Biskop Anders Arborelius ocd

Marias plats i postsynodala tider

Några funderingar kring Marias plats i postsynodala tider, alltså stiftssynoden, i vårt liv, i Kyrkan, här och nu, både på det yttre och det mer inre planet.
Den 9 maj 1996 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg) Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

Jag vet, att i Nasaret levde du mycket fattigt, Jungfru full av nåd, du ville
ingenting annat; inga hänryckningar, under, extaser förskönade ditt liv, o du de utvaldas Drottning! De smås antal är stort här på jorden och de kan, utan att bäva, se upp till dig; Det är längs den vanliga vägen som du, oförlikneliga Moder, vill gå för att leda dem mot himmelen!

(ur dikten ”Varför jag älskar dig, o Maria”)

Denna text av Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897) kan ge oss en liten glimt av Marias inre liv, hennes öppenhet för Gud i det vanliga livet, på de enkla vanliga vägarna. Det är där Maria kan hjälpa oss mest. Hon som levde ett så alldagligt liv i Nasaret kunde ändå i allting ta emot Gud. Marias stora uppgift i det kristna livet är att visa oss vad det är att leva i tro, kärlek, hopp och bön. Vi behöver en modell för att se klart och tydligt vad det är att ta emot Jesus Kristus och ta emot honom så mycket att vi förvandlas av det vi tar emot. Här är Maria alltid den stora förebilden.

Kardinal Meisner har karakteriserat Marias bön med de tre latinska orden ecce, fiat och magnificat. Ecce pekar på ”se, här är jag”, en beredvillighet att omedelbart ta emot Gud, när han kommer in i vårt liv. Vi har egentligen ingen riktigt bra svensk motsvarighet till ordet ecce. Ecco säger man på italienska och voilà eller voici på franska. Man säger inte: ”vänta lite, jag måste bli färdig först”. utan omedelbart, beredvilligt lämnar man allt. När Thérèse av Jesusbarnet hörde klockan ringa till bön när hon satt och skrev, slutande hon mitt i bokstaven. Vi vill åtminstone avsluta bokstaven, om inte hela ordet. Men när klockan ringer, är det Gud som kallar. Omedelbart får vi släppa allt och ta emot Gud.

Det andra steget är fiat, ”må det ske med mig som du har sagt”. Det är en fundamental bejakelse av hela Guds verklighet, av det han vill med mig. Bönens och hela det kristna livets grundval är egentligen att säga ja och amen till Gud, fiat, även om vi inte begriper ett dyft. Då fortsätter det i lovsång, magnificat. Ecce, fiat och magnificat glider in i vartannat,. När vi öppnar oss för Gud, går allt av sig självt. Då blir det redan lovsång när vi tar emot och bejakar hans vilja.

Det ser vi illustrerat i Marias obefläckade avlelse, som i vår liturgi firas den 8 december som Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet. Beteckningen den obefläckade avlelsen missförstås dock på svenska av nästan alla som inte är katoliker. Man tror att det handlar om Jesu jungfruliga födelse: Men det innebär istället att Maria är fri från arvsynden. Från det första ögonblicket av sin existens är hon befriad från arvsynden, som ofta är som en hinna eller ett pansar som gör att Gud inte tränger in. Hans kärlek kan då inte tränga in, utan vi stöter bort den.

Det är vår stora svårighet att vi till skillnad från Maria inte har den totala öppenheten och sårbarheten för nåden. Men ändå är vi kallade att efterfölja Maria också i detta. Det märkliga är att även om den obefläckade avlelsen är ett privilegium som hon har fått men som ingen annan har fått, är vi kallade att efterfölja henne. Vi är även kallade att efterfölja Jesus Kristus som är både sann Gud och sann människa, och det är ännu omöjligare.

Men däri ligger evangeliets dynamik att vi är kallade till mer än det vi kan åstadkomma. Det främsta budet i kristendomen: ”du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela din själ”, kan ingen uppfylla. Själva mystiken innebär att vi är kallade till mer än vi någonsin kan göra, till en bön som är högre än vad vi någonsin kan tillgodogöra oss. I Maria blir denna insikt lite mer tillgänglig och illustrerad för oss. Men vi måste veta att vi aldrig kan uppnå målet, att det alltid är större än det vi når fram till.

Det är inte något som frustrerar oss utan befriar oss, för vi har präglats av prestationsmönstret: jag skall klara av det. Jag skall efterlikna Maria bättre. Jag skall överträffa Maria. Vi säger naturligtvis inte så, men detta mönster finns mycket djupt i oss genom arvsynden. Därför behöver vi ett ideal, ett mål som är större än vi. I Maria märker vi en slags atmosfär, säger Gerald Manley Hopkins (1844-1889), den store konvertiten och jesuiten, som efter sin död upptäcktes som en av Storbritanniens största poeter, Första gången jag hörde talas om honom var inte i kyrkliga sammanhang, utan när jag läste engelsk litteratur på universitetet i Lund. I ett helt sekulärt sammanhang är han känd och uppskattad. Han har en mycket vacker och kort Mariabön: be thou my atmosphere, var du min atmosfär. Maria är liksom den atmosfär, den miljö där vi möter Jesus.

Vi kan tänka på de ikoner där Maria är liksom ihålig och Jesus strålar fram i hennes inre. Maria är som en monstrans där vi ser Jesus. Hon är atmosfären, där vi möter Jesus. Hon förtydligar honom. Vår bön sker alltid i en atmosfär. Det är mycket Maria som skapar denna atmosfär i Kyrkan och i de troendes hjärtan, för att anknyta till den tidigare nämnda hemkänslan, den moderliga värmen, beskyddet, gemenskapen, som det kristna folket alltid anat.

Faktiskt skulle vi kunna säga att efter reformationen är Maria kvar i en viss atmosfär. När hon inte fick vara kvar i kyrkan gick hon över ängarna som Karlfeldt (1864-1931) säger. Blommorna sjunger hennes lov. Nyckelpigorna är hennes små tjänarinnor. Marias atmosfär betyder något för vår bön. Får vi inte be i kyrkorna kan vi be i naturen.

Vi är kallade till ständig bön. Och det är ett av de bud i kristendomen som är omöjligt att uppfylla. Allt är egentligen större än det vi kan göra. Men ändå är vi kallade att sträva, längta och hoppas. Det är här Maria uppmuntrar oss att gå vidare, att inte nöja oss med det vi kan åstadkomma och uppnå utan öppna oss för hela Guds mysterium.

Maria har en särskild relation till Treenigheten. Därför säger konciliet om henne: ”Jungfru Maria utmärks med den högsta uppgiften och värdigheten att vara Guds Sons Moder och därmed Faderns mest älskade dotter och den Helige Andes helgedom”. Det är något unikt, ett privilegium. Men just därför är hon Kyrkans urbild. Vi kan alla längta och sträva efter det som är hennes privilegium. På något sätt tror vi att vi får del av det. Det är det vi väntar på himlen. Där måste varje själ som kommer in vara obefläckad. Inget orent kan komma in i himlen. I skärselden blir det en djupgående rening som gör att vi blir obefläckade. Allt vad synd heter tas bort.

Marias relation till Treenigheten är menad för oss att dela. Bara det högsta är gott nog. Ofta är det genom den här atmosfären och miljön som Maria skapar en slags hemkänsla, en värme, en glöd, eller som en ung flicka som var konferencier på festen efter synoden helt spontant sade: ”Ja, den katolska tron är vår stolthet”. Hade biskopen eller de andra sagt det, skulle det inte ha gjort samma verkan. Då skulle de protestantiska delegaterna kanske ha skruvat besvärat på sig. Men när en ung flicka i kortkort kjol säger det från estraden gör det intryck. En slags självklarhet i tron, kan Maria förmedla. Det är inget konstigt. Det är en atmosfär av självklar upplyst tro mitt i det vanliga och vardagliga.

Det är en atmosfär vi skulle kunna kalla ödmjukhet, för ödmjukhet och stolthet är egentligen synonymer i kristen tro, en äkta stolthet över Guds välgärningar, över tron, över Kyrkan och Maria. Det är inte oss själva vi är stolta över, utan det är över Guds nåd och gåva. Det är en självklarhet i Marias sällskap att vi har tillgång till hela den treeniga skatten, att det är möjligt att leva i ständig bön, i fullkomlig kärlek.

Även om vi inte uppnår målet, presterar det, motsvarar förväntningarna, så är vi på väg. Homo viator säger den klassiska skolastiken. Människan är en resande. Vi är på resa mot målet. Målet finns med från början genom vårt dop. Där har vi fått allt. Det är en slags självklarhet. Vi kan tänka på orden ecce, fiat, magnificat. I Marias mun låter det helt självklart och vi får del i denna självklarhet, så vi behöver inte alltid känna efter om vår bön är en äkta bön och om vi säger ecce, fiat och har assimilerat det till fullo. Vi behöver inte hela tiden tänka efter och känna efter. En av vår tids stora frestelser är att göra det. Här kan Maria befria oss i vår tid och i vårt samhälle från det eviga temperaturtagandet på vår egen andlighet, något många människor kämpar med. De frågar sig om deras tro är äkta, om de har en autentisk bön och om de kan gå i kyrkan trots att de inte känner sig fromma. Då säger Kyrkan att det inte spelar någon roll. Söndagsbudet gäller. Både stora och små syndare skall in i kyrkan. Ingen frågar efter hur människorna känner sig.

I Helsingborg fanns det en mycket bestämd men ändå älskad syster på botandakterna. Ibland stod några killar i den svåra åldern längst bak i kyrkan. Hon sade till dem: ”In i biktstolen!” De lydde. Det spelar ingen roll hur vi känner oss. Det finns en helig självklarhet, det moderliga draget, som Maria kan hjälpa oss att se.  Den bestämda systern var också mycket moderlig. Hon hade en fast hand, men även ett moderligt hjärta. Människor märker om den fasta handen och det moderliga hjärtat finns. Barn och ungdomar tycker inte om den slapphet som ofta finns. Det skall vara raka puckar. Det kan Maria hjälpa oss med. Här är det ecce, fiat och magnificat som gäller. Hur vi uppfattar läget, hur vi känner det, vad det säger oss, vad det ger oss, vad vi får ut av det, spelar egentligen ingen roll. Allt det svammel som folk börjar bli trötta på, kan Maria motverka genom sina raka linjer, genom sin moderliga attityd. Det får vi kalla ödmjukhet.

Den obefläckade avlelsen ger Maria en stolthet och en ödmjukhet, en självklarhet som vi också får del av i vår bön. Här kan vi citera den heliga Birgitta (1303-1373) som hör Maria säga till henne: ”Jag hade tre ting som behagade min Son. För det första en så stor ödmjukhet att ingen skapad varelse, varken ängel eller människa var ödmjukare än jag. För det andra lydnad, ty jag vinnlade mig om att lyda min Son i allt. För det tredje en mycket stor kärlek, därför är jag trefaldigt hedrad av min Son”. Dessa ting karakteriserar mycket tydligt Marias inre hållning inför Gud. Det handlar inte om någon hymlande ödmjukhet.

Vi kan naturligtvis inte yttra oss på samma sätt som Maria, som har en mycket stor ödmjukhet. I ödmjukheten finns också en lydnad, en lyhördhet och ett lyssnande som är bönens grundhållning, något vi ser vid bebådelsen. Det gäller att lyssna, så att vi genast kan lyda, och allt detta måste vara besjälat av kärleken. Kärleken skapar en ödmjukhet och en lyssnande attityd. Det är främst så vi lever i tron, i bönen, då vi lyssnar till minsta lilla skiftning i Guds röst, så att vi uppfattar signalerna, impulserna.

Johannes av Korset (1542-1591) definierar den obefläckade avlelsen genom att säga att Maria aldrig motsatte sig någon av den Helige Andes impulser. Vi får ständigt impulser från den Helige Ande. I samvetets djup talar Gud ständigt. Men oftast är vi inte lyhörda. Ofta upptäcker vi Guds röst efteråt. Jag visste vad jag skulle ha gjort eller sagt men gjorde det inte, eller vad jag inte borde ha sagt och gjort men gjorde det ändå.

Här kan vi öva upp lyhördheten för Anden i Marias atmosfär och med Marias hjälp. Det gör vi när vi ber rosenkransen, Angelus och andra Mariaböner. Vi ber för att träda in i hennes hjärta för att med hennes ord och i hennes miljö och atmosfär gå till Jesus Kristus. Vi vill svepa oss i hennes mantel och dölja oss i hennes hjärta. Alla de vackra och fromma uttrycken talar om en konkret, alldaglig verklighet. Vi ber till Maria i vardagen. Rosenkransen är ofta en vardagsbön.  Man kan sitta och be sin rosenkrans på bussen. Det finns fler än vi anar som gör det och har en rosenkransring. Vi får ansluta oss till hennes bön mellan potatisskalningen och oxsteken. Vi kan be ett Memorare, ”Påminn dig, milda Jungfru Maria, att det aldrig någonsin har blivit hört, att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven”.

De klassiska Mariabönerna är ofta anpassade efter ett hektiskt byggnationsarbete, för att anknyta till dagens situation här i klostret eller för stiftets situation med det uppbyggnadsarbete som måste ske med kapellförsamlingar och det utredningsarbete som måste genomsyras av Marias närvaro. Annars kan det bli en substansförlust i vårt klosterliv och i Kyrkans liv. Vi märker ofta i vårt personliga liv, i ordenslivet, församlingens liv och Kyrkans liv om Marias närvaro fattas. Då blir det något annat som tar överhanden: det funktionalistiska, det byråkratiska. Kanske vi skulle kunna säga att en av anledningarna till att inte kvinnor kan bli präster är att då skulle funktionalismen, byråkratin definitivt segra.

Men vi tror att Maria är starkare och att hon dyker upp när hon ibland är som minst efterfrågad, i Mariauppenbarelserna. Vi ser att var hon än dyker upp, är det ofta när hon är minst efterfrågad, när hon verkligen behövs, när man glömmer bort henne. Vi kan tänka på de klassiska är uppenbarelsen i Guadalupe, när Spanien erövrade Sydamerika. När man försummar hennes atmosfär, det hon står för, brukar hon göra sig påmind på olika sätt. I vår tid handlar det ofta om det byråkratiska, utredningarna och en viss substansförlust i trosinnehållet. Det blir då mer en slags känsla och man fastnar i vissa frågor. Man glömmer bort helheten och då försvagas bönen.

Det viktiga är framför allt att man verkligen söker Guds ansikte. Här står Maria som förebild och urbild för hela Kyrkan för att lära oss bönens vänskap med hennes Son, tillbedjan av Faderns härlighet och öppenhet för Andens impulser. Egentligen får alla aspekter av bönelivet sin underbara ikon i Jungfru Maria. När ni går på en ikonutställning med Mariaavbildningar kan ni tänka på vilken del av ert böneliv hon kan hjälpa er med. Vi har Maria som den barmhärtiga, moderliga, men också som den lite stränga, den starka kvinna som kämpar mot synden, mot tyranniet, mot förtrycket. Maria har ett mycket stort spektrum. Det ser vi återspeglat i bönens hållning. Ecce, fiat, magnificat kan vi se på otaliga sätt och i otaliga former.

Vi får se på Maria som vår syster, som man brukar göra i Karmels tradition. Hon är naturligtvis Moder, både Guds och vår Moder. Därför kan vi vara bröder och systrar i Jesus Kristus - han hade ju inga andra syskon - eftersom Maria är både hans och vår Mor. Det är något av realismen i den kristna tron hon står som garant för, att det verkligen är en realitet. Ideologier har inga mödrar. Så uttrycker Karl Rahner (1904-1984) det. När kristendomen riskerar att bli ideologi slår Maria näven i bordet. När den frestelsen dyker upp i skilda gestalter - också det byråkratiska, utredningarna, kommissionerna, mötena, sammankomsterna är något av en frestelse - då kallar Maria oss till omvändelse. Maria har, som redan kyrkofäderna säger, ensam krossat alla heresier. Genom sin blotta existens förkunnar hon att Gud har antagit kött genom henne. Man kan inte gå förbi henne, för då går man förbi kärnan i hela kristendomen.

Man berättar en historia från Italien om två vänner, Don Camillo och Peppone, en kyrkoherde och en kommunistisk borgmästare, som diskuterade om Guds existens. De diskuterade hit och dit. Till slut sade kyrkoherden: ”Men om inte Gud finns, så finns i alla fall Guds Moder”. Då fick han rätt och kommunisten tystnade. Guds Moder finns. Det kanske är det sista argument vi drar till när vi ställs mot väggen.

I Maria garanteras inkarnationens realism, att Gud verkligen har blivit människa. Därför är hon också vår och Kyrkans Moder, bönens Moder. Hon hjälper oss att själva träda in i det förhållande hon hade till Gud. Det som var hennes unika gåva öppnar hon för oss. Naturligtvis förblir det hennes unika bönerelation, men hon vill till varje pris lära oss, undervisa oss. I den nya Katekesen skildras Maria på flera olika ställen. Också här följer man det klassiska schemat, att man inte har något direkt huvudkapitel om Maria, men hon smyger sig in, när man talar om Jesus Kristus, om den Helige Ande och Kyrkan och också när man talar om bönen. Det ligger i Marias natur att hon inte vill ha ett eget kapitel, en egen rubrik, en egen utredning, utan hon vill smyga sig in och prägla atmosfären i varje kapitel. Hon vill ha en liten accent, precis som i Completoriet. När det är slut sjunger vi Salve Regina. På Sankt Davidsgården i Rättvik hade de först Completorium men ingen Mariahymn. Då blir det lite kallt över det hela. Det är helt enkelt inte Completorium, inte komplett och fullbordat. Det är Marias stora uppgift att fullborda. Maria märks ibland mer när hon fattas. Hon vill inte stå i centrum. Hon vill inte att vi kommer in till Completorium och kastar oss ner för henne. Men när hon inte är med, blir också vårt förhållande till Kristus lite annorlunda, en lite kyligare distans. Kanske formerna, ritualen är perfekta, men det är något som fattas.

Biskop Brandenburg (1923-2009), som var mycket försiktig i sina ekumeniska uttalanden, sade en gång något som var mycket sant och samtidigt ganska tragiskt. Han sade att i Svenska kyrkan är gudstjänsterna mycket väl planerade. Allt fungerar perfekt. Hos oss är det inte så utan ofta lite virrigt. Men det finns en värme hos oss som inte finns där. Det är inte något man direkt kan definiera, men här finns något annat. Det finns inte någon perfekt organisation. Icke-katoliker tror ofta att de katolska gudstjänsterna är perfekta in i detalj, men så är det ofta inte. Som exempel kan vi nämna vad Johannes XXIII (1881-1963) var med om. På ålderns höst hade han magproblem och under någon högtidlig gudstjänst i Peterskyrkan måste han gå på toaletten. Då kallade han på ceremonimästaren, berättar man, och han ordnade en procession, där alla gick ut högtidligt till sakristian. Det skedde inte efter de liturgiska reglerna utan efter naturens krav. Antagligen var det ingen som direkt märkte det. Jag har svårt att tänka mig att man skulle göra något sådant i Svenska kyrkan! Det betyder naturligtvis inte att vi skall slarva, men hos oss präglar den marianska, moderliga, diskreta närvaron allt i Kyrkan. Samtidigt finns det en frestelse att ställa henne åt sidan, något vi också ser genom hela kyrkohistorien.

En av de mest subtila frestelserna är dock att ställa Maria alltför mycket i centrum Då är det inte Maria som den ringa tjänarinnan utan någonting annat. Man brukar säga i ekumeniska samtalsgrupper att bland det värsta som kan hända är när någon katolik reser sig och säger sig tycka mer om Maria än om Jesus. Då är det ett missförstånd. Sådant vill vi inte att våra protestantiska bröder och systrar skall få höra. Det är helt enkelt inte Kyrkans tro. Det finns en Mariavördnad, en hyperdulia. Man har ett speciellt ord. Tillbedjan tillkommer endast Gud. Helgonen får sin kult och Maria får sin kult, hyperdulia, som är ett litet steg högre. Men Maris främsta uppgift är att hjälpa oss att hitta vår djupa gudsrelation.

I Katekesen heter det: ”Fiat är den kristna bönen, att helt och hållet vara till för honom eftersom han är till helt och hållet för oss”. Det är ett mycket starkt utryck som vi måste förstå rätt. Gud är till helt och hållet för oss. Naturligtvis är Gud oberoende av oss. Han står över oss. Men i och med att han blir människa, är han till helt och hållet för oss. Därför väntar han att vi svarar med samma mynt, att vi helt och hållet är till för honom. Det är det som fiat betyder. Genom denna sin bön och sin tro medverkar Maria till att ”fullgöra Faderns nådiga rådslut” som det heter i Katekesen. Gud gör sig på något sätt beroende av Marias medverkan. Han vill frälsa, men han vill också att vi medverkar. Frälsningen är inte bara att bli frälst utan att låta sig bli medfrälsare. Det ser vi allra tydligast i Maria. Det är därför vi måste be och det är därför vi måste älska.

Det finns något som vi själva gör, naturligtvis med nådens hjälp. Det finns ett kristet liv, en livsföring, en etik, ett sätt att vara kristen. Frestelsen finns i vår tid att vilja känna för det man gör, men vi får göra saker som vi egentligen inte tycker så mycket om att göra och avstå från annat som vi tycker om att göra. Det innebär att vi inordnar jaget i Kyrkans liv. Gud kommer först. Att Gud vill det som jag skall göra räcker. Därför krävs vår bön för allt vad vi gör. Jag gör egentligen ingenting bara för att göra det, utan jag gör det för att höja världen upp till Gud, för att delta i frälsningsverket. Min bön är ständig eller så är den inte alls. Redan den helige Antonius (251-356) sade, att antingen ber man alltid eller aldrig.

Det finns olika sätt att be. Här är också ecce, fiat och magnificat vägledande. I köket kan vi be medan vi arbetar. Man säger ibland att det är idealiskt med köksarbete och annat praktiskt arbete för då lämnar man tankarna fria. Så är det inte alltid, men hjärtat är fritt. Hjärtat kan alltid säga ecce. Det kan vi göra även när vi jobbar med bokföring. Maria hjälper oss att i vardagens sysslor hitta det sätt att be som är lämpat. Vi blir helt enkelt hemma i vårt vardagliga liv. Maria hjälper oss att hitta vilken accent ecce, fiat eller magnificat vi skall använda. Då lyfter vi upp hela världen till Gud och deltar i frälsningsverket.

Maria ber i tro och frambär böner, säger Katekesen. I Kana och vid korsets fot blir Maria bönhörd. Både i fest, på bröllopsfesten i Kana, och vid korstes fot blir hon bönhörd. Vi får tro att vi också blir bönhörda. Gud hör vår bön. Här kan vi märka en viss glidning i språkbruket. När man talar om bönhörelse, tänker man ofta att man omedelbart vill ha det man ber om. När man ber om en sak, tänker man ofta mer på saken än på Gud. Det är tragiskt att vissa ord har förlorat sin ursprungliga innebörd. Egentligen betyder bönhörelse att Gud hör vad vi säger, att han tar emot, att han accepterar. Men vi vill liksom ha ett kvitto på att Gud har hört vår bön, att han besvarar den genom att ge oss det vi önskar. Vi har då reducerat bönen till konkreta, påtagliga ting.

Maria såg naturligtvis att vattnet blev vin, men det djupaste var relationen mellan Maria och Jesus. Vi får tro att Gud hör vår bön, att han besvarar den, men att den inte alltid resulterar i vin utan ibland i vatten, nådens vatten. En av de klassiska invändningarna mot bönen, av icke-kristna men också av kristna, är att Gud inte hör bön. Det gör han, men han hör den inte på våra villkor utan på sina villkor. Vi får alltid den Helige Andes vatten, den Helige Andes gåva. Vi får egentligen mer än vad vi ber om. Vi får Gud själv. Vi kan alltid vara säkra på att vi får Gud själv. Men ofta är det något annat vi vill ha. Tragiken är att Gud i sin nakenhet inte alltid intresserar oss. Här kan Maria milt men bestämt fösa in oss i biktstolen igen. Vi hakar ständigt upp oss och fastnar. Vi vill ha något och inte någon. Vi vill utnyttja. Vi vill pressa ut. Då har Maria en förunderlig förmåga att återföra oss till ordningen.  

Avslutningsvis skulle vi kunna säga att på de här två nivåer vi har talat om - Maria som hjärtat i Kyrkan, hon som gör den till ett hem, och den inre Maria som formar vår bön och gör vårt hjärta till Guds hem - är något av Kyrkans stora uppgift i dessa postsynodala tider att gå vidare med och så fördjupa det som har lagts fram för att det skall bära frukt. Här är Maria något av ledstjärna och den som kan hjälpa oss att gå vidare, så att det inte bara blir några fina och intressanta utredningar, utan att vi upptäcker hur mycket det är som står på spel. Allting står på spel, både i vårt personliga liv, i Kyrkans och stiftets liv. Vi har ett medansvar för att Gud inte blir bortglömd. Och vi har en identitet genom Maria i Jesus Kristus. Identiteten ligger mer i honom än i oss själva, men Maria förmedlar den. Vi har det kristna livets källor: Ordet och Sakramenten som Maria hjälper oss att ta emot med sitt villiga hjärta.

Då kan vi vittna om tron här och nu. Det är möjligt. Jag talade just med en ung man, som berättade för sina kompisar att han skulle bli munk. Vissa tycker att det är fint. Andra förstår det inte. Det är Kyrkans samhällsansvar att göra Gud närvarande med hela det glada budskapet och då oavkortat, också de saker som är svåra. De ligger ofta på ett plan som handlar om ensamhet och tillsammans. Där kommer ofta svårigheterna. Det är inte tron på en treenig Gud som folk blir rasande på, utan det gäller samboförhållande och liknande ting. Här behövs Maria mycket tydligt för att det ideal som vi har i renheten, kyskheten, skall framstå som en glädje. Delaktighet och medansvar ger glädje. Marias uppgift är att knyta ihop hela detta spektrum i vårt hjärta, så att vi bidrar till att Kyrkan får fotfäste.

Det kom ut en bok nyligen om Katolska Kyrkans historia från 1870-1929 som heter ”Världsvid men främmande”. Maria kan hjälpa oss att göra Kyrkan lika världsvid, men hemma. Om vi kan ge ut en bok om Katolska Kyrkans historia från 1999 och framåt kanske den får heta ”Världsvid men hemma”. Då är det Maria som kan hjälpa oss att göra det och då anknyta till den marianska marginal där Maria finns kvar, Maria i Rosen gård. Sådant förstås och tas emot. Vi behöver inte vara rädda för Maria.

Vi avslutar med en bön till Maria.

Hell dig, Maria, full av nåd. Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Heliga Maria, Guds Moder, be för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.