Biskop Anders Arborelius OCD

Thérèse av Lisieux.

Föredrag på Berget, Rättvik den 13-16 juni 2005
av biskop Anders Arborelius, ocd.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag I

Vi ber om den Helige Andes ljus och ledning. Herre Jesus Kristus. Sänd oss Andens vind, som blåser bort all vår instängdhet, all vår slutenhet. Sänd oss Andens eld, som i oss tänder den kärlekens låga, som kan besegra mörkrets makt, vår egen blindhet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall försöka närma oss Guds mysterium, och inte så mycket Thérèse av Lisieux. Då vi talar om ett helgon, en mystiker, är det viktigt, att det vi närmar oss inte är människan, personen, hennes historia, utan bara Guds outsinliga barmhärtighet och nåd. Vi människor är till för att hjälpa varandra på vägen till Gud. I de heliga har vi de vänner, som bättre än några andra kan hjälps oss att nå fram till en allt djupare gemenskap och vänskap med Gud. Det är inte Thérèse som sådan, utan det är hennes förmåga att besegra vår själviskhet och vår instängdhet och att hjälpa oss att ta ett steg närmare Gud som är det viktiga.

Thérèse av Lisieux var ett av 1900-talets mest populära helgon. Man finner hennes bild i nästan varje katolsk kyrka, från Liverpools arbetarkvarter till Paris finare kvarter, från Bogotá till Chittagong. Till och med uppe i Umeå finns hon. Hon har samtidigt av syster Marianne i Alsike kallats det katolska svaret på Luther. Något av detta skall vi försöka se - hur Thérèse har kunnat hjälpa otaliga människor att ta emot Gud på ett öppnare sätt. Hon säger själv: "Sedan jag var tre år gammal har jag aldrig nekat den gode Guden något". Det är inte många, som kan säga så. För de flesta av oss är detta något stort och omskakande. Hon säger också: "Jag kunde inte låta tre minuter passera utan att tänka på Gud". För oss är det kanske tre timmar eller tre dagar. Denna koncentration på Guds mysterium får henne att se hela livet som en kärlekshistoria, som en relation, som omfattar allting. Detta är en stor nyhet och en omskakande sådan, som kan hjälpa oss. Gud var alltid centrum för henne - längtan efter helighet, att få del av heligheten, för hans skull, inte för sin egen skull - var själva meningen i hennes liv. Detta finns med mycket tidigt. Men samtidigt är det något, som fördjupas och som förvandlar henne alltmer.

Thérèse föddes 1873 i Alençon i en miljö, som någon sagt vara den mest osannolika för att frambringa helgon. Den franska bourgeoisien, som med näbbar och klor kämpade för att Dreyfus skulle förklaras skyldig, spelade stor roll. Det var socialt, kulturellt och politiskt en ganska inskränkt miljö. Men ändå hade dessa föräldrar, som tillhörde denna socialgrupp, ett öppet hjärta både för Gud och de fattiga. Varje måndag togs tiggarna emot i deras hem. De gick själva, som man sade, till de fattigas och arbetarnas mässa varje dag kl. 05.30. Vi kan relativisera denna sociala miljö, när vi ser, att de hade denna öppenhet. I många länder är det fortfarande tradition, att man en dag i veckan öppnar sitt hem eller sitt kloster för de fattiga. När jag var i Verona, sade karmeliterna, att på måndagen var det deras tur att ha utspisning. Sedan kunde de behövande gå runt till varje kloster och bli utspisade. Så skedde även i vissa privata hem. I vår tid tänker vi, att socialen tar hand om allting. Men ändå vet vi, att det finns sådana, som ingen tar hand om.

Thérèse fick erfara stor mänsklig ömhet och kärlek i sin familj. Hon var ett ömtåligt barn. Men hon var även öppen för all mänsklig ömhet och kontakt. "Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat mig med kärlek. Mina första minnen är präglade av leenden och ömma smekningar". På franska talar hon alltid om "le bon Dieu". På svenska kan det översättas "den gode Guden", vilket kanske låter lite romantiskt. Thérèse menar vad hon säger. Gud är alltid den gode Guden, den omtänksamme Guden, som även genom människor visar sin godhet. Det är typiskt för Thérèse, att hon verkligen tror, att vi människor kan förmedla Guds kärlek till varandra. Ett leende kan förmedla Guds nåd och Guds kärlek. Det är något mycket praktiskt. Vi ser så många sura miner, instängda ansikten i vår tid av stress och jäkt. Att ha ett litet leende i beredskap kan alltid ändra en situation. Thérèse svarar med samma mynt. Hennes mamma berättar: "Lillan" (hon var det yngsta barnet)"är en makalös skälmunge. Hon kommer och klappar mig, samtidigt som hon önskar mig döden. O, vad jag önskar att du fick dö, stackars lilla mamma". När man grälar på henne, svarar hon: "men det är ju för att du skall få komma till himlen. Du säger ju, att man måste dö för att komma dit". Bara en lite så liten episod visar oss något av den trons och ömhetens atmosfär, som fanns i familjen. Det verkar faktiskt som om Gud alltid tycks höra Thérèses minsta önskningar.

Mamman dör, endast 46 år gammal, i cancer. Då börjar en ny epok i Thérèses liv. Hon som nu är 4½ år gammal förvandlas. "Jag som hade varit så livlig och meddelsam, blev stilla, blyg och överdrivet känslig. En blick var nog för att få mig att gråta". Hon var ett mycket känsligt barn. Förlusten av modern, vilken förstärks, när hennes storasyster Pauline blev karmelitnunna, gör att hon blir överkänslig. Det är inte ovanligt, att ett barn kan vara mycket känsligt för kärlek och dela med sig av den och samtidigt vara överkänsligt för en skarp blick, ett hårt ord. Barn är ofta ömtåliga plantor. Omges de av kärlek, kan de även vara känsliga för brist på kärlek. Vårt liv går ut på att bevara denna känslighet för nådens ljus och se den som en väg till Gud. Risken är att man istället sätter upp ett hårt pansar, som hindrar både Guds kärlek och människors nålstygn att komma in. Det är mycket svårt att hitta jämvikt. Ser vi på vårt eget liv och på andras liv är det ofta en balansgång. Tyvärr är det för många ett antingen eller, trots att det borde vara både och. Antingen sluter man sig inom sitt skal, eller så blir man en överkänslig person, som lider av allt. Att bevara en känslighet både för Guds nåd och det som livet drabbar oss med och göra det till ett deltagande i Kristi offer och Kristi lidande är mycket viktigt.

För Thérèse blir denna period efter 4½ års ålder en överkänslighetens period, tidvis nästan en neuros. Ett av de glada budskap, som finns i hennes liv, är att det går att med Guds nåd övervinna en sådan överkänslighet, som kan gränsa till det neurotiska. Hennes syster berättar om denna period. Hon hade kriser av skräck. "Somliga spikar tycktes henne vara stora, förkolnade fingrar. När hon såg på sin fars hatt, utstötte hon ett skri av fasa: o, det stora, svarta odjuret. Hennes ögon fick ett skräckfyllt uttryck. Hon kastade sig framstupa ner från sängen på golvet. Hon bankade sitt huvud hårt mot sängens fot. Det finns inget att göra, sade doktorn. När jag såg, hur utmattad hon hade blivit av denna kamp, ville jag ge henne att dricka. Men hon skrek av fasa: de vill förgifta mig". Det är en mycket svår period, som är präglad av nästan neurotisk rädsla. Detta lyckas Thérèse övervinna under sin barndom.

Men det är en lång och svår kamp. Bland det värsta som fanns var att gå i skolan. "De fem år jag gick hos benediktinsystrarna i Lisieux blev de tristaste i mitt liv", säger hon. Så är det även för många i vår tid. Det börjar gå upp för oss, att det finna otaliga barn, som blir mobbade och lider i skolan. Dagens Nyheter hade här om dagen ett reportage om en knappt 14-årig flicka, som hade hängt sig. Vi måste vara medvetna om, att många barn inte klarar den hårda miljö, som finns i skolan. Kanske vi kan se Thérèse av Lisieux som skyddshelgon för de barn, som krossas och går sönder i våra skolor, eftersom vi inte ger dem det de har rätt till. Det är vårt ansvar att ge barnen en trygg och öm uppväxttid. Får de inte det, då är det något vi har försummat.

Men det hoppfulla är, att man kan övervinna överkänsligheten med Guds hjälp. Det är det Thérèse gör genom sin djupa förening med Jesus Kristus, genom sin tro. Det innebär inte, att överkänsligheten försvinner som genom ett trollslag, men att den istället för att bli en överkänslighet för mänskliga nålstygn, elakhet och hårda ord, blir en överkänslighet för nåden och fångar upp minsta lilla tecken, minsta lilla leende, minsta lilla blomma som ett uttryck för Guds omtänksamhet. Det är mycket viktigt att hjälpa människor att upptäcka, att det är möjligt att förvandla en själens avigsida och brist till en fördel. Är vi överkänsliga, då kan vi även bli mycket känsliga för alla tecken på Guds godhet och inte bara för alla tecken på människors ointresse och ovänlighet. Här har vi en frihet att välja. Det är en stor hjälp för oss, som ofta har en tendens att se på vårt liv som något determinerat. Är det otrevligt i skolan, fungerar det inte i familjen eller i samhället, då menar vi att vi är tvungna att följa med strömmen. Men vi kan lika väl ändra på saken och säga: detta kan också öppna mig ännu mer för Guds barmhärtighet och kärlek. Jag är känslig, jag lider av allt detta. Men det betyder även, att jag har en större kapacitet och mottagningsförmåga för alla de små tecken, som kan peka vidare på Guds oändliga godhet och barmhärtighet. Lyckligtvis har Thérèse denna kapacitet. I minsta lilla blomma, i minsta lilla daggdroppe anar hon Guds milda hand, han som har klätt hela världen i skönhet. I minsta leende anar hon Guds leende kärlek.

Att hjälpa varandra att upptäcka denna mottagningsförmåga är kanske en av nutidens viktigaste kärleksgärningar. Bitterheten, besvikelsen, missnöjet är en av vår tids folksjukdomar. Det beror naturligtvis på, att vi lever i ett konsumistiskt samhälle, där vi förväntar oss, att alla varor, alla tjänster skall falla oss på läppen. I ett andra steg är det lätt att tänka, att andra människor och livet som sådant, skall tillföra oss nöje, nytta, njutning på löpande band. Det gör det inte. När det inte blir så, är det lätt att falla in i en slags missnöjeslitania. Thérèse kan hjälpa oss att se, att även en överkänslig människa, som känner varje nålstygn i sitt hjärta, samtidigt kan identifiera sig med Jesus Kristus och se, att det som i förstone endast verkar vara något ont ändå kan förena oss med honom, och samtidigt kan vi ta emot varje liten ljusstråle som ett uttryck för Guds oändliga omsorg och barmhärtighet.

Pingstdagen 1883 får Thérèse erfara ett av de ytterst få extraordinära nådebevisen i sitt liv. I hennes liv märker vi annars ingenting av visioner och mystiska nådebevis. Det är ett mycket alldagligt, torrt och nyktert kristet liv hon lever. Det gör, att det är lättare för oss att identifiera oss med ett sådant helgon än med någon, som ständigt hör röster och ser visioner. Just i denna period, när hon var så känslig, får hon ett mystiskt nådebevis. Det är en staty av jungfru Maria, som ger henne ett leende - inga ord, men ett leende. Hon skriver: "Plötsligt föreföll mig den heliga jungfrun vacker, så vacker, att jag aldrig förr sett något så vackert. Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet. Men det som trängde till djupet av min själ var den heliga jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta och två stora tårar flöt fram i mina ögon och rann långsamt ner för kinderna. Det var tårar av oblandad glädje". Detta blir början till en helande process. Det är typiskt, att det just är ett leende, som hjälper henne. Ett leende kan göra under. Är det då jungfru Maria hon ser le mot sig, då blir det någonting nytt som börjar.

Denna episod innebär, att helandet börjar intensifieras, och det skall fortgå ända fram till den definitiva helandehändelsen 1886. Det är viktigt att se, att helandet i en människas liv ofta går stegvis. Först var det mötet med jungfru Maria. Tre år senare kom den händelse, som har kallats "julnåden". Det var ett möte med Kristi barmhärtighet och hans fulla helande kraft.

Thérèse av Lisieux eller Thérèse av Jesusbarnet, som hon skall heta i klostret, är alltid helt inriktad på Jesus Kristus - men alltid på Jesus Kristus som vägen till Fadern. Jag tror, att hon är en av de mest typiska och mest accentuerade förespråkarna av Jesus som vägen till Fadern. Hela tiden anar vi Fadern i Jesus. Jesus själv säger i evangeliet, när lärjungarna vill se Fadern: ni har ju mig, i mig ser ni Fadern. Fadern är hos er genom mig. Det är en mycket viktig dogmatisk insikt, att Fadern och Sonen är ett. När vi närmar oss Jesus Kristus, leder han oss alltid vidare. I de liturgiska bönerna riktar vi oss nästan alltid till Fadern, men i och genom Jesus. I Västerlandet har man ibland fastnat på vägen. Den österländska kristenheten har mer bevarat perspektivet ad Patrem, till Fadern, medan man i Västerlandet ofta har försummat att se Jesus som den som vill föra oss vidare till Fadern, in i hela Treenighetens djup. Thérèse har på ett mycket barnsligt och intuitivt sätt förstått detta. Jesus har kommit för att föra oss till Fadern. Han vill inte behålla oss för sig själv, utan han vill leda oss allt djupare in i mötet med Guds faderliga ömhet. Han vill, som han själv säger, vara vägen.

Så kommer den definitiva nåden, den definitiva omvändelsen. Den så kallade "julnåden" betraktade Thérèse som en omvändelse. Vi kanske säger, att hon hade väl inte gjort något ont. Hon var ju bara en svag liten flicka, som fick lida. Men hon antyder, att i vår överkänslighet finns det en stor portion av själviskhet. När vi fastnar i vårt lidande och i våra svårigheter, då finns det även ett moment av självömkan. Det är mycket vanligt och ofta beslöjat för oss själva, men tydligt för andra. Det är svårt att erkänna och förstå sin egen självömkan. I vår tid är det ofta en slags folksjukdom. Hur många människor säger inte, att de är ensamma och att ingen förstår dem? Varje präst konfronteras med en stor grupp människor, som är ensamma. Då försöker man ibland föra samman dessa ensamma människor. Men det går aldrig. Alla vill vara mest ensamma. Istället för att låta detta vara något som binder ihop, ser man även något av själviskhet i detta. Man vill vara mest ensam, och man vill bli omhändertagen. Det är mycket svårt att ta sig ut ur sin egen självömkan.

Här kan Thérèse sätta fingret på en öm punkt. Även om det är synd om oss, även om livet är jobbigt och vi är ensamma och oförstådda, så finns det i detta ett oändligt mått av självömkan, som gör, att vi inte kan ta emot Guds helande nåd och inte heller öppna oss för andras behov. Det är ett av livets största under, när Gud sticker hål på denna bubbla. Lyckligtvis skedde det i tidig ålder för Thérèse. Men för många av oss dröjer det kanske ända fram till dödsögonblicket. Tragiskt är, att så många människor, även goda, fromma kristna sitter fast i självömkan. Det finns i oss alla något, som gör, att vi förväntar oss mer att få kärlek än att ge kärlek. Vi vill att folk skall vara hänsynsfulla och vänliga mot oss. De skall ta hand om oss. Här har Thérèse verkligen ett budskap för vår tid - att det fordras omvändelse för att komma ur bubblan, där vi bara sitter och väntar på, att folk eller Gud själv skall komma till oss för att visa oss uppskattning och hänsyn.

Vad hände då julen 1886? Märkligt nog var det samma år två andra berömda fransmän, som omvände sig och kom närmare Gud. Det var Charles de Foucault (1858-1916), som grundade det som nu kallas Jesu små systrar och Jesu små bröder, och den store dramatikern Paul Claudel (1868-1955). Även den lilla flickan Thérèse fick vara med om en händelse, som vi kan tycka vara mycket ordinär, men som fick ett extraordinärt förlopp. Hon hade varit med familjen - mamman var död - men pappan och alla de andra flickorna hade varit i midnattsmässan. Pappan var trött och lite irriterad. Thérèse berättar, att när de kom hem fick pappan se hennes skor i spisen, där hon väntade sig få sina julklappar. "Då yttrade han dessa ord, som genomborrade hennes hjärta: 'Skönt att det är sista året'. Hon var just på väg uppför trappan och hon skulle ta av sig hatten. Céline, hennes syster, som visste hur känslig hon var och såg hur tårarna skymtade i hennes ögon, fick även lust att gråta, ty hon höll mycket av Thérèse och förstod hennes sorg. 'O Thérèse', sade hon, 'gå inte ner, det skulle göra dig ledsen att genast titta i skorna'. Men Thérèse var inte längre densamma. Jesus hade förvandlat hennes hjärta. Hon höll tillbaka tårarna, gick raskt ner för trappan, och medan hon försökte dämpa hjärtklappningen, tog hon sina skor, ställde dem framför pappan och drog glatt fram alla sakerna, strålande som en drottning. Pappan skrattade, han hade blivit glad igen, och Céline trodde att hon drömde!….Lyckligtvis var det en härlig verklighet: den lilla Thérèse hade återfunnit den själsstyrka hon förlorat vid fyra och ett halvt års ålder, och nu skulle hon bevara den för alltid!"

Utåt sett var det en mycket alldaglig sak. Det var en pappa, som var irriterad, och ett överkänsligt litet barn, som är på väg att börja gråta. Men det är det hon inte gör. Hon övervinner sin överkänslighet och självömkan genom Guds nåd. Det ser hon som sin omvändelse. Någon har sagt, att det även innebar, att hon på ett mycket tidigt stadium fick en djup mystisk inlevelse i Guds barmhärtighet. Vi kan tycka, att det inte är något märkvärdigt, att en flicka låter bli att gråta, när pappan är lite irriterad. Men i vårt liv är det ofta i de små och till synes obetydliga händelserna som det stora sker. För de flesta av oss är Gud inte någon, som talar i åskan eller i stora ord, utan det är i de små alldagliga händelserna, där vi ställs inför valet att antingen frossa i vår självömkan eller att gå ut ur oss själva och låta oss hanteras av hans händer. Detta sker oftast genom andra människor. Pappan blev genom sin irritation redskap för Guds försyn.

Det visar oss, hur viktiga vi är för varandra. Även min irritation, mina dåliga sidor, kan locka fram en annan människas omvändelse. Med det menar jag inte, att vi skall bli mer och mer irriterade. Vad jag vill säga är, att Gud kan använda oss på så många sätt. Om vi har denna öppenhet och tar emot det vi möter, kan en människas vredesutbrott, hennes irritation, hennes svaghet hjälpa oss att komma närmare Gud. Det är fantastiskt, att vi är så beroende av varandra, och att Gud kan använda det vanliga liv vi lever för att komma oss närmare, förutsatt att vi har öppenhet och tro på att han handlar i världen. Det är kanske detta vi har förlorat i vår tid. Ett begrepp som Guds försyn är inte det vi mest predikar om eller hör talas om. Hela tillvaron kan förmedla Guds kärlek och omsorg, även det som till synes tycks motsäga det. Här kan Thérèse lära oss trons öppenhet för Guds handlande i världen och genom andra människor. Här måste vi svenskar säga: mea culpa. Här har vi en svårighet. Vi tänker ofta mycket individualistiskt. Om Gud skall handla i mitt liv, då måste han tala till mig oberoende av alla andra. Då måste jag få veta, vad han vill med mitt liv, helst på ett mycket tydligt sätt. Att han kan använda andra människor - även när de är arga, irriterade eller sura - är mycket svårt för oss, som är präglade av det individualistiska sättet, att förstå.

Här skiljer sig Thérèse lite från Luther. "Hur finnar jag en nådig Gud?" frågar Luther. Även om det finns mycket stora likheter, finns det även vissa accentskillnader. Thérèse var mycket medveten om, att vi människor genom Guds nåd, som har sammanfogat oss i sin gemenskap, i sitt folk, i sin Kyrka, påverkar varandra på vägen. Vi förmedlar nåd till varandra. Det kan vi tänker på, när vi sitter här, att nåden pulserar mellan oss. Det sker, även om vi tycker, att vi kanske stör varandra eller att någon prasslar med papper. Även detta bidrar till att vår självömkan tunnas ut. Med det menar jag inte, att vi skall maximera störningsmomenten!

Vi måste räkna med, att Gud kan använda varje människa för att tala till oss. Det som kan verka helt alldagligt, helt profant kan, om vi har trons blick, ge oss Gud på ett djupare sätt. Därför tror jag, att julnåden är så viktig. Den förvandlade Thérèse från ett överkänsligt, självupptaget litet barn till en mycket öppen och mycket hängiven Kristi lärjunge. Hade hon inte tagit emot denna nåd, hade hon antagligen varit outhärdlig. Hon hade då bara tänkt på, att hon blev sårad av allting, att alla människor var stygga och sårade henne. Men detta vände, och hennes överkänslighet förvandlades till något stort och fint. I ett bredare perspektiv kan vi säga, att allt det i vårt liv och i vår karaktär, som vi kan erfara som jobbigt och svårt, kan bli en tillgång t.ex. ett hetsigt humör. I Italien och Spanien är det något man tycker är bra, för det livar ju upp oss. Men på våra breddgrader tycker man, att det är jobbigt, och det leder till arbetsplatskonflikter och omplaceringar och till att man friställer folk och köper ut dem. Men det kan bli en tillgång genom Guds nåd. Inget mänskligt är kemiskt fritt från Guds nåd. Vi skulle gärna vilja ha en annan karaktär och ett annat temperament.

Vi säger om jag inte hade det så här, om jag inte vore överkänslig eller vresig till naturen, då skulle det vara underbart. Men nu har Gud gett mig detta, för att jag genom det skall komma honom närmare. Det är just det Thérèse får erfara denna jul, att det som tidigare vållade henne besvär, det som gjorde henne olycklig och överkänslig gör nu, att det är möjligt för henne att se Guds barmhärtighet i ett irritationsmoment. Då pappan säger: "Skönt att det är sista året. Äntligen slipper jag hålla på med dessa julklappar", blir det för henne Guds ord, Guds tilltal. Hon hade en så djup tro, att då pappan var på dåligt humör, kunde hon se Guds ömhet och tilltal till henne. I förlängningen kan vi upptäcka, att sådant kan revolutionera hela vårt liv. När människor är arga på oss eller irriterade, kan vi i detta ana, att Gud vill befria oss från vår självupptagenhet och självömkan. Om alla är snälla och vänliga, kan det vara svårare att ta emot Guds barmhärtighet. Om ingen blir arg på mig eller irriterad på mig, då sitter jag kanske och solar mig i mitt eget behag. Gud ser på min historia som frälsningshistoria - så skulle vi kunna tolka det teologiskt. Det som sker är inte likgiltiga ting, utan det är Guds offensiv.

Det är Jesus som knackar. Men vi hör inte knackningarna, för vi sitter bara och tycker synd om oss själva. Men han fortsätter att knacka. Kanske vi en dag upptäcker, att det är Herren. "Dominus est". Så säger man alltid i den klassiska spiritualiteten. Vi ser en irriterad pappa. Vid nästa steg säger vi: "Dominus est", det är Herren. Han vill något med mitt liv. Just detta kan Thérèse lära oss. Vissa menar, att hon redan då fick den ta emot den andliga förmälningen - det mystiska livets högsta stadium - att hennes omdaning gick så fort. Är det möjligt? Kan den högsta mystiken vara så vanlig och alldaglig, att den kan drabba en fjortonårig lite överkänslig flicka? Jag tror, att något av detta måste ha skett. Under resten av hennes liv ser vi hur detta blommar ut. Men hon får inget motsvarande stort extraordinärt nådebevis, utan det är ett inväxande i det hon redan har fått.

Till denna totala öppenhet för Guds handlande i sitt liv, att kunna se Guds tilltal tvärs genom det som sker, får hon det som på hennes språk kallades själatörstens mysterium. Hon ville genom sin förening med Jesus hjälpa honom att rädda själar. Språket kanske är lite främmande för oss, men själva verkligheten är oerhört viktig. Vi är delaktiga i Jesu verk att evangelisera, frälsa och helga världen. Vi står inte vid sidan av och tittar på, utan vi är indragna i detta. För Thérèse blev detta mycket tydligt, när hon såg på en bild av Jesus, där blodet från den Korsfäste rann ner. Då sade hon: "Då skall jag stå där och samla upp blodet". Hon står där med tomma händer och låter Jesu frälsande blod strömma in i henne och genom henne vidare till själarna. Det är ett språkbruk och en bild, som kan vara lite främmande för vår mentalitet. Men själva verkligheten är evig. Jesus har dött för mig, och jag står där och tar emot frukterna av hans offer, hans kärleksoffer. Men det får även mig att bli indragen i detta skeende. Jag står där med tomma händer och låter hans kärlek, hans blod strömma ut över världen genom mig. Jag är delaktig. Det är egentligen det som Kyrkan också bygger på. Jesus är Frälsaren. Vi är lemmarna. Och vi är delaktiga och indragna i detta. Vårt liv går ut på att hjälpa Jesus att rädda själar, för att använda hennes språkbruk. På vår tids språk skulle vi kanske säga, att vi är solidariska med hans evangelisationsverk. Vi är vittnen. Vi ger vidare det han gett oss.

Den rikedom vi har fått genom tron, genom kärleken, får oss att gå ut till de andra. Det kan man göra på olika sätt. Redan tidigt känner Thérèse kallelsen till Karmel, ett liv i avskildhet, bön och överlåtelse. Det kunde lika gärna ha blivit ett liv på missionsfältet. Under en del av sitt liv kände hon kallelsen att åka ut till Vietnam, där hennes Karmel hade stiftat ett kloster. Själva saken är allmängiltig, något som gäller alla kristna. När jag öppnar mig för Jesus och hans kärlek, hans kärlek på korset, då tas jag i anspråk. Jag är inte bara passiv åskådare och ett föremål, utan jag dras in i detta, inte som aktiv i den meningen att jag tillfogar något till det han har gjort utan som ett redskap i hans händer, som den som får förmedla hans kärlek, hans frälsande blod.

Dessa två linjer går in i varandra hos Thérèse. Det som sker i mitt liv, hur alldagligt, hur profant, hur ointressant det än är uttrycker Guds knackningar på mitt hjärtas dörr. Han vill komma in. Han knackar och knackar, men de flesta knackningarna hör jag inte, för jag sitter och speglar mig i min egen förträfflighet eller självömkan. Då kan en liten, liten händelse ibland sticka hål på bubblan, såsom det skedde genom julnåden. Det kan dröja, för vi är experter på att göra bubblan hård, även om vi säger oss vara goda och fromma. Ibland kan det vara ändå svårare då. Vi tror, att vi är så bra. Då knackar han och vill komma in. Då vi väl har tagit emot honom, sätts vi genast i arbete. Vi törstar efter själar, för vi vill, att fler skall få det vi har fått. Det är alltid ett tecken på äkta kärlek, att vi vill dela den med andra. Vi vill inte endast sitta och njuta av det vi har fått, utan vi vill bli indragna i det som Jesus gör. Därför säger Thérèse: "Jag bönföll apostlarna att be för mig och inge mig de ord jag skulle säga".

"Var det inte just det som borde hjälpa ett skyggt barn, som Gud hade bestämt att genom bön och försakelse bli apostlarnas apostel?" Hon känner sig kallad att bli apostlarnas apostel. För att förstå detta uttryck måste vi hastigt kasta en blick på hela mystikens historia, där det alltid har funnits en kallelse att som Maria Magdalena vara apostarnas apostel. Detta har ofta knutits till det kontemplativa livet, inte minst till Karmelitorden. Vissa har en kallelse att i bönens fördolda verklighet bli apostlarnas apostel, att i det fördolda be, offra, överlåta sitt liv för dem som mer aktivt utåt förkunnar det glada budskapet. Detta skygga barn är samtidigt mycket frimodigt och djärvt. Hon vill bli apostlarnas apostel. Det knyts till hennes kallelse att bli karmelitnunna. Där, menar hon, i detta fördolda liv i ständig bön och offer, får hon hjälpa apostlarna att förkunna det glada budskapet, att ge Jesus vidare. Denna tanke visar på föreställningen, att det finns en osynlig solidaritet mellan alla lemmar i Kyrkan. Dessa apostlar kommer troligen aldrig att veta, att hon är deras apostel. Hon sitter instängd i klostret, och apostlarna är spridda över världen. Detta bygger på att Kyrkan som en osynlig organism fungerar, att vissa i det fördolda ger sig till Jesus, tar emot Jesus och genom sin bön och sin hängivenhet kan bidra till de andras apostoliska arbete.

Denna trossaning bygger på det vi bekänner i trosbekännelsen: de heligas gemenskap, de heligas samfund. Vi har alla vår plats. Vi betyder alla något för varandra, även för dem som inte vet att vi finns. Om vi öppnar oss för Gud och öppnar oss för den kallelse han har givit oss, då finns det en osynlig fruktbarhet som binder oss samman. Utan denna fördolda mystiska, fördolda bön i Kyrkan kan inte apostlarna förkunna budskapet och ge sitt liv, om så skulle fordras. Det finns en osynlig mystisk solidaritet inom Kristi mystiska. Kropp. Denna tanke kommer Thérèse sedan att fördjupa allt mer och mer. Men redan nu som fjortonårig flicka anar hon, att det är hennes kallelse att bli apostlarnas apostel.

Och därför vill hon bli karmelitnunna. Även på den tiden ansågs man vara lite för ung, när man var fjorton år. Hon säger: "Vid femton års ålder vill jag vara karmelitnunna". Hon är en mycket viljestark person. I hennes självbiografi ser vi, att hon lyckades besegra alla kyrkliga myndigheters helt förståeliga motvilja mot detta. Genom sin viljestyrka och med Guds nåd går hon både till biskopen i Bayeux och till påven Leo XIII i Rom och lyckas märkligt nog få alla att säga, att hon skall få bli karmelitnunna vid femton års ålder. Man kan fråga sig, om det är något att efterfölja. Här måste vi ha en viss urskillning. Ibland kan Gud har bråttom i en människas liv. Det verkar så i Thérèses liv, att allting måste gå fort. Därför lyckade hon med Guds hjälp besegra allt vad mänsklig klokskap och vanligt förnuft sade. Hon blev den 9 april 1888 insläppt i karmelitklostret i Lisieux. Hon säger: "Vad illusioner beträffar hade Gud i sin nåd sett till att jag inte hade en enda, då jag gick in i Karmel". Hon fann klosterlivet sådant hon hade föreställt sig det. Inga försakelser förvånade henne. Karmel var den öken, där den gode Guden ville, att också hon skulle vara för Jesu skull. Det var inte för att få en idyllisk trevlig gemenskap, inte för att fördjupa sitt eget andliga liv eller något annat, utan det var för Jesu skull. Hon anade, att här ville Jesus ha henne. Här skulle hon vara. Här skulle hon lida, leva och dö. Denna flicka är mycket klarsynt. 26 karmelitsystrar, de flesta tämligen medelmåttiga, levde där tillsammans i bön, gemenskap och försakelse.

Thérèse har inte, som unga människor ofta har, en överdriven förväntan på andra människor. Vanligt är, att då man gifter sig, då man går i kloster, då man börjar ett nytt arbete har man vissa förväntningar, att det skall vara bra. Det kan man tycka vara ett berättigat krav. Gifter man sig med en viss person, bör det ju vara en bra person. Går man i kloster, bör det vara någorlunda anständiga och goda människor. Kommer man till en ny arbetsplats, skall de vara relativt hyggliga. Ofta är det dessa förväntningar som gör att vi blir besvikna. Våra förväntningar ligger ofta ovan realiteten. Thérèse har ingen av dessa illusioner, att här skall det vara underbara nunnor. Nej, det var ingen speciellt andlig atmosfär. De var som folk är mest. Just detta kan vara det svåraste av allt att acceptera, när man gifter sig, när man går i kloster, när man börjar ett nytt arbete, att folk är som de är. Inget är svårare att acceptera för oss. Samtidigt är det just i denna verklighet Gud har möjlighet att arbeta. Av Thérèse kan vi lära oss att realistiskt och nyktert acceptera andra människor sådana de är. De förväntningar vi har på andra, kan vi vända mot oss själva. De människor jag möter här kan hjälpa mig att gå ut ur mig själv. De skall hjälpa mig, genom att ibland såra mig, irritera mig och göra livet surt för mig, att växa i kärlek till Jesus Kristus. På så sätt kan jag även hjälpa dem att växa på det sätt som Gud vill. Det ligger även något av brist på kärlek i, att på människor ställa förväntningar, som de inte kan uppnå. I vår tid ser vi ofta, att många människor har svårigheter med de djupa relationerna. Många äktenskap gå i kras, eftersom man har förväntningar, som är för höga, på varandra. Man väntar sig, att här är det en drömprins eller en drömprinsessa. Så är det en vanlig lite halvsur människa, som har magbesvär och arbetsplatskonflikt på gång. Då är man kärlekslös mot denna människa. Då gör man det svårt för henne . Denna realistiska, nyktra, lite torra attityd kan förändra mycket. Det är så Thérèse kommer till klostret, utan några illusioner, att det här skall finnas en mängd heliga nunnor. Här är det vanliga, medelmåttiga, småaktiga människor. Men i allt detta arbetar Gud. Det är det stora.

Här får Thérèse sitt namn: Thérèse av Jesusbarnet och så småningom, det man ibland glömmer, av det heliga Anletet. Det är hela Jesus mysterium: Jesus som barn, inkarnationens realism, men också Jesus som den lidande korsfäste, det anlete som är sårat, blodigt. Det är hela Jesu mysterium hon i sitt liv vill leva av. I Karmelitorden har man vanan att ta ett nytt tillnamn. Vi har Johannes av Korset, Teresa av Jesus, Elisabeth av Treenigheten och Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet. Det låter långt och komplicerat, men Thérèse ser hela Jesu verklighet, både Jesus som den som blev liten för vår skull, ett barn för att vi skulle bli barn, och Jesus som såras och genomborras för att vi skall räddas. Hennes liv, liksom vårt, går ut på att hålla ihop detta. Jesus är inte bar den idylliska Julen utan även den oändliga smärtan för vår räddnings skull. Att knyta ihop detta är den troendes stora livsuppgift, att låta både Jesusbarnet och den lidande Jesus gå ihop och då i Påskens fulla ljus. Där har vi den rymd vi skall växa in under vårt liv. Det kommer också att bli Thérèses fortsatta väg att tränga allt djupare in i detta fulla Jesusmysterium, som ständigt pekar vidare på Fadern och för henne in i Treenighetens djupa kärleksrelation.

Herre Jesus Kristus. Led oss allt djupare in i din gemenskap med Fadern. Hjälp oss att där finna vårt sanna hem. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.