Sankt Mikael och S:t Paulus av Korset

Ärkeängeln Mikaels uppenbarelser till
S:t Paulus av Korset, Passionistordens grundare

S:t Paulus av Korset

Guds berg (1728-1737)

"Hunder of souls" av Edmund Burke C.P.

När Paul och John Baptist började gå den slingrande stig som krönte Monte Argentaros sluttning, tycktes varje välkänd milstolpe välkomna dem hem. Hermitaget av Bebådelsen kom i sikte och med en chock av förvåning insåg de plötsligt att det redan hade en invånare. Ett bekant men inte vänligt ansikte stirrade kallt på bröderna och de kände igen Anthony Schiaffino. Medan de var upptagna på sjukhuset i S:t Gallican, hade Schiaffino i tysthet beslutat att flytta till det ställe som Paul hade målat i så varma färger för eremiterna från Gaeta. Protester och likaså böner var förgäves. Han hade tagit stället i besittning; han tänkte inte dela eremitaget med någon, och om möjligt ville han hindra bröderna från att slå sig ner någonstans på Monte Argentaro.

För fridens skull beslöt Paul och John Baptist att återvända till Castellazzo. Men den båt de hade gått ombord på var omöjlig att flytta, trots att två andra båtar avseglade utan problem. Inte förrän Paul gick i land började båten att röra på sig. Detta tecken från himlen gjorde den mörka vägen klar. De skulle stanna på Monte Argentaro. Än en gång gick bröderna upp på berget och då kom Paul ihåg ett annat litet eremitage, St Anthonys. Det var förfallet och vid första ögonblicket tycktes det hopplöst att renovera det. Paul inspekterade byggnaden och bestämde sig snabbt. De skulle stanna. Han fäste upp dräkten och tog omedelbart itu med arbetet. Må vara att kapellet var i dåligt skick, men det skulle åtminstone vara rent. Anthony Shiaffino åsåg deras arbete med fientliga ögon och inget kunde ändra hans attityd. För ögonblicket var det det enda molnet vid horisonten då nu bröderna försökte återvinna den lyckliga andliga atmosfär under vilken deras själar hade vuxit 6 år tidigare. I stillheten, den dagliga rytmen av bön och bot, blev deras kroppar starka igen och deras själar återfann Guds frid.

Den gamle Biskopen Msgr. Salvi var död och Msgr Christofer Palmieri, en mera företagsam prelat, hade efterträtt honom. Under Fastan 1729 gjorde han en pastoral visitation i Portercole och mötte då för första gången eremiterna på Monte Argentaro. Ryktet om deras helighet hade nått långt utanför hans stift. Efter ett kort förhör med dem, fick de tillstånd att predika och att ta emot bikt. Som en början bad han Paul att hålla en kort påskpredikan i Portercole. Visserligen hade Paul predikat medan han ännu var lekman, och också utdelat vad somliga kallade missionsuppdrag, men den egentliga början på hans missionsarbete var här vid foten av Monte Argentaro. Detta var den blygsamma starten för den ofantliga andliga skörd som skulle komma att bärgas under de kommande 30 åren

Med ett fåtal anmärkningsvärda undantag begränsades St. Pauls verksamhet till en ganska liten del av Italien, men det var ett fattigt och mycket svårarbetat område. Det omfattade tre politiska områden: staden Orbetello som tillsammans med det närbelägna kustområdet och ön Elba bildade den lilla "Garnisonstaten" – då under österrikisk och senare under spansk ockupation; grevskapet (Duchy) Toscana under den österrikiske kejsaren, samt – söder om dessa – den påvliga kyrkostaten. Vid sidan av arbetet i de större städerna inriktades hans apostoliska ansträngningar på invånarna i Maremme, ett ohälsosamt träskområde längs kusten från Leghorn till Terrasina, nära Gaeta. Det fanns dåligt med vägar och inga vägmärken i detta ofruktbara land, därför var det lätt att gå vilse i de malariainfekterade sumpmarkerna. Men Paul tänkte föga på dessa faror, och på kvällarna kastade han sig ofta på en hög ormbunkar för att sova under bar himmel.

P.g.a. närheten till tre staters gränser var området ett favorittillhåll för smugglare, banditer, mördare och småkriminella. De var ett grymt och tjurigt släkte, ofta tungt beväpnade och i trasiga kläder. De levde i en atmosfär av misstänksamhet och anförtrodde sig inte i första taget till främlingar. Resten av befolkningen var råa och okultiverade, bestod av kraftiga fiskare, grova timmerhuggare, mörkhyade kolare och väderbitna bönder. De levde ett uselt liv under miserabla snuskiga förhållanden och de var ofta totalt okunniga om elementära religösa sanningar. Verkar nu denna bild överdriven så bekräftas den likväl av ett brev från St. Paul till kardinal Altieri:

"Före vår ankomst var befolkningen i S:t Stephano nästan helt okunniga om huvuddragen i våra heliga tro. Om ni verkligen kände till de andliga behoven här skulle ni gråta tårar av blod."

Staden Orbetello vid foten av Monte Argentaro kallades litet hånfullt "Lilla Genève". I det katolska Italien hade det ökända centrumet för kalvinismen gjort namnet Genève till ett öknamn. Ändå hade S:t Paul av Korset genomfört sju missionsuppdrag enbart i Orbetello. Den stora militärgarnisonen innefattade många soldater som tillhörde de protestantiska regementen från andra sidan Alperna. 1741 fanns med säkerhet en schweizisk kontingent som bidragit till att understryka "Lilla Genève" som ett öknamn. Trots dessa ogynnsamma förutsättningar var St. Pauls framgångar enastående. En officer har vittnat om att det knappast gick en enda dag utan att fyra eller fem protestanter, lutheraner eller kalvinister kom till Fr. Paul. Denne Guds tjänare välkomnade dem varmt och undervisade dem. Han fick dem att offentligt avsäga sig kätteriet och ledde dem in på frälsningens väg.

Ingen kände bättre till situationen i stiftet Sovana än Msgr. Palmieri, vilken noga hade följt S:t Pauls stigande anseende i Portercole. 1730 sände Biskopen honom på ett formellt uppdrag till Talamone, en tätbefolkad hamnstad vid Toscanas kust. Under tiden – fortfarande i enlighet med sin huvudmålsättning – närmade sig Paul sin gamle vän Msgr. Crescenzi i förhoppning om att få ett godkännande av sin Regel, då en ny påve, Clemens XII hade utsetts den 12 juli. Än en gång visade sig detta förhastat, även om Påven sände en svarsskrivelse med apostoliska vä lsignelser till bröderna samt beviljade full avlat för dem som lyssnade till deras predikningar. Ett ännu viktigare steg framåt var, när Kardinal Altieri som utövade den kyrkliga jurisdiktionen i staden Orbetello, gav dem tillstånd att predika och handha sakramenten. Detta gav dem ett utökat apostolat, och snart blev Paul och John Baptist kända i staden. Deras entusiastiska predikningar och självuppoffrande arbete väckte ett sådant intresse att stadsborna ville visa dem sin uppskattning. Men hur? Alla kände till Pauls önskan om att bygga upp ett riktigt kloster, och som svar på en petition från helgonet tog myndigheterna ett första steg genom att skriva till Kardinal Altieri om tillstånd att till Paul få överlämna ett ägandebevis för en plats som reserverats för kyrkliga ändamål. Paul hänfördes av glädje över denna utveckling, ty i hans ensamhet på Monte Argentaro hade den heliga Jungfrun pekat ut just denna plats som det ställe där det framtida klostret en gång skulle stå.

Problemen tornade upp sig från början. När nyheten om det blivande klostret blev offentligt kände sig befolkningen i Portercole förolämpad då Paul tycktes föredra Orbetello. De beslutade därför att bygga ett eget kloster åt den fruktansvärde Schiaffino, och med tanke på hans oförändrade attityd är det inte svårt att föreställa sig varifrån inspirationen kom. Grunden var redan lagd när folket i Portercole tappade sin plötsliga entusiasm och beslutade att inte fortsätta bygget. Under tiden hade något kommit i vägen i Rom. Generalvikarien i Orbetello hade endast en begränsad makt, det slutliga beslutet låg hos Kardinal Altieri. Hans eminens var en gammal man med en gammal mans hela misstro mot nya företag. Dessutom fruktade han att det i Orbetello skulle kunna uppstå oegentligheter som han skulle bli ansvarig för i Rom. Utan att aktivt motarbeta förslaget lyckades han veckla in det i en sådan byråkrati att Paul nästan började misströsta om att finna en väg ur detta dödläge. Kartor och planer gicks igenom på nytt och man upptäckte att byggplatsen inte låg inom Orbetellos stadsgräns utan på mark tillhörig kungen av Neapel, som snabbt gav sitt samtycke. Otåliga över dessa ändlösa förseningar påbörjade folket i Orbetello själva arbetet. De började släpa byggmaterial uppför berget, och platsen blev belamrad med högar av sand och grus, golvbjälkar och takbrädor, rep och ställningsvirke. Pauls första fastepredikan i Orbetello ökade entusiasmen för projektet, och grundstenen lades den 4:e mars 1733.

Paul lämnade John Baptist att övervaka bygget och for till Piombino och Manciano för att missionera. Vid sin återkomst hade han förväntat sig att finna bygget långt framskridet men till hans bestörtning var alla arbetare försvunna och bygget hade helt avstannat. Den enda förklaring han kunde få i Orbetello var: "Order från Neapel." För att komma förbi detta hinder beslutade Paul att själv åka till Neapel. Det var mitt i högsommaren och han gick barfota hela vägen – endast för att få sin anhållan kyligt avvisad. Alla hans planer hade raserats, skulle detta bli ännu ett misslyckande? Som han tidigare gjort i liknande situationer vände han sig till Maria för att få hjälp, detta genom en pilgrimsfärd till Loreto eller som han själv patetiskt uttryckte det: "släpande sig dit på sina bara knän".Efter att ha gjort allt som stod i mänsklig makt återvände han till Monte Argentaro för att avvakta resultatet.

Hela situationen förändrades över en natt genom ett krigsutbrott, och uppenbarligen måste allt byggnadsarbete uppskjutas till efter kriget. Inom två år hade spanjorerna besegrat Neapel och Sicilien och kunde gå mot Orbetello och Portercole som var Österrikes sista fästen i Toscana. Pauls ensamhet avbröts abrupt av krigsförberedelser i området. Från det närbelägna Fort Mont Philip kunde han höra gälla hornsignaler och dova trummor. Från sin boplats uppe i bergen kunde Paul se ner på murarna runt Orbetello och se solblänk i dragna svärd och polerade musköter. Hans första sammanträffande med de stridande var när en spansk vaktpost arresterade honom som spion. Han togs in för förhör och sändes till den spanske befälhavaren. Denne kom snart underfund med att Paul inte hade några onda avsikter eller lömska planer och avslutade förhöret med att gästvänligt bjuda honom till middag med sin stab. Paul fick också tillstånd att sköta om truppernas andliga behov, och han fick också full frihet att när han så ville gå över på fiendesidan. Detta var unikt för en militärpräst – vilket Paul nu i praktiken var – att ha fritt tillträde hos båda de stridande arméerna. Situationen var inte utan humor, ty när den belägrade garnisonen i Orbetello såg den välkände Paul, i sin svarta dräkt, tåligt väntande utanför murarna skyndade de sig att fira ned vindbryggan så han skulle kunna komma in i staden. Båda arméerna hade kommit överens om att upphöra med eldgivningen.

Om spanjorerna var goda kristna var de också goda soldater och tog sig an sin uppgift på ett professionellt sätt. En artilleriställning upprättades på Monte Argentaros höjder och dess kanoner började beskjuta Portercole. Efter en månad fick man in en fullträff på krutmagasinet i Fort Mont Philip, vilket exploderade, och den 12:e maj kapitulerade Portercole. Orbetello höll stånd mera hårdnackat, och spanjorerna svängde runt kanonerna mot staden och förberedde beskjutning.

Paul slogs av fasa inför civilbefolkningens kommande prövningar. Han uppsökte genast den spanske befälhavaren och bad honom att ge kontraorder till anfallet. Denne menade dock att anfallet var beklagligt men en militär nödvändighet. Paul envisades, menade att han kände folket i Orbetello och att de otvivelaktigt ändå skulle kapitulera inom kort, och till slut gav befälhavaren med sig. "OK" sade han snävt, "jag inställer anfallet, men det är enbart för Er skull!" Order om en blockad av staden utfärdades, och som Paul förutsett kapitulerade Orbetello den 28:e juni. När den spanske befälhavaren en månad senare gjorde sitt formella intåg i staden blev han så hjärtligt mottagen, att han lät sända efter Paul för att tacka honom. " Ni hade alldeles rätt, fader Paul," sade befälhavaren med värme, "jag är skyldig er ett stort tack för att ni fick mig att handla som jag gjorde."

Trots att de krigsförande parterna var återhållsamma hamnade Paul ofta i eldgivning. Vid sina besök i de spanska skyttegravarna på Monte Argentaro måste an ofta ta skydd mot kanonkulorna som visslade runt honom och dödade soldater i hans närhet. Andra faror som hotade var sjukdomar och febrar i de överbefolkade truppförläggningarna. Pauls svåraste plikt var att hjälpa sådana som dömts till döden och skulle avrättas. Paul stannade hos dem till slutet och förberedde dem på deras inträde i evigheten. När order om eld gavs höll han upp sitt krucifix.

I och med Orbetellos fall slutade kriget. Spanskt styre infördes i "garnisonstaten", och övertaliga spanska trupper förberedde sig att segla tillbaka till Spanien. I den spända efterkrigsatmosfären i staden kom befolkningens latenta fientlighet att fokuseras mot S:t Paul av Korset. Vissa kom endast ihåg hans fördömanden av onda handlingar och ville tysta den anklagande rösten. Andra menade att han varit allt för vänlig mot de spanska trupperna, och för den delen också mot de redan bortdrivna österrikarna. Alla hade redan glömt att det var Pauls ingripande som hade räddat staden. Snart följdes Paul genom gatorna av en folkmassa som skränade och hånade honom. Hånfulla visslingar mötte honom, och stenar slängdes efter honom. Den allmänna stämningen nådde en sådan nivå att han inte kunde känna sig säker i staden i dagsljus, först efter skymningen kunde han i hemlighet besöka en del pålitliga vänner. Denna oordning spred sig till andra städer och folk vägrade absolut att komma till Pauls predikningar och gudstjänster. Förtalet visade sitt otäcka huvud, och hjälptes på traven av illvilligt förtal. Det påstods att eremiterna på Monte Argentaro hade ådragit sig stor onåd från kardinal Altieri, och ryktet sade också att denna onåd även skulle drabba alla som bidrog till deras stöd och underhåll. Den ända källan till Pauls magra underhåll torkade ut fullständigt, och det återupptagna bygget avstannade återigen på grund av brist på pengar. Det fanns inte ens mat för den lilla kommuniteten – för 4-5 tappra själar hade slutit sig till honom.Klimax nåddes när hans fiender mitt i natten begav sig ut från staden för att riva klostret.Men försynen ingrep resolut för att rädda Paul:Ärkeängeln S:t Mikael uppenbarade sig stående med ett flammande svärd över den halvfärdiga kyrkan.Detta fick missdådarna att skräckslagna fly från platsen. Till minne av denna uppenbarelse finns det i det nutida klostret ett altare tillägnat Sankt Mikael.

För att vederlägga allt förtal gjorde Paul ytterligare två barfotavandringar till Rom utan att klaga, trots att avståndet dit var cirka 130 km. Kardinal Altieri syntes nöjd med Pauls förklaringar, även om en viss tvekan kvarstod – eller var han fortfarande överdrivet försiktig? De fick använda klostret men inte kyrkan! Det är inte svårt att föreställa sig Pauls bestörtning över detta. Här fanns en ny fin kyrka i anslutning till hans kloster. Den hade kostat honom outsägliga mödor, tårar och kval. Ändå måste han låta den stå tom och gå barfota 3 km på törnbeströdd stenig bergstig för att hålla mässa i det gamla fallfärdiga eremitkapellet. Mest var han bedrövad över att de stackars själarna i grannskapet berövades möjligheten att gå i kyrkan. Han kunde inte ens ta emot bikt i sin egen kyrka. Så hade kardinalen bestämt, men det kom inte att bli hans sista ord i frågan.

Bedrövad över utvecklingen skrev Paul en sista vädjan till Msgr Crescenzi och berättade hela historien för honom. Han underkastade sig helt kardinalens vilja, men inför Gud kändes detta hårt. Msgr Crescenzi visade sig vara en sann vän, han stoppade Pauls brev i fickan, satte på sig sin bredbrättade hatt och gick raka vägen till kardinal Corradini, vilken i sin tur begärde audiens hos påven. Inom ett par veckor hade påven Clemens XII – om än blind och sängbunden – avsänt en skrivelse till kardinal Altieri med uppmaning att denne skulle tillse att kyrkan på Monte Argentaro välsignades som offentlig Gudtjänstlokal i vilken sakramenten fick utdelas och alla övriga kyrkliga förrättningar utföras. När väl Kardinal Altieri slapp allt betungande ansvarstagande blev han vänligheten själv. Omedelbart instruerade han generalvikarien för Orbetello att verkställa det påvliga beslutet och kyrkan välsignades med all värdighet. Kardinalen gottgjorde också i efterhand Paul för det lidande han fått utstå. Från ett fack i sitt skrivbord letade kardinalen fram den sex år gamla petitionen och skrev över äganderätten till den omkringliggande marken på Paul.

I Orbetello hade förhållandena också vänts till det bättre genom ankomsten av en ny militärguvernör i början av1737. Denne rättframme och godhjärtade soldat höll på "fair play". Han tog Paul under sitt beskydd, och snart nog upphörde förföljelserna. Det var en sak att kasta sten på en stackars hjälplös präst, något helt annat att förolämpa guvernörens vän. Guvernören visade sin vänskap även i praktiken. Det tidigare beslutet att bygga ett kloster måste bekräftas av Neapels nya spanske härskare, Karl III. Men denna gång behövde inte Paul göra en ny lång vandring, guvernören ordnade det kungliga tillståndet med vändande post. Året därpå kom guvernören med en annan överraskning åt sin vän, han hade nämligen ordnat mark söder om klostret för att anlägga en trädgård. Den största delen av befolkningen skämdes nu också uppriktigt över sitt tidigare beteende.

Den dag som bestämts för det högtidliga välsignandet av kyrkan, den 14 september 1737, blev som en allmän helgdag för att fira Upphöjelsen av Det Heliga Korset och hela Orbetellos befolkning var där. Generalvikarien kom med sitt assisterande prästerskap, och stadens olika myndigheter var representerade. Guvernören och hans stab anlände i stor galauniform, åtföljda av en hedersvakt och en militärorkester. Och mitt i all denna uppståndelse vandrade Paul, barfota men strålande lycklig, tillsammans med åtta följeslagare in i sitt nya hem, "the Retreat of the Presentation of Our Blessed Lady". Det var sjutton år sedan han skrivit ner klosterregeln (The Rule), han hade varit prästvigd i tio år, men han var nu också 43 år gammal. Mer än hälften av hans liv hade gått.