För vissa sker det mer påtagligt, för andra på ett ställföreträdande sätt. Vi är också kallade att med Jesus bära hela världens lidande. Då måste vi förbli kvar i Jesus ljus, klamra oss fast vid honom, även om mörkret tycks kompakt. Vi får inte ge upp hoppet, utan vi måste låta hans ljus leda oss genom mörkret, natten, öknen och utblottelsen. Hur mörkret än drabbar oss, måste vi komma ihåg att Jesus är med oss, eftersom han själv steg ner i vårt lidande, ja, steg ner i underjorden för att befria de fångna.

Elisabeth fortsätter: ”O förtärande Eld, kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ”. Det måste vi förstå bildligt. Jesus är den fullkomliga inkarnationen och den har skett en gång för alla. Vi tror inte på en reinkarnation utan det räcker med en inkarnation. Jesu mysterium måste bli så verkligt i oss, så att vi helt går upp i honom och han i oss. Det är den Helige Andes verk att mejsla ut Kristi avbild i oss. Vi är som ett stenblock eller ett träblock. Den Helige Ande håller hela tiden på att med mejsel, sandpapper eller ibland med smekningar mejsla ut Kristi bild i oss, så att vi mer och mer liknar Jesus. Det är underbart när vi kan se på andra människor på det sättet. Vi kan också evangelisera varandra genom att se på varandra. Här tänker jag på en Josefsyster vi hade i Stockholm. Hon åkte ofta tunnelbana och sade att det var så fint på tunnelbanan med alla de underbara ungdomarna. Andra klagade på dem, men hon kunde se på dem så att den värste värsting smälte som is. Vi kan genom att se på människor locka fram något av Jesus i dem, kanske bara för ett ögonblick, men ändå.

Elisabeth fortsätter: ”Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet”. Hela Jesu mysterium spelas upp under vårt liv. Vi föds till denna värld. Vi går med Jesus och följer honom under hans barndom, ungdom, fördolda liv som arbetare i en verkstad och i hans förkunnelse. Alla mysterier i Jesu liv går vi igenom. Sedan kommer dödslidandet, döden och förhoppningsvis förhärligandet, himlen. Här på jorden får vi steg för steg leva oss in i hela Jesu mysterium. Allt vad vi vet om Jesus vet vi för vår frälsnings skull. Jesus har kommit som läkare för att hela den sårade mänskligheten, befria den från synden. Han vill befria oss från slaveriet under oss själva och hela och helga oss. Det verket pågår ständigt. Varje klunk vi får av det levande vattnet blir livgivande. Den som har gett någon en bägare vatten att dricka gör Jesu tjänst.

Elisabeth fortsätter: ”Och du, o min Fader, böj dig ned över din ringa skapade varelse, se i henne inte något annat än din älskade Son, i vilken du har allt ditt behag”. Vi glömmer ofta bort, att då Fadern ser på oss, ser han sin Son återspeglad i oss. Vi är söner i Sonen, som kyrkofäderna säger. Vi är så djupt förenade med Jesus att han mer och mer skall ta gestalt i oss. När Fadern ser på oss känner han igen något av sin Son i oss. Tänk om vi kunde se på varandra på det sättet istället för att reta oss på de små egenheterna. Faktiskt kan vi det i tro.

Det kan vara mycket jobbigt. Ofta har vi en människa i vår närhet som gör det extra jobbigt för oss. Att tacka Gud för det är gammal klostervisdom. Det kan finnas någon i klostret som man helst skulle vilja se på andra sidan Atlanten. Är det så i den egna familjen kan det vara lite jobbigt. I församlingen vimlar det av sådana människor. Det är viktigt att ändå inte ge upp, att evangelisera de jobbiga människorna genom att kärleksfullt se på dem fast man helst skulle vilja vända bort blicken. Då är det viktigt att komma ihåg, att när Fadern ser på oss ser han sin Son i oss. Han ser att vi är så djupt förenade med honom. Han ser slutresultatet, det vi är och skall bli, dit vi är på väg. Vi behöver unna människor tid att växa in i den fulla kostymen, Kristuskostymen. Ännu är vi inte riktigt där. Den är lite för stor och för vacker för oss, men vi måste också unna människor tid. Det gör alla föräldrar. De ser det bästa i sina barn. Naturligtvis tycker de att det är lite tråkigt när det inte går så bra, men det är en av faderskapets och moderskapets nådegåvor att man har lite lättare än andra att se den fulla verkligheten, Jesusverkligheten, i sina barn. För oss alla är det lätt att se något av Jesus i ett spädbarn.

Så slutar Elisabeth sin bön: ”O mina ’Tre’, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet. Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!” Först i härligheten skall vi få se Gud sådan han är. Frågan är om vi längtar efter det. Är det något som driver oss framåt att vi skall få se Gud sådan han är? Här ser vi bara i skuggor, i avbilder. Men om vi har en brinnande längtan och kärlek efter att få se Gud sådan han är, måste vi börja öva oss i att se avbilden. Augustinus säger att människan är ett slags spår av Treenigheten.  Vestigium qualecumque Trinitatis. Varje människa är ett spår, för Gud skapar oss efter sin bild. Att se på människor gör oss nyfikna på att se urbilden. Varje människa kan ge oss en liten aning om Gud, vissa lite mer och andra lite mindre. Vissa skulle vi kanske helst slippa. Vågar vi tro, när vi ser oss själva i spegeln, att vi också kan återspegla något av Treenigheten? Det är nödvändigt att kunna acceptera att Gud har skapat mig till sin avbild, till ett mästerverk. Det är långtifrån färdigt, men det är igång. Vi måste hela tiden pendla mellan självförglömmelse och självacceptans. I vår kultur finns det tyvärr något av tanken att man inte är mycket värd, ingenting duger till och inte kan återspegla Treenigheten. Jo, varje människa kan på ett unikt sätt ge oss en aning om Guds mysterium, i alla fall en liten glimt någon gång. Nåden finns mellan stigbygeln och marken, som Graham Greene (1904-1991) skriver i sina romaner. Ett litet ögonblick av öppenhet för Guds nåd kan förändra allt. Uttrycket går tillbaka till de medeltida torneringarna, när spetsen träffar hjärtat. Under bråkdelen av en sekund kan vi öppna oss för Gud. Att vara med om att det sker är ett av de största ögonblicken för en präst och andra vid dödsbäddar. Människor som har sagt nej till Gud kan plötsligt öppna sig. Också på ansiktet kan man ibland se att det kommer fram en dold skönhet. Det är viktigt att vi ser på varandra i det ljuset, att vi ser mer till det som Fadern ser i oss av sin godhet, skönhet och sanning, och att vi när vi ser oss själva i spegeln ser något speciellt för vi är verkligen unika. Tar jag inte vara på den nådegåvan, då kommer det alltid att fattas något i lovprisningen av Gud. Dessa två helgon har hjälpt oss på olika sätt att se detta. De kan komplettera varandra i sin olikhet. Det finns både ett plan av allmängiltighet och katolsk enhet och vidare en mångfald av karismer, personligheter och lovsångstoner. Att hålla balans mellan enhet och mångfald är Kyrkans stora uppgift att hitta.

Vi avslutar med Maria Elisabeths bön. Fader i himlen. Visa mig vilken som är den rätta hjorden, den som du vill att alla skall tillhöra. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.