Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag VII

O skapade varelse, jag har i den försoningstjänst som du utfört för min skull genom din Sons blod fått veta att du är förälskad i din skapelses skönhet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är nu framme vid den sista stationen. Frågan är då vad vi skall packa med oss hem. Vi får ta med oss något av Guds godhet, skönhet och barmhärtighet och försöka leva i den Treeniges klimat och atmosfär och bli kvar i Guds närvaro.

Det första vi skall packa med oss är ordet ”ja”. Vi kan översätta det med amen och med fiat. Det innebär att vi bejakar Gud i vårt liv, att vi inte säger ”mja” utan ”ja”. Vi säger inte direkt ”nej”, men ofta blir det ”mja”, ”kanske” eller ”i morgon”. När man gör opinionsundersökningar och frågar människor om de tror på Gud, är det vanligaste svaret varken nej eller ja utan ibland eller kanske. Så oviktig har Gud blivit. Därför måste vi säga ett rungande ja och bejaka Guds försyn. I spiritualiteten talar man om Guds försyn, närvaro och vilja. Ordet försyn har lite kommit i vanrykte efter Hitlers (1889-1945) tid eftersom ett av hans älsklingsord var ordet ”Vorschung” och han sade sig själv vara försynens man. Man har förväxlat ordet försyn med öde. Men vi tror att Gud i sin försyn styr vårt liv genom det vi är med om, ser och hör, hur mycket det än vittnar om människors svaghet och synd. Ytterst sett är det ändå Gud som talar till mig och Gud är intresserad av hur jag tar emot det. Om någon slår mig på ena kinden beror det inte på en ingivelse från Gud. Men Gud är intresserad av det sätt på vilket jag reagerar och hur jag försöker bemöta Guds kärleksblick genom dimmorna, mänsklig svaghet, synd och historiens olyckor.

Vi får, som Katarina av Siena (1347-1380) säger, tro att Gud är förälskad i sin skapelses skönhet eller i ”lilla jag”, som man säger på svenska. För oss nordbor kan det vara lite svårt att tro att Gud kan vara förälskad i vår skönhet. Vi har fått det itutat i oss att vi inte duger något till. Vi är påverkade av det missförstånd man ibland lite förenklat kallar det ”lutherska arvet”, som innebär att människan är genomfördärvad och ingenting duger till. Vi har svårt att tro att Gud är förälskad i vår skönhet, att vi är skapade till Guds avbild och återspeglar hans skönhet. Det innebär inte att Gud är förälskad i allt det vi gör och att han godtar allt vi hittar på. Gud älskar syndaren men hatar synden. Gud är förälskad i min skönhet och allt det jag är med om vittnar om Guds omsorg och försyn och på något sätt måste jag bejaka det. Bakom och bortom allt som sker finns Guds tilltal och upprop. Hela Bibeln vittnar om det. Den talar om min frälsningshistoria. Gud håller på att frälsa sitt folk tvärs genom historiens tragedier och svårigheter.

Gud talar till mig genom min historia och är angelägen om att jag säger ”ja”. Det lilla ordet ”ja” är egentligen trons viktigaste ord. Om vi bejakar Guds vilja och försyn säger vi ”ja”, ”amen”, ”fiat”. Vi har stor hjälp av Jungfru Maria för att öva in hennes fiat-hållning, att inte bara säga ”ja” till Gud utan vara ”ja” till Gud med hela vårt väsen. Vi kan det inte i samma mån som hon, som är obefläckad och inte har någonting av motstånd och synd, men ändå är vi kallade att efterfölja henne i hennes totala, obefläckade öppenhet. I Marias fiat ser vi människans storhet och skönhet när den är som bäst. Gud vill att människan samarbetar med honom. Marias fiat är en förutsättning för försoningen och inkarnationen. Gud gör sig beroende av människans ”ja”. Den Allsmäktige litar på människans samverkan.

Världens människor bedömer ofta Gud efter oss kristna. Om vi gör något dumt, skyller de mycket snabbt inte bara på oss utan också på Gud. Vi skulle kunna säga att det är ett bevis på att vi är Guds avbild. Människor som står utanför tron och Kyrkan väntar sig mycket av oss kristna. I grund och botten väntar de sig att vi skall ge dem Gud. De vill känna igen Kristus i oss och anser sig ha rätt att förvänta att vi är heliga. Paulus kallar alla kristna de heliga.

Det är i detta sammanhang oerhört viktigt att vända blicken mot Jungfru Maria. Där finner människor vad de har rätt att finna i en människa. Vi katoliker i Sverige har ett stort och fint uppdrag gentemot kristna i andra kyrkor och samfund att peka på Maria. Genom den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen (undertecknad 1999) har något av den första svårigheten lösts, när det gäller synen på vad Kristus gör genom sin frälsning och som egentligen illustreras i Jungfru Maria. Om vi inte kan peka på någon människa som är totalt rättfärdiggjord och förvandlad genom Guds nåd, bli rättfärdiggörelsen bara något man talar om och som inte fastnar i människors hjärtan. I Jungfru Maria ser vi människan sådan Gud vill ha henne. Hon är tillfullo rättfärdiggjord genom Kristi nåd. När vi ser på Jungfru Maria blir det lite lättare att förstå vad frälsning, rättfärdiggörelse och heliggörelse är. Hon är den som helt har sagt ”ja” till Gud.

I vissa frikyrkliga kretsar säger man: ”Jag är frälst”. Vi använder ett annat språkbruk och säger att vi är omvända och har kommit till tro. Egentligen är Jungfru Maria den enda människa som helt och fullt kan säga att hon är frälst. Vi andra håller mödosamt på att frälsas. I Jungfru Maria ser vi ikonen av den rättfärdiggjorda, frälsta och heliga människa, som säger ”ja” till Gud på hela mänsklighetens vägnar. Vi får krypa in i hennes ”ja”. All mariansk spiritualitet syftar på att vi liksom får delta i Jungfru Marias totala bejakelse av Kristus och frälsningen av nåd. I den karmelitiska traditionen ser man skapularet som ett tecken på Jungfru Marias beskydd. Genom att bli iklädd hennes dräkt får man tränga in i hennes inre ”ja”, hennes bejakelse av Gud och Kristi frälsning. Lyckligtvis hänger allt inte bara på mitt lilla ”ja” utan det hänger på Marias ”fiat” som alltid ekar i Kyrkan.

Vi måste hjälpa människor att se att det inte bara handlar om ”lilla jag” utan om Kyrkans stora vi. Att göra det är svårt i ett individualistiskt klimat som dessutom är präglat av Luthers fråga: Hur finner jag en nådig Gud? Jag och Gud har varit viktiga ord i den klassiska protestantismen, som håller på att försvinna. Ändå betonar man på våra breddgrader betydelsen av min bön och min gudsbild. Människor hr en tendens att se Gud som en slags konsumtionsupplevelse. Redan Meister Eckehart (1260-1328) sade att vi får akta oss så att vi inte gör Gud till en mjölkko. Arvsyndens människa vill alltid ha något av Gud. Medan den nya människan säger ”ja” till Gud, säger den gamla människan ”ha”. Också för många så kallade fromma människor är det viktiga i bönen att få bönesvar. Man säger vad man vill ha istället för att säga ”ja”.

När vi kommer hem är det inte alltid så lätt att säga ”ja”. Men vi får ändå tro att Gud väntar på vår bejakelse och överlåtelse, vårt amen och fiat, ja, att Gud faktiskt gör sig beroende av oss. Gud är angelägen att vi svarar honom. Vi är kallade att leva i en kärlekens dialog. Vi förnimmer inte Gud med våra ögon och öron, men tvärs genom skapelsen anar vi Skaparens omsorg. Vi anar Andens röst och vi tar emot Kristus. Så småningom kan vi utveckla bejakelsen av Gud så att den blir vår grundhållning. Vi får delta i Jungfru Marias grundhållning och säga fiat, amen. Jesus själv kallar sig amen. Han säger sitt amen till Fadern och bejakar Faderns vilja, även när det kostar honom livet. Också vi måste öva in den yttersta överlåtelsen. Kyrkan hjälper oss med det varje dag i Compeletoriet när vi ber: ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”. Vi övar in dödens yttersta överlåtelse och vårt ”ja”- ord. Om vi varje kväll övar in att dö bort och släppa greppet om oss själva, blir det lite lättare när vi en gång skall dö. Vi kan gå vidare och analysera vårt liv, vår bön och vår relation till andra och oss själva och se om bejakelsen och accepterandet av Guds försyn och vilja är vår grundhållning. Det innebär inte att vi skall acceptera andra människors och vår egen synd. Men tvärs genom världens smärtsamma och syndiga historia sker frälsningshistorien, något som för många människor är svårt att förstå. Gud väntar inte med att frälsa oss tills allt är frid och fröjd.

Det lilla ordet ”ja” gäller både i vårt personliga liv och i världens och Kyrkans liv. I Jungfru Marias ”ja” och ”fiat” vid bebådelsen har vi en ikon som påminner oss om det. Bernhard av Clairvaux (1091-1153) berättar hur hela skapelsen – alla människor från tidens början till dess slut - liksom håller andan vid bebådelsen och väntar på Jungfru Marias svar. Det lilla ordet ”ja” är liturgins kärnord men också mitt personliga livs viktigaste ord.

Ett annat ord vi skall packa med oss när vi nu åker hem är ordet ”nu”. För det mesta lever vi inte i nuet utan antingen i den tid som varit eller i den tid som kommer. Genom arvsynden har vi förlorat orienteringen. Är vi gladlynta och harmoniska människor tänker vi gärna tillbaka på den gamla goda tiden. Är vi lite psykiskt och fysiskt sårade lever vi ofta kvar i barndomens svårigheter. Andra drömmer om framtiden eller oror sig för det som skall hända. Som barn drömmer man om att bli vuxen och som vuxen drömmer man om att bli pensionär och få det lite lugnt. Men om vi aldrig lever i nuet, lever vi egentligen inte. I vår tid är det ofta viktigare att uppleva än att leva, men då missar man många möten med Gud. Det är bara nu vi kan möta Gud. Gårdagen är förbi, och vi vet ingenting om morgondagen och om vi lever då.

Hela den kristna spiritualiteten betonar att det är i nu-ögonblicket vi möter Guds evighet. Den franske jesuiten Jean-Pierre de Caussade (1675-1571) säger att det närvarande ögonblicket är ett slags sakrament på Guds evighet. I det närvarande ögonblicket tar vi liksom ut evigheten i förskott. För att få kontakt med Gud som lever i evigheten måste vi få kontakt nu. Det är möjligt att leva i dialog och kontakt med Gud trots att han lever i en helt annan dimension, i evigheten. Det nuvarande ögonblicket måste då vara ett slags sakrament, en aning och återspegling av Guds dimension, något skolastiken kallar actualitas divina. För Gud är allting lika aktuellt och närvarande. Evigheten är inte en oändligt utsträckt tid som aldrig tar slut utan ett enda närvarande ögonblick. Guds evighet möter oss här och nu och inkarneras i oss var vi än befinner oss. Gud blir människa i tiden, i historien. Det försöker vi öva in varje gång vi ber Angelus.

Med Maria upprepar vi vårt ”ja” till Gud, och vårt liv får då en helt annan karaktär. Då sitter jag inte fast vid något en medbroder sade till mig för tjugo år sedan. Jag oroas inte över var jag skall hamna som pensionär. Det är en frihet att leva här och nu. Vi behöver inte släpa med oss något tungt bagage och inte heller drömma oss bort till illusionernas värld. Nu-ögonblicket ser vi i skapelseögonblicket. När Gud skapar något, då börjar tiden och då börjar Guds nu inkarneras i tidens historia. När Gud blir människa i Jesus Kristus får ögonblicket och tiden en sakramental värdighet. Gud själv stiger ner i tiden. Nu-ögonblicket ser vi också mycket tydligt både i konsekrationsögonblicket, där bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, och i absolutionsögonblicket, där syndaren förvandlas och blir helig. Egentligen kan vi bara möta Gud nu. En av våra största frestelser är att ständigt använda ordet ”om”. Om jag bodde i ett bättre kloster, om församlingen gav mig mer tid, om magen fungerade bättre eller om jag vore lika from som Teresa av Avila, skulle det vara lättare att be. Men om vi tänker så, flyr vi från Guds ansikte. Ordet ”om” är ett av arvsyndens viktigaste ord. I världen vill man kanske vara som Lill-Babs eller drottning Silvia. Är man from tror man kanske, att det skulle vara lättare om man vore som Franciskus. Men Gud vill att jag blir det jag är och tar emot honom där. Han vill inte att jag kopierar någon annans helighet utan finner min helighet här och nu. Ordet ”om” skall vi inte packa ner.

Det tredje ordet vi skall packa med oss hem är ordet ”du”. Vi skall stå i en ständig Du-relation till Gud. I Sonen har vi tillgång till hans innerliga Abba-förhållande till Fadern. Vi får stå inför Gud i en ständig Du-relation. Men tyvärr säger vi ofta i vår bön inte Du till Gud. Vi har en tendens att inte leva i direkt dialog med honom utan mer reflektera över Gud. Det gäller inte minst oss präster. När vi ber börjar vi kanske tänka ut vad vi skall säga i nästa söndagspredikan. Det är i och för sig inte fel, men det är inte bön.  Vi behöver direktkontakt med Gud, öga mot öga och hjärta mot hjärta, eftersom det handlar om kärlekens innersta väsen.

När vi talar med våra vänner, säger vi du till dem och behandlar dem inte som ett objekt eller ett fall. I själavården finns risken att vi fastnar i analyserandet av en människa. Vi har läst i pastoralteologin att det finns olika kategorier av människor. Det är lätt att tänka att en viss människa är formad av sina traumatiska barndomsupplevelser och därför behöver ett speciellt bemötande. Vi gör ungefär samma misstag i mötet med Gud som i mötet med vår nästa. Vi måste omvända oss till att leva i en Du-relation till Gud, se Guds spår i det som sker, spegla oss i Guds skönhet och möta Guds tilltal, inte endast i den explicita bönen utan också i ett samtal med en människa. Vi måste lära oss att se Gud i vår nästa, våga tro på Guds närvaro i vår nästa, älska fram Kristi anletsdrag i den människa vi har svårt med och känna igen något av Kristi skönhet även i den mest osympatiska och besvärliga medmänniska.

Om vi packar ner de tre orden ”ja”, ”nu” och ”du”, kan det bli lite lättare för oss att spegla oss i Guds treeniga liv och bli kvar där. Vi är kallade att bli kvar, att förbli i Gud. Teresa av Avila talar om bönens verklighet med orden ”estar con Jesus”, att vara hos Jesus. Bakom hennes uttalande ligger det grekiska ordet menein, att förbli. Vi får förbli hos Gud och ha våra rötter i honom. Just ”nu” får vi vända oss till Guds ”Du” och säga ”ja”. Alla de här tre momenten är väsentliga för vårt möte med Gud. Inget av dem får fattas, även om varje människa har sin svaghet och sin styrka. I sina liknelser säger Jesus att vissa människor omedelbart svarar ”ja”, men handlar inte därefter. Andra säger först ”nej” men ångrar sig sedan. Även om vi börjar med att säga ”nej” kan vi rätta till det under resans gång och säga ”ja”.

Att bejaka Gud nu och säga ”Du” återspeglar livet inom Treenigheten. Mellan Fadern och Sonen finns det bara ”ja” och ”nu”. För Gud är allt evigt och oföränderligt, utan början och slut. Vi kan inte föreställa oss det totala nuet. Men vi kan erfara ögonblick när livet liksom står stilla och vi anar evighetens vingslag. Detta nu är alltid uppfyllt av Gud, av den personliga relationen. I Treenigheten är allt relationer. Vi människor är däremot genom arvsynden alltid mer eller mindre präglade av jagiskhet. Vi behöver därför i Jungfru Maria se vad det är att vara en människa som är befriad från jagiskheten och som helt kan säga ”ja” och ”fiat”. Maria kan bli en konkret hjälp i vårt andliga liv och lära oss att säga ”ja” till Gud, att bejaka honom och komma närmare det totala beroendet och den totala överlåtelsen.

Så småningom kan vi med Jungfru Maria och hela Kyrkan öva in det som sker i Treenigheten. Vårt andliga liv är faktiskt en delaktighet av Guds övernaturliga liv, som har ingjutits i oss genom dopet. Det djupaste i oss är en delaktighet av Guds inre eviga liv av evig kärlek. De gudomliga personernas ömsesidiga kärlek och relationsmönster har ingjutits i oss. Nåden är alltid det väsentliga i oss och inte det som för många människor är det viktiga: prestation, erfarenhet och känsla. Att upptäcka att nåden är det väsentliga medför ofta en oerhörd befrielse. Här har Maria stor betydelse för oss. Att se på henne hjälper oss att bli av med de överdrivna kraven på upplevelse och prestation och istället överlåta vår existens, vårt liv, till Guds ”Du”, utan att fördenskull fastna i ljumhet och halvhet.

Min slutönskan till er är att ni tillsammans med Jungfru Maria får praktisera de här små orden. Ni lämnar kvar orden ”om” och ”arvsynd” och tar med er orden ”ja”, ”nu” och ”du”.

Vi ber till sist om Andens hjälp att förbli kvar i den treenige Gudens atmosfär och klimat.
Helige Ande, led oss in i hela Treenighetens mysterium. Lär oss att bli kvar i Guds fulla kärlek och nåd. Lär oss att leva av den och förvandlas av den, så att vi en gång i all evighet kan bli Gud till pris och ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.