Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Helige Ande, utgjut ditt liv, din kraft och din glädje i våra hjärtan, så att vi fördjupas i vår kärlek till Jesus Kristus och går vidare i vår prästerliga kallelse, så att allt vi gör och tänker blir till Faderns ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall under denna reträtt fördjupa oss i det heliga årets och jubelårets kärna: vår kallelse till delaktighet i Guds treeniga liv. Påven Johannes Paulus II (1920-2005) skriver: ”Treenighetsdogmen uttrycker sanningen om Guds inre liv och inbjuder oss att ta emot detta liv”. Den stora anledningen till att vi får jubla och glädja oss under detta år är att vi är kallade till den djupast tänkbara föreningen med den treenige Guden. Hela vårt liv, allt det vi är och gör sker i strålglansen från den treenige Guden. Vi skall försöka översätta trons liv till vårt vardagsliv. Det handlar om att bli kvar i inre öppenhet för hela Guds verklighet och förvandlas av den, så att vi i vår tur kan förmedla Guds glädje och frid till de människor som är oss anförtrodda.

Som tema kan vi sätta: ”Att vara kallad till gemenskap med den treenige Guden”. Augustinus (354-430) ser i människan spår av Treenigheten. Vi är skapade till Guds avbild. Vi kan inte förstå oss själva och vår tillvaro utan att anknyta till Treenighetens mysterium. Det handlar inte i första hand om en dogmatisk, logisk reflektion utan om en vardaglig blick på den treenige Guden, där vi lär oss att förundras över Guds härlighet och förvandlas genom mötet med honom.

Ett viktigt ord i Johannesevangeliet är det grekiska ordet menein, bli kvar. Vi får bli kvar i Guds närhet, något vi får tillfälle till under reträtten, vare sig vi sitter i kapellet, vid matbordet eller promenerar ute. Den treenige Guden lever i mig genom mitt dop. Jag kan alltid förena mig med honom genom bönen och även genom att se på min nästa som också är Guds avbild. Ofta är det svårt för oss att se Guds avbild i vår medmänniska, i våra medbröder och i dem vi lever tillsammans med. Ändå är det mycket viktigt att vi lär oss att älska Kristus och se hans spår, ja, Treenighetens spår, i våra medmänniskor. Vi får knyta ihop trons upphöjda sanning med det vardagliga liv vi lever och upptäcka att spåren av Guds mysterium är oss mycket nära just där vi lever. Kom ihåg det lilla ordet menein!

Vi har fått allt genom dopet, och genom vår vigning är vi ännu mer indragna i mysteriet, men vi måste också bli kvar, vilket inte är lätt i vår tid, när hela kulturen och samhällsatmosfären går ut på att splittra oss och få oss att inte bli kvar. Att förbli kvar i Gud är för oss både det enklaste och de svåraste. På nådens plan har vi fått allt, men på det existentiella planet är det svårt att bli kvar. Vi får se dessa dagar som en djupdykning in till centrum. Vi får bli kvar i Gud, samla oss i honom för att sedan fortsätta att leva i en underbar verklighet med den treenige Gudens inneboende i oss och så finna det stilla jublet.

När vi hör ordet jubel och jubelår behöver vi inte tolka det som en extatisk, exuberant känsla, som inte håller så länge. Vi får hålla kvar en ton av stilla jubel och tacksamhet över Guds godhet och närhet, något som kan fortsätta även när det är jobbigt i församlingen med bekymmer och problem. I vårt mänskliga liv finns det alltid en baksida, en skuggsida, men om vi förblir kvar i Gud finns det någonting som inte kan rubbas: en kärna av stilla jubel inom oss, som vi får smaka här tillsammans hos benediktinsystrarna, där vi får glädjas över deras liturgi, vänliga ansikten och stilla omsorg. Vi får ständigt leva i en ton av jubel och tacksamhet om vi försöker bli kvar i Gud, håller oss till Treenighetens mysterium och blir hemma där.

Egentligen är vi redan där. Vi är alltid kvar i Gud. Genom vårt dop är vi bebodda av den treenige Guden. Genom vår vigning är hela vårt liv och hela vårt väsen konsekrerat till hans tjänst. Men på det erfarenhetsmässiga och existentiella planet är det ibland svårt för oss att riktigt tillgodogöra oss Guds djupa närvaro. Därför behöver vi dessa dagar i den treenige Gudens närhet och sällskap. Min önskan är att något av det som finns här i liturgin och i systrarnas liv också tränger in och fastnar i oss, så att vi bär med oss något av det stilla jublet och ständigt får leva i den treenige Gudens gemenskap och sällskap. Påvens budskap är att vi alltid är inbjudna att ta emot det treeniga livet och att allt i vårt liv kan föra oss ännu djupare in i gemenskapen med den treenige Guden.

Vi slutar med en strof ur hymnen för Trettondedag jul:
Guds bländande oändlighet som tänder rymdens fjärran glöd har blivit synlig på vår jord i Jesus, livets ljus och frid.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu