Biskop Anders Arborelius ocd

Helgonens visdom

reträttföredrag med två nya heliga,
Maria Elisabeth Hesselblad (1870- 1957) och Elisabeth av Treenigheten (1880-1906)
Djursholm 24-26 februari 2017

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar åter med en bön av den heliga Maria Elisabeth.
Min älskade Herre, jag ber inte att få se stigen. Jag vill bara hålla mig fast vid din hand i mörkret, i ångesten och rädslan. Jag sluter mina ögon, så att du får erfara den stora förtröstan jag har till dig, min själs Brudgum. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi kommer nu in på den tredje aspekten i dessa två Elisabeths förhållande till Gud. Det handlar om den direkta, personliga Jesusrelationen, det som man i Bibeln och i mystiken talar om som brudmystik. Vi möter brudmystiken redan i Höga Visan, där Israel ser sig som Herrens brud. I den kristna traditionen har man tagit över synen att Kyrkan är Kristi brud, inte minst hos Paulus. Eftersom vi tillhör Kyrkan är Kristus också vår Brudgum. Vi har ett djupt, förtroligt förhållande till Kristus. Fäderna brukar säga, att det finns tre nivåer i brudförhållandet. Det är Kyrkan, själen och Jungfru Maria som urbilden för Kyrkan och som modellen för den kristna människan. Det språket är lite svårt i vår tid och undviks därför ibland. I grund och botten är det något evigt gällande och ständigt förekommande att vår relation till Jesus Kristus är så djup, förvandlande och långtgående, att vi kan likna relationen vid förhållandet mellan brud och brudgum. Vi kan sammanfatta ännu mer och säga att vi lever i en ständig Du-relation till Jesus. Vi speglar oss ständigt i honom och låter hans blick vila på oss. Vårt hjärta slår i takt med hans hjärta. Vi kan uttrycka brudrelationen på många olika sätt. Vi behöver brudmystiken för att vår bön och vårt kristna liv skall präglas av den personliga Kristusrelationen.

Moder Elisabeth brevväxlade med många goda protestanter. En av dem var Harald Schiller, skribent i Sydsvenska Dagbladet. Moder Elisabeth tog upp en aspekt, som vi ofta får höra från våra vänner i de protestantiska samfunden, att vi katoliker alltid måste gå genom helgonen för att komma till Gud. Ännu i dag får man ofta höra invändningen att vi inte får tala direkt till Gud utan alltid måste gå en omväg genom ett helgon. Elisabeth skriver så här: ”Ni säger att ni inte skulle vilja vara katolik, för då kan man inte tala direkt till Gud. Det förvånar mig verkligen. Ända sedan min barndom har jag alltid talat med Gud och mina samtal med Gud avbryts inte, även om jag talar med människor”. Här slår hon huvudet på spiken. Som döpta tillhör vi Kristus på ett så djupt plan att vi alltid kan tala till honom, relatera till honom, även när vi talar med människor. De stör oss inte i vår Kristusrelation. Många protestanter har en föreställning att helgonen tar ifrån oss något av den direkta Jesusrelationen. Men det är tvärtom. Helgonen hjälper oss. Det har lite att göra med det sakramentala synsättet - som kan vara lite svårt att förstå om man är uppvuxen i en strikt protestantisk miljö – som innebär att hela tillvaron har en sakramental funktion. Den människa jag möter och ser på pekar på Jesus, och naturligtvis gäller det helgonen i ännu större grad, eftersom de har blivit omformade i Jesus. Helgonen tar inte ifrån oss något av den direkta Jesusrelationen utan de understöder, hjälper och fördjupar den. Sakramenten bottnar i det vi kallar allmän sakramentalitet, som innebär att hela skapelsen är genomskinlig för Skaparen och att vi överallt ser hans spår. När Gud blir människa i Jesus Kristus blir det ännu tydligare. I Kyrkans liv pekar allt på Jesus.

Den heliga Maria Elisabeth hjälper en god vän att försöka förstå innebörden av den allmänna sakramentaliteten. Våra vänner i andra kyrkor och samfund har ofta inte riktigt förstått att vi visst får tala direkt med Jesus. Vi får göra det hela tiden. Samtalet med Jesus pågår även när vi talar med andra människor. Vi försöker se Jesus i dem och förmedla Jesus till varandra. Sedan måste vi naturligtvis ta till oss något av deras kritik. Kanske vi inte riktigt har tydliggjort att vi som kristna, som döpta, lever i en ständig relation till Jesus och att vi verkligen upprätthåller den förtroliga Du-relationen till honom. Vi är kallade att se på hela vårt liv som ett liv i gemenskap med Jesus Kristus.
Vi blir kvar i bönens Du-relation, även när vi sysslar med annat. Det är inte alltid så lätt för oss, men från Guds sida är det en ständig relation. Vi är kallade till ständig bön. Vi kan reagera på olika sätt när vi hör detta. Vi kan tycka att det låter jobbigt och tro att vi alltid måste rabbla böner. Eller vi kan tycka att det är underbart att Jesus hela tiden ser på oss. Det är han som håller bönen vid liv genom Anden. Här reagerar vi lite olika. I bönen är vi två stycken. Hänger det bara på oss, är det fattigt, skröpligt och bräckligt. Men eftersom det är Gud själv som talar till oss i sin Son och genom Anden kan och skall det vara en ständig relation, som vi mer och mer kan växa in i.

Vi får inte se på våra samtal med människor bara som störningsmoment. Egentligen skall samtalet vara en påminnelse om att Jesus återspeglas i den människa jag talar med. Det behöver inte vara ett avbrott i min relation till Jesus. Då fördjupas också min relation, om jag ser något av Jesus i min nästa. Jesus bedömer oss efter om vi ser honom i vår nästa. Har jag känt igen honom i den hungrige, den nakne, den besvärlige som går mig på nerverna eller i konkurrenten på arbetsplatsen? Har jag avskrivit någon? Kanske det just är den människa jag avskrivit som kunde hjälpa mig att komma Gud närmare. Det är inte lätt att leva så, men det är så helgonen levde.

Helgonens relation till Jesus, den direkta relation, som man i traditionen jämför med brudens och brudgummens förhållande, skall vara ständig. Från Brudgummens sida är relationen ständig. Vi kan växa in i denna relation, även om den är några nummer för stor. Vi lever här på jorden för att vi skall växa och utveckla oss. Ibland är det under den sista delen av vårt liv som vi får tid till det och förstår hur viktigt det är. Ålderdomen är därför den mest välsignade av våra perioder här på jorden. Det kan bli den allra djupaste och bästa tiden av vårt liv, när så många andra bekymmer lämnas åt sidan. Det kan dock vara andra bekymmer. Hälsan fungerar kanske inte och inte heller hörseln och synen. Men hjärtat, längtan efter Gud kan förstärkas och bli tydligare. Därför har man alltid i traditionen betonat hur viktig denna livsfas är. I vår kultur anses det dock vara lite fult att vara gammal. Det finns mycket man kan piffa upp ålderdomen med som golfresor och ansiktslyftningar. Det är lite tragik i det, för då kanske man undgår det djupare mötet med Herren. Om man inte tidigare under livet har ägnat Herren någon tanke, är chansen stor att man inte gör det då heller. Det finns en kontinuitet i vårt liv. Har livet tidigare bara varit shopping, golf, bridge och bowling är det inte så troligt att vi plötsligt åker på reträtter och kommer på gudstjänster. Men det finns inte bara kontinuitet i livet utan lyckligtvis också omvändelse. Det är därför Du-relationen till Jesus Kristus är så väsentlig, att vara medveten om att vi alltid lever i direkt relation till honom. Han ser ständigt på oss med kärlek och omsorg. Han talar ständigt till det djupaste inom oss. Även om han är tyst, även om vi inte hör hans röst, finns den sakta susningen, den djupa kontakten.

Både Elisabeth av Treenigheten och Moder Elisabeth ser att eukaristin är ett privilegierat uttryck för mötet med den levande Herren. Maria Elisabeth gjorde ett besök i Bryssel, där hon innan hon blev katolik skulle delta i en sakramentsprocession med sina katolska väninnor. Som den ärliga människa hon var, sade hon att hon inte kunde böja knä, för hon visste inte riktigt vad det här var. Hon visste att det var något andligt och fint, och därför gömde hon sig lite bakom katedralporten för att man inte skulle se att hon inte föll på knä. Men då sakramentet närmade sig måste hon falla på knä. Mötet med den levande Herren i eukaristin blev så överväldigande att hon helt enkelt måste falla på knä.  Då förstod hon sambandet med det hon varit med om i Svenska kyrkan. Hon lär faktiskt bara en enda gång ha gått till nattvarden i Svenska kyrkan. Det är ganska märkligt, men på den tiden var det faktiskt så, att många goda, fromma protestanter bara gick till nattvarden när de konfirmerades. Det var så sällan nattvardsgång. Hon ser en kontinuitet tillbaka och skriver: ”Jag läste Joh. 6: 51-52, och jag trodde på vår Herres reella närvaro i den heliga hostian … Jag var så överväldigad och kände mig så ovärdig, att jag bad om att bli lämnad ensam resten av dagen, så att jag fick gråta och be till vår Herre”.  Hennes nattvardsgång i Svenska kyrkan var överväldigande. Hon trodde redan då helt och fullt på att Herren var närvarande. Det finns en kontinuitet i hennes tro från det ögonblicket till dess hon överväldigades av Kristi närvaro i Bryssel. Därför blev eukaristin så viktig för henne i hennes liv i klostret, både mässan och den sakramentala tillbedjan. Eukaristin är det djupaste och mest omvälvande mötet med Jesu person.

Mötet i eukaristin måste sedan smitta av sig på resten av tillvaron, så att den kontakt, den relation, som där får sitt djupaste uttryck också präglar resten av verkligheten. Här talar Elisabeth av Treenigheten om att vi lever i en ständig kommunion. Allt det som sker är ett slags sakrament för mötet med Jesus. Det tar tid att komma in i det sakramentala synsättet. Ett bra medel är att tänka efter, när jag känner mig längst bort från Jesus och erfar honom minst i mitt liv. Det är ofta där något av nyckeln ligger. Vår största svaghet kan ibland öppna vägen till en djupare förståelse. Vad är det i mitt liv, där jag tycker att Gud är mest fjärran? Är det när jag spelar bridge? Det är en del av Guds pedagogik att han vill att vi skall söka honom där vi har svårast att finna honom. Är det i mitt arbete, när jag städar eller när jag är arg? Det är bra att tänka efter var jag behöver Jesus mest och var han skulle kunna komma in och förändra och fördjupa mitt liv. Moder Maria Elisabeth nämner att hon har förtröstan, även i mörkret, i ångesten och rädslan. När vi känner oss övergivna, blir svikna av människor och blir orättvist behandlade, skulle vi behöva Jesus väldigt väl. Men vi glömmer ofta bort det eller tänker inte på det. Så småningom kan vi evangelisera vår vardag och upptäcka att Jesus är med oss också här. Om vi hör en tråkig predikan, är det för att vi skall sjunka ner i Jesus. Om grannen spelar hårdrock mitt i natten, är det för att vi skall vaka med Jesus.

Så småningom kan vi upptäcka att allt kan bli ett sakrament som påminner oss om Jesu närvaro. Ett av de största undren är att också vår synd kan bli en påminnelse om honom. Det ser vi i bikten. Där kommer vi med vår synd, svaghet och brist för att Jesus just där vill möta oss som den förlåtande och helande Herren. Då blir det nåd i efterskott. Vi kan dock aldrig till fullo förstå vad det innebär att Jesus är Herre över allt och att det som är ont kan förvandlas, helas och binda oss ännu mer till honom. Hans förlåtelse binder oss till honom. Att det är så kan vi märka om vi haft en konflikt med en människa. Om vi kommer fram till förlåtelse och försoning, kommer vi varandra ofta närmare än om vi bara suttit och skvallrat vid en kopp kaffe. Det kan ibland föra oss närmare Kristus, när vi har kunnat ta itu med de svåra mänskliga relationerna. Men det är inte lätt. Därför behöver vi ständigt Jesus som vår Brudgum. Även om vi har svårt med terminologin är det viktigt att inse, att vi har denna djupa relation till honom.

Elisabeth av Treenigheten har skrivit en lång dikt som hon kallar att vara Kristi brud. Det faller sig naturligare för en karmelitsyster som lever ett avskilt liv i klausur att använda den terminologin. Hon har ändå en hel del att säga som kan vara även andra till hjälp. Hon säger: ”Att vara brud det är att ha alla rättigheter till hans hjärta. Det är två hjärtan enigt sammanslutna för hela livet. Det är att alltid leva tillsammans”. Satsen ”att alltid leva tillsammans” är mycket viktig att ta till sig. Som döpta lever vi alltid tillsammans med Jesus. Vi är lemmar i hans kropp. Vi är infogade i hans mysterium. Vi är otänkbara utan honom. Ingenting i vårt liv är avskilt från honom. Det upplevde helgonen så omvälvande. Det gör att Teresa av Avila kunde säga ”Jag är världens största synderska”, eftersom hon, även när hon var svag, erfor att Jesus är med.
Det tragiska med synden är att vi drar med oss Jesus ner i smutsen genom vår synd. Det har våra belackare ibland förstått bättre än vi. När man kritiserar kyrkan, med eller utan rätt, är det för att någon av oss inte har motsvarat den bild man har av vad en Jesu lärjunge skall göra. Därför har vi nytta av kritiken, även om den kan vara överdriven, aggressiv och orättvis, för den påminner oss om att vi som tillhör Kristus skall visa Kristi ansikte för världen. Vi skall i våra handlingar ge Jesu kärlek vidare. Gör vi inte det, blir människor besvikna. Ibland säger jag till icke-kristna som kritiserar oss, att de förväntar sig av oss att vi skall ge dem Jesus och det är vi tacksamma för. De har hunnit en bit på vägen och förstått vad vi borde vara. Vi är ledsna att göra dem besvikna, eftersom vi är svaga och syndiga. Det är bara Jesus själv som kan återspegla hela den fulla verkligheten, men vi är alla kallade att ge vår lilla gnista, vår lilla droppe av Kristusverkligheten till världen. Gör vi inte det, blir man besviken och kritiserar oss. På ett sätt är det bra att de kritiserar oss, för det kan påminna oss om att om vi tillhör Kristus är vi också kallade att ge Kristus till världen genom vårt sätt att leva, tala och handla. Gör vi inte det blir man besviken och känner sig sviken. Vi får alltid leva tillsammans med Jesus och ge honom vidare.

Elisabeth av Treenigheten fortsätter: ”Det är att i allt finna vila i honom och låta honom finna vila från allt i vår själ”. Den ömsesidiga relationen innebär att vi alltid finner vår kraft och vår vila i Jesus. Han finns alltid i oss för att ge oss sin kraft och sin vila. Hon fortsätter: ”Det är att inte kunna något annat än att älska, älska medan man tillber, älska medan man sonar, älska medan man ber om något, medan man glömmer sig själv, att alltid älska i alla dess skepnader”. Den direkta Jesusrelation pågår ständigt. Så småningom kan vi upptäcka att vi inte alltid kan uppleva Jesusrelationen och det kan vi inte förvänta oss. Vi kan inte alltid erfara eller tänka på den. Men från Jesu sida är det en ständig relation.

Jesus håller oss ständigt i sin hand, och vi kan bara förtrösta på att det är så, också när mörkret, ångesten och rädslan kommer in. Vår relation till Jesus prövas, i det som mystikerna kallar själens dunkla natt, när vi inte känner något utan bara upplever tomhet och tycker att det är tråkigt att gå i mässan och be. Det är långtråkigt att gå i mässan, hör man ofta barn och ungdomar säga. Men det skall vara långtråkigt! Det är ingen underhållningsindustri. Om man ibland erfar mässan som tråkig, är det bra, för vi är ju där för Jesu skull och inte för att vi skall underhållas. I vår tid är man rädd för att ha det tråkigt. Tidigare var man rädd för helvetet. Man är ofta rädd för något. Man är rädd för att bli gammal och för döden. Man är rädd för konflikter och rädd för att det kommer för många till Sverige. Jesus vill möta oss i det som vi är rädda för och ta från oss och befria oss från ångesten.

Det innebär att vi ibland måste prövas. Som i varje relation prövas kärleken. Tyvärr har folk i vår tid ofta inte någon motståndskraft utan tror att det alltid skall vara frid och fröjd. Man har gift sig med en drömprins eller en drömprinsessa, och så visar det sig att det är en vanlig, trist människa. Då är det inte så roligt längre. Att härda ut kan vara svårt, eftersom man tror att det alltid skall vara underbart och fint. Att hjälpa människor att stå ut med det tråkiga och trista är en barmhärtighetsgärning. Konvertiter har under den första förälskelsen ofta upplevt att det alltid är roligt att gå i kyrkan och att församlingen är underbar. Man talar ibland om novissjuka eller konvertitsjuka som är besläktade åkommor. Det tillhör Guds pedagogik att det i början är underbart. I början av ett äktenskap eller ett klosterliv är det ofta en mycket känslomättad och underbar tid, som man också behöver. Så småningom tonar det bort och blir lite tråkigt och alldagligt. Predikningarna och psalmsången var tidigare något underbart. Men efter ett tag tycker man att prästen står och tragglar och psalmerna har man hört tusen gånger. De underbara församlingsmedlemmarna är ungefär lika småaktiga som överallt annars. Livet i kyrkan förlorar sin lyster och skönhet. När man kommer till klostret, kommer den svåra tiden, när det börjar bli allvar, när kärleken kallnar, känslorna tonar bort och det verkligen gäller.

Många har i vår tid inte riktigt förstått att det är så. En av de stora svårigheterna i vår tid är att vi hela tiden underhålls med så mycket. Vi söker alltid avledning. Vi sitter ofta inför en skärm där det händer något spännande. Vi har helt enkelt inte lärt oss att livet inte alltid kan vara fyllt av intryck och känslomässiga upplevelser, utan att livet ibland behöver gå ner i varv och att det är just då vi kan upptäcka djupet. I det andliga livet måste vi lära oss det. Det kan vara mycket svårt att gå in i den här perioden av avskalat, kärvt, strävt lidande, då ingenting riktigt talar till oss. Mässan, det som vi tidigare såg som det underbara som mättade oss helt, lämnar oss mer oberörda. Att öppna Bibeln tar emot. Då tar vi hellre Svensk Damtidning eller Fantomen istället för tidegärden. Det är mycket lätt att fly in i distraktioner som skingrar tråkigheterna för ett ögonblick. Men vi kan inte hela tiden distraheras, utan vi måste acceptera att livet, också det andliga livet, kan gå på tomgång och då fördjupas något i oss. Öknen är Bibelns sätt att tala om tomgång. Israels folk måste ut i öknen. Till och med Jesus måste gå in i öknen 40 dagar för att visa oss att vi är kallade att gå in i torkan och tråkigheten. Det har blivit svårare i vår tid, eftersom vår tid är specialist på att hitta på olika former av underhållning och distraktion. Vi behöver bli tömda på sinnesintryck, känslor, erfarenheter, upplevelser för att möta Gud i hans fulla verklighet, den korsfäste Herren.

Därför säger också Elisabeth: ”att vara brud är att ständigt fästa blicken på honom och bli varse minsta tecken, minsta önskan. Det är att träda in i allt det som gör honom lycklig, att dela allt som gör honom ledsen. Det är att bli fruktbar, att frälsa tillsammans med honom, att föda själarna till nådens liv”. Då går det upp för oss att, när vi går in i medlidandet med den lidande Kristus, som vi då ofta upplever som tomhet och tråkighet, får vi – här använder hon ett uttryck som gör att det nästan svindlar för vår tanke – frälsa tillsammans med honom. Vi får föda själarna till nådens liv. Vi får hjälpa Jesus att bära korset för världens räddning. Vi får liksom Maria stå vid Jesu sida vid korset, och som Simon av Kyrene hjälpa Jesus att bära korset. Vi blir inte bara åskådare, utan vi blir medaktörer. Ibland är det här accentskillnader mellan det typiskt katolska och det typiskt protestantiska synsättet. Många goda protestanter kan ta till sig att vi är så djupt förenade med Jesus Kristus att vi får hjälpa honom att bära korset. Han är Frälsaren. Han är den som räddar oss. Men vi får stå vid hans sida och delta i hans mysterium. Vi är så djupt förenade med honom att han vill frälsa genom och med oss. Hela den apostoliska verksamheten bygger på att Kyrkan genom sitt apostolat får förmedla Kristi frälsande kärlek till världen på olika sätt. Genom dopet och konfirmationen är vi alla delaktiga i apostolatet. Det vigda ämbetet är det helt speciellt. Också Elisabeth av Treenigheten och Maria Elisabeth deltar i detta mysterium genom sin vigning. De är så djupt förenade som Kristi brud med Brudgummen, att de känner sig delaktiga i hans frälsningsverk. Återigen är Jesus den ende som frälser, men han drar in oss i frälsningsverket. Det gör han ofta genom en erfarenhet av rening, tomhet, natt, mörker och ångest.

I detta sammanhang brukar jag hänvisa till något som också Elisabeth av Treenigheten tar upp: de sexton karmelitnunnornas martyrium i Compiègne. Under franska revolutionen blev sexton nunnor avrättade, något som flera författare har tagit upp, bl.a. Gertrud von Le Fort (1876-1971) i Tyskland och Georges Bernanos (1888-1948) i Frankrike. Dessa systrar fick ge sitt liv för Kristus. Martyriet är en verklighet också i dag i högsta grad. Det är en delaktighet i Kristi frälsande död för världens liv. Det är inte bara ett vittnesbörd om att vi ger vårt liv för Kristus utan vi får bli fruktbara för världens frälsning genom att ge vårt liv tillsammans med honom.
I operan om karmelitsystrarna, som visas ganska ofta i Sverige, skildras händelserna med historisk frihet. Man har uppfunnit en av systrarna, en liten novis som heter Blanche av Kristi dödsångest. En karmelitnunna och en karmelitbroder får alltid ett tillnamn. Den här stackars novisen var mycket blyg och rädd för allting. Så kom förföljelsen. Alla systrarna var villiga att ta på sig lidandet, men novisen var för rädd och försvann. Till historien hör att redan innan förföljelsen började hade klostrets priorinna dött. Hon är urbilden för en stark kvinna. Bibeln känner starka kvinnor som Rut, Ester och Maria. När priorinnan skulle dö blev hon plötsligt livrädd. Hela klostret ekade av hennes ångestfyllda skrik. Alla var mycket förvånade, för man förväntar sig inte av en priorinna, speciellt inte av en så stark kvinna, att hon skall få en så stark dödsångest. Ibland när man kommer till dödsbäddar kan människor som tidigare alltid har varit rädda vara hur lugna som helst. Denna priorinna hade verkligen gått igenom en dödsångest. Så kommer ögonblicket när systrarna skall avrättas. Det skildras hur de går upp till giljotinen och under tiden sjunger Salve Regina.  Så blev det tystare och tystare. När alla systrarna hade avrättats hör man en späd, tyst liten stämma i folkhopen. Det är den rädda novisen, Blanche av Kristi dödsångest, som stämmer upp sången. Då har hon fått mod och kraft.

Författaren förklarar detta och säger att novisen hade fått byta död med priorinnan. Det är också en trosförklaring. Vi kan kanske byta död med varandra. I de heligas gemenskap har vi allt gemensamt. Den starka priorinnan hade i sin dödsångest tagit på sig den räddhågade novisens ångest, medan novisen fick ärva priorinnans mod och kraft. Något liknande kan man ibland möta. Människor som är varandra nära kan ibland dela varandras erfarenheter mycket djupt, inte minst i ett äktenskap eller i ett kloster.
Lidandet kan man uppleva på olika sätt. Det kan vara som andlig tomhet, öken, som martyrium eller som psykisk sjukdom. Ett av de värsta lidanden jag hört drabba någon var en syster som fick förföljelseidéer i ett kontemplativt kloster. I vår tid är det ganska vanligt att människor, också i en församling, får förföljelseidéer.  Systern fick för sig att alla systrarna ville beröva henne Gud. Man kan inte tänka sig något värre i ett slutet kloster än att få för sig att alla andra arbetar målmedvetet på att man skall förlora sin relation till Gud. Samtidigt sade provincialen, när han besökte klostret, att det djupaste samtalet han hade med någon av systrarna var med henne. Det kan finnas en frisk kärna bakom en mycket svår psykisk sjukdom. Det kan vi jämföra med mentalt handikappade som kan ha en mycket djup fromhet. Det pekar på att människans värdighet, människans gudsgemenskap, är oberoende av psykiska defekter och mänskliga svagheter. I Frankrike förbereds nu en helgonförklaring av Jacques Fesch, en polismördare. Naturligtvis var polisfacket inte så positivt inställt. Man prövar detta fall, eftersom polismördaren genomgick en så djup omvändelse att sista delen av hans liv blev helgonlikt. Sådant hör man ibland. Jag hörde för en tid sedan om någon som hade mött en som var anklagad för folkmord. Också han hade omvänt sig. Människan har en oändlig frihet. Ingenting behöver hindra oss att komma Gud närmare, när vi omvänder oss till honom. Den djupa Du-relationen är så viktig att vårda.

Även en gammal människa som har blivit dement och förlorat många av sina själsförmögenheter kan ha kvar något av Du-relationen till Gud. Vi hade en gammal ordenssyster som hade glömt hela det svenska språket. Men hon kom ihåg ”Herre, förbarma dig” och ropade ibland de orden under mässan. Det sista ord man glömmer är ofta ordet mamma. Ibland kan människor på långvården ropa: mamma, mamma. På ett sätt är det hoppfullt. Här finns något som är kvar.  Det kanske var det första ord man kunde säga och också det sista. Gud har vägar till oss människor som vi inte känner. Vår relation till Gud är så djup. Men vi måste också vårda den. Den personliga Kristus-relationen, Du-förhållandet, är något vi måste vårda, fördjupa och lägga oss vinn om. Därför avslutar vi med Maria Elisabeths bön.

Min älskade Herre, jag ber inte att få se stigen. Jag vill bara hålla mig fast vid din hand i mörkret, i ångesten och rädslan. Och jag sluter mina ögon så att du får erfara den stora förtröstan jag har till dig, min själs Brudgum. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen