Biskop Anders Arborelius ocd

Helgonens visdom

reträttföredrag med två nya heliga,
Maria Elisabeth Hesselblad (1870- 1957) och Elisabeth av Treenigheten (1880-1906)
Djursholm 24-26 februari 2017

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar med en bön av den heliga Maria Elisabeth Hesselblad
O Herre, gör mitt hjärta till en monstrans, där din egen ljuvlighet kan bo, där jag alltid kan finna dig för att frambära min ständiga tillbedjan till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Under de här föredragen skall vi försöka se att denna bön som den heliga Maria Elisabeth ber egentligen är besvarad genom dopets nåd. Genom dopet är vi redan ett Guds hus, ett Guds tempel. Den heliga Treenigheten lever i oss i varje ögonblick. Vårt liv går ut på att mer och mer växa in i, upptäcka och ta till oss detta mysterium. Därför kan vi upprepa denna bön lite då och då, när vi märker att vi inte riktigt har tagit till oss det stora och underbara som vi har fått genom dopets nåd.

Tillsammans med dessa två heliga Elisabeth skall vi försöka upptäcka att vi också är Elisabeth. Elisabeth betyder Guds hus. Genom vårt dop är vi ett heligt tempel åt Gud (2 Kor 6:16), läser vi hos Paulus. Det låter vackert och fint, men det är något så stort och omvälvande att vi behöver tid och kraft för att verkligen ta till oss denna verklighet. På dogmatiskt språk talar man om Treenighetens inneboende i den döpta själen genom den heliggörande nåden. Det som utgör kärnan av vårt kristna böneliv är, att vi inom oss bär Gud själv, att hela Guds verklighet redan finns inom oss, och att vi mer och mer kan upptäcka och ta till oss det. Dag Hammarskjöld (1905-1961) säger, att resan inåt är den längsta resan. Det är inte resan till Nya Zeeland, dit man kommer på några timmar. Att verkligen upptäcka och ta till oss att vi är Guds hus, Guds tempel, tar ett helt liv. Det är först i evigheten vi till fullo kan fatta vilken värdighet och nåd vi har fått, men vi kan få hjälp av helgonen. Helgonen är våra bästa vänner, våra bästisar. Vi har alla lite olika bästisar.

Vi skall se på två sådana vänner, som i och för sig är mycket olika. Men de är ändå på samma grund enade i sin tro och även ganska samtida. Den heliga Maria Elisabeth föddes 1870. Elisabeth Catez, som sedan blev Elisabeth av Treenigheten, föddes 10 år senare, 1880. Hon blev bara 26 år gammal, medan den heliga Maria Elisabeth blev 87 år. Det är två helt olika livsöden. Ändå kan de komplettera varandra mycket bra, när det gäller att hjälpa oss att upptäcka och ta till oss mysteriet att vi är Guds tempel. Helgonen i sig skall vi inte fastna vid. Reformationen vände sig mot frestelsen att vara mer intresserad av helgonen än av Jesus Kristus. Helgonen vill bara peka vidare, hjälpa oss och leda oss på vägen till Gud. Det skall vi försöka göra nu och sedan fortsätta med det hela vårt liv. Vårt liv går ut på att leva av den dopets nåd vi redan har fått och låta den genomsyra oss. Det lilla senapskornet måste växa. Det lilla fröet måste slå ut i full blom. Det är ganska enkelt och självklart, men det är så lätt att fastna på vägen och glömma bort det.

Det första som Elisabeth av Treenigheten lär oss på vägen är självförglömmelsen. Det passar bra i fastan att vi glömmer bort oss själva och blir helt genomlysta av Guds mysterium, inte för att vi skall undervärdera oss själva eller se ner på oss själva utan för att vi, som den heliga Maria Elisabeth säger, skall inse att vi är en monstrans. När vi har tillbedjan är det inte monstransen som är viktig utan Jesus i hostian. Likadant är det i vårt mysterium. Vi behöver inte hela tiden analysera oss själva, tänka efter hur livet känns och vad det ger oss. I vår tid finns ofta frestelsen att hela tiden vilja att det skall kännas på ett speciellt sätt och att vi skall få ut någonting. Då blir vi ofta slavar under oss själva. Vi skall glömma bort oss själva och vara som monstransen, där Kristus själv strålar fram. Vi har större möjlighet att dela med oss av den skatt vi har fått, när vi inte är präglade av vad folk kommer att säga och tycka om oss. Det gör livet tungt och svårt, om vi hela tiden skall vara beroende av vad andra tycker och tänker.

Självförglömmelse är inte lätt. Den kristna vägen är alltid kors och uppståndelse, att avstå för att ta emot. När vi försöker gå in och göra resan inåt till den treenige Guden är den första faran att vi fastnar i ett inre analyserande och tänker efter hur något känns, vad det ger oss och hur vi uppfattar det. Därför är tillbedjan av Jesus i eukaristin så viktig. Där ser vi bara på Jesus och behöver inte tänka efter vad bönen ger oss, vad vi får ut av den, utan vi är bara där tillsammans med honom.

Likadant är det när vi försöker tränga in i det mysterium vi bär inom oss, den treenige Gudens inneboende, att vi alltid är bebodda. Teresa av Avila (1515-1582) säger, att vi inte är tomma och ihåliga inombords, utan i vårt innersta djup bor Gud. Där kan vi alltid möta honom. Han är alltid närvarande. Vi är inte alltid närvarande, men Gud är närvarande. Det första vi skall göra är därför att lägga bort titlarna med Gud och säga Du, inte Han. Gud är inte ett reflektionsobjekt utan en dialogpartner. Det kan vara bra att tänka efter hur vi rent spontant tänker på Gud, om det är Du eller Han. Den stora frestelsen under bönen, inte minst för präster och predikanter, är att tänka Han. Då kan det bli en hel predikan, men det är inte det som bönen går ut på utan mötet med Gud ansikte mot ansikte direkt. Det kan vara bra att ibland medvetet säga: Du, Herre. Martin Buber (1878-1965) har en vacker text. ”Du, Du, Du, bakom mig, inom mig, omkring mig”. Guds närvaro är det klimat där vi alltid lever.

Vi behöver hjälp av det yttre för att bli påminda om den inre skatt vi har fått. Den heliga Maria Elisabeth säger: ”I min barndoms år såg jag dig i mitt lands djupa skogar och jag hörde din röst i tallens och granens sus. Jag såg dig i min tidiga barndom, då den klingande malmen bröts ur Norrlands berg”. Det är typiskt svenskt att ha ett sjätte sinne för Guds närvaro i naturen. Vi har lite svårare att se Gud i varandra, men under en reträtt tillhör det reträttordningen att kunna göra det. Vi får inte tala med varandra, men vi får se på varandra. Det kan vara en hjälp att se varandra som ett Guds tempel, som hjälper oss att komma Gud närmare. Tar vi en promenad är det kanske lättare att se Gud om det är sol. Är det regn och dimma är det på ett sätt kanske bättre, för då fastnar vi inte i vad för väder det är utan kan se djupare. Det gäller att upptäcka Gud och spåren av honom omkring oss för att sedan göra resan inåt. Vi behöver de yttre påminnelserna. Allra tydligaste är det i liturgin, i eukaristin, där Jesu själv är närvarande i hela sin verklighet.
Den heliga Elisabeth av Treenigheten säger något som också kan vara till stor hjälp. Hon säger, att det vi ser, det vi är med om, var sak som händer är ett slags sakrament som påminner oss om Gud och pekar tillbaka på honom. Den yttre verkligheten kan hjälpa oss att upptäcka Guds närvaro och Guds spår. Vi är aldrig utan Gud, utan hela vårt liv är ett liv i hans närvaro, till hans ära. Elisabeth av Treenigheten sammanfattar sin kallelse i - det som även jag har valt till mitt valspråk - in Laudem Gloriae. Vi får leva vårt liv Gud till pris och ära. Vi får allt av Gud. Vi är skapade av honom. Han ger oss sin nåd och sina sakrament genom Kyrkan. Han överöser oss med nådegåvor.

Vårt svar är att allt det vi gör, tänker och säger blir till Guds ära. Vi kanske inte medvetet tänker på det alltid, men denna grundintention är till stor hjälp. Jag har fått mitt liv som en gåva. Min gengåva är att jag vill ge allt till honom. När jag stiger upp på morgonen gör jag det till hans ära. Jag får förhärliga Gud genom dagens arbete. Alla de små detaljerna blir ett pärlband av gåvor till Gud. Om jag har intentionen att mitt liv skall vara en enda lovsång till Guds härlighet, blir livet inte så dystert. Då kan jag ge honom allt, det tunga och svåra, också misslyckanden. Det ser vi i bikten. Vi kommer till Gud och det vi ger honom är våra synder. Dem vill han ha för att förvandla synden till nåd. Allt kan vi ge till Gud, också vår ångest, svaghet och brist. Allt kan bli underbara gåvor, om vi verkligen vill ge det till Gud. Då behöver vi bli påminda om det, för det är så mycket annat vi måste tänka på. Det kan vara tanken på pensionsfonder eller om vi alls kommer att få någon pension. Det är hela tiden små bekymmer som kan hindra oss men som också kan bli till hjälp, till bön. ”Herre, jag litar på dig. Herre, jag förtröstar på dig, även om pensionen krymper lite, även om det inte är så lustigt att slå upp tidningen varje morgon”. Då får vi en förebedjande grundhållning. Jag står där även för de andras skull, för dem som inte tror, för dem som har trätt ut ur kyrkan och vänt Gud ryggen. Jag kan på ett ställföreträdande sätt ge mitt liv till Gud i deras ställe.

Vi måste verkligen vilja göra resan inåt för att upptäcka att vi är bebodda av Gud, att vi har ständig tillgång till honom. Det kanske viktigaste under reträtten är att upptäcka tystnadens välsignelse. Tystnad kan vara både jobbig och fin. I tystnaden kommer det upp många saker som vi inte riktigt har bearbetat. Det kan vara gamla traumata och sorger men också glädjeämnen. Då får vi förvandla det till vår gåva till Gud. Vi behöver tystnad mer än någonsin i vår tid, när vi blir överösta med ord och budskap. Många har hela dagen hörlurar i öronen. Vi behöver tysta perioder, ordlöshet, inte minst i bönen för att verkligen, som Elisabeth av Treenigheten säger, komma Guds alltför stora kärlek nära. Guds kärlek är alltför stor för oss och det är vår räddning. Vi kan alltid upptäcka nya och djupare aspekter av Guds kärlek och mysterium. Då behöver vi perioder av tystnad. En reträtt är en övning i att i tystnaden höra den sakta susningen, den ordlösa musiken som Johannes av Korset (1542-1591) säger, det sakta suset av Anden. Vi behöver upptäcka att vi ständigt är tilltalade. Gud säger: ”Du är mitt älskade barn. Jag vill frälsa dig”. Det eviga Ordet talar ständigt. Sonen är det eviga Ordet som ständigt föds ur Fadern. Ordet talar alltid, också i ordlösheten och tystnaden. Det finns en aspekt av bönen som vi egentligen bara kan upptäcka i den djupa tystnaden.

Gud talar på ett personligt sätt till var och en av oss. Ingen människas relation till Gud går att kopiera eller klona. Det är något oerhört att min relation, mitt förhållande till Gud aldrig någonsin kommer att upprepas. Den kärlek jag får är helt unik. Gud är den ende som kan ha förkärlek för varje människa. Det ligger i hans allsmäktiga, oändliga kärlek att han kan vara den ende för oss. Vi har svårt med det. Den svåraste fråga föräldrar kan få av sina barn är när något barn frågar föräldrarna vem de tycker bäst om av syskonen. Men föräldrarna kanske ändå kan likna Guds kärlek. Varje barn är något unikt och kan älskas på ett speciellt sätt.

Samtidigt är ingen människas gensvar till Gud detsamma. De två helgon vi skall följa är mycket olika i sitt sätt att besvara Guds kärlek. Så är det också med oss. Ingen av oss kommer att besvara Guds tilltal och Guds kärlek exakt på samma sätt. Det är den konsert, den orkester av människor som försöker lovsjunga Gud vi får delta i. Kyrkan är som en orkester, där varje döpt människa har sin ton i kören. Vissa toner kanske är lite falska eller skrovliga. Vissa är klara, men varje ton behövs och varje ton kan bli mer finstämd. Vår livsresa och livsprocess går ut på att vår kärlek till Gud, till nästan och till oss själva skall bli mer avslipad och finstämd, så att vi kan förhärliga Gud genom vår lilla ton.

I helgonen har Gud fått den lovsång som tillkommer honom. Lovsången kan alltid förfinas och förstärkas. Det är den inbjudan dessa två helgon ger oss. Vi skall bli den monstrans vi är genom dopet. Då upptäcker vi mer och mer vem som lever i oss och att vår gengåva, vår lovsång blir mer och mer finstämd. Vi behöver då tystnaden för att verkligen upptäcka lovsången. Behovet av tystnad uttrycker de båda. Den heliga Maria Elisabeth säger: ”Jag anbefaller särskilt tystnaden, ty den som inte syndar i ord är nära fullkomligheten”. Tungan är ett tveeggat svärd. ”Till den som är tyst och besinnar sig talar Gud och fyller hennes själ med sin frid och ljuva tröst … I tålamod, ödmjukhet och tystnad finner Gud behag. Gud smeker den ödmjuka själen och fyller den med kärlek och nåd. Men den högmodiga och arroganta försmår han”. Gud talar till själen, när den är samlad. Vi försöker upptäcka tystnadens välgörande balsam och där lyssna in Guds tilltal. Det betyder inte att Gud säger något speciellt. Ofta ligger det på det djupa planet, där vi inte har några ord för att uttrycka vad Gud ger oss. Under tystnaden kan vi upptäcka någonting mer och djupare.

Elisabeth av Treenigheten säger något liknande: ”Att bevara sin kraft för Herren tror jag därför betyder att man skapar enhet i hela sin varelse genom den inre tystnaden, att man samlar alla sina själskrafter för att de endast skall inrikta sig på att öva kärlek. Det är att ha den enkla blick som tillåter ljuset att fylla oss. En själ som inlåter sig i diskussion med sitt eget jag, som sysslar med hur hon själv känner sig och som fullföljer en onödig tanke eller en onödig önskan hon splittrar sina krafter. Hon är inte helt och hållet inriktad på Gud”. Den enkla blicken, stillheten och tystnaden inför Gud kan hjälpa oss. Samtidigt är det inte så lätt att alltid nå fram till den djupa tystnaden.

Vi får med förenade krafter försöka hjälpa varandra och tro att vi som är på reträtten är som en liten modell av Kyrkans gemenskap. Vi hjälper och bär varandra och vi ber för varandra. Ibland kommer vi att störa varandra och trampa varandra på tårna. Allt detta ingår i varje mänsklig gemenskap. Vi kan bli irriterade på varandra och vi kan bli glada över varandra. Allt detta kan hjälpa oss att koncentrera oss på Guds närvaro, eftersom vi vet att alla som är här är ett Guds tempel. Alla tar emot Guds kärlek på ett helt unikt sätt som inte jag kan göra. Jag kan också ta emot Guds kärlek på ett sätt som ingen annan kan göra. Mitt svar, mitt gensvar och min gengåva är något som ingen kan göra i mitt ställe. Ingen kan älska Gud precis så som jag älskar honom. Vi får inte gradera i bättre eller högre utan se att varje människa är ett unikt mästerverk skapat för att förhärliga Gud i all evighet.

Då får vi inte fastna i det som är bräckligt, syndigt, det som hindrar oss. Wilfrid Stinissen (1927-2013) sade, att vi alltid måste ha med oss en liten sax för att klippa av de band som binder oss vid det som är alltför mänskligt, bräckligt eller syndigt. Om vi upptäcker något som binder oss och där vi inte är fria, klipper vi av de band som hindrar oss att gå vidare. Här hjälper vi varandra också. Det finns en osynlig gemenskap, de heligas gemenskap, där inte bara Elisabeth av Treenigheten och Maria Elisabeth ingår utan vi alla. Vi är alla Elisabeth, Guds hus. Vi är alla kallade till den djupa föreningen med Gud. Vi är alla kallade att göra den inre resan och upptäcka den inre helgedomen, den inre tystnaden, samtidigt som vi dricker kaffe eller tar en promenad. Vardagens alla sysslor hindrar oss inte utan hjälper och påminner oss om Gud. Vi går ut i naturen och ser där spår av Gud. Vi kommer in, går till kyrkan och ber våra böner tillsammans. Vi sitter vid matbordet. Alla dessa moment kan hjälpa oss. Ibland är vi förvånade över vad det är som mest hjälper oss. Det kan i praktiken vara allting, eftersom allt är skapat av Gud och kan påminna oss om honom. Här är Elisabeth av Treenigheten mycket tydlig. Hon säger att hela verkligheten har en sakramental funktion. Den påminner oss om Gud, om Skaparen. Allting kan påminna oss och väcka oss att öppna oss för honom.

Vi ber den lilla bön vi började med. O Herre, gör mitt hjärta till en monstrans, där din egen ljuvlighet kan bo, där jag alltid kan finna dig för att frambära min ständiga tillbedjan till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.