Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara kallad till gemenskap
med den treenige Guden

Föredrag vid reträtt för präster den 10-13 januari 2000 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi skall försöka se rakt in i solen. Jesus Kristus har uppenbarat Guds innersta, Treenighetens liv, för oss. Detta liv förblir dock alltid ett mysterium för oss. Vi kan aldrig helt förstå och uttömma det, men vi får lita på att det Jesus uppenbarat för oss är den fulla sanningen. I vår tid är det speciellt viktigt att lita på det, eftersom det finns en tendens att säga att vi egentligen inte kan veta något om Gud. Vi behöver bli genomsyrade av det Jesus uppenbarat och låta det bli det innersta i vårt liv. Påven säger: ”Till sitt väsen är det heliga året en tid av kallelse till omvändelse”. Det handlar om en omvändelse till den treenige Guden. Tyvärr har många kristna inte förstått eller brytt sig om att öppna sig för tron på Treenigheten. Många som anses vara goda kristna skulle i denna fråga kanske passa bättre i synagogan eller moskén. Den treenige Guden har inte blivit någon levande verklighet. Vi kan ställa frågan om vi i vår förkunnelse har försummat att visa på detta mysterium. Ändå får vi tro att Gud har kraft och möjlighet att bryta igenom denna blindhet och oförståelse. Det heliga året kan göra det möjligt att tränga djupare in i Treenighetens mysterium i kontemplation och betraktande av vem Gud är.

I andra hand kan vi bli förvandlade av detta liv. Min medbroder Wilfrid Stinissen säger, att ordet förvandling är typiskt för den katolska tron. Vi tror att vi kan förvandlas av Guds nåd. Lutheranerna säger att människan är simul iustis et peccator, både syndare och rättfärdig. Men vi tror att vi kan gå över från att ha varit syndare till att bli helgade och förvandlade av nåden. Vi tror också på förvandlingen i eukaristin. Vi tror att Guds nåd förvandlar oss. Vi kan se på det heliga året och denna reträtt som en inbjudan att förvandlas i mötet med den treenige Guden. Redan genom dopet har Gud tagit oss i besittning. Gud bor i oss som i sitt tempel, i sitt hus.

Denna insikt kan också tränga in och förvandla vårt tänkesätt och handlingssätt, vår bön och vårt förhållande till andra människor. Treenighetstron är inte bara något teoretiskt man läser om i teologiska skrifter utan det är något som sjuder av liv. Här kommer mycket av vår prästerliga existens, vår förkunnelse och vårt liv in. Vi har alla en kallelse att förtydliga trons sanning och verklighet, först för oss själva och sedan för andra i vårt möte med människor i predikan och själavård. Vi behöver göra den treenige Gudens väsen och handlande tydligt. Naturligtvis beror det inte i första hand på oss, utan allt beror på Gud, men vi kan bli mer ”genomsläppliga” och genomskinliga för Guds nåd. Vi kan förvandlas av det vi tar emot i sakramenten, bönen och bibelläsningen. Vi behöver översätta trons verklighet till det vanliga livet. Alla kristna har en kallelse att göra Guds ansikte klart och tydligt för dem de möter. I ännu högre grad gäller det för oss präster. Thomas av Aquino (1225-1274) säger att prästen är Minister Trinitatis, Treenighetens tjänare, härold och förkunnare. Genom vår vigning skall vi på ett ännu tydligare sätt förkunna en treenig Gud. Vi är verkligen Treenighetens tjänare. Vi får se vårt liv som en rymd, ett heligt rum, där den treenige Guden alltid lever, möter oss, förvandlar oss och gör oss till sina tjänare. Det är inte i första hand vårt verk, men vi måste ha ett öppet hjärta och sinne, där Gud får plats att verka och förvandla oss.

Det första jag vill ta upp när det gäller Treenigheten är ett citat av den franske jesuiten Jean Daniélou (1905-1974), som talar om nåden och dess verk i oss. Nåden i oss är den heliga Treenighetens verk, säger han. Nåden går ut från Treenigheten och vänder oss mot Treenigheten. Nåden är den treeniga kärlekens rörelse som springer fram ur Treenigheten för att bemäktiga sig människan och lyfta henne upp till Treenigheten. Den är ett gudomligt kraftflöde, ett kärlekens verk, som verkar i mänskligheten som en surdeg för att bemäktiga sig den och höja den över sig själv. Genom dopet har vi fått del av den heliggörande nåden, som är som en surdeg eller som ett salt som genomsyrar och förvandlar oss.

Vi kan se på hela vårt liv som Guds sätt att forma oss alltmer och vända oss mot honom. Vi talar om de teologala dygderna: tron, hoppet och kärleken. Ordet teologal är ett uttryck vi måste förklara både för oss själva och för andra, så att det inte bara blir ett begrepp utan betydelse. Det har varit vissa problem att översätta begreppet till svenska, men i den svenska översättningen av Katolska Kyrkans Katekes, 1996, talar man om teologala dygder och inte om teologiska dygder. De teologala dygderna kommer från den treenige Guden som ingjuter dem i oss för att vända oss till honom. Han är upphovet men också målet. Ordet dygd kommer från det latinska ordet virtus,kraft, och det grekiska ordet dynamis, jfr dynamik. Det handlar om något dynamiskt, kraftfullt och livfullt i vårt liv. Tro, hopp och kärlek ger oss del av Guds inre, treeniga liv och vänder oss mot honom. Det handlar inte om något enbart mänskligt utan om en delaktighet i Guds inre liv. Tro, hopp och kärlek är kärnan i vårt förhållande till Gud och en delaktighet i de tre gudomliga personernas inre förhållande. Det övergår vårt förstånd och vår fattningsförmåga men är ändå det mest sant mänskliga. Det är både ett mysterium som övergår oss och det som är vårt djupaste och sannaste jag. Genom tron, hoppet och kärleken förs vi in i relationerna inom Treenigheten.

Nådens liv förflyttar oss från ett enbart mänskligt liv till ett övernaturligt, gudomligt liv, som vi aldrig kan analysera. Att människor går över från ett liv i otro till ett liv i tro är ett mysterium som varken de själva eller vi kan förklara. Guds nåd kan beröra en människa och väcka tron till liv. Det är svårare för oss att förstå att människor som tycks ha det väl förspänt genom att ha vuxit upp i katolska familjer och fått tron redan från vaggan ändå försvinner.

Genom tron, hoppet och kärleken får vi dela Faderns och Sonens ömsesidiga relation. Jesus Kristus vill ge oss del av sitt inre förhållande till Gud. Även de mest kritiska exegeterna säger att orden ”Abba” och ”Guds rike” är helt typiska för Jesus. Ordet Abba pekar på Sonens innersta kärleksförhållande till Fadern Vi får del av samma kärleksförhållande. När vi ser på Gud får vi göra det med Jesu ögon. Vi får älska Gud med Jesu hjärta. Tron, hoppet och kärleken ger oss en delaktighet i Sonens förhållande till Fadern. Deras relation är ingjuten i oss. I Sonen står vi i dialog med Fadern. Jesus talar inte så mycket om sig själv utan mer om Fadern. Han är vägen till Fadern.

Vi förs in i Treenighetens hjärta och blir delaktiga av Sonens och Fadern ”jag- du”-förhållande. Martin Buber (1878-1965) har utifrån en filosofisk grundinsikt skildrat den bibliska grundidén ”Du- jag”. Det svarar mot människans djupaste längtan att ständigt stå i det direkta förhållandet till Gud, att liksom Jesus säga ”Du- Fader”. Kärnan i vårt förhållande till Gud är att Jesus Kristus har öppnat sitt inre förhållande till Gud. Samma djupa relationsmönster får vi också använda i våra mänskliga relationer. Det är något unikt att vi tillsammans med Jesus får säga ”Du-Abba” till Fadern. Men samtidigt får vi se en avglans av detta förhållande i våra mänskliga relationer. Vi har ibland svårt att se Gud i vår nästa. Även om vi vet att varje människa är Guds avbild och varje kristen Guds tempel, har vi svårt att se det i besvärliga människor i vår omgivning. Ofta har vi nordbor lite svårare än människor i andra kulturer att se Kristus i vår nästa. På våra breddgrader söker man hellre Gud i naturen. Att försöka vörda Gud i sin nästa kan vara en bra medicin mot alla samarbetsproblem och konflikter som dyker upp bland människor. Genom tron kan vi se Guds avbild i varje människa och Guds tempel i våra medkristna.

Vi skymmer inte Gud för varandra utan pekar på honom. Här ligger en av de stora accentskillnaderna mellan ett katolskt levnads- och tänkesätt och ett lutherskt- protestantiskt. Vi menar att människan inte behöver skymma Gud utan kan förtydliga honom. Skillnaden är särskilt tydlig i synen på Jungfru Maria. Många goda protestanter är nästan hysteriskt rädda för att Maria skall skymma Jesus, medan vi tror att hon hjälper oss att se honom ännu tydligare. Samma mönster gäller när vi ser på människan i allmänhet. Kyrkan, den mänskliga gemenskapen och den enskilda människan skymmer inte Gud utan förtydligar honom och hjälper oss att ana vem Gud är. Kyrkan, en samling av ibland till synes hopplösa individer, har en stor fostrande och tuktande betydelse och hjälper oss att se något av Guds ständiga överraskningar. Här är det viktigt att se parallellismen mellan Treenigheten, alltså gemenskapen mellan Fadern och Sonen i Anden och Kyrkans gemenskap som en bild av Treenigheten och mänskligheten som sådan skapad till Guds avbild. På olika trappsteg och nivåer lyser Guds skönhet och härlighet. Ingenting här på jorden behöver skymma Gud.  Varje människa har en grunduppgift att föra oss närmare Gud. Denna klassiska, patristiska tanke är ganska svår för många i vår individualistiska kultur som också är präglad av den lutherska synen ”jag - Gud”. Det katolska ”vi-Gud” är svårare att förstå för många människor. Många – även goda katoliker – är medvetet eller omedvetet präglade av synen att vi skymmer Gud för varandra istället för att peka på och uppenbara honom för varandra. Innerst inne längtar dock många efter att kunna förmedla och ge Gud till varandra.

Hela Kyrkan bygger på att det finns ömsesidighet, relation och dialog mellan oss liksom det finns mellan Fadern och Sonen i Anden. De teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken, hjälper oss att bli kvar i grundrelationen till Treenigheten, även i arbetet i våra församlingar, där vi träffar både besvärliga och underbara människor som alla hjälper oss att växa Gud närmare. En av arvsyndens stora frestelser är att tänka att arbetet och mötet med människor gör det besvärligare för oss och tar ifrån oss möjligheten att möta Gud. Det är bra att vända sig bort från sådana tankar under reträtten och istället öva sig att se de kära medbröderna som Treenighetens tempel och avbild. Vi kan tillbe och vörda Gud i varandra och tro att den som sitter bredvid mig är min stora hjälp på vägen till Gud. Den som bor i rummet bredvid och kanske väcker mig genom stiga upp tidigt och duscha eller slå i dörrarna eller som snarkar eller stör mig sent på kvällen kan hjälpa mig att hålla mig vaken inför Guds ansikte. Att lita på Guds skapelseverk i de underbara avbilder jag möter kan hjälpa mig att växa in i ett djupare förhållande till Fadern i Kristus. Det grundmönster ”Jag - Du” som finns i Treenigheten mellan Fadern och Sonen i Andens kraft har ingjutits i oss för att vi skall leva i samma grundmönster i förhållande till varandra.

Hela vårt liv är en skola i att leva så, men genom syndens tragik är det svårt, inte minst i vårt samhälle. De flesta människor vill leva i gemenskap men klarar det inte. Många klarar inte att leva i äktenskap. Även de som tror sig vara kallade att gå i kloster eller bli präster har ofta svårt att leva tillsammans med andra. I våra församlingar märker vi svårigheter. Att leva i gemenskap klarar vi endast i kraft av Guds nåd, genom att följa hans bud och omvända oss till honom. Vill vi själva bygga upp gemenskapen blir det ofta tvärtom och kärleken vänds till antagonism. De flesta våldsbrott begås av människor som står varandra nära. Arvsynden motverkar ”arvvälsignelsen”. Genom sin skapelse och genom nådens verk vill Gud ingjuta det grundläggande relationsmönstret ”jag - Du” i världen, men det finns motkrafter och motstånd. Därför behöver vi ständigt återvända till kontemplationen av Guds inre verklighet.

Hela mässan är trinitariskt uppbyggd. Alla de liturgiska bönerna är med få undantag riktade till Fadern i gemenskap med Jesus och i kraft av Anden och hans gemenskapsstiftande kärlek. Vi leds in i det trinitariska skeendet. Ibland riktas från katolskt håll kritik mot de ortodoxa för att dessa vid dopet endast lär ut hur man gör korstecknet och ber en bön. Objektivt sett är det för lite, men lär man sig ordentligt att tränga in i korstecknet och i den treenige Gudens namn, kommer ofta det andra av sig självt. I vår kultur är vi mycket inriktade på logiska förklaringar men glömmer då ofta bort mysteriet. Påven säger att det är viktigt att vi lär oss att andas med två lungor. Vi behöver det pedagogiska, västerländska, förklarande och rationella men också mysteriet, det kontemplativa, det österländska. Kyrkan behöver ha bägge lungorna för att helighetsluften skall pulsera genom henne.

Varje gång vi gör korstecknet i den treenige Gudens namn är det egentligen hela trons verklighet, hela Guds verklighet vi tar till oss. Vi dras in i själva Guds inre verklighet och blir delaktiga i det som är oändligt mycket större än vi själva, i Sonens inre förhållande till Fadern. Sonen säger både: ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30) och ”Fadern är större än jag” (Joh. 14:28). Enheten mellan Fadern och Sonen är det första som sägs, men i själva enheten finns det också en hierarki. Det är något som strider mot vissa tankar i vår kultur, där man driver jämställdheten nästan in absurdum. Genom en blick på Treenigheten får vi hjälp att se vad det egentligen kommer an på. Enheten mellan Fadern och Sonen i Andens kärlek är det första. Men i enheten finns det också ett hierarkiskt mönster. ”Fadern är större än jag”, säger Jesus.

För många människor i vår tid är det svårt att smälta att det finns hierarki, auktoritet, grader och trappsteg. Även många kristna har präglats av denna syn. Jag försökte en gång i föredrag om bön för fromma protestanter förklara den klassiska katolska synen att det finns grader i bönens utveckling. Men då kom invändningar. För många kristna är det nästan otänkbart att tänka sig att vissa människor har vuxit närmare Gud genom ett liv i bön och helgelse. Man är allergisk mot varje tänkande präglat av hierarki, grader och trappsteg. Deras invändning strider dock mot hela synen på människan. Det skulle vara tragiskt om vi blev kvar på spädbarnsstadiet ända till dödsögonblicket.

Jesu ord: ”Fadern är större än jag” kan bli till hjälp att förstå hela idén om hierarki, lydnad samt utveckling i bön och helgelse. Som människa växte Jesus till i kraft och vishet (Luk. 2:40). Hela Kyrkans idé bygger på det hierarkiska tänkandet, och då menar jag inte bara hierarki i den gängse meningen utan också att vi är kallade att hjälpa varandra, även i vårt andliga växande. De som har kommit lite längre på bönens väg drar med sig de andra. Den synen skulle kunna bli till hjälp för människor i samhället som ofta fastnat i tron att vi skall vara jämställda på alla möjliga och omöjliga nivåer. Följden blir konkurrenstänkande, inte minst på arbetsplatser och i familjelivet. Orden ”Fadern är större än jag” behöver ingjutas i alla mänskliga gemenskaper. Annars blir det lätt en slags huggsexa, där alla hugger till sig vad de anser sig ha rätt till.

I Guds rike är det alltid tal om tjänandets hierarki. Påven är Guds tjänares tjänare. Den trinitariska grundtanken är mycket viktig i vår tid och i vår miljö. Jesus säger samtidigt ”Fadern är större än jag” och ”Jag och Fadern är ett”. Vi måste översätta uttrycken för förhållandena inom Treenigheten till förhållandena mellan oss människor. Vi är skapade till Guds avbild och skall återspegla det som finns i Gud för att det skall bli en så god och harmonisk tillvaro som möjligt. Ser vi bara på ett av orden ”Jag och Fadern är ett”, på enheten och jämställdheten, går något snett. Ser vi bara på orden ”Fadern är större än jag” blir lätt auktoriteten och lydnaden alltför dominerande. Det finns en helig harmoni som måste integrera bägge polerna, både personernas enhet och den hierarkiska principen.

Slutligen finns ytterligare en trinitarisk princip som på grekiska benämns perichoresis. Det handlar om att personerna, att Fadern och Sonen, på något sätt går in i varandra. Den ene bor mer i den andre än i sig själv. I all form av kärlek är den andre viktigare. Kärleken förflyttar oss ut ur jagets begränsning och in i den andre. Vi går in och ut i varandra. Det finns ett utbyte, ett inneboende, ett inträngande in i den andre. Fadern och Sonen cirkulerar i varandra. Här räcker våra mänskliga ord inte riktigt till, men vi kan tänka på hur vi sitter här på reträtten. Vi hör ihop och är inte bara instängda individer inburade i oss själva. Den moderna kulturens och antropologins förbannelse är att man drivit individualismen längre och längre. Människor i vår tid tror att de till varje pris måste förverkliga sig själva, medan vi kristna tror på ett Kristusförverkligande, där vi alla bidrar till varandras växt. Vi kan se den trinitariska principen som ett motgift mot den långt drivna individualismen.

Kyrkans idé bygger på att vi påverkar varandra. Den enes bön ger den andre impulser. Mycket av det som är typiskt katolskt bygger på det förhållandet. Det gäller synen på de heligas samfund, avlaten och förbönen. Vi är inte enskilda, åtskilda individer utan i kraft av nåden får vi påverka varandra på väg till heligheten. Vi gör det även genom våra misstag. Inte ens syndens nej behöver vara något definitivt i Kyrkans rymd. I kyrkohistorien ser vi att även nedgångsperioderna, när många sagt nej till Gud, kan få en slags chock- och ekoeffekt så att många säger ja. Efter reformationens nedgångstid kom en ny blomstring av helighet. Efter den franska revolutionen och allt som hände då var det flera som sade ja till Gud. Det kan bli något liknande i vår tid. När mina medbröder kom från Belgien till Sverige trodde de att man i Sverige kunde vara säker på att få leva ett eremitiskt liv, eftersom människorna här inte är intresserade av Gud och ett andligt liv. Efter en tid upptäckte de att just eftersom samhället var så sekulariserat fanns det också en liten grupp med mycket stort andligt intresse.

Också i vår tid kan något liknande hända. När många säger nej till Gud kan det väcka en annan grupp att säga ja till Gud på ett djupare plan. Vi påverkar varandra på gott och ont. Vi som är här på reträtt påverkar varandra att komma Gud närmare. Även det som kan upplevas som störningsfaktorer kan väcka oss att ge oss till Gud. Det är glädjerikt att upptäcka att vi är en gemenskap där man förmedlar Guds verklighet till varandra och där det inte finns några murar mellan oss.

På Sankt Davidsgårdens reträtthem i Rättvik har man i kapellet gjort små murar mellan var och en. Man har den omedvetna föreställningen att man stör varandra och sitter därför med små murar mellan varandra för att koncentrera sig på Gud. Här kan vi ana den omedvetna, lutherska synen, där det bara finns Gud och jag. Det gör inte så mycket om de andra sitter och gråter eller inte finner Gud, bara jag har Gud här i mitt bås. Enligt den klassiska katolska grundtanken är vi däremot ett folk, en gemenskap som tillsammans förmedlar Gud till varandra. Även hos goda katoliker kan man dock möta en individualistisk syn, där den egna fromheten och bönen är det vikigaste. Men den heliga Treenigheten lär oss att vi får dela Faderns och Sonens ”Jag - Du”- förhållande och får översätta det till våra mänskliga relationer. Vi får ge Gud till varandra, även när vi inte är i andlig toppform.

Vi ber till sist om den nåden.
Herre, Jesus Kristus, du har öppnat vägen till Fadern. Hjälp oss, så att vi blir
vägvisare på den vägen, även i vår svaghet och brist. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.