Klosterlivets historia del 3

Den monastiska traditionen i väst

Det irländska klosterväsendet

Irland nåddes av kristendomen vid 400-talets mitt, då den helige Patrick återvände till ön dit han tidigare hade förts som slav. Klostren grundades samtidigt med att den kristna tron förkunnades, och från början blev klostren centra för både kyrka och samhälle. Klosterkyrkan var samtidigt församlingskyrka.

De irländska klostren påminner om de östkyrkliga: de var mycket stora, hade löslig organisation, stränga asketiska ideal och utpräglad individualism. Kulturellt fick de utomordentligt stor betydelse. I klostren översattes den klassiska grekiska och latinska litteraturen, och från klostren spreds den. Samtidigt ägnade man sig där åt att samla och för framtiden bevara den inhemska muntliga traditionen, som till exempel de gamla keltiska sångerna. Ett säreget drag hos de irländska munkarna var deras håg att "gå i landsflykt för Kristus". De uppsökte alla upptänkliga öar i Nordsjön och slog sig bland annat ned på Island långt innan norrmännen utvandrade dit. De spred sig också över kontinenten och grundade kloster i det som nu är Frankrike, Schweiz, södra Tyskland, Italien. Genom tiderna har detta lilla folk sänt ut oräkneliga skaror av missionärer, och denna missionärsanda har från början varit ett framträdande drag i Irlands katolska kyrka.

Vi nöjer oss här med två namn, som typexempel: Columba (d 597) grundade den berömda klosterkolonin på ön Iona nära Skottland, och därifrån kristnades Skottland. Columbanus (d 615) grundade 590 det berömda klostret Luxeuil i nordöstra Frankrike. Det antog sedermera Benedikts regel och bestod till 1700-talet.

De irländska munkarnas företagsamhet på fastlandet mattades något på 700-talet, då de benediktinska klostren hade sin guldålder.

Benediktinerna

Benedikt av Nursia(1), född 480, bröt upp från sina studier i Rom och från den stora stadens flärd för att bli eremit i bergstraktema mellan Rom och Neapel. På begäran från några munkar som redan fanns där organiserade han en gemenskap i Subiaco (Vicovaro). Men munkarna var för oregerliga, och Benedikt lämnade klostret för att i stället grunda en ny gemenskap på Monte Cassino (efter 529). Där utarbetade han, med redan existerande regler som förebild men framför allt utifrån egna erfarenheter, den regel som i så hög grad skulle bli en enhets- och kulturfrämjande faktor i medeltidens Europa. Benedikt har för övrigt fått titeln "Europasskyddshelgon" tillsammans med bröderna Metodios och Cyrillos som förde kristendomen till slaverna.

Varken innehållet eller uppställningen i Benedikts regel är särskilt anmärkningsvärda. Men i skarp kontrast till mycket i den äldre munktraditionen präglas hans regel genomgående av sans och måtta. Denna måttlighet karakteriseras rentav som "dygdernas moder". I hans regel finns inga överdrivna botövningar men anpassning till den enskildes förmåga, klok avvägning mellan arbete, bön och vila etc. Sådana tongångar finns visserligen också i Augustinus regel, men Benedikts är mer detaljerad och ingående i föreskrifterna.

Benedikt begärde bofasthet, "stabilitas", av sina munkar. "Den som blir upptagen (i gemenskapen) skall i oratoriet inför alla lova bofasthet, omvändelse och lydnad inför Gud och hans helgon" (kap 58). Man förbinder sig alltså att stanna i det kloster där man sökt in. Benedikt hade erfarenhet av de s k gyrovagerna, munkar som vandrade kring från kloster till kloster i sökandet efter ständigt nya andliga lärare. Ett sådant kringflackande liv främjar inte den andliga växten, menade Benedikt.

Ett annat särmärke för det benediktinska livet är omsorgen om ett välordnat gudstjänstliv, präglat av högtidlighet och skönhet. Bönen är munkens viktigaste uppgift, "opus Dei", Gudsverket. Regeln innehåller detaljerade anvisningar för den gemensamma bönen, tidegärden, under dygnets olika tider.

Ett annat viktigt drag är gästfriheten. "Varje gäst skall tas emot som Kristus, ty han har själv sagt: Jag var en gäst, och ni tog emot mig" (kap 53).

De benediktinska klostren blev små samhällen i samhället, avgränsade självständiga enheter, även om det fanns kontakter och ömsesidigt ansvar kloster emellan. Om split och strid rådde i världen, så skulle klostren vara fridens oaser. Pax, fred, blev benedikternas valspråk, och "den benediktinska freden" blev ett begrepp.

Munklivet blev sålunda en faktor i kyrkans mitt och inte bara i dess utkanter. Man sökte sig dit inte bara för att få råd och hjälp för det andliga livet, eller för att få bistånd när man var i nöd. Klostren blev också undervisningsanstalter och en betydande kulturell faktor.

Detta kunde skapa vissa problem när det gällde förhållandet till den lokala biskopen. Munkarna avlade lydnadslöfte till abboten. Men de var också underordnade stiftets biskop - något som konciliet i Kalcedon år 451 nogsamt hade understrukit. Problemet var att munkarna som dåförtiden vanligtvis var lekmän - kom att stå i samma förhållande till biskopen som stiftets präster. Med tiden löstes detta problem om dubbel lojalitet på så sätt att abboten fick en biskops fullmakter inom sitt klosters domäner ("abbotstift").

• Hur abboten bör vara beskaffad
  (Ur Benedikts regel, kap 3 och 4)
  
  Abboten bör alltid minnas att han kallas fader, och han bör göra skäl för sitt namn. Han betraktas ju som Kristi representant i klostret, och därför kallas han fader, i enlighet med apostelns ord: Ni har fått den Ande som vittnar om att vi är Guds barn så att vi kan ropa Abba! Fader! Därför får abboten inte bestämma eller lära eller befalla något som är emot Herrens lag.(...)
  
  När någon har tagit emot abbotsvärdigheten skall han därför undervisa lärjungarna på två sätt, dels med ord, men ännu mer med goda och hederliga gärningar. För de förståndiga skall han utlägga Herrens lag med sina ord, men för de enfaldigare och för dem som har hårda hjärtan skall han visa Guds bud i sina handlingar. Han skall självavhålla sig från allt som han säger vara i strid med Guds ord, så att han inte befinns vara en motsägelse till sin egen undervisning.(...)
  
  Abboten får inte göra skillnad på person i klostret. Han bör inte älska den ene mer än den andre såframt han inte finner någon vara bättre ifråga om lydnad och goda gärningar. En friboren man får inte föredras framför en slav, såvida det inte finns något annat förnuftigtskäl till detta. Ty vare sig vi är fria eller slavar så är vi alla ett i Kristus och har likvärdig tjänst i vår Herres armé. Ty det finns ingen partiskhet hos Gud.(...)
  
  I sin undervisning skall abboten följa apostelns råd: vederlägg, tillrättavisa, vädja (2 Tim 4:2). Han skall med andra ord rätta sig efter omständigheterna, vara än hård, än mild, bestämd som lärare men också faderligt god. Han skall vara fast mot de oregerliga och bråkiga men mild och tålig med de lydiga så att de gör framsteg i det goda. De försumliga och uppstudsiga skall han förmana och bestraffa. Han bör inte blunda för deras fel utan dra upp dessa med rötterna så snart de visar sig.(...)
  
  Abboten skall alltid minnas vem han är och vad han kallas och att det krävs mest av den som har fått de största uppdragen. Han må veta att det är en svår och krävande uppgift att leda själar och att anpassa sig till vars och ens förutsättningar. Han måste rätta sig efter vars och ens förmåga och förstånd och vara ömsom mild, ömsom förebrående, ömsom övertalande, så att han inte förlorar någon av dem som han har fått i sin vård och så att han kan glädja sig åt en ständigt växande och god skara.
  
  Framför allt får han inte försumma eller ringakta omsorgen om själarna genom en för stor omsorg om jordiska och förgängliga ting.(...) Om klostrets tillgångar minskar bör han minnas Skriftens ord: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall också allt annat tillfalla er och De som fruktar Herren lider ingen brist (...). Han måste ständigt ha i åtanke att han en dag skall stå till svars för dem som anförtrotts honom, och för sin egen själ därtill, så att han utrotar sina egna fel samtidigt som han uppmanar de andra att förbättra sig.
• Om hur bröderna skall kallas till rådslag
  
  Varje gång som något viktigt skall ske i klostret, skall abboten sammankalla hela gemenskapen och låta den få veta vad det rör sig om. Han skall fråga bröderna till råds och därefter begrunda hur han skall besluta. Skälet till att alla skall kallas samman är att Herren ofta uppenbarar för de yngsta det som är bäst. Bröderna må därför säga vad de tycker, i all ödmjukhet och utan att envist försvara sin ståndpunkt. Men avgörandet skall vara abbotens, och alla skall lyda det som han kommer fram till. Men likaväl som lärjungarna bör lyda mästaren, så bör han å sin sida bestämma med klokhet och rättvisa.
  
  I allt skall man följa regeln, som är vår läromästare. Ingen i klostret må följa sina egna nycker, och ingen må träta med abboten, och utanför klostret bör man över huvud taget inte tvista med honom. Abboten självskall göra allt i gudsfruktan och lydnad mot regeln i vetskap om att han en dag skall avlägga räkenskap inför Gud vår rättvise domare. Men om det rör sig om ett avgörande av mindre vikt, då räcker det med att rådfråga de äldsta. Det står skrivet: Gör inte något utan eftertanke, och ångra sedan inte det som du så har gjort (Syrak 32:19).

Benedikts regel var bara en bland många, och det tog trehundra år innan just denna regel styrde flertalet kloster. Genombrottet kom i början av 800-talet, främst tack vare Benedikt av Aniana (d 821), en outtröttlig reformator. Han fick uppmuntran och stöd av Karl den store och dennes son Ludvig den fromme. De insåg väl också att enhet och ordning i klosterlivet skulle kunna bidra till främjandet av rikets enhet.

Från och med denna tid kan man med fog tala om "den benediktinska familjen". Någon enhetlig orden i dagens betydelse utgjorde den inte, och regeln blev dessutom tolkad på olika sätt. Men där fanns en gemensam anda som bör ha verkat välgörande i en värld som i övrigt kunde vara nog så kaotisk.

Munkarna och missionen

Efter folkvandringstidens slut, på 600-talet, såg Europa ut som ett lapptäcke av olika folk och stammar. Kyrkan var försvagad och förvärldsligad, och samhällets splittring var ett stort problem. Det fanns trakter där kristendomen nästan hade utrotats genom invasionerna - hur skulle den kunna slå rot på nytt i de nya befolkningsgrupperna? I England t ex tycks det knappast ha funnits kvar några kristna alls, bortsett från små keltiska grupper i Cornwall och Wales. England, Germanien, Nederländerna och Norden var befolkade av hedningar.

År 590 valdes en benediktinmunk till påve och antog namnet Gregorius I, av eftervärlden kallad "den store". På hans begäran reste benediktiner som missionärer till anglosaxerna. Gruppens ledare, Augustinus, blev Canterburys första biskop (597). Framgångarna var så snabba att England hundra år senare själv var ett missionerande land. Därifrån reste Winfrid, kallad Bonifatius (675-754), till Germanien och blev germanernas stora apostel biträdd av sin släkting benediktinnunnan Lioba. Nu grundades munk- och nunnekloster i rask takt och blev härdar för inhemsk och klassisk kultur, bland annat genom de skolor som klostren öppnade. Mest berömt blev klostret i Fulda, där både Bonifatius och Lioba fick sin grav.

Ansgar, Nordens apostel, inträdde i benediktinklostret Corbie i norra Gallien och sändes 822 till det nygrundade klostret Corvey i norra Tyskland. Därifrån begav han sig som missionär till Danmark och Sverige. Han dog 865 som biskop av Hamburg-Bremen.

"Foris apostolus, intus monachus" - till det yttre apostel, till det inre munk - så karakteriserar Adam av Bremen den helige Ansgar. Det finns i den karakteristiken något av en konflikt mellan det tillbakadragna liv som löftet om stabilitet förutsätter, och å andra sidan missionskallelsen. Bådadera är oavvisliga kallelser i kyrkan, men de sammanfaller egentligen inte. Det är tydligt, i Rimberts skildring av Ansgars liv, att omgivningen av den anledningen inte helt accepterade missionsresan. En munk kunde inte ge sig av för att missionera i hednaland. Det var heller inte fråga om ett uppdrag i lydnadens namn' eftersom abboten överlät på Ansgar att själv fatta beslutet sedan han fått en inbjudan. "Många uttryckte sin avsky för honom och klandrade honom för den sakens skull, och somliga försökte få honom att avstå från sin föresats", skriver Rimbert.

Men på den tiden fanns det egentligen inga andra än munkarna som hade beredvilligheten att ge sig av på ett så farofyllt uppdrag i evangeliets tjänst. Först långt senare skull kyrkan få ett ordensliv som från början var inriktat på mission och som därför principiellt hade en annan livsstil än det som föreskrevs av det klassiska munkidealet. Men även de skulle då möta misstro. Så djupt rotad var (och är) föreställningen om vad som är ett "äkta" klosterliv.

Den benediktinska familjen på högmedeltiden

Omkring 908 grundads i Burgundia (nuv. Bourgogen) klosstret Cluny. Den rådande samhällsordningen var vid den tiden feodalsystemet. Tack vare sin speciella organisation och sitt direkta beroende av påvestolen lyckades emellertid Cluny-klostret att stå oberoende gentemot de stora feodalherrarna i grannskapet.

Cluny kom med tiden att bli huvudklostret för en betydelsefull reformrörelse, som samtidigt skapade ett nätverk av reformkloster genom hela Europa. I Cluny fann man nämligen på ett system, som innebar att de reformerade klostren ställde sig under "moderhuset" och antog dess seder. Abboten i Cluny blev en visitator som ständigt var på resande fot mellan de olika klostren.

Tillströmningen blev enorm, och kanske var det för att skapa sysselsättning åt alla som tidegärden byggdes ut till att uppta en myckets stor del av dygnet. Jordbruket överläts mer och mer på underlydande bönder, och Cluny med dess kloster blev självt en del av det feodala systemet.

Huvudklostret kunde rymma sjuhundra munkar. Klosterkyrkan med dess sju torn var kristendomens största kyrka fram till 1600-talet då S:t peterskyrkan i Rom stod färdig - noga uträknad att bli några kvadratmeter större än den i Cluny(2).

Clunyklostren utgjorde alltså en orden i egentlig mening. Den har aldrig varit speciellt intellektuellt inriktad, men har däremot främjat den kyrkliga konsten, i synnerhet arkitekturen. Denna ordens storhet blev också dess svaghet. Organisationen var monarkisk, administrationen blev i längden mycket betungande och ställde nära nog orimliga krav på generalabboten. De första abbotarna var män av stor andlig resning och förmåga: Odo, Aymard, Majolus, Odilo, Hugo m fl och något senare Petrus Venerabilis, som var den nionde i raden och dog 1156. Man beräknar att det vid hans död fanns kanske tretusen kloster anslutna. Under hela denna blomningstid var Cluny-rörelsen en vital kraft, målmedvetet inriktad på att lyfta kyrkan ur ett djupt förfall ("påvarnas mörka århundrade").

Många benediktinska kloster förblev dock utanför Clunykretsen, bland annat de stora engelska och normandiska klostren, såsom S:t Wandrille och Bec Hellouin för att nämna ett par av de mest kända. Även i Tyskland stannade stora grupper utanför Cluny, bland annat den grupp vars moderhus var Hirsau (Speyr).

I Italien utvecklades andra reformrörelser, mer inriktade på ett liv med ökenfäderna som förebild, men ändå med Benedikts regel. Bland de grupper som blivit bestående från den tiden kan nämnas Kamaldulenserna (moderhus Camaldoli, provinsen Arezzo) och Vallombroserna (från Vallombrosa i Appenino), bägge grundade på 1100-talet.

En annan känd gren av den benediktinska familjen är den som utgick från klostret Fontevrault, nära Poitiers (grundat 1101). Klostren inom denna gren var dubbelkloster. Munkarna sörjde för nunnornas behov såväl andligt som materiellt. Det var abbedissan - helst en änka och alltså med en viss livserfarenhet - som ledde det hela.

Fontevrault, som den heliga Birgitta besökte på sin pilgrimsfärd till Compostella, grundade många dubbelkloster som vid århundradets slut hade sammanlagt femtusen medlemmar.

• Det fanns i stiftet Längres ett monasterium, Molesmes, som var vida berömt och känt för sin fromhet. Från början, på kort tid och genom Guds nåd, fick det vidsträckta domäner och framstående innevånare så att det överflödade såväl av materiella ägodelar som av dygder. Men eftersom materiella ägodelar och dygder sällan trivs samman, beslöt några visa män i denna heliga gemenskap, män som såg högre, att ägna sig mer åt himmelska ting än åt mänsklig köpenskap. De älskade klosterlivets dygder och började oförtövat att tänka på den välsignade fattigdomen. De konstaterade tillsammans, att livet i klostret visserligen var hederligt och heligt, men att regeln, som de hade lovat att följa, inte åtlyddes så som de önskade och ville. De delgav varandra sina tankar, och frågade sig gemensamt hur de skulle kunna förverkliga denna vers:
• "Jag har löften att infria till dig, o Gud" (Ps56:13).
• Tjuguen munkar begav sig av tillika med klostrets abbot Robert, salig i åminnelse, och började tillsammans och efter gemensamt beslut att leva så som de hade tänkt med en och samma tanke. Och efter många motgångar och svårigheter, vilket var och en som vill leva i trohet mot Kristus måste vara beredd att utstå, uppnådde de äntligen det som de längtade efter och kom till Citeaux, som då var en avskräckande plats och en vidsträckt ödemark.
• Sålunda började de, år 1098 efter Herrens människoblivande, att bygga ett kloster på den ensliga plats som de hade upptäckt.
  Citeaux' Exordium § 1-2
• I hela sin livsföring rättade de sig exakt efter grundregeln, såväl i det kyrkliga som i allt annat. De klädde av sig den gamla människan och gladdes över att ha fått ikläda sig en ny människa.
• Och eftersom de vare sig i regeln eller i den helige Benedikts liv kunde finna att denne mästare hade varit ägare till kyrkor eller altaren eller haft rätt till offergåvor eller till gravplatser, till tionde eller skinn eller kvarnar, gårdar eller underlydande, ej heller att kvinnor hade lov att komma in i klostret eller att de döda fått begravning där, med undantag för hans egen syster, så tog de avstånd från alla dessa missbruk. De sade, att när den helige Benediktus lär att "munken skall bli en främling för världens vanor" så är det ett tydligt vittnesbörd att sådana bruk inte bör förekomma i munkens handlingar eller tankar.
• Det var då som de beslöt att de skulle ta emot omvända lekmän som i alltskulle behandlas som de själva, i livet och i döden, med undantag för själva munklivet.
• De skulle också ha jord, långt borta från människoboningar, vingårdar, ängar, skogar, vattendrag med kvarnar för sitt eget bruk och för fisket, hästar, kor och får och annat som är nyttigt för människorna. Och så snart de hade byggt några lador vid sina åkrar bestämde de att det skulle vara de nyss nämnda lekbröderna som skulle ha ansvar för dessa hus och inte munkarna, ty dessa skulle enligt regeln bo i sitt kloster. Dessutom , eftersom dessa heliga män visste att den helige Benedikt inte hade byggt kloster i de stora städerna eller i byarna eller liknande utan på stort avstånd från människor, så beslöt de sig för att likna honom även i detta.
  Citeaux'Lilla exordium, kap 15

Cistercienserna

Det fanns på 1000-talet många försök att återvända till det enkla liv som den helige Renedikts munkar hade levt från början. Ett av dessa försök blev ursprunget till en ny och löftesrik orden: cistercienserna. År 1098 tågade en rad munkar bort i protest från klostret Molesines i Burgund och slog sig ned i ett skogsområde som hertigen av Burgund hade skänkt dem: Citeaux(3), inte långt från Dijon. De började där ett nytt liv som under de första åren blev mycket mödosamt innan de hade lyckats komma överens om hur de skulle gestalta det. I detta kloster inträdde år 1112 Bernhard (Bernard) (1090-1153) tillsammans med en grupp unga släktingar och vänner. Tre år senare blev han sänd till Clairvaux något norr om Citeaux för att där som abbot grunda ett nytt kloster. Det blev början på en blomstringstid som huvudsakligen kan tillskrivas Bernhards egen sällsynt benådade personlighet.

• Eftersom vii allt vet att vi äro nyttiga tjänare till den ende Kungen, Herren och Mästaren vill vi inte ålägga våra bröder i abbediet eller våra medbröder munkarna, som Gud i sin godhet har placerat på olika håll, och därvid använt sig av oss som är de uslaste bland människor, för att följa samma regel, att stå i skuld till klostret på grund av timliga ägodelar eller fördelar. Men för kärlekens skull vill vi ta vård om deras själar så att de genom vår omsorg kan återvända till den rätta vägen om det skulle hända, vilket Gud förbjude, att de avlägsnar sig från sin föresats att följa den heliga regeln.
• Charta caritatis, 1 och 2
  
  Regeln för våra liv skall vara ödmjukheten, den frivilliga fattigdomen, lydnaden, friden och glädjen i den Helige Ande. Regeln för våra liv skall vara att underordna oss en mästare, en abbot, en regel, en disciplin. Regeln för våra livskall vara att iaktta tystnaden, ägna oss åt fasta, vaka, bön och våra händers arbete och framförallt att vandra den bästa av alla vägar, som är kärlekens väg, att för varje dag göra framsteg i allt detta och att hålla ut till vår sista stund.
  Bernhard, Brev till munkarna i Aulps

Livet i Clairvaux var enkelt och kärvt men präglat av kärleksfullhet. De gemensamma gudstjänsterna förkortades och lämnade mer plats åt enskild, tyst bön. Maten var spartansk och tiden för sömn begränsad till det strikt nödvändiga. Allt överflöd gavs bort. Det intellektuella arbetet var begränsat till studium av den heliga skrift, och stor plats gavs åt kroppsarbete i enlighet med Benedikts regel: "då är de i sanning munkar, om de lever av sina händers arbete" (kap 48). Nya kloster anlades, gärna i ödemark där man fick börja med att röja skog och anlägga åker. Man hade inga underlydande bönder, som i det feodala systemet. Däremot tog man emot conversi ("lekbröder"), personer som ville dela munkarnas liv och leva i celibat, men utan att avlägga löften.

Cisterciensernas kunnighet och skicklighet blev till nytta för befolkningen i de trakter där de slog sig ner, och deras enkla levnadssätt och frikostighet gjorde intryck. De blev älskade var de kom. Redan under Bernhards tid grundades 350 kloster och vid 1100-talets slut hade cisterciensema omkring sjuhundra kloster. De första klostren i vårt land var cistercienskloster, först Alvastra som grundades av Bernhard 1143 utifrån Clairvaux. Därnäst kom Varnhem, ca 1150, nunneklostret Vreta 1162, (har möjligen en äldre historia som benediktinkloster), Roma på Gotland m fl. Sveriges första ärkebiskop, Stefan, var munk från Alvastra.

• Conversi (omvända) är bara ett av namnen på de olikartade grupper som så att säga levde i klostrens periferi (lekbröder, leksystrar, botsystrar). Ordet omvändelse — conversio, poenitentia — har här inte en moraliskinnebörd utan angav att man på något sätt lämnat världen för att ställa sig i Guds tjänst. Lekbröderna och systrarna hade en särskild anpassad regel, en egen ledare och egen tidegärd som bestod i ett antal Fader vår motsvarande tidegärdens psaltarpsalmer. För ändamålet användes ett s k paternosterband, en föregångare till rosenkransen (radbandet).
  
  Klostret tog materiellt och andligt ansvar för sina lekbröder respektive leksystrar. De räknades som medlemmar, dock utan rösträtt. l dag har denna speciella kategori nästan försvunnit.

Avgörande för cisterciensernas framgång och tillväxt var den gemensamma organisation som denna orden fick av abboten Etienne (Stefan) Harding (Charta caritatis, "kärleksregeln", år 1119). Varje kloster har en abbot, vald av klostrets munkar. Varje år samlas samtliga abbotar till generalkapitel, med lagstiftande rätt över samtliga kloster. Alla kloster är jämlika, men ett kloster har under viss tid ansvar för de kloster som det eventuellt grundat.

Det var alltså cistercienserna som "uppfann" generalkapitlet. På Laterankonciliet 1215 föreskrevs denna institution för alla ordnar, och även de övriga benediktinklostren fick rätta sig efter det i viss mån. Samtidigt som de förblir oberoende av varandra möts abbotarna för gemensamma överläggningar.

De moderna republikerna, USA till att börja med, har haft detta system som förebild. Det hade då utvecklats ytterligare, främst av dominikanerna, till ett mer utpräglat "demokratiskt" system.

• Arbetet, i synnerhet kroppsarbete, gör munken till medarbetare i Guds skapelseverk och återlösningsverk så att han därmed går i Jesu Kristi fotspår. Därför skattas arbetet högt i den cisterciensiska traditionen. Genom hårt arbete, som en del i återlösningsverket, bidrar munkarna till sitt eget och andras, i synnerhet de fattigas, livsuppehälle, i förbund med den stora skaran av arbetare. Arbetet ger också tillfälle till nyttig askes och bidrar därmed till personlig utveckling och mognad och främjar kroppens och själens hälsa. Dessutom bidrar det gemensamma arbetet till kommunitetens sammanhållning.(4)
  Cisterciensernas konstitutioner 28 (från 1987)
  
  Lagen för det gemensamma livet är andlig enhet i Guds kärlek, som är fridens sammanhållande band, i ömsesidig och trofast kärlek till alla bröderna, samt gemensamt ägande i och med att alla delar allt. Bröderna skall med storttålamod uthärda egna och andras brister och tjäna varandra i ödmjukhet. Med bön och andra medel skall de hjälpa de svaga och sjuka. De skall omge de gamla och de döende med ömhet och omsorger.
  dito 13

Kartusianerna

Återgången till ökenfädernas ideal är ganska typiskt för 1000-talets ordensliv. Vi har redan nämnt två ordnar som tolkade den benediktinska regeln i "eremitisk" riktning: kamaldulenserna och vallombroserna. Denna tendens fick sitt kanske bästa uttryck i en nygrundad orden utanför den benediktinska familjen: kartusianerna. Namnet kommer av La Chartreuse, bergsmassivet där denna orden grundades.

Grundaren hette Bruno och var född i närheten av Köln omkring år 1030. Han hade bakom sig ett liv som teolog och kyrkoman när han tillsammans med några likasinnade bestämde sig för att bli eremit. Biskop Hugo i Grenoble gjorde honom uppmärksam på en bergstrakt i Alpernas utkant, La Chartreuse. Där grundade han år 1084 ett eremitsamhälle i en vacker dalgång.

Detta kloster är alltjämt (rättare: på nytt) moderkloster för kartusianerna. Det är byggt på ett karakteristiskt sätt: en lång rad eremitboningar med varsin täppa och sins emellan förenade av en gång som leder till kyrkan. Varje enskilt hus har en verkstad, en bönekammare och en sovalkov. Munkarna äter och ber var för sig på bestämda tider som anges genom klockringning. Vissa gudstjänster och måltider är dock gemensamma, och på söndagarna går man på vandring i grupp. Det är ett harmoniskt liv, men svårt, och kartusianerna har alltid varit få till antalet. 1147 fick orden en kvinnlig gren genom att ett äldre kvinnokloster med mycket gamla anor (en klosterregel från 500-talet upprättad av Cesarius och hans syster Cesaria i Arles) anslöt sig.

Kartusianerna kom till Sverige 1494 på inbjudan av riksföreståndaren Sten Sture. På Gripsholm grundade de klostret Pax Mariae, Mariefred. De anlade ett tryckeri och började bland annat översätta Johannes Uppenbarelser till svenska. Under sin korta existens - det var det första klostret som stängdes av Gustav Vasa - fick klostret ta emot många bevis på sympati.

• Namnet Chartreuse är förknippat med en likör vars hemliga recept förvaras i klostret la Grande Chartreuse. Likören tillverkas i en särskild anläggning några kilometer därifrån som sköts av anställda arbetare samt av kartusianska lekbröder, som för övrigt lever mycket avskilt. Inkomsterna går till klostrets underhåll, och överskottet fördelas varje år bland hjälpsökande. Bland annat renoverades ett katolskt kapell i Karlstad på 1960-talet med bidrag från la Chartreuse.

Kvinnorna och det monastiska livet

Vår framställning hittills har huvudsakligen utvecklat sig i maskulinum, och ordet "nunnor" har inte förekommit särskilt ofta. Överraskande nog förhåller det sig så, att antalet munkar under hela medeltiden var betydligt större än antalet nunnor, i proportionen 5:1 ungefär. I våra dagar är det tvärtom.

Ett land där historikerna har tillgång till någon mera pålitlig form av statistik är England (med Wales). Där fanns det på 1300-talet 708 munkkloster mot 150 nunnekloster. Av de sjutton cisterciensklostren i det medeltida Sverige var sju nunnekloster, men av franciskanernas och dominikanernas sammanlagt drygt trettiotalet kloster (konvent) var endast tre för kvinnor. Av allt att döma var därtill nunneklostren i medeltal mindre befolkade. Tvärtemot vad man ofta föreställer sig hade både den gifta och den ogifta kvinnan på medeltiden socialt en mer självständig ställning än vad som blev fallet under senare århundraden. Hon var tidigt myndig (enligt kyrkorätten vid tolv års ålder). Men de flesta var fattiga och behövdes som arbetskraft, vilket medförde beroende. Klostren begärde som regel en hemgift, för att kunna trygga systrarnas uppehälle. Detta medförde att flertalet kvinnor i klostren var av hög börd eller rik familj. Somliga "placerades där av sin familj, en anordning som dock blev vanligare under senare medeltid.

Den nyaste forskningen i ordenshistoria visar att den verkliga orsaken till att kvinnoklostren var så få är att söka i förhållandet mellan munkar och nunnor inom en och samma orden. Vanligtvis hade munkarna andligt och ekonomiskt ansvar för nunnorna. För att underhålla och bruka den jord som var nödvändig för klostrets uppehälle fick nunnorna hjälp av lekbröder från munkklostren. Nunnorna behövde också kaplaner, biktfäder och lärare. Allt detta kunde i längden upplevas som betungande, och de manliga medlemmarna gjorde därför vad de kunde för att begränsa antalet nunnekloster.

En intressant lösning av problemet var dubbelklostren, som inte var helt ovanliga. Fontevrault har redan nämnts. Det var från början ett kloster med stor prestige, och påven Callixtus II invigde i egen hög person klosterkyrkan år 1119. Fontevrault fick många dotterkloster i Frankrike och England. Orden upplöstes 1790; ett återupplivningsförsök på 1800-talet blev kortvarigt.

Det finns fler exempel, t ex gilbertinerna i England, stadsfäst som orden 1148 av påven Eugen 111. Gilbertinerna underhöll sjukhus och fattighus och åtnjöt stort anseende, också emedan det var en rent engelsk orden. Den räknade 26 kloster när den 1538-40 upplöstes. Alla dessa kloster var tydligt organiserade i första hand för nunnorna. Den heliga Birgittas ordensstiftelse följde samma mönster, men hon hör hemma i en senare epok, som skall behandlas längre fram.

Arkivmaterialet beträffande nunneklostren är tyvärr ganska magert. Men vi vet tillräckligt för att frapperas av ett ofta mycket rikt andligt liv, särskilt tydligt under vissa perioder. Först på 600- och 700-talen, den tid då anglosaxiska nunnor jämte Bonifatius kristnade Germanien. Från den tiden känner vi till flera berömda abbedissor av anglosaxisk börd, såsom Walburga, Lioba, Thekla. Bland dem som Beda (672-735) särskilt nämner i sin engelska kyrkohistoria märks Hilda (d 680), abbedissa i två dubbelkloster. Inte bara vanligt folk, utan även kungar och prinsar kom till henne för att få råd, skriver Beda, "och de som stod under hennes ledning förväntades att grundligt studera Skriften och ägna sig åt goda verk". Fem män från hennes kloster blev sedermera biskopar, "och de var alla heliga och förtjänstfulla män" (kap 23).

På 1100- och 1200-talen finner vi flera namnkunniga nunnor. Hildegard av Bingen (1098-1179) skrev en rad böcker i profetisk och delvis apokalyptisk form, förutom verk som vittnar om hennes naturvetenskapliga intressen. Över trehundra brev av hennes hand finns bevarade, och bland adressaterna märks både påvar och kejsare. Cisterciensnunneklostret Helfta (Eisleben) var ett berömt andligt centrum med stora mystiker som Gertrud von Hackborn (d 1292), den heliga Mechthild von Hackborn (d 1293) samt den heliga Gertrud, kallad den stora (d 1302). Verken av och om den sistnämnda hör till medeltidens stora klassiker. Bland annat har de givit upphov till Jesu Hjärta-kulten, med dess folkliga och mycket spridda andaktsformer.

Rent allmänt ger nunneklostren under medeltidens första hälft ett intryck av kulturellt, intellektuellt och andligt betydande centra, som med männen delade ansvaret i kyrka och samhälle. De levde inte så avskilt som de kom att göra under senare århundraden, och inte så sällan deltog abbedissor i lokala koncilier och rådsförsamlingar.

Det fanns emellertid också kvinnor som valde att leva som anakoreter (eremiter). Men i stället för att "gå ut i öknen" stängde de ofta in sig i ett rum eller en våning i nära anslutning till en kyrka. De kallades också "reclusae" (instängda). Ett sådant liv krävde biskoplig tillåtelse och inleddes med en högtidlig invigningsceremoni. Närheten till kyrkan gav dem möjlighet att ta del i gudstjänstlivet, som de brukade följa genom ett fönster som vette in mot koret.

Ett sådant liv krävde att man redan nått stor andlig mognad. Det kunde bli mycket fruktbart. Det mest kända exemplet torde vara den engelska mystikern Julian of Norwich (d 1413), i England allmänt kallad "mother Julian". Hennes Revelations går ut i ständigt nya upplagor.

Några ord om den monastiska dräkten

Begreppet "ordensdräkt" är en sen företeelse. Ökenfäderna lade ingen vikt vid klädseln. I Syrien och Egypten bar munkarna ofta en fårfäll som på en gång var kappa och filt att sova på. Så framställs profeten Elias, anakoreternas förebild, inom ikonkonsten.

I Europa klädde munkarna sig som fattigbönderna. Men ett plagg kom med tiden att bli typiskt, den s k kukullan, som redan på romersk tid var vanlig som resdräkt. Det var en vid kappa av grovt ylle, som man drog på över huvudet och som var försedd med en kapuchong. Den gjorde god tjänst under de långa timmar som munkarna tillbringade i en ofta iskall kyrka. Sommartid behövdes den inte.

En bekväm variant av kukullan, att användas under arbetet, bestod av två smala tygstycken som hängde fram och bak och lämnade armarna fria, med eller utan kapuchong. Detta plagg, kallat skapular (av scapulae, skuldror, rygg) blev det minimala tecknet på monastisk dräkt.

Av fattigdomsskäl valdes inte färgat tyg utan ofärgat: vitt, grått, brunt, svart beroende på ullen. Först på högmedeltiden började man kunna känna igen munkarna på den särskilda dräkten. Men någon symbolik var det inte tal om, den är senare tiders påfund.

I Augustinus regel står det att systrarna inte skall ha påfallande kläder - de skall med andra ord vara enkelt klädda och inte uppseendeväckande som rika damer på den tiden. Det står vidare att de skall få sina kläder av klostret och nöja sig med vad de får.

Benedikt skriver om novisen: "Om han har några ägodelar skall han ge dem åt de fattiga eller skänka dem åt klostret och inte behålla någonting för sig själv, han skall även ta av sig sina egna kläder och iföra sig klostrets." Det står ingenting om hur dessa klostrets kläder skall se ut, och meningen tycks bara vara den, att novisen inte längre skall kalla något för sitt.

I dag bär benediktinerna i stort sett svart ordensdräkt, men det finns också vita. Cistercienserna är vitklädda men bär svart skapular och kapuchong respektive slöja. Även kukullan, som bärs i koret och är mycket vid, är vit. Kartusianerna är också vitklädda.

Men ordensdräkten bärs inte alltid. Under arbetet och utanför klostret bär både munkar och nunnor ofta civila kläder.

• Aelred(1110-1167), abbot av RievauEx (Rieval) i Yorkshire och en av cisterciensordens "fäder" är särskilt berömd för sin bok om vänskapen, där han beskriver den anda som bör prägla det monastiska livet.
  När Gud skapade människan ville han ge henne det bästa, nämligen gemenskap. "Det är inte gott för människan att vara ensam, låt oss ge henne den hjälp som passar henne" (1 Mos 2:18) Den gudomliga godheten gav henne inte bara ett stöd som var henne likt, utan för att väcka kärlek och vänskap skapade Gud man och kvinna av samma substans. Av mannens sida skapade Gud underbart en ledsagerska, för att de av själva naturen skulle förstå att de var jämlika som bröder, och att det bland människorna inte fanns något högre eller lägre, vilket är utmärkande för vänskapen. Från begynnelsen har naturen alltså präglats av vänskapens och kärlekens ömhet.
• Men efter den första människans fall kallnade kärleken genom lystnaden, och den enskildes intresse tog övertaget över det gemensamma bästa. Människorna fördärvades av split och kiv, rivaliteter, avundsjuka och misstänksamhet. De goda kunde visserligen odla kärlek och vänskap och inse att även fiender och fördärvade människor borde älskas, men det fanns ingen möjlighet att ena onda och goda i en gemensam vilja och avsikt. Vänskapen, som från början fanns mellan alla människor, inskränktes till några få. De såg hur trons och gemenskapens heliga klenoder vanhelgades av de flesta, och därför ingick de ett förbund och förband sig att leva i vänskap och kärlek. Trots all ondska, som de såg ikring sig, ville de finna vila i den ömsesidiga kärlekens nåd. ( ... ) Har du inte läst i Skriften: "En väns kärlek består alltid" (Ordsprl7:17)? Och jag tror att det var Hieronymus som sade: "En vänskap som sviktar har aldrig varit sann." Det är tillräckligt bevisat att vänskap inte kan bestå utan kärlek. l vänskap anas evigheten, i den lyser sanningen, kärleken ger den mildhet - kan inte allt detta kallas vishet? ( ... ) Jag tror att man kan säga om vänskapen detsamma som man har kunnat säga om kärleken: att Gud är vänskap, och den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom.
  ur del 1, Om vänskapens förbindelse

Från: "I Kyrkans mitt" Catarina Broomé O.P. och Catherine Cottin O.P.; Proprius 1989 ISBN 91-7118-675-1

---

---