Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag VI

Herre, Jesus Kristus, öppna vårt hjärta för dig, så att vi söker ditt ansikte och din vilja i allt vad vi än är och gör. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Reträtten börjar gå mot sitt slut och vårt intresse börjar då förflyttas till det som väntar där hemma. Man måste ibland ta till ganska drastiska ting för att fånga hjärtat och vända blicken mot mötet med den treenige Guden. Här kan vi lära mycket av världen som talar om sexualitet när den vill fånga vår uppmärksamhet. Vi skall efterlikna ormens listighet och i detta föredrag tala om den gudsinriktade sexualiteten, brudmystiken och kyskheten. Vi är skapade till Guds avbild och allt det vi är pekar tillbaka på Guds inre verklighet. Augustinus säger, att människan är ett slags spår av Treenigheten, quale cumque vestigium Trinitatis.

I oss finns ett spår av Gud. Gud skapade människan till man och kvinna (1 Mos.1: 27), läser vi i Bibeln. Också i vår sexualitet finns det något som pekar tillbaka på Guds inre verklighet. Det är svårt att tala om detta ämne på ett sätt som inte väcker löje eller oriktiga associationer. Ett begrepp som brudmystik har psykologin och psykoanalysen slagit ner på. Ändå är vi förpliktade att hitta ett svar på dessa frågor. Många människor har inte förstått Kyrkans syn på dessa frågor och därför lämnat kyrkan och tron. Samhället och världen har en helt annan syn på sexualiteten och ser den som ett enbart kroppsligt behov på samma sätt som man måste äta. Redan på dagis börjar propagandan för den synen. Människor i världen präglas av en helt annan syn än den kristna. Därför är det viktigt för oss att upptäcka och fördjupa den kristna synen på sexualitet och tala om kyskhet, ett ord som lätt missförstås. Vissa kristna tror att kyskhet endast är någonting för munkar, nunnor och celibatära präster. Ändå talar man i traditionen om kyskhet inom äktenskapet. Kyskheten innebär att vår sexualitet i sista hand alltid hänvisar till Gud, till gemenskapen med honom och till hans bud. Det innebär att alla kristna, ja, alla människor är kallade till någon form av kyskhet.

I sin bulla för jubelåret skriver påven Johannes Paulus II att varje jubelår är en inbjudan till en bröllopsfest. Vi kan se jubelåret som en inbjudan att reflektera och meditera över hur vi kan integrera sexualiteten i mötet med den treenige Guden. Bröllopet, den mystiska föreningen, mellan Kyrkan och Kristus pågår ständigt i vårt kristna liv. Sexualiteten som sådan blir då en hjälp att komma Gud närmare, det viktigaste beviset på att han är viktigare för oss än allting annat, och inte bara ett hinder eller en svårighet vi måste övervinna.

Sexualiteten återspeglar något inom Guds inre verklighet och yttrar sig i att det djupaste i den mänskliga sexualiteten är inriktat på en annan, på ett Du. Världens syn på sexualitet är raka motsatsen. Den är ett behov jag har rätt till som skall tillfredsställa mig. Den själviska njutningen, prestationen, är oerhört central i dagens syn på sexualitet, inte minst bland unga människor, där ”jag” och inte ”du” är det viktiga. Arvsynden har vänt på det bibliska perspektivet, där ”jag” är vänd mot ”Du” – en återspegling av Treenighetens inre kärlek. Treenighetsteologin försöker fördjupa att ”Du” är viktigare än ”jag”. Jag blir ett ”jag” i relation till ett ”Du”. Fadern kan vara Fader endast eftersom han har en Son. Sonen kan vara Son endast eftersom han har en Fader. Jag finner mig själv i relation till ett ”Du”. I varje form av mänsklig relation är ”Du” det viktiga. Jag dras ut ur mig själv. I den innersta kärleken i Treenigheten har ”Du” primat framför ”jag”. Det förhållandet måste återspeglas i alla former av mänskliga relationer.

Vi tror också att sexualiteten som sådan är mer än en biologisk process, mer än det som vi ser i skapelsen. Även om den också är präglad av ett biologiskt mönster är den större, ja, ett mysterium som pekar vidare. Många av våra samtida förstår dock inte längre det. Detsamma gäller många som anser sig vara goda kristna och ibland går i kyrkan. De vill inte inse att sexualiteten har med Gud att göra. Därför är det viktigt att vi både för dem och för oss själva fördjupar oss i detta mysterium. Kanske mycket av trons fruktbarhet och möjlighet att ge evangeliet vidare är beroende av det. Samhällets och Kyrkans syn står här helt i motsats till varandra. Många människor drar sig undan Kyrkan eftersom de inte har förstått eller kunnat acceptera den mystiska aspekten av sexualiteten. I alla tider har det varit svårt för människor att leva upp till Kyrkans och Guds bud på detta område, men i vår tid märker vi även en oerhört stor oförståelse. Även för oss själva och vår egen trosfördjupning är det viktigt att fördjupa dessa ting.

Kyskheten är en del av alla kristnas verklighet. Sexualiteten pekar på Gud, leder oss till Gud och kan fördjupa vårt gudsförhållande. Det gäller både i äktenskap, celibat och jungfruligt liv och även människor som ännu inte riktigt vet var de hör hemma. Vi är präglade av sexualiteten i allting. Att vi är skapade till man och kvinna pekar tillbaka på att vi är Guds avbild och menade för någon annan, i sista hand för Gud själv. Äktenskapet är ett sakrament, där de gifta förmedlar Guds kärlek till varandra.

Det celibatära och det jungfruliga livet pekar på Guds primat på ett kanske ännu tydligare sätt. Man skiljer ibland mellan den inkarnatoriska och den eskatologiska spiritualiteten. Den inkarnatoriska spiritualiteten söker Gud i skapelsen, i de skapade tingen, medan den eskatologiska är mer inriktad på evigheten och härligheten. Den äktenskapliga spiritualiteten är mer inriktad på den inkarnatoriska spiritualiteten, medan ordenslivets och det celibatära prästerskapets spiritualitet pekar på evighetens, härlighetens liv. Men ännu lever vi kvar på jorden och måste därför ta itu med sexualiteten sådan den är. En av de viktigaste uppgifterna i den andliga vägledningen är att hjälpa oss att integrera sexualiteten i vår längtan och strävan att komma Gud närmare.

Faktiskt kan vi säga att vi av Freud (1856-1939) lärt oss att det finns en väldig kraft och dynamik i sexualiteten. Även om vi inte kan acceptera begreppet sublimering i hans mening, ser den kristna traditionen att hela den kraft och det intresse människan på det naturligs planet lägger ner på sexualiteten skall flyttas över till en längtan att komma Gud närmare. Det innebär för det första att man accepterar sin sexualitet. I vissa kulturer och kretsar är man mycket pryd och vill inte tala om och tänka på sexualiteten utan fördöljer och förtränger den, vilket egentligen är det värsta man kan göra, för då lever den ett självständigt liv vid sidan om. Ordet kysk är ingen synonym till pryd. Att vara kysk innebär att man ser sanningen i ögonen och inser att man som skapad varelse är präglad av sexualiteten, men också att man är fri att använda den eller ge den till Gud. Jag är inte slav under mina sexuella impulser, även om världen försöker lära ut det redan till barn i förskolan.

Vi säger istället att vi är fria att använda impulserna. Jag behöver inte hela tiden tillfredsställa mina sexuella impulser utan jag kan omvandla dem till en akt av kärlek till Gud. Det är viktigt att knyta de sexuella impulserna till vårt böneliv, låta dem bli en påminnelse om att vi är vigda till Guds kärlek och offra dem på hans altare som den största gåva vi kan ge honom. I det engelska språket använder man enligt ordboken ordet priest för katolska, judiska och hedniska präster. Man ser dem som offerpräster i motsats till den protestantiske prästen, clergyman, som inte behöver offra sig i samma grad. Vi är kallade att offra oss själva tillsammans med Kristus och det blir tydligast i eukaristin, där vi i Kristi person får delta i offret. Men i vardagen tror jag att det blir tydligast i den offrade sexualiteten, där vi med glädje är lyckliga att ge något till Kristus och offra den delen av oss själva. Då blir vi inte förminskade som människor och män utan då växer vi. En frestelse för prästerna är att tro att de förminskas som människa och man om de avstår från sexualiteten. Men det kan få oss att växa i kysk manlighet. För att offra sexualiteten måste man bejaka den och inte förtränga den. Vi blir inte mindre män för att vi viger oss åt Kristus i celibatet eller jungfruligheten.

Chesterton (1874-1936) sade att skillnaden mellan den gifte mannen och den celibatäre är att den gifte mannen avstår från 999 kvinnor medan den celibatäre avstår från 1000. Även den gifte mannen är menad att avstå. Offret som sådant tillhör alla former av kristen kyskhet. Hela den naturliga familjeplaneringen bygger på att sexualiteten alltid måste vara inriktad på Gud och hans bud. Själva sexualiteten som sådan rymmer alltid någon form av överlåtelse och självövervinnelse och är inte som många tror bara ett biologiskt behov. Samtidigt har den sexuella avhållsamheten en stor profetisk kraft i vårt sexfixerade samhälle. Även många som står långt borta från Kyrka och tro har stor respekt för att det finns människor som lever i celibat och jungfrulighet. Det enda man vet om katolska präster, munkar och nunnor är ofta att de lever i celibat och jungfrulighet. Den sexuella avhållsamheten ger tillfälle till eftertanke och reflektion även för människor som inte förstår den och som ofta blir mycket chockerade om någon katolsk präst förbryter sig på detta område.

Vi har en stor evangelisatorisk möjlighet att förmedla vår katolska syn på sexualiteten till en värld full av missförstånd och oförståelse. Till människor som säger att sex är det viktigaste i livet får vi säga att det finns en annan verklighet, där man med glädje avstår i sexuell avhållsamhet. Många människor tror att man i nunnekloster finner förgråtna, missanpassade och förtorkade varelser, eftersom de tror att celibat och jungfrulighet gör människor förkrympta och dystra. De blir ofta förvånade när de i klostren möter frimodig glädje. Samma sak gäller deras syn på oss präster och deras undran om celibatet kan hjälpa oss att växa som människor.

Här får vi en ständig påminnelse om att vi också genom vår offrade sexualitet är kallade att växa i det personliga gudsmötet. Det viktiga med celibatet är i första hand att Kristi och Kyrkans mysterium skall stråla fram. Inte minst sekularprästernas celibat har en mycket stor apostolisk vittneskaraktär. Detsamma gäller även ordensprästerna och ordenssystrarna. I traditionen skiljer man något på sekularprästernas celibat och ordensfolkets jungfrulighet. Jungfruligheten är mer inriktad på det personliga mötet med Kristus, medan sekularprästernas celibat har mycket stor apostolisk fruktbarhet. Celibatet för sekularprästerna är inte bara en praktisk regel utan har en apostolisk och profetisk kraft. Detta sägs inte för att undervärdera äktenskapet utan för att peka på att det finns olika kallelser i Kyrkan.

Det är viktigt att se sambandet mellan det celibatära eller jungfruliga livet och äktenskapet. Mötet med människor som på djupet lever i äktenskapets sakrament förstärker och fördjupar vår hemvist i celibat och jungfrulighet. Vi blir då inte avundsjuka på dem utan stärks med glädje och tacksamhet i vår kallelse. Likadant är det för många gifta. Grunden är densamma: troheten till den andra. Vår trohet går direkt till Kristus, medan troheten i äktenskapet går till den andra makan eller maken. Det är av vikt att dialogen mellan den äktenskapliga och den jungfruliga eller celibatära kyskheten fungerar, och det är ofta här kallelserna föds. Allt detta pekar vidare på den treenige Gudens inre kärlek mellan Fadern och Sonen i Anden, en kärlek som alltid är fruktbar och föder nytt liv. Vi avstår från att ge livskraften vidare på det kroppsliga, sexuella planet i förvissning att vår fruktbarhet och livskraft i grunden har en andlig karaktär.

Äktenskapet är ett sakrament och som varje sakrament pekar det vidare och förmedlar Gud. Celibatet och jungfruligheten är inget sakrament men tar ut himlen i förskott. Exegetiken talar om presentisk eskatologi. Vi lever himlen på jorden, vilket inte alltid är lätt, eftersom vi ännu lever kvar på jorden. Det skall inte heller vara lätt utan det innebär ofta en kamp. Samtidigt är det vår kanske största glädje att vi får ge Gud ett så viktigt område av vårt liv. I övrigt har vi inte så mycket att ge Gud, eftersom vi får allting av honom. För oss gäller: ”Mihi vivere Christus est”, att leva är för mig Kristus. För att kunna leva så är den ständiga öppenheten för Guds ”Du” så viktig. Vi får se de sexuella impulserna inte som ett kroppsligt reaktionsmönster utan som en inbjudan att kasta oss i Guds armar. Sexualiteten har alltid grundkraften att få oss att gå ut ur oss själva. Den celibatära och jungfruliga sexualiteten skall driva oss ännu djupare in i mötet med Kristus.

Gregorius av Nazians (329-390) sade: ”Prima virgo sancta Trinitas”, Treenigheten är den första jungfrun. I Gud är kärleken alltid jungfrulig, alltid inriktad på den andra. Jungfrulighetsidealet är inte, som många tror, en självbespegling där man bara sysslar med sig själv, sin egen personlighet och fullkomning utan det är en rörelse totalt inriktad på den Andre. Vi kan vara lyckliga i celibat och jungfrulighet endast om vi är inriktade på Guds ”Du”. Vi behöver helt enkelt kärlek. Kriser och svårigheter i celibatet och jungfruligheten är en inbjudan att fördjupa vår Kristusrelation. Med jämna mellanrum frågar Kristus oss liksom han gjorde med Petrus: ”Älskar du mig verkligen?” Det är naturligt att vi ibland kan känna ensamheten i celibatet tung och jobbig och även känna en dragning eller rent av bli förälskade. Då ställs vi på prov. Celibatet och jungfruligheten är alltid en kärlekskamp. Om vi aldrig känner någon dragning eller några impulser kan vi förstelna och förtorka. Våra egna svårigheter kan även hjälpa oss att förstå andra människors problem på detta område. Så småningom kan vi integrera vår manlighet, vårt sexuella väsen, i vårt förhållande till Gud.

Jubelåret är enligt påven också en inbjudan till en bröllopsfest. För oss som har vigt oss åt Kristus pågår bröllopet ständigt. Vi är kallade till den djupast tänkbara Kristusföreningen. Allt i oss kan användas som bröllopsgåvor, inte minst vår offrade och på något sätt korsfästa sexualitet. Men det är också den förhärligade och uppståndna sexualiteten, eftersom vi är inriktade på det eskatologiska. Men bröllopsgåvorna bär vi i lerkärl. Det får inte förvåna oss om vi tycker oss ha det svårt och jobbigt, när vi sitter ensamma i en prästgård och har ansvar för en församling som inte verkar vara speciellt intresserad av oss. Medbröderna är kanske långt borta eller förefaller vara besvärliga och griniga och biskopen sitter i Stockholm. Då är det inte lätt att känna glädje i tron. Dessutom har man kanske problem med magen eller andra krämpor. Men allt kan förändras när man har något att ge Kristus. Jag kan ge honom min manlighet, min sexualitet och längtan efter mänsklig gemenskap. Eftersom jag lever i celibat och jungfrulighet kan jag ge något av evighetens barnaglädje, ja, faktiskt också av brudens och brudgummens glädje. Det kan ge oss kraft, hållfasthet och hjälp att växa allt djupare in i vår identifikation med Kristus. I sista hand vill vi efterfölja den jungfrulige Jesus själv.

I traditionen har man alltid gett en viss för-rang till jungfrulighet och celibat framför äktenskap. Både Jesus och Paulus antyder att det är något särskilt att leva i celibat och jungfrulighet, vilket inte innebär att de andra kallelserna nedvärderas. Komplementariteten är avgörande. För dem som lever i äktenskapets sakrament är det extra svårt när en präst eller syster lämnar sin kallelse. Det är ofta inte medbröderna eller medsystrarna som tar det hårdast. Det pekar på en väsentlig dialog i Kyrkans hjärta mellan det jungfruliga, celibatära ståndet och det äktenskapliga. Man behöver varandra för att hela mysteriet skall bli tydligt. I Kyrkan hjälper vi varandra att leva vår kallelse. Vi lever inte på egen hand. Dialogen mellan de olika stånden eller grupperna är en del av Kyrkans katolicitet.

Vi avslutar med att i en bön tacka Kristus för att han kallat oss till celibat och jungfrulighet. Med jämna mellanrum borde vi tacka Kristus för att han på ett så personligt och privilegierat sätt låter oss efterfölja honom och leva med honom.

Herre, Jesus Kristus, du levde jungfruligt här på jorden för att så peka på att Fadern var allt för dig. Lär oss att finna vår högsta och djupaste glädje i att vi får ge vår sexualitet och våra svårigheter som en offergåva på ditt altare. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.