Klosterlivets historia del 2

Ordenslivet

Gemenskap i många former

Ordnarna och kongregationerna har en självklar plats i kyrkan. De har haft en betydelse som knappast kan överskattas för missionen, inom undervisningen, inom alla sociala sektorer, kulturellt, för gudstjänstlivet. Känslan för kyrkan som övernationell gemenskap hålls genom dem levande. Ett särskilt kapitel (VI) i konciliets konstitution om kyrkan är därför ägnat åt ordensfolket, förutom ett eget dekret. Konciliet liknar dem vid "ett träd som skjuter en mångfald av grenar på Herrens åker med olika familjer av eremit- och gemenskapsliv" (LG 43).

I samma paragraf sägs att ordensfolket "inte intar någon mellanställning mellan klerker och lekmän, utan från båda hållen blir kristna människor kallade av Gud för att i kyrkans liv få del av denna särskilda gåva och var på sitt sätt gagna hennes frälsningsuppdrag". Guds folk är en gemenskap i mångfald. "Gemensam är lemmarnas värdighet genom den nya födelsen i Kristus, gemensam är kallelsen till fullkomlighet. En enda är frälsningen, ett enda är hoppet och odelad är kärleken. Fastän alla i kyrkan inte går samma väg, är de alla kallade till helighet" (LG 32).

Det var viktigt att understryka detta. De som viger sig åt Gud genom löftet att leva i en ny gemenskap som syskon och inte kalla något för sitt (Apg 4:32) har därmed följt en personlig kallelse som är lika mycket värd som andra kallelser i kyrkan, till att leva i äktenskap till exempel. Men genom sina löften har de på ett särskilt sätt ställt sig i tjänst för sina medmänniskor med bön, arbete och förkunnelse. Själva deras liv är förkunnelse, som församlingen i Jerusalem var det enligt Apostlagärningarna.

Ordensgemenskaperna är alltså inte "sekter" där man anser sig vara heligare eller bättre kristen än andra. Ordenslivet har sin plats mitt i kyrkan, och ordensfolket delar helt den övriga kyrkans liv. När de drar sig tillbaka till stillheten är det inte för att isolera sig utan för att därmed tjäna hela kyrkan.

Man brukar tala om "aktivt" klosterliv, där den sociala aktiviteten är dominerande, och "kontemplativa" kloster, som främst är härdar för stillhet och bön. Men gränserna är ibland flytande, och även andra termer från klosterlivet kan vara förvirrande, beroende på en mycket stor mångfald. Här följer en utredning av vissa sådana termer.

Abbot och abbedissa är sällsynta titlar. De förekommer framförallt i de större klostren av äldre typ (exempelvis benediktinsk). I Sverige är det bara birgittinklostret i Vadstena som har en abbedissa. I de flesta fall används andra titlar: prior, priorinna, superior, föreståndare, föreståndarinna etc. Abbot och abbedissa innehar i princip sin funktion på livstid, de övriga oftast på tre år. Regeln stadgar hur de tillsätts: genom demokratiska val eller av ordensledningen.

Kapitel Klostrets "stämma" där man regelbundet samlas för gemensam uppbyggelse, diskussion, beslut, omröstningar osv. Inom en orden eller kongregation hålls med ett par års mellanrum provinskapitel och generalkapitel, med ombud från de smärre enheterna. Där utses de högsta funktionärerna och gemensamma beslut fattas, exempelvis om ändringar i konstitutionerna (statuterna), som finns vid sidan av själva regeln, vilken kan liknas vid en grundlag. Många kongregationer har samma regel - Augustinus, Benedictus och Franciscus regler är de vanligaste. Men varje kongregation har egna konstitutioner.

Klausur. Det för bröderna eller systrarna reserverade området. Kloster. I egentlig mening en grupp av fast boende munkar eller nunnor tillhörande en orden. Mera oegentligt används ordet om varje lokal grupp av bröder eller systrar, som riktigare borde kallas konvent, gemenskap, kommunitet etc. Jesuiterna - som utgör en orden - talar om sina "ordenshus", ej kloster, eftersom de inte är fast boende. Kongregation är den vanligaste beteckningen.

Kongregationerna är fler än ordnarna. Åtskilliga kongregationer är för övrigt anslutna till någon orden.

Korbön, tidegärd, tidebön, officium är olika beteckningar för den bön som, med många varianter, är gemensam för präster och ordensfolk och som bygger på bibeltexter, huvudsakligen Psaltaren. På morgonen beds laudes (ottesång), på kvällen vesper, dessutom vanligen en middagsbön (ters, sext eller non) och en aftonbön, completorium. Matutin, egentligen en nattlig bön, är numera mindre vanlig och har ersatts med ett läsningsofficium. Tidebönsboken kallas ibland breviarium.

Lekbroder, leksyster De bröder och systrar som inte deltog i hela korbönen (de kunde inte latin eller var analfabeter) utgjorde förr en särskild grupp i många kloster. I dag har denna uppdelning så gott som försvunnit.

Munk och nunna är likaledes egentligen förbehållna de fast boende, övriga kallas systrar och bröder (eventuellt fäder, i synnerhet när de är prästvigda).

Novitiat är den viktigaste delen av prövotiden, på ett eller två år. Som regel föregås det av ett postulat på några månader. Löften får avläggas först efter novistidens slut, och då till att börja med bara för en kortare tid. Den sammanlagda prövotiden, före livstidslöftena, kan vara upp till sju år, ibland mer. Det finns kongregationer där man aldrig avlägger livstidslöften utan endast löften för ett år i sänder.

Orden. I egentlig mening används ordet bara om vissa sammanslutningar av äldre datum.

Ordensdräkt. Förr kunde man känna igen varje orden på dess särskilda uniform, men under senare år har de ändrats så mycket att det nu kan finnas varierande uniformer inom varje orden. Dessutom är det ganska vanligt att ordensmedlemmar klär sig civilt åtminstone i vardagslag. Sekularinstitut En form av gemensamt liv, där medlemmarna förblir lekmän.

Tredje orden, tertiarer, oblater I första hand beteckningar på ordensmedlemmar utan löften i egentlig mening. Det kan vara lekmän, gifta och andra, som lever "i världen", det kan också vara personer som lever i ett kloster men utan fullt medlemskap. Det finns också tredje ordnar som blivit kongregationer.

Under tidernas lopp har olika typer av ordensliv vuxit fram. Somliga former har haft kort livslängd, andra har blivit bestående. Under de första århundradena finner vi eremiterna. Ordet förknippas med total ensamhet, men i själva verket fanns det eremitkolonier där man upprätthöll en viss gemenskap, till exempel i gudstjänst. Än i dag finns det katolska män och kvinnor som känner sig kallade till denna speciella livsform.

Den helige Basileios (300-talet) skrev den regel för klosterlivet som alltjämt är levande framför allt i den ortodoxa kyrkan. Något senare skrev kyrkofadern Augustinus en regel för prästerna vid sin biskopskyrka ("kanikerna"). Efter den regeln lever fortfarande en rad ordnar och kongregationer med apostolisk inriktning. Augustinus regel är kortfattad och går inte in på detaljer; därför år den så användbar. Av ett helt annat slag är den helige Benedictus regel (500-talet), som är rik på både praktiska anvisningar och visa andliga råd. Med sin klokhet och måttfullhet satte Benedictus mer än någon annan sin prägel på det västerländska munkväsendet. Så småningom blev cistercienserna en ny gren på det väldiga benediktinska trädet, Utmärkande drag för det benediktinska (monastiska) livet är stabiliteten: man hör till samma kloster livet ut, tonvikten på arbetet (manuellt eller intellektuellt), omsorgen om gudstjänstens skönhet.

Bland de följande århundradenas nyskapelser skall som exempel nämnas kartusianerna som på ett speciellt sätt förenar eremitlivet med det gemensamma livet.

Tiggarordnarna - franciskaner, dominikaner m. fl. - kom med något nytt. Som kringvandrande predikanter livnärde de sig inte längre på jordbruk och hantverk utan litade till andra typer av inkomster. Dominikanerna införde därtill en ny, demokratisk struktur i sin organisation. I övrigt bevarade de mycket av det monastiska levnadssättet. Bland tiggarordnarna bör även karmeliterna nämnas. De är något äldre och var från början en eremitorden av österländsk typ. Med sin starka betoning på det kontemplativa livet har de blivit viktiga härdar för bön, och deras erfarenheter på detta område kommer hela kyrkan till godo.

De medeltida ordnarna var många fler än de nu nämnda, och var och en av dem hade sitt eget ansikte. Ett svenskt bidrag var birgittinerna som grundade kloster i många länder. Det stora flertalet av de medeltida klostren hade också en social inriktning: de öppnade sjukstugor, gav skydd åt vägfarande, somliga arbetade för fångars frigivning osv. Flera av dem är alltjämt livskraftiga.

När en ny tid gick in på 1500-talet uppstod också en rad nya gemenskapsformer utifrån samma önskan att radikalt leva i Jesu efterföljd. Den mest kända av dem alla är Jesu Sällskap (jesuiterna). Uppgiften att föra människor till Kristus var dominerande och frambragte en mängd missionärer, lärare och själasörjare. Jesuiterna har ingen gemensam korbön men deras grundare Ignatius de Loyola gav dem ett annat arv: de "andliga övningarna", som han själv praktiserat och funnit vara ett utomordentligt medel för andlig fostran.

Under de följande århundradena växer kongregationer fram som svampar ur jorden och av de mest skilda slag. Ofta grundas de för att svara på ett bestämt behov: sjukvård, undervisning, mission, omsorgen om de fattiga, arbete för frigivna fångar, insatser för före detta prostituerade - listan kan göras hur lång som helst. I många fall ansluter man sig till någon av de gamla ordnarna som accepterar att få unga skott av en ny art.

Det är framför allt kvinnor som på detta sätt finner en livsuppgift utanför kärnfamiljen. Vad ordenslivet betytt för kvinnans emancipation skulle vara värt en särskild avhandling. Dessa kvinnor är också de som i stor utsträckning har grundat läroanstalter som gjort det möjligt för flickor över huvud taget att få tillgång till boklig bildning.

I första hälften av vårt eget århundrade var det framför allt två nyskapelser som lät tala om sig. Det ena var Jesu små bröder och systrar. De gick ut i arbetslivet bland "vanliga" människor - alltid i lågavlönade yrken - samtidigt som de lade stor vikt vid ett gemensamt kontemplativt liv. Det andra var sekularinstituten som inte räknar sig till ordensfolket men ändå har en liknande målsättning och någon form av regel" för sitt gemensamma liv.

Mycket i de gamla ordnarnas liv har förändrats för att svara mot en ny tids krav. Även de socialt arbetande kongregationerna har fått söka sig nya uppgifter allteftersom stat och kommun i land efter land övertagit undervisning, sjukvård osv. I vårt land, liksom i många andra länder, arbetar åtskilliga ordenssystrar i den offentliga sektorn.

Nya former av ordensliv - eller liknande - uppstår alltjämt. Man börjar inte med att säga: nu skall vi grunda en orden eller en kongregation. Utan det börjar, nu som förr, som ett senapskorn, och tiden får utvisa vad det blir av det ? kanske en "rörelse", som Focolarerna, som därtill vuxit ut och omfattar människor ur skilda samfund. Välkänd för de flesta är albanskan "Moder Teresa" som började med ett hem för döende i Calcutta och sedan fortsatte med tre organisationer, en för kvinnor (Missionaries of charity), en för män och en för lekmän. (Kvinnor som grundare och även ledare av manliga eller blandade organisationer är ingenting ovanligt i den katolska kyrkan.)

Kanske vill en gemenskap en dag ge sig en regel och ett namn och få stadfästelse i Rom - kanske inte. Den påvliga stadfästelsen kan vara en garanti som man kan behöva för att få lov att verka fritt. Kanske tycker man sig inte behöva något sådant och är nöjd med sin biskops välsignelse.

Finns det då över huvud taget ett gemensamt namn för alla dessa företeelser och personer? Ord som "kloster", "munk", "nunna" är inte heltäckande på långt när, och ofta helt missvisande. Andra språk har ett ord, på latin religiosi ("de religiösa"), vilket fritt borde översättas med "de som bundit sig vid Gud". Och man förstår varför det i folkmun heter att inte ens Gud kan hålla reda på hur många de egentligen är ...

Den Heliga Stolens årsbok, Annuario Pontificio, redogör för medlemsantalet i de registrerade sammanslutningarna. De egentliga ordnarna är några tiotal. De internationella kongregationerna är över tusen. Men det är som sagt långtifrån allt.

Källa: Katolicismen Catharina Broomé Katolska Bokförlaget 1993 fjärde uppl. s.312-317

Reformationstiden och Tridentinum

Från "I kyrkans mitt kloster ordnar och kongreationer"
Av Catarina Broomé op och Catherine Cottin op

Reformationen - en vändpunkt

Den senare delen av 1400-talet medförde stora förändringar. Tryckerikonstens uppfinning på 1440- talet, kampen mot morerna och deras definitiva nederlag i Spanien 1492, Columbus upptäckt av Amerika samma år, återvändandet till antikens ideal - allt detta och mycket därtill innebar början till en ny tid. Men framför allt är det Luther och 1500-talets reformation som utgör referensramen för den nya tidens kyrkohistoria.

Luther var som bekant själv munk inom augustinorden. Han har berättat om hur han i en skräckfylld stund, då blixten slog ned i ett träd intill honom, utropade: -Heliga Anna, jag vill bli munk! " Det var knappast en giltig bevekelsegrund, och någon lycklig munk blev han heller inte. För hans del blev klosterlivet en enda hopplös strävan efter en ouppnåelig fullkomlighet. De personliga upplevelserna förklarar att han i fortsättningen helt förkastade klosterlivet.

Men det fanns säkerligen också något mer allmängiltigt i Luthers iakttagelser. Dels fanns det, som sagt, ett utbrett förfall av ordenslivet, som yttrade sig i ett slappt iakttagande av ordenslöftena. Men också tidens filosofi och teologi hade sin del i nedgången och medförde, i varje fall i den miljö där Luther levde, en överbetoning av människans gärningar i förhållande till Kristi frälsningsverk.

Om detta sägs det i en gemensam katolsk-luthersk deklaration 1980: "Vad munkväsendet och ordenslivet beträffar, så kan inte längre den augsburgska bekännelsens hårda omdöme kvarstå med hänsyn till hur man idag förstår och praktiserar det monastiska livet i den romerska kyrkan .- Och vidare: - Av nåd allena och i tron på Kristi frälsningsgärning och inte på grund av vår förtjänst, antas vi av Gud och mottas vi i Guds helige Ande som förnyar våra hjärtan och gör oss skickade och manar oss till goda gärningar".(1)

Med reformationen i 1500-talets början försvann klosterlivet helt från Norden och norra Tyskland, Nederländerna, England. De blodiga förföljelserna i 1500-talets England drabbade även klosterfolket. En av martyrerna var birgittinmunken Richard Reynolds (t 1535). Birgittinklostret Syon Abbey, grundat direkt från Vadstena 1415, överlevde i landsflykt från 1559 till 1861, då klostret kunde återupprättas i England. Även Nederländerna hade sina martyrer, bl.a. en rad franciskaner i Gorkum och Alkmaar.

De svenska klostrens undergång

Ordenslivets historia i vårt eget land är ännu till stor del outforskat. Forskningsarbetet är heller inte lätt, eftersom det är ont om urkunder. Femtonhundratalets ödeläggelse av klostren var mycket grundlig. Bibliotek och dokumentsamlingar gick nästan helt till spillo, byggnaderna likaså, och vi förlorade helt enkelt mycket av vårt lands äldre historia. Man kan jämföra med Island, där de gamla gudasagorna och de historiska minnena bevarats sedan de nedtecknats av präster och ordensfolk.

Digerdöden hade satt djupa spår även i vårt land, och allt stod säkerligen inte helt rätt till i klostren. Men 1400-talet rymmer också så många friska insatser att det är svårt att tro på ett allmänt förfall. Under åren 1430-1440 byggdes birgittinernas underbara klosterkyrka i Vadstena, och några år senare grundades Nådendal nära Åbo. Cistercienserna grundade 1486 sitt nordligaste kloster, Gudsberga i Dalarna. Karmeliter och kartusianer grundade kloster i Sverige, och franciskanerna fick ett par nya filialer. Tryckerikonstens uppfinning på mitten av 1400-talet medförde ny litterär aktivitet, och i Vadstenaklostret inrättades ett av vårt lands första tryckerier. Birgittas uppenbarelser kom ut i tryck på lågtyska.

Visserligen skrev Karl Knutsson vid 1400-talets mitt ett brev till påvestolen i vilket han talar om de svenska klostrens förfall. Påven Nikolaus V gav då i uppdrag åt ärkebiskopen i Uppsala att tillsammans med en birgittinmunk - birgittinerna stod högt i anseende - visitera alla svenska kloster i fråga om såväl andliga som världsliga ting och "med Gud ensam för ögonen straffa och reformera, plantera och upprycka, avsätta och insätta". Men den då nyvalde ärkebiskopen Jöns Bengtsson genomskådade kungens förhoppningar att komma åt klostrens ägodelar, och visitationen blev inte av.

Hur det egentligen förhöll sig med klostrens rikedomar är svårt att veta. Det fanns förvisso kloster som under tidens lopp fått betydande donationer. Men man får heller inte glömma, att det var klostren som stod för både undervisning och sjukvård t ex. Det fanns för övrigt även fattiga kloster, och det förekom klagomål över att munkarna inte hade nog med kläder för att skydda sig mot kölden och inte tillräckligt att äta.

Det gick långt senare rykten om att klostren skulle ha varit "härdar för osedlighet". Det finns ingenting som bekräftar detta, och ryktena får nog skrivas på reformationstidens fantasi och propaganda.

Den första belagda ogärningen mot ett svenskt kloster vid unionstidens slut stod Kristian 11 för. När han efter Stockholms blodbad vid kyndelsmäss 1521 begav sig hem till Danmark, gästade han på vägen Nydala kloster. Där togs han och hans följe gästfritt emot och förplägades. Innan kungen drog vidare lät han binda abboten och munkarna, kastade dem i sjön och plundrade klostret.

Riksdagen i Strängnäs 1523 gav kung Gustav Vasa rätt att använda sig av kyrkans tillgångar för att täcka sina skulder. I juni det året skrev han till alla kyrkor och kloster och begärde att de oförtövat skulle sända honom kalkar, monstranser, "runt mynt" samt annat av värde. Allt skulle betalas igen när det blev bättre tider. Det som på detta sätt tillfördes kronan, räckte emellertid inte för kungens behov, och nästa steg blev "borgarläger". Det innebar att klostren måste ställa upp som förläggningar åt armén. I riksdagsbeslutet från Västerås riksdag 1527, som gjorde kungen till herre över kyrkan, läser vi: "Eftersom det i lång tid rått ett snöpligt regemente i klostren, samtycker vi nu till att hädanefter skicka dem en god riddersman som skall vidmakthålla klostret och ge klosterfolket uppehälle." Det var fagra ord för att karnoflera ett grymt beslut. Vad saken egentligen gällde förstår man när man läser vidare att den gode riddersmannen även kan göra kungen en tjänst med borgarläger "eller vad konungen eljest behagar".

Gustav Vasa lät alltså ridderskapet stå för angreppen mot klostren. Den världsliga maktens intrång gjorde givetvis klosterlivet omöjligt. Hur fort det gick undan framgår bland annat av ett brev som upproriska smålänningar skrev till östgötarna 1529. De beskrev där hur klostren i deras bygder lagts för fäfot, att tavlor och snideverk förstörts och att teglet förts bort.

Det fanns vid 1500-talets början ett 40-tal kloster i Sverige. De ödelades nästan helt. De vackert handskrivna och illustrerade gudstjänstböckerna slaktades, och pergamentet togs till omslag om de kungliga räkenskapsböckerna. Genorn ett mödosamt forsknings- och restaureringsarbete i början av 1900-talet har några av dem kunnat rekonstrueras. De vackra klosterbyggnadema revs och materialet användes till uppförande av kungliga borgar och fogdegårdar. Även kyrkor revs.

Några exempel kan ge en bild av händelseförloppet

Alvastra kloster gavs 1529 åt Nils Svensson, varpå tyska knektar drog in och levde otillständigt och otillbörligt- i klostret. Hur länge munkarna stannade vet man inte, men när klosterhusen började förfalla tog Per Brahe stenarna och byggde sin borg på Visingsö med dem.

Efter Kristian 11:s dödsbringande besök i Nydala 1521 återupprättades klostret tre år senare. 1529 fick Godfrid Sure klostret i förläning. Det var ett ansett kloster, som ofta fått förtroendeuppdrag av sitt generalkapitel. Den sista abboten hette Johannes Martini.

Varnhem blev skonat av Gustav Vasa, men det plundrades och brändes av danskarna 1566. Hundra år senare lät Magnus Gabriel de la Gardie restaurera byggnaderna.

Roma kloster på Gotland indrogs förmodligen när fogden Henrik Rosenkrants kom till Gotland 1531. På 1700-talet togs stenarna till en annan byggnad, och kyrkan blev använd som lada och senare som fähus, när taket rasat.

Den heliga Birgittas kloster bestod längst, till 1595. Riksdagen i Söderköping beslöt det året att alla katoliker måste lämna riket, och Hertig Karl lät stänga klostret. Tillsammans med abbedissan Karin Olsdotter begav sig de kvarvarande systrarna till birgittinklostret i Danzig.

Åtgärderna mot klostren drabbade också socialvården, undervisningsväsendet och kulturen. Det är sorgligt att vårt land inte ens fick behålla klosterbyggnaderna (undantag Vadstena), som kan förmodas ha varit i många fall vackrare än de tråkiga Vasaborgar och ämbetsbyggnader som stenarna användes till. Men vi gick också förlustiga många minnen från de första kristna århundradena i vårt land, och säkerligen även minnesmärken från ännu äldre tid, förutom böcker i de mest skilda ämnen. Förteckningar över vad som ingått i dominikanernas bibliotek i Sigtuna finns delvis bevarade och visar att biblioteket förutom teologisk litteratur även innehållit filosofisk, juridisk, historisk, medicinsk litteratur med mera.

Trots att så mycket gått till spillo är det ändå möjligt för oss att få en bild av livet i de svenska klostren på medeltiden. Det finns ju motsvarigheter utomlands, som de svenska klostren hade anknytning till. Det gäller även den i Sverige grundade Vår Frälsares orden, Birgittas verk, som fortfarande har dotterkloster i Europa.

Nya former i en ny värld

En reform inom kyrkan var både önskvärd och oundviklig. Men samtidigt som man fanatiskt och ofta av politiska skäl gjorde alla dessa utrensningar, avskars norra Europa från ett rikt andligt liv, som började blomma i det övriga Europa vid denna tid. Inte minst en rad nygrundade ordnar skulle snart tillföra kyrkan ny livsglädje och vitalitet.

Till att börja med slog många av de gamla ordnarna rot i det nyupptäckta Amerika. Franciskanerna kom till Haiti 1502 och dominikanerna 1509. Visst fanns det skuggor även i deras insatser i den nya världen, men i stort sett utförde de ett gott arbete. Det var ordensfolk som tog de inföddas parti gentemot inkräktare (skildrat bl a i Bolt-joffés film The Mission). Bland dominikanerna bör särskilt nämnas Bartolomeo de Las Casas (1474-1566). Ordnarna, i synnerhet jesuitorden, som vi återkommer till, grundade fristater för indianerna. De monastiska ordnarna upprättade också kloster på den nyupptäckta kontinenten, fast längre fram i tiden.

De ordnar, som uppstår på 1500-talet, lämnar definitivt det monastiska mönstret. Man bär ingen ordensdräkt utan vanlig prästdräkt, och man har inte kvar den gemensamma korbönen. Däremot ber man, som alla katolska präster, "breviariet", den förkortade formen av tidegärden som bedes som privatbön. I stället utvecklar de nya ordnarna andra former för gemensam bön: gemensam tyst meditation eller andra, fria gudstjänstformer. Bruket att hålla gemensam retreat härrör också från denna tid.

Många av de nya ordnarna är "prästsällskap", även om de också har icke prästvigda medlemmar (som i detta sammanhang kallas för bröder, i motsats till de prästvigda ordensmedlemmarna som tituleras pater). De definierar sig genom en bestämd målsättning t ex förkunnelse, undervisning, samhällstjänst i någon form, evangelisation. Flera av de nya ordnarna har en likartad målsättning och skiljer sig från varandra bara genom att de uppstått i olika länder eller på annat sätt oberoende av varandra.

Följande exempel kan ge något så när begrepp om den väldiga generositet som fanns för att möta behoven i ett samhälle som gick en ny tid till mötes.

Mellan 1520 och 1525 grundar den helige Gaetano da Tiene och Gianpetro Carafa ett prästsällskap inriktat på att förnya församlingstjänsten och verka för bättre prästutbildning. De kallas för teatiner.

1528 grundar en adelsman från Venedig en kongregation för att ta hand om fattiga och föräldralösa barn. Kongregationen kallas för Somaschi efter den lilla stad i Norditalien där man började.

Antonio Maria Zaccharia, f d läkare, grundar 1530 barnabiterna, en kongregation som ägnar sig åt evangelisation bland de fattiga. 1534 grundar Ignatius av Loyola jesuitorden. Vi återkommer till den.

1535 grundar Angela Merici en kongregation för flickors utbildning, som hon kallar ursulinerna. Vi återkommer också till den.

1540 grundar Johannes, kallad "av Gud", en orden med sjukvård som uppgift (se även). 1580 grundas en likartad kongregation av Camillo de Lellis. Medlemmarna avger löfte att speciellt ta sig an pestsjuka. De kallas kamillianer. Listan skulle kunna göras mycket lång, och vi har här bara nämnt några av de mest livskraftiga, som har fortlevat in i vår tid.

Ytterligare två nyskapelser skall dock nämnas, som blivit av speciellt stor betydelse.

Först Oratoriet (oratorianerna), grundat av Filippo Neri (1515 - 1595). Ordet "oratorium" kan utmärkt väl översättas med "bönegrupp". Det var från början karismatiska sammankomster med fri bön och sång, gemensam bibelläsning och undervisning i andligt liv. Från dessa grupper härrör för övrigt den musikart som kallas för oratorio.

Filippo Neri var en strålande varm och glad personlighet, full av humor. Han samlade stora skaror av människor till de bönemöten som han ledde. När tillströmningen blev för stor delades grupperna upp. De spred sig som ringar på vattnet, och fick 1545 påvlig stadsfästelse som en sorts kongregation fast utan egentlig gemensam styrelse. Medlemmarna avlägger inga löften men är bundna till rörelsen genom sitt engagemang. I Frankrike fick oratoriet stor betydelse tack vare kardinal de Bérulle, som 1613 grundade den franska grenen av rörelsen. Den korn att spela en viktig roll som främjare av en sund och öppen teologi. På 1800talet infördes oratoriet också i England av kardinal John-Henry Newrnan (1801-1890).

Den andra nyskapelsen - så får man kalla den - är karmelitordens reform genom Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Karmelitorden leder sitt ursprung till en grupp eremiter på berget Karmel. Den kom på 1200-talet från Palestina till Europa men miste något av sin ursprungliga prägel och omvandlades till tiggarorden. Under 1400-talets dekadensperiod fick den av påven en "förmildrad" regel.

När Teresa de Ahumada (1515-1582) inträdde i karmelitklostret i sin hemstad Avila var det ett stort hus med över hundra systrar. De levde ett fromt liv men ganska individuellt. Det strömmade ständigt besökare till klostret, och systrarna kunde själva lämna det då och då för att besöka anhöriga. Ekonomin var dålig, vilket bidrog till den världsliga andan. Man behövde helt enkelt en mängd kontakter för att få vad som behövdes.

Efter en lång omvändelseprocess beslöt Teresa vid 45 års ålder att återupprätta det ursprungliga levnadssättet. Hon vann några medsystrar för tanken och kunde så småningom på olika håll i Spanien grunda en rad små fattiga kloster där man levde i eremitemas anda och återvände till den tidigare regeln.

Hon träffade också en ung karmelitbroder, Johannes av Korset (1542-1591) som då stod i begrepp att lämna orden och bli kartusian. Teresa övertalade honom att istället genomföra reformen på den manliga sidan, vilket han också gjorde. När deras verk fick framgång, väckte det motstånd från de icke reformerades sida, och det var först efter stora svårigheter som de blev godkända som fristående gren av karmelitorden.

Karmeliternas liv - det gällde både de manliga och de kvinnliga - blev en harmonisk förening av eremitiskt och cenobitiskt liv. Men medan t ex kartusianerna lever ett sådant liv inom en monastisk ram stod karmeliterna närmare "devotio moderna" vikt och betydelse som i t ex de benediktinska klostren. I stället är det den tysta bönen, meditationen, kontemplationen, som är ryggraden i karmeliternas liv, och det är den som står i förgrunden i både Teresas och Johannes böcker. Eftersom det är en privat böneform kan den anammas också utanför kyrkan, och de reformerade karmeliterna har, trots sitt tillbakadragna liv, haft stor betydelse för hela kyrkans andliga liv. Johannes av Korset och Teresa har bägge fått titeln kyrkolärare (doctor ecclesiae).

Den reformerade karmelitorden ("de oskodda") fick en enorm framgång, kanske inte så mycket i antal (de får inte vara fler än 23 i varje kloster) men genom sitt inflytande och genom att klostren blev många. Även den icke reformerade grenen är relativt utbredd i dag.

Jesuiterna

Den största och mest kända av 1500-talets prästsammanslutningar är Jesu sällskap (Societas Jesu, SJ ), i dagligt tal kallad jesuiterna. Den grundades av Ignatius av Loyola (1491-1556). 1 Pilgrimens berättelse har han själv berättat om sin omvändelse under en konvalescens. I Manresa norr om Barcelona drog han sig sedan undan för att i ett års tid "gå i Guds skola" genom att intensivt leva sig in i Jesu liv. Därefter läste han till präst i Paris, och i samvaron med några kamrater föddes idén till en ny orden. I samband med en mässa på Montmartre 1534 avlade de tillsammans löftet att tjäna Gud i fattigdom. Därmed tog Jesu sällskap sin början, även om det formellt bildades först 1539 i Rom.

Som f d officerare gav Ignatius sin orden en militärisk uppbyggnad (jfr Frälsningsarmén!). En hörnsten i utbildningen är de andliga övningarna - Exercitia spiritualia. Ignatius utarbetade dem på grundval av sina erfarenheter i Manresa, och i dem möter man den mystiker och karismatiker som han också var. I förenklad form har "exercitierna" fått spridning inom flera ordnar och även bland lekmän. Det som i dag kallas "retreat" är en utlöpare av denna ignatianska idé.

Högsta auktoriteten inom jesuitorden innehas av ordensgeneralen, som sammankallar ett rådsmöte när han så finner för gott. Mötet består av valda ombud från provinserna, men med tämligen begränsade befogenheter utom när det gäller val av ny ordensgeneral, som väljs på livstid. Medlemmarna har stor självständighet i sina olika uppgifter - och de är mycket varierande och personliga.

När Ignatius dog i Rom 1556 fanns det ett tusental jesuiter, tjugo år senare var de fyratusen och år 1616 hade de blivit trettiotusen. Ett stort antal var missionärer, i Indien, Japan och på andra sidan Atlanten. De blev i hög grad påvarnas förtroendemän, väl också på grund av det speciella löftet att stå till påvens förfogande, som fanns med i Ignatius tanke från början. Även motreformationens store påve, dominikanen Pius V, hade jesuiter bland sina rådgivare.

Jesuiterna får en grundlig utbildning på bortåt tio år. De specialiserade sig tidigt på undervisning och öppnade en mängd högre skolor. De införde nya pedagogiska metoder som byggde mer på uppmuntran än på straff. Undervisningen var gratis, allsidig och humanistisk.

Bland de mer berömda jesuitmissionärerna skall nämnas Frans Xavier (1506-1552), som verkade i Indien och Japan, Matteo Ricci (1552-1610, Kina) och Robert de Nobili (1577-1657, Indien). Bland vår egen tids mest berömda jesuiter kan nämnas paleontologen, filosofen och teologen Teilhard de Chardin (1888-1955).
Till sist en fotnot: Den "inre bönen" som Teresa, Johannes och många andra, i synnerhet karmeliter, har skrivit mycket om, och å andra sidan den meditationsform som Ignatius utarbetade i Andliga övningar, praktiseras av många människor i och utanför kyrkan. Men det finns också andra former för meditation, i och utanför klostren. Allt kan inte nämnas.

Kvinnorna och Tridentinum

Samma år som Ignatius och hans följeslagare avlade sina löften i kyrkan på Montmartre grundade den heliga Angela Merici (1474-1540) i Brescia, Norra Italien, en institution för flickors utbildning. Hon kallade den ursulinerna (den heliga Ursula var en martyr i fornkyrkan). Sigrid Undset har skrivit en liten bok, översatt till svenska, om denna intelligenta och öppna kvinna och hennes livsverk. Angela kom ganska snart i kontakt med jesuiterna och inspirerades av dem. Hon ville ge sin orden samma öppna struktur och samma flexibilitet. Hon ville fostra kvinnor till ett apostoliskt liv.

Men tiden - eller snarare kyrkan - hade ingen förståelse för en sådan önskan från en kvinna. Det gick för en tid. Men 1586, efter Angelas död och efter det tridentinska mötets skärpta bestämmelser beträffande kvinnokloster, tvingades ursulinerna att ändra sitt levnadssätt och upprätta klausur. De flickor som uppfostrades av dem fick alltså i fortsättningen leva inom detta slutna system, mot grundarinnans önskan. Ursulinorden kom därmed att långt in på 1900-talet te sig föråldrad, trots de ursprungliga intentionerna. Först efter Andra Vatikankonciliet (1962-1965) har den, som alla andra ordnar, sökt sig tillbaka till källorna och därmed förnyats. I dag utgör ursulinorden en union av flera kongregationer.

Det tridentinska mötet skärpte som sagt bestämmelserna om klausur för kvinnoklostren och liknande sammanslutningar. De skulle avlägga löften och lyda under en biskop. Visst fanns det en hel del visdom i dessa beslut, men de var för absoluta, och de hindrade i två århundraden kvinnor från att delta i det apostoliska livet.

Men långt ifrån alla kvinnor har funnit sig i detta. Det har bildats självständiga sammanslutningar med apostolisk inriktning, om också under ofta hård kamp, och påvar har t o m givit dem sitt godkännande också före år 1900, då en påvlig bulla formellt upphävde det tridentinska beslutet. Det har också funnits andra kyrkomän som i kvinnorna har sett jämlikar som de kunde samarbeta med, och som gav sitt stöd åt deras önskan om oberoende. Vi skall berätta om ett par av dem.

Francois (Frans) de Sales (1567-1622), bördig från Savoyen, var biskop av Genéve men residerade i Annecy. I Genéve, som då var helt igenom reformert, kunde han aldrig sätta sin fot. Han var en utomordentligt god själasörjare och en humanist full av godhet och vänlighet. Hans själavårdande böcker har gått ut i stora upplagor, i synnerhet Inledning till ett gudomligt liv eller Filotea (på svenska 1888).

Filotea är en kvinna (Madame de Charmoisy), och det är till henne han vänder sig i denna bok. Men den kvinna som han framför allt hade i sina tankar, var Jeanne Franqoise de Chantal (1572-1641) som han lärde känna då hon var en ung nybliven änka. Mellan dem uppstod ett mycket varmt förhållande, och tillsammans arbetade de med planen att grunda en kvinnlig orden till de fattigas och sjukas tjänst. De kallade den Marie Besöks orden (visitandinnorna). Förebilden var Maria när hon enligt Lukas skyndsamt gick över bergen f ör att bistå sin släkting Elisabet som väntade barn. Visitandinnorna skulle inte bära ordensdräkt utan gå klädda i vanlig änkedräkt för att inte uppmärksammas. Livet i själva klostret var inspirerat av karmelitordens anda.

Det första klostret grundades i Annecy, men när de därefter ville grunda ett i Lyon fick de ärkebiskopen emot sig. Han hade inget emot att de grundade ett kloster, men han ville inte veta av något rännande på gatorna, inga hembesök. Ärendet hänsköts till Rom, och följden blev sträng klausur efter gammalt mönster. (På vissa håll kallas de nu salesiansystrar efter Frans de Sales).

Omkring 1610 grundade engelskan Mary Ward (1585-1645) ett systraskap till tjänst för katolska engelska familjer, som vid den tiden hade problem med att kunna ge sina barn katolsk uppfostran. Inte heller hon avsåg att grunda en orden i äldre mening, utan ett -institut" enligt jesuitisk förebild. De "engelska damerna", som de kallades, öppnade ett stort antal skolor utanför England, dit familjerna kunde skicka sina barn. För att övertyga kyrkans ledning om att detta var ett bra företag, grundade de även en skola i Rom.

Men det hjälpte inte. Kyrkans ledning krävde att institutet skulle upphöra, eller också skulle medlemmarna upprätta klausur. De vägrade, varpå Urban VIII 1631 förklarade institutet upplöst. Trots detta fick de inbjudan från flera biskopar att grunda skolor i deras stift, bland annat i Tyskland. De överlevde alltså genom att man blundade för bestämmelserna. Mary Ward rehabiliterades 1909 av Pius X, och till yttermera visso av Pius XI och Pius XII.

Vis av andras misslyckanden lyckades Vincent de Paul (15811660) finna en möjlighet att klara sig igenom de juridiska fällorna. Han var en sekularpräst- icke ordensman alltså - som efter en äventyrlig tid kort efter sin prästvigning genomgick en omvändelse. Han började ägna sitt liv åt sjuka, fattiga och lidande människor av alla de slag. Han intresserade sig även för missionen och grundade flera institut för att kunna fortsätta sina påbörjade verk i större skala. Han är utan tvekan en av kyrkohistoriens märkligaste gestalter med en rent otrolig arbetsförmåga men samtidigt djupt varm och mänsklig.

Han fick en hängiven medarbeterska i Louise de Marillac (15911660). Efter tjugo års arbete började de på 1630-talet att fundera över formerna för en sammanslutning som skulle kunna organisera hjälparbetet på ett mera effektivt sätt. De kallade den Barmhärtighetens döttrar, kyrkans genom tiderna kanske största kongregation. Medlemmarna genomgår ett strängt noviciat och sänds sedan två eller tre, sällan fler, till de platser där de behövs. (Det finns alltså ett "kloster" med klausur, nämligen noviciatet). Därefter avlägger de ordenslöfte för ett år i taget, "och gatan är sedan deras kloster". Ingen ordensdräkt men en vanlig bygdedräkt. Den blev ju i längden uppfattad som ordensdräkt, lätt igenkänlig med en väldig vit huvudbonad. Den var förr ett uppskattat och pittoreskt inslag i gatubilden, men har numera ersatts av något mera praktiskt.

Det finns fler exempel på kvinnliga sammanslutningar som av någon tillfällighet eller genom någon klok manöver lyckades genomföra sina idéer i strid med förordningarna. En sådan var Sanktlosefsystrarna, som senare kom att få en särskild betydelse för den katolska kyrkan i Norden. Det började med att en jesuit, Jean-Pierre Médaille, på 1650-talet inspirerade några unga kvinnor att organisera sig för att ta sig an utslagna människor. Den sociala misären i dåtidens Frankrike var stor. Kvinnorna bosatte sig i små grupper i den lilla staden Le Puy och spred sig därifrån. De hade ingen tanke på ordensliv, men utvecklingen gick med tiden ändå i den riktningen. Så småningom antog de även de ordensdräkt, men i Sverige har den aldrig burits, utan här har systrarna alltid varit civilklädda.

Vid franska revolutionen upphörde verksamheten, som då hade inriktats i huvudsak på undervisning. Efter revolutionen återupptogs arbetet i olika självständiga enheter, som var för sig bildade en kongregation. En av dem, Josefsystrarna från Chambéry, grundade 1856 en kommunitet i Köpenhamn, och därifrån sändes systrarna till Stockholm 1865.

Vad kvinnoklostren betytt för kvinnors fostran och utbildning är en historia som ännu inte är skriven. I de medeltida nunneklostren, i England t ex, fick stormansdöttrarna en utbildning som på intet sätt stod prästutbildningen efter. De lärde sig latin och "scriptura", dvs bibeln, men också matematik, astronomi och musik - och de fick lära sig att dikta! Det var en utbildning som också gjorde dem till duktiga förvaltare på det världsliga planet.

Att flickorna, liksom nunnorna, levde inom klostrets domäner - i klausur - var inte så hemskt som det kan låta. Ofta var det ganska tidsbegränsat. Teresa av Avila har berättat hur hon vid sexton års ålder placerades i kloster för en tid. Hon hade blivit mycket nöjeslysten, och hennes far var orolig för henne -modem var då död. Till en början vantrivdes hon, men det gick över, och snart kände hon sig lycklig i klostret och tog djupa intryck av sin lärarinna, som hon beundrade mycket. "Men", skriver hon, "de andra nunnorna i klostret levde ett tyst och strängt liv, och det skrämde mig" (Historien om mitt liv).

Det var vanligtvis flickor ur välbärgade familjer som på detta sätt placerades i klosterskola. De kunde betala för sig. Men det bildades också en mängd kongregationer enkom för att ge även obemedlade barn en bra start i livet genom att lära dem läsa och skriva.

I det sammanhanget skall vi här nämna en institution som vi hittills knappast berört, nämligen augustinerinnorna (korjungfrur, stiftsjungfrur, "kanonissor"), kloster som inte bygger på Benedikts utan på Augustinus regel. I likhet med sin manliga motsvarighet, kanikerna, höll de högtidlig korbön och var direkt underställda stiftets biskop. Ofta ägnade de sig åt sjukvård eller undervisning.

En fransk präst, Pierre Fourier (1565-1640) grundade 1585 kongregationen Vår Frus kanonissor (Les chanoinesses de Notre Dame) i enlighet med det äldre mönstret och med uppgift att öppna skolor för obemedlade barn. De spred sig till andra länder, och i München kom en av deras elever, Theresia Gerhardinger, att grunda en ny kongregation efter samma förebild (se s 115 i boken).

Från: "I Kyrkans mitt" Catarina Broomé O.P. och Catherine Cottin O.P.; Proprius 1989 ISBN 91-7118-675-1

1. Alla under en och samme Kristus. Ställningstagande till Augsburgska bekännelsen. Enhetens framtidsväg, Kisa-rapport nr 2-3 1988 ISSN 0282-6887

Vidare till del 2

top

Till KATOLIKnu