279 "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord" (1 Mos 1: 1). Dessa högtidliga ord uttalas på Skriftens tröskel. Trosbekännelsen upprepar dessa ord när den uttalar sin tro på Gud, den allsmäktige Fadern, som "Skapare av himmel och jord", "av allt vad synligt och osynligt är". Vi skall alltså först tala om Skaparen, sedan om hans skapelse och till slut om fallet i synd. Jesus, Guds Son, har kommit för att lyfta upp oss ur detta fall.
280 Skapelsen är grundvalen för "hela Guds frälsningsplan", "början på frälsningshistorien" (Kleruskongr., Directorium Catecheticum Generale, n. 51), som når sin höjdpunkt i Kristus. Å andra sidan är Kristi mysterium det som på ett avgörande sätt belyser skapelsens mysterium; det uppenbarar målet för vars skull "Gud i begynnelsen skapade himmel och jord" (1 Mos 1:l): ända ifrån början hade Gud den härlighet i sikte, som tillkommer den nya skapelsen i Kristus (jfr Rom 8:18-23).
281 Därför börjar läsningarna under påsknatten, som firar den nya skapelsen i Kristus, med skapelseberättelsen; denna utgör alltid i den bysantinska liturgin första läsningen i vigiliegudstjänsterna på de stora Kristus-festerna. Enligt vittnesbörd från den äldsta kristna tiden följer undervisningen för katekumenerna inför dopet samma ordning (jfr Egeria, Peregrinatio ad loca sancta, 46: PLS 1, 1047; Augustinus, De catechizandis rudibus, 3, 5 PL 40, 256).
282 Undervisningen om skapelsen har synnerligen stor betydelse. Den har att göra med själva grundvalarna för det mänskliga och kristna livet: ty den uttrycker den kristna trons svar på den ursprungliga och grundläggande fråga som människor i alla tider har ställt sig: "Varifrån kommer vi?" "Vart går vi?" "Vilket är vårt ursprung?" "Vilket är vårt mål?" "Varifrån kommer och vart går allt som finns?" De två frågorna - om ursprunget och om målet kan inte skiljas åt. De är avgörande för den mening och den riktning vi ger åt vårt liv och vår gärning.
283 Frågan om världens och människans ursprung utgör ämnet för talrika vetenskapliga undersökningar, som på ett storslaget sätt har berikat våra kunskaper om världsalltets ålder och storlek, det levandes tillblivelse och människans framträdande. Dessa upptäckter uppmanar oss desto mera att beundra Skaparens storhet, att tacka honom för alla hans verk och för det förstånd och den vishet han ger åt vetenskapsmännen och forskarna. Dessa kan med Salomo säga: "Det är han som har givit mig det sanna vetandet om det som finns, det är han som har låtit mig lära känna världens uppbyggnad och egenskaperna i dess beståndsdelar... ty det är Visheten som har gjort allt som har givit mig insikt" (Vish 7:17-21).
284 Det stora intresse som visas denna forskning stimuleras i hög grad av en fråga av helt annat slag, som går utanför naturvetenskapernas. egentliga område. Det handlar inte bara om att veta när och hur världsalltet rent materiellt har blivit till, inte heller när människan har trätt fram utan snarare om att komma fram till vilken mening ett sådant ursprung har: om det är slumpen, ett blint öde, en anonym nödvändighet som styr det - eller ett transcendent Väsen, med förnuft och god vilja, som kallas Gud. Och om världen har sitt ursprung i Guds vishet och godhet, varför finns då det onda? Varifrån kommer det? Finns det en befrielse från det?
285 Från första början av sin tillvaro har kristendomen mött andra svar än sitt eget på frågan om begynnelsen till allt. Så finner man i de gamla religionerna och kulturerna talrika myter om alltings begynnelse. Några filosofer har sagt att allt är Gud, att världen är Gud eller att världens tillblivelse är Guds tillblivelse (panteism). Andra har sagt att världen är ett nödvändigt utflöde av Gud; den kommer från honom och återvänder till honom. Andra åter har hävdat att det av evighet finns två principer, det Goda och det Onda, Ljuset och Mörkret, som befinner sig i ständig kamp med varandra (dualism, manikeism). Enligt vissa av dessa föreställningar är världen (åtminstone den materiella världen) ond, resultatet av ett fall, och måste därför förkastas eller övervinnas (gnosis); andra slutligen går inte med på något transcendent ursprung för världen, utan ser i den en rent tillfällig utveckling av en materia som alltid har existerat (materialism). Alla dessa försök vittnar om att frågan om alltings ursprung har ställts alltid och överallt. Detta sökande är något typiskt för människan.
286 Redan det mänskliga förnuftet kan förvisso finna ett svar på frågan om alltings ursprung. Att Gud verkligen existerar kan man helt säkert fastställa med hjälp av det mänskliga förnuftets ljus (jfr Vat. I, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3026), även om detta ljus ofta fördunklas och vanställs av att man tar fel. Därför uppträder tron för att bekräfta och upplysa förnuftet i den rätta förståelsen av denna sanning; "I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till genom något synligt" (Heb 11: 3).
287 Sanningen om skapelsen har så stor betydelse för människolivet att Gud i sin godhet har velat uppenbara för sitt folk allt som det har nytta och glädje av att känna till om detta ämne. Förutom den naturliga kunskap som varje människa kan nå fram till om Skaparen (jfr Apg 17:24-29;Rom 1:19-20), har Gud fortlöpande för Israel uppenbarat skapelsens mysterium. Han som utvalde patriarkerna, som lät Israel lämna Egypten och som då han utvalde Israel också skapade det och formade det (jfr Jes 43:1), uppenbarar sig som den som äger alla jordens folk och hela jorden liksom som den som ensam har "gjort himmel och jord" (Ps 115:15; 124:8; 134:3). [107]
288 Man kan alltså inte skilja uppenbarelsen av skapelsen från uppenbarelsen och förverkligandet av förbundet mellan Gud, den Ende, och hans folk. Skapelsen uppenbaras som det första steget mot detta förbund, som det första och allomfattande vittnesbördet om Guds allsmäktiga kärlek (jfr 1 Mos 15:5; Jer 33:19-26). Sanningen om skapelsen uttrycks med växande kraft i profeternas budskap (jfr Jes 44:24), i den bön som återfinns i Psaltaren (jfr Ps 104) och gudstjänsten och i det utvalda folkets vishetstradition (jfr Ords 8:22-31) [280; 2569]
289 Bland alla Skriftens utsagor om skapelsen har de tre första kapitlen i Första Moseboken en särställning. Från litterär synpunkt kan de ha olika källor. De inspirerade författarna har satt dem i början av Skriften för att de på sitt högtidliga språk skulle ge uttryck för sanningen om skapelsen, om dess ursprung och dess mål i Gud, om dess ordning och dess skönhet, om människans kallelse och slutligen om syndens drama och hoppet om frälsningen. Om dessa texter läses i Kristi ljus, i förening med hela Skriften och kyrkans levande tradition, förblir de huvudkällan för undervisningen om "alltings begynnelse": skapelsen, fallet och löftet om frälsningen. [390; 111]
290 "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord": tre ting utsägs i dessa Bibelns första ord: den evige Guden har låtit allt som finns utanför honom själv få en början. Han ensam är skaparen (verbet "skapa" på hebreiska bara’ - har alltid Gud som subjekt). Allt som finns (detta uttrycks av formuleringen "himmel och jord) beror utan undantag av honom som ger det existens. [326]
291 "I begynnelsen fanns Ordet... och Ordet var Gud... Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till" (Joh 1: 1-3). Nya testamentet uppenbarar att Gud har skapat allt genom sitt eviga Ord, sin älskade Son. Det är i honom som "allt har blivit skapat, i himlen och på jorden ... ; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting och allting hålls samman i honom" (Kol 1: 16-17). På samma sätt förkunnar kyrkan den helige Andes skapande gärning: Anden är "livgivaren" (Den nicenska trosbekännelsen), "Skaparanden" (Veni, Creator Spiritus - Kom, Skaparande), "källan till allt gott" (Den bysantinska liturgin, Troparion för Pingstens vesper). [24 1; 331; 703]
292 Sonens och Andens skapargärning antyds i Gamla testamentet (jfr Ps 33:6; 104:30; 1 Mos 1:2-3) och uppenbaras i det Nya förbundet; den förkunnas klart av kyrkans trosregel -oskiljaktigt förenad med Faderns skapargärning: "Det finns endast en Gud ...: Han är Fadern, han är Gud, han är Skaparen, han är Upphovsmannen, han är Ordnaren. Han har gjort allt genom sig själv, dvs., genom sitt Ord och genom sin Vishet" (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses, 2, 30, 9: PG 7/1, 822), "genom Sonen och Anden" som är liksom "hans händer" (ibid., 4, 20, 1:PG 7/1, 1032.). Skapelsen är den heliga Treenighetens gemensamma verk. [699; 257]
293 Det finns en grundläggande sanning som Skriften och traditionen
oupphörligt lär och lovprisar: "Världen har skapats till Guds ära" (Vat. I,
Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3025.). Gud har skapat allting,
förklarar Bonaventura, "inte för att lägga något till sin ära och härlighet,
utan för att uppenbara och dela med sig av denna ära och härlighet (Bonaventura, In
libros sententiarum, II, I, 2, 2, 1.). Ty Gud har inte något annat skäl till att
skapa utom sin kärlek och godhet: "Det är kärlekens nyckel som har öppnat hans
hand för att frambringa de skapade varelserna (Thomas av Aquino, In libros
sententiarum, 2 prol.). Och Första Vatikankonciliet förklarar: [337; 344; 1361]
I sin godhet och kraft har denne ende sanne Gud, i enlighet med sitt fullkomligt fria beslut från tidens begynnelse av intet skapat allt, såväl den materiella som den andliga skapelsen, inte för att göra sin salighet större, inte heller för att nå sin fulländning, utan för att visa allt det goda han vill ge åt sina skapade varelser (Vat. I, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius:DS 3002.). [759]
294 Guds ära innebär att denna uppenbarelse och denna delaktighet av hans godhet blir verklighet - ty världen har skapats för att så skulle ske. Att ge oss "söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom - det var hans viljas beslut till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss" (Ef l:5-6): "Ty Guds ära och härlighet är den levande människan, och människans liv är att skåda Gud: om redan Guds uppenbarelse genom skapelsen gav liv åt alla varelser som lever på jorden, hur mycket mer skapar inte uppenbarelsen av Fadern genom Ordet liv hos dem som ser Gud" (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses, 4, 20, 7:PG 7/!, 1037.). Skapelsens yttersta mål är att Gud, "som är alla skapade varelsers Skapare, till slut blir 'allt i alla' (1 Kor 15:28). Då ger han sig själv sin egen härlighet och ära och oss vår salighet" (Vat. II, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, n.2.). [2809; 1722; 1992]
295 Vi tror att Gud skapade världen genom sin vishet (jfr Vish 9.9.). Världen har inte kommit till av något slags nödvändighet, ett blint öde eller av en slump. Vi tror att den framgår ur Guds fria vilja. Han ville att de skapade tingen och varelserna skulle ha del av hans väsen, hans vishet och hans godhet: "Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den" (Upp 4:11). "Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla" (Ps 104:24). "Herren är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk" (Ps 145). [216,- 1951]
296 Vi tror att Gud inte behöver något som har funnits till förut
och att han inte heller behöver någon hjälp för att skapa (jfr Vat. I, Dogm. konst. om
den katolska tron Dei Filius: DS 3022.). Skapelsen är heller inte något som med
nödvändighet framgår ur det gudomliga väsendet (jfr ibid.:DS 3023-3024.). Gud skapar
fritt "av intet" (Fjärde Laterankonciliet: DS 800; Vat. I, Dogm. konst. om den
katolska tron Dei Filius: 3025.): [285]
Vad hade det varit för något särskilt om Gud hade dragit fram världen ur något slags material, som redan fanns? Om man ger en mänsklig hantverkare ett material gör han av det vad han vill. Men Guds makt visar sig däremot just i att han utgår från intet för att göra allt vad han vill (Theophilus av Antiochia, Ad Autolycum, 2,4:PG 6, 1052.).
297 Tron på skapelsen "av intet" är omvittnad i Skriften
som en sanning full av löfte och hopp. Modem till de sju sönerna uppmuntrar dem till att
lida martyrdöden på följande sätt: [338]
Jag vet inte hur ni kom in i min kropp. Det är inte jag som har givit er ande och liv. Det är inte jag som har satt samman de delar som ni alla består av. Lika säkert kommer världens Skapare, som har format människosläktet och som är ursprunget för allt, i sin barmhärtighet ge er tillbaka ande och liv, därför att ni nu föraktar er själva i er kärlek till hans lagar.... Mitt barn, betrakta himlen och jorden, se på allt som finns där, och var övertygad om att Gud har skapat alltsammans ur intet och att mänskligheten har kommit till på samma sätt (2 Mack 7:22-23, 28).
298 Eftersom Gud kan skapa ur intet, kan han också genom den helige Ande ge liv åt syndarna genom att i dem skapa ett rent hjärta (jfr Ps 51:12.). Han kan också ge liv åt de avlidna genom uppståndelsen, "Gud som ger de döda liv och kallar fram det som ännu inte finns, så att det blir till" (Rom 4:17). Och eftersom han genom sitt ord har fått ljuset att lysa ur mörkret (jfr 1 Mos 1:3.), kan han också ge trons ljus åt dem som inte känner honom (jfr 2 Kor 4:6.). [1375; 992]
299 Om Gud skapar med vishet, är skapelsen ordnad: "Du har bestämt allt enligt mått, tal och vikt" (Vish 11:20). Skapelsen har kommit till i och genom det eviga Ordet, "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1: 15), den är inriktad på, avsedd för människan, Guds avbild (jfr 1 Mos 1:26) - och hon är själv kallad till att ha personlig förbindelse med Gud. Vårt förnuft som har del av det gudomliga Förnuftets ljus och kan höra vad Gud säger oss genom sin skapelse (jfr 1 Mos 1:26), även om detta förvisso inte kan ske utan stor möda och i en anda av ödmjukhet och vördnad inför Skaparen och hans verk (jfr Job 42:3). Eftersom skapelsen har framgått ur Guds godhet har den del av denna godhet - "Och Gud såg att det var gott... mycket gott" (1 Mos L4,10,12,18,21,3 1). Ty skapelsen är av Gud avsedd att vara en gåva till människan, till att vara ett arv som ges åt henne och anförtros åt henne. Kyrkan har upprepade gånger tvingats att försvara skapelsens - inklusive den materiella världens - godhet (jfr Leo den Store, Brevet Quam laudabiliter: DS 286; Kyrkomötet i Braga I: DS 455-463; Fjärde Laterankonciliet: DS 800; Konciliet i Florens: DS 1333; Vat. I, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3002.). [339; 41; 1147; 358; 2415]
300 Gud är oändligt mycket större än alla sina verk (jfr Syr 43:28): "Hans majestät är högre än himmelen" (Ps 8:2), "hans storhet har ingen gräns" (Ps 145:3). Men eftersom han är den suveräne och frie Skaparen, första Orsak till allt som finns till, så är han närvarande i sina skapade varelsers allra innersta: I honom är det som vi lever, rör oss och är till" (Apg 17:28). Enligt Augustinus ord är han "högre än det högsta i mig, längre in än det innersta" (Augustinus, Confessiones 3, 6, 11: PL 32, 688.) [42, 223]
301 I och med att Gud har frambringat sin skapelse
har han inte lämnat den åt sig själv. Han ger den inte enbart tillvaro och existens,
han håller den varje ögonblick i existens, han ger den förmåga att handla och han
leder den mot sitt mål. Att erkänna detta fullständiga beroende av Skaparen är en
källa till vishet och frihet, till glädje och förtroende: [1951, 396]
Ja, du älskar allt som finns till, och du känner ingen avsky för det
som du har gjort. Ty om du hade hatat något, så hade du inte skapat det. Och hur skulle
något kunnat finnas till, om du inte hade velat det? Eller hur skulle det som du inte
hade kallat till existens kunnat fortsätta att finnas till? Men du skonar allt, därför
att allt tillhör dig, livets Herre och livets vän (Vish 11:24-26).
302 Skapelsen har sin egen godhet och sin egen
fullkomlighet, men den har inte framgått fix och färdig ur Skaparens händer. Den har
skapats i ett tillstånd av att vara på väg (in statu viae) till ett tillstånd av
slutlig fullkomlighet som den fortfarande skall uppnå och som Gud har avsett den för.
Med Guds försyn menar vi de rådslut genom vilka Gud leder sin skapelse fram emot denna
fullkomlighet:
Gud bevarar och styr genom sin försyn allt som han har skapat "i
det att han med kraft når från den ena änden till den andra och i mildhet beslutar om
allt" (Vish 8: 1). Ty "allt skapat ligger naket och blottat för hans öga"
(Heb 4:13), även det som åstadkoms genom de skapade varelsernas fria handlande (Vat. I,
Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3003.).
303 Skriftens vittnesbörd är entydigt: den gudomliga försynens omsorg är konkret och omedelbar, den bär omsorg om allt, från de allra minsta ting till de största händelser i världen och i historien: Kraftfullt förkunnar de heliga skrifterna Guds absoluta herravälde i händelsernas gång: "Vår Gud är ju i himmelen. Han kan göra allt vad han vill" (Ps 115:3), och om Kristus sägs det: "Han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna" (Upp 3:7); "Många planer har en man i sitt hjärta, men Herrens råd, det blir bestående" (Ords 19:21). [269]
304 Man ser ofta att den helige Ande, som är Skriftens huvudförfattare, gör Gud till upphov för vissa handlingar, utan att nämna de andra skapade orsakerna till dem. Här rör det sig inte om "ett primitivt sätt att uttrycka sig" utan om en vilja till att på ett djuplodande sätt erinra om att Gud har den första platsen och att han är historiens och världens absolute Herre (jfr Jes 10:5-15; 45:5-7; 5 Mos 32:39; Syr 11:14.) och att fostra människor till förtröstan på honom. Bönen i Psaltaren är den stora skolan i en sådan förtröstan (jfr Ps 22; 32; 35; 103; 138 m.fl.). [2568]
305 Jesus kräver ett barns hängivelse åt den himmelske Fadern, som bär omsorg om sina barns minsta behov: "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka?... Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få det andra också" (Matt 6:31-33) (jfr Matt 10:29-31). [2115]
306 Gud är sina rådsluts suveräne Herre. Men för att dessa skall gå i uppfyllelse, använder han sig av de skapade varelsernas samarbete. Detta är inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på den allsmäktige Gudens storhet och godhet. Ty Gud ger inte bara gåvan att existera till sina skapade varelser, utan också den värdighet som ligger i att handla självständigt, att vara orsaker och principer för varandra och att på detta sätt samarbeta med honom för att fullborda hans rådslut. [1184; 1951]
307 Till människorna ger Gud rent av makten att i frihet ha del i hans försyn i det att han anförtror dem ansvaret att göra jorden "sig underdånig" och behärska den (jfr 1 Mos 1:26-28.). Gud ger alltså åt människor gåvan att vara förnuftiga och fria orsaker för att utveckla skapelseverket och fullborda dess harmoni för deras eget och deras medmänniskors bästa. Människorna är visserligen ofta omedvetna om att de samarbetar med Guds vilja, men de kan också medvetet delta i den gudomliga planen, genom sina handlingar och sina böner - men också genom sina lidanden (jfr Kol 1:24.). Så blir de helt och fullt "Guds medarbetare" (1 Kor 3:9; 1 Thess 3:2) och samverkar med honom i hans rike (jfr Kol 4:11). [106, 373; 1954; 2427; 2738; 618,1505]
308 Detta är alltså något som man inte kan skilja från tron på Gud, Skaparen: Gud handlar i varje handling som hans skapade varelser utför. Han är den första (oskapade) orsaken som verkar i och genom de andra (skapade) orsakerna: "Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte" (Fil 2:13; jfr 1 Kor 12:6.). Långt från att förringa det skapades värdighet gör tvärtom detta denna värdighet ännu större. Det skapade har dragits upp ur intet genom Guds makt, vishet och godhet. Och därför förmår det ingenting om det skärs av från sitt ursprung, ty "skapelsen utan Skapare försvinner" (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n.36.). ännu mindre kan den nå sitt slutliga mål utan hjälp av nåden (jfr Matt 19:26; Joh 15:5; Fil 4:13.). [970]
309 Om Gud den allsmäktige Fadern, skapare av en god och ordnad värld, bär omsorg om alla sina skapade varelser, varför finns då det onda? Man kan inte svara snabbt på denna lika angelägna som oundvikliga, lika smärtsamma som hemlighetsfulla fråga. Det är den kristna tron i sin helhet som ger svaret på denna fråga: skapelsens godhet, syndens drama, Guds tålmodiga kärlek som kommer människan till mötes genom de förbund han sluter med henne, genom hans Sons frälsande människoblivande, genom Andens gåva, genom att kyrkan samlas, genom sakramentens kraft, genom kallelsen till ett saligt liv. Till detta kallas de fria skapade varelserna att (redan här) i förväg ge sitt samtycke - men de kan också i förväg (redan här) på ett fruktansvärt och hemlighetsfullt sätt gå miste om det. Det finns inte någon del av det kristna budskapet som inte delvis är ett svar på frågan om det onda. [164;385;2805]
310 Varför har Gud inte skapat en värld som är så fullkomlig, att det onda inte kan finnas i den? I kraft av sin obegränsade makt skulle Gud alltid kunna skapa något som är bättre (jfr Thomas av Aquino, Summa theologiae, I, 25, 6). Men Gud har i sin gränslösa visdom och godhet velat skapa en värld "som befinner sig på väg" mot sin yttersta fulländning. Denna utvecklingshistoria medför i Guds plan att vissa varelser uppträder medan andra försvinner, att det mindre fullkomliga uppträder tillsammans med det mer fulländade, att somliga ting byggs upp i naturen medan andra bryts ned. Tillsammans med det fysiskt goda finns alltså också det fysiskt onda, så länge som skapelsen inte har nått fram till sin fulländning (Thomas av Aquino, Summa contra gentiles, III, 71.). [412; 1042-1050; 342]
311 änglar och människor förnuftiga och fria
varelser skall gå fram mot sin slutliga bestämning genom sitt fria val och den kärlek
som ligger i detta fria val. De kan alltså gå vilse. De har faktiskt syndat. Det är på
detta sätt som det moraliskt onda kom in i världen, något som utan jämförelse är
värre än det fysiskt onda. Gud är inte på något sätt, vare sig direkt eller
indirekt, orsak till det moraliskt onda (jfr Augustinus, De libero arbitrio, 1, 1, 1: PL
32, 1221-1223; Thomas av Aquino, Summa theologiae, I-II, 79, 1.). Men han tillåter det.
Han respekterar sin skapelses frihet, och på ett hemlighetsfullt sätt kan han göra det
bästa av det: [396; 1849]
Ty den allsmäktige Guden... är i allra högsta grad god, och därför
skulle han aldrig någonsin låta något som helst ont finnas i sina verk om han inte var
tillräckligt mäktig och god för att låta det goda komma ur själva det onda
(Augustinus, Enchiridion de fide, spe et caritate 11, 3: PL 40, 236.)
312 Så kan man så småningom upptäcka att Gud i sin allsmäktiga försyn kan få ut något gott ur följderna av något ont, till och med något moraliskt ont, förorsakat av hans skapade varelser: "Så har nu inte ni", säger Josef till sina bröder, "sänt mig hit utan Gud. …Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att... behålla mycket folk vid liv" (1 Mos 45:8; 1 Mos 50:20; jfr Tob 2:12 –18 – enligt Vulgata översättningen ). Den värsta ogärning som någonsin har skett, förkastandet av Guds Son och mordet på honom, förorsakat av alla människors synder, har Gud i sin överflödande nåd (jfr Rom 5:20.) vänt till den största välgärning: Kristi förhärligande och vår frälsning. Men för den skull blir det onda ändå inte till något gott. [598-600; 1994]
313 "Allt samverkar till det bästa för dem som
älskar Gud" (Rom 8:28). Helgonens vittnesbörd bekräftar oupphörligen denna
sanning: [227]
Så säger Katarina av Siena till dem som "förargas och gör uppror mot det som händer dem": "Allt framgår ur kärleken, allt sker med hänsyn till människans frälsning, Gud gör endast sådant som tjänar detta mål" (Katarina av Siena, Dialogi, IV, 138.).
Och Thomas More tröstar kort före sin martyrdöd sin dotter: "Ingenting kan hända som inte har framgått ur Guds vilja. Men allt som han vill är - hur ont det än må förefalla oss - ändå det bästa som kan hända oss" (Thomas More, Brev från fängelset.).
Och Julian av Norwich säger: "Jag insåg alltså med Guds nåd att jag måste hålla fast vid tron och att inte mindre fast tro på att allting skall bli bra". ("Thou shalt see thyself that all manner of thing shall be well.") (Julian of Norwich, Revelations of Divine Love, 32.)
314 Vi tror fast att Gud är världens och historiens härskare .Men hans försyns vägar är okända för oss. Det är först vid slutmålet, när vår begränsade kunskap upphör, när vi får se Gud "ansikte mot ansikte" (1 Kor 13:12), som Guds vägar blir helt och hållet kända, de vägar som Gud har fört sin skapelse på, till och med rakt igenom det ondas och syndens dramatiska händelser, ända fram till vilan på den slutliga sabbat (jfr 1 Mos 2:2.), för vars skull han har skapat himmel och jord. [1040; 2550]
315 Med världens och människans skapelse har Gud givit det första och allomfattande vittnesbördet om sin allsmäktiga kärlek och sin vishet, den första förkunnelsen om sin "goda avsikt" som når sitt mål i den nya skapelsen i Kristus.
316 även om skapelsens verk speciellt anses vara Faderns gärning är det likaledes trons sanning att Fadern, Sonen och den helige Ande är skapelsens enda och odelbara princip.
317 Gud har fritt skapat världsalltet, utan någon hjälp.
318 Ingen skapad varelse har den obegränsade makten som är nödvändig för att "skapa" i ordets egentliga mening, det vill säga att frambringa och ge tillvaro åt något som förut absolut inte har haft någon tillvaro ("ur intet" kalla till existens). ("Ur intet": jfr Kongr. För det katolska bildningsväsendet, Dekr. Theses approbatae philosophiae thomisticae: DS 3624.)
319 Gud har skapat världen för att visa sin härlighet och dela med sig av den. Att det skapade skulle få del av hans sanning, hans godhet och skönhet är den härlighet som Gud har skapat det till
320 Gud som har skapat världsalltet upprätthåller dess existens genom sitt Ord, denne Son som bär upp allt i kraften av sitt ord" (Heb 1:3) och sin Skaparande, som ger liv.
321 Med Guds försyn menar vi de rådslut med vilka Gud med vishet och kärlek leder allt skapat till dess slutliga mål.
322 Kristus manar oss att som barn anförtro oss åt vår himmelske Fader (jfr Matt 6:26-34.), och aposteln Petrus upprepar detta: "Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er" (1 Pet 5:7; jfr Ps 55:23.).
323 Guds försyn handlar också genom det skapades handlande. Gud låter de mänskliga varelserna i frihet samverka med sina planer.
324 Att Gud tillåter det fysiskt och moraliskt onda är en hemlighet som han kastar ljus över genom sin Son Jesus Kristus, som har dött och uppstått för att besegra det onda. Tron ger oss säkerhet om att Gud aldrig skulle tillåta det onda om han inte lät det goda komma ur själva det onda, på vägar som vi först i evigheten skall få kännedom om.
(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)
