Klosterlivets historia del 1

Med rötter i urkyrkan

Det som vi med ett gemensamt namn i brist på bättre kallar klosterliv eller ordensliv(1) är lika gammalt som kyrkan, om man bortser från skilda uttrycksformer i tid och rum. Det har alltid funnits i kyrkan och kommer förmodligen alltid att finnas i någon form. (Kloster finns f ö även i andra religioner, och det är inte uteslutet att det här och var kan finnas ömsesidig påverkan. Inom judendomen känner man till Qumran-klostret vid Döda havet, anlagt ca hundra år f Kr och framgrävt på 1950-talet.)

Det kristna klosterväsendets rötter finner vi i Nya testamentet. I första Korintierbrevet (som kan dateras till senast år 57) talar Paulus om män och kvinnor i församlingen som valt att förbli ogifta. Av sammanhanget framgår att det rör sig om ett fritt val, som aposteln lovordar med tanke på att tiden är kort - man väntade då på Kristi snara återkomst. 1 Kor 7:25-38 kan ses i samband med Jesu tal om den yttersta tiden i Matt 24 och Luk 21.

• I fråga om dem som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren. Men jag har ett råd att ge tack vare den tilltro som Herren i sin barmhärtighet har visat mig. Jag anser alltså detta vara bäst i den svåra tid som nu är inne - det är bäst att leva på det viset. ( ... ) Ty den värld som nu är går mot sitt slut, och jag ser helst att ni slipper bekymra er. Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. ( ... ) En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. ( ... ) Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att hjälpa er att leva anständigt och troget hålla fast vid Herren. (1 Kor 7)

• Ge värdigheten som änka endast åt dem som verkligen är änkor ( ... ) För att en änka skall räknas som änka måste hon vara minst sextio år och får inte ha varit gift mer än en gång. Hon måste vara känd för goda gärningar: ha tagit sig an barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, bistått nödlidande - ja på allt sätt vinnlagt sig om att göra gott. Yngre änkor skall du däremot vägra att godta. Ty när åtrån vaknar glömmer de Kristus och vill gifta sig och faller under domen att ha brutit sitt första trohetslöfte. (1 Tim 5)

I första brevet till Timotheos (förmodligen skrivet vid slutet av det första århundradet) finner vi en organiserad grupp "änkor" (5:3-15) som åtnjuter församlingens särskilda stöd. I verserna 9-15 finns vissa regler för dem som skall upptas i gruppen, och i vers 12 finns antydan om en sorts löftesavläggelse.

I ett brev från Ignatius av Antiochia (död före 117) till smyrnéerna finns en besynnerlig passus: "Jag hälsar mina bröders hus med jungfrurna som kallas änkor". Uttrycket bekräftar att "änkorna" utgjorde en bestämd kategori till vilken man kunde ansluta sig även om man inte varit gift.

Också i ett brev från Polykarpus av Smyrna (död 156), till de kristna i Filippi, är det tal om änkorna som en särskild grupp. De bör "åkalla Gud oavlåtligt för alla och veta att de är Guds altare" - uttrycket innebär att de lever av församlingens gåvor. Därefter ger Polykarpos vissa förmaningar åt diakonerna, och slutligen åt presbyterna. Början av förmaningstalet är riktat till de kristna i allmänhet. Änkorna utgör med andra ord, liksom diakoner och präster, en särskild grupp inom församlingen.

Man kan följa institutionen fram till 300-talet. Av allt att döma har dessa kvinnor vistats i sin familj, men det finns också indirekta vittnesbörd om att de har bott tillsammans. Sålunda berättar den helige Athanasios om hur det var när vännen Antonios i sin ungdom bestämde sig för att lämna världen och bege sig ut i öknen. Han hade då ansvar för en yngre syster, och han "satte henne i ett hus med jungfrur för att uppfostras där".

Händelsen kan dateras till omkring 270. Det var då som Antonios, kallad "munklivets fader", lämnade sin egyptiska hemby för att börja sitt hårda asketiska liv på övergivna boplatser ute i öknen (tidvis i en gravkammare). Athanasios låter oss få veta att han dessförinnan fått undervisning om det andliga livet hos "asketer".

• Det fanns i dessa bergstrakter monasterier som var som helgedomar där människor likt himmelska körer tillbringade sina liv med att sjunga psalmer, läsa den heliga skrift, fasta, bedja och söka tröst i hoppet om den kommande glädjen, arbetande med sina händer för att kunna ge åt de fattiga. De levde tillsammans i en fullkomlig kärlek och enhet som i sanning var beundransvärd. Det fanns så att säga i denna trakt ett annat land, avskilt från resten av världen, vars saliga innevånare inte hade någon tanke på annat än att leva i kärlek och rättfärdighet.
  Athanasios(d 373): Antonios liv

Det har sagts att de som följde Antonios exempel var de första anakoreterna (av anakoreo, dra sig undan). Men det framgår av levnadsbeskrivningen. som Athanasios skrev omkring år 357, bara något år efter Antonios död, att de som samlades kring honom redan var anakoreter men att de nu fick en andlig fader (abba) i Antonios.

Det fanns faktiskt vid denna tid flera små bysamhällen med anakoreter i Egypten. Den som slutligen organiserade dem och därmed gjorde dem till cenobiter (av koinos, gemensam och bios, liv) var Pachomios (d 347), Efter att ha grundat sitt första "cenobion" i Tabennisi(2) grundade han ytterligare några, varav två för kvinnor. Vid hans död hade dessa gemenskaper sammantaget flera tusen medlemmar.

Pachomios skrev en regel, tydligt avpassad för mycket stora grupper. Några löften var det inte tal om, men i övrigt finner man de element som hört samman med klosterlivet genom tiderna, in i våra dagar. En stor del av dagen ägnades åt det materiella arbetet, inklusive vissa hantverk, korgflätning t ex. Tiden för gemensam bön var måttligt tilltagen, men munken skulle be medan han arbetade. Han "idisslade" då Skriftens ord och reciterade Psaltarens psalmer, som han kunde utantill. Det förväntades att dessa egyptiska jordbrukare skulle lära sig läsa och skriva.

Pachomios regel är utan tvekan grunden för de senare reglerna, såväl i västerlandet (Benedictus) som i österlandet (Basilios). Men det fanns också andra initiativ av samma slag som hans. Vid ungefär samma tid grundade t ex Makarios (d 390) en annan form av cenobium väster om Nildeltat, i Skete, ett ökenområde som i dag heter Wadi el Natrum och där klosterlivet blomstrar på nytt.

Som en oljefläck sprider sig....

Som vi ser finns det ingen "absolut början" vare sig till det anakoretiska eller det cenobitiska livet. Man kan bara konstatera att idén sprider sig som en oljefläck över dåtidens kristna värld under en relativt kort tidrymd, cirka 320-440. Under alla förhållande är det från Egypten och Syrien som impulserna kommer.

Efter en studieresa bland anakoreter och cenobiter grundade kappadociern Basilios av Caesarea omkring år 358 ett kloster på en lantgård utanför Neocaesarea.(3)Han författade där en regel som fortfarande gäller inom det österländska munkväsendet.

År 361 grundade den helige Martin (svenska almanackan 11 november) ett cenobium i närheten av Poitiers i Callien. Platsen heter Ligugé och klostret har genomgått många öden, jämnats med marken och uppstått igen. Det är i dag ett av de mer berömda franska klostren.
— Tio år senare blev Martin biskop av Tours och grundade då utanför biskopsstaden det kloster som fick namnet Marmoutiers (Mar(tins) monasterium).

• Guds bud är inga fabler, och ditt hjärta måste ständigt begrunda dem. Låt inga motgångar vända ditt hjärta från Guds bud och föreskrifter eller från kärleken i vår Herre Jesus Kristus. Var inte högmodig över det du äger utan måttlig i allt. Allt som blir dig ålagt i klosterlivet skall du ta emot med fritt hjärta i lydnad, och om det övergår dina krafter så förakta det inte och undvik det inte, men tala ärligt om din oförmåga till den som gav dig uppdraget så att det som är för tungt för dig kan bli lättare genom hans kloka omdöme, och så att du blir bevarad från att säga emot. Sök ingen belöning för ditt tålamod utan förvänta dig en evig belöning av vår evige Herre.
  
  Låt oss alltså skynda honom till mötes och vara förenade i hans kärlek och låt oss älska vår nästa som oss själva. Den som älskar sin nästa kallas Guds barn men den som hatar sin broder blir kallad djävulens barn. Den som älskar sin nästa har frid i sitt hjärta men den som hatar sin broder befinner sig som i en storm.
  Basilios: Förmaning till en andlig son

Kyrkofadern Hieronymus, han som översatte bibeln till latin, företog också en rundresa i Egypten och återvände från den till Rom år 382. Där blev han lärare för två patricierkvinnor, Marcella och Paula, som förvandlat sina palats på Aventinen i Rom till kvinnokloster. Tillsammans med sina döttrar och husets slavinnor, ogifta och änkor, levde de ett asketiskt liv och ägnade sig åt bibelstudier, vari även ingick studier i hebreiska. Paula och hennes dotter Eustochium grundade också ett kloster i Betlehem. I Palestina fanns då redan en rad kloster, de kallades där med det grekiska ordet laura (lavra), vilket än i dag är det ryska ordet för kloster. Det betyder egentligen gata — man får tänka sig några byggnader i rad.

År 410 grundar Honoratus ett berömt kloster på ön Lerins vid franska Rivieran. Vid samma tid grundar Cassianus ett manligt och ett kvinnligt kloster i Marseille.

Kyrkofadern Augustinus bidrag till klosterväsendet kom att få en särskild betydelse. När han efter sin omvändelse i Milano 386 återvände till sin hemstad Thagaste (i nuvarande Algeriet) grundade han tillsammans med några vänner ett kloster, där det andliga livet fick sin färg av Augustinus intellektuella kallelse. När han år 395 blev biskop av Hippo Regius (nuvarande Annaba, tidigare Bône) grundade han ett kloster för män och ett för kvinnor. Tillsammans med sitt "presbyterium"(prästerskapet) organiserade han med Apostlagärningarna som förebild ett liv med egendomsgemenskap och gemensam daglig bön. Men till skillnad från flertalet andra kloster var det beläget mitt i staden, med anknytning till församlingslivet.

• Augustinus regel, första kapitlet
  
  Framför allt, mina kära systrar, älska Gud och därefter nästan. Detta är det främsta budet.
  Här följer nu de föreskrifter som de som lever i klostret skall rätta sig efter.
  För det första: lev endräktigt tillsammans eftersom ni har samlats till en gemenskap. Ni bör vara ett hjärta och en själ i Herren.
  Ingen må kalla något för sitt eget, utan allt skall vara gemensam egendom. Priorinnan skall dela ut mat och kläder åt var och en, men inte lika mycket åt alla, eftersom ni inte är lika starka, utan efter vars och ens behov. Det står ju skrivet i Apostlagärningarna att de hade allting gemensamt, och man delade ut så att var och en fick vad han behövde. (4:32-37)
  De som hade ägodelar i världen när de kom till klostret må med glädje låta dem bli gemensam egendom. De däremot, som ingenting ägde, bör inte i klostret söka det som de inte kunnat få ute i världen. Men de bör i sin svaghet få vad som är nödvändigt, även om de dessförinnan var så fattiga att de inte hade vad de behövde. Men givetvis bör de inte skatta sig lyckliga enbart därför att de nu får mat som de inte kunnat få förut.

Augustinus betraktas ibland som pionjär för det gemensamma "apostoliska" livet. I själva verket hade Eusebius, biskop av Vercelli, år 354 grundat en liknande gemenskap, och likaså Ambrosius av Milano med flera. Augustinus regel kom dock att bli den tongivande och mest använda. Den har adopterats av många ordnar och kongregationer på senmedeltiden och i nyare tid. Eftersom den är kortfattad och inte går in på detaljer har den varit lätt att anpassa sig till.(4)

Augustinus räknas som en av alla tiders största kristna författare och teologer, och hans inflytande har varit mycket stort både inom den katolska kyrkan och inom lutherdomen. Också för klosterlivet har han haft stor betydelse, inte bara på grund av regeln utan också genom andra skrifter, och inte enbart positivt. Han har säkerligen bidragit till en viss föraktfull inställning till sexualiteten. Men i hans regel finner vi ingenting sådant.

Gemensamma nämnare

Antingen vi här talar om kloster, munkar, nunnor, eremiter, anakoreter eller cenobiter finner vi överallt vissa gemensamma nämnare. Vad är det egentligen som såväl anakoreterna i den egyptiska öknen som patricierkvinnorna på Aventinen har gemensamt med biskop Augustinus och hans prästerskap i Hippo?

Svaret är: de söker Gud allena, de följer Kristus i egendomslöshet och celibat, de ställer bönen i centrum av sina liv och de underordnar sig en andlig ledare (abba, amma, senare abbot, abbedissa) som tar på sig uppgiften att leda och uppmuntra dem på den smala vägen som leder till att kunna bli "ensamma med den Ensamme" (monachos cum Mono ? eg "den Ende". Av monachos kommer ordet munk).

Allt detta har samma evangeliska grund som för ordensfolk i dag, även om skillnaderna mellan då och nu är påfallande. En väsentlig skillnad är att man dåförtiden vanligtvis inte avlade några löften och heller inte var bunden av kyrkorättsliga regler.

En gemensam nämnare alltså - men i övrigt stor variation ifråga om livsstil. Egyptiska fellahs flätar korgar och plöjer sin jord medan de oavlåtligen sjunger Davids psalmer. Romerska kvinnor fördjupar sig i studiet av bibeln under Hieronymos sakkunniga ledning. Två livsstilar, två ytterligheter som skulle komma att accentueras allt mer under ordenslivets senare historia. Elementen finns där från början.

Det stora flertalet av dessa gudssökare vänder resolut ryggen åt "världen" och söker ensamheten i öknen eller på landsbygden. Bara ett mindre antal organiserar sig i städerna och utövar en viss tjänst i samhället eller i kyrkan. De senare har sin medvetna förebild i Apostlagärningarna, som vi ser i Augustinus regel. Den förstnämnda gruppen, som är den största, har sin fortsättning i vad vi kallar det monastiska livet, och som numera är den minsta gruppen. Dessa sistnämnda var inte klerker, och de första anakoreterna kunde leva långa tider utan att ta del i kyrkans gudstjänstliv. Men t ex Pachomios var mån om att det alltid skulle finnas en präst till gemenskapens tjänst. I annat fall fick man ibland gå långa vägar till söndagens "synax" ("möte" - så kallades huvudgudstjänsten som då även innehöll nattvard). Munkarna var alltså i den första tiden sällan präster. Men biskoparna kom med tiden att ofta väljas ur deras led. I östkyrkan har det blivit allmän sedvänja.

Nunneklostren var många, ofta belägna i närheten av munkklostren. Dubbelkloster var inte ovanliga, de bestod av två strikt åtskilda byggnader med en gemensam kyrka. Abboten var bägge klostrens ledare, men kvinnodelen administrerades via en priorinna - det fanns alltså ingen abbedissa. Dessa dubbelkloster försvann på 800-talet.

Den andra gruppen däremot bestod huvudsakligen av präster, knutna till biskopskyrkan. Med tiden förlorade dessa grupper sin prägel som broderlig gemenskap kring biskopen. Kvar blev en institution, kanikerna,(5) med ansvar för den dagliga tidegärden i biskopskyrkan men i övrigt löst sammanhållen. Det var emellertid ur denna institution som 1200-talets stora förnyelse av ordenslivet växte fram, med Augustinus regel som grundval.

Ett annat drag hos dessa städernas munkar var deras omsorg om de behövande, kristna och andra. Denna omsorg finner vi dock även hos de mest tillbakadragna anakoreterna, som alltid sett det som en självklar kristen plikt att bistå de fattiga och att visa gästfrihet, förutom att de frikostigt gav andlig hjälp åt dem som sökte upp dem med sina bekymmer och problem. Inte ens Symeon Styliten, "pelarhelgonet", värjde sig mot de skaror av människor som dagligen sökte hjälp hos honom.(6)

Som regel åvilade det dock biskopen och hans prästerskap samt framför allt diakonerna att sörja för de behövande. Många biskopar organiserade utomordentligt väl tjänsten för de fattiga och sjuka i sina stift. Med särskild beundran omtalas t ex den sjukhusanläggning som ovannämnde Basilios anlade i Kappadocien. Senare blev det mer och mer klostren som specialiserade sig på sjukvård, innan särskilda ordnar och kongregationer grundades i detta syfte.

Det andliga livet och liturgin

Det gemensamma för alla dessa de första århundradenas klosterbröder och -systrar var som sagt att de sökte Gud allena och ställde sig under en "abba" eller "amma" för att befrias från sin egenvilja och förenas med Guds vilja. Det krävdes både asketisk kamp och andlig visdom för att urskilja den rätta vägen bland alla de små stigar som förde in på avvägar. Summan av visdom och erfarenhet från de första århundradenas klosterliv utgör ett andligt arv som har förts vidare från generation till generation, bland annat i form av heliga mäns och kvinnors tänkespråk (apophtegma).

En av de många som sökte sig till munkarna i öknen för att under någon tid få andlig ledning var Johannes Cassianus (d omkr 430). Hans skrifter om ökenfädernas liv och undervisning blev en av medeltidens mest lästa böcker. Minst lika betydelsefull blev Athanasios bok om Antortios liv. I sina "Bekännelser" (bok 8 kap 6) berättar Augustinus en belysande anekdot. Två unga högt uppsatta tjänstemän promenerar en dag i en lund utanför kejsarstaden Trier. Kejsaren är på cirkus, och de två har en stunds ledighet. De går på måfå in i ett hus där det bor några "Herrens tjänare". På ett bord ligger en bok, som de förstrött bläddrar i - det råkar vara "Antoniosliv". De fängslas omedelbart av läsningen, som till sist gör ett så djupt intryck på dem att de på stående fot bestämmer sig för att inte återvända till sin tjänst utan i stället stanna och bli "Herrenstjänare" också de. Två kamrater får i uppdrag att framföra detta beslut till sin överordnade samt till de två tjänstemännens fästmör. Slutet gott allting gott: även de två fästmörna väljer att gå den andliga vägen och ansluter sig till en grupp jungfrur.

Klosterlivets bönetradition är också ett arv från denna första tid. Munken skall vänja sig vid att be ständigt, enligt apostelns maning (1 Thess 5:17) och abban skall lära honom detta. Därtill skall han delta i den gemensamma bönen ("Sju gånger om dagen lovar jag dig" Ps 119:164).

Denna gemensamma bön bestod från början av sång av psaltarpsalmer och läsningar ur den heliga skrift, och utgjorde därmed grunden för tidegärden i dess olika former

Tvetydigheter

Det tidiga munkväsendet var en stark och livaktig ström med stor betydelse för den kristna kyrkans framväxt. Men vi skall inte blunda för de tvetydigheter som också fanns med i bilden.

Munkväsendet var under ett par århundraden något av en massrörelse. Om man betänker att befolkningssiffrorna dåförtiden var låga, och om vi så får veta att Pachomios vid sin död var ledare för niotusen munkar och två tusen nunnor, då får man nog förmoda - även om siffran är överdriven - att det kan finnas även andra förklaringar än de nydöptas entusiasm.

Vilka föreställningar kan ligga bakom ett så utbrett fenomen? - De första århundradenas kristna levde i en värld som var genomsyrad av gnosticism. En av gnosticismens läror var att människans födelse var ett "fall" ner i materien från en andevärld. Kroppen var därmed ett fängelse för anden, medan pånyttfödelsen - frälsningen - var början till andens befrielse ur detta fängelse.

• En berömd resedagbok är den som skrevs omkring år 400 av en kvinna vid namn Eteria. Hon var från Gallien (Frankrike) och kan möjligen ha varit nunna, och hennes berömda resa gällde det heliga landet. Först besökte hon och hennes ressällskap berget Nebo samt platsen där Mose sades ha slagit vatten ur klippan.
  
  "Det fanns på denna plats en liten kyrka vid foten av ett berg, inte Nebo utan ett bra stycke därifrån. Många munkar bodde där, heliga män som här kallas asketer.
  
  Dessa heliga munkar tog vänligt emot oss och inbjöd oss rentav att stiga in för att hälsa på dem. När vi kommit in, bad vi tillsammans, och de gav oss några minnessaker, som de brukar ge åt dem som kommer. Där är det, mellan kyrkan och klostret som vattnet rikligt flyter fram ur klippan, klart och vackert och med utsöktsmak. Då frågade vi också de heliga munkarna som bodde där vad detta var för ett gott vatten. De sade då: detta är vattnet som gudsmannen Mose gav åt Israels barn i denna öken. Tillsammans med prästerna och munkarna som var med oss fortsatte vi vägen upp mot berget. ( ... )
  Samma dag besökte vi också andra mycket heliga munkar som på grund av ålder eller svaghet inte kunde gå upp på berget för att frambära offret (d v s fira mässan). De var vänliga nog att ta emot oss i sitt kloster med storgästfrihet. Vi fick se allade heliga platser som vi önskade, i synnerhet de där Israels barn hade varit på vägen till Guds berg. Efter att också ha träffat de heliga män som bodde där i Guds namn, återvände vi till Pharan. Jag vet väl att jag alltid och i allt bör tacka Gud, och jag vill inte bara nämna alla de nådegåvor som han gav mig ovärdiga genom att ]äta mig se alla dessa platser utan min förtjänst, men också alla dessa heliga män som jag aldrig kan tacka nog, som med sådan iver visade gästfrihet mot min ringa person i sina eremitboningar eller som följde mig till de platser som jag ville se och som Skriften talarom. Ettstortantal av dessa heliga män som bor på Guds berg eller i dess närhet följde oss älskvärt ända till Pharan, åtminstone de som hade mer krafter."
  
  På samma sätt möter hon överallt munkar som har slagit sig ned intill de heliga platserna och som med stor älskvärdhet tar emot pilgrimerna, ber med dem och läser Skrifterna tillsammans med dem. Det finns också kvinnokloster på deras väg. Tre dagsresor från Tarsis, i Isaurien, finns platsen för den heliga Teklas martyrdöd:
  
  "Vid helgedomen finns det ingenting annat än oräkneliga munkkloster och nunnekloster. Där fann jag en av mina bästa vänner, som alla i Orienten lovordade för hennes levnad, det är en helig diakonissa vid namn Martaga som jag hade lärt känna i Jerusalem dit hon korn för att bedja. Hon förestod kloster för apotaktiter(7) eller jungfrur. När vi möttes, vilken glädje för henne och mig! Det går inte att beskriva. Men för att återkomma till mitt ämne, så finns det mänga kloster där på kullen och i mitten av dem en mur runt kyrkan och dess martyrium, som är mycket vackert ( ... ). jagstannade där två dagar, träffade de heliga munkarna och apotaktiterna, män och kvinnor, bad mina böner och tog emot kommunionen, och återvände sedan till Tarsis."
  
  I Jerusalem:
  
  "För att du skall veta, käraste, vad som händer dagligen på denna heliga plats, så vill jag låta dig veta det, som du har önskat. Varje dag, innan tuppen gal, öppnar man alla portar till Anastasis (uppståndelsekyrkan vid den heliga graven) och alla går in, monazontes och parthenae, som man säger här (munkar och jungfrur), men inte bara de utan även lekmän, män och kvinnor, som vill vara med om morgonvakan. Från denna timme och ända tills det blir ljust sjunger man hymner, svarar på psalmer, samt antifoner, och vid varje hymn ber man en bön. Två eller tre präster samt diakoner turas om för varje dag med munkarna, och det är de som läser bönerna vid varje hymn och varje antifon. När det börjar bli dag stämmer man upp morgonhymner, och biskopen kommer tillsammans med sina präster."

• Att tala illa om äktenskapet och visa avsky för att en kvinna sover med sin man, som om hon av den anledningen inte kunde komma i himmelriket även om hon är troende och from — det måste fördömas.
  
  Att leva i jungfrudom eller avhållsamhet och avstå från äktenskap därför att man betraktar det som avskyvärt och inte därför att man i avhållsamheten ser något gott — det måste fördömas.
  
  Att leva i avhållsamhet för Herrens skull och därför anse sig vara mer hedervärd än en gift — det måste fördömas.
  
  Att överge sina barn eller inte sörja för dem och uppfostra dem utan lämna dem under förevändning att man vill öva askes — det måste fördömas.
  
  Vi skriver detta inte för att ta avstånd från dem som vill leva ett asketiskt liv i enlighet med evangeliet, utan vi skriver det emot dem som gör askes i högfärd och sätter sig över andra, och emot var och en som förkunnar läror i strid mot evangeliet. Jungfrudom är värd respekt om den är förenad med ödmjukhet, och avhållsamhet är lovvärd om den är förenad med sann fromhet och blygsamhet.
  Synoden i Gangra ca 341

Det fanns alltså en atmosfär av förakt och avståndstagande eller åtminstone misstänksamhet gentemot den materiella världen och de kroppsliga realiteterna. Kyrkohistorikern och kardinalen Jean Daniélou, en framstående kännare av fornkyrkan, skriver: "Det var en självklarhet att jungfruståndet var något förmer än äktenskapet. Men under dessa två första århundraden gick många längre än så och ansåg att den som anslöt sig till kristendomen borde leva i sexuell avhållsamhet. Den som fortsatte att leva som gift betraktades inte som fullvärdig medlem av kyrkan."(8) Visserligen var detta extrema synsätt inte allmänt utbrett utan förekom bara i vissa kretsar, hos de s k enkratiterna ("de avhållsamma") som också ansåg att en kristen borde avstå från köttmat och vin. Det finns förmodligen ändå ett samband mellan den sortens föreställningar och munkväsendets enorma utbredning.

Det finns förvisso ingenting i Pachomios regel eller i de senare klosterreglerna som skulle kunna tolkas som gnosticism. Man kan ändå inte komma ifrån att den negativa synen på kroppsligheten har satt djupa spår under mycket lång tid. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att finna den i vissa typer av klosterlitteratur och asketisk litteratur över huvud taget.

Ändå var det kanske det stora antalet kloster som blev kyrkans räddning. Under sekler av förfall inom påvedömet och prästerskapet under det första årtusendet — med lysande undantag — har munkväsendet så att säga burit kyrkan på sina axlar och hållit idealen vid liv. Det är till stor del klostrens förtjänst att de andliga traditionerna har hållits levande genom århundradena. För att bilden skall bli fullständig borde man också följa den östkyrkliga klostertraditionen, som har sina egna, originella drag. Men det skulle föra för långt, och bara några exempel kan nämnas här, såsom det berömda Sta Katarinaklostret på Sinai, uppkallat efter en legendarisk martyr i Alexandria som fick stor popularitet i hela Europa (ofta avbildad på svenska altarskåp från medeltiden, almanackan 25 nov).

På den grekiska halvön Athos finns en munkrepublik som ännu omkring år 1900 hade drygt sjutusen munkar; i dag är de bara något tusental. Munkkolonin har en över tusenårig historia bakom sig.Också de ryska klostren har spelat en viktig roll för sitt lands kyrkohistoria.

Från: "I Kyrkans mitt" Catarina Broomé O.P. och Catherine Cottin O.P.; Proprius 1989 ISBN 91-7118-675-1

---

---