|
Artikel I "Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare " |
||
198 Vår trosbekännelse börjar med Gud, ty Gud är den Förste och den Siste" (Jes 44:6), alltings Begynnelse och Slut. Trosbekännelsen börjar med Gud Fader, därför att Fadern är den första gudomliga Personen i den allraheligaste Treenigheten. Vår "symbol" börjar med skapelsen av himmel och jord, därför att skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk.
199 "Jag tror på Gud": denna första sats i trosbekännelsen är också den mest grundläggande. Hela trosbekännelsen talar om Gud, och om den också talar om människan och världen, gör den det i relation till Gud. Artiklarna i Credo är alla beroende av den första artikeln, alldeles som buden utvecklar det första budet. De andra artiklarna låter oss bättre lära känna Gud s å* som han stegvis har uppenbarat sig för människorna. "De troende bekänner sig först till att tro på Gud. (Catechismus Romanus, 1, 2, 2.)
200 Med dessa ord böjar den nicensk –konstantinopolitanska trosbekännelsen. Bekännelsen till Guds enhet, som har sin rot i det Gamla förbundets uppenbarelse, är oskiljaktigt förenad med bekännelsen till Guds existens och fullständigt grundläggande. Gud är en: det finns bara en enda Gud: Men kristna tron bekänner att det finns en enda Gud - en i sin natur, sin substans och sitt väsen". (Catechismus Romanus, 1, 2, 2)
201 För Israel, sin utvalde, har Gud uppenbarat sig som den Ende: "Hör, Israel! Herren, din Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, av hela din själ och med hela din kraft (5 Mos 6:4-5). Genom profeterna manar Gud Israel och alla länder att vända sig till honom, den Ende: "Vänd er till mig, så blir ni frälsta, ni jordens alla ändar. Ty jag är Gud och eljest ingen.... För mig skall alla knän böja sig, och mig skall alla tungor ge sin ed. Så har man intygat om mig: Endast hos Herren finns rättfärdighet och makt (Jes 45:22-24; jfr Fil 2:10-11).
202 Jesus själv bekräftar att Gud är den "ende Herren" och att man skall
älska honom av allt sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sin ande och med alla sina
krafter. (jfr Mark 12:29-30) Samtidigt förklarar han att han själv är
"Herren" (jfr Mark 12:35-37) Att bekänna att "Jesus är Herre" är
just det som utmärker den kristna tron. Detta strider inte mot tron på den ende Guden.
Att tro på den helige Ande, "Herren och livgivaren" leder inte till splittring
i den ende Guden:
Vi tror fast och förklarar entydigt att det finns enda sann Gud, oändlig och
oföränderlig, obegriplig, allsmäktig och outsäglig: Fadern, Sonen och den helige Ande:
tre personer, men ett enda väsen, en enda substans och en enda, absolut enhetlig natur.
(Fjärde Laterankonciliet: DS 800.)
203 För sitt folk Israel har Gud uppenbarat sig i det att han lät det få reda på sitt namn. Namnet uttrycker en persons väsen, dess identitet och meningen med dess liv. Gud har ett namn. Han är inte en anonym kraft. Att lämna ut sitt namn är att göra sig själv känd för andra. Det är på något sätt att lämna ut sig själv och göra sig tillgänglig, att bli föremål för intimare kännedom och göra det möjligt att bli tilltalad på ett personligt sätt.
204 Gud har uppenbarat sig för sitt folk stegvis och med olika namn, men det är uppenbarelsen av hans gudomliga namn för Mose i den brinnande buskens Gudsuppenbarelse, vid tröskeln av uttåget ur Egypten och förbundet vid Sinai, som visade sig vara den grundläggande uppenbarelsen både för det Gamla och Nya förbundet.
205 Gud kallar Mose från mitten av en törnbuske som brinner utan att förtäras. Gud säger till Mose: "Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud" (2 Mos 3:6). Gud är fädernas Gud, den som hade kallat och lett patriarkerna under deras vandringar. Han är den trofaste och kärleksfulle Guden, som kommer ihåg dem och sina löften; han kommer för att befria deras ättlingar ur träldornen. Han är den Gud som mitt igenom rummets och tidens skiftningar både kan och vill detta och som skall sätta hela sin allmakt i rörelse för att uppnå detta mål.
206 Då Gud uppenbarar sitt hemlighetsfulla namn JHWH, "Jag är den som är", eller "Jag är den jag är" säger Gud vem han är och med vilket namn man skall kalla honom. Detta gudomliga namn är hemlighetsfullt så som Gud själv är ett mysterium. Det är på en gång ett uppenbarat namn och liksom en vägran att ge sig själv ett namn, och just så uttrycker det Gud så som han är, oändligt upphöjd över allt som vi kan förstå eller säga: Han är den "fördolde Guden" (Jes 45:15), hans namn är outsägligt, (jfr Dom 13: 18) och han är den Gud som kommer människorna nära.
207 Då Gud uppenbarar sitt namn, uppenbarar han samtidigt sin trofasthet som alltid har funnits och skall finnas kvar för alltid, som gäller för det förflutna ("Jag är dina fäders Gud", 2 Mos 3:6) liksom för framtiden ("Jag skall vara med dig", 2 Mos 3:12). Gud som uppenbarar sitt namn som "Jag är" uppenbarar sig som den Gud som alltid är närvarande, som är hos sitt folk för att frälsa det.
208 Inför Guds tilldragande och hemlighetsfulla närvaro inser människan sin litenhet. Inför den brinnande busken tar Mose av sina sandaler och täcker över sitt ansikte (jfr 2 Mos 3:5-6)då han möter den helige Guden. Inför den trefalt helige Gudens härlighet ropar Jesaja: "Ve mig, jag är förlorad! Ty jag är en man med orena läppar" (Jes 6:5). Inför de gudomliga tecken Jesus gör ropar Petrus: "Gå bort ifrån mig, Herre, ty jag är en syndig människa" (Luk 5:8). Men därför att Gud är helig kan han förlåta människan som bekänner sig som syndare inför honom: "Jag skall inte låta dig känna min vredes glöd... Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er" (Hos 11: 9). På liknande sätt uttrycker sig aposteln Johannes: "Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt" (1 Joh 3:19-20).
209 Av vördnad för Guds helighet uttalar Israels folk icke hans namn. Vid läsning av den heliga Skrift ersätts det uppenbarade namnet av den gudomliga titeln "Herre" (Adonai, på grekiska Kyrios). Jesu gudom får denna beteckning: "Jesus är Herre".
210 Israel vände sig bort från Gud för att tillbe guldkalven.( jfr 2 Mos 32) Efter
denna synd lyssnar Gud till Moses förbön och går med på att ändå vara hos ett folk,
som inte bevarat sin trohet mot honom. Så uppenbarar han sin kärlek. (jfr 2 Mos
33:12-17) Mose ber Gud om att få se hans härlighet, och Gud svarar honom: "
Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa
namnet 'Herren' (JHWH) inför dig" (2 Mos 33:18?19). Och Herren går förbi Mose och
ropar: "Herren, Herren (JHWH, JHWH), en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i trofasthet" (2 Mos 34:5-6). Mose bekänner då Herren som en Gud som
förlåter synder. (jfr 2 Mos 34:9)
211 Guds namn "Jag är" eller "Han är" uttrycker Guds trofasthet som trots människornas trolöshet och synd och det straff som den förtjänar ändå '1evarar nåd mot tusenden" (2 Mos 34:7). Gud uppenbarar att han är "rik på barmhärtighet" (Ef 2:41) - han går så långt att han ger oss sin egen Son. Då Jesus ger sitt liv för att befria oss från synden uppenbarar han att han själv bär Guds namn: "När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är" (Joh 8:28).
212 Under tidernas lopp kunde Israels tro utveckla och fördjupa de rikedomar som finns nedlagda i uppenbarelsen av Guds namn. Gud är en, utom honom finns det inga gudar (jfr Jes 44:6)." Han överträffar världen och historien. Det är han som har gjort himmel och jord: "De skall förgås, men du förblir, de skall alla nötas ut som en klädnad. _Men du är densamme, och dina år skall inte ha något slut" (Ps 102:27?28). Hos Gud "finns ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker" (Jak 1: 17). Han är "Den som är", sedan all tid och för all tid. Så förblir han sig själv trogen och trofast mot sina löften.
213 Uppenbarelsen av det outsägliga namnet "Jag är den som är" innehåller alltså sanningen att endast Gud äR. Det är p å detta sätt som redan Septuaginta-översättningen - och i dess efterföljd kyrkans tradition ? har förstått Guds namn: Gud är själva fullheten av Varat och fullheten i all fullkomlighet, utan ursprung och utan slut. Medan allt skapat har tagit emot sin tillvaro och allt vad de har av honom, är han ensam sitt eget vara - och av honom själv kommer allt som han är.
214 Gud, "han som är", har uppenbarat sig för Israel som den som är "rik på nåd och trofasthet (2 Mos 34:6). Dessa båda begrepp uttrycker i förtätad form rikedomen i Guds namn. I alla sina verk visar Gud sin välvilja, sin godhet, sin nåd och sin kärlek, men han visar också sin tillförlitlighet, sin ståndaktighet, sin trofasthet och sin sanning. "Jag vill prisa ditt namn för din nåd och sanning" (Ps 138:2; jfr Ps 85:11.). Han är sanningen, ty "Gud är ljus, och inget mörker finns i honom" (1 Joh 1:5); han är "kärleken", som aposteln Johannes lär (1 Joh 4:8).
215 "Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets lagar varar i evighet (Ps 119:160). "Och nu, Herre, Herre, du är Gud, och alla dina ord är sanning" (2 Sam 7:28); det är därför Guds löfte alltid går i uppfyllelse. (jfr 5 Mos 7:9) Gud är sanningen själv, hans ord kan inte bedra någon. Så kan man helt och fullt i allting lita på sanningen och trofastheten i hans ord. Synden och människans fall började med att frestaren med en lögn fick människan att tvivla på Guds ord, hans godhet och hans trofasthet.
216 Guds sanning är hans vishet, som regerar hela skapelseordningen och världsstyrelsen. (jfr Vish 13:1-9) Gud, som ensam har skapat himmel och jord, (jfr Ps 115:15) kan ensam ge sann kunskap om varje skapat ting i dess förhållande till honom. (jfr Vish 7:17-21)
217 Gud är sann också då han uppenbarar sig: upplysningen som kommer från Gud är "rätt undervisning" (Mal 2:6). Då han sänder sin Son i världen sker detta för att "vittna för sanningen" (Joh 18:37); "vi vet också att Guds Son har kommit och att han har gett oss förstånd så att vi kan lära känna den Sanne" (1 Joh 5:20; jfr Joh 17:3)
218 Under sin historia kunde Israel upptäcka att Gud bara hade ett skäl för att uppenbara sig för det och för att ha utvalt det bland alla andra folk för att vara hos det: hans oförskyllda kärlek.( jfr 5 Mos 4:37; 7:8; 10: 15) Tack vare sina profeter insåg också Israel att det just var kärleken som fick Gud att oupphörligen rädda det (jfr Jes 43:1-7) och förlåta det dess otrohet och synder. (jfr Hos 2)
219 Guds kärlek till Israel jämförs med en fars kärlek till sin son (Hos I 1: 1). Denna Guds kärlek är starkare än en mors kärlek till sina barn. (jfr Jes 49:14-15) Gud älskar sitt folk mer än en brudgum sin brud; (jfr Jes 62:4-5) denna kärlek övervinner också de värsta svek; den sträcker sig ända till den allra dyrbaraste gåvan: "så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son" (Joh 3:16).
220 Guds kärlek är "evig" (Jes 54:8): "Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig". (Jes 54: 10) "Ja, med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig". (Jer 31:3)
221 Johannes går ännu längre: "Gud är kärlek"(1 Joh 4:8,16):Gud är rentav till som kärlek. Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet (jfr I Kor 2:7-16; Ef 3:9-12): han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse.
222 Att tro på Gud, den Ende, och att älska honom av hela sin själ har omätliga följder för hela vårt liv:
223 Det innebär att lära känna Guds storhet och majestät: "Gud är för hög för vårt förstånd" (Job 36:26). Därför skall man "tjäna Gud först". (Jeanne d’Arc, Dictum.)
224 Det innebär att leva i tacksägelse: Om Gud är den Ende, så kommer allt vad vi är och vad vi har från honom: "Vad har du som du inte har tagit emot" (1 Kor 4:7). "Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?" (Ps 116:12).
225 Det innebär att inse alla människors enhet och värdighet: ty de är alla skapade "till att vara Guds avbild, till att vara Gud lika (1 Mos 1: 26).
226 Det innebär att väl använda sig av de skapade tingen: tron på den ende Guden
får oss att använda allt som inte är denne Gud i den mån det närmar oss honom och
avstå från det i den mån det avlägsnar oss från honom: (jfr Matt 5:29-30; 16:24;
19:23-24)
"Min Herre och min Gud, ta ifrån mig allt som fjärmar mig från dig. Min Herre
och min Gud, ge mig allt som närmar mig till dig. Min Herre och min Gud, tag mig ifrån
mig själv och ge mig helt och hållet åt dig." (Niklaus av Flüe, Bön)
227 Det innebär att lita på Gud alltid och överallt, även i motgången. En bön av
den heliga Teresa av Jesus (Avila) uttrycker detta på utomordentligt sätt:
"Inget får skaka dig, inget förskräcka. Allting skall klarna, Gud är densamme,
vänta och vaka, allt skall du vinna. Den som har Gud kan ingenting sakna. Gud ensam
räcker." (Teresa av Jesus (av Avila), Poesías, 30)
232 De kristna döps "i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). Före dopet svarar de "jag tror" på den trefaldiga frågan som uppmanar dem att bekänna sin tro på Fadern, Sonen och den helige Ande: "Alla kristnas tro har sin grund i Treenigheten".
233 De kristna döps i Faderns och Sonens och den helige Andes enda "namn" (singularis) och inte i deras (jfr påven Vigilius trosbekännelse år 552: DS 415) "många" namn (pluralis), ty det finns bara en enda Gud, Fadern, allhärskaren, hans ende Son och den helige Ande: den allraheligaste Treenigheten. (Caesarius av Arles, Expositio symboli (sermo 9).)
234 Den heliga Treenighetens mysterium är det mysterium, som står i mitten av den kristna tron och det kristna livet. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är alltså källan till alla andra troshemligheter, ja, det är ljuset som ger dem ljus. Det är den mest grundläggande och väsentliga trosläran i "trossanningarnas hierarki". (Kleruskongr., Directorium Catecheticum Generale, n. 43) "Hela frälsningshistorien är ingenting annat än den väg och de medel den ende sanne Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande har valt för att uppenbara sig för att försona sig och förena sig med människorna, som vänder sig bort från synden". (Kleruskongr., Directorium Catecheticum Generale, n. 47)
235 I denna paragraf kommer kort att beskrivas (I) hur den saliga Treenighetens mysterium blivit uppenbarat (II), hur kyrkan har formulerat trosläran om detta mysterium och slutligen (III) hur Fadern genom att sända Sonen och den helige Ande förverkligar "sin kärleksfulla plan" i skapelse, återlösning och helgelse.
236 Kyrkofäderna skiljer mellan theologia och oikonomia. Med theologia menar de den hemlighet som ligger i Guds, den Treeniges, innersta liv; med oikonomia menar de alla Guds verk med vilka han uppenbarar sig och förmedlar sitt liv. Det är genom oikonomia som theologia har uppenbarats för oss; men det är däremot theologia, som kastar ljus över hela oikonomia. Guds verk uppenbarar vem han är i sig själv; och omvänt är det hemligheten med hans innersta väsen som belyser förståelsen av alla hans verk. Det förhåller sig på liknande sätt hos den mänskliga personen: den visar sig i sin handling, och ju bättre vi känner en person, desto bättre förstår vi hans handlingar.
237 Treenigheten är en trons hemlighet i strikt bemärkelse, ett av "de mysterier som är fördolda i Gud, vilka man icke kan känna till om de inte uppenbaras ovanifrån. (Vat. 1, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3015. )Visserligen har Gud lämnat spår av sitt treeniga väsen i sitt skapelseverk och i den uppenbarelse som ägde rum under Gamla testamentets tid. Men det innersta i hans väsen som treenig Gud utgör ett mysterium som är otillgängligt för det blotta förnuftet och till och med för Israels tro före Guds Sons människoblivande och den helige Andes sändning. 1501
238 Att man åkallar Gud som sin "Fader" är ett välkänt fenomen i många religioner. Det gudomliga anses ofta som "gudars och människors fader". I Israel kallas Gud "Fader" i sin egenskap av världens Skapare. (jfr 5 Mos 32:6; Mal 2: 10) Gud är ännu mer Fader på grund av förbundet och lagens gåva åt Israel, hans "son och förstfödde" (2 Mos 4:22). Han kallas också Fader till Israels konung. (2 Sam 7:14) Alldeles särskilt kallas han "de fattigas Fader", fader till den faderlöse och till änkan som står under hans kärleksfulla beskydd. (jfr Ps 68:6)
239 Då trons språk ger Gud beteckningen "Fader", syftar det huvudsakligen på två ting: att Gud är det första ursprunget för allting och har en myndighet som överträffar allt - och att han samtidigt är godheten och omsorgen själv för alla sina barn. Denna förräldraömhet kan också uttryckas av den bild som moderligheten utgör.( jfr Jes 66:13; Ps 132:2.) Den uttrycker bättre Guds immanens och den intima förbindelsen mellan Gud och skapelsen. Trons språk använder sig så av fäders och mödrars mänskliga erfarenhet. Det är ju föräldrarna som i viss mån är de första representanterna för Gud för människan. Men denna erfarenhet visar också, att de mänskliga föräldrarna kan ta fel och att de kan fördunkla faderlighetens och moderlighetens ansikte. Man skall alltså påminna om att Gud står över den åtskillnad, som människor gör mellan könen. Gud är varken man eller kvinna, Gud är Gud. Han står också över både det mänskliga faderskapet och det mänskliga moderskapet, (jfr Ps 27: 10) samtidigt som han är dess ursprung och mått: (jfr Ef 3:14; Jes 49:15) ingen är så mycket fader som Gud.
240 Jesus har visat att Gud är "Fader" i hittills okänd mening: han är inte bara Fader som Skapare, han är för evigt Fader i förhållande till sin ende Son, som å sin sida bara är Son i förhållande till sin Fader: Ungen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för" (Matt 11:27).
241 Därför bekänner apostlarna Jesus som "Ordet som i begynnelsen var hos Gud och som är Gud" (Joh 1: 1), som "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1: 15), som "är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen" (Heb 1:3).
242 I deras efterföljd bekände kyrkan i enlighet med sin apostoliska tradition år 325 på det första ekumeniska konciliet i Nicea att Sonen är "av samma väsen" som Fadern, dvs., en och samme Gud som han. Det andra ekumeniska konciliet, som samlades i Konstantinopel år 3 8 1, har behållit denna formulering i sin formulering av Niceas trosbekännelse och uttalat sin tro på "Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". (DS 150)
243 Före sin påsk förkunnar Jesus att en "annan hjälpare" skall sändas, den helige Ande. Anden har varit med om skapelsen ända från början, (jfr I Mos 1:2) Anden har i forna dagar talat "genom profeterna, (Den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen) Anden skall från och med nu vara hos lärjungarna och i dem, ( Joh 14:17) för att undervisa dem (Joh 14:26) och föra dem "in i sanningen" (Joh 16:13). Den helige Ande uppenbaras på detta sätt som en annan gudomlig person i förhållande till Jesus och Fadern.
244 Andens eviga ursprung uppenbaras i hans sändning i tiden. Den helige Ande sänds till apostlarna och kyrkan både av Fadern i Sonens namn och av Sonen personligen, då han återvänt till Fadern.( jfr Joh 14:26; 15:26; 16:14) Utsändningen av Andens person efter Jesu förhärligande (jfr Joh 7:39) uppenbarar helt och fullt den heliga Treenighetens mysterium.
245 Det andra ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 381 bekände den apostoliska tron när det gäller Anden med följande ord: "Vi tror på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern". (DS 150) Kyrkan erkänner med denna formulering Fadern som "hela Gudomens källa och ursprung". (Kyrkomötet i Toledo VI: DS 490) Men den helige Andes ursprung är inte utan band med Sonens eviga ursprung: "Den helige Ande är den tredje personen i Treenigheten, är Gud, en enda och jämlik med Fadern och Sonen, av samma väsen och av samma natur.... Men man säger inte att han enbart är Faderns Ande, utan på en gång Faderns och Sonens Ande. (Kyrkomötet i Toledo XI: DS 527) Kyrkans trosbekännelse från konciliet i Konstantinopel uttalar: "(Vi tror på den helige Ande), som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas". (DS 150)
246 Trosbekännelsens latinska tradition bekänner att Anden "utgår av Fadern och Sonen (filioque). Konciliet i Florens 1438 förklarar detta närmare: "Den helige Ande har sitt väsen och sitt vara både av Fadern och Sonen. Anden utgår från såväl den ene som den andre såsom från en enda princip och en enda 'andning'.... Eftersom Fadern har givit allt som tillhör honom, med undantag av sitt väsen som Fader, åt Sonen då han födde honom, så har Sonen just denna Andens utgång från sig själv från sin Fader som i all evighet har fött honom". (Konciliet i Florens: DS 1300-1301)
247 Orden om Andens utgång av Fadern och Sonen filioque fanns inte med i den trosbekännelse som formulerades år 381 i Konstantinopel. Men i enlighet med gammal latinsk och alexandrinsk tradition bekände påven Leo I denna lära som en del av trosläran år 447 (jfr Leo den Store, Brevet Quam laudabiliter: DS 284) redan innan Rom kände till och erkände trosbekännelsen från 381 på konciliet i Kalcedon år 45 1. Användningen av denna formulering i Credo fick så småningom insteg i den latinska liturgin (från 700-talet till 1000-talet). Att den latinska liturgin har infört filioque i den nicenskkonstantinopolitanska trosbekännelsen utgör emellertid än i dag ett särdrag i förhållande till de ortodoxa kyrkorna.
248 Den östliga traditionen uttrycker först och främst att Fadern är det första ursprunget till Anden. Då den bekänner att Anden har "utgått från Fadern" (Joh 15:26) förklarar den att Anden har gått ut från Fadern genom Sonen.( jfr Vat. 11, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, n. 2) Den västliga traditionen uttrycker först och främst den väsensmässiga enheten mellan Fadern och Sonen då den säger att Anden utgår från Fadern och Sonen filioque. Den säger detta "på ett legitimt och förnuftigt sätt", (Konciliet i Florens. DS 1302) ty den eviga ordningen mellan de gudomliga personerna i deras väsensmässiga enhet medför att Fadern är det första ursprunget till Anden eftersom han är "principen utan någon princip" (ibid.: DS 1331) men också att han som Fader till den ende Sonen med honom är "en enda princip ur vilken den helige Ande utgår". (Konciliet i Lyon: DS 850) Om man inte överbetonar de olika aspekterna i detta legitima, kompletterande sätt att uttrycka sig, störs inte samstämmigheten i tron på det mysteriums verklighet, som man bekänner.
249 Den uppenbarade sanningen om den heliga Treenigheten har sitt ursprung i roten av kyrkans levande tro, huvudsakligen med dopet som utgångspunkt. Den finner sitt uttryck i den trosbekännelse som uttalades vid dopet och formulerades i kyrkans förkunnelse, trosundervisning och bön. Sådana formuleringar finns redan i de apostoliska. skrifterna - om detta vittnar följande hälsning som upprepas i den eukaristiska liturgin: "Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Ande åt er alla" (2 Kor 13:13). (jfr I Kor 12:4-6; Ef 4:44)
250 Under de första århundradena försökte kyrkan tydligare utforma sin tro på den Treenige både för att fördjupa sin egen förståelse av tron och för att försvara den mot de irrläror som vanställde den. Detta var de gamla konciliernas verk, som fick bistånd av kyrkofädernas teologiska arbete och stöd av det kristna folkets tro.
251 För att kunna formulera den kyrkliga läran om Treenigheten blev kyrkan tvungen att utveckla en egen terminologi med hjälp av begrepp som hämtats från filosofin: "substans", "person" eller "hypostas" (väsen), "relation" etc. Då hon gjorde detta lade hon inte tron under den mänskliga visdomens herravälde utan gav en ny hittills obekant innebörd åt dessa begrepp, som från och med nu får uppgiften att också beteckna ett outsägligt mysterium, ,,oändligt högt upphöjt över allt som vi kan föreställa oss enligt det mänskliga sättet att tänka". (Paulus VI, Credo, n. 2)
252 Kyrkan använder termen "substans" (som ibland återges med "väsen" eller "natur") för att beteckna det gudomliga väsendet i sin enhet, begreppet "person" eller "hypostas" för att beteckna Fadern, Sonen och den helige Ande. Så vill hon visa att särdragen i Gud har sin grund i de gudomliga personernas relationer till varandra.
253 Treenigheten är en enda. Vi tror inte på tre gudar, utan på en enda Gud i tre personer: "Treenigheten av ett och samma väsen". (Andra konciliet i Konstantinopel: DS 421) De gudomliga personerna delar inte upp den gudomliga enheten mellan sig, utan var och en av dem är Gud helt och hållet: "Fadern är detsamma som Sonen, Sonen är detsamma som Fadern, Fadern och Sonen är detsamma som den helige Ande, dvs., när det gäller naturen en enda Gud". (Kyrkomötet i Toledo XI: DS 530) Var och en av de tre personerna är denna verklighet, dvs., den gudomliga substansen, det gudomliga väsendet eller den gudomliga naturen". (Fjärde Laterankonciliet: DS 804)
254 De gudomliga personerna är verkligen skilda från varandra. "Gud är en enda, men inte ensam på ett isolerat sätt". (Fides Damasi (påven Darnasus trosbekännelse): DS 71) Fader", "Son" och "helig Ande" är inte helt enkelt namn på olika sätt för Gud att existera, ty de är verkligen skilda från varandra: "Den som är Son är inte Fader och den som är Fader är inte Son, och inte heller den helige Ande är Fader eller Son". (Kyrkomötet i Toledo XI: DS 530.) De är skilda åt genom de relationer de har med varandra i enlighet med sitt ursprung: Det är Fadern som föder, Sonen som är född och den helige Ande som utgår". (Fjärde Laterankonciliet 1215: DS 804) Den gudomliga enheten är trefaldig.
255 De gudomliga personerna står i relation till varandra. Eftersom den verkliga skillnaden mellan de gudomliga personerna inte slår sönder den gudomliga enheten består den enbart i de relationer som de gudomliga personerna har till varandra: '1 de olika namnen uttrycks en relation; Fadern relateras till Sonen, Sonen till Fadern och den helige Ande till både Fadern och Sonen; då man talar om dessa tre personer och betraktar deras relationer med varandra, tror man ändå på en enda natur eller substans". (Kyrkomötet i Toledo XI: DS 528) Ja, "allt är ett i dem då man inte möter den relation, (Konciliet i Florens: DS 1330) som står gentemot en annan relation". "På grund av denna enhet är Fadern helt och hållet i Sonen, helt och hållet i den helige Ande; Sonen är helt och hållet i Fadern, helt och hållet i den helige Ande; den helige Ande är helt och hållet i Fadern, helt och hållet i Sonen". (ibid.: DS 1331)
256 Åt katekumenerna i Konstantinopel anförtror den helige Gregorius av Nazians, som
också kallas "teologen", följande sammanfattning av tron på Treenigheten:
Bevara åt mig framför allt denna skatt, för vilken jag lever och kämpar, med vilken
jag vill dö, som får mig att uthärda allt ont och förakta alla fåfängligheter: jag
menar bekännelsen av tron på Fadern och Sonen och den helige Ande. Jag anförtror den
år er i dag. Det är genom den som jag snart skall doppa er i vattnet och låta er stiga
upp ur det. Jag ger denna tro som ledsagarinna och beskyddarinna för hela ert liv. Jag
ger er en enda Gud och Makt, som lever som en enda i de Tre och som innehåller de Tre på
ett urskiljbart sätt. Det är en gudom utan olikhet när det gäller substansen eller
naturen, utan någon högre grad som upphöjer eller någon lägre grad som sänker
ned.... I de Tre är det fråga om en och samma obegränsade natur. Om man betraktar var
och en för sig, är Gud helt och hållet i var och en, och om man ser på de Tre
tillsammans, är de en Gud.... Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän
Trefaldigheten översköljer mig med sin härlighet. Knappt har jag börjat tänka på
Trefaldigheten förrän jag blir överväldigad av tanken på enheten". (Gregorius av
Nazians, Orationes, 40, 41: PG 36, 417)
257 "O Treenighet, saliga ljus, O Enhet före allting!" (Liturgia Horarum, vesperhymn "0 Lux beata Trinitas") Gud är evig salighet, odödligt liv, ljus som inte kan avta, Gud är kärleken, Gud är Fader, Son och helig Ande. Gud vill i frihet ge den härlighet vidare, som är hans saliga liv. Detta är "hans viljas hemlighet" (Ef 1:9) som han redan har beslutat om före världens skapelse i sin älskade Son, "han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus" (Ef 1:4-5), dvs., till "att formas efter hans Sons bild" (Rom 8:29) tack vare "en Ande som ger söners rätt" (Rom 8: 15). Denna plan är hans "nåd, som han skänkt oss i Kristus Jesus redan före tidens början" (2 Tim 1: 9-10) och som har framgått omedelbart ur hans treeniga kärlek. Hans plan utvecklas i skapelsen och i hela frälsningshistorien efter syndafallet samt i Sonens och Andens sändning, vilken förlängs av kyrkans sändning. (jfr Vat. II, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, nn. 2-9)
258 Utvecklingen av hela Guds frälsningsplan är de tre personernas gemensamma verk. Ty liksom Treenigheten enbart har en och samma natur har den också en och samma verksamhet utåt. (jfr Andra konciliet i Konstantinopel: DS 421) "Fadern, Sonen och den helige Ande är inte tre principer för allt skapat, utan en och samma princip. (Konciliet i Florens: DS 1331) Men varje gudomlig person utför det gemensamma verket i enlighet med det som utmärker just denna person. Så förkunnar kyrkan i överensstämmelse med Nya testamente "en Gud och Fader från vilken allting kommer, en Herre Jesus Kristus för vilken allting är till och en helig Ande i vilken allting är till". (jfr I Kor 8:6 Andra konciliet i Konstantinopel: DS 421) Det är framför allt den gudomliga sändning som är identisk med Sonens människoblivande och Andens gåva som avslöjar vad som särskilt karakteriserar varje gudomlig person.
259 Hela den gudomliga planen med skapelsen är på en gång ett gemen~ samt och ett personligt verk. Den ger kunskap om både det som utmärker de gudomliga personerna och deras enda natur. På samma sätt är det kristna livet gemenskap med var och en av de gudomliga personerna utan att på något sätt splittra dem. Den som ärar Fadern gör det genom Sonen i den helige Ande: den som följer Kristus gör det därför att Fadern drar honom (jfr Joh 6:44) och därför att Anden sätter honom i rörelse. (jfr Rom 8:14)
260 Slutmålet för hela den gudomliga planen med världsalltet är att leda in alla
skapade varelser i fullkomlig gemenskap med den saliga Treenigheten (jfr Joh 17:21-23.):
"Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och
vi skall komma till honom och stanna hos honom" (Joh 14:23):
"O min Gud, Treenige, som jag tillber, hjälp mig att helt och hållet glömma mig
själv för att fast, oföränderligt och fridfullt rota mig i dig som om min själ redan
befann sig i evigheten; låt ingenting få störa min frid och ingenting få mig att
lämna dig, du min Oföränderlige, utan låt varje minut bära mig längre och längre in
i djupet av ditt mysterium! Fyll min själ med din frid. Gör den till din himmel, din
älskade boning och din viloplats. Låt mig aldrig lämna dig ensam där, utan låt mig
vara där, helt och hållet, klarvaken i min tro, i fullkomlig tillbedjan och helt
hängiven din skapande gärning." (Bön av den saliga Elisabeth av Treenigheten)
268 Av alla egenskaper Gud utrustas med är hans allmakt den enda som uttryckligen nämns i trosbekännelsen: Att bekänna sig till den är av stor betydelse för vårt liv. Vi tror att Guds allmakt är allomfattande, ty Gud, som har skapat allt, (jfr I Mos 1: 1; Joh 1:1; 1:3) styr allt och kan allt. Den är kärleksfull, ty Gud är vår Fader (jfr Matt 6:9). Den är hemlighetsfull, ty endast tron kan urskilja den, då den "visar sig i svaghet" (2 Kor 12:9; jfr I Kor 1:18).
(Ps 115:3)
269 De heliga skrifterna lovprisar många gånger Guds allomfattande makt. Han kallas "den Starke i Jakob" (1 Mos 49:24; Jes 1:24 m.fl.), "härskarornas Gud", "Herren, stark och väldig" (Ps 24:8? 10). Om Gud är den allsmäktige i himlen och på jorden" (Ps 135:6), så beror detta på att han har gjort himmel och jord. Det finns alltså ingenting som är omöjligt för honom, (jfr Jer 32:17; Luk 1:37) och han styr sitt verk efter behag (jfr Jer 27:5); han är världsalltets herre, vars ordning han har upprättat; denna ordning är alltid helt underordnad honom och står fullständigt till hans förfogande. Han är historiens härskare: han styr och leder hjärtan och händelser i enlighet med sin vilja (jfr Est 4:17b; Ords 2 1: 1; Tob 13:2): "Din stora makt står alltid till din tjänst; och vem kan motstå kraften i din arm" (Vish 11:21).
(Vish 11:23)
270 Gud är den allsmäktige Fadern. Hans faderliga godhet kastar ljus över hans makt, och hans makt kastar ljus över hans faderliga godhet. Han visar sin faderliga allmakt på det sätt han tar sig an våra behov (jfr Matt 6:32) och genom att han upptar oss som sina barn ("jag skall vara en fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige", 2 Kor 6:18). Slutligen visar han sin faderliga godhet och sin makt genom sin oändliga barmhärtighet, eftersom han i allra högsta grad visar sin makt då han fritt förlåter synder.
271 Guds allmakt är alls inte nyckfull: "I Gud är makt och väsen, vilja och insikt, vishet och rättfärdighet ett och detsamma, så att ingenting kan vara i Guds makt som inte också finns i hans rättfärdiga vilja eller hans visa insikt" (Thomas av Aquino, Summa theologiae, 1, 25, 5 ad 1).
272 Erfarenheten av det onda och lidandet kan sätta tron på Gud, den allsmäktige Fadern, på prov. Ibland tycks Gud vara frånvarande och ur stånd att förhindra det onda. Men Gud har uppenbarat sin allmakt på ett ytterst hemlighetsfullt sätt i sin Sons frivilliga förnedring och uppståndelse, varigenom han har besegrat det onda. Så är den korsfäste Kristus, "Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna" (1 Kor 1:24-25). I Kristi uppståndelse och förhärligande har Fadern utvecklat sin fulla kraft och uppenbarat hur "väldig hans styrka är för oss som tror" (Jfr Ef 1: 19-22.).
273 Endast tron kan sätta sin lit till den allsmäktige Gudens hemlighetsfulla vägar. Denna tro berömmer sig av sina svagheter för att dra till sig Kristi makt (jfr 2 Kor 12:9; Fil 4:13.). Jungfru Maria är det högsta exemplet på denna tro, hon som trodde att "ingenting är omöjligt för Gud" (Luk 1:37) och som högt kunde prisa Gud: "Den Mäktige har gjort stora ting med mig, heligt är hans namn" (Luk 1:49).
274 "Det finns alltså ingenting som bättre passar vår tro och vårt hopp än den djupa övertygelse som finns inpräntad i vår själ att ingenting är omöjligt för Gud. Ty så snart som vårt förnuft har tagit till sig föreställningen om Guds allmakt, så går det med lätthet och utan någon som helst tvekan med på allt som trosbekännelsen lägger fram för oss att tro - det allra största och obegripligaste liksom det som är allra mest upphöjt över naturens vanliga förlopp" (Catechismus Romanus, 1, 2, 13.).
(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)
