355 "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos 1:27). Människan har en enastående plats i skapelsen: hon är skapad "till Guds avbild" (I); i sin egen natur förenar hon den andliga och den materiella världen (II); hon är skapad till "man och kvinna" (IH); Gud har slutit vänskapsförbund med henne (IV). [1700; 343]
356 Av alla synliga varelser är endast människan
" i stånd att lära känna och älska sin Skapare" (Vat. II, Pastoralkonst.
Gaudium et spes, n. 12.). Hon "är den enda varelse på jorden som Gud har velat för
dess egen skull" (ibid., n. 24.). Hon ensam är kallad att genom insikt och kärlek
få del av Guds liv. Hon har skapats för detta ändamål och det är huvudskälet för
hennes värdighet: [1703; 2258; 225]
Vad har fått dig att ge människan en så stor värdighet? Den outsägliga kärlek med vilken du har betraktat din skapade varelse i dig själv; och det är denna kärlek som har fått dig att hänföras av människan. Ty det är av kärlek som du har skapat henne, och det är av kärlek som du har gett henne ett väsen som är i stånd att njuta av ditt evigt Goda (Katarina av Siena, Dialogi, IV, 13.). [295]
357 Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon som individ rang och värdighet som person. Hon är inte bara någonting. Hon är någon. Hon kan känna sig själv, vara i besittning av sig själv och i frihet ge sig själv och träda i förbindelse med andra personer. Och hon kallas genom nåden till att sluta förbund med sin Skapare, att erbjuda honom ett trons och kärlekens svar, som ingen annan kan ge i hennes ställe. [1935; 1877]
358 Gud har skapat allt för människans skull (jfr
Vat.II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, nn. 12, 24, 39.), men människan har skapats för
att tjäna och älska Gud och frambära hela skapelsen åt honom: [299, 901]
Vad är det då för ett väsen som träder fram i tillvaron, föremål för sådan omsorg? Det är människan, en stor och beundransvärd gestalt, i Guds ögon dyrbarare än hela skapelsen. Det är människan, och för hennes skull finns himmelen och jorden och hela skapelsen, och det är hennes frälsning som Gud har tillmätt en sådan betydelse, att han för hennes skull inte har skonat sin ende Son. Ty Gud har oupphörligen gjort allt för att människan skulle stiga upp ända till honom och för att han skulle sätta henne vid sin högra sida (Johannes Chrysostomos, Sermones in Genesim, 2, 1: PG 54, 587D-588A.).
359 "Det är faktiskt enbart det människoblivna
Ordets mysterium som kastar ett verkligt ljus över människans mysterium" (Vat. II,
Pastoralkonst. Gaudium et spes, n.22.). [1701]
Paulus lär oss att två människor är ursprunget för människosläktet: Adam och Kristus... Den förste Adam, säger han, skapades som mänsklig varelse och fick ta emot livet; den andre Adam är en andlig varelse som ger liv. Den förste skapades av den andre. Av honom har han tagit emot själen som fick honom att leva…Den andre Adam präglade in sin bild i den förste medan han formade honom. Därför antog han hans gestalt och tog emot hans namn för att inte låta det gå förlorat som han hade skapat till sin avbild. Den förste Adam - den andre Adam: den förste har gjort en början, den andra skall aldrig upphöra. Ty den siste är verkligen den förste, som han själv har sagt: "Jag är den Förste och den Siste" (Petrus Chrysologus, Sermones, 117: PL52, 520B.). [388; 411]
360 Tack vare sitt gemensamma ursprung utgör
mänskligheten en enhet. Ty Gud har "av en enda människa skapat alla folk" (Apg
17:26; jfr Tob 8:6.): [225; 404, 775; 831; 842]
Underbara syn som låter oss skåda människosläktet i sin enhet som utgår från Gud…; i den enhet som utgörs av dess natur, som på liknande sätt hos alla utgörs av en materiell kropp och en andlig själ; i den enhet som utgörs av dess omedelbara mål och dess sändning i själen; i den enhet som utgörs av hennes boning: jorden, vars tillgångar alla människor, i enlighet med sin naturliga rätt, kan använda för att leva och för att kunna utveckla sitt liv; den enhet som utgörs av det övernaturliga: Gud själv, vilken vi alla skall sträva fram emot; i den enhet som består i de medel med vilka man uppnår detta mål; ... i den enhet som består i den återlösning som Kristus har utfört för alla (Pius XII, Encykl. Summi Pontificatus, n. 3; jfr Vat. II, Dekl. Om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner Nostra aetate, n. 1.).`
361 "Denna den mänskliga solidaritetens och kärlekens lag" (ibid) försäkrar oss om - utan att utesluta den rika mångfalden när det gäller personer, kultur och folk - att alla människor verkligen är bröder och systrar. [1939]
362 Den mänskliga personen, skapad till Guds avbild, är en både kroppslig och andlig varelse. Den bibliska berättelsen uttrycker denna verklighet på ett symboliskt språk, då den säger att "Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse" (1 Mos 2:7). Människan i sin helhet är alltså avsedd av Gud. [1146,-2332]
363 Ofta avser begreppet själ i den heliga Skrift det mänskliga (jfr Matt 16:25-26; Joh 15:13.) livet eller hela den mänskliga (jfr Apg 2:41.) personen. Men det avser också det innersta i människan (jfr Matt 26:38; Joh 12:27.) eller det värdefullaste i henne (jfr Matt 10:28; 2 Mack 6:30.), det genom vilket människan på ett mera utpräglat sätt är Guds avbild: "själ" betecknar den andliga principen i människan. [1703]
364 Människans kropp har del av hennes värdighet
som Guds avbild: den är mänsklig kropp just därför att den besjälas av den andliga
själen, och det är den mänskliga personen i sin helhet som i Kristi kropp skall bli
Andens tempel (jfr 1 Kor 6:19-20; 15:44-45.): [1004]
Såsom en enhet av kropp och själ upptar människan i sig själv redan genom sina kroppsliga betingelser den materiella världens element, så att dessa därigenom i henne når sin höjdpunkt och fritt kan prisa sin Skapare. Människan har därför inte rätt att förakta det kroppsliga livet. Tvärtom måste hon anse sin kropp som något gott och hålla den i ära, ty Gud har skapat den och skall på den yttersta dagen återuppväcka den (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 14.) [2289]
365 Enheten mellan själ och kropp är så djup att man bör betrakta själen som kroppens "form" (jfr Konciliet i Vienne: DS 902.), detta innebär att det är tack vare den andliga själen som kroppen, sammansatt av materia, bildar en mänsklig och levande kropp. Ande och materia i människan är inte två naturer förenade med varandra, utan deras förening bildar en enda natur.
366 Kyrkan lär att varje andlig själ omedelbart skapas av Gud (jfr Pius XII, Encykl. Humani generis: DS 3896; Paulus VI, Credo, n. 8.) - den "produceras" inte av föräldrarna. Hon lär oss också, att den är odödlig (jfr femte Laterankonciliet: DS 1440.): den förgås inte vid sin skilsmässa från kroppen i döden och skall på nytt förena sig med kroppen vid den slutliga uppståndelsen. [1005; 997]
367 Ibland händer det att man skiljer mellan själ och ande. Paulus ber att vår "ande, själ och kropp" bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre kommer (1 Thess 5:23). Kyrkan lär att denna skillnad inte medför en uppdelning i själen (Fjärde konciliet i Konstantinopel: DS 657.) "Ande" innebär att människan sedan sin skapelse är bestämd att uppnå ett övernaturligt mål (Vat. I, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3005; jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 22.) och att hennes själ utan förtjänst kan lyftas upp till gemenskapen med Gud (jfr Pius XII, Encykl. Humani generis: DS 3891.). [2083]
368 Kyrkans andliga tradition lägger också vikt vid hjärtat: den bibliska meningen med detta uttryck är "det innersta väsendet" (Jer 31:33), där människan avgör sig för Gud eller säger nej till honorn (jfr 5 Mos 6:5; 29:3; Jes 29:13; Hes 36:36; Matt 6:21; Luk 8:15; Rom 5:5.) [478; 582; 1431; 1764; 2517; 2562; 2843]
369 Man och kvinna är skapade, dvs., Gud vill att de skall finnas till :å ena sidan skall de enligt hans vilja vara helt likställda med varandra som mänskliga personer - och å andra sidan skall de finnas till just som man och kvinna. "Att vara man" och "att vara kvinna" är något gott och något som Gud vill: man och kvinna har en okränkbar värdighet som kommer omedelbart från Gud, deras skapare (jfr 1 Mos 2:7, 22.). Man och kvinna är med samma, värdighet skapade "till Guds avbild". De avspeglar genom att "vara man" och att "vara kvinna" Skaparens vishet och godhet.
370 Gud är på intet sätt en bild av människan. Han är varken man eller kvinna. Gud är ren ande, och hos honom finns det ingen plats för någon könsskillnad, Men mannens och kvinnans "fullkomligheter" återspeglar något av Guds oändliga fullkomlighet: den fullkomlighet som man uppnår genom att vara moder (jfr Jes 49: 14-15; 66:13; Ps 131:2-3.) och den fullkomlighet som man uppnår genom att vara fader och make (jfr Hos 11:1-4; Jer 3:4-19.). [42; 239]
371 Man och kvinna är skapade tillsammans. Gud vill att de skall vara till för varandra. Guds ord låter oss förstå detta av olika drag i den heliga texten. "Det är inte gott att mannen är ensam. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom" (1 Mos 2:18). Inget djur kan vara denna "motsvarighet" till mannen (1 Mos 2:19-20). Kvinnan som Gud "bygger" av revbenet, som han tar ur mannens kropp, framkallar från mannens sida ett rop av beundran, ett rop av kärlek och gemenskap: "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött" (1 Mos 2:23). Mannen upptäcker kvinnan som ett annat "jag", av samma mänskliga natur. [1605]
372 Man och kvinna är skapade "för varandra". Detta innebär inte, att Gud skulle ha gjort dem "till hälften" eller "ofullbordade". Han har skapat dem för att de skall ingå personlig gemenskap med varandra. I denna gemenskap kan den ene vara "hjälp" för den andre, eftersom de på en gång är jämlika som personer ("ben av mina ben...") och kompletterar varandra som manlig respektive kvinnlig varelse. I äktenskapet förenar Gud dem på ett sådant sätt att de blir "ett kött" (1 Mos 2:24) med varandra och så kan ge vidare det mänskliga livet: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden" (1 Mos 1:28). Genom att ge vidare det mänskliga livet till sina efterkommande samarbetar man och kvinna som mänskliga föräldrar på ett enastående sätt med Skaparen och hans gärning (jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 50.). [1652; 2366]
373 Enligt Guds plan har man och kvinna fått kallelsen att "lägga under sig" jorden (1 Mos 1:28) som Guds "förvaltare". Detta herradöme får inte vara ett godtyckligt och förödande tyranni. I likhet med Skaparen som "älskar allt som finns" (Vish 11:24) kallas man och kvinna till att ta del i Guds försyn mot andra skapade varelser. Därifrån härstammar deras ansvar för den värld som Gud har anförtrott dem. [307, 2415]
374 Den första människan skapades inte bara som god utan ingick också ett vänskapsförhållande med sin Skapare och levde i harmoni med sig själv och skapelsen omkring sig, något som enbart skulle komma att överträffas av den nya skapelsen i Kristus. [54]
375 Då kyrkan på ett autentiskt sätt tolkar symboliken i det bibliska språket i ljuset av Nya testamentet och traditionen lär hon att våra ur-föräldrar skapats i ett tillstånd av "helighet och ursprunglig rättfärdighet" (Konciliet i Trient: DS 1511.). Denna nåd som bestod i ursprunglig rättfärdighet var ett "deltagande i det gudomliga livet" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 2). [1997]
376 Genom utstrålningen av denna nåd fick alla sidor av människans liv styrka. Så länge som hon blev kvar i intim gemenskap med Gud måste hon varken dö (jfr 1 Mos 2:17; 3:19.) eller lida (jfr 1 Mos 3:16.). Den mänskliga personens inre harmoni, harmonin mellan man och kvinna (jfr 1 Mos 2:25.) och slutligen harmonin mellan det första människoparet och hela skapelsen utgjorde det tillstånd som kallas "ursprunglig rättfärdighet". [1008; 1502]
377 "Herraväldet" över världen som Gud hade givit människan från början visade sig först och främst hos människan som herradöme över sig själv. Människan var oskadd och harmonisk i hela sitt väsen, därför att hon var fri från den trefaldiga drift (jfr 1 Joh 2:16.) som gör henne underdånig de sinnliga lustarna, hungern efter jordisk rikedom och koncentrationen på det egna jaget i strid mot förnuftets bud. [2514]
378 Tecknet på att människan står på intim fot med Gud är att han sätter henne i lustgården (jfr 1 Mos 2:8.). Hon lever där för att "bruka och bevara den" (1 Mos 2:15): arbetet är inte ett straff (jfr 1 Mos 3:17-19.), utan mannens och kvinnans samverkan med Gud för att fullända den synliga skapelsen. [2415, 2427]
379 Det är hela denna harmoni i den ursprungliga rättfärdigheten, som Gud hade planerat för människan, som går förlorad genom våra ur-föräldrars synd.
380 Gud, du skapade människan till din avbild och lämnade världen i hennes vård, för att hon skulle råda över dina händers verk och tjäna endast dig, sin skapare (Missale Romanum, n. 118, Fjärde eukaristiska bönen.).
381 Människan är förutbestämd till att bli en bild av Guds Son, som blivit människa – han är "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1:15) – för att Kristus skulle bli den förstfödde bland många bröder och systrar (jfr Ef 1:3-6; Rom 8:29.).
382 Människan är "en enhet av kropp och själ" (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n.14.). Trosläran säger att den andliga och odödliga själen omedelbart skapas av Gud.
383 "Gud skapade inte människan för att hon skulle vara allena, utan från begynnelsen ´skapade han dem till man och kvinna´ (1 Mos 1:27).Denna förening mellan man och kvinna är det första uttrycket för en gemenskap mellan personer" (ibid., n. 12..).
384 Uppenbarelsen låter oss få kunskap om det tillstånd av helighet och ursprunglig rättfärdighet som man och kvinna levde i före syndafallet: deras lyckliga liv i paradiset hade sin källa i vänskapen med Gud.
(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)
