Upprättandet av ett Karmelitnunnekloster i Glumslöf - Riksdagsdebatten och pressens reaktioner

4. Riksdagsdebatterna

4.1 Introduktion till riksdagsdebatten och det politiska läget i Sverige

För att kunna undersöka hur pressen reagerade på och också framställde de riksdagsdebatter som ägde rum kring frågan om karmelitklostrets upprättande i Glumslöf, tänker jag först kort presentera dessa politiska debatter och därefter analysera dem i enlighet med den ovan presenterade metoden. Bakgrunden till riksdagsdebatten var som nämnt Theresiastiftelsens ansökan om att få upprätta ett karmelitnunnekloster i Glumslöf och regeringens proposition våren 1961 med förslag om att ett sådant tillstånd skulle ges.[33] Theresiastiftelsen, som var karmelitnunnornas officiella representerade i Sverige, hade redan underkastat sig alla krav från 1951 års religionsfrihetslag, hindret låg i frågan om nationalitet. Från karmeliternas sida framhöll man att kravet på att klostret skulle bestå till största delen av svenska medborgare skulle kunna uppfyllas först efter några år då de hunnit etablera sig. Dock tolkade vissa 1951 års bestämmelse på så sätt att majoriteten nunnor redan från första början måste vara svenska medborgare, eftersom detta ansågs vara ett kriterium på att det faktiskt fanns ett behov av kloster i Sverige. Nationalitetsfrågan blev en mycket viktig punkt i debatten och det diskuterades först inom ett utskott som yttrade sig negativt mot karmelitnunnornas ansökan. Motiveringen löd att eftersom majoriteten av systrarna var av belgisk nationalitet, så var det rimligt att anta att de svenska katolikerna inte hade ett behov av ett kloster.[34] En reservation mot utskottets utlåtande gjordes med motiveringen att detta krav stred mot 1951 års religionsfrihetslag.[35] Både utskottets yttrande i ärendet samt reservationen debatterades livligt i riksdagen. Första kammaren följde utskottets förslag medan andra kammaren höll en mjukare linje.[36] Riksdagen kunde inte komma överens och frågan avgjordes därför av regeringen den 2 juni 1961. Beslutet innebar att karmeliterna då fick tillstånd att upprätta ett kloster på villkor att klostret efter några år skulle bestå till större delen av svenska medborgare.[37]
Det är debatten som ägde rum i riksdagen den 5 maj 1961 som jag tänker behandla i detta kapitel. I enlighet med min metod delar jag upp dessa debatter i en ja- och en nej-sida och tar också upp den kritik som riktades mot reservanternas förslag respektive mot utskottets yttrande.

Efter andra världskriget ökade den ekonomiska tillväxten och förhållandena blev under femtiotalet mycket gynnsamma. Handeln med andra länder ökade, ekonomin frodades och arbetsmarknaden var i stort behov av arbetskraft. Denna utveckling ledde till en ökad invandring till Sverige för att fylla behovet av arbetskraft.[38] Inrikespolitiskt dominerades riksdagen i början av sextiotalet av socialdemokraterna tillsammans kommunistpartiet.[39] Innan dess var det mellan 1953-1957 en samregering mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. Efter 1957 inflammerades samarbetet på grund av ATP striden.[40] Folkpartiet som främst hade väljare inom de kyrkliga grupperna, varav många ur nykteriströrelsen samt frikyrkorna, hade under 50- och 60-talet tappat väljare. Detta förmodligen på grund av att de inte värnade tillräckligt om de kristna värderingarna. Att folkpartiet i början av sextiotalet accepterade att kristendomsundervisningen fick en svagare ställning i de svenska skolorna gjorde också att de försvagade sin ställning hos många kristna väljare.[41] Övriga partier i riksdagen var centerpartiet som precis bytt namn från bondeförbundet och till höger högerpartiet.[42]

4.2 Religionsfrihet och tolerans

1951 års religionsfrihetslag använde sig både ja- och nej-sidan av i sina argument men med olika vinklingar. De som följde reservanternas förslag ansåg att i och med religionsfriheten så hade inte riksdagen någon rätt att hindra klosterverksamhet i Sverige. Per-Olof Hanson (fp) öppnade debatten med ett tal där han hävdade att anledningen till att utskottet krävde en majoritet svenska medborgare redan från starten var därför att man ville försöka hindra klosterverksamheten.[43] Hanson menade också att det inte var riksdagens sak att besluta om vilket behov det finns av kloster utan det är en sak för dem som söker tillståndet.[44] Trots en positiv inställning till möjligheten att upprätta kloster från reservanternas sida visade många ogillande mot den katolska kyrkan och klosterväsendet som sådan, men menade att det var en frihetsfråga. Bland annat nämner Hanson att den katolska kyrkan har mycket på sitt samvete då det gäller inskränkningar i religionsfriheten, men tillägger att det ändå inte ger riksdagen rätten att "ge igen med samma mynt".[45] Algot Möller (s), som uttalade sig på reservanternas vägnar, tog även han upp religionsfrihetslagen som ett argument och höll med Hanson om att det handlade om religionsfrihet och inte om behov eller den katolska kyrkans metoder. [46] Möller tog också upp ytterligare ett av ja-sidans tungt vägande argument, nämligen missionsverksamheten. Möller menade att om de svenska missionärerna i utlandet hade behandlats på samma sätt som den katolska kyrkan av utskottsmajoriteten så hade det inte funnits någon fungerande missionsverksamhet, och han vill inte att riksdagen ska visa mindre tolerans mot den katolska kyrkan än vad de svenska missionärerna mött i utlandet. [47] Möller gick så långt att han öppet tillstod att han gärna hade sett att statskyrkan avskaffades i Sverige och menade att det vore nästa steg i strävan efter religionsfrihet. [48] Nils Elowsson (s) framhöll i sitt genmälde att katolska kyrkans, enligt hans mening, missbrukat religionsfriheten i andra länder och avslutar sitt tal med orden:

Då är det ganska naturligt att den, som är verklig mån om de mänskliga rättigheterna och den demokratiska frihet som vi kunnat kämpa oss till bl. a. I vårt land, är mycket angelägen om att inte räcka fan det finger, som det är fråga om i detta fall. Här ser vi en rädsla för att den katolska kyrkan skulle ta fast fot i Sverige och hota protestantismen. [49]

Vid ett tidigare debattinlägg hade också Branting tagit upp frågan om den katolska kyrkan och religionsfrihetslagen:

Det är åtskilliga år sedan jag begagnade mig av den rättighet som religionsfrihetslagen öppnades, nämligen att utträda ur svenska kyrkan. Jag anser att den bestämmelsen i religionsfrihetslagen verkligen är en frihetsbestämmelse. Däremot finner jag inte att man på samma sätt kan karakterisera den paragraf i religionsfrihetslagen, som i alla fall öppnar möjlighet att här i riket inrätta kloster. [50]

I detta citat möts man av ett annorlunda sätt att se på religionsfrihet. Det finns de som tolkar ordet som en frihet att tillhöra vilken religion man önskar, men det kan också betyda frihet att inte tillhöra någon religion överhuvudtaget, och det är denna tolkning av ordet som Branting i detta citat väljer att lägga tyngden vid. En som reagerade på dessa, enligt hans mening, starka ord mot katolska kyrkan var Bertil Mogård (s), som argumenterade för reservationen:

Under debattens gång har det emellertid visat sig att det här i kammaren finns människor som är fanatiskt inställda, religiöst sett, mot den katolska konfessionen i och för sig och att det finns andra som synes ha mindre aggressiva känslor i det avseendet.

Vidare säger Mogård, förmodligen riktat mot Branting, att han anser att man visar överdriven rädsla mot religiösa samfund, en rädsla som är omotiverad enligt hans mening. [51]
Religionsfriheten ur ett toleransperspektiv togs också upp av många talare, Inge Lundberg (s) var en av dem som använde sig av den svenska fromheten i sina argument:

…det är icke önskvärt att vi vare sig direkt eller på omvägar skulle få den katolska kyrkan tillbaka…det må kallas gammalmodig fromhet eller något annat - haft mycket svårt att föreställa oss, att prästen eller biskopen skulle representera Kristusbegreppet i alla dess olika gestalter. Vi har accepterat dem som förkunnare men inte velat gå längre. Jag tror det ligger något sunt i detta. [52]

I detta citat ser vi ett tydligt uttryck för en luthersk syn på kyrkan och prästämbetet och på kyrkans plats i samhället. Samme talare lyfte därefter fram vilka konsekvenser av rätten att grunda kloster i Sverige enligt hans mening skulle få:

Att vi i vårt land har öppnat möjligheterna för olika religiösa samfund att bedriva sin verksamhet får inte tas som intäkt för att vi tänker ge tillstånd till inrättandet av andliga koncentrationsläger på svensk mark. Jag tycker att vi haft nog av andliga koncentrationsläger och vad därtill hör i andra länder. [53]

I Lundbergs inlägg instämde 8 ledamöter, samtliga socialdemokrater samt en centerpartist. Thorvald Källstad (fp) talade efter Lundberg. Efter att ha gett sin personliga uppfattning om den katolska kyrkan och liksom föregående talare ha uttalat sig för reservationen, så framhöll han att trots att han personligen inte hade förståelse för den katolska kyrkans kristendomsuppfattning så ville han ändå inte inskränka den enskildes rätt att utöva sin religion och propagera för sin religiösa övertygelse. [54] Generellt sett kan man säga att argumentet från nej-sidan var att religionsfrihet är en bra sak, men att det då bör vara frihet på bestämda villkor. Den katolska kyrkan ansågs av många från nej-sidan inte leva upp till Sveriges frihetsprinciper och borde därför inte medges frihet att upprätta kloster. Ja-sidan menade däremot att det vore motsägelsefullt att å ena sidan vilja frihet, men samtidigt göra inskränkningar i rätten att använda denna frihet för alla dem som hade en annan syn på begreppet frihet

4.3 Synen på katolska kyrkan som en politisk verksamhet

Svenska Kyrkan var under klosterdebatten fortfarande en statskyrka och därmed knuten till staten. De svenska kyrkliga förhållandena kan ha bidragit till riksdagens debatter kring den katolska kyrkan som en politisk verksamhet. Att den katolska kyrkan var politisk engagerad var något som togs upp av många ledamöter, både av reservanterna samt de som debatterade för utskottets förslag. De som var negativt inställda till klostrets upprättande ansåg att den katolska kyrkan inte bara kunde ses som ett religiöst samfund utan också som ett politiskt och att detta måste tas i beaktning då man fattade beslut i klosterfrågan. Reservanterna ansåg däremot att rädslan för katolsk politisk propaganda var överdriven. Den riksdagsledamot som mest uppehöll sig vid den politiska katolicismen, var Branting (s). Branting var mycket tydlig i sitt uttalande och menade att klosterprojektet var ett led i en mycket medveten katolsk kyrkopolitik. [55] Branting fick svar från Erik Boheman (fp) som menade att maktlystnad inte endast var något katolskt privilegium utan något som också kunde utövas av protestanter. Boheman poängterade att katolska kyrkan även haft ett positivt politiskt inflytande i många länder. Så hade katolska kyrkan i Tyskland vänt sig mot Hitlerväldet och i USA reagerat starkt emot rasdiskriminering. [56] Gunnar Berg (s) bemötte Bohemans inlägg genom att framhålla att katolska kyrkan visserligen gjort en del goda politiska insatser men att detta inte kunde "skymma blicken för den politiska och sociala reaktion som den katolska kyrkan företräder". [57] Han tillade vidare att:

Man må resonera hur mycket man vill om det religiösa innehållet, men man kommer inte ifrån iakttagelsen, att när den katolska kyrkan tar ställning i politiska frågor, går den alltid reaktionens ärende. [58]

Man kan se att det fanns en rädsla bland ledamöterna att ett ja till klosterverksamhet samtidigt skulle innebära ett ja till införandet av katolsk politik och propaganda i Sverige med risk för negativa följder. Efter att ha beskrivit hur katolska kyrkan ser på påven som Guds ställföreträdare på jorden avslutade Elowsson ett av sina inlägg i denna debatt med orden:

Att tänka sig att man med berått mot skulle medverka till att underkasta demokratiskt tänkande människor, som vill åtnjuta de fria mänskliga rättigheterna, ett sådant tvång som här avses, är något jag inte kan göra. Därför vill jag inte heller medverka till att det inrättas kloster i detta land. [59]

Svaret från reservanterna på denna politiskt inriktade kritik kan jag sammanfatta i ett citat från Thorvald Källstad (fp) som uttalade sig I andra kammaren:

Vi har med andra ord 27 500 katoliker i Sverige. De går lösa mitt ibland oss, de bygger sina kyrkor, håller sina gudstjänster och utövar sin kult. Ingen har hittills kommit på tanken att dessa 27 500 katoliker kan vara farliga. De får hållas. Men när det är i detta fall åtta eller nio kvinnor, däribland sex utländska nunnor, vill sluta sig samman i ett kloster, så ropar man genast på skärpta bestämmelser för att hindra dem utöva sin kult på det sätt som överensstämmer med katolska kyrkans lära.[60]

Bertil von Friesen (fp), också han anhängare till reservanternas förslag, påpekade i sitt inlägg att frihet inte innebär rätten att censurera främmande religioner och ta bort det vi tycker är obehagligt och stötande för oss. Han jämför med tryckfriheten och framhöll att det som tidningarna skriver är inte alltid är omtyckt, men att man istället för att förbjuda pressen i öppen debatt så bemöter man de åsikter man anser vara felaktiga, och på samma sätt bör man också behandla klosterfrågan i Sverige samt katolicism överhuvudtaget. [61] I ett kort genmäle påpekade Lundberg (s) att det inte var de sex nunnorna i sig som var problemet utan själva principen och de möjliga konsekvenserna. [62] Nancy Eriksson (s) kom också med ett genmäle mot reservanternas inlägg angående katolicismens positiva politiska insatser:

Om nu den katolska kyrkans uppfattning i samhällsfrågor är så vidsynt och om denna kyrka är ett starkt värn mot nazism och andra diktaturer, hur kan det då förhålla sig så att man i flera av dessa katolska länder har en mycket låg standard? Man är där emot familjeplanering, man har i allmänhet en låg folkbildning och det verkar som om man där gjorde motstånd mot det vi kallar en modern samhällsbildning, demokrati, upplysning och rättigheter för den enskilde. Hur hänger detta ihop? [63]

Man ser i detta citat att det fanns vissa åsikter om katolska kyrkan som sammanhänger med den syn på religionens plats i samhället som utvecklats efter reformationen. Men samtidigt var inlägget ett uttryck för den skepsis mot den katolska kyrkans vid denna tid konsekvent antimodernistiska hållning som många även i katolska länder gav uttryck åt. Det katolska läroämbetet höll ju fortfarande fast vid sin fördömande hållning mot tanken på religionsfrihet och mänskliga rättigheter och inträdde i stället för ett samhälle där kristendomen utgjorde ett fundament och där den enskildes rätt garanterades genom överhetens bindning vid evigt giltiga rättsprinciper för vilka kyrkan stod som garant. [64] Denna oro för den politiska katolicismen präglade många av de debattinlägg som framfördes i samband med klosterdebatten. Eriksson framhöll vidare att det visserligen kanske inte var så farligt med sex belgiska nunnor, men att det vore bättre att hindra verksamheten innan den började bli farlig. [65] Lundberg använde den politiska katolicismen som ett starkt argument mot reservationen:

Det kan synas märkligt att jag säger detta, eftersom jag inte är engagerad i kyrkan i annat mån än jag är medlem i den. Man bör ändå bemärka, att om demokratin skall kunna fungera i en fri stat, så får man icke genom främmande engagemang förhindra en samhällsutveckling som vi anser gagnelig för land och folk. [66]

Flera ledamöter instämde i detta inlägg av Lundberg, jämte en centerpartist och fem socialdemokrater. Reservanterna fasthöll vid sin åsikt att det borde vara fritt för var och en hur de ville utöva sin tro och propagera för sin trosövertygelse. [67] Hur beslutet om inrättandet av kloster i Sverige skulle påverka Sveriges utrikeskontakter var också något som reservanterna tog upp. von Friesen påpekade hur riksdagen genom att följa reservanternas förslag skulle gynna Sverige rent internationellt och bidra till ökad rörlighet på arbetsmarknaden samt befrämja de internationella kontakterna. [68]

4.4 Försvar för en svensk identitet på protestantisk grund

Den stora frågan i klosterdebatten var behovet av kloster. Utskottet hade nämligen baserat sitt beslut på frågan om klostermedlemmarnas nationalitet. Eftersom det för tillfället var en majoritet utländska nunnor i klostret så ansåg man att svenska katoliker inte hade något behov av kloster. Reservanterna däremot menade att religionsfriheten krävde att klostret borde få upprättas och att det vore orimligt att förvänta sig en majoritet svenska klostermedlemmar redan från starten. Stina Gunne (h) ansåg att det var viktig med religionsfrihet och att svenska medborgare borde ha rätt att inträda i kloster och att det var naturligt att dessa till en början måste ledas av utländska nunnor. Det fanns emellertid risk att klostret skulle behöva stängas igen efter några år på grund av att villkoren om en svensk majoritet inte hade uppfyllts. Gunne menade att detta då skulle "skada relationen mellan samhället och de katolska trosbekännarna på ett helt annat sätt, än om vi från början klart anger var vi står". [69] Bertil Mogård (s) ansåg att frågan om nationalitet inte borde vara så svårt att lösa eftersom Malmöhus län säkerligen inte skulle ha några problem med att låta några av de belgiska nunnorna bli svenska medborgare.[70]

Att Svenska Kyrkan var starkt knuten till staten och till den svenska mentaliteten märktes tydligt under debattens gång, främst då i inlägg från riksdagsmedlemmar som stödde utskottets förslag och som hävdade att inrättande av kloster skulle hota protestantismen och därmed det som var svenskt. Även ledamöter som hade utträtt ur kyrkan eller som inte var aktiva i Svenska Kyrkan hade denna uppfattning. Ledamöter som var inne på denna linje var Branting, Lundberg, Nilsson samt Eriksson. Lundberg menade att kyrkan och dess tro spelar stor roll i det svenska samhället och att detta är något som man inte kan bortse från. [71] Branting anlade ett nationalistiskt synsätt då han framhöll:

Skall jag vara riktig ärlig, måste jag väl ändå medge, att i reaktionen mot hela denna historia också inmänger sig ganska naturliga nationella känslor. Jag undrar om inte Gustav Adolf ute på torget skulle ramla av hästen om han begrep vad vi här håller på med! [72]

I detta inlägg instämde 14 ledamöter, tio socialdemokrater, två centerpartister och en kommunist; tre av socialdemokraterna var kvinnor. Men också reservanternas debattinlägg präglades till viss del av den svenska mentaliteten och statens anknytning till Svenska Kyrkan, dock med attityden att religionsfriheten var viktigare trots vissa negativa konsekvenser. [73] Talare som gick på denna linje var Ingrid Gärde Widemar (fp) och Per-Olof Hanson (fp), Algot Möller (s) samt Erik Boheman (fp). Hanson svarade på Brantings inlägg och höll med Branting till viss del men menade att religionsfriheten ändå borde gälla alla:

Ja, det kan man göra gällande, men vilka blir konsekvenserna, ärade kammarledamöter, om vi godtar ett sådant resonemang och säger: Den eller den passar inte in i våra frihetsbegrepp, deras åsikter och uppträdande passar inte oss. [74]

Lundberg anklagade Hanson I ett av sina inlägg för brist på svensk nationalkänsla och gick sedan ett steg längre i sin argumentation om den svenska identiteten och påstod i ett inlägg att det svenska samhället aldrig hade utvecklats om katolicism hade fått blanda sig i samhällslivet. [75] Han poängterade också starkt att katolicismen inte borde tillåtas ytterligare spridning i Sverige:

Till detta vill jag även knyta den förhoppning att ecklesiastikministern framhåller för våra teologiska fakulteter, att om förkunnarna och profeterna där anser att de skall företräda katolicismen, så bör de i den kristna andan lära sig begripa, att de skall hålla sig till sitt fårahus och inte genom en styrd forskning och undervisning söka återinföra och upprätta en kyrklig tradition, som ända sedan 1500-talet varit främmande för vårt land. [76]

Vi ser i detta citat att protestantismen som en kulturfaktor var viktig även för dem som inte var särskilt aktiva i kyrkan, som Lundberg, och av det kan jag anta att tro och nationalitet var nära knutna ting. Både Branting och Lundberg var icke-aktiva i kyrkan, enligt deras egen utsago, dock med en skillnad. Branting hade utnyttjat religionsfrihetslagen genom att träda ur Svenska Kyrkan medan Lundberg aldrig lämnat statskyrkan Men det hindrade inte dem båda att använda värnandet om Svenska Kyrkan och den svenska nationaliteten som argument mot inrättandet av kloster.

4.5 Sammanfattning av riksdagsdebatterna

Det var många mer eller mindre relevanta frågor och synpunkter som togs upp under riksdagsdebatterna men de två största handlade om religionsfrihetslagen samt om behovet av kloster för de svenska katolikerna. I frågan om religionsfrihetslagen så fanns det olika åsikter angående vad som menas med frihet. De som följde utskottets förslag menade att det måste finnas frihet enligt villkor och att de som inte följde det svenska samhällets frihetsbegrepp inte skulle få den friheten själva. De som följde reservanterna menade däremot att religionsfriheten borde gälla alla oavsett trosinriktning och att det annars inte skulle vara religionsfrihet. Den katolska kyrkans officiella hållning mot liberalism och frihetstankar spelade säkerligen in i viljan hos många ledamöter att inte ge den katolska kyrkan den frihet som påven i andra delar av Europa så starkt arbetade mot. Reservanterna menade att detta inte var ett tillräckligt argument för att tillåta restriktioner mot den katolska kyrkans verksamhet i Sverige och att bara för att den katolska kyrkan motarbetade frihet i andra länder så bör det inte betyda att man har rätten att ge igen med samma mynt.

Den andra stora frågan som togs upp var angående behovet av kloster. Utskottet ansåg att kloster endast borde inrättas för svenska katolikers behov och därför borde majoriteten av klostermedlemmarna från starten vara svenska medborgare. Reservanterna menade att detta var omöjligt eftersom det tidigare inte funnits officiella nunnekloster i Sverige och att klostret då måste startas av utländska nunnor för att sedan successivt få svenska medlemmar. De som följde utskottets förslag hävdade att de ville förhindra risken att behöva dra tillbaka tillståndet för klostret om det sedan visade sig att svenska medborgare inte inträdde och av den anledningen ansåg att tillstånd till Theresiastiftelsen inte borde ges. Reservanterna såg detta som ett medvetet försök till att hindra klosterverksamheten. Ett viktigt argument för reservanterna var att detta inlindade förbud stred mot Europarådets konvention angående de mänskliga rättigheterna. [77] Klosterfrågan var en av anledningarna till att Sverige under lång tid höll sig avvisande mot en svensk anslutning till Europadomstolen och konventionen om de mänskliga rättigheterna. Man visste att ett klosterförbud stred mot Europarådets konvention. [78]

Övriga ämnen som diskuterades var nationalitet, den svenska protestantismen, tolerans samt katolska kyrkan som en politisk verksamhet. Mycket av detta hade tidigare tagits upp under religionsfrihetsdiskussionerna i början av femtiotalet. Reservanterna menade att dessa frågor redan diskuterats och att i och med religionsfrihetslagen så bör det inte finnas några hinder för klosterverksamhet. De som argumenterade för utskottets förslag menade dock att det var viktiga frågor eftersom kloster var, enligt dem, frihetsberövande i sig och också ett hot mot den svenska nationalismen och protestantismen och att detta hot borde tas på allvar. Trots liberalismens intåg och ett mer sekulariserat samhälle var folkkyrkan starkt förankrad i den svenska mentaliteten och också knutet till den svenska nationalism. [79] Den katolska kyrkan å andra sidan hade inga lojalitetsband med staten utan lydde direkt under påven i Vatikanstaten. Påven såg Sverige som ett missionsland, så oron för katolsk mission var väl befogad. Denna attityd mot icke-katolska länder ändrades sedan i och med det andra vatikankonciliet.

Riksdagen som var delad i två kammare dominerades som tidigare nämnt av socialdemokrater och kommunister, men folkpartiet och högern hade också en någorlunda stark ställning. Under debatten var det i första kammarens protokoll endast män som uttalade sig i klosterfrågan. På ja-sidan var det två folkpartister och två socialdemokrater, vid nej-sidan fyra socialdemokrater och en centerpartist. I andra kammarens protokoll var det tre folkpartister, varav en kvinna, och en socialdemokrat som argumenterade för reservanterna. Av dem som argumenterade för utskottets förslag var fyra socialdemokrater, varav två kvinnor, en centerpartist och två från högerpartiet av vilket en var kvinna. Ser man däremot på de som inte argumenterade utan gav öppet medhåll till någon av argumentatörerna kan man se en något större partipolitisk skillnad men även där var det majoriteten folkpartister samt socialdemokrater med vissa undantag som visade medhåll till någon av argumentörerna för reservationen. I första kammaren gav sex folkpartister, varav två kvinnor samt åtta socialdemokrater och en från högerpartiet medhåll till någon av reservanterna. Av dem som gav medhåll till någon av dem som argumenterade för utskottets förslag var elva socialdemokrater varav tre kvinnor, två centerpartister och en kommunist. I andra kammaren fanns det också där flest folkpartister som gav medhåll till reservanternas uttalanden, fem folkpartister varav en kvinna, två socialdemokrater samt en centerpartist. Hos dem som gav medhåll till någon av dem som argumenterade för utskottets förslag var sex socialdemokrater, varav två kvinnor, sex från högerpartiet som alla gav medhåll till Stina Gunnes (h) långa och försiktiga uttalande i andra kammaren, varav en av dem var kvinna, samt en centerpartist och överraskande nog också två folkpartister, också dem medhållare till Gunne. Ser man på helheten är det tydligt att det var främst folkpartister och socialdemokrater som argumenterade eller gav medhåll till reservationen medan nej-sidan bestod av en blandning av socialdemokrater, flera från högerpartiet samt några centerpartister, kommunister och två folkpartister.

---

33 Inger, Göran, Klosterförbudet i Sverige och dess upphävande, Statsvetenskaplig tidskrift, Lund 1962, s. 171
34 Inger 1962 s. 171
35 Inger 1962 s. 172
36 Inger 1962 s. 172
37 Inger 1962 s. 173
38 Stig Hadenius, Svensk politik under 1900 -talet, Kristianstad 1987, s. 87
39 Hadenius 1987, s. 91
40 Harald Gustafsson, Nordens Historia - En europeisk region under 1200 år, Lund 1997, s. 269
41 Hadenius 1987, s. 90
42 Harald Gustavsson, Nordens historia, s. 265
43 Första kammarens protokoll (FKP) 1961, s 11
44 FKP 1961 s. 11
45 FKP 1961 s. 12
46 FKP 1961 s. 16
47 FKP 1961 s. 16
48 FKP 1961 s. 16
49 FKP 1961 s. 18
50 FKP 1961 s. 13
51 FKP 1961 s. 19
52 Andra Kammarens protokoll (AKP), nr. 13-19, 1961, s 10
53 AKP 1961 s. 10
54 AKP 1961 s. 12
55 FKP 1961 s. 21
56 FKP 1961 s. 23
57 FKP 1961 s. 23
58 FKP 1961 s. 23
59 FKP 1961 s. 24
60 AKP 1961 s. 14
61 AKP 1961 s. 22
62 AKP 1961 s. 23
63 AKP 1961 s. 29
64 Werner, Yvonne Maria, Katolicism och religionsfrihet. Signum 2002:9 s. 34-35
65 AKP 1961 s. 29
66 AKP 1961 s. 11
67 AKP 1961 s. 12
68 AKP 1961 s. 22
69 AKP 1961 s. 25
70 FKP 1961 s. 20
71 AKP 1961 s. 9
72 AKP 1961 s. 14
73 AKP 1961 s. 29
74 FKP 1961 s. 15
75 AKP 1961 s. 11
76 AKP 1961 s. 11
77 Werner, Signum 2000:9, s. 37
78 Yvonne Maria Werner, Rätt religion och katolsk motkultur - En festskrift till Bengt Ankarloo, Lund 2000, s. 116
79 Blückert 2000, s. 14-15