Upprättandet av ett Karmelitnunnekloster i Glumslöf - Riksdagsdebatten och pressens reaktioner.

2. Historisk bakgrund

2:1 Karmelitorden

Karmelitorden dyker först upp som en eremitisk kommunitet någon gång vid 1100-talets slut. Förebilden är profeten Elias andliga levnadssätt vid berget Karmel. Vid 1200-talets början blev de då spridda eremiterna mer organiserade och bildade ett manligt kloster, lett av en prior. Det dröjde emellertid till 1227 innan karmelitorden fick påvlig bekräftelse. Den första kvinnliga grenen bildades 1450 och fick godkännande av påven två år senare. Karmels regel, anda och liv går ut på att leva i lydnad mot Jesus och troget tjäna honom med rent hjärta och ett gott samvete. Det är ett kontemplativt kloster vilket innebär att karmelitnunnorna ägnar hela sina liv i bön och askes samt lever i klausur, det vill säga skild från omvärlden. Karmelitordens enkla budskap har nått fram till många människor och helgon, såsom Theresa av Avila, Johannes av Korset samt Therese av Jesusbarnet. De tillhörde alla karmelitorden och har haft stor betydelse inom Katolska kyrkan.[5]

2:2 Reformationen

De reformatoriska idéerna spreds från Tyskland till Sverige i början av 1500-talet. Men Sverige blev inte protestantiskt över en natt utan det skedde successivt under påtryckningar från kungamakten. Vid Uppsala möte år 1593 blev den evangelisk-lutherska läran upphöjd till statsreligion, men många motsatte sig beslutet, och det tog ytterligare generationer innan den evangelisk-lutherska läran integrerades i folket och blev en given del av samhället. I och med Uppsala möte förbjöds katolsk trosutövning i Sverige och de som avföll från den "rena evangeliska läran" riskerade hårda bestraffningar.[6] Religiös tro var en politisk angelägenhet, en sak för staten och inte en personlig fråga för var och en att själv bestämma över. I ett land skulle alla bekänna en tro och en kyrka.[7] Den officiella uppfattningen var att om en person avfallit från den "rena läran" så gick den personen inte bara emot kyrkan utan också mot staten och kungen.[8] Därför blev landsförvisning det vanliga straffet för dem som avföll från den evangelisk-lutherska kyrkan. I praktiken tog det lång tid för den protestantiska tron att tränga in hos det svenska folket men genom trägen folkbildningsverksamhet samt spridning av anti-katolsk propaganda, integrerades långsamt men säkert den evangelisk-lutherska tron in i den svenska kulturen och blev del av den svenska mentaliteten.

2:3 Religionsfriheten

Under lång tid var katolsk trosutövning helt förbjuden i Sverige. Inte förrän 1781 blev det tillåtet, genom kungen Gustav III:s religionsedikt, för utländska katoliker att praktisera sin religion. [9] Däremot var toleransen mot svenskar som konverterade till katolicism nästintill obefintlig. Så sent som 1858 blev sex kvinnor landsförvisade för att de konverterat till den katolska läran.[10] Landsförvisningen väckte stora reaktioner runt om i Europa där många länder sedan länge hade religionsfrihet, och detta bidrog till att påskynda utvecklingen mot en ny religionslagstiftning. Det fanns emellertid fler, för många svenskar, viktigare anledningar att se över politiken i religionsfrågor. Som en följd av väckelserörelsens starka utveckling i Sverige under 1800-talet hävdes flera förbud vilket då också gynnade den katolska kyrkan. Först i och med dissenterlagen 1860 avkriminaliserades avfall från den lutherska tron Man kunde då begära utträde ur Svenska Kyrkan men endast om man hade för avsikt att inträda ett annat av statmakten erkänt kristet samfund.[11] Fortfarande var det de frikyrkliga samfunden man främst hade i åtanke vid diskussioner om ändringar i lagstiftningen. Dessutom hade en ny trend kommit som ledde till större respekt för individens rättigheter och frihet att själv välja och komma till insikt i religionsfrågor.[12] För svenskar var det fortfarande mycket svårt att konvertera till katolicismen trots den nya dissenterlagen. Den anti-katolska propagandans bild av den katolska tron fanns djupt inrotad i det svenska folkmedvetandet och katolska kyrkan möttes därför med stor misstro och ansågs av många också som något farligt och hotande.[13] Att den dåvarande katolske påven Pius IX (1846-1878) var, liksom flera av has föregångare samt några av hans efterträdare, mycket negativt inställd till liberalismens framfart och som dessutom förbjöd all form av ekumenik, gjorde inte att inställningen mot den katolska kyrkan blev mycket bättre.[14] Den utförligare dissenterlagen "Förordning om främmande trosbekännare och deras religionsöfning" kom år 1873 i syfte att förenkla för konvertiter till väckelserörelserna, men fortfarande var det emot lagen att inte tillhöra ett trossamfund.[15] Nu blev det tillåtet för katoliker att förvärva fast egendom samt begära utträde ur Svenska Kyrkan utan att mötas av lika många svårigheter som tidigare.[16] I och med invandringen till Sverige ökade den katolska verksamheten och många försökte stoppa utvecklingen med förslag till en strängare religionspolitik, men liberala grupper i riksdagen satte dock stopp för detta och inga skärpningar av dissenterlagen skedde förutom en indragning av katolska kyrkans rätt till egen folkbokföring. [17]

Under 1800-talet, tack vare industrialiseringen och samhällets sekularisering, levde upplysningsidéerna upp igen och liberalismen fick ett starkt inflytande i många Europeiska länder. Hur kristendomen skulle passa in i denna våg av liberal reformpolitik som under och efter upplysningstidevarvet sveptes över Europa var en stor och viktig fråga för många teologer och det togs upp och diskuterades inom alla kristna trossamfund.[18] De liberala målen var frihet av olika slag; andlig frihet, politisk frihet och ekonomisk frihet. Detta betydde i stora drag en strävan efter religionsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet samt förenings- och församlingsfrihet.[19] Många teologer inom den protestantiska kyrkan var oeniga om detta var något som kunde integreras med den protestantiska tron, men väckelserörelsen gynnades av denna utveckling eftersom de tack vare liberalismens reformer fick större frihet att utöva sin tro.[20] Trots att detta, på samma sätt som med väckelserörelserna, gynnade den katolska kyrkan i länder med protestantisk majoritet så motsade sig den katolska kyrkan starkt mot liberalismens tankegångar och också mot all form av ekumenik och samarbete mellan de kristna trossamfunden. Påven Gregory XVI (1831-46) försökte koncentrera all kyrklig auktoritet till Rom och strävade efter att isolera kyrkan från de moderna tidsströmningarna.[21] Det fanns teologer inom katolska kyrkan som försökte integrera den katolska tron med det liberala tankesättet, men Påven försökte hindra dessa tankar genom en påvlig bulla år 1832 där han bland annat fördömde religions- och pressfrihet.[22] Pius IX (1846-78) kom i stora konflikter med Italien på grund av sin vägran att acceptera liberalismen och detta resulterade i att Vatikanstaten under hans pontifikat blev en egen stat. År 1864 sände Pius IX ut en bulla där han fördömde hela sekulariseringen och menade att utvecklingen i samhället var ogudaktigt. Vid samma år skrev Påven ihop en förteckning på irrläror där 80 moderna företeelser fördömdes och som troende till varje pris borde undvika. Bland dessa "irrläror" fanns protestantismen.[23] Det var också under Pius IX pontifikat som dogmen om påvens ofelbarhet och universalepiskopat upprättades i katolska kyrkan troslära. De påvar under 1800- och första halvan av 1900-talet som kom efter Pius IX höll samma hårda linje mot ekumenik och modernisering. I början av 1900-talet tvingades alla katolska präster och religionslärare ta avstånd från modernismen genom den så kallade antimodernisteden.[24] Den katolska kyrkan stod över sanningen och alla andra trossamfund var enligt kyrkan irrläror och måste hitta tillbaka till den sanna tron. Ironiskt nog var det dock tack vare liberalismen och moderniseringen av samhället som gjorde att katolska kyrkan, liksom väckelserörelserna, kunde bedriva katolsk mission i protestantiska länder. [25] Sverige sågs som ett missionsland underordnat missionskongregationen Propaganda Fide i Rom, vilket betydde att de ordensfolk och präster som kom till Sverige var katolska missionärer med uppgift att sprida den katolska tron.

Då religionsfrihetslagen i Sverige upprättades var Pius XII (1939-58) påve och liksom sina företrädare var han emot ett ekumeniskt samarbete med den protestantiska kyrkan. Dock öppnade nästa påve, Johannes XXIII (1958-63) genom det Andra Vatikankonciliet, dörren till ekumenik och dialog mellan den katolska kyrkan och andra kristna och icke-kristna religiösa samfund. Andra Vatikankonciliet anses ha börjat en ny epok för katolska kyrkan men en ny öppenhet mot kristenheten och som präglas av dialog och ekumeniskt arbete.[26]
Början av nittonhundratalet präglades av spänningar mellan den katolska kyrkan och den svenska statsmakten. Misstänksamheten mot katolska kyrkan fanns kvar och det gjordes, även om den enskildes frihet att konvertera till eller utöva den katolska tron aldrig ifrågasattes, upprepade försök att genom olika åtgärder hämma den katolska kyrkans verksamhet. var ett fall av två steg fram, ett steg tillbaka. [27] Rädslan att den katolska kyrkan skulle vinna terräng i Sverige och därmed sprida "katolsk propaganda" och hota den evangelisk-lutherska kulturen var en faktor i diskussionerna och besluten. Till skillnad från tidigare var det nu inte främst från svensk-kyrkliga kretsar utan från politiskt håll som protesterna mot den katolska kyrkan kom. Katolska kyrkan ansågs hota den moderna liberal-demokratiska lutherskt präglade ideologin som förknippades med både Svenska Kyrkan samt frikyrkorna. [28]
Efter många diskussioner startades år 1925 en religionsfrihetsutredning under socialdemokraternas regeringstid. Detta väckte hopp hos katolikerna som nu såg möjligheter att vinna gehör för sina kyrkopolitiska krav, däribland också kravet på ett upphävande av klosterförbudet.[29] Utredningen ledde inte till något resultat, men 1943 tillsattes en ny dissenterlagskommitté, vars arbete ledde fram till att Sverige 1951 äntligen fick religionsfrihet dock med vissa inskränkningar. Svenska Kyrkan befästes som "statskyrka", en offentlig institution juridiskt utformad med direkt relation till staten.[30] Lagen formulerades så att kloster inte fick upprättas utan statsmaktens godkännande samt yttrande från riksdagen.[31]

2:4 Klosterfrågan

År 1922 valde karmelitklostret i Gent, Belgien, att stödja den katolska missionen i Sverige. Den första skriftliga kontakten mellan Sverige och klostret i Gent påbörjades år 1929 då den katolske kyrkoherden i Helsingborg, monsignore Bernt David Assarsson, skrev till karmelitklostret för att uttrycka sin glädje över deras böner och andliga engagemang för missionen i Sverige. En ivrig brevväxling påbörjades och vid ett besök i klostret 1952 föreslog Assarsson nunnorna att bilda ett karmelitkloster i Sverige. Efter mycket övervägande och bön beslöt de sig att följa Assarssons förslag, och sex belgiska nunnor åkte över till Sverige och slog sig ner i Glumslöf utanför Helsingborg den 17 september 1956. Ett provisoriskt kloster upprättades, ytterligare tre nunnor från Belgien reste till Sverige och 1958 fick de sin första svenska postulant. År 1958 lämnade klostret, som för ändamålet bildat en svensk stiftelse kallad Theresiastiftelsen, en anhållan till Kungl. Maj:t om tillstånd för att upprätta ett karmelitkloster för nunnor i Glumslöf. Religionsfrihetslagen hade i princip öppnat dörren för klosterverksamhet i Sverige men fortfarande fanns det hinder att övervinna.

Riksdagen hade möjlighet att uttala sig om saken samt ställa krav, eftersom den nya religionsfrihetslagen innehöll en bestämmelse om att tillstånd endast kunde ges på vissa villkor. Detta blev början till en stor debatt och i november samma år avstyrkte kammarkollegiet anhållan med motiveringen att den inte motsvarade religionsfrihetslagens krav på att kloster endast skulle få inrättas för de svenska katolikernas behov. Eftersom klostret för tillfället endast hade en postulant ansåg man att det inte fanns något klosterbehov i Sverige. En rad remissinstanser rådfrågades av regeringen, däribland länsstyrelsen i Malmö, svenska kyrkans ärkebiskop samt utlänningsdepartementet. Både länsstyrelsen och utlänningsdepartementet hade inga invändningar, däremot ställde sig ärkebiskopen negativ till att tillstånd skulle ges. Frågan som diskuterades mest var om det fanns ett behov av kloster i Sverige för de svenska katolikerna. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman ansåg 1961 att en förutsättning för att karmeliterna skulle få tillstånd att upprätta ett kloster borde vara att majoriteten nunnor var svenska katoliker, men han tyckte att det räckte om detta mål uppnåtts uppnås efter några år. Det skulle ju vara svårt att få ett kloster bestående av en majoritet svenska nunnor då det inte fanns ett kloster för svenskorna att inträda i. Vad systrarna i Glumslöf föreslog var att först grunda ett kloster med utländska nunnor där svenska kvinnor sedan kunde upptas. Tanken var att efter ett tag skulle majoriteten i karmelitklostret vara svenska kvinnor. En motion framlades i riksdagen av åtta ledamöter med krav om att majoriteten av nunnorna måste vara svenskar redan från början som ett villkor för tillstånd. Efter en häftig och lång debatt beslöt riksdagen att anta motionen; dock gjordes en reservation mot detta beslut som följde ecklesiastikministerns linje. Frågan behandlades i riksdagen den 5 maj 1961, också då under häftiga och långa diskussioner. I enlighet med 1951 års religionsfrihetslag var alla eniga om att kloster skulle få finnas i Sverige. Motsättningarna gällde på vilka villkor kloster skulle få lov att upprättas, det vill säga om majoriteten nunnor skulle vara svenskar från starten eller inte. Till slut beslöt man att följa ecklesiastikministerns rekommendation genom att bifalla regeringens proposition om att tillstånd skulle ges för att upprätta ett karmelitkloster i Glumslöf. Regeringen gav tillstånd till klostret den 2 juni 1961. Den 3 augusti 1963 invigdes klostret, och därmed fick Sverige sitt första officiella kloster sedan reformationen.[32]

---

5 Anne-Elisabeth Steinmann, Karmelitorden historia-helgon-anda, Helsingborg 1981, s. 9-99
6 Yvonne Maria Werner, Vägen till katolska kyrkan i Sverige: Katolska kyrkans återkomst i Sverige, Ängelholm 2000, s. 60
7 Erik Petrén, Kyrka och Makt, Lund 1990 s. 96
8 Petrén 1990 s. 270
9 Werner 2000 s. 60
10 Werner 2000 s. 60
11 Petrén 1990 s. 271
12 Petrén 1990 s. 281
13 Werner 2000 s. 61
14 Alf Tergnel, Från Jesus till Moder Theresa - Kristenhetens historia Stockholm 1973 s. 366
15 Petrén 1990, s. 281
16 Yvonne Maria Werner, Världsvid men främmande - Den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929 Uppsala 1996 s. 33
17 Werner 2000 s. 61
18 Tergnel 1973 s. 348
19 Tergnel 1973 s. 349
20 Tergnel 1973 s. 348
21 Tergnel 1973 s. 360
22 Tergnel 1973 s. 361
23 Tergnel 1973 s. 367
24 Tergnel 1973 s. 467
25 Tergnel 1973 s. 373
26 Tergnel 1973 s. 467
27 Werner, Yvonne-Maria, Kvinnlig motkultur och katolsk mission, Västervik 2002, s. 46
28 Werner 2000 s. 63
29 Werner 1996 s. 89
30 Petrén 1990 s. 281
31 Yvonne Maria Werner, "Katolicism och religionsfrihet. Den svenska religionsfriheten 50 år": Signum 2002:9, s. 36-37
32 Steinmann, 1981 s. 147ff