Biskop Anders Arborelius ocd

"Kallad till ett liv i helighet"

Konvertitreträtt med

biskop Anders Arborelius i Marielund ocd

19-21 oktober 2001 del 5 av 5

Predikan 2001 10 21.

Den tjugonionde söndagen under året (Missionssöndagen).

Den sista frågan i evangeliet "Skall Människosonen finna någon tro här på jorden, när han kommer," är en fråga som träffar oss rakt i hjärtat. Vi vet, att de delar av världen, där kyrkan först slog rot och utvecklades, har försvunnit från kristendomen. Så är det med Mindre Asien, Mellanöstern, där Kyrkan tidigast var som mest levande. Det finns ingen trons automatik, som får den att bli kvar på ett visst område eller i en viss människas hjärta. Vi märker nu, om vi har öppna ögon, att det verkar som om kristendomen nästan förflyktigades från stora delar av Europa. Det är alltså inte så, att Gud har givit oss ett löfte, att tron skall förbli levande just här, just i den del av världen som är vår. Tron är alltid en gåva som måste tas emot, som måste smältas och bli levande.

Här, kära bröder och systrar, har vi alla ett ansvar, en helig uppgift. Det är just det som Kyrkan idag förehåller oss, att vi alla är kallade att delta i detta stora missionsverk, som är själva Kyrkans grunduppgift. Vi är alla, var och en på sitt sätt, kallade att ta del i Kyrkans mission. Vi tycker ibland, att vi förmår så litet, vi är så obetydliga, vi kan ingenting göra. Med det, kära bröder och systrar är faktiskt något av den ondes frestelse, att vi inte anar hur viktiga, hur värdiga, hur betydelsefulla vi är i Guds ögon som redskap, som medarbetare. Vi behöver bara höra den första läsningen idag om Mose, som håller upp sina händer i bön och som kämpar för Guds sak. Och då förstår vi: Jag är också som Mose som får stå inför Gud i bön, i handling för att göra Guds verk.

Vi är alltså alla delaktiga av Kyrkans stora uppgift och kallelse. Det betyder inte, att vi alla är kallade att gå ut i fjärran länder eller mitt i Stockholm för att ropa ut evangeliet. Men vi är alla är kallade att på den plats där Gud har satt oss låta Kristi ljus få lysa. Det är just det vi kan märka, att människor i vårt sekulariserade samhälle längtar efter, vanliga medmänniskor som kan vittna om att Gud betyder något här och nu, att Jesu Kristi budskap lyser upp den vanliga grå oktoberverkligheten i Stockholm, Växjö och var vi nu kommer ifrån. Just för detta missionsverk, kära bröder och systrar, är människor mer vakna än vi tror. Vi märker ständigt, att det kommer människor och klappar på kyrkans port och säger: Jag vill bli kristen, jag vill bli katolik. När man då frågar några av dem: Hur kommer det sig, hur har du mött Kristus, hur har du fått en aning om den katolska kyrkan, då är det inte så sällan genom mötet med en vanlig människa på arbetsplatsen, bland vännerna, i grannskapet. Först undrade man, vad är det för speciellt med den här människan, hon uppför sig som alla andra, hon är klädd som alla andra, hon arbetar som alla andra. Men i henne fanns det något som väckte nyfikenhet, som fick dem att söka djupare.

Det är så att i vår tid, i vårt samhälle finns det fler än vi anar som längtar efter detta tillskott, denna nya dimension, detta nya sätt att tänka, leva och handla som är Kristi budskap. Vi skulle kunna säga, att vi kristna har blivit så sällsynta, och ändå mer vi katoliker, att man börjar bli nyfiken, att man vill tjuvtitta in i våra kyrkor och tjuvläsa våra böcker och tjuvlyssna på våra predikningar. Vi får tro, att det finns vanliga människor i vår närhet som väntar på oss, att vi på ett naturligt, alldagligt sätt skall förmedla Kristus till dem. När vi hör ord som mission och evangelisation tycker vi, att det låter så högtidligt och så stort, men det är just det vardagliga, vardagsmissionerandet som kan bära frukt. Att människor i vår närhet som möter oss i arbetsmiljön, i vänkretsen, i snabbköpskön och var det nu kan vara, upptäcker, att det går att vara kristen här och nu. Det är inte så svårt och konstigt utan tvärtom, det ger hela livet en annan färg, annan atmosfär, en annan glans. Den uppgiften har vi alla.

Jag tror, att vi alla som är här idag har haft några sådana erfarenheter och möten, att vi alla som döpta är medarbetare, att vi alla kan förmedla ett hopp, ett ljus till människor som söker Kristus, ibland utan att veta det. Det beror mycket på, att vi hittar rätt tonfall. Evangeliet är ju inte ett block som vi slår människor i huvudet med. Det är något som var och en av oss måste förmedla på sitt sätt, med hjälp av sin personlighet, sitt sätt att tänka och vara. även om det är en universell samling passerar den genom personliga kanaler.

Därför, kära bröder och systrar, behöver vi denna bönens ständiga gemenskap med Kristus för att bli uppmärksamma på de här tillfällena och mötena, när vi kan förmedla Kristus till dem vi möter. Tyvärr är det så, att vi ofta lever så stressade så jäktade, att vi inte ser den som väntar på vår hjälp vid vägkanten, den som vi sitter och dricker kaffe med. Istället för att prata om drottning Silvias senaste hattar skulle vi kunna säga något om Jesus Kristus på ett sätt som får personen att vakna. Just därför behöver vi som Mose bli kvar i bönens ständiga Kristusförening. För vi kan ju inte vittna om och förmedla någon som vi inte är förenade med, och just detta drag i Kyrkans mission, tror jag, är speciellt tydligt i vårt svenska samhälle. Det är just saker som rör bön, andlighet, spiritualitet, mystisk gudsförening, som människor djupast längtar efter. Och finner de, att vi kristna kan förmedla den här fläkten av en äkta Gudsförening och Kristusförening, då väcker det dem till liv. Då får det dem att längta och hoppas. Därför skulle jag vilja säga, att om vi skall bli missionärer, måste vi först och främst vara bedjare. Vi måste ha något av Mose med de upplyfta händerna i oss för att kunna bli en Paulus, som förkunnar ordet och träder upp i tid och otid. Vi kan inte hoppa över en av de två aspekterna i vår kallelse, den inre bönegemenskapen eller den yttre vittnande uppgiften. Om vi bara vittnar utan att be, då blir det bara tomt prat, som ingen lyssnar till. Vill vi bara be och försjunka i och begrunda Guds mysterier utan att låta det förmedlas, då hakar det ofta upp sig också i bönen. Här finns det naturligtvis olika accenter i varje människas liv. Vissa har grundkallelse till det mer fördolda bönelivet. Andra är kallade att stå på samhällets arena och vittna. Men ingen kan säga antingen eller. Alla måste säga både och. även den som lever innesluten i ett kontemplativt avskilt kloster är ett vittne för världen. Det ser vi väldigt tydligt i vårt samhälle, att dessa kloster är ett slags eldhärdar. Där anar de mest sekulariserade människor en djupare dimension. Så är det alltså i Kyrkan, kära bröder och systrar. Vi är alla delaktiga, vi är alla medarbetare, vi har alla vår uppgift. Det är en stor och djup glädje att upptäcka, att vi alla är infogade i detta stora missionsverk, som pågår till tidens slut, som aldrig är avslutat, som råkar ut för många nederlag under Kyrkans pilgrimsfärd genom historien och geografin, men som alltid fortsätter och som aldrig skall ta slut. Hela detta verk är buret av bönen, ropet Herre förbarma dig, det är buret av Mose händer, av Marias händer där hon står på de första avbildningarna i katakomberna med lyfta händer i förbön för Guds folk.

Låt oss därför med glädje, kära bröder och systrar, se att vi också står där liksom Mose, liksom Maria, i förbön, i offer, för att också kunna bli vittne på den lilla fläck av värden, där Gud har placerat oss både som bedjare och som vittnen.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.