Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 2

Vi ber att det lilla sandkornet ska bli en atom som bara Jesu kan se. Herre Jesus Kristus hjälp oss att se din kärlek i vårt vanliga liv ögonblick för ögonblick.

Genom julnåden blev Thérèse, den överkänsliga flickan, befriad från slaveriet under sig själv och kunde öppna sig för Jesus i allt. Inte långt därefter kommer en kompletterande nåd som vi kan kalla själatörstens nåd. Det gick till på ett lika vardagligt sätt. En söndag i juli 1887 befann sig familjen i katedralen i Lisieux. Man visar fortfarande det lilla sidokapell, där de brukade sitta. Då plötsligt gled det ut en bild ur Thérèses missale, en bild av Kristus på korset. Medan bilden gled ned, blev det anledning till att Thérèse såg hur Kristi blod rann ner och att någon måste stå under och fånga upp det. Hon tolkade det som tycks vara en banal händelse som ett tilltal. Kristus hänger på korset och hans blod bara rinner och rinner. Hon beslutar då att bli kvar vid korsets fot för att samla upp blodet som rinner ur Kristi sår och ge det åt själarna. Här ser vi fröet till hennes kallelse till Karmel. Hon vill hjälpa Jesus att rädda själar, det vi kan kalla själatörst.  

Då tar Thérèse sig genast an ett sorgebarn. Hon väljer det värsta man kan tänka sig. Man upprördes under hennes tid över ett mycket grymt mord, ett trippelmord, där två kvinnor och ett barn hade mördats av Henri Pranzini. Dåtidens skandalpress skrev mycket utförligt om detta mord och alla upprördes. Men Thérèse, denna unga flicka ungefär 14 år gammal, ser att här gäller det något mer. Här gäller det att låta Kristi frälsande blod rädda denne syndare. Hon adopterar honom i bönen. Hon vill kämpa för denna själ, som alla andra bara tycks känna avsmak för. Vi kan jämföra med de stora förbrytare man skriver om i vår tid i skandalpressen. Men Thérèse ser en inbjudan att låta Kristi blod frälsa denne grymme mördare. Så ber hon dag efter dag. Till slut kommer den tidning där det står om hans avrättning. Thérèse brukade inte få läsa tidningarna, men ändå lyckades hon få läsa berättelsen om avrättningen. Då såg hon att det först stod om hur prästen kom fram och erbjöd bikt och kommunion, innan förbrytaren skulle gå upp på schavotten och giljotineras. Men han avvisade prästen. Då blev Thérèse rädd och undrade hur det skulle gå. Hon läste vidare. Precis innan bilan föll och högg av huvudet, ryckte mördaren till sig krucifixet ur prästens hand och kysste det tre gånger. Då sade Thérèse: "Då förstod jag, att min bön var hörd".

Redan tidigt tar Thérèse sig an de stora syndarna. Hon ser det som sin uppgift att verkligen be för dem. Det kom hon att fortsätta att göra under sitt klosterliv. Man berättar att hon varje dag, medan prästen höjde hostian i mässan, bad följande lilla bön: ”Helige Fader, se på Kristi Anlete och gör alla syndare till utvalda”. I mässans heligaste ögonblick bad hon, att syndarna skulle bli helgon. Själva bönen är intressant. Hon ber Fadern att se på Kristi Anlete och låta detta Anlete lysa över varje syndare. Vi skall senare se hur devotionen till Kristi heliga Anlete blir viktig för henne och att hon då känner igen Kristi Anlete i sin nästa, också i dessa syndare.

Sommaren 1887 får Thérèse den avgörande impulsen att viga sig åt Gud som karmelitnunna. Under den sommaren har hon också sina berömda andliga samtal med systern Céline, som hon kallade sin själs eko. De två systrarna brukade sitta i det idylliska hus, där de bodde på övre våningen med fin utsikt, och begrunda olika frågor. Thérèse beskriver hur kallelsen att viga sig åt Gud började växa fram. Hon skriver: ”På Pingstdagen bönföll jag apostlarna att be för mig och inge mig de ord jag skulle säga. Var det inte just det som borde hjälpa ett skyggt barn, som Gud hade bestämt att genom bön och försakelse bli apostlarnas apostel?" Det skygga lilla barnet vill bli något stort. Hon vill bli apostlarnas apostel. Det är det paradoxala hos lilla Thérèse, som annars alltid talar om det lilla. Men när det gäller kallelsen säger hon: ”Jag vill bli ett stort helgon. Jag vill bli apostlarnas apostel”.

Samtidigt är Thérèse rädd för hur hon skall lägga sina ord för fadern. Hon vet att han, vars älsklingsdotter hon är, kommer att lida mycket, när hon vill gå i kloster. Dessutom är hon bara 15 år gammal. Hon har fått för sig att hon till varje pris måste bli karmelit vid 15 års ålder. Faktiskt lyckas hon få faderns tillåtelse, även om hennes mer nyktre morbror, politikern Isidore Guérin, tycker det är rena galenskapen. Det gäller faktiskt också de kyrkliga överordnades inställning. Om det kommer en flicka eller pojke på 15 år och vill träda in i kloster, är det inte så lätt. Men det här skygga barnet är övertygat om att det måste bli apostlarnas apostel så fort som möjligt.

Att Thérèse använder uttrycket apostlarnas apostel är belysande. Uttrycket anses komma från den dominikanska traditionen, där man kallar Maria Magdalena för apostlarnas apostel. Det var hon som från uppståndelsegraven kom till apostlarna med det glada budskapet och blev apostlarnas apostel. Sedan har hon blivit urbilden för det kontemplativa livet. Man tvistar exegetiskt om Maria Magdalena och Maria från Betania är samma person. Men i traditionen har man smält samman dem. Den omvända synderskan blir urbilden för det kontemplativa livet. Sedan Maria Magdalena väl har lämnat sitt budskap till apostlarna, drar hon sig undan i stillhet. Hennes grav vördas ännu i en otillgänglig trakt i södra Frankrike.

Thérèse, denna lilla flicka, vill alltså bli apostlarnas apostel. Hon vill frälsa syndarna. Egentligen är det apostoliska skäl som får henne att dras till Karmel. Genom bön och försakelse vill hon bli apostlarnas apostel. Hon ger sig inte så lätt. När varken superior eller biskop ger sitt tillstånd reser hon ner till Rom. Hon deltar i en pilgrimsresa tillsammans med deltagare från den allra högsta aristokratin och bourgeoisien. Familjen Martin var nästan de enda ofrälse som var med. Annars var det mest högre ståndspersoner och societetspräster. Det var en ganska begränsad grupp familjen Martin hamnade i.

Thérèse skriver att under pilgrimsresan fick hon för första gången upp ögonen för att prästerna inte bara var änglar utan även svaga och bräckliga människor. Även om de inte var några skurkar till präster, så var det en lite världslig del av prästerskapet som hon stiftade bekantskap med. Då förstod hon att hon också var kallad att be för prästerna och inte bara för de stora syndarna. När hon kommer till klostret skall hon säga: ”Jag har kommit för att rädda själar och särskilt för att be för prästerna”. Vi kan säga att syndarna och prästerna är nyckelkategorier i Kyrkan. När hon talar om syndare menar hon sådana som Henri Pranzini. Faktiskt kan vi säga att hennes andra adoptivbarn, pater Louison, är både syndare och präst. Han var provincial för karmeliterna i Frankrike, men han lämnade inte bara sitt ämbete utan också Kyrkan och stiftade en slags sekt. Thérèse såg det som sin stora kallelse att hela livet be för honom. I det fallet kan vi inte lika tydligt se att hon blev besvarad. Men hon tog det verkligen som sin uppgift att be för syndare och präster.

Thérèse måste försöka få påvens godkännande för sitt klosterinträde vid femton års ålder. Hon skildrar mycket levande pilgrimsresan, vars höjdpunkt är audiensen. De får stränga order att inte säga något till påven. Thérèse skriver rent ut att påven såg ut som om han var nästan död, eftersom han var så gammal. Det var Leo XIII, som tidigare varit mycket kraftig men mot slutet av sitt liv nästan såg ut som ett utmärglat skelett och var nästan helt förtorkad. Men Thérèse blev inte avskräckt, trots att de fått stränga förhållningsorder att bara gå fram, falla på knä, kyssa påvens fot och sedan avlägsna sig. Men hon klamrade sig fast och sade: ”Helige Fader, tillåt mig, med anledning av Ert jubileum att träda in i Karmel vid femton års ålder!” Han blev lite förvånad men ger ingen tillåtelse. Inte ens påven kan göra allting i Kyrkan. Men hon får i alla fall välsignelse och blev sedan mer eller mindre bortsläpad av uppvaktningen.

Thérèse ser detta möte med påven som ett mycket viktigt steg, och när de kommer hem verkar det faktiskt som om alla dörrar märkligt nog öppnas. Hon får träda in som femtonåring trots allt motstånd. Den 9 april 1888 träder hon in i klostret och blir Thérèse av Jesusbarnet. Hon säger redan från början: "Vad illusioner beträffar hade Gud i sin nåd sett till att jag inte hade en enda, då jag gick in i Karmel. Jag fann klosterlivet sådant jag hade föreställt mig det. Ingen försakelse förvånade mig”. Hon är mycket realistisk. Hon gör sig inga illusioner om att det skall bli ett glatt eller behagligt liv.

Det fanns ett visst motstånd i kommuniteten att ta in ytterligare en syster från familjen Martin. Motståndet kommer att följa Thérèse genom hela klosterlivet. När det kommer flera systrar från samma familj, kan det bli lite för mycket av det goda. De kom ju också från en inflytelserik familj. Sådant kan skapa en viss motvilja. Dessutom var hon, som man sade, inte ens en god nunna. Hon kunde bara måla lite. Hon kunde inte göra mycket praktiskt. Det fanns hela tiden ett slags motstånd mot Thérèse.

Vi får också säga att rent andligt sett var det ett ganska mediokert kloster Thérèse kommer till. När man läser skildringar av livet där, ser man att det fanns en hel del mycket besvärliga systrar. Thérèse blev alltså inte förskonad från något. Och priorinnan var en mycket färgstark kvinna. I vissa biografier skildras hon, med en viss överdrift, närmast som en häxa. Hon var en mycket aristokratisk kvinna som behandlade sina systrar ungefär som bättre tjänstefolk. Särskilt när hennes adliga familj kom på besök, måste systrarna besvara alla hennes nycker. Dessutom hade hon en älskling: klosterkatten. Den skulle få alla slags delikatesser tillagade, men systrarna inte fick något av den maten. Mänskligt och religiöst sett var det en ganska begränsad miljö.

Men det märkliga är att denna Moder Gonzague egentligen var den som bäst förstod värdet i lilla Thérèse och hennes budskap. Hon förstod intuitivt att denna unga flicka hade något djupare och något mer att komma med än någon annan. Därför anförtrodde hon så småningom novisiatet till henne. Moder Gonzague behöll titeln som novismästarinna, men Thérèse fick göra grovgörat. När det sedan blev tal om att Thérèse skulle skriva ner sina minnen var det hon som insisterade på det. Även om Moder Gonzague hade sina begränsningar och satte lilla Thérèse på ett mycket hårt prov, förstod hon vilket virke som fanns i henne. Då gjorde hon som man alltid gjorde på den tiden när man såg att det hos någon fanns anlag. Ju mer anlag för helighet, för bön man fann, desto mer prövade man dem.

Men Thérèse har inga illusioner. Det är mycket belysande att även en så ung flicka kan vara helt realistisk. Hon söker medvetet inte tröst i sina köttsliga systrars sällskap i klostret. Fastän det hade varit lätt för henne att söka tröst hos dem i svårigheterna, gör hon det inte, eftersom hon är där för att genom bön och försakelse blir apostlarnas apostel. ”Bara lidandet kan föda fram själarna”, säger hon. Thérèse kommer till ett Karmel som man brukar kalla ett ”berullianskt” Karmel. Hon kommer aldrig att träffa någon karmelitbroder under hela sitt liv i Karmel. I Frankrike fick Bérulle (1575-1629), som inte alls var karmelit, redan från början mycket stort inflytande över stiftelserna. Det gjorde att en hel del kloster aldrig hade kontakt med karmelitbröderna, utan de fick sin andliga näring från annat håll. Det förhållandet har fortsatt ganska länge. Det fanns kvinnliga karmelitkloster i Frankrike och England, där man inte ens släppte in en karmelitbroder.

Ända in i våra tider har det funnits en riktning i karmelitorden som hade en annan prägel än vi har nu, och det gjorde till exempel att lilla Thérèse inte läste så mycket av stora Teresa. Lite fick hon naturligtvis läsa. Johannes av Korset fick hon också i små doser. Det var ett kloster där man inte tog för givet att Karmels tradition tolkades på det sätt som vi gör nu, utan man var mycket inriktad på yttre försakelser. Den mystiska ådran var inte så påtaglig, utan det handlade mycket om försakelser. Moder Marie Gonzague lät nässlorna växa fritt i hela trädgården, för att systrarna skulle få lite botgöring också på det sättet. Det var delvis en annan anda än den vi förknippar med Karmel. Men också i detta kommer Thérèse, som vi skall se, att hitta det autentiska.

”Karmel var den öken, där den gode Guden ville att också jag skulle dölja mig för Jesu skull”, säger hon. Hon kommer till en gemenskap av 26 karmelitsystrar. Det var en ganska medelmåttig miljö. Två månader efter sitt inträde får hon göra ett befriande möte med en präst. Det är ett av de få stora inflytanden hon har fått genom någon präst. Pater Pichon försäkrar henne om att hon aldrig hade begått någon dödssynd. Som vi påpekat växte Thérèse upp i en jansenistisk miljö, där rädslan för dödssynder kunde förgifta en känslig själs samvete. Försäkran att hon aldrig har begått någon dödssynd ser hon som en befrielse som ger henne frihet att höja sig upp till Gud.

I Karmel möter Thérèse också två devotioner: devotionen till Jesusbarnet och devotionen till Jesu heliga Anlete. Faktiskt betyder det heliga Anletet mest för henne. Hon har själv sagt att det heliga Anletet var det bästa sättet för henne att närma sig Jesus. De två devotionerna hänger ihop, men hon ber att ”Jesu Anlete” skall fogas till hennes namn. Detta blir helt konkret för henne, när hennes far får en svår sjukdom, som man på den tiden tolkade som en slags galenskap eller mentalsjukdom. Nu för tiden skulle man antagligen kalla sjukdomen Alzheimer eller något liknande. Det värsta för Thérèse var att man i Lisieux sade, att fadern hade blivit galen eftersom hans yngsta älsklingsdotter hade gått i kloster. Man skyllde sjukdomen på henne. Men då kan hon förknippa faderns förnedrade anlete med Jesu lidande Anlete.

Deuterojesajas text om det bespottade anletet och den lidande tjänaren applicerades på Jesu Anlete. Thérèse känner igen Jesu Anlete i de lidande, de svaga. Det blir hennes räddning att kunna se hur Jesus identifierar sig med fadern i detta tillstånd av förnedring. Utåt sett är det en mycket svår tid. Thérèse får också sin profession uppskjuten i åtta månader. Det finns i klosterkapitlet motstånd mot att ta emot ytterligare en medlem av familjen Martin. Men denna tid blir också en tid av nåd, för det är då hon på allvar möter Johannes av Korset och hans syn på den fullkomliga kärleksföreningen. Hon skriver: ”Den oändliga kärleken utan annan gräns än dig, en kärlek som inte längre är jag utan Du, min Jesus. Låt mig förstå vad din brud måste vara”.

Thérèse känner sig som Jesu brud. Hon har själv sagt, att om hon hade fått skriva vad hon själv ville, skulle hon ha skrivit en kommentar till Höga Visan. Men allt hon har skrivit, har hon skrivit i lydnadens namn. Det gäller självbiografin, breven, dikterna och teaterpjäserna. Hon fick aldrig själv välja. Man sade till henne, att nu skall vi spela en pjäs om Jeanne d’Arc (1412-1431) och en annan om Stanislaus Kostka (1550-1568) eller nu skall vi ha en dikt till priorinnans högtid. Men om Thérèse någon gång hade fått välja, hade hon velat skriva om Höga Visan. Det fick hon aldrig, men också lydnaden ger nåd. Om hon hade skrivit på eget bevåg om Höga Visan, är det inte säkert att det hade blivit så lyckat. Lydnaden satte hon mycket högt.  

Mer och mer lever Thérèse sig in i Jesu Anlete. Hon vill vara Jesu brud. Hon vill hjälpa honom att rädda själar. Hon vill tillhöra honom helt. Hon blir mindre och han större. Även om det sker ganska obemärkt i kommuniteten, börjar priorinnan få upp ögonen för Thérèse. Då får hon ansvaret för noviserna. Hon får skriva teaterpjäser och tillfällighetsdikter. Hon får måla. Man har bevarat många av de målningar hon har gjort.

Samtidigt börjar man redan märka de första tecknen på tuberkulos. Thérèse är inte frisk, men medvetet försöker hon dölja det. Vi får inte glömma att på den tiden var det mycket vanligt med lungsjukdomar. Speciellt i denna del av Normandie, som har ett rått och fuktigt klimat, var tuberkulosen något av en folksjukdom. Sjukdomen var ganska vanlig också här i Sverige, men i Normandie var den mycket mer spridd. Under tiden dör hennes älskade far. Hela denna lidandeshistoria, faderns förnedring och vad människor säger om faderns sjukdom är ett hårt slag för henne, men hon kan i faderns anlete se Jesus anlete. Ett typiskt drag för Thérèses mystik är den mystiska nästankärlekens väg, som innebär att man kan känna igen Jesus i sin nästa och älska Jesus i henne.

Även när det gäller förhållandet till de andra systrarna försöker Thérèse medvetet se Jesu i dem, också i dem som är besvärliga. Det finns otaliga anekdoter om de små mötena med olika systrar. Thérèse har berättat om en episod, då de tvättade och låg och slog med klappträn och brädor. Det fanns en syster som var mycket ivrig och klappade till ordentligt, så smutsvattnet stänkte. Då säger Thérèse, att hon istället för att reagera och dra sig undan höll sig framme för att få duschen med nådens regn. Vi kan tycka att det är ett lite märkligt tillvägagångssätt, men i den spiritualitet hon växte upp i var det frivilliga lidandet, där man sökte förakt, mycket påtagligt.  

Thérèse citerar gång på gång ett uttryck som Johannes av Korset lär ha fällt: pati et contemni, att lida och bli föraktad. Man visar i Johannes av Korsets liv en bild av den korsfäste Kristus som skall ha talat till honom. Kristus frågade Johannes av Korset: ”Vad vill du?” och fick till svar: ”Att lida och bli föraktad”. Så Johannes ville efterlikna Jesus på detta sätt. Men lilla Thérèse tillfogar: par amour, av kärlek.  Hon vill lida och bli föraktad av kärlek.

Thérèse är Johannes av Korsets lärjunge, men hon blir det på ett lite mer älskligt, lite mer överkomligt, sätt. Man har sagt, att hela ”den lilla vägen” bygger mycket på ”allt och intet”, men Thérèse gör det lite mer älskligt. Därför kan orden tala till fler människor. Men många blir även avskräckta av hennes älskliga sätt. Man hör ofta, inte minst i Sverige, människor säga att de inte orkar läsa Thérèse av Lisieux och hennes romantiska språk.  

Det kom nyss i Norge ut en biografi om Thérèse av dominikanen Kjell Arild Pollestad. Han skriver i förordet att han under sina unga år i klostret fick hennes självbiografi i handen.  Han hade hört av så många att det var något han måste läsa. Men han kunde inte läsa det, sade han. Så gick det 20 år, och då kom det i Norge ut en liten broschyr av en 15-årig pojke, Mårten Andreas Bjelland, som skrev en liten biografi om Thérèse. Då läste patern broschyren och började kunna förstå Thérèse, och sedan skrev han en biografi om henne.  Ganska typiskt på våra breddgrader är att många, när de läser Thérèses skrifter eller ser bilder av henne, säger att det inte är något för dem. Sådant språk står de inte ut med. Men om de kan övervinna den kulturella spärren, brukar lilla Thérèse kunna tala till nordborna, eftersom hon är så inriktad på det väsentliga, på barmhärtigheten, på Jesus Kristus.

Under sitt sökande att komma Jesus närmare använder Thérèse sig av händelserna, mötena, människorna. Det är något av det mest typiska för henne att hon knyter ihop. De flesta av oss skulle nog spontant inte göra det. Thérèse har vigt sig till Jesu Anlete. Så blir hennes far sjuk. Det är inte självklart att man kopplar ihop händelserna. Ofta är det för oss två olika saker. Vi hastar till kapellet. Vi ber en bön. Det kommer en människa. Men vi knyter inte ihop detta. Det är en av Thérèses stora insikter att kunna göra det. Det ser vi gång på gång. Hon går ut i trädgården, där det är några små kycklingar och en höna. Genast börjar hon gråta, för hon ser den barmhärtige Fadern som är som en höna. Hela tiden känner hon igen Guds närvaro i det hon möter och är med om. När smutsvattnet kommer säger hon, att det är nådens regn.

Spontant kan Thérèse knyta ihop det vanliga lilla, grå vardagslivet med Guds nåd och Guds kärlek, och då också i förhållande till sin nästa. Oftast är det i konfrontationen med vår nästa som vi glömmer Gud. Vi blir arga på någon. Men det är som om Gud inte riktigt kom in i det som sker, medan det för Thérèse är tvärtom. En människa lider. Då ser hon Kristi Anlete i det. Hon sitter i koret och ber och en syster har något konstigt ljud för sig. Vissa säger att systern gnisslade med tänderna hela tiden under bönen eller att hon knäppte med naglarna. Hela tiden höll hon på med det. I stället för att säga till systern eller bli arg, sade Thérèse att det var en konsert till Jesu ära. Rent intuitivt kan hon knyta ihop det vanliga livets små incidenter med det stora mysteriet. Den ”lilla vägen” är den väg vi går på här och nu, och de små händelserna vittnar om det stora och underbara i Kristi nåd.  

Den 14 september 1894 träder Thérèses syster Céline in i klostret. Det kommer också att bli anledning till en stor nåd. Nådebevisen och insikterna är inflätade i det vanliga livet. Det kan hjälpa oss mycket, när vi ser att Guds nåd är med i väven av händelser, möten och inre stämningar. I små obetydliga ting ryms det stor nåd.

Herre Jesus Kristus. Vi tackar dig för att du låter ditt anlete skina fram i varje ansikte vi möter.


home
Till KATOLIKnu