Biskop Anders Arborelius, ocd

Reträttföredrag i Sankt Mikaels församling i Växjö den 19 mars 2005
av biskop Anders Arborelius ocd.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning.

Föredrag II

Herre du är i vår rädslas mörka skog. Du har ängslats, och du har hört vårt rop. Du har sårats själv och kan ta bort de djupa sår, som vi har fått. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall nu skulle se på en speciell aspekt av Jesu närvaro i vårt liv - att han har kommit just för att hela våra sår, att han har blivit korsfäst för att befria oss från det som vi inte själva kan befria oss ifrån.

Varje människa har ett eget sår. Det är i vårt liv något, som ofta återkommer, något som vi lider av, något vi kämpar med, något som vi aldrig riktigt kan bli av med. Vi är nog medvetna om vad det är. Vi försöker ibland att dölja det eller förtränga det. Vi vill inte veta av det. Men varje människa är, bara genom att vara människa, sårad. Hon kan inte själv befria sig från detta sår. Paulus skriver, att det är en törntagg, som hela tiden sticker honom, något som åsamkar honom lidande och besvär. Lyckligtvis har ingen exeget lyckats förklara riktigt, vad det var! Också vi har en törntagg i vårt liv. Det kan vara något psykologiskt. Det kan var något, som har att göra med vår personlighet, med våra relationer. Alla människor har sin egen törntagg, någonting som man gärna vill dölja eller täcka över, något som man kämpar med men aldrig riktigt får bukt med.

Just detta är något som kan förena oss med Jesus Kristus. Det vi inte själva kan bemästra och reda ut vill han ta på sig, för att vi genom det skall komma honom närmare. Det betyder inte, att han som genom ett trollspö tar bort törntaggen. Men i hans ljus kan vi bära den på ett annat sätt. Det är mycket viktigt för oss att acceptera, att vi är sårade, att synden har sårat oss - vare sig det är vår egen eller andras synd. Vi talar om ursynd och arvsynd, någonting som ges vidare från generation till generation, något som bara finns där och egentligen inte är orsakat av enskilda människors personliga synder, utan som är inbyggt i våra villkor. Vi kan inte förstå det. Vi kan inte reda ut det. Men egentligen är vi nog alla medvetna om, att det är så. Världen är sårad. Världen är i behov av frälsning. Det är mycket viktigt, att vi ser på detta ur ett positivt perspektiv. En av det förra århundradets stora teologer, Karl Rahner (1904-1984), sade, att arvsynden är en glad nyhet. Det kan låta märkligt. Men, sade han, den kan ständigt påminna oss om, att vi behöver Jesus och hans frälsning. Annars är risken stor, att vi tror, att vi klarar oss själva. Om vi inte hade detta sår, då skulle vi tro, att det räckte med lite god vilja, lite ansträngning och att man förbättrade de sociala villkoren.

En frestelse vi lätt faller för i vår tid är att tro, att om vi bara har bra undervisning, bra miljö, bra sociala villkor, försvinner synden av sig själv. Så är det inte. Det ser vi inte minst i vårt folkhem. Hur väl man än har ordnat det, så finns såret kvar och ibland i ännu högre grad. Det är mycket viktigt för oss att erkänna, att vi tillhör en sårad mänsklighet. Bara genom att vara människa är vi sårade av synden, och vi ger såret vidare. Denna process ser vi inte minst i förhållandet mellan generationerna. Föräldrar har en tragisk förmåga att såra sina barn. Det är ofta samma sår, som de i sin tur ger vidare till nästa generation, ibland helt ofrivilligt. Det är som om vi satt fast i ett urverk, där synden ges vidare från generation till generation. Oftast är det inte medvetet eller frivilligt.

Bara genom att vara människor är vi sårade, och vi sårar varandra. När det går upp för oss, är det först mycket smärtsamt. Föräldrar vill ju inte såra sina barn. Men hur bra föräldrar de än är, så finns det alltid något hos dem som sårar barnen. Det finns kärlek, men det finns också motstånd. Man lider av varandra. Det måste vi acceptera. Ofta är det dem vi står närmast vi sårar mest. Om någon på gatan är ovänlig mot oss, är det inte så farligt, som om det är någon närstående. Det finns en situation av ursynd och arvsynd, där vi finns, där vi lever. Naturligtvis skall vi bekämpa allt vad synd heter. Men hur bra vi än inrättar det på det personliga planet, i samhället och i världen, så finns det ett syndasår. Det uppträder i vårt liv ofta som ett personligt livssår, någonting som vi hela vårt liv måste kämpa med och brottas med. Först tycker vi, att det bara är jobbigt och svårt. På ett sätt är det så, men - och det är det viktiga och hoppfulla - detta kan hjälpa mig att komma i ett djupare förhållande till Jesus som Frälsare. Hade jag inte denna tagg eller detta sår så skulle jag tänka, att jag klarar det här. Bara med lite god vilja, god föda och god miljö, goda sociala omständigheter skulle vi kunna göra världen vacker och fin.

Det är en frestelse, som dyker upp i många gestalter: bara vi vill det goda och gör det goda, så blir det bra. Men under 1900-talet har vi sett ideologiernas skeppsbrott. I Östeuropa skedde det på sitt sätt. I Sverige ville man göra ett folkhem. Naturligtvis är det inget fel att göra samhället så bra som möjligt. Men om man glömmer, att människan och alla hennes strukturer är sårade av synd, kan man ibland göra det värre. Vi måste erkänna, att vi har ett ständigt behov av Jesus och hans frälsning - som människor, som enskilda personer men också som gemenskap, som församling. Det hjälper inte, om alla säger, att nu skall vi göra vårt bästa för att bygga upp denna församling, så att det blir en superbra, fantastisk församling. Då upptäcker man plötsligt, att man fastnar i diskussioner, hur man skall göra, och vad man skall satsa på. Så blir det små konflikter, och man fastnar i allt det vanliga, alltför mänskliga.

Gång på gång måste vi påminna oss själva om, att vi är sårade. Vi behöver Jesus Kristus, både som enskilda personer, som gemenskaper, som helhet. Detta är det unika med kristendomen. Jesus har inte kommit bara som en vishetslärare, som säger, att så och så skall vi göra, för att det skall bli bra, utan han har kommit för att inifrån befria oss och frälsa oss. Annars hade han inte behövt dö på ett kors. Då kunde han ha blivit professor i Torah-kunskap i en synagoga. Ibland måste vi sätta det hela på sin spets. Varför måste Jesus lida och dö? Jo, för att frälsa oss från det, som vi inte själva kan befria oss ifrån. Det vet vi alla. Vi har hört det många gånger. Vi har hört det i predikningar, och vi har läst det i Bibeln. Men ibland är det, som om vi inte riktigt har fattat, att det gäller vårt liv, att denna törntagg, som jag ständigt kämpar med och lider av, är min väg till Jesus.

Om vi ser på Jesu hjärta, ser vi vår törntagg, som sticker honom, som orsakar honom lidande. Men det är även den, som förenar mig honom. Han vill ju i sin kärlek förvandla detta till nåd. Nöd skall bli nåd. En liten bokstav ändras, och allt ändras. Törst skall bli tröst. Vi kastar om bokstäverna. Vi måste också ha en positiv grundsyn på, att vi är dessa sårade, haltande människor. Det är mycket svårt att acceptera, att man inte riktigt är den välsvarvade, väloljade, goda, fromma människa som man skulle vilja vara, att det är någonting som alltid hakar upp sig. Det kan vara mitt temperament, arv och miljö, psykologiska fel eller något annat som haltar. Just där är Jesus mig som närmast. När vi upptäcker detta, då förändras allt.
Det kan ta lång tid, ibland ända fram till dödsstunden. Vissa människor tror, att de är så starka, att de inte skall dö. Man är ibland förvånad över, hur människor kan förtränga även detta, som vi delar med alla, icke-troende som troende, att livet går mot döden.

Därför är döden även den största nåd. Allt annat kan vi skjuta ifrån och säga, att det här klarar vi, att det bara är att anstränga sig och göra sitt bästa. Döden är egentligen det största beviset på Guds nåd. Där måste vi kapitulera, även om man har fått för sig, att man kan frysas ner och väckas upp. I grunden vet vi, att det inte går att komma undan döden. Det är en stor hjälp och en stor nåd för oss, när vi bejakar vårt sår. Det är för oss Jesus har kommit, för de sårade, de svaga, för dem som kämpar med sina svårigheter och svagheter, dem som inte klarar upp allt, dem som är medvetna om, att de behöver en frälsare. Det är lite svårare i vår tid, när vi människor har lärt oss det mesta. Själva attityden är, att med lite god vilja och kunskap och lite goda reformer på olika områden blir det bra. Vi har nästan fått för oss, att riksdagen kan avskaffa döden och sjukdomar. Naturligtvis är det lite överdrift, men man tänker ibland i dessa banor, att bara man ordnar det väl, så skall allt bli bra. Samtidigt märker vi, att det blir svårare och svårare att leva i relation med andra människor. Nästan överallt hör man om samarbetssvårigheter med omplaceringar på arbetsplatser och konflikter i äktenskap. På något sätt är man ännu mer sårad i vår tid, men man vill inte erkänna det. Det är här vi ständigt måste peka på den goda nyheten, att Jesus har kommit just för dem som ser, att de är sårade, att de behöver hans nåd, hans förlåtelse, hans hjälp. Har inte människor sett detta är det nästan omöjligt att ta emot Jesus. Vi vet alla, hur svårt det är i vår tid att ge tron vidare till nästa generation. Det är ingen tillfällighet, att de unga är uppvuxna i ett klimat, där man ständigt hör att man kan klara upp allt, man kan reda upp det. Man har glömt bort törntaggen, såret, som vi alla kämpar med. Därför är det mycket viktigt att våga bekänna sitt sår - då menar jag inte offentlig bikt! - men att vi kristna vågar säga, att vi är sårade. Vi är svaga, men vi litar på en annans nåd, förlåtelse och kraft.

Vi är beroende av honom. Ordet beroende har blivit ett fult ord i vår tid. Man skall vara oberoende så fort som möjligt och stå på egna ben. Men det finns också ett heligt och äkta beroende av Gud. Och det gör oss istället mer mogna. Det gör oss mer autentiska och fria att våga erkänna, att vi är beroende av Jesu nåd för allting utifrån vårt behov, vårt sår, vår törntagg.

Törntaggen är ett vackert uttryck för att vi får dela Jesu lidande. Hans törnekrona har liksom gett oss en liten tagg. I Sverige vördade man under medeltiden en av dessa törntaggar i Skara domkyrka. Den helige Brynolf skrev till och med ett officium till den heliga törnekronan, som vördades i Skara. Vi kan även nämna Selma Lagerlöfs (1858-1940) berättelse om Fågel Rödbröst. Rödhaken, som har ett rött bröst, brukar vi kunna se under hösten. Enligt legenden fick den sitt röda bröst, för att den ville befria Frälsaren från en törntagg. Fågeln kom för att dra ut en tagg ur Jesu törnekrona. Som belöning fick den denna röda fläck på sitt bröst. Det är en vacker bild av vår verklighet. Vi vill dela Jesu lidande genom det lidande, de svårigheter och de sår, som vi har. Då får vi detta sår som en slags belöning. Det är någonting som förenar oss med honom, något som påminner oss om hans nåd. Det som vi inte vill veta av i vårt liv, det som vi kanske skäms för, vill dölja eller skyla över, är det som mest förenar oss med Frälsaren. Där är vi honom som närmast. Där är vi beroende av honom. Det finns andra sår, som vi kan reda ut, som vi kan befrias från genom olika åtgärder. Men det finns i oss något, som vi inte kan befria oss ifrån.

Det är nåd att upptäcka, att det finns något i mig som är sårat och behöver den gudomlige Läkaren. Ibland är det något, som följer oss från vaggan till graven, något vi aldrig kan skaka av oss. Detta är också nåd. Det brukar vara mycket svårt för människor att förstå. De säger, att det är detta de lider mest av. Det är det som gör, att jag haltar genom livet. Det är det som gör, att jag har svårt med andra människor och med mig själv. Så är det så länge jag inte accepterar, att det är så. Lättast att acceptera är kanske något kroppsligt, att jag haltar till exempel. Det är jobbigt för ett barn att inte vara som andra, att inte kunna delta i allt det andra är med om. Men vi upptäcker kanske, att detta har skyddat oss från värre sår. Ofta kan ett sår skydda oss från ett annat. Det kan vi ofta se i efterskott. Gud har i sin barmhärtighet gett mig detta sår, för att jag skulle slippa andra sår.

Att bejaka, att acceptera, är en kristen grundhållning. Jag får acceptera verkligheten. Jag får acceptera mig själv och min situation. Med det menar jag inte, att man skall acceptera allt det man gör. Vissa saker jag gör är bra, och andra är inte bra. Men jag får acceptera mig själv, min situation, min verklighet, mitt sår. Många kämpar under hela sitt liv mot detta. De vill vara någonting annat. De vill vara någon annanstans. Det mest tragiska av allt är kanske, att även många kristna har så svårt att acceptera sin törntagg. Tänk då på Fågel Rödbröst. Just genom att förena sig med Jesu törnekrona och att få denna tagg blir det något vackert och stort. Det är alltså ett ofrånkomligt krav i vårt kristna liv, att vi accepterar de sår vi bär på. Det är bara detta, som drar till sig Jesu frälsande, helande kärlek. Det mest tragiska man kan möta i en biktstol är att höra dem, som säger: jag har inte gjort någonting. Det kan man faktiskt få höra. Överallt annars måste man vara duktig, och då måste man också vara duktig i biktstolen och säga: jag har inte gjort någonting. Men då kan man inte heller få förlåtelse.

Är man inte sårad, kan man inte bli helad. Det låter så lätt och naturligt. Men när det gäller mitt personliga sår, kan det vara det svåraste att våga lita på, att det som jag tycker är jobbigast av allt, samtidigt är det, som hjälper mig mest av allt att ta emot Jesus i mitt liv. Det kan ibland låta lite cyniskt, när vi försöker uttrycka detta. Men en djup grundsanning i vårt kristna liv är, att vi måste acceptera den verklighet som är vår, även den sida, som vi inte riktigt vill veta av. Annars kommer vi att kämpa mot väderkvarnar hela vårt liv som don Quijote. Vi inbillar oss, att vi kan besegra detta genom knytnävar eller visdom.

När vi väl har accepterat vårt sår, och att Jesus Kristus vill hela oss, får vi ofta en mycket djupare medkänsla och empati med andra människor och deras sår. Det är bara då vi kan leva oss in i andra människors situation, i deras lidande. Annars blir det någonting ytligt. Ordet medlidande har ju lite dålig klang på svenska. Man tänker på rika societetsdamer, som kommer och delar ut matkorgar till behövande. Men den äkta medkänslan och empatin föds, när vi får solidaritet mellan de sårade. När societetsdamen upptäcker sitt sår, kommer hon inte von oben och delar ut allmosor, utan då går hon till bröder och systrar för att dela deras vilkor. Den äkta medkänslan, empatin, att lida inte bara med utan i en annan människa, föds, när vi inser, att vi alla är sårade, och att vi behöver varandra för att verkligen hjälpa varandra att bära denna börda. När jag kan bejaka mitt sår, då kan jag också bejaka ditt sår. Då kommer vi i en djupare relation. Många av de svårigheter vi har med andra människor beror på, att vi ser på oss själva och de andra som osårbara, perfekta. Då är det svårt att stå ut med någon, som har dåligt humör eller som alltid är depressiv. Vi retar oss då på varandras sår, och det blir kollision. Kan vi erfara vårt eget sår, kan vi erkänna, att såren kompletterar varandra, skapar det en solidaritet, en gemenskap på djupet. I Kyrkan är vi alla sårade människor, som står under en gudomlig Läkares vård.

Det är mycket viktigt att förstå det, som Paulus säger: att starkheten fullbordas i svaghet. Jesu nåd och styrka kan endast komma till oss, då vi erkänner svagheten och oförmågan. Thérèse av Lisieux (1873-1897) har en vacker bild av detta. Hon säger, att människan alltid måste stå med tomma händer inför Gud. Inför Gud vill vi gärna komma med vackra saker och tänka, att vi har presterat något för honom. Men det är inte mycket vi har att komma med. Egentligen är våra händer tomma. Att våga stå inför Gud med tomma händer är mycket viktigt, för då kan han fylla dem. Men är de redan fulla, då kan han inte lägga någonting där. Det är svårt för den gamla människan att acceptera sin fattigdom, oförmåga och tomhet, inte minst i vår tid, som är så inriktad på prestation, resultat och effektivitet. Vi lär oss något helt annat i samhället än tomhet. Du skall prestera goda resultat i skolan. Redan på dagis måste du lära dig att klippa vissa ting på rätt sätt. Man måste kunna prestera vissa resultat. Med det menar jag inte, att man inte skall ha några betyg. Men man kan indoktrineras att tro, att man endast är viktig, om man presterar, är effektiv och har goda resultat. Nej, det är något helt annat som gäller. Inför Gud får vi stå med tomma händer. Vi får visa oss sådana vi är. Håller vi fram våra händer, då ser vi, att vi har sår i våra händer. Det är något i oss som är sårat. På korset ser vi, att Jesu händer är sårade. Det finns gemenskap mellan den sårade Kristus och vårt sår.

Dessa mänskliga sår för oss närmare varandra, om vi accepterar, att det är Jesus som skall hela oss. Annars blir det konkurrens. Säkert har vi varit med om att man börjar tala om sjukdomar. För många människor är det vackraste som finns att tala om sina sjukdomar. Jag har varit med om, att man kämpar om, vem som är sjukast. Man vill till varje pris visa, att man har det värst och har mest krämpor. Men istället kan det skapa solidaritet, att vi alla har våra sår, våra svårigheter, vår oförmåga, vår fattigdom. Vi behöver inte anstränga oss för att vara störst och bäst på något område. Denna solidaritet mellan sårade människor är en livsnerv i Kyrkans liv. Vi måste komma ihåg i våra församlingar och våra gemenskaper, att vi alla är sårade på ett eller annat sätt. Istället för att detta skall bli något negativt, kan det bli något positivt, när vi accepterar det. Annars blir det så, att man sårar varandra. Istället kan man bära varandras sår i Kristus. Att acceptera att andra människor har ett annat sätt att tänka, handla och leva blir speciellt viktigt i våra församlingar, där folk kommer från så olika kulturer. Då är det nästan oundvikligt, att man sårar varandra genom att uttrycka vissa saker, som kan vara svårsmälta för andra, om man inte har grundinställningen, att vi alla är sårade genom ursynden. Detta kan hjälpa oss att komma varandra närmare. Ingen av oss är perfekt. Vi behöver alla Jesu helande nåd och kärlek. Kyrkan är en kropp, där varje kroppsdel har sitt sår. Det drar till sig Jesu helande nåd. Vi får tro, att sår är något som kan helas. Jesus har ju kommit för att befria, hela och frälsa. Han kan endast göra det, då det finns något att frälsa, något att hela, något att läka.

Vårt liv som kristna är en ständig frälsningsprocess. Ibland kan vi se, att vissa sår kan helas under vårt liv, eller att de i alla fall kan bli mer och mer helade. Men ända tills vårt sista andetag finns det något i oss som behöver hans frälsning, hans nåd. Kanske det är först på dödsbädden vi till fullo kan acceptera, att vi behöver Jesus. Det är förundransvärt, när man ser, att människor, som under större delen av sitt liv har avskärmat sig, inför döden kan tina upp och ta emot nåden på ett djupare sätt. Vi får aldrig ge upp hoppet om någon människa. Det är speciellt viktigt för oss i våra förhållanden. Vi har alla släktingar, vänner, närstående, som har sagt nej till Jesus, som har lämnat honom, som har tagit avstånd från honom och Kyrkan. Det är ett av de stora såren för många av oss, att man ser barnen som har tagit avstånd. Det är ett ständigt sår för många människor.

Därför skulle jag vilja säga, att det även finns ett ställföreträdande sår. Det ser vi i jungfru Marias hjärta. Hon bär andras sår. Vi kan bära sår för varandra. Det är lätt att förebrå sig själv eller säga, att Kyrkan inte har gjort tillräckligt för de unga. Nej, detta är en del av det ställföreträdande lidandet för världens räddning att vi får bära en annan människas sår, en annan människa, som säger nej till Jesus. Då får vi på ett ställföreträdande sätt säga ja. Vi får som Maria säga fiat. Just i denna bemärkelse är Maria mycket viktig. Hon står vid korsets fot. Hon står där för alla dem, som inte själva står där. Hon står där för dem, som har lämnat Kristus, dem som har tagit avstånd från Kyrkan för att på ett ställföreträdande sätt bära fram de förlorade sönerna och döttrarna till Jesus. Vi måste bejaka, att människor kan säga nej till Jesus. Det kan vara bland det svåraste som finns att bejaka, att Gud i sin ofattbara barmhärtighet har givit oss friheten att säga ja eller nej. Vi kan aldrig tvinga någon annan att säga ja. Däremot kan vi på ett ställföreträdande sätt stå i deras ställe. Vi ser i helgonens liv, att de ofta tar på sig andra människors situation och bär fram dem för Gud. Det kan vi också göra. Speciellt påtagligt blir det, om vi har nära anförvanter, som har lämnat Kristus och Kyrkan. Vi får bli ännu mer trofasta mot Jesus, eftersom vi måste ha en dubbel trofasthet. Vi står där inte bara för vår egen skull, utan vi står där för andras skull - andra människor som är djupt sårade, eftersom de inte vill veta av Jesus. Människor i vår tid är mycket vakna för, att det är inte bara för mig själv jag ber och står inför Kristus, utan jag står där på andras vägnar, för andras skull. Det kan hjälpa människor, som lider av detta, att veta, att Gud har placerat mig här, för att jag skall stå här och bära fram alla dem, som har tagit avstånd från honom, dem som har sårat honom.

Det finns många sådana människor i Kyrkans hjärta. Jag vill peka på en av dem, Edith Stein (1891-1942), Europas skyddshelgon, karmelitnunna, som dog i Auschwitz. Ursprungligen föddes hon i en judisk familj i Breslau. Sedan blev hon ateist. Men genom filosofin kom hon fram till ett möte med Kristus. Hon blev döpt och blev karmelitnunna. Hon levde under Hitlertiden. Hon såg det som sin uppgift att stå inför Kristus, både för judarnas skull och för dem, som förföljde dem. Det kan vara det svåraste som finns att stå inför Kristus för dem, som förföljer oss. Vi har även sådana bevis från konflikten i Bosnien. Man kan be för sina bödlar och sina förföljare. För att bli martyr för Kristus måste man förlåta sina bödlar. Jag var nyligen i norra Spanien i ett stift som heter Barbastro. Där blev under spanska inbördeskriget över 80 % av prästerna dödade. Det är en av de svåraste förföljelserna under vårt århundrade. När jag gick på dessa gator berättade man, att denna väg gick biskopen, som skulle avrättas. Han upprepade hela tiden: "jag förlåter er, jag förlåter er". Men bödlarna blev då ännu mer aggressiva, när han upprepade dessa ord. Sedan blev han offentligt kastrerad och dödad på torget. Det är att stå inför Kristus för deras skull som förföljer oss. Något av det kan även vi få erfara i mindre skala. Ibland har vi någon närstående, som alltid hackar på vår tro eller är aggressiv. Vi får då stå inför Kristus för deras skull.

Vi tror, att det bara är Kristi korsfästa kärlek, som kan hela världen och dess sår. När Kristus tycks som mest sårad, maktlös, utblottad, helar han detta sår. Det kan vi aldrig förstå rent logiskt. När han till synes är helt besegrad, när han dör, befriar han oss. Det är då han kan uppstå och ge oss det nya livet. I våra sår, i vår svaghet, i vår fattigdom kan Jesus träda in och hela oss. Det är en ömsesidig identifikation mellan det sårade Lammet och oss. När vi säger: "Guds Lamm, som borttager världens synder", ber vi till Jesus. Men också vi är det sårade lammet. Vi har också någonting, som är sårat, något som behöver helas. Det är detta Jesus tar på sig på korset.

Därför är det så viktigt för oss att våga acceptera, att vi är sårade och sedan knyta detta till Jesu kors, Jesu sår. Det är bara där vi kan bli helade. Det är bara där vi får den djupa gemenskapen med andra människor, som också är sårade. Då binder såren ihop oss istället för att de får oss att krocka, att mötas i konflikter, i svårigheter. När vi accepterar, att vi är sårade och att vi behöver Jesu helande kärlek, då kan vi växa samman till ett folk. Detta mysterium får vi fira varje gång i eukaristin: Jesu helande kärlek, som blir tydlig på Golgota och närvarande i mässoffret och som sedan genom eukaristin ger oss det nya livet, uppståndelsens liv. Det är både Golgota och evighetens härlighet, som möter oss här och nu och blir vår föda, som ger oss kraft att gå vidare. Där får vi det läkemedel för vårt sår, som vi behöver för att gå vidare. Det betyder inte, att såret försvinner som genom ett trollslag. Men det blir nåd istället för nöd. Det är ett mycket avgörande ögonblick i vårt liv, när vi kan se, att det som tidigare bara var nöd nu blir nåd, att såret, som Johannes av Korset (1542-1591) säger, är ett behagfullt, charmfullt sår, som strålar av Kristi ljus. Tänk på rödhaken. Glömmer ni allt, vad jag har sagt så kom ihåg rödhakens budskap, när ni ser den. Den kan påminna er om, att såret är vackert. Om inte rödhaken hade det vackra röda bröstet, så skulle det vara en liten gråsparv. Vi kan tycka, att vi alla är tråkiga små gråsparvar. Men vi har också det röda märket. Vi är också Fågel Rödbröst, som Selma Lagerlöf säger. Det är ett viktigt ögonblick för oss att inse, att vi inte endast är en liten gråsparv, utan även Fågel Rödbröst, som får bära Kristi törntagg, som förenar mig med honom.

Faktiskt är det meningen, att vi i vårt stift skall fira denna medeltida festdag till Kristi törnekrona igen, eftersom det är en så urgammal tradition i vårt land. Det är något, som passar bra till vårt moderna sätt att tänka, att vi vågar acceptera vårt sår i tillvaron och se det som något, som inte skiljer oss från Kristus utan förenar oss, något som inte skiljer människa från människa utan som kan förena oss på ett djupare plan. Det är också min önskan och er förhoppning för er här i Sankt Mikaels församling, att detta sår, som ni alla bär på, skall föra er samman på ett ännu djupare plan inför Jesus och hans sårade hjärta.

Därför ber vi om den nåden.
Herre Jesus Kristus. Av kärlek till oss lät du dig såras och sönderslitas på korset. Herre, hjälp oss att känna igen dig i vårt sår, att inte fly från verkligheten utan ta emot dig, just där vi är som svagast, just där vi är som fattigast. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.