Biskop Anders Arborelius

"Kallad till ett liv i helighet"

Konvertitreträtt
med biskop Anders Arborelius ocd
i Marielund

del 3 av 5 19-21 oktober 2001

Föredrag 3. Marial

Vi ber en av Kyrkans äldsta böner från 300-talets Egypten. Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds Moder. Försmå inte våra böner i vår nöd utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Moder.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi har alltså hunnit fram till vårt tredje adjektiv, det tredje steget. Det rör sig om ordet marial, som har med Maria att göra. Men som alltid en liten generalrepetition. Vi får inte tappa bort de andra stegen. För det är ju det som ständigt är anklagelsen. Varför så mycket om Maria? Hur hänger hon ihop med den kristna tron? Det första steget var det sakramentala, själva grunden, i skapelsen, i inkarnationen. Gud låter sig ses i allt skapat, anas. Han blir tydlig genom människoblivandet. Han talar till oss genom sin egen Son. Han tar på sig vår mänskliga verklighet för att göra den till en väg till Gud Det första steget kan vi aldrig komma undan. Det förblir alltid grunden. Vi måste stå stadigt på skapelsens grund och lika stadigt på nådens grund i Jesus Kristus.

Det andra steget kallar vi det ecklesiala. Det förband vi litet med ryggmärgen. När vi blir kristna, när vi blir katoliker, då får vi en kyrklig ryggmärg. Hur vi reagerar, hur vi tänker, vad vi tar emot, det är Kyrkan som styr det. Vi blir en del av henne, vi blir ett vi. Vi blir lemmar i en kropp. Vi möter Kristus genom henne. Gud låter sig förmedlas mellan oss. Det är där vi alltid måste få ner det till den konkreta kyrkliga gemenskapen, där vi är. Just nu är det vi som är Kyrkan. Vi förmedlar Kristus till varandra. Det kan ibland fylla oss med en djup glädje och frid, att Gud kan använda oss så konkret, att vi fattiga smålänningar eller vad vi nu är kan förmedla Kristus till varandra, trots svaghet, synd, bristfällighet. Gud använder andra för att förena oss med varandra. Det är den ryggmärg, det fasta skelett vi alltid har. Det tror jag är speciellt viktigt i vår tid, då allt darrar. När jag var liten, fick man något som hette jello, ett slags gelé i olika färger. Sedan förbjöd man det genom livsmedelsverket. Det var ju inte sunt med de här färgämnena. Nu dallrar det. Nu kan vi säga att allt, hela kulturen och samhället dallrar. Det finns liksom ingen ryggmärg. Det som man trodde på i går är föråldrat idag. Människor lever väldigt otryggt. Barnen erfar väldigt tidigt, hur otrygga de är. De är väldigt tidigt medvetna om, att de kunde lika gärna ha blivit adopterade som att ha fötts. Vi har svårt att förstå, hur otrygga barnen lever i vår tid, eftersom vi alla är litet äldre. Allt dallrar, allt förändras. Det finns ingen ryggmärg, ingen fasthet. Men det är just det som Kyrkan är. Vi är så att säga intransplanterade i henne genom vårt dop. Vad är det då som ger henne fasthet? Jo, det är Kristi löften. Gud är trofast mot det han har lovat. Han ändrar sig inte från dag till dag som människor gör. När allting annat sviker, är han trofast. Han är trofast mot oss, mot Kyrkan. Vi kan inte skilja på oss och på Kyrkan. Vi är en del av henne, vi är integrerade i henne. När han ser på oss, då ser han Kyrkan. Vi skulle kunna ha det som efternamn allihopa. Det var ju så man sade i fornkyrkan. Mitt namn är Christianus, mitt efternamn är catholicus. Det skulle vi alla kunna skriva på, kristen och katolik. Gud känner igen sin brud. Kristus speglar sig i sin brud. Allt detta har blivit ryggmärgskänsla. Det tredje adjektivet är marial. Antagligen står det inte i Svenska Akademins ordbok. Det kanske står mariansk eller mariologisk. Men på många språk använder man just detta adjektiv för att peka på det innersta i Marias väsen och uppgift, den mystiska insidan. Det är just den här mariala atmosfären, som präglar hela Kyrkan. I ett hem är det ofta modern som präglar det. Hur mycket fadern än hjälper till, är det ändå ofta modern som präglar atmosfären. Så är det också i Kyrkan. Påven Johannes Paulus II kallar henne denna tystnadens och bönens kvinna. I kyrkan finns det en atmosfär av tystnad och bön som förkroppsligas i Maria. Ibland är detta lättare att upptäcka, när hon inte finns. Det är något som fattas, något kallt, ohemtrevligt, litet högtidligt och dystert, när inte Maria finns med. Men finns hon med, då är det en vänlighetens och vänhetens atmosfär. I den nya skapelsen måste det finnas både en ny Adam och en ny Eva. Det vet vi, att nådens skapelse är ny. När Gud blir människa i Jesus Kristus, använder han sig av Maria, som den jungfruliga modern, som föder världens Frälsare. När vi ser på kristendomen i alla dess aspekter, tror jag, att det är viktigt, att balansen mellan den nya Adam och den nya Eva finns med. Vi såg något liknande, när vi talade om Petrus och Maria. ännu mer väsentligt är det, att den nye Adam åtföljs av den nya Eva. Jesus är Frälsaren, den ende Frälsaren, men vi måste också se, vad det är att vara frälst. Det glömmer vi ibland bort. Vad är det att vara frälst? Tittar vi omkring oss, då ser vi inte så mycket helgjuten frälsning. Tittar vi in i oss själva, ja, vi håller på att frälsas. Men resultatet, den fullbordade frukten, måste vi också se från början. Det är en av Marias viktigaste uppgifter. Egentligen kan bara Maria säga, jag är frälst. För oss andra är det snarare så, jag håller på att bli frälst. Det är ännu inte avklarat, det finns mycket i mig, som ännu inte är frälst. Just därför är bilden av den frälsta människan, som Maria ger oss, väldigt viktig. Annars kommer vi alltid att undra, vad är det där med frälsningen, hur fungerar den, hur ser den ut? Just därför, kommer vi här in på en mycket viktig skillnad mellan den katolska ortodoxa synen och den protestantiska. Det tror jag är viktigt, att vi ser att här finns skillnad, som är ganska genomgripande. Vi tror att frälsningen är det vi är menade för. är vi menade för någonting då måste vi också se, vad det är. Gud bedrar oss inte utan han visar oss tydligt. Se, din Moder, säger Jesus till Johannes. Se på henne. Här ser du, hur jag frälser en människa. Det vet vi, att för många människor är just detta lättare att förstå än att bara se på korset. För många människor är det för stort, det är för svårt. Men att se på modern vid korsets fot, modern som bär den genomstungne sonen, det är för många människor en lättare väg till frälsningen genom Maria. Det finns en pedagogik i detta, jag skulle tro speciellt i vår tid, när vi överöses med lidande. Det hör man ju ibland människor säga om korset, att det finns ju många som har lidit mycket mer i än Jesus i koncentrationsläger. Man tror, att lidandet alltid skall vara maximalt i den meningen att man överträffar varandra i lidande. Men för att förstå korset kan ibland modern vid korsets fot, modern som bär den korsfäste och nedtagne Kristus, bli en genväg till Jesu hjärta. Sammanfattningsvis kan vi säga, att Maria döljer inte Jesus, hon förtydligar honom. Hon är inte en skärm som döljer vår blick på Jesus, utan hon är en bildskärm, som förtydligar vad han gör och vad han vill med oss människor. Den funktionen tror jag blir ändå tydligare i vår kultur. Korset har för många människor blivit väldigt svårt att förstrå. Det behövs en pedagogik, det behövs en tillfartsväg, eftersom vi överöses med bilder av lidande. Då kan man säga, att den här som hänger på korset, vad är han i jämförelse med 6 miljoner osv. Därför måste vi ibland ner på den här medmänskliga lidandesrelationen, Modern och Sonen, för att på den vägen närma oss korstes frälsningsbetydelse. Då kan man se, att det finns andra vägar att förstå, hur dessa 1900-talets alla miljoner offer på något sätt är förenade med den korsfäste. Men stirrar vi oss bara blinda på miljonerna, kvantiteten, då försvinner liksom lidandet. Det blir så stort, att vi inte kan smälta det eller ta till oss det. Vi måste ner till det personliga, och det personliga är ofta en relation. Det där med en moder och en död son det ligger så djupt i det mänskliga, att ingen egentligen är helt okänslig för det. Därför tror jag, att detta är viktigt i vår tid med massproducerat lidande, för det är ju det som är 1900-talets frukt, om vi skall vara ärliga. Aldrig har så mycket blod flutit, aldrig har så mycket lik producerats som under 1900-talet. Det är så stort, att vi inte riktigt kan ta det till oss. Vi tycker att 1900-talet var ju ganska bra för oss i alla fall. Men det är det århundrade som man om ett eller två årtusenden kommer att karakterisera som det århundrade, där man lärde sig att göra gasugnar, atombomber, att göra kol på varandra. Det kan vi aldrig riktigt förstå, att vi är barn av detta århundrade. Det är så stort. Därför tenderar lidandet att bli något vi skjuter ifrån oss, något vi kan inte ta till oss det. Det är för stort och massivt. Då kan vi inte heller förstå korset. Därför måste vi ner till relationen, Modern som står med sargat hjärta vid Sonens kors. För många har det blivit vägen till att förstå korset. Det märkliga är att ett av de musikverk som ofta spelas vid musikgudstjänsterna i Svenska kyrkan är Stabat Mater, modern står med sargat hjärta. Man inser nästan instinktivt, att detta kan hjälpa människor att komma Kristus närmare. Jungfru Marias plats i den katolska tron är alltså illustrativ. Hon illustrerar vem Kristus är, vad han gör. Det är väldigt viktigt att vi kommer ihåg det. Maria vill ju inte att vi skall fastna vid henne, utan hon vill inrikta våra ögon på Jesus, föra oss vidare till honom, peka vidare.

När vi kommenterar de klassiska Mariadogmerna har de alla denna inriktning. De är illustrationer av det stora Kristusdogmat. Maria hjälper oss att förstå Jesus själv. Det var ju därför man förklarade Maria som Guds Moder redan i fornkyrkan för att betona, att Gud har blivit människa genom henne. Det var inte för att ge henne en vacker titel utan för att understryka inkarnationens realism. Gud har verkligen fötts av denna kvinna till världen. Därför är hon Guds Moder. Det rör sig egentligen mer om Jesus. Inkarnationens realism har alltid satts ifråga, det är alltid en stötesten, att Gud är däruppe, man vill inte tro, att han har fötts hit till jorden av en jungfru. Därför måste man så tydligt redan i fornkyrkan betona, att denna kvinna är Guds Moder. Hon är garantin för att inkarnationen är äkta och inte bara en idé . Som vi märker är detta väldigt aktuellt. Också många kristna är ju färgade av det här, jag, Gud, en gudsidé, en gudsbild. Det är möjligt, att själva språket har förändrats. Nu för tiden tror man ju inte på Gud, men man har en gudsbild eller vad det nu är. Vad det är det kan växla från dag till dag. Då står den här kvinnan av kött och blod och säger: Sakta i backarna, jag är Guds Moder. Därför har man allt ifrån fornkyrkans tid sett Maria som garanten för den fulla Kristustron. Hon står där alltid som en kärleksfull men sträng mor. Nej vet ni vad, jag är Guds Moder, kom inte med några gudsbilder här. Det vill jag inte veta av. Det tror jag kanske är mer aktuellt än någonsin den här garantifunktionen. Man kan alltså inte trolla bort Maria som en idé. Hon är en kvinna av kött och blod, en jungfru, som har fött världens Frälsare. Vi kan säga, att det är fundamentet i synen på Maria. Ingen som inte accepterar Maria som Guds Moder är kristen. Så måste vi säga. Tror man inte att Gud har blivit människa i Maria, då är man inte kristen, då accepterar man inte grundfakta, inkarnationen. Själva verkligheten kan man inte förneka, om man vill vara kristen. Det är ett hårt tal för många som tror på en gudsbild. Den är ju så vacker. Men Betlehem är inte så idyllisk. Gud stiger ner i denna smutsiga, fattiga, eländiga värld. Här är Maria oerhört viktig för att det skall vara en äkta vara och inte bara tankefoster. Gud blir ett foster i henne och inte ett tankefoster i våra hjärnor. Det är den här katolska realismen och objektiviteten.

Den andra Mariadogmen är den om den obefläckade avlelsen. Den belyser också Jesus Kristus, men då Jesus Kristus som Frälsaren. Guds Moderskapsdogmen belyser inkarnationen. Men den obefläckade avlelsen belyser, att frälsningen verkligen är fruktbar och effektiv. Det kan vi ju betvivla, där vi ser på allting och alla andra. Men vi behöver se, att här är någon där det har lyckats, där det redan från början har skett. Här finns en skillnad i synsättet mellan den katolska ortodoxa och den mer protestantiska synen. Frälsningen är mer fruktbar och genomgripande i den katolska synen. Bakom detta finns en annan antropologi. Maria illustrerar också vår människosyn. I och med att vi säger att hon är den obefläckade, säger vi , att detta är det vi också är menade att bli. Här på jorden lyckas det inte så väl, men i himlen där skall vi alla vara obefläckade. Där skall vi dela Marias verklighet. Vårt egentliga väsen i Guds ögon var, att vi skulle vara obefläckade. Syndens tragik är, att vi har glömt bort det och inte vill tro på det, att vi är kallade till denna genomgripande helgelse. Detta tror jag är en mycket viktig antropologisk sanning, att människan har en så hög uppgift och kallelse. Det är det som har blivit allt tydligare i det katolska livet under 1800-talet och 1900-talet, kallelsen till helighet, den universella kallelsen till helighet. Det finns naturligtvis med ända från fornkyrkans tid, men inget koncilium har så tydligt understrukit denna allmänna kallelse till helighet som det andra Vatikankonciliet. Det är naturligtvis följden av att man förklarade Maria som den obefläckade. Hon blir som en spegelbild där vi ser, vad vi är menade att bli. Då påminns vi väldigt radikalt om att också vi är kallade att dela hennes helighet. Också du är kallad att bli frälst så radikalt. Detta är också en ecklesial verklighet. I Maria känner vi igen Kyrkans väsen. I henne ser vi Kyrkans innersta gestalt. Man brukar ibland kommentera texten i Uppenbarelseboken, kvinnan i öknen. Exegeterna brukar tvista om detta är Kyrkan eller Maria. Egentligen är det båda delarna. Vi i Kyrkan känner igen Marias anletsdrag, Jungfrun, Modern. Allt detta är en frukt av Andens verk. Det är inte egen förtjänst. Det är inte Maria som har lagt en vacker make up, hon blir inte vacker på det sättet. Den Helige Ande har överskuggat henne. Det är Anden som gör oss vackra. Det är Anden som gör oss andliga. Det är Anden som hjälper oss att bli vad vi är menade att bli. Därför brukar man se en parallellism mellan den obefläckade avlelsen och påvens ofelbarhet. I Kyrkan finns det en renhet och en helighet som är Guds gåva, Andens gåva, och som yttrar sig på två sätt, dels genom den personliga heligheten, som vi ser i Maria i dess högsta potens. Men det finns också den rena läran, den fulla sanningen. Det är det som Petrusämbetet förvaltar. Det är Kyrkan som till sitt väsen är ofelbar, och påven förvaltar den här ofelbarheten i vissa bestämda situationer. Men det är egentligen ett uttryck för Andens ständiga närvaro i Kyrkan. Han kan hålla den vid liv både när det gäller personlig helighet och sanning i läran och förkunnelsen. Vi skulle kunna att säga, att som katoliker har vi rätt till båda de här aspekterna. Man har rätt att få se, att det finns helighet i Kyrkan som fungerar. I Maria, i de heliga, ser vi att heligheten finns där. Vi har också rätt att se, att läran, sanningen i förkunnelsen bevaras ofelbart. åter igen är detta ingen egen förtjänst, egen prestation. Det är Anden som garanterar det här. Det är typiskt när vi ser på Mariadogmerna, att de egentligen inte talar så mycket om henne själv utan de talar om Kristi handlande i henne, i Kyrkan och i oss.

Den tredje Mariadogmen är upptagelsen till himlen. Egentligen är det inte så konstigt som det låter. Vi tror helt enkelt, att Påsken fortsätter. Vad är då mer naturligt än att Maria är den som först får del av Kristi påsk i dess fulla verklighet. Uppståndelsen fortsätter. Hon är upptagen till Kristi härlighet med kropp och själ. Hon har del av det som vi också hoppas och längtar att få. Här finns också en antropologisk accent. Det vi ser vi i Marie upptagelse, det är också målet för oss. Vi vet att de två sistnämnda dogmerna är nya dogmer. även om de går tillbaka på urkyrklig övertygelse har de först presenterats i vår tid, den obefläckade avlelsen 1854, upptagelsen till himmelen 1950. Det är det som gör som det svårt för många av våra vänner i andra kyrkor och samfund att acceptera. Man säger, det står inte i Bibeln. Men då kan vi säga, att ordet treenighet står inte i Bibeln, då faller det också bort. Vi litar på, att Kristi löften och ljus ges till Kyrkan, så att hon kan utforska hela den uppenbarelse som finns i Bibeln. Hon kan då också se de dolda sammanhangen, det som det första Vatikankonciliet omtalar, att det finns band mellan de olika mysterierna hos hemligheterna. Det är en helhet, ett nätverk. Trons sanningar är inte bara paket, som vi sätter bredvid varandra, utan de befruktar varandra. Jag försökte visa, att den obefläckade avlelsen är bara en illustration av frälsningshemligheten. Frälsningen fortsätter . Marie upptagning till himlen är bara en fortsättning av att Kristus är uppstånden, och vi är kallade till det samma. Då frågar man sig, varför de kom till just då. Här finns det också en annan accent. Vi tror att frälsningshistorien på något sätt fortsätter. I och med att Bibeln är avslutad, betyder det inte att frälsningshistorien tar slut. Gud går med sitt folk genom tiderna. Gud hjälper sitt folk att urskilja ljuset, sanningen, att se klarare. Det är egentligen ett slags utvecklingstro. Vi vet, att detta är ett mycket svårt begrepp att förklara. Kardinal Newman anses ju vara den store förklararen till begreppet dogmutvecklingen, alltså att Kyrkan kan förklara vissa saker bättre, när tiden går. Vi behöver inte alltid med nödvändighet längta tillbaka till urkyrkan och tro, att allt var bättre då. Läser vi Apostlagärningarna och Paulus' brev, var det ungefär som nu. Människorna var lika besvärliga och syndiga. Men vi kan lita på, att Gud leder sitt folk genom tiderna. Ser vi på dogmutvecklingen, ser vi att dogmerna alltid kommer till i strid, i konflikt, med motsatta tankar. Detsamma gäller gamla kristologiska och trinitariska dogmer, som alla kristna kyrkor bejakar. Det var väldigt liv och väldig konflikt, när de kom till. Det är något liknande med de nya Mariadogmerna. Vi skulle kunna säga, att den obefläckade avlelsen proklamerades som dogm ungefär samtidigt som det kommunistiska manifestet kom till, massateismen, som innebar en helt annan syn på vem människan är. Människan är bara materia, det är bara frågan om kemiska processer. Det var en helt annan människosyn under mitten av 1800-talet. Just då säger Kyrkan, nej, människan är som vi ser i Maria kallad att bli helt frälst av Guds nåd och att stråla av han skönhet. Det är en aspekt som man inte alltid tänker på, att dogmerna kommer till i tidsskede då den motsatta synen tycks tränga sig på. Samtidigt som massateismen började bli övergripande, att människan bara är bara en jordevarelse, materia, säger man, nej, se på Maria, där ser ni vad ni borde vara, vad ni är kallade till. 1900-taler är gasugnarnas tid. De släcktes 1945. Fem år senare förklarades en judinna upptagen till himlen och delaktig av Kristi härlighet. Här ser vi verklighet, hur två världar krockar. Fem år tidigare gjorde man kol av judinnors kött, brände dem i gasugn. Fem år senare förklarar Pius XII, att en judisk kvinna har fått del av Kristi härlighet och upptagits till himlen och sitter på hans sida i himlen. Här märker vi den totala konflikten mellan världens sätt att handla och tänka och Guds.

Den fjärde accenten i Mariadogmerna, skulle vi kunna säga, är det andra Vatikankonciliets accent, som alltså inte har definierats dogmatiskt, det är alltså en skillnad. Och därför finns det de som vill att man skall gå ytterligare ett steg i fråga om den dogmatiska definitionen. Men Kyrkan verkar ha nöjt sig med detta. Då måste vi gå tillbaka till det andra Vatikankonciliet. Som vid alla koncilier finns det motsatta tendenser som krockar. Då var det en tendens, som sade, vi skall ha ett dokument som bara berör Maria. Vi skall koncentrera oss på henne. Då var det en annan tendens som sade, nej, vi skall behandla jungfru Maria i samma dokument som Kyrkan. Då kan man ju tycka, att det hade varit värdigare att ge Maria större uppmärksamhet, om hon hade fått eget dokument. Men så blev det inte, utan hon infogades i Lumen Gentium, det dokument som talar om Kyrkan, folket ljus, Lumen Gentium. Det andra Vatikankonciliet förklarar för första gången på ett officiellt sätt, att Maria också är Kyrkans Moder. Det skulle vi kunna se som avslutningen, på sättet att förklara Maria. Det börjar med Guds Moder och slutar med Kyrkans Moder. På något sätt kopplas Maria väldigt tydligt till Kyrkan. Hon går upp i det som är större. Hon är urbilden för hur Kyrkan skulle vara, hennes tro, henens hopp, hennes kärlek visar oss vad som är Kyrkans innersta verklighet. Då kan vi fråga oss, vad det betyder i den tid då vi lever, eftersom vi sade att de dogmatiska utsagorna på något sätt sker i en viss epok, i ett visst tidsskede, då ofta i dialog eller konflikt med omgivande tankevärld. Vad är det mest utmärkande för vår tid? Jo det är ofta en radikalindividualistisk syn, jagets diktarur. Jag tycker något är sant och rätt bara för att det passar mig bra. Jag styr min värld, min världsbild, mitt sätt att handla. Vi skulle kunna säga, att i vår tid har vi kommit till världens ände, när det gäller det här, en individualism som ofta paras med materialism och hedonism. Då säger Kyrkan: I Maria där ser ni Kyrkans Moder, hon som binder ihop er till ett folk, till en gemenskap, en mor som säger ni är alla bröder och systrar. Faktiskt skulle vi kunna säga, att det är ofta det som fattas i vår tids samhälle detta moderliga element. Den tyske sociologen Mitscherlich talade om das vaterlose Gesellschaft, det faderlösa samhället. Vi kan säga att nu har det gått ett steg längre. Nu är det ofta moderlöst i samhället. Då proklamerar Kyrkan, nej, ni har en mor. Ni är bröder och systrar. Hon förenar er till ett i Kristus. Hon illustrerar för er, vad han vill göra med er. När det gäller alla de här accenterna i synen på Maria är det något mycket praktiskt, något mycket alldagligt. Hon gör att teologin blir lättillgänglig. Hon tar oss från något mycket krångligt till barnspråk. Det är så en mor lär sina barn tala. Så lär oss Maria att tala och förstå Guds språk. Det är det underbara, att hon kan göra det och att människan har en förmåga att ta emot det. Så är det med barnen. Man säger, att det första ord barnen säger är ofta mamma eller pappa, det är aldrig jag. Det är mycket märkligt. Jag har aldrig hört, att någon har sagt, att det första ord som mitt barn lärde sig säga var ordet jag. Barnet talar ju ofta om sig självt som tredje person. Men sedan smyger sig jagiskheten in mer och mer. Sedan blir det mer jag, jag…Men barnet är från början inriktat på ett du, mamma, pappa. Det är just detta som vi som Guds barn, som Kyrkans barn får lära oss på nytt. Här är Maria förebild. Se på Jesus, säger hon. Just därför blir hon också förebedjaren. När vi bekänner, att hon är upptagen till himlen, så är det inte för att vara på semester, utan det är för att be. I himlen vet vi ju inte så mycket om vad vi skall göra, men vi vet en sak, vi skall tillbe Gud, och vi skall be för dem på jorden. Just den funktionen ser vi i Marias upptagning till himlen. Därför skulle vi kunna säga, att det är naturligt för Guds folk att ta sin tillflykt till henne i nöd och betryck. Den här bönen som vi inledde med är en mycket gammal bön, som egentligen ligger före den dogmatiska utvecklingen av synen på Maria. Men ändå finner vi allt där. Hon beskyddar oss som Kyrkans Moder. Vi kan ta vår tillflykt till henne, hon befriar oss från faror. Hon är den ärorika, förhärligade, välsignade Jungfrun. Vi kan inte säga, att det här är en ny uppfinning i sättet att se på Maria, utan det är en utveckling av det som fanns från början i evangelierna och Kyrkans äldsta tradition och som så småningom har antagit dogmatisk gestalt. Då måste vi också säga, att på vanlig hederlig bondsvenska är dogmatisk ett skällsord. Men på katolskt språk är det ett honnörsord. Här märker vi, att det krockar litet.
När man använder ordet dogmatisk på svenska, då kan man tänka på någon vildsint person som sticker knivar i folk. När vi tänker på ordet dogmatisk, då tänker vi på Kyrkan som mor, som ger oss de här milstenarna på vägen. Villa inte bort er i den här världen, säger hon. Ni kommer att möta många falska profeter som vill intala er allt möjligt, men håll er till de här milstenarna, så kan ni kryssa er fram genom världen. Det är det vi ofta upplever som de stora svårigheterna, att i katolskt tänkande betyder ord och begrepp något annat. Om vi med glädje säger, att vi har en dogmatisk tro, då säger man, o, stackars ni, ni måste vara väldigt undertryckta. Då är det inte lätt att förklara, vad det innebär, att just det är ett uttryck för att den Helige Ande leder sitt folk. Men kanske just om man försöker förklara utifrån tidshistoriens stora sår, att det blir lättare. 1945 brann ännu gasugnarna, 1950 samlas i Peterskyrkan kardinaler, biskopar och troende från hela världen för att förhärliga en judinna, som hade levt fem år tidigare i Tyskland. Tydligare än så kan vi inte se konflikten mellan världens sätt att handla och tänka och Kyrkans och Kristi sätt. Här är Maria ovärderlig, eftersom hon gör det så konkret. Inkarnationen är inte ett ord, det är kött och blod, Fleischwerdung, som man säger på tyska. Det är något av det mest typiska katolska, det är så konkret. Jag vet, att jag en gång skrev en artikel om någonting. Då var det någon som sade, varför skall det stå ordet konkret så ofta, kan man inte ta något annat ord istället. Det blir man ju trött på. Jo, det kan man bli, men det är faktiskt så, att vår tro inte är ett tankefoster utan den är inkarnerad i ett foster, Marias jungfruliga sköte. Det kommer alltid att väcka motstånd, oförståelse, löje, men samtidigt är det detta som människor behöver. Ingen blir salig av ett tankefoster, men i detta foster, i Marias jungfruliga sköte, börjar vår frälsning och befrielse, vår väg till helighet. I Maria blir denna helighet mänskligt fattbar för oss. I henne ser vi, vad det är att vara vanlig människa och helig. Maria har också gått trons väg som vi. Hon har fått ta emot heligheten på ett enastående sätt men som ett förebud för oss. Därför kan hon hjälpa oss på ett helt speciellt sätt som vår förebedjare.

Då kommer vi till den sista accenten, som alltid är svår att förstå språkligt sett, skillnaden mellan att tillbedja och att be till. På svenska är det så olyckligt, att man har samma verb, så vi har svårt att förstå. Tillbedjan är något som bara tillkommer Gud, den allra heligaste treenigheten. Ingenting annat och ingen annan får tillbes, och han har rätt till vår tillbedjan, det är det vi skall se på i morgon, när vi firar Herrens dag. Gud har rätt till vår tillbedjan, därför går vi i kyrkan på söndag, inte för att höra en vacker predikan eller att för träffa trevliga människor och sjunga vackra psalmer. Nej Gud förväntar sig, att vi tillber honom. Det är vår heliga plikt och glädje att få tillbe honom. Men vi kan också be varandra, de heliga änglarna och Maria om förbön, om hjälp om stöd och om beskydd. Därför ber vi till henne om detta. Den skillnaden är ibland viktig att förklara. Bland förebedjarna intar Maria en speciell plats, och därför är vi skyldiga henne vad man på grekiska kallar hyperdolia, en hypervördnad. Vi skall naturligtvis ha vördnad för alla heliga och för varje människa, men när det gäller Maria är det ett snäpp högre, ett steg högre. Därför använder man den teologiska termen hyperdolia, en hypervördnad, en supervördnad. Det tror jag är något som hjälper oss att förstå, hur högt Gud älskar oss människor. Han är inte avundsjuk för att vi kan ge Maria den här extra portionen vördnad och kärlek.

I morgon går vi över till den fjärde och sista accenten, det fjärde adjektivet, teologal. Gud, treenigheten tillber vi. Det har vi naturligtvis gemensamt med våra andra kristna bröder och systrar. Men jag skulle ända vilja säga, att det blir det ändå mer konkret och ändå mer handfast i den Katolska kyrkan, eftersom Maria som den stränga men milda modern säger: Gå i kyrkan på söndag. Gå inte ut i skogen eller på Ikea eller något upplevelsecentrum utan gå till kyrkan. Bara där kan du tillbe, bara där kan du förhärliga, bara där kan du upphöja Gud. Det här med tillbedjan och bön det är inte bara en vag känsla, utan det är att göra att något, att böja knä. Det är det vi skall se i morgon, att allt det vi har sett hittills mynnar ut i det som är människans högsta och största värdighet, att hon är en homo liturgicus. Som kristna är vi inte nazister, men vi tillhör denna ras, den liturgiska rasen genom dopet. Det finns tillbedjan i oss. Det är det som Maria kan hjälpa oss att förstå. Därför kan man alltid se på lördagen, Marias dag, som en slags förberedelsedag för söndagen. Tillsammans med Maria väntar vi på, att världens Frälsare skall födas i världen och i oss. Hon var templet i eminent mening, hon var Guds hus, där Gud själv bor. Men också vi är Guds tempel. Också vi får i oss ära den treenige Guden.

Herre, Jesus Kristus. Du har ödmjukat dig själv och stigit in i den heliga Jungfruns sköte för att där börja frälsningsmysteriet. Lär oss att ta emot dig med öppet hjärta och ödmjukt sinne.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.