Biskop Anders Arborelius

"Kallad till ett liv i helighet"

Konvertitreträtt
med biskop Anders Arborelius ocd
i Marielund

19-21 oktober 2001 del 4 av 5

Reträttföredrag 4. Teologal

Vi börjar med Johannes av Korsets ord.

En evig källa har i lönndom runnit. Jag vet så väl, var den sitt läger funnit. Dess uppkomst vet jag ej, ty den har ingen. Jag vet, att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike. Jag vet att i det flödet utan botten, har ingen vadat mot en strand. Dess glans kan intet skymma och förställa. Jag vet allt ljus har där sin ursprungskälla. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Då är vi alltså framme vid fjärde och sista steget, vårt fjärde adjektiv, och det är adjektivet teologal, ett ord som antagligen inte heller finns i Svenska Akademins ordlista ännu, men det kanske kommer in om så där 50 år. Det är alltså ett ord som används i den svenska översättningen av världskatekesen och då framför allt om de tre teologala dygderna, tron , hoppet och kärleken. Då är vi tillbaka där vi började, i dopet. I dopet får vi dessa antenner, dessa kontaktytor med Gud, som vi kallar teologala dygder. Men ordet dygd är inte så populärt i nutidssvenska. Man tänker på torra personer. Men ordet dygd kommer av det latinska virtus, som betyder kraft, dynami. Det är det grekiska dynamis. Det är ett kraftfält, som vi får del av, som förbinder oss med Gud. Det är därför man talar om en teologal dynami, teologala dygder. Det är tron, hoppet och kärleken, som är vårt sätt att kommunicera med Gud. Det är något väldigt viktigt, för många tror, att det är tanke, känsla, stämning. Man utgår då från sin egen mänskliga apparatur och tänker, att det är det jag använder. Men i dopet har det ingjutits nya kraftcentra som vi så småningom lär oss att använda. Vi tror på Gud, vi hoppas på Gud, vi älskar Gud, eftersom han tror på oss, hoppas på oss och älskar oss. Det är det vi alltid måste komma ihåg, att han är först. Det är inte vi som spänner oss och säger, nu skall vi tro på Gud, nu skall vi älska honom, utan det är vi som tar emot hans flöde och förvandlas av det. Det fjärde steget är naturligtvis det viktigaste. Det är därför vi är till, det är därför vi är skapade att ta emot Gud och förvandlas i mötet med honom och i all evighet förhärliga och prisa honom.

Vi skulle kunna säga, att det fjärde steget, det fjärde adjektivet, berör själva målet, meningen, sanningen i vårt liv, det som alla människor måste ha som en kompass, kursinriktning. Annars blir de, som man på skånska säger, lealösa. De har ingen fasthet i sig, de är som gelé. Det är en av nutidens många tragedier, att människor är lealösa. Målet, meningen, är oerhört väsentligt. Tidigare stod det alltid i katekeserna, när man hade fråga- svar- schemat: Vad är meningen med livet? Jo, att vi skall tjäna och älska Gud här på jorden för att en gång nå fram till evigheten, där vi fortsätter att förhärliga och upphöja honom. Här märker vi, att hela livet har liturgisk klang. Allt det vi gör som Guds barn syftar i sista hand till att förhärliga honom och att ge honom äran. När vi höjer kaffekoppen, höjer vi hela världen upp till Gud. När vi tjänar vår nästa, tjänar vi Kristus i henne osv. Det betyder, att en kristen människas hela liv är teologalt, det är inriktad på Gud, eftersom han i varje ögonblick ger henne hennes existens. Hans kärlek, hans tilltro, hans hopp till människan finns med i meningen och målet. Det är en mening i dialog. Det är inte bara jag som tänker ut, att jag vill bli präst, eller distriktsåklagare, utan det är Gud som väcker någon som försöker ge svar. Vi är varelser i relation, och det beror på, att vi är skapade efter treenighetens bild. I Gud själv finns det dialog mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Detta som är Guds inre liv har uppenbarats i Kristus, och det har ingjutits i oss genom sakramenten. Redan på skapelsens plan är vi relationsvarelser. Det är det vi ser tydligt i skapelseberättelsen. Till man och kvinna skapas vi, alltså den grundläggande relationen. På nådens plan blir det ännu djupare, och då upptäcker vi, att vi i allt är skapade till dialog med Gud själv. Allt det jag gör och känner syftar i sista hand till att vi skall komma in i förtroligheten med den treenige, helige Guden. Ingenting av det vi är och gör är bara profant, allt är genomandat av Anden, allt blir bön, tillbedjan, tacksägelse.

Den teologala grundinriktningen är sammanfattning av allt det andra. Därför skall vi göra den lilla generalrepetitionen en gång till. Vi började med det sakramentala planet. Gud låter sig anas i sin skapelse. I skapelsen finns sanningskorn, som leder oss till Skaparen, som återför oss till honom. Men det fulländas och fullbordas i inkarnationen, där Gud själv stiger ner och möter oss öga mot öga i Jesus Kristus. Då instiftas nådens ordning. Då instiftas den sakramentala frälsningsekonomin, som man säger. Oikonomia är ett grekiskt ord, som betyder ordning. Det betyder att Gud möter oss där, kommer oss till mötes. För vår del börjar det i dopet, där vi blir Guds boning, Guds tempel, treenigheten tar sin boning i oss. Det är det som finns med från början och som sedan skall växa och utveckla sig och fulländas, så att vi förhoppningsvis under vårt jordeliv har förvandlats i detta möte och kan bli värdiga att gå in i den stora lovsångsförsamlingen och tillbe Gud i all evighet. Det är det enda vi skall göra i himlen att tillbe. Har vi inte lärt oss det på jorden eller vill vi inte lära oss det, hur skall vi då stå ut med det i himlen, där finns det inget annat att göra. Det är viktigt att ha det här perspektivet. Målet, meningen är att tillbe, förhärliga, att gå upp i något större. Det finns med från början hos människan. Genom skapelsen och ännu tydligare genom dopet blir hon en liturgisk varelse. Därför kan hon aldrig finna sig själv och sin plats i tillvaron, om hon undertrycker och förtränger den här dimensionen. Det är mycket vanligt, att vi möter människor som är goda, hängivna, rättfärdiga, men som ändå inte känner sig riktigt hemma i sig själva och i världen. De märker att något fattas - men de vet inte riktigt vad det är - eftersom människan är skapad för att tillbe någon som är större och högre. Det är så lätt att då göra sig andra avgudar som i och för sig kan vara något riktigt, rättfärdighet, fred, broderskap, eller på litet lägre nivå nytta, njutning. Allt detta kan bli avgudar, som hindrar människan att nå fram till den sanne Guden.

Därför behöver människan Kyrkan, det ecklesiala elementet, där hon hör andra människor förkunna och vittna om sanningen. Gud använder sig av andra människor för att tala till oss om sig själv. även om alla har mobiltelefoner nu, så är de inte kopplade direkt till det himmelska kontaktnätet. Gud fortsätter att använder sig av oss, bräckliga, syndiga, svaga människor. Det måste vi alltid komma ihåg, att vi har denna värdighet, även när vi är på dåligt humör, när vi är magsjuka, när vi är argsinta, tvära. Då kan Gud använda oss för att tala om sin kärlek. Det är det vi ser i kyrkohistorien. När synden har lagt sig riktigt kompakt, så brukar det väcka andra till att vilja bli heliga och förvandlas av Guds nåd. Gud kan använda sig av allting. Det är det vi ser på korset. Den största synden, att korsfästa världens Frälsare, Guds Son, blir genom Guds nåd det stora frälsande skeendet. Så fortsätter det i Kyrkan. Vi kan aldrig undvara den ecklesiala ryggmärgen. Det är en liten frestelse i vår individualistiska tid att säga: Jag behöver inte Kyrkan, jag möter Gud ändå. Jag går ut i skogen. I Kyrkan där sitter de ju bara och snackar och rasslar med papper, och prästen talar dålig svenska. Det är så många skäl man kan hitta på. I skogen är det lugnt och tyst. Där möter jag inte en människa. Där finns litet av den svenska synden, att andra människor är bara till besvär. Det är i och för sig oerhört goda människor, som kan ha kommit mycket långt i längtan efter Gud. Vi vet, att vissa har nått ända fram till tröskeln. Här kan vi ta ett klassiskt exempel, Dag Hammarsköld, som verkligen hade en djup förståelse av den kristna mystiken och som under sitt liv i New York besökte katolska kyrkor, men han tog ändå inte steget över. Han var litet av en ensamvarg. Det ligger litet i det svenska kynnet, man längtar efter Gud och kan komma väldigt långt. Men att just gå in i det här bräckliga, tjattrande sällskapets Kyrka, det ligger liksom inte i den svenska naturen. Man är då hellre ensamvarg, som läser mystikernas skrifter på nätterna och sedan styr världen som FN:s generalsekreterare. Det är naturligtvis en liten karikatyr. Men vi känner alla till sådana här ädla, goda människor, som verkligen strävar efter rättfärdighet, sanning, broderskap. Men när det sedan kommer till kritan, så når de inte riktigt fram. Det är en tragik i detta.

Sedan behöver vi det tredje steget, det mariala, den moderliga atmosfären, hemkänslan i kyrkan, Marias mänskliga helighet, som gör det lättare för oss att ana Guds helighet. Kristus och hans frälsningsverk förtydligas i oss i Maria. I henne ser vi, vad det är att vara frälst, förvandlad av nåden. Därför blir hon vår färdkamrat, vår förebild, vår förebedjare. Men vi får inte haka upp oss på henne. Det kan vi säga, att det kan vara en katolsk frestelse att fastna så vid Maria, att man inte går vidare till Kristus. Det är en mardröm, när man har ekumeniska sammankomster, att det reser sig någon katolik och säger, ja, men jag tycker bättre om Maria än om Jesus. Det är en katolsk frestelse. Det kan alltid hända något sådant. Man kan fastna vid Maria på ett felaktigt sätt. Men det ser vi, att i alla former av Mariaandakt, är det meningen, att man skall komma Jesus närmare. När vi ber rosenkransen, då mediterar vi över evangeliets berättelser om Jesus, men vi gör det med Maria. Det är viktigt, att vara medveten om, att hon bara är förmedlarinna, den som säger ja till Kristus och leder oss till honom. Men hennes närvaro, hennes atmosfär är nödvändig i Kyrkan liksom moderns närvaro i familjen, hemmet och samhället. Här har Edith Stein, den tyska filosofen som blev karmelitnunna och martyr i Auschwitz, skrivit något mycket viktigt för vår tid. Hon säger, att också i själva samhället behövs det moderliga draget. Hon skriver detta precis innan Hitler kom till makten. Om inte kvinnan uppfyller sin kallelse att stå som en mur mot våld och förtryck, då kan vad som helst hända i samhället. Om inte kvinnan tar den moderliga kallelsen på allvar på livets alla plan, i politik, i samhällsliv, i vetenskap osv., då är vägen öppen för våldets makt. Det framträder väldigt starkt i Maria som den obefläckade, hon som är helt fri från synd, hon som krossar draken, eftersom hon bär Kristus i sig själv som i en monstrans. Allt detta, alla dessa plan och trappsteg syftar till ett och detsamma, att den helige, treenige Guden skall komma oss närmare. Treenighetsdogmen uttrycker sanningen om Guds inre liv och inbjuder oss att ta emot detta liv, säger påven Johannes Paulus II. Treenighetsdogmen är inte något spekulativt, fjärran, abstrakt, utan den är det mest konkreta, levande och verkliga som finns. Det är tragiken, att så många kristna inte har upptäckt, att de tror på en treenig Gud.

I praktiken är många kristna snarare ett slags muslimer eller judar, eftersom treenigheten som sådan inte har blivit en levande verklighet för dem. Men det hoppfulla är, att det börjar gå upp för många. Här brukar jag skryta litet med min medbroder i Karmel, Wilfrid Stinissen. Han har på något sätt populariserat treenighetstron genom sina skrifter här i landet. Det är inte lika svårt att undgå treenigheten, sedan hans böcker har skrivits här. Tänker vi efter, så är ju hela liturgin besjälad av treenigheten. Vi börjar ju med korstecknet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och vi slutar med välsignelsen. Alla liturgiska böner är trinitariska. Man vänder sig till Fadern genom Kristus i Anden. Om ni verkligen lyssnar efter spår av treenigheten i mässans liturgi, kommer ni att hela tiden stöta på den. Den finns hela tiden där och för att återvända till det vi började med, genom dopet är vi själva Guds tempel, treenighetens hus. Det är det som vi mer och mer måste ta fasta på, att min innersta verklighet och värdighet är detta, att jag är bebodd av den treenige Guden. I dopet finns detta som ett frö, ett helighetens frö, som skall förvandla mitt liv. Wilfrid Stinissen har också sagt, att ordet förvandling är så typiskt katolskt. Vi talar om förvandling i mässan, bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, och denna förvandling har som följd, att vi också skall förvandlas till heliga, obefläckade. Här finns en accentskillnad med den klassiska lutherska synen, som mer betonar syndafördärvet, medan vi tror, att människan kan förvandlas. Det är därför vi helgonförklarar människor. Vi tror, att vi kan bära frukt här på jorden, att vissa människor kan det av Guds nåd. Det är viktigt att väldigt starkt betona, att det inte är egen förtjänst, egen prestation. Men Gud nåd är fruktbar, och den kan förvandla en syndare till helgon på nolltid. Det klassiska exemplet i evangeliet är rövaren vid Jesu sida. Det är inte någon särskilt sympatisk person, långt därifrån. Han hade mycket på sitt samvete. Men bara genom att öppna sig för Jesus men den här totala tilltron på hans frälsande nåd, blev han, som man ibland säger, den ende som Jesus helgonförklarade under sitt liv på jorden. Det här ger oss litet att tänka på, hur Gud kan göra med oss människor. Vi litar alltså på, att vi kan förvandlas. Samtidigt måste vi vara medvetna om, att det inte går riktigt så lätt som vi har trott. Det är det som är den dagliga omvändelsen och förvandlingen, som vi ständigt konfronteras med. Nu var jag from, nu var jag helig, tänker jag, då är det genast på gränsen till självgodhet, och då flyger godheten ut genom fönstret. Det är inte något som sker på en kafferast för de flesta av oss, men det finns de radikala omvändelserna, en Paulus, en rövare på korset, Augustinus. Men för de flesta är det en långsam, trög process, där man måste kämpa med en ingrodd själviskhet, själupptagenhet och njutningslystnad. Då är risken att man känner sig litet hopplös och säger: Ja, Gud kan frälsa och helga alla andra, men med mig, hur skall det gå till.

På något sätt ligger det något äkta i den här ödmjukheten, att de andra är viktiga. Det brukar man också kalla en typisk katolsk ryggmärgsreaktion.

Det är viktigare, att de andra blir frälsta, helgade, än att jag blir det. Térèse av Lisieux säger: Jesus, om det kunde gagna själarnas väl idag, då kan jag bli förkastad från din nåd. Det kan vi kalla den heliga dårskapen. Också Paulus säger det om judarna: Det är viktigare att de andra blir frälsta, än att jag blir det. Naturligtvis är det en dårskap. Gud är ju ingen schackrare. Han låter inte någon bli förtappad för att rädda en annan. Men något av den heliga dårskapen finns, att de andras frälsning är viktigare än min, att de andra kommer hem och kommer in i Guds rike är viktigare än lilla jag. Det teologala livet, trons, hoppets och kärleken liv, är ett mycket paradoxalt liv. Det får oss att inriktas oss på Gud i allting, ingenting är utanför det här spänningsfältet. Det är en mycket katolsk reaktion och synsätt. Samhällslivet, det sexuella livet, ekonomin, ja allt det som berör livet är på något sätt innefattat i det här. Det kan vara litet svårt för oss som är präglade av det mer individualistiska tänkesättet att förstå.

Jag kommer ihåg en konvertit som sade med stolthet i rösten. Jag har läst hela katekesen utom det som står om socialläran, för det är ju bara politik. Det behöver jag inte läsa. Det är en viss svensk reaktion. Ja, jag accepterar allt, men det som påven säger om sexuallivet eller dialogen med andra religioner, nej det bryr jag mig inte om, där har jag min egen uppfattning. Det är väldigt lätt att skilja ut vissa områden som då inte berörs av Guds nåd, där man själv vill vara herre och styra och ställa. På det privata planet har vi ju det så alla. Det kan vi säga är vår personliga frestelse. Här har Térèse av Lisieux med sin genomskådande blick skrivit väldigt skarpa saker, trots att hon var så mild som en liten ros. Man berättar, att i klostret fanns en syster som hade hand om linneförrådet, och det var alla systrars skräck att behöva samarbeta med den här systern. Linneförrådet var hennes rike, här skulle lakanen ligga precis snörrätt, och allt skulle var välpressat, och ingen fick flytta en dammtrasa till en annan hylla. Det är ibland så, att vi hittar en liten sfär, där vi är världens herre. Vi fastnar vid en frimärkssamling, här kan vi nog tänka efter var och en, var har jag mitt linneförråd, var har jag min frimärkssamling. Det kan vara ett litet område, där vi inte släpper in nåden och Guds kärlek. Med det menar jag inte, att vi inte får ha en frimärkssamling eller ett linneförråd. Men vi får inte bli universums herre på det lilla planet. ännu värre blir det, när vi berör andra människor på det här planet. Allt skall i sista hand vara till Guds ära. Det är grundinriktningen, som vi mer och mer måste växa in i. Mitt liv här på jorden är till Guds ära. Mitt arbete, mitt äktenskap, min kallelse, ja också mina pengar, mitt hus, allt syftar i sista hand på Guds ära. Det är att förhärliga, tjäna och tacka honom. Jag själv, mina förhållanden till andra människor, är infogat i den här grundrörelsen, målet, den teologala grundinriktningen. Det betyder, att jag kan möta Gud i allt och genom allt. Har jag ett dåligt humör, har jag ständiga vredesutbrott, då är det inte bara en psykologiskt effekt, utan genom nåden kan det bli ett sätt för mig att komma Gud närmare. Vi kan gå ett steg längre. En psykisk sjukdom, en fysisk sjukdom, på något sätt är det också något som ingår i det hela. Har vi mött förståndshandikappade människor på det här planet, då kan vi få en väldig känsla av Guds närvaro.

Jag kommer ihåg i systrarnas kapell i Glumslöv, där kom det alltid en förståndshandikappad polsk pojke med sin familj. Alla blev medvetna om, att ingen följde de hela handlingarna så intensivt som han. Jag sade en gång i en predikan, när han inte var där, att inte ens systrarna följer dem så intensivt. De nickade gillande. Här märkte man verkligen en närhet, även om han kanske inte förstod. Sedan dog föräldrarna, han sattes på ett hem. Hans syskon var helt sekulariserade och satte aldrig sin fot i kyrkan, de tänkte aldrig på att ta med honom till kyrkan. Men då fanns det något mycket märkligt på det här hemmet. Det var en äldre människa, ett sjukvårdbiträde, en vanlig svenska, som upptäckte, att den här pojken på något sätt hade blivit förändrad. Det var som om någonting saknades i hans liv. Då förstod hon, att det var mässan, eukaristin. Sedan dess kom det här äldre, svenska sjukvårdsbiträdet varje söndag till kyrkan med den här pojken på sin fritid. Det är verkligen ett bevis på Guds nåd, hur den kan tränga ut och förvandla människor. Ett annat exempel. En ordenssyster som blev sinnessjuk, som blev schizofren, råkade ut för det värsta som kan hända en kontemplativ nunna, hon trodde, att alla andra i klostret ville ta ifrån henne Gud, att allt de gjorde syftade till att hindra henne från att be, från att möta Gud. Man kan ju inte tänka sig något värre. Man har gått i kloster för att leva i ständig bön, och så får man för sig att alla andra anstränger sig dag och natt för att hindra detta. Men ändå fanns det en frisk kärna på djupet. Gud har vägar till oss människor, som är djupare, oförståeligare än allt annat.

Det är det jag menar med det teologala livet, att allting i vårt liv som döpta kan förena oss med Gud, också en sinnesjukdom, också en fasanfull förföljelse, smärta, lidande. Det är ju det vi ser på korset, att Gud använder människans nej för att säga ja till henne. Detta teologala liv behöver övas upp, det behöver näring, det behöver en jordmån. Vi kan säga, att det är därför Kyrkan i sin vishet förehåller oss att varje söndag gå i mässan, eftersom det är Herrens dag, eftersom vi har vi förpliktelsen att helga och tillbe Gud. Det kan vara intressant att fråga människor varför de går i kyrkan. Då får man kanske inte alltid svaret, för att jag är kallad att tillbe och förhärliga Gud, att han är viktig, att han får den tillbedjan som tillkommer honom. Utan då har litet av det individualistiska nyttotänkandet smugit sig in, jag behöver uppbyggelse, jag vill ha frid och ro, jag vill höra en god predikan, jag vill ha en fin liturgi. Utan att man riktigt har märkt det har här det klassiska teologala, den grundläggande tillbedjande hållningen, avlösts av ett slags nytto- och njutningstänkande. Det måste man vara på sin vakt emot. Varför går jag i kyrkan? Och ändå tydligare blir det, när folk säger varför de inte går i kyrkan. Då är det ofta på det här planet, det säger mig ingenting, det ger mig ingenting, jag förstår inte vad prästen säger, han har inte lärt sig svenska, eller människor hälsar inte på mig. Det är väldigt lätt att falla undan för de här frestelserna. Nej, det vår heliga förpliktelse och vår värdighet att vi får tillbe och förhärliga Gud som döpta, att vi var och en är en homo liturgicus. Vi är ett Guds tempel, Guds boning. Därför är det våt högsta värdighet att vi kan tillbe Gud. Det är ingen självklarhet. Här skiljer man i katolskt tänkande på de två klassiska nivåerna, naturens och nådens plan. Redan på naturens plan är människan en gudssökare. Det ser vi i alla andra religioner. Människan längtar efter att tillbe Gud. Vi ser det på de första hällristningarna, som är flera tusen år gamla. Det finns religiöst element. Vi ser det också i den inbitne ateisten som dyrkar sin ateism som en slags gud. Det finns på naturens plan i alla människor någon form av gudssökande. Också hos den som ivrigt förnekar det, finns det någon form av sökande, längtan, hopp. Sedan ser vi de olika religionerna som trappsteg. Men på nådens plan, i Jesus Kristus, får det tillbedjande elementet en helt ny dimension, för vi blir genom vårt dop söner i Sonen, som fäderna säger. Vi får tillbe Gud inifrån. Vi får delta i Sonens eviga tillbedjan av Fadern, varken mer eller mindre. Det är det som många kristna inte riktigt har förstått, att den kristna bönen har en helt annan kvalitet, en helt annan dimension än alla annan bön. Det betyder inte, att alla kristna är mer fromma eller större mystiker. Det ser vi, att det ofta finns en större subjektiv fromhet och mystik i andra religioner. Nej, men detta är en nådens kvalitet. Genom dopet blir människan indragen i treenighetens inre liv, och all vår bön sker i Kristus, i Sonen till Fadern. Vi höjs upp till nådens plan, vi blir heliga på det här planet. Vi blir bärare av Guds helighet. Det är därför Paulus, när hans skriver sina brev, skriver till de heliga i Korint, i Filippi. När vi hör ordet helig, tänker vi kanske mer på moralisk kvalitet. Här rör det sig om nådens sakramentala kvalitet. Vi vet att människorna i Korint och Filippi inte var heligare än vi på det etiska planet. Där fanns all slags smörja i dem. Men här rör det sig om värdighet, som är ingjuten, som vi blir bärare av. När det går upp för oss blir det verkligen ett yrvaket, ett klarvaket sätt att leva. Jag tar redan nu i förväg ut denna eviga tillbedjan. Varje gång jag ber Fader vår får jag delta i Sonens eviga tillbedjan av sin Fader. Det är en svindlande tanke, att jag här och nu är delaktig av Guds eviga, inre liv. Det kan vi aldrig fatta och tillgodogöra oss på känslornas och sinnesförmögenheternas plan. Men det är det som är det teologala planet, att vi redan nu har ett evighetens frö inom oss, som gör att vi inifrån tillber Gud. Vi står inte som åskådare och tittar på någon långt borta, utan vi är upphöjda till barnaskapet, som man brukar säga på teologiskt språk. På många språk talar man om, att vi är adopterade barn. Det kan göra det litet lättare att förstå. Gud har adopterat oss i Kristus och gjort oss till hans bröder och systrar, till söner i Sonen. Han har höjt oss upp till denna värdighet. Den värdigheten får vi inte för oss själva i första hand, utan vi får den för att på hela skapelsens, universums vägnar, tillbe Gud. Vi har ett ställföreträdande uppdrag. Det tror jag är väldigt viktigt för oss, som ofta lever i en icke katolsk, icke kristen miljö att vi är medvetna om att vi står där för faster Ida och tant Gullan och alla de där litet oförargliga människorna som inte har en aning om detta. Jag bär upp tant Gullan i min bön och faster Ida, jag står där för hennes vägnar. Det är en mycket viktig tanke i den katolska tron, att vi är ställföreträdare för varandra. Då får vi också en förmåga att hitta i de andra de sanningsfröna. Eller som Paul Claudel säger, även i den största syndare finns det innerst inne en helig punkt där det alltid blir ett Fader vår. Sedan är vi täckta av sörja och gyttja och allt möjligt. Guldmyntet har fallit i smutsen, men det finns där inne. Vi kan på något sätt, genom vår bön, genom vårt offer, hjälpa tant Ida som är shoppinggalen att hitta sin heliga punkt. Vi har alla de här människorna omkring oss, som sitter fast i gyttjan eller i sin egen förträfflighet. Jag tror det var Oscar Wilde som sade, att skillnaden mellan den katolska och anglikanska kyrkan är den, att i de katolska kyrkorna möter man både hertiginnor och prostituerade, men i den anglikanska kyrkan, där möter man bara respectable people. Det ligger något i detta. Därför tror jag att det är viktigt för oss att vara medvetna om, att vi är ställföreträdare för alla de här respektabla hemvävda svenskarna, vadmalssvenskarna, som inte har en aning om, att de har en kallelse till ett teologalt liv. Vi är inte bara menade för oss själva, att vi skall bli fromma katoliker, utan vi har en missionerande kallelse. Nu tycker jag inte, att man alltid skall sticka rosenkransar i händerna på dem och säga: be nu det här, så blir du frälst eller att vi liksom skall terrorisera dem med "Jag skall nog ber för dig". Det är väldigt lätt att falla in i fel ton. Men vi har en missionerande kallelse, en ställföreträdande kallelse. Den utför vi varje gång vi tillber Gud, inte minst i liturgin, när vi förenar oss med Guds heliga folk i söndagens eukaristi. För vissa blir det ett behov att också under veckans lopp söka få tillfälle till detta. Vi har också förpliktelse till daglig morgon- och kvällsbön, hur vi nu gestaltar det för att helga dagen. Många säger, men jag har inte tid. Först har jag tio minuters promenad till bussen. Sedan har jag en buss som tar en kvart. Sedan är det tunnelbanan 50 minuter, sedan är det 10 minuters promenad. Hur skall jag hinna med? Men då har du ju massor med tid att be. Det här är bara undanflykter. Vad gör du då, när du är på bussen och i tunnelbanan? Istället för att tänka på alla bekymmer och problem, kan du ju be, så där finns inga undanflykter. Ibland räcker det att göra som Birgittasystrarna på morgonbönen. Varje dag, när de kommer till kapellet är det först de gör att säga, jag offrar min dag till Herren. Då får dagen redan från början den här färgen, då kan allt ändra sig, då är det inte min dag, då jag skall ha det skönt och trevligt. Inser vi att dagen är Guds, då blir det något helt annat. Då kan jag äta mina wallenbergare, då blir det också en tillbedjan. Då på kvällen kan jag ödmjukt lägga mina misslyckanden i Guds hand och somna tryggt. Annars ligger jag ju och ältar det här eller ojar mig för nästa dag. Det här sättet att leva är också mycket mentalhygieniskt, men som en sekundär punkt. Vi får inte använda detta med att säga, men jag blir ju en harmonisk människa om jag ber. Det är inte på det sättet vi ber, det blir litet falsk ton då, om man säger att det är ett bra sätt att rensa upp sig själv och bli mer balanserad. Nej inriktningen är alltid på ett du. Det är den sista accenten jag vill ge. Det är du-accenten. Inom alla de här fyra planen, adjektiven inriktas vi på Guds du i första hand. Men detta Guds du återspeglas i åtaliga andra du. Redan den gamla människan är jagpräglad. Här kan vi ibland analysera våra tankar och vårt språk, ty jagmönstret har blivit väldigt tydligt. Det var någon som roade sig med att analysera schlagertexterna i melodifestivalen, i melodifestivalen sjunger man ju alltid om kärlek. Där borde det vara mycket tal om du, men det var tvärtom. Det är mycket tragiskt att även i kärleken har det blivit mer tal om mina behov, vad jag vill ha. Där ser vi hur lätt arvsynden smyger sig in. även i våra bästa och högsta ögonblick är jaget väldigt påträngande. Också i vår längtan efter Gud finns själviskhet, också i vår bön. Vill jag ha Gud för hans egen skull eller vill jag att han skall fylla upp min tomhet? Allt det här måste vi konfronteras med, och det är allt annat än behagligt att upptäcka att jag, som är så from människa, jag som läser så andliga böcker, jag som åker på reträtter, jag som går i kyrkan, jag som betalar kyrkoavgift egentligen bara bryr mig om att ge en fin och vacker sminkad bild och så träda fram inför Gud med fulla händer. Här hjälper oss helgonen väldigt tydligt att inse att vi ständigt måste ändra oss från jag till du. När det sker, då upptäcker vi också, hur oändligt älskade vi är, att Gud säger du till oss. Det är det första att han har tilltalat oss, att han har kallat oss, han har sagt, du är min ögonsten, du är oändligt värdefull i mina ögon. Då måste vi så att säga spela tennis med honom. Bollen måste tillbaka. Vi kan inte säga, o, jag är värdefull, jag är fin, utan vi måste säga, du är underbar. Det är det möstret som är treenighetens mönster. Fadern och Sonen spelar på något sätt ständigt tennis, om vi får säga så. Alltså den teologala grundinriktningen förvandlar och präglar homos. Kristuslikheten blir allt tydligare. Det ser vi ofta inte själva, och vi tycker att det är tvärtom. Ju närmare vi kommer Gud, desto mer ser vi också storheten i våra små svagheter. I början är det de andras svagheter som vi ser i förstorad skala, men ju närmare vi kommer den förtärande eld, som Gud är, desto mer upptäcker vi vår egen sårbarhet, vår egen själviskhet. Det är ofta ett hälsotecken, när vi ser, hur mycket vi behöver Guds nåd. Då växer vår tillit till den. På det här planet är ju frestelsen att stå upp och säga, det händer ingenting, jag är samma gamla Svensson eller Pettersson eller Lundström. Jag blir ju inte förvandlad. Jag sitter fast. Det är det som man kallar öken, dunkel natt, rening, som är ett nödvändigt steg i den här vägen till den djupa Gudsföreningen. Under hela resan gång måste vi hålla fast vid den teologala, tillbedjande hållningen. Det är därför som Kyrkan utan pardon säger, gå i kyrkan varje söndag, även om du inte känner för det, även om du är trött på det. Det är den katolska ryggradsreaktionen. Det behöver jag, annars faller jag undan. Det ser man ändå tydligare i vår tids sekulariserade samhälle, hur många katoliker som kapsejsar, just eftersom de inte har hållit fast vid detta under resans gång. Då uppslukas de av det sekulariserade havet väldigt fort. Folk kan komma hit från Polen eller Uganda och haft denna vana i sig, och bara på några månader kan deras katolska identitet förflyktigas, just eftersom det har blivit litet svårare här, medan andra förstärks i sin katolska reaktion, sin katolska identitet. Alltså det sakramentala, det teologala är så oerhört viktigt, inte minst här och nu. Det är min önskan till er att ni tar med er hem en liten bukett av de här fyra blommorna. Den sakramentala, vad skall vi likna den vid, någon grön intetsägande blomma, som ändå betyder mycket. Sedan har vi det ecklesiala, ryggmärgen, murgrönan, som vi hela tiden måste vara fästade vid. Det mariala, det är rosen, det som lyser upp och ger litet färg. Det teologala det är en blomma vi inte känner, för Gud är ju större, oändligt mycket större. Men det är den blomma som finns ingjuten i oss genom dopet, den blomma som Gud vill att vi skall bli till hans ära. Det är det märkliga, att på det här planer är vi alla en unik blomma. Hur många människor det än kommer att finnas genom tiderna har de ändå ett eget fingeravtryck. Det skulle vi alltså kunna säga, att vi är en egen blomma inför Gud. Om denna blomma inte växer och utvecklar sig och ger honom äran, då fattas det något i den underbara trädgård, som vi alla är menade att smycka. Då går något förlorat i all evighet. Vi är alltså unika värdefulla skönheter inför Gud, och det är min förhoppning att det skall ge er kraft och styrka, när den första förälskelsens tid går över. Det är ju så i alla konvertiters liv, att det kommer de här torra tråkiga perioderna, när man önskar Kyrkan och församlingen dit pepparn växer, då man själv känner sig förtorkad, bortglömd, försummad. Men kom då ihåg, jag är denna unika blomma i Kyrkans trädgård. Om jag inte låter mig vattnas och näras av sakramenten och lever i Kyrkans atmosfär med Maria, då kommer alltid något att fattas i Kristi kropp. Jag är så viktig, så oumbärlig, att om jag inte låter mig infogas där, då går något förlorat. Och inte minst, min egen djupaste identitet och kallelse blir snedvänd. Det är här som försoningens sakrament är den stora porten in till förnyad tillhörighet, till nytt liv. Vi ber till sist om den gåva och nåd som vi på svenska inte har något bra ord för, det latinska perseverantia, uthållighet, svensk seghet talar man ibland om. På alla språk har man en egen accent. Det är att hålla ut till slutet, att bita sig fast med näbbar och klor, att verkligen lita på att Gud är med, att han hjälper och styrker.

Herre Jesus Kristus, led oss genom alla stormar och faror in i det eviga liv, där vi är kallade att med dig tillbe Fadern från evighet till evighet. Amen.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.