Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Teresa av Avila (1515-1582)

den 27 september 1994 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg) Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

”O, sanne Älskare, med hur stor barmhärtighet, med hur stor ömhet, med hur stor njutning, med hur stor tillfredsställelse och hur övermåttan stora bevis på kärlek helar du inte dessa sår, vilka du tillfogar genom samma kärleks pilar. O, min Gud och min vederkvickelse i alla plågor, vad galen jag är”. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Teresa överraskar oss alltid med nya perspektiv, med nya ord och insikter. Här ser vi återigen en bakgrund av strid och kamp. Men här visar hon på det djupaste mystiska perspektivet, att det i alla dessa strider ytterst sett är Guds kärleks pilar som träffar oss och sårar oss. Det gör henne galen. Egentligen är galenskapen också en del av den beslutsamma beslutsamheten. Kärleken är en kamp mellan Guds kärlek och vår själviskhet. De sår vi tillfogas av vår själviskhet och som egentligen är ett enda stort blödande sår drar till sig kärlekens pilar, Guds nåd, Guds helande, Guds barmhärtighet. Detta gör Teresa helt utom sig.

Genom tonvikten på att vi skall vara tappra och beslutsamma soldater som med glädje följer vår kapten och härförare pekar Teresa på insikten i människans värdighet. Även om bönen tenderar att bli mer och mer passiv, mer och mer gåva, nåd - naturligtvis är det redan från början så - måste det aktiva perspektivet, kampen, tjänandet och utgivelsen, också finnas med. Här är hon ganska unik bland mystiker, eftersom hon alltid har det aktiva, beslutsamma draget. Hon talar i den sjunde boningen om den fullkomliga kärleksförvandlingen. Där ser hon att Marta och Maria gå ihop.

Vårt lilla bidrag som Teresa ibland kallar vår styver skall alltid finnas med. På spanska använder hon ordet cornado. Det var redan på den tiden ett värdelöst litet mynt, ett öre. ”Vilket underbart byte att ge Gud vår kärlek och få hans. Gud förmår allting. Vi däremot förmår endast göra det som han sätter oss i stånd till. Men vad gör vi egentligen för dig, Herre, du som har gjort oss? Det är så gott som ingenting. Det är endast en smula beslutsamhet. Men om nu Herren vill att vi med detta ingenting skall förtjäna det som är allt, låt oss då inte vara så dåraktiga att vi underlåter att göra detta. O, Herre, allt som skadar oss kommer sig av att vi inte har blicken fästad på dig”.

Här får vi en mycket rik både mystisk och teologisk text. Vi får en definition av nåden. Vi förmår här nere endast göra det som Gud sätter oss i stånd till. Också det lilla intet, en smula beslutsamhet, den lilla styvern, är det Gud som sätter oss i stånd till. Men vi måste ge något. Vi måste göra något. Vi måste ha blicken fästad på Gud som redan ser på oss. Det är det underbara bytet. Vi får allt av honom. Men vi måste ge det lilla intet.

Här känner vi igen något från Johannes av Korset ”allt och intet”. Många har svårt att förstå de orden. De säger: ”allt eller intet”. Mystikens språk är ett annat än det vi spontant tänker. Här gäller det allt och intet. Gud vill ge oss allt, sig själv. Han vill ha detta intet av oss. Det är det underbara bytet. Vi kan tänka på änkan som ger allt i offerkistan. Gud vill ha vårt mänskliga bidrag. Här är Teresa katolsk ända ut i fingerspetsarna. Hon vet hur det hänger ihop, även om hon till sin stora sorg aldrig fick studera teologi. Hon rådfrågade hela tiden lärda män. Men ibland träffade hon på halvlärda män, som gjorde det lite besvärligare för henne.

I synen på den heliggörande nåden har Teresa verkligen sett hur allt hänger ihop. Hon överdriver varken Guds allmakt eller människans vanmakt. Det är nåden som sätter oss i stånd att komma Gud så nära att vi kan ge honom något. Även om det är en aldrig så liten styver, är det den Gud vill ha. Vi får ge vår kärlek och vi får hans. Detta uttrycker hon med beslutsamheten. ”En smula beslutsamhet”, säger hon. Med det menar hon en fast och ständig beslutsamhet, mod, tapperhet. Samtidigt handlar det om den fulla ödmjukheten, som inte är något vi kan berömma oss av utan en medvetenhet om det totala beroendet av Gud.

Vi har alltid lite svårt att hålla ihop att den beslutsamma beslutsamheten och kampen till sista blodsdroppen, går samman med total ödmjukhet, beroende, fattigdom i anden. Det kan vi bara förstå utifrån brudmystiken. Guds kärlek sårar oss ständigt. Dess pilar som sårar vårt hjärta kommer ofta förmedlade av andra människor, av själva livet, men de utgår alltid från den sanne Älskaren. Det som gör Teresa så galen av kärlek och försätter henne i ett heligt rus är att allt det som träffar henne, allt det som plågar henne egentligen ger henne vederkvickelse. Hon ser hur såren bara får henne att växa i kärlek.

Kärleken vill alltid besvara, ge gensvar. Nåden gör oss inte enbart passiva. Även om vi är helt beroende av den, så väcker den oss till handling. Det uttrycks både i bönen och i det vanliga livet. Teresa sammanfattar med att tala om blicken. Det är ett annat av hennes älsklingsteman. När hon definierar bönen säger hon att det är vänskapligt umgänge med den vi vet ser på oss med kärlek. Kristi blick, Kristi ögon följer oss. Från Kristi sida är bönen en ständig verklighet. Den som vi vet älskar oss ser på oss. Bönen är egentligen mer att låta honom se på oss än att själva fästa blicken på honom. Det haltar alltid lite i detta förhållande.

Det är egentligen Kristus som gör allt. Han ser på oss. Han sårar oss med sina kärlekspilar. Men vi måste i alla fall hålla fram vårt hjärta, ge honom det lilla vi kan och har. Det är allt, fast egentligen är det ett intet. Denna paradox går som en röd tråd genom hela Teresas verk. Därför möter vi både det aktiva, beslutsamma, det stridslystna och galenskapen, ruset, och det passiva, att vara helt övermannad, sårad av kärlek. Nåden skapar i oss ett handlande och en bön som ständigt svarar mot Kristi kärleksblick. Gud väntar sig något av oss, ett svar, ett gensvar. Det djupa i brudmystiken är att Gud verkligen väntar sig något av oss.

På den andra nivån, kärleken till nästan, möter vi också något liknande hos Teresa. Hon säger att hon är en slav märkt med korsets brännjärn. Den kärlek som hon får av Gud gör henne helt beroende. Hon är både brud och slav. Detta yttrar sig i förhållandet till medmänniskorna. Vi får inte glömma att slaveriet var en verklighet på Teresas tid och inte bara en bild hon använde. Hon berättar om sin far och om hans medkänsla med slavar. Han kände så starkt medlidande att han inte kunde ha slavar. För oss är det en självklarhet, men på den tiden var det helt normalt att ha slavar. Så var det ännu så långt fram som till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vi läser om att när karmelitnunnorna i USA trädde in i klostret hade de slavar som skulle arbeta på fältet som hemgift. Det är ingenting vi talar högt om, för då blir folk chockerade. Men det ansågs normalt i de delar av USA där de levde, i Maryland, dit de första karmelitnunnorna kom på 1790-talet. Vi får dock tro att alla slavar inte blev piskade och illa behandlade.

Teresa skriver ibland om det stora tecknet på kärleken till medmänniskan, det gudomliga rus, som yttrar sig också i förhållandet till nästan och innebär att man blir slav i en annans ställe. Det får vi förstå mot bakgrunden av de moriska länderna i Afrika, där många kristna hade blivit slavar. Det fanns speciella ordnar som hade till uppgift att friköpa slavar, och det fanns också ett speciellt löfte hos t.ex. mercedarierna, att om ingenting annat hjälpte måste de själva bytas ut mot slavar. Teresa ser det stora beviset på att man verkligen lever av kärlekens rus i beredvilligheten att själv bli till slav för en annans skull, att byta ut sin fria existens mot slavens. Korsets brännjärn, som vi har fått intryckt genom vårt dop, skall leda oss så långt att vi självmant tar på oss slavexistensen.

En av Teresas närmaste medarbetare, pater Gracián, blev fången hos morerna i Nordafrika och slav där. Han har skrivit om det. Det märkliga var att han inte blev friköpt av någon annan kristen eller ens av någon medbroder från orden, utan det var en jude han en gång hade hjälpt, som betalade lösensumman så att han blev fri. Han berättar att slavarna mötte en utstuderad grymhet. Ett tecken på att man förnekade sin kristna tro var att man trampade på korset. Slavarna fick korset inbränt i fotsulan. De måste, vare sig de ville eller ej, trampa på korset. Men ändå blev denna tid för pater Gracián en nådens tid.

När Teresa använder dessa uttryck för att tala om hur långt kärleken till nästan går, måste vi ha hela bakgrunden med slaveriet i bakhuvudet. Det rör sig om ett gudomligt rus, att ge sitt liv för någon annan. Det är något mycket praktiskt och konkret. Typiskt för Teresa på alla plan är att hon i ena ögonblicket talar om den högsta mystiken och i det andra börjar tala om hyreskontrakt och hur dyrt det är att skicka brev. Vi bollas fram och tillbaka mellan det upphöjda och det vardagliga. Det är bra att komma ihåg när man har byggbekymmer och byggplaner på gång. Den beslutsamma beslutsamheten gäller allt. Den är verkligen en modell för oss. Vi skall hålla fast och inte ge upp. Ändå är det viktigt att komma ihåg att det är nådens verk. Det är inte enbart den mänskliga envisheten och enträgenheten. Vi får inte förledas att tro, när vi hör Teresa säga att vi skall vara tappra soldater och kämpa till det bittra slutet, att det skulle röra sig om en slags heroisk viljeansträngning.

Det handlar i stället om den ingjutna nådens liv. Med detta måste vi ta emot. Vi måste medverka, bidra och samverka. Här blir den katolska synen på nåden så tydlig. Nåden pulserar i våra blodådror. Genom brudmystiken ingjuts Brudgummens liv i oss. Pilarna tränger in i vårt hjärta. Det fick Teresa erfara i det mystiska nådebevis som man kallar transverberatio, och som innebär att hennes hjärta genomborrades. Vi kan tänka på Berninis (1598-1680) bild i Santa Maria della Vittoria i Rom, där keruben sticker in eller skjuter iväg en pil och sårar Teresa av kärlek. Skulpturen uttrycker den heliggörande nådens triumf i människan. Människan är med. Hon behöver bara låta sig såras. Men hon kan också sätta stopp för pilarna.

Det kanske inte är någon tillfällighet att Berninis bild finns i just denna kyrka, Santa Maria della Vittoria, Vår Fru av Segerns kyrka. Här blir det lite svårsmält för våra protestantiska vänner, för den kyrkan restes efter slaget vid Vita berget i Prag, när protestanterna besegrades. Den segern tillskrev man nådebilden, Vår Fru av Segern, som en karmelit förde fram på slagfältet. Det kan vara svårsmält för oss när vi ser den alltför mänskliga bakgrunden. Men ändå tror vi att allt detta talar om nådens seger i människan som äkta människa och inte bara som passivt hölje utan som medarbetare, som medverkar med Guds plan.

Människan reduceras aldrig enbart till att, som Teresa säger, vara våp. ”Ni skall inte sjåpa er”, säger hon till systrarna. ”Ni skall inte vara mähä”. På spanska använder hon ordet melindres, sjåpigheter, våpigheter. ”Ni är istället soldater. Ni kämpar”. Även i erfarenheten av nådens triumf är människan med. Man kan sätta stopp för nåden även på detta stadium. Men man kan också låta sig såras i sitt hjärta. Hjärtats genomborrande hos Teresa firas med en liturgisk fest. Vad jag vet är det bara två mystiska nådebevis som har en sådan liturgisk fest. Det är Franciskus (1182-1226) stigmata och Teresas transverberatio. Det är alltså mycket ovanligt att ett mystiskt nådebevis firas med en liturgisk fest. Transverberatio är hos karmeliterna förpliktigad minnesdag, men bara hos systrarna och inte hos bröderna.

Här ser vi att vissa, personliga, mystiska nådebevis har en betydelse för Kyrkan och liturgin. Det är inte något strikt personligt. Kristi kors kan återspeglas i Franciskus stigmata och i Teresas genomborrade hjärta. När man undersökte Teresas hjärta, har man hittat ett hål. Ingen är strikt förpliktad att tro på det. Det är ingen dogm. Men mycket talar för att här har skett något också i köttet. Inkarnationen innebär att Gud fortsätter att verka på detta sätt. När Gud sårar oss med sin kärlek är det inte bara i själen utan också i kroppen. Det är hela människan som är med i kärleksstriden. Det påminner oss om att vi är människor och inte bara själar. Det visar oss på helheten i vårt liv.

Kärleken till nästan är alltid enligt Teresa kriteriet på att Guds kärlek har tagits emot och är äkta. När vi har sårats av Guds kärlek och förvandlats av den blir det helt naturligt att bli slav för de andra, att bli allas tjänare, även om man inte alltid måste säljas som slav för de andra. Även i det kontemplativa livet finns det ett slags slaveri, som kanske inte syns och märks så mycket, men som kan vara mycket påtagligt. Så ser vi mer och mer hur för Teresa allt liksom går samman. Vårt intet, vår lilla beslutsamhet är allt vad Kristus väntar av oss, det och ingenting annat. Det är naturligtvis inte så bara. Det är faktiskt en av de största gåvor som Gud kan ge oss, för vi får inte heller inbilla oss att vi gör det på egen hand. Här kan vi citera en annan text när Teresa talar om att ”vi är hans älskade barn som han aldrig skulle vilja skiljas ifrån, och eftersom de inte heller vill skiljas från honom, skiljs han aldrig från dem. Han låter dem ta plats vid sitt bord och ger dem att äta av det han själv äter. Han går så långt att han tar maten från sin egen mun för att ge åt dem”.

Här har vi en text som är både eukaristisk och trinitarisk. Vi kan se på eukaristin genom bilden av pelikanen, som sårar sitt eget bröst för att ge ungarna mat. Kristus tar maten ur sin egen mun och ur sitt eget hjärta och lägger i vår mun, i våra händer. Bakom detta anar vi Treenighetsikonen, bordet där de tre gudomliga personerna låter oss sitta med. Gud ger oss sig själv, sitt eget hjärteblod. Han blir föda. Också denna måltidsbild får vi ha med i bakgrunden. Gud vill aldrig skiljas ifrån oss. Och vi vill inte heller skiljas från honom. Vi sitter med vid bordet. Vi får vår föda, den sakramentala födan. Vi får Ordets föda och bönens föda.

Att omfamna korset från början, att bejaka Kristus och hans kors är det bästa vi kan göra. Om vi skjuter upp vårt beslut och drar oss undan blir det ofta ännu svårare. Istället gäller det att beslutsamt gå till kamp mot alla demonerna. Och bättre vapen finns inte än korsets. Demonerna vill få oss att tänka: ”Vänta nu lite. Att ta på sig korset det är ju högmod. Det är bättre att ta det lite lugnt, dra sig undan och låta någon annan gå före”. Teresa säger: ”Ni får inte vara små, fega, veliga och sjåpiga. Ni måste ge utrymme för de stora önskningarna”. Hon säger: ”Jesus har förmågan att göra själens slott stort. Vad det kommer an på är att ge det åt honom med fast beslutsamhet och rymma ut det så att han kan flytta in och ställa in vad han vill i det som om det tillhörde honom själv”.

Vid resans början, när vi ser slottet, ser vi ofta det som är till hinders. Då får vi låta honom rymma ut allt det som hindrar och sedan ställa in det som behövs. ”Hans Majestät har verkligen rätt till det. Låt oss då inte neka honom det. Och eftersom han inte vill tvinga vår vilja, tar han vad vi ger honom”, säger hon. Han tvingar oss inte, utan han tar emot det vi ger honom. Och ger vi honom ingenting, då tar han ingenting. ”Detta är alldeles säkert och så viktigt att jag mycket ofta vill påminna er om det. Han kan bara verka fritt i själen, när den är utrymd och helt tillhör honom. Jag vet inte hur han som är en sådan vän av ordning annars skulle kunna göra det”.

Från början måste vi utrymma själen, ha intentionen att ge Gud allt. Från början, säger vi ofta att vi vill ge Gud allt utom vissa saker. Vi säger det inte riktigt så, men det kan finnas ett dolt förbehåll. Man kan vara beredd att bli allas slavinna i klostret, bara man inte får arbeta i sakristian eller i köket. Det kan vara mycket subtilt. ”Men Gud är en vän av ordning”, säger Teresa. ”Om vi fyller slottet med dåliga människor och skräp, hur kan då Herren och hans hov få plats där? Det är mycket om han vill stanna en liten stund bland en sådan hop”.

Det sätt på vilket vi börjar resan - den initiala intentionen, för att uttrycka det fint - är viktig. Det är här ivern behövs. Det man kallar novissjukan, ivern, entusiasmen, beredvilligheten att ge allt, behövs också. ”Allt ger jag dig, Herre”. Men samtidigt måste man komma ihåg att detta är nådens gåva. Annars kan det bli alltför mänskligt. Vi måste ständigt komma ihåg att den beslutsamma beslutsamheten är ett gensvar på nådens verkan, en nådens triumf. Även om den insikten inte är helt assimilerad, helt vår från början, måste vi i alla fall med vår djupaste intention vilja nå därhän. Det kan tyckas vara en mycket subtil skillnad.

Om vi redan från början säger att vi skall försöka så gott det går, vi skall pröva och se om det går, i äktenskapet eller i klosterlivet, då går det inte, eftersom det finns ett förbehåll som kan vara livshotande. Men vi får inte heller fela i andra riktningen och säga att vi skall klara av det. Istället skall vi ta emot allt av Gud och låta honom förvandla oss. Vi skall såras av hans kärleks pilar. Det är Jesu gåva som är källan till vår gåva. Det är hans nåd som sätter oss i stånd att ge oss till honom, som är vårt ursprung och vår källa. Det är denna källa vi ständigt låter strömma genom oss, nåden som brunn, källa, en annan klassisk bild.

Teresa säger: ”Det är Gud som låter oss dricka av detta vatten. Valet är ju inte vårt, eftersom denna gudomliga förening är något helt och hållet övernaturligt i avsikt att rena själen och göra den klar och fri från den gyttja och det elände i vilken den var nedsjunken på grund av sina synder”. Vattnet är också ett älsklingsord, en älsklingssymbol hos Teresa, för nåden. Det är en klassisk bild som Jesus själv använder. Detta vatten är helt och hållet något övernaturligt, säger hon. Med ordet övernaturlig avser hon det man menar i klassisk katolsk teologi, och inte det som vi menar på svenska, när vi talar om ett övernaturligt fenomen och menar något extraordinärt. Det övernaturliga är helt enkelt något som har med nåd att göra och inte bara med den skapade naturen.

Genom nåden får vi ett övernaturligt liv ingjutet i oss. Denna gudomliga förening är övernaturlig. Den har sin rot i dopets källa. Detta vatten får vi fortsätta att dricka, för dopet tar inte slut. Det är ingjutet i oss. Det är övernaturligt. Det vattnet renar oss undan för undan. Det finns med från början, men ännu har det inte trängt ut till de yttersta boningarna. Människans kapacitet och mottagningsförmåga är enorm, nästan oändlig. Guds gåva, Guds levande vatten kan få henne att växa och blomstra. Jesu rikedom och fullhet strömmar över. Teresa säger: ”Eftersom det inte kan finnas något ofullkomligt hos honom som är vårt högst goda, så måste allt det som han ger vara till vårt bästa. Hur mycket av detta vatten han än skänker kan det inte finns någon överdrift i det som kommer ifrån honom. Om han ger mycket, sätter han också, som jag sade, själen i stånd att dricka mycket, alldeles som en glasblåsare ger glaset det mått som krävs för att det skall rymma det han vill fylla det med”.

Gud är som en glasblåsare och han ger oss den rymd, det mått, som behövs för att vi skall rymma Guds fullhet. Vi kan se hur Jesus hela vårt liv liksom blåser upp oss inifrån för att vi skall rymma hans fullhet. Han blåser in Anden i oss och in i hela Kyrkan. Det är han som är den handlande. Den är han som är den aktive. Det är han som sänder sina pilar. Det är han som sårar oss. Men vi måste låta honom blåsa. Vi måste låta Anden strömma in i oss och utvidga vårt inre. Den inre rymden kan också växa. Hjärtat kan såras. Alla dess uttryck pekar på den kärlekens strid, som pågår mellan den vi vet älskar oss och oss själva.

Kärleken är också en strid, en kamp. Bakom det som vi först ser som en kamp i vårt liv anar vi alltid vår kapten. I sista hand är det han som strider mot vårt motstånd. Så småningom går det upp för människan, att hon strider mot nåden och gör motstånd mot nåden, även om hon tror att hon alltid strider för kaptenen. Den stora reningen och natten är när vi upptäcker att det enda vi gör är att göra motstånd mot nåden och göra det svårare för glasblåsaren och kaptenen. Det är då allt förändras. Då vi kan vi ge allt eller intet, som Teresa säger. Detta paradoxala sätt möter vi så tydligt i Teresa av Avila.

Vi avslutar med en lite längre text som verkligen är talande.

”Må du mitt högsta goda låta en tid komma då jag kan återgälda dig någon enda styver av det myckna jag är dig skyldig. Må du, Herre, styra om allt efter ditt behag så att denna din tjänarinna kan tjäna dig i något. Det finns andra kvinnor som har utfört hjältedåd av kärlek till dig. Själv duger jag inte till annat än att tala. Och därför vill du, min Gud, inte sätta mig i arbete. Allt mitt tjänande av dig går ut på ord och önskningar och inte heller här har jag min frihet eftersom jag kanhända tar miste i allt. Må du styrka min själ och först och främst styra henne, du min Jesus, all godhets källa. Må du så föreskriva med vilka medel jag skall uträtta något för dig, ty ingen kan uthärda att ta emot så mycket utan att betala det minsta. Kosta vad det kosta vill. Men låt mig inte komma inför ditt ansikte med tomma händer, ty belöningen skall ges i enlighet med våra handlingar. Här är mitt liv. Här är min heder och min vilja. Allt har jag givit åt dig. Jag är din. Förfoga över mig efter ditt behag. Jag vet väl, Herre min, hur lite jag förmår. Men sedan jag har nalkats dig och stigit upp i det vakttorn, varifrån sanningarna blir synliga, förmår jag allt, bara du inte överger mig, ty om du överger mig, om också aldrig så lite, går jag genast dit där jag förut var, nämligen till helvetet”.

Här ser vi spänningen mellan oförmågan och den oändliga gåvan. ”Kosta vad det kosta vill”, vill Teresa ge den styver som hon är skyldig. Hon vet att det finns andra kvinnor som har utfört hjältedåd, men själv duger hon bara till att tala, att ha önskningar. Det är detta hon vill ge. Det är rätt märkligt att här säger Teresa: ”jag vill inte komma inför ditt ansikte med tomma händer”, medan Thérèse av Jesusbarnet säger precis raka motsatsen: ”Jag vill stå med tomma händer inför Gud”. Det kan göra oss lite konfunderade. Men egentligen pekar det på den stora paradoxen i det kristna livet, att vi kommer inför Gud med tomma händer och med oss själva, men vi måste låta honom fylla händerna med sin nåd. Här ser vi hur nåden kan triumfera i en människa, när hon erkänner sitt totala beroende och sin fattigdom. Den enda styver hon kan ge Gud är att bli den rymd som glasblåsaren blåser upp. Allt måste ges och allt måste fås. Så ser vi att Teresa kan hjälpa oss på olika sätt att se vad vårt liv går ut på. Men vi kan inte låta någon annan leva vårt liv, utan det är vi som skall låta detta verk ske i oss.

Jag har hittat en text som kan passa för övergången till det vanliga livet. Här är det inte bara Teresa som talar utan det är en dialog med hennes Herre. Det är hämtat från den ännu inte utgivna samlingen Redogörelser, när Teresa berättar om sin inre tillväxtprocess i bönen. Då får hon höra något från vår Herre själv.

Teresa säger:

”Jag tänkte på hur förfärligt livet är som tar ifrån oss möjligheten att alltid få leva i detta underbara sällskap. Och jag sade för mig själv: ’Herre, ge mig någon hjälp, så att jag kan stå ut med detta liv’. Han sade till mig: ’Min dotter, tänk på att när detta liv väl är slut, så kan du inte tjäna mig på samma sätt som nu. Ät för mig och sov för mig. Ja, gör allt vad du gör för mig som om det inte längre var du som levde utan jag’”.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.