Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag V

Godhetens Gud, uppfyll oss med den Helige Ande. Töm oss på vår egen ande och ge oss din Ande, så att vi bara lever för att älska dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Efter att ha sett på Fadern och Sonen och hur vi kan söka efterlikna deras ”karaktärer” skall vi nu se på den Helige Ande. Det är alltid lite svårare att få grepp om den Helige Ande. Fadern och Sonen ger oss vissa associationer till jordiska begrepp, även om vi måste komma ihåg att i Gud är Fadern och Sonen något oändligt mycket större än motsvarande begrepp här på jorden. När det gäller Anden är det något mer okänt och svårt att få grepp om. Redan ordet ande, vind, ruah på hebreiska, antyder att det är något vi inte kan få grepp om. Vi kan aldrig göra oss en bild av vad Anden är. Klassiska bilder som duvan och elden ger oss ger oss bara en liten ledtråd.

Vi skall försöka se hur Anden ändå kan ge oss en viktig insikt i både om vem han själv är och om hur vi kan efterlikna och förvandlas av honom. Vi tar vår utgångspunkt i ordet spiratio i Treenighetsteologin. I Västerlandet säger vi att Anden utandas av Fadern och Sonen, medan man i Österlandet säger att han utgår av Fadern genom Sonen. Det finns fortfarande en diskussion om begreppet filioque. Anden övergår våra begrepp. Det är karakteristiskt för Anden att vi aldrig riktigt kan fånga in honom, eftersom han övergår alla våra begrepp. Anden utgår av all evighet ur Fadern och Sonen eller genom Sonen. På ett hemlighetsfullt sätt fullbordar han Treenighetens mysterium. Han är den som binder ihop, förenar, skapar enhet eller som Paulus säger: den som utforskar djupen i Gud. Anden genomtränger, utforskar och utandas.

Hur skall vi då i någon mån kunna efterlikna denna inomtrinitariska princip? Vi skulle kunna säga att det är lättare att förstå Anden på ryggen, bakifrån eller när han saknas. Anden märks mest där han inte finns. Om Anden inte finns i vårt liv är det torrt och intetsägande Då saknas den sakta susningen, vindpusten, oljan som får oss att fungera. Samma sak gäller gemenskapen. Om Anden inte finns uppstår det konflikter, samarbetssvårigheter och missförstånd, men om Anden blåser och utandas i våra gemenskaper fungerar det. Andens smörjelse talas det om i Första Johannesbrevet (1 Joh.2:20). Anden ser till att det fungerar både på det personliga planet och på gemenskapsplanet. Kyrkan kan inte ta ett enda steg utan Anden. Som döpta behöver vi Anden för allt. Anden förenar oss med Guds verklighet och får också vår personlighet att blomma upp, mogna och fungera i gemenskap med andra. Andens uppgift är alltid att förena. I Treenigheten är det Anden som fullbordar, förenar och binder ihop. Samma sak är det i Kyrkan. Kyrkans mysterium är en levande illustration av Anden, vem han är och vad han gör.

Vårt eget liv måste också upplivas av Andens vind för att det skall utvecklas, mogna och slå ut i blom. Paulus säger i Romarebrevet att alla som är drivna av Guds Ande är Guds barn (Rom 8:14). Vi har del av Guds spiratio. Genom vårt dop bor hela Treenigheten i oss. Guds dynamik bor i oss på ett plan bortom det vi vanligtvis kan erfara, känna och märka. Johannes av Korset liknar människan vid en underbar trädgård, där det finns alla slags växter och örter. Genom skapelsen har Gud gett människan en oändlig rikedom, men för att allt skall fungera, blomma och ge frukt måste den milda sunnanvinden, den Helige Ande, blåsa genom trädgården, så att fröna sprids och samspelet inom oss fungerar. Det räcker inte med enbart goda insikter och kunskap.

Om Anden fattas, om det inte fungerar hos personen, i gemenskapen, i församlingen, behövs Andens eld. Och Anden anpassar sig efter personen och gemenskapen. Bibeln talar om Anden både som en stilla susning och som en stormvind. I Första Kungaboken väntar Elia på Guds röst. Gud kommer varken i jordbävningen eller i den stora stormen utan i den stilla susningen.  Apostlarna däremot erfar Anden som en stormvind. Anden anpassar sig efter behoven.

Ett klassiskt kriterium på Andens verk är att han alltid förenar oss med Sonen. Anden är inte intresserad av att vi skall se på honom själv utan på Sonen, som i sin tur för oss vidare till Fadern. I liturgin och Kyrkans sätt att tala om Anden är det likadant. Anden tilltalas för det mesta inte direkt i bön, även om det vid speciella tillfällen finns kända böner riktade till den Helige Ande. Istället är Anden bönens atmosfär, vind och susning. Han blåser in oss i gemenskapen med Jesus Kristus, som för oss vidare till Fadern.

Anden är den som ger liv. Han är Livgivaren och finns med från skapelsens början. ”Guds Ande svävade över vattnet”, hette det i den gamla bibelöversättningen (1 Mos.1:2). Nu har man använt det omtvistade ordet gudsvind. Det hebreiska ordet ruah betyder också vind. När vinden blåser kan vi tänka på den Helige Ande. Under en reträtt behöver vi den Helige Ande. Anden är också eld, ja, en förtärande eld Vi får gripa till paradoxalt motsatta uttryck och bilder. Mystikerna säger att Anden är den levande kärlekslågan, som är ingjuten i oss för att förvandla vårt torra och tomma liv till eld. Anden sänker sig ner som i eldslågor över apostlarna. Dessa till synes lite motstridiga bilder hjälper oss att förstå lite mer om Anden och hans verk. Vid ett visst tillfälle behövs det vind och någon annan gång eld. Anden är också som vatten. Paulus säger att vi skall dricka Anden. Hela tiden glider Anden oss ur händerna. Vi kan varken fånga vinden, vattnet eller elden. Anden vill dra oss ut ur oss själva.

Vi måste tömmas på vår egen själviska ande för att den Helige Ande skall få plats. Det pågår nästan ständigt en dragkamp. Gud vill genom Anden inspirera oss till djupare kärlek, sannare tro och större hopp. Anden vill bryta igenom vårt motstånd och vår tröghet. Vi kan inte på egen hand göra en enda trosakt eller tänka något gott utan är helt beroende av Andens inspiration och kraft. Vi kan varken komma till tro, be eller göra något gott om inte Anden inspirerar och driver oss. Allt som är äkta, sant och gott kommer från Andens inspiration. Ändå verkar Anden på ett så fint och fördolt sätt att det är svårt för oss att se var gränsen går mellan min ande och Guds Ande. Anden är så stilla, sakta och fördold i oss att det är svårt att se skillnaden.

Det kan ibland vara svårt att urskilja andarna. Det klassiska kriteriet är att Anden leder mig närmare Jesus Kristus och hjälper mig att förstå Kyrkan och hennes tro. Som exempel kan vi ta upp kallelsen. Vi kan aldrig till 100 % vara säkra på om vi är kallade att bli karmeliter, passsionister eller sekularpräster. Här måste vi lita på Andens inspiration. Det är svårt att i objektiva kriterier säga vad Anden inger. Det handlar mycket om överlåtelse och att följa Andens susning och lita på den. Under hela livet få vi försöka öva upp en lyssnande och lyhörd hållning gentemot Anden och hans inspiration på det personliga, inre planet.

Samtidigt talar Anden också på det objektiva planet och överger aldrig Kyrkan utan leder henne in i den fulla sanningen. Andens helighet är Kyrkans största skatt och trygghet. I Kyrkan visar sig Andens verksamhet på två plan: det läromässiga och det personliga. Det finns en parallellism i Andens verk mellan Maria som den obefläckade och Petrus som den ofelbare. I Maria, Andens brud, ser vi den personliga heligheten i dess högsta potential. I Petrus, Andens budbärare, ser vi ofelbarheten i läran och förkunnelsen. Samtidigt ser vi i evangeliet den mänskliga svagheten hos Petrus. Trots att Petrus blev kallad satan av Jesus är det han som blir klippan, den ofelbare.

Också för oss själva är det viktigt att förstå de två manifestationerna av Andens väsen. Vi behöver både den ofelbara sanningen, Kyrkans skatt och lära och den personliga helgelsen och heligheten som tecken på Andens verk. Idealet är att de går samman, även om det inte alltid är så. Vi behöver Andens smörjelse som ger oss insikt om både Guds sanning och vårt eget livs sanning. Den belgiske kardinalen Danneels kallar Anden för Kyrkans immunförsvar mot synd och villfarelse. Anden är som en mur som hindrar synden och villfarelsen att tränga in. Vi får tro att också vi fått del av Andens immunförsvar i vårt liv. Genom samvetet vet vi ofta vad som är fel och vad som är Guds vilja. Det handlar om Andens smörjelse, en Andens gåva och inte om egen prestation och klarhet. Gud vill ge oss en chans att medverka med nåden på Andens ingivelse, men han tvingar oss inte. Här märker vi ofta svagheten. Vi vet vad vi skall göra men saknar kraften och viljan. Den Helige Ande måste blåsa genom vår själ, inspirera oss och ge oss kraft att utföra det Gud vill.

Andens pedagogik leder oss ofta på ett sätt vi minst väntat oss och för oss in i tomhet och torka, något som accentuerats inte minst i vår tid. Många kristna upplever bönen som tom och torr. Också i vårt prästerliga liv erfar vi ibland torka, tomhet och tristess i bönen, mässan och vår existens. Det blir speciellt påtagligt idag när allt skall vara roligt och inget får vara tråkigt. Det skall hela tiden hända något nytt och man vill ha nya upplevelser och tidsfördriv. Så kommer man plötsligt till kyrkan, där allt förblir detsamma, och man upplever det som en chock. Många barn och ungdomar upplever det tråkigt att gå i kyrkan. Men vi behöver lära oss den heliga rutinen och monotonin för att kunna lyssna djupare till Gud. Vi skall inte ta efter vissa kyrkosamfund där man ständigt ändrar på gudstjänsterna för att ge variation. Torkan, tomheten och tristessen kan vara en stor nåd och befrielse. Den heliga rutinen och monotonin bygger man på i liturgin och ännu mer i vissa böneformer som rosenkransen. I den österländska liturgin är man ännu bättre på att upprepa och på så sätt hjälpa människor att falla till ro på en djupare nivå.

Istället för att anpassa oss till kravet på omväxling och nya stimuli skall vi hjälpa människor att upptäcka den heliga rutinen och liturgins ständigt återkommande rytm. Det är en oerhörd befrielse för människor att upptäcka det och slippa jaga efter nya upplevelser och stimuli. Ett av Andens tecken i vår tid är att man ofta erfar honom i tomheten som en förberedelse till att bli uppfylld av Guds fullhet. Vi skall inte omedelbart tolka tomhet och fattigdom som något negativt utan se det som en förberedelse att ta emot Guds fullhet och härlighet. Andens vind och inspiration möter oss ofta bakifrån. Det är sällan vi kan säga exakt vad Anden vill. Det väcker misstänksamhet då någon säger sig ha blivit driven av Anden att reformera en viss församling eller ett kloster. Det säkraste tecknet på Andens närvaro är alltid ödmjukhet och villighet att ompröva sig själv och sina inställningar.

Så småningom kan man se hur Anden verkar och hur den stilla susningen eller stormvinden finns med i allt. Anden finns med redan från skapelsens början. Genom pingstens under har Anden fått sitt hem i Kyrkan och i den döpta själen. Men Anden är inte instängd där. Ibland kommer Andens inspirationer till människor som tycks stå långt borta från Gud och Kyrkan och han driver dem inåt. Ibland kan människor utifrån tomma intet få en vindpust och drivas närmare Kristus och Kyrkan. Att så sker beror inte alltid på oss kristna. Ibland sker det trots oss och våra svagheter. Vi kan dock inte vara helt säkra på att en människa alltid bevarar Andens gåvor utan hon kan plötsligt förtorka.

Krismomenten är ur Guds synpunkt menade som prövning och inbjudan till djupare överlåtelse, men många människor har svårt att hantera kriserna, själens dunkla natt, tomhet och torka. Det som tycks vara slutet på bönen och Andens verksamhet kan vara övergång till ett nytt och djupare stadium. Här finns mycket hjälp att få i den klassiska spiritualiteten, men det är tragiskt att se hur människor ofta stannar i växten och att Andens källflöde tycks torka ut. Vi måste alltid be om Andens smörjelse, utan vilken ingenting i Kyrkan och människan kan fungera. I mässan ber vi epiklesbönen för att Anden skall förvandla bröd och vin. Anden måste sänka sig ner över människor, församlingar, kommuniteter och andra gemenskaper för att det riktigt skall fungera.

En mycket viktig accent är att Anden driver oss genom jordelivet fram mot härligheten. Anden håller vår längtan efter evigheten vid liv och hjälper oss att inte bli alltför väl installerade här på jorden. Det gör han ofta genom att ta ifrån oss saker vi inte vill mista. Det kan handla om hälsa, älskade människor eller ett bra jobb. Först ser vi förlusten som något enbart negativt och besvärligt, men i Andens ljus kan det svåra driva oss vidare mot evigheten. Kyrkan är ett pilgrimsfolk. Vi tror inte att vår definitiva plats är här på jorden. När Kyrkan installerar sig alltför väl här på jorden, kommer det ofta någon förföljelse eller annan prövning, som skall få oss att se framåt mot evigheten. Det sker inte för att vi skall försumma det närvarande utan för att vi skall få en sund evighetsförankring och tro att vi har vårt sanna hem hos Gud och att denna jord inte är det definitiva. Här är det svårt att hitta rätt avvägning. Ibland har man fastnat i en slags fatalism. Men Anden kan hjälpa oss att hitta jämvikten mellan himmel och jord. Det blir ofta en balansgång på lina, och vi märker när det slår slint. Vissa människor är alltför jordbundna. Andra har en osund evighetslängtan som inte går ihop med äkta engagemang här på jorden. I vår tid har vi ofta för lite evighetslängtan och är alltför intresserade och bundna av det jordiska. Det finns andra tider och kulturer, där man försummat det jordiska och stått och sett upp mot himlen.

Den Helige Ande kan hjälpa oss att hitta en äkta evighetslängtan, som hjälper oss att leva här på jorden. Vi får en viss distans till besvärliga människor och magproblem, till dålig sömn, besvärliga församlingsbor och ekonomiska problem. Vi kan relativisera jordens vedermödor och se på dem med lite humor ur ett evighetsperspektiv. Humorn är en av Andens klassiska verksamhetsfält och hjälper oss att se allt i Guds milda evighetsljus. Vi kan då skratta även om saker tycks lite jobbiga och besvärliga. Så småningom lär vi oss igenkänna vissa klassiska kriterier på Andens susning, på Andens vind. Vi leds djupare in i föreningen med Kristus i Fadern. Vi befrias från sådant som annars tynger och binder oss och lösgörs från oss själva och syndiga bindningar till människor och ting. Vi växer i insikt både som enskilda, gemenskap och Kyrka. Ett typiskt perspektiv i vårt katolska synsätt är att vi tror att Kyrkan växer i insikt genom tiden. Vi tror på en dogmutveckling under Andens ledning. Vissa kristna blickar nostalgiskt tillbaka till fornkyrkan och tror att allt var bra då. Men i Pauli brev ser vi att den tiden inte var så mycket bättre än vår. Problemen var ungefär lika besvärliga då. Kyrkan är på väg framåt. Vi behöver inte nostalgiskt längta tillbaka till den första tiden. Anden driver Kyrkan framåt och den absoluta framtiden ligger på andra sidan. Allt detta tar vi emot här och nu.

Vi behöver inte vänta på Anden tills vi blir pensionerade eller har tid. När jag var i klostret hände det ofta att människor kom och ville att vi skulle be för dem, eftersom de själva menade sig inte ha tid. Det är inte lättare att få tid när man blir pensionär. Då finns det intressanta kurser, folkdans, allsång, barnbarn och livet går förbi. Det är bara nu vi kan möta Guds Ande. Att vilja vänta tills pensioneringen är en flykt, ett nej till Gud. Vi får akta oss så vi inte släcker Anden. Anden är så diskret, försynt och stilla, medan andra röster är mer högljudda. Det är här och nu vi skall låta oss förvandlas och låta vinden, elden, vattnet föra oss djupare in i Treenighetens liv. När vi känner vinden blåsa ute är det en påminnelse om Andens närvaro. Anden kan uppenbara sig även i sådant vi först upplever som hans frånvaro och som torka och tomhet. Så småningom lär vi oss att mer och mer känna igen hur Gud i sin barmhärtighet ständigt ger oss Andens upplysning och inspiration. Om vi lär oss lyssna till vårt innersta i samvetet märker vi vad Gud egentligen vill av oss och vad han inte vill, men vi behöver Andens kraft och smörjelse för att gå vidare mot evigheten och inte fastna i allsången, folkdanserna, Internet och allt det som i och för sig är bra men som ibland kan bli viktigare än Guds Ande. Då måste Guds Ande bli en stormvind och en eld så att vi inte fastnar i det som är menat att ge oss lite omväxling på vägen men som inte kan fylla vårt hjärta med det djupaste.

Vi avslutar med en bön av Edith Stein (1891-1942).
Vem är du ljuvliga ljus som uppfyller mig och lyser upp mitt hjärtas dunkel? Du leder mig fram vid en moders hand och om du släppte mig, kunde jag inget steg mer ta. Du är den rymd som omsluter mitt väsen och döljer det i sig. Dig förutan sjönk det ned i avgrunden, i intets avgrund, varifrån du lyfter det upp till ljuset. Du som mig närmare är än mitt innersta och ändå ogripbar och ofattbar och trotsande varje namn, Helige Ande, eviga kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu