Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Jesus Kristus, öppna vårt hjärta, så att vi ser dig närvarande i allt som sker, i allt vad vi ser, hör och tänker. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall nu se speciellt på Sonen, när vi försöker se rakt in i Guds treeniga verklighet. Tron ger oss en äkta kunskap och inblick i vem Gud är. Även om Gud är oändligt mycket större än allt vi kan fatta, smälta och förstå, vet vi genom tron att han ger oss sin sanning. Under jubelåret är vi alla som kristna kallade att förundra oss över Treenighetens mysterium, att begrunda det och förvandlas av det. Det vi i trons värld tar emot, lyssnar till och ser på, det gör någonting i oss. Om vi ser tillräckligt mycket på Gud, blir vi honom lika. Man säger ofta att människor som verkligen älskar varandra liknar varandra. Det vi tycker om att se på avspeglar sig i själen. Tycker vi om att se på Gud, Kristus och Maria blir vi lite mer lika dem. Vi blir lika det vi ser på. Vi kristna är kallade att se på Gud. Vi tror att det i evigheten skall vara vår enda uppgift att se Gud sådan han är. Här på jorden ser vi Gud endast i trons dunkel, men Gud har blivit människa i Jesus Kristus och i honom ser vi och anar Fadern.

Vi har tidigare tecknat Faderns auktoritet och talat om principen auctoritas, en barmhärtighetens allmakt som finns i Fadern som ursprunget inom ursprunget. I Sonen ser vi en annan princip: nativitas, födelsen. Sonen föds ur Fadern av all evighet. Han är den enfödde, men han blir också den förstfödde bland många bröder, när han föds ur Jungfru Marias moderliga sköte för vår frälsnings skull. Vi kan säga att principen nativitas flyttar över Treenigheten till jorden. Att vara född innebär, uttryckt med våra mänskliga termer, att vara helt beroende. Ingen är så beroende som den nyfödde. Sonen är totalt beroende av sin Fader.  

När Sonen blir människa tar han till jorden med sig principen om kärlekens totala beroende av sitt ursprung. Samtidigt måste vi erkänna att det i vår tid inte är lätt att förstå, tillgodogöra sig och smälta att man är beroende, eftersom man vill vara oberoende och stå på egna ben. Det finns ett felaktigt beroende, men det finns också ett äkta och sunt beroende i alla former av äkta kärlek. Sonens eviga födelse ur Fadern uttrycker den äkta och sanna kärlekens beroende som alla människor behöver. Kärlek skapar alltid beroende, men det är svårt att underordna sig varandra av kärlek, eftersom tidsandan går i helt annan riktning. Man vill bli oberoende och självständig så fort som möjligt. I Sonens nativitas ser vi en gudomlig princip, en intratrinitarisk princip, som måste översättas till vårt sätt att tänka, leva och handla för att kärleken skall vara äkta och sann.  

Det är för oss viktigt att se hur Jesus Kristus i sitt liv här på jorden uttrycker en återspegling av sin eviga kärleksrelation till Fadern. Beda Venerabilis (673-735) säger: ”Han föddes av Fadern såsom den ende, men han ville inte förbli en enda”. Inom Treenigheten är Sonen den enfödde, men när han kom till jorden ville han bli den förstfödde av många bröder. Han ville skapa ett folk, en gemenskap.

I Kyrkan, de troendes gemenskap, måste principen nativitas, som talar om kärlekens beroende och överlåtelse, bli något vi lever av och förvandlas av. Här kan vi anknyta till de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. Den tro vi erfar här på jorden måste återspegla något av den relation som finns mellan Fadern och Sonen. Här på jorden lever vi i trons dunkel och överlåter oss till någon vi inte ser, men vi skulle kunna säga att i Gud sker denna överlåtelse med öppna ögon. Trons lydnad och lyhördhet i vårt liv här på jorden måste återspegla Sonens beroende och lyhördhet för Fadern inom Treenigheten. I evangeliet ser vi ständigt hur Sonen lyssnar på Faderns röst, som är hans dagliga bröd. I brottningen i Getsemane, när Sonen överlåter sig till Faderns vilja, ser vi hur smärtsamt det kan vara.

Utan trons lyhörda hållning kan vi inte komma Gud nära. Lyhördheten är en tröskel vi måste komma över, eftersom den gamla människan inte vill lyssna och lyda. Hon vill istället själv tala, styra och ställa. Hela vårt liv på jorden är en kamp, inte minst i vår kultur, mellan den gamla människans oberoende – non serviam, jag vill inte tjäna, jag vill själv bestämma – och den nya människans troslydnad. Egentligen har alla människor någon form av lydnadsförhållande, även om själva ordet lydnad i vårt samhällsklimat är belastat. Människan är alltid beroende av något och någon.

Hela vårt kristna liv är ett inväxande i trons lydnad, i överlåtelsen. Genom vårt dop har vi blivit iklädda Sonens lydnad till Fadern. Varje dag får vi ikläda oss denna Kristus-verklighet, som ibland uttrycks symboliskt. I gamla sakristior fanns det små böner för varje klädesplagg man tog på sig till mässan. I den karmelitiska traditionen uttrycker skapularet Marias beskydd. Man ikläder sig hennes öppenhet och lyssnande hållning. Vi behöver yttre tecken som ett kors eller en medalj om halsen för att uttrycka en inre verklighet. Kläderna och frisyren uttrycker vem man är. Genom vårt dop är vi redan iklädda hela Kristus-verkligheten. De koptiska kristna har ofta ett kors intatuerat på armen. Genom vårt dop har vi alla fått ett kors intatuerat i själen som ett motgift mot den gamla människans oberoende och felaktiga självständighet.

Samtidigt har psykologin lärt oss att det också finns ett osunt beroende, vilket inte gör det lättare att hitta rätt väg. Ändå tror vi att den ingjutna trosgåvan, troskraften, trosdygden låter oss delta i Sonens lydnad till Fadern. Liksom Jesus får vi be: ”Ske inte min vilja utan din”. Hela livet står vi inför ett val att antingen visa Kristi vänlighet och kärlek eller fastna i oss själva. Så småningom blir vi mer och mer lyhörda och seende och upptäcker att det i varje ögonblick finns ett val mellan å ena sidan troslydnaden, överlåtelsen och å andra sidan den gamla människans längtan efter oberoende. Tron är en dynamik som växer till. Teresa av Avila (1515-1582) säger: ”Allt som inte sker av tro är synd”. Allt som vi inte gör av överlåtelse till Fadern riskerar att bli dyrkan av vårt eget jag. Hos de heliga ser vi att synskärpan blir allt starkare. Thérèse av Lisieux (1873-1897) sade, att hon inte kunde låta tre minuter gå utan att öppna sig för Gud. För de flesta människor kan det röra sig om tre timmar, tre dagar eller tre veckor. Thérèse ville inte skryta med att hon levde så nära Gud utan var snarare ledsen för att det gick två minuter då hon inte tänkte på Gud. Tron, hoppet och kärleken har en tendens att antingen intensifieras eller försvagas. Guds nåd och kraft är en dynamisk verklighet i oss. Stagnation i det andliga livet innebär tillbakagång. Öppenheten för Sonens lydnad och lyhördhet för Fadern kan vi aldrig släppa. Det finns inga likgiltiga känslor och händelser, inte heller på vår fritid. Det finns också en fritidens spiritualitet. Det handlar om att relatera till Gud i livets vanliga, alldagliga händelser. Vi fascineras av att helgonen i livets alldagliga händelser är öppna för Gud.

Det kan för oss vara bra att ta andlig temperatur på oss själva och tänka efter om vi alltid finner vår glädje i att söka Guds ansikte, vara öppna för honom och lyckliga tillsammans med honom eller om vi tycker att det är skönt att slippa honom. I allt vi möter kan vi ha vår blick på Fadern i gemenskap med Jesus Kristus och överallt se Guds spår och tecken. Då förvandlas också vår blick på de andra, så att vi inte längre ser dem som konkurrenter eller besvärliga människor utan som Guds avbild, Guds tempel och som en påminnelse om Gud. För oss nordbor kan det vara lite svårt, eftersom vi ofta upplever andra som störningsmoment och inte ser Guds närvaro i vår nästa. Men det är en glädjerik erfarenhet, när vi upptäcker de andra som en hjälp att komma Gud närmare. De tar inte bort Guds närvaro utan förtydligar den.

Vi behöver öva in Jesu kärleksfulla blick. När Jesus ser på människor upptäcker de att de är sedda av honom och förvandlas då. Även vi människor kan förmedla Guds kärlek genom vår blick, som ibland kan vara medlidsam och ibland sträng, fordrande och förvandlande. Vårt deltagande i Jesu blick på Fadern är också kärnan i vår bön. Både ögat och örat är viktiga organ i bönens verklighet. Den västerländska människan är i allmänhet mer beroende av örat, medan den österländska betonar ögat, kontemplationen, seendet och ikonen. Faktiskt behöver vi både öra och öga för att den fulla mänskliga kapaciteten skall utvecklas. Vi får låna Jesu ögon och se på Fadern och allt annat och vi ber också med blicken.

Här i Västerlandet behöver vi öva oss i att se att allt det vi ser kan förvandlas till lovsång. Franciskus (1182-1226) ser på fåglarna och Johannes av Korset på fiskarna och ser det genast som en bön, där hela skapelsen vibrerar av lovsång till Skaparen. Genom både örat och ögat kan vi närma oss Gud. Även munnen använder vi i bönen. Lovsången strömmar ut ur vår mun och Gud kommer in genom munnen. I eukaristin deltar munnen i den mest innerliga, tänkbara förening med Gud i Jesus Kristus.

Hela vår mänskliga varelse drar oss in i förhållandet till Gud. Vi kan endast närma oss Gud som kroppsliga varelser. Kroppen är vårt redskap och hjälpmedel att komma Gud närmare, något som är ganska svårt att se för den västerländska människan, som i allmänhet har en ganska dualistisk syn, där kroppen ses som ett hinder som drar oss bort från Gud. Men också kroppen är helgad och indragen i det djupa gudsförhållandet. Hela den sakramentala frälsningsekonomin säger att kroppen och de materiella tingen är delaktiga i förmedlingen av den djupa verkligheten. Alltsedan Gud har blivit människa och antagit en kropp har det kroppsliga och materiella helgats och blivit bärare av Guds verklighet och nåd.

Vi måste därför integrera kroppen i vår andliga förening med Gud. Här får vi stor hjälp av evangeliet och traditionen, även om det finns ett visst motstånd mot denna syn i vår tid och vår kultur. De kroppsliga uttrycken i bönen hjälper oss att samla oss, speciellt då vi är splittrade i vårt inre och endast kan uttrycka vår längtan och bön genom kroppens gester. I och för sig är det inte en mindre äkta bön, för själen dras ofta med av kroppen. Som mänskliga, kroppsliga varelser kan vi förhärliga och upphöja Gud även i vår kropp, ja, hela Kristi mystiska kropp vibrerar av Kristi lovsång och tacksägelse till Fadern. Vi dras med och uppåt i lovsången. De som är lite svagare, mer förströdda och världsliga dras in i det som är högre och större.

Vi får vänja oss av med den överdrivna individualismen och lita på att bönens vågor fortplantar sig mellan oss. Det handlar inte bara om min individuella, personliga bön utan jag är indragen i något större. Som döpta är vi alla söner i Sonen, säger kyrkofäderna. Vi får del av Sonens tillbedjan och lovsång till Fadern. Egentligen är vi så fattiga som kristna att vi inte har någon egen bön utan får dela något större: Sonens tillbedjan av Fadern som anförtrotts åt Kyrkan som en skatt. Denna syn strider mot det allmänna medvetandet i dag. I samtal och i själavård märker vi hur fixerad människan är av det som rör henne själv, vid ”mitt”, ”jag”, ”min bön”, ”mina svårigheter”. En viktig uppgift för oss är att hjälpa människor att upptäcka det vida, katolska, klassiska perspektivet. Samtidigt finns en kollektivistisk frestelse. Man fastnar lätt på två avvägar, antingen den alltför individualistiska eller den alltför kollektivistiska och förstår inte den klassiska, kristna synen på den enskilda personen och på ”communio”, gemenskapen. I såväl den klassiskt katolska som den ortodoxa spiritualiteten har man starkt bevarat harmonin mellan person och gemenskap, medan man inom protestantismen, alltsedan renässansen och reformationen, ibland fastnat i såväl en individualistisk som en kollektivistisk riktning.

Att återvinna det klassiska perspektivet med harmoni på det mänskliga planet vad det gäller person och gemenskap är en våra viktigaste uppgifter både under jubelåret och senare. Människan som är skapad till Guds avbild längtar efter gemenskap. Treenigheten är nedlagd i tillvaron som ett grundmönster. På samma sätt återspeglas det personliga elementet av personernas egenart inom Treenigheten. En av Kyrkans största utmaningar är att hitta ett språk som klargör att vi människor är djupt personliga varelser och samtidigt kallade att leva i gemenskap. Det är också oerhört viktigt att vi själva lever som vi lär, något människor är mycket uppmärksamma på. Inte minst eftersom orden förlorat sitt värde i vår tid är man mycket observant på hur vi kristna uppträder. Människor är ofta mer intresserade än vi tror. Även om de inte kommer till våra gudstjänster kan de genom Internet söka få en liten inblick i vad det kristna livet är. Att förmedla den kristna tron och återspegla Faderns härlighet till människor där de befinner sig på sin fritid är en utmaning. Vi är kallade att peka på Guds skönhet, sanning och kärlek även på lite ovanliga, oväntade och nya sätt.

Vi är delaktiga av Sonens troslydnad och överlåtelse i kärlek till Fadern i allt vad vi är och gör. Genom vårt dop finns det i oss och genom vår vigning har vi vigt oss själva till Fadern i Sonen. Vi handlar in persona Christi, först och främst i de liturgiska handlingarna, men också i allt vad vi är och gör. Vi tar inte av oss Kristus och hans inre förhållande till Fadern, när vi går ut ur sakristian. Vi är kallade till ständig bön och gudsförening, som alltid behöver intensifieras och växa till för att inte förminskas. Att delta i en reträtt är ett bra sätt att förnya den gamla förälskelsen och fördjupa den grundläggande relationen. Inte minst i vårt avkristnade samhälle behöver vi en stark förening med Kristus och genom honom med Fadern för att inte dras bort från centrum. Vår tid är expert på att hitta på inbillade behov. På varuhusen spelar man ofta en viss musik för att göra oss drömmande och få oss att köpa saker vi egentligen inte hade drömt om. Vi blir lättpåverkade av allt vi bombarderas med. Det krävs en slags modern askes för att kunna stå emot alla stimuli.

Vi kan även använda askesen i förhållande till tiden. Vill Gud att jag skall besöka en sjuk, gå till kyrkan eller ta en promenad? Vi kan inte ställa upp några generella regler utan behöver vara lyhörda för Guds vilja. Det är inte likgiltigt hur jag använder min tid. Det är lätt att bara låta tiden rinna iväg. Jag behöver information och sätter på nyheterna på TV, men sedan är det lätt att bli sittande kvar under nästa program. Jag besöker en familj och vill tala om evangeliet, men sedan är det lätt att bli kvar och endast tala om väder och vind. Jag behöver motion och tar en promenad men går kanske till något varuhus och ser mig omkring. Mellan bön, arbete och fritid och mellan ensamheten med Gud och gemenskapen med andra behövs en harmoni, som vi kan öva upp endast genom att lyssna till och vara lyhörda för Gud. I vardagen har vi en stor chans att öppna oss för Gud, att hitta ett äkta sunt beroende och en frimodighet i tron. Vi ställs inför frågan om vad som är viktigt och vad vi kan undvara, vad vi kan ge Gud, vad vi kan ge vår nästa och vad vi kan ge oss själva. Ett viktigt kriterium för ett äkta val är att det hjälper mig att komma Gud närmare. Även om jag väljer en promenad, att simma eller gå på bio kan det hjälpa mig till en djupare gudsrelation. Överlåtelsen till Fadern är Jesu ständiga längtan och det är något som även kan avspegla sig i oss. Övar vi upp trons och kärlekens beroende gentemot Fadern i Jesus Kristus, kan detta även avspegla sig i våra möten med andra människor. Vi kan förmedla något av detta till andra och även själva bli ledda vidare till Gud genom de människor vi möter. I Guds folk finns det alltid levande lemmar som kan förmedla Guds närvaro.

Sammanfattningsvis kan vi säga att principen nativitas, födelse, som finns inom Treenigheten, kan och måste uttryckas i vårt mänskliga liv. Genom vårt dop har Kristus blivit så innerligt närvarande i oss att han ger oss del av sitt inre förhållande till Fadern. Vi är söner i Sonen. Vi har fått det andliga barnaskapet, sonskapet. Allt det vi uttrycker dogmatiskt måste också bli en vanlig, alldaglig erfarenhet. Kriteriet för att tron har förvandlat oss är att man kan känna igen något av Kristus i oss. Det är egentligen det världen förväntar sig av oss. Det kristna livet skall återspegla Kristus. Det är en stor glädje och utmaning att veta att Kristus kan ta oss i besittning och förvandla oss, så att vi kan ge Fadern den tillbedjan och det förhärligande som han väntar av oss.

Låt oss be om den nåden.
Fader, jag överlämnar mig åt dig. Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt. Jag är med på allt, om blott din vilja sker med mig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu