Biskop Anders Arborelius, ocd

Reträttföredrag i Sankt Mikaels församling i Växjö den 19 mars 2005
av biskop Anders Arborelius ocd.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning.

Föredrag I

Vi börjar vår reträtt med att be om den Helige Andes hjälp och ljus. Herre Jesus Kristus, sänd oss din Helige Ande. Upplys oss med hans ljus och värme. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Denna reträttdag skall vi följa det råd, som påven Johannes Paulus II gav till hela Kyrkan inför det nya millenniet. Han gav oss rådet att betrakta Kristi ansikte. Med de orden ville han sammanfatta sitt budskap till oss alla. Vi kanske kan se detta som hans testamente, hans efterlämnade råd till oss kristna i vårt sekulariserade samhälle, där det är så lätt att glömma bort vad som är det viktiga, vad vi är kallade att ta vara på.

Att betrakta Kristi ansikte är egentligen något vi alltid kan göra. Att tro på Jesus innebär, att allting i vår tillvaro har med honom att göra. Tron är, som man brukar säga, att få dela Guds synsätt. Vi får liksom se med Jesu ögon på honom själv. Vi får mitt i vårt vanliga liv lära oss att vända hjärtat, ögonen, öronen och allt som finns i oss mot Jesus Kristus. I evangeliet ser vi gång på gång liknande uppmaningar. Härom söndagen hörde vi evangeliet om Jesu förklaring, där Fadern själv säger: "Lyssna till min Son". Just det skall vi försöka göra nu i dag under denna reträttdag. Vi skall se på Jesus, lyssna på Jesus och bli mer och mer medvetna om, att vi alltid lever i hans närhet och i gemenskap med honom. I de gamla svenska landskapslagarna, som kom till på medeltiden, stod det: "Kristus är först i vår lag". I dag borde det gälla ännu mycket mer för oss kristna, att Kristus är först i vårt liv, i vårt sätt att tänka, leva och handla. Han är alfa och omega, den förste och den siste.

För att göra det lite mer åskådligt för oss, skulle vi kunna göra, som man ofta har gjort i traditionen - föreställa oss att vi lever vårt liv i hemmet i Nasaret. Vi firar i dag den helige Josef, och han kan hjälpa oss att föreställa oss, att vi lever lika nära Jesus som han och Maria gjorde. Paulus VI har ett vackert ord om detta. Han säger, att vi skall fortsätta vår ständigt oavslutade skolgång i hemmet i Nasaret. Vårt liv här på jorden är liksom att gå i skola i hemmet i Nasaret. Vi får för vår inre blick föreställa oss, att allt det vi gör, allt det vi sysslar med, allt det vi tänker på, sker just i detta hem i Nasaret. Där får vi se på Jesus. Där får vi lyssna på honom, och där får vi vara honom nära. Detta är något vi kan fortsätta att göra mitt i det vanliga liv vi lever. Tron ger oss en ständig kontaktyta med Jesus.

Vi får ögonblick för ögonblick gå med honom, leva med honom och andas med honom. Detta kan vi ständigt återvända till. Jag är aldrig bara här och nu, utan jag är alltid tillsammans med honom. Han ser på mig. Jag får besvara hans blick. Då förvandlas livet till något helt annat. Då kan jag mitt i arbetet, mitt i fritiden, mitt i det jag sysslar med bli mer och mer medveten om, att jag aldrig bara är överlämnad åt mig själv, åt mina egna svårigheter, det jag kämpar med, det jag lider av, utan allt detta får jag dela med Jesus Kristus.

Jag får förbli i hans närhet. I Johannesevangeliet används alltid ett litet ord, menein, som vi översätter med förbli, stanna kvar, hålla sig kvar. En bra sammanfattning på detta sätt att leva som kristen är att förbli kvar i Jesu närvaro, var vi än befinner oss, hur vi än känner det. I vår tid är vi ganska beroende av, att det skall kännas på ett visst sätt. Vi känner efter hela tiden.
Känns det nu fromt, bra eller skönt? Ger det mig något? Får jag ut något av detta? Ibland kan det vara ett hinder att vi är så beroende av, hur vi för ögonblicket känner oss, vad detta ger oss. Därför är det viktigt att byta ut upplevelsen av hur det känns mot förvissningen: jag förblir kvar, jag är i Jesu närvaro. Vi byter ut ordet känna mot ordet vara eller förbli. Det spelar inte så stor roll, hur det känns, vad jag upplever, vad jag får ut. På denna nivå ändrar det sig hela tiden.

Vi kan ta ett vanligt exempel. Vi kommer till kyrkan på söndag. Hela veckan har varit jobbig. Det har hänt så mycket, och vi längtar efter att komma till ro, att verkligen vila ut hos Jesus, att känna det fromt och fint. Men efter en stund märker vi, att tankarna, känslorna, bilderna snurrar runt. Då är det lätt att bli besviken och säga: men inte ens i kyrkan får jag ro och stillhet. Då är det viktigt, att vi kan sjunka ner djupare. Även om det snurrar runt en massa tankar och känslor, oro och bekymmer och planer i huvudet, så har vi en djupare nivå, där vi alltid är i Jesu närhet och frid, där vi alltid kan leva i gemenskap med honom. Jag tror, att vi alla känner igen denna nivåskillnad. Vi har ett större djup, en frid och en vila inom oss, där vi alltid kan vara i Jesu närhet. Ibland måste vi öva upp detta synsätt, för det är mycket lätt, att vi dras med av vad vi känner och vad vi inte känner, vad vi tänker på och vad vi upplever.

Just detta sätt att erfara frid och vila kan vi lära oss under en stilla reträttdag. När vi kommer till kyrkan, där det Allraheligaste ställs ut, där Jesus är närvarande inför våra ögon i sakramentet, kan vi öva in detta synsätt: Jag är här i hans närhet. Jag låter hans kärlek stråla över mig. Jag är bara här för hans skull. Även om vi har förströdda tankar, oro, problem på huvudets nivå, kan vi på hjärtats nivå bli stilla inför honom. Det är oerhört viktigt för oss att upptäcka, att vi har denna djupa stillhet och ro inom oss, att vi bara kan vara där i Jesu närhet och i hans gemenskap. Det är en oerhörd styrka, när det går upp för oss, att vi faktiskt har denna möjlighet. Men vi måste medvetet öva in detta synsätt. Just den eukaristiska tillbedjan är ett utmärkt tillfälle att bara vara med Jesus i frid och ro.

Detta kan sedan hjälpa och styrka oss under resten av vår dag. Det kommer alltid ögonblick under dagens lopp, när vi har möjlighet att komma till ro och stillhet i Jesu närvaro. Många människor säger till mig: "Jag har inte tid att be. Jag har så mycket att göra". Men den bluffen går jag inte på! Vi har mycket tid, och vi använder vår tid på det vi tycker är viktigt. Tycker vi, att det är viktigt att läsa tidningen, har vi alltid tid till det. Tycker vi det är viktigt att äta frukost, har vi tid till det. Tycker vi, att det är viktigt att vara i Jesu närvaro, då hittar vi alltid de ögonblick som behövs. Det finns alltid förlorade, tomma ögonblick, t. ex. när vi står och väntar på bussen, när vi har avtalat möte med en person, som inte kommer i tid. Vad gör vi då? Blir vi irriterade? Jagar vi upp oss? Eller ser vi det som en gratis möjlighet att öppna oss för Jesu närvaro? Det är viktigt, att vi litar på, att vi alltid får de ögonblick och de möjligheter, som gör, att vi kan komma till ro i Jesu närhet, om vi har denna längtan och om vi verkligen vill se på Jesus och komma honom nära.

Det gäller att lära sig att längta och vilja vara i Jesu närhet, att verkligen vilja söka Guds ansikte, såsom det gång på gång heter i psaltarpsalmerna. Därför är det viktigt, att vi medvetet börjar vår dag i Jesu närvaro. Mycket beror på, hur vi börjar något. Börjar dagen bra, då är det stor chans, att den fortsätter bra. Börjar det med irritation eller depression, då är det möjligt, att dagen fortsätter i den riktningen. I Birgittasystrarnas kloster är det första som systrarna säger på morgonen i kapellet: "Jag offrar denna dag till Jesus". Jag ger min dag till Jesus. Det är ett mycket bra sätt att börja dagen, att medvetet säga: denna dag ger jag till dig. Det är din dag. Då förändras hela inställningen, motivationen. Då är allt inriktat på honom. Sedan kan man förnya denna gåva, när det kommer olika händelser, olika möjligheter. Har man inte från början denna intention eller motivation att leva för honom, då rullar allt bara på. Då är det mycket lätt att ryckas med av antingen irritation eller depression. Men har vi från början denna inriktning på Jesus, då kan vi förnya den, när det dyker upp olika problem, svårigheter och glädjeämnen. Allt kan inriktas mot honom. Allt kan vi bära i gemenskap med honom.

Det är mycket viktigt vilken motivation vi har för vårt liv. Under en reträttdag kan man tänka efter: Vad är viktigt för mig? Varför lever jag? Vad är meningen med livet? I den gamla katekesen stod det ofta om sådana ting, alltid i frågeform. Där frågades: "Vad är meningen med livet?" I vår tid skriver man långa avhandlingar om detta. I katekesen räckte det ofta med en sats. Svaret var: att tjäna och tillbe Gud. Så enkelt är det. Vårt liv går ut på att leva i tillbedjan och tjänande kärlek, att vara inriktad på Jesus på detta sätt. Har vi denna motivation och intention för vårt liv förändras mycket. Då kan vi bära livets svårigheter och vedermödor på ett annat sätt. Då kan vi också ta itu med de uppgifter, som Gud ger oss under dagen, i medvetenhet om att han hjälper oss. Han ger oss kraft. Han är med mig. Vi kämpar inte ensamma med en mängd saker, som vi måste klara av, utan vi lever i ständig relation och dialog med någon, som hela tiden ger oss kraft, glädje och styrka att gå vidare. Det är detta liv, som har börjat i oss, när vi döptes in i Jesus och hans mysterium. Vi är inte enskilda, åtskilda individer, som har ett berg av svårigheter, problem och uppgifter att ta itu med, utan i Kristus är vi lemmar, som ständigt får hans nåd och hjälp för att göra hans verk här på jorden.

Ibland kan vi rätta till vår motivation och intention. En reträttdag, en bikt, är ett mycket viktigt tillfälle att se på sig själv. Vad är viktigt i mitt liv? Vad satsar jag på? Varför lever jag? Vad är det som jag prioriterar? Då kan vi, när vi upptäcker, att vi har hamnat lite vid sidan om, rätta till vår intention. Ett klassikt begrepp i det andliga livet är, att vi skall ha en god intention. Vi skall ha en rätt intention eller motivation för vårt liv. Vi kan använda dessa två ord växelvis. I alla människors liv finns en slags grundinriktning. För många människor kan det vara att tjäna så mycket pengar som möjligt, att göra karriär, att ha roligt, att njuta så mycket som möjligt av så mycket som möjligt. Många kanske inte direkt har formulerat det så. Men deras sätt att leva och tänka visar, att den ideologi, som man kallar hedonism är mycket vanlig i vår tid. Den går ut på att få ut så mycket som möjligt, att njuta så mycket som möjligt av livet. Det kan vara grundintentionen för många människor, även om de kanske inte har formulerat den. Jag tror, att även många kristna i grunden är mer hedonister än kristna. Det är mycket lätt att se på livet i detta ljus: det skall var så bra som möjligt för mig. Jag skall få ut så mycket som möjligt av allting.

Därför är det så viktigt att rätta till intentionen och istället välja denna inriktning på Jesus - betrakta Kristi ansikte - som påven sade. Detta vi skall försöka göra gemensamt i dag. Det hänger på var och en, om man verkligen vill ha Jesus för ögonen, om man vill se på sig själv, på sina medmänniskor och på sitt arbete, på hela existensen i detta ljus. Då blir det ett äkta och sant kristet liv. Vi kan alltid bli kvar i Jesu närvaro. Vi kan bli kvar i hemmet i Nasaret. Vi kan förbli där. När vi har upptäckt, att vi har hamnat lite utanför, kan vi återvända. Det är viktigt, att vi har grundinriktningen. Jag vill verkligen vara hos Jesus Kristus. Jag vill förbli hos honom. Jag vill lyssna på honom. Jag vill se på honom. Jag vill använda mitt hjärta och mina händer för hans skull. Det finns en sång, när barnen visar på alla sina olika kroppsdelar och säger: "Det är för dig, det är för dig". Allt i oss, händer och öron och allt vi har, är i sista hand till för att vi skall tjäna och tillbe Jesus.

Det är en stor hjälp för oss, när det går upp för oss, att vi kan uttrycka vår tillhörighet även genom vår kropp. Vi höjer händerna i bön. Vi knäpper dem. Vi faller på knä. Vi ger vårt hjärta. Jag skall aldrig glömma ett litet julspel, som jag såg i Hökarängen i Stockholm. Det var en hel del barn, som skulle utvisas från Sverige, och de visste om det. Men de ville framföra ett julspel för att visa, att Jesus var viktig för dem. När de skulle gå fram till krubban, skulle varje barn ge Jesus något. De hade gjort ett litet hjärta av papper, som de gav till Jesusbarnet i krubban. De ville ge Jesus sitt hjärta. Det var en mycket vacker bild av, vad dessa barn ville ge Jesus. De hade ingenting annat. Det var de barn, som inte var välkomna i vårt samhälle. De ville ge Jesus det finaste och viktigaste i sitt liv, sitt hjärta.

Vi kan på olika sätt uttrycka, vad vi menar med, att vi tillhör Jesus Kristus, att vi vill se på honom. Ett av de viktigaste sätten är, att vi försöker se Jesus i varandra, att vi verkligen är medvetna om, att vi kan möta Jesus i vår nästa, att vi kan älska honom i den människa vi möter, att vi kan känna igen någonting av Jesus i den människa vi möter. Det är lite svårt för oss i vår kulturkrets att göra detta på ett naturligt sätt. Den nordiska mentaliteten är mer inriktad på att söka Gud i naturen. När människor på våra breddgrader verkligen vill komma till ro och stillhet, söker de sig ofta ut i naturen, Där anar man Guds närvaro. Det är lika viktigt att söka Guds närvaro i våra medmänniskor, att vi blir medvetna om, att vi får förmedla Jesus till varandra. Kyrkan bygger på, att vi ger Jesus till varandra. Det blir mycket tydligt i prästämbetet. Prästen skall i Kristi person fira sakramenten och dela ut Jesu nåd. Men det är viktigt att komma ihåg i vår tid och i vårt samhälle, att alla döpta kan förmedla någonting av Jesus till varandra.

Genom vårt dop bär vi Jesus med oss. Vi har fått trons, hoppets och kärlekens gåvor. Vi är alla kallade att ge Jesus vidare till varandra. Mycket förändras i våra mänskliga relationer, när vi verkligen vill se Jesus i den andre, inte minst när det gäller svåra relationer. När vi har det jobbigt med någon, när vi tycker att någon är besvärlig, då hjälper det ofta att försöka se Jesus i denna människa, att be fram Jesu närvaro i honom eller henne. Det är viktigt, att vi inte ger upp och säger, att det är hopplöst. Istället skall vi medvetet försöka se, att Jesus väntar på mig i denna människa. Det finns någonting av hans mysterium, som hon kan förmedla till mig. Då kan mycket förändras.

Jag får inte glömma att bli medveten om, att jag har fått Jesu närvaro i mig på ett speciellt sätt. Detta ljus, Kristi ljus, måste jag låta lysa. Jag måste vara som ljuset på hållaren. Vi har fått Jesu ljus genom vårt dop, när vi fick dopljuset. Det ljuset skall vi bära med oss genom livet för att lysa upp alla de miljöer, arbetsplatser och andra ställen, där vi hamnar. Vi är kallade att förmedla Jesu ljus, just där vi lever, just där vi verkar. Det är något av det stora i vårt liv som kristna, att vi får ge Jesus vidare till varandra. Vi får känna igen något av hans kärlek i de människor vi möter. Vi får också locka fram Jesu kärlek.

Man berättar om Teresa av Avila (1515-1582), att hon hade en speciell förmåga att se det bästa i sin nästa. I sina brev säger hon, att hon är omgiven av heliga nunnor och av goda adelsmän. När man läser en annans beskrivning, får man höra, att det inte alls var så lätt alltid. Men hon hade förmågan att se det bästa i varje människa. Har jag mött någon sådan människa, vill jag också växa upp till hennes förväntningar. Det är inte minst viktigt, när det gäller barn och unga att i dem se det bästa, det finaste, det högsta. Då vill de gärna växa upp och motsvara något av denna bild och förväntan man har på dem. Det gäller mycket i pedagogik och i själavård att hjälpa människor att se, att de är större, högre och värdigare än de själva tror.

Den helige Leo den store (400-461) skrev ett ord på latin: Christiane, agnosce dignitatem tuam - Kristen, erkänn din värdighet. När vi blir medvetna om, att vi har fått denna stora värdighet, som Kristi ljus, då växer vi också upp och vill motsvara detta. Man berättar en liten lustig historia, att det vid en teologisk fakultet i Sverige var studenter, som skulle översätta denna mening från latin. Det märkliga var, att många av dem översatte den: kristen, erkänn din ovärdighet. Rent automatiskt tänkte de, att det måste vara fråga om ovärdighet. Det är ett vanligt missförstånd, att vi inte riktigt erkänner eller förstår vilken värdighet och höghet vi har som lemmar i Kristi kropp - att vi är detta ljus, som skall stråla ut hans kärlek och nåd. Om vi blir medvetna om detta, då vill vi också växa upp till denna värdighet och motsvara den uppgift och den gåva som Jesus har gett oss. Det är detta vi försöker göra, när vi tar emot försoningens sakrament. Vi kommer dit, och det enda vi har att erbjuda är våra synder. De förvandlas då till nåd. Man brukar säga, att vi går in i biktstolen som syndare, men vi lämnar den som helgon. Sedan måste vi bevara denna helighetens nåd och gåva genom att bevara ljuset brinnande i vårt hjärta och lysa upp den lilla del av världen, som Gud har anförtrott åt oss.

Då kommer vi in på den andra aspekten: att göra. Det första var att vara: att vara i Jesu närvaro, att förbli kvar där, att ta emot den nåd vi har fått, att förbli i Jesu närhet i hemmet i Nasaret. Det kan vi aldrig hoppa över. Vi måste bottna i denna gåva vi har fått. Vi måste medvetet bli kvar där och ibland förnya denna motivation och intention. Utifrån detta skall vi göra det vi gör. Våra handlingar, våra tankar, våra planer måste stå i överensstämmelse med det vi är. Jag är Kristi ljus i världen. Jag är Guds barn. Jag är Kristi lärjunge. Jag har fått denna värdighet, denna gåva, denna nåd. Hur förvaltar jag då den? Vad gör jag av den? Det är här varje människas livshistoria eller frälsningshistoria sker.

Hela vår personliga historia är frälsningshistoria. I mitt liv arbetar Jesus ständigt som Frälsare för att befria mig från synd, svaghet och oförmåga. Allt det som sker i mitt liv är inte bara likgiltiga profana händelser, utan allt uttrycker, att han vill förvandla mitt liv. Han vill helga och frälsa mig. Så småningom kan jag bli medveten om, att allt det jag gör kan uttrycka min tacksamhet, min glädje och min förening med honom. Mitt arbete är mitt sätt att medverka med Gud i skapelseverket. Jag har fått en liten del av skapelsen, som jag får förvalta, och där jag är hans medarbetare. Det spelar ingen roll, vad det är för ett arbete jag har, om det är något i det fördolda, något som ingen ser, eller om det är något stort och epokgörande. Varje arbete är mitt sätt att delta i Guds skapande verk. Där får jag göra Guds verk. Där får jag samarbeta med honom.

Också mina relationer till andra människor är ett uttryck för detta. Om jag lever i äktenskap, i kloster, om jag har familj eller inte, får jag i alla mina möten med andra göra Jesu ljus tydligt. Jag har detta uppdrag att verkligen stråla ut Jesu sanning, kärlek och barmhärtighet. Det spelar ingen roll, om det är ett tillfälligt möte eller om det är en långvarig relation. Just detta är så viktigt i vår tid, där det alltid tycks vara svårigheter i mänskliga relationer, i äktenskap, på arbetsplatser och mellan generationerna. Var vi går, hör vi folk som tycker, att det är jobbigt att leva tillsammans. Det är naturligtvis en stor tragik. Gud har ju skapat oss för att vi tillsammans skall göra något gott och fint av vår mänskliga gemenskap, för att vi skall stötta och hjälpa varandra. Ibland verkar det, som om det blir tvärtom genom ursynden.

Därför är det så viktigt att ha grundintentionen att det jag gör, vill jag göra för att sprida Jesu ljus, sanning och kärlek. Vid ett sådant litet möte, som när jag stiger på bussen, kan jag förmedla Jesu ljus till någon med ett leende istället för att se sur och otacksam ut. Ibland behövs det så litet för att lysa upp en miljö. Vi känner alla människor som har en förmåga att i det alldagliga förmedla detta ljus. Det finns människor, i vars närvaro man aldrig vill skvallra eller förtala andra. Om en sådan person kommer in på kyrkkaffet eller arbetsplatsen, är man lite extra försiktig med vad man säger. Inför denna person förstår man, att det inte går att komma med förtal, skvaller och lögner. Sådana människor kan vi alla bli. Vi kan, utan att göra stora åthävor eller predika, genom vår närvaro göra Jesu ljus tydligt. Jag hör ofta från skolans värld, att där finns ungdomar, som vågar vittna om Jesus på ett tydligt sätt. Men det kan även var tvärtom. Ibland är det kanske mer muslimerna än våra kristna ungdomar, som vågar ställa sig upp i skolan och säga, vad de tror på.

Genom vårt dop är vi alla kallade att vittna om tron. Ordet vittne är ett viktigt ord i kristendomen. Det är samma ord som ordet martyr. Som kristna är vi alla martyrer. Vi är alla kallade att vittna med vårt liv om Jesus. Den kallelsen blir speciellt tydlig i ett sekulariserat samhälle som vårt. Här i Sverige är vi ibland ensamma med vår tro på Jesus på vår arbetsplats, i skolan eller på dagis, på pensionärshemmet eller sjukhemmet. Då är det viktigt att komma ihåg, att jag är placerad här som ett Kristi vittne. Även om det här på arbetsplatsen inte finns någon som säger, att han eller hon tror, så är jag här för att lysa upp denna miljö. Gör jag verkligen det, då kan jag märka, att det finns mer längtan och intresse än jag tror efter Jesus. Det är viktigt för oss katoliker, att vi blir mer medvetna om kallelsen att vittna. I Sverige brukar man säga, att det är mest de frikyrkliga som talar om vittnesbörd och om att föra ut tron. Men vi katoliker måste också ta vårt ansvar för att föra ut budskapet om Jesus. Inte minst på våra skolor finns det ofta en hel del katolska ungdomar. Ibland förstår de detta. Ibland gör de det inte. Ibland brukar jag reta ungdomarna lite och säga: men de muslimska ungdomarna är ofta mycket mer medvetna om, att de måste tala om sin tro än ni är. Hur kommer det sig, att ni är så fega? Då blir de inte riktigt nöjda med vad jag säger. Men jag hoppas, att de tänker efter.

Vi är alla Kristi martyrer. Även i vårt liv kan det komma ögonblick, när vi måste ge vårt liv för Jesus. 1900-talet var det århundrade, då Kyrkan har haft flest martyrer. Det glömmer vi lätt. När vi hör ordet martyr, tänker vi på de första århundradena. Men aldrig har så många människor fått ge sitt blod för Jesus som under 1900-talet. Det skedde ofta under mycket invecklade förhållanden - politiskt och socialt. Jag skall ge ett exempel, som jag tycker är mycket belysande. Det visar, att detta inte bara berör vår tro på Jesus på ett dogmatiskt sätt, utan det har att göra med hela den attityd, som Jesus vill ge oss. I Rwanda och Burundi utfördes det fruktansvärda massakrer, folkmord. Grupperna hutu och tutsi bekämpade varandra. Till ett prästseminarium i Burundi kom det en grupp milismän. Då ställde man upp seminaristerna på en rad och sade till dem: hutu till vänster och tutsi till höger. Ingen av seminaristerna gick till höger eller till vänster. Alla massakrerades. De förstod, att i detta ögonblick är man varken hutu eller tutsi. Man är bara Kristi lärjunge. Det hade varit att förråda Kristus att säga: jag är hutu eller jag är polack eller jag är maronit. Det enda var: jag är Kristi lärjunge. Så komplicerat kan det ibland vara i vårt liv.

Om vi vill tillhöra Kristus, måste vi verkligen vara trogna. Då får det kosta vad det kosta vill. Vi lever i en värld, som är invecklad och komplicerad. Det finns tillfällen, då det endast gäller att stanna kvar under korset för att göra hans vilja. För de flesta av oss är det inte så dramatiskt. Men liknande situationer är vi alla med om. På arbetsplatsen kan man säga: "att göra abort är som att vaccinera sig". Vi är alla med om liknande situationer, och då är det så lätt att tiga, att inte låtsas som någonting. Gång på gång ställs vi inför situationer, när vi måste välja mellan att låta Kristi ljus skina eller täcka över det. Ibland täcker vi över av tystnad eller bekvämlighet, eller vill vi inte reta upp någon. Ändå längtar vi alla efter att få glädjen, kraften och modet, som den Helige Ande ger oss, att vittna om Kristus. Tillsammans får vi be om det i tillbedjan inför sakramentet.

Vi skall inte bara lära oss att bli kvar i Jesus närvaro i bön, överlåtelse och tillit, utan vi skall också be om kraften att göra Jesus synlig och tydlig här och nu. Vi skall göra hans ljus synligt i vår lilla del av verkligheten. Jag skall försöka se, att jag har fått denna värdighet, denna gåva - vare sig det är i skolan, på universitetet, på fabriken eller på kontoret. Just där brinner Jesu ljus. Därför är det viktigt, att vi på vår arbetsplats har något, som påminner oss om detta. Jag talade en gång med en lärarinna på en skola. Hon ville verkligen leva i Jesu närvaro och göra hans ljus tydligt. Hon sade, att hon på sin skola inte kunde ha ett kors eller en Mariabild på skrivbordet. Men hon lade varje morgon ett vitt pappersark på sitt skrivbord. Ingen visste riktigt, vad det betydde. Men för henne var det en påminnelse om, att Jesus gav henne denna dag som ett vitt ark. Hon fick av honom kallelsen att fylla dagen med hans Ord, hans kärlek och hans ljus.

Vi kan få hjälp av små "trick", för att vi skall bli kvar i Jesu närvaro. Vi kan ha en medalj om halsen. Vi kan ha en ring. Vi kan ha någonting, som hjälper oss att återvända till denna närvaro, denna uppgift. Då blir vårt liv mycket rikare, mycket mer uppfyllt av den frid och glädje, som Jesus vill ge oss. Det svåraste av allt är att vara halvdan, att halta på två sidor, att både vilja vara världen till lags och någorlunda försöka vara Kristus och hans Kyrka till lags. Då blir det ambivalens. Man blir aldrig riktigt nöjd, glad och fridfull, eftersom man försöker tjäna två herrar. Men tar vi det medvetna beslutet - jag vill ha blicken riktad mot Jesus, jag vill lägga mitt liv i hans händer, jag vill låta hans ljus lysa - då får vi inre frid, glädje och mod, som gör att vi verkligen vågar ta itu med alla dessa uppgifter, svårigheter och glädjeämnen.

Det är detta Jesus vill ge oss genom sina sakrament, genom sin närvaro. Därför föreslår jag, att vi också under den stilla tiden inför Kristus ber för varandra. Vi kan be att ungdomarna verkligen tar emot Jesus. Ibland är det lättare att be för andra än för sig själv. Om vi ber för andra, är det säkert någon annan som ber för oss. Tillsammans kan vi låta Jesus ljus lysa upp den värld, som Gud har anförtrott åt oss. Genom solen, som lyser, får vi påminnelse om att Jesu ljus vill lysa upp allt, förvandla allt och ge allt dess djupa innebörd och verklighet. Därför ber vi om den nåden.

Herre Jesus Kristus. Du ser alltid på oss med oändlig kärlek. Hjälp oss att besvara din blick, så att hela vårt liv blir en lovsång till dig och din härlighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.