Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Teresa av Avila (1515-1582)

den 27 september 1994 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg) Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Vi ber med Teresas ord:

”Hur är det möjligt, Herre, att änglarna lämnar dig ensam och att din Fader inte tröstar dig? Om du, Herre, är villig att lida allt detta för mig, vad är då detta som jag lider för dig? Vilken skam för mig, Herre, att se dig i ett sådant tillstånd. På förhand, Herre, tar jag emot alla mödor och jag vill betrakta dem som en stor välsignelse för att efterlikna dig i något. Låt oss gå tillsammans, Herre. Där du går, måste jag gå. Det du går igenom, måste jag gå igenom”.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I dessa ord känner vi igen Teresa och något som är typiskt för hennes personlighet. Rätt som det är skjuter hon in några spontana böneord och böneutrop, även om hon håller på med en lång, komplicerad utläggning eller vänder sig till sina systrar i praktiska angelägenheter. Samtalet med hennes medmänniskor går helt naturligt över i samtal med Kristus och tvärtom. Ibland vet man inte riktigt vem hon egentligen talar med, om det är med oss läsare eller om det är med sin Gud eller med sig själv. Vi dras liksom in i ett gruppsamtal med Teresa och Jesus. Teresa har tillnamnet av Jesus. I allt vad hon sade, skrev och gjorde var Jesus med. Och vi är också med. Vi får på ett enkelt och naturligt sätt se vad Kyrkan är: en dialog i, med och till Jesus Kristus.

Teresa var alltid tillsammans med Jesus vad hon än gjorde. Det lilla ordet tillsammans, juntos på spanska, upprepar hon ständigt. Därför gick också hennes samtal med andra människor och med Jesus samman på ett helt naturligt sätt. Det är en bild av att bön och liv inte är några skilda domäner för henne utan att allt skedde i Jesu sällskap. Det är inte för inte som hon tog så stort intryck av Jesu Sällskap, jesuiterna, ”detta heliga sällskap, dessa vördade fäder” och andra smickrande ord som hon säger om dem. I Jesu sällskap blir livets mödor och prövningar till välsignelse.

För att tala om dessa mödor och prövningar använder hon det spanska ordet trabajo, som egentligen betyder arbete. Allt det vi upplever som besvärligt, mödosamt, som prövningar, är egentligen Jesu sätt att arbeta på oss och i oss. Om vi ser det svåra på det sättet blir det till välsignelse. Då förvandlas allt i hans ljus.

Teresa ser på Jesus tvärs igenom allt, eller rättare sagt hon blir medveten om att han ser på henne, och det är så hon definierar bön, att vi umgås med en vän som vi vet älskar oss och ser på oss. Egentligen gör hon ingenting annat än att försöka möta och besvara hans blick, också i prövningar. Vi får inte välja ut något och utesluta något annat i det andliga livet. Allt låter oss ana Jesus. I allt ser han på oss. Då kan vi också förvandlas av honom, efterlikna honom. Men första steget är att vara i hans sällskap, låta honom se på oss och försöka besvara hans blick.

Jesu blick är en ständig verklighet för Teresa, en allomfattande attityd, hennes sätt att efterfölja. Vi skall försöka se lite på denna attityd hos Teresa, inte så mycket analysera, utan dras in i hennes ständiga gemenskap med Jesus Kristus, i hans sällskap. Här kan verkligen Teresa rycka oss med sig på sitt smittande, oemotståndliga och charmfulla sätt. Milt, men bestämt, kunde hon övertyga så gott som alla som kom i hennes väg: prelater och mulåsnedrivare, köpmän och adelsmän.

När vi läser om Teresas liv märker vi att hon kan dela med sig av den ständiga inriktningen på Jesus Kristus. Vi kan karakterisera det som en kombination av ömsint kärleksfullhet och fast beslutsamhet. Hon lyckades förena det som de flesta människor inte lyckas förena. Antingen blir man alltför ömsint, och då kan man bli svagsint, eller så är man alltför fast, och då blir man manhaftig. Men hos Teresa ser vi hur detta ingår en djup, berikande enhet.

Vi kan karakterisera denna attityd med Teresas eget ord, hennes beslutsamma beslutsamhet, på spanska determinada determinación. Det handlar inte bara om att vara beslutsam utan om att vara beslutsamt beslutsam. Utan denna beslutsamhet blir vi lätt hållningslösa och saknar ryggrad i livets prövningar. Det är inte något nytt som Teresa har hittat på. Det var allraminst hennes avsikt att komma med nya insikter, utan det handlar egentligen bara om att efterfölja Jesus som i sitt evangelium ofta talar om denna attityd. Den som bygger ett torn måste veta vad han gör och vad han ger sig in på. Den som vill starta ett krig måste vara fast beslutsam och verkligen veta vad han ger sig in i.

Teresa var krigisk. Hon såg, som man alltid har gjort i spiritualiteten, på livet i Kristi efterföljd som en kamp, ett fältslag. Hon säger: ”Jesus är vår kapten. Den som har en sådan god vän vid sin sida och en sådan kapten, som först tog på sig lidandet, kan uthärda vad som helst”. När jag i ett föredrag en gång nämnde att Teresa såg Jesus som sin kapten och att hon inte använde någon annan officersgrad t.ex. general, som är ännu högre, var det någon som sade att kaptenen är med och slås på slagfältet. Han är med sina mannar, medan generalen sitter och planerar.

Teresa visste kanske lite mer än vi, om hur det går till i krig. Hon levde i en tid när det var krig på alla fronter. Nästan alla hennes bröder gav sig iväg till Indien, som hon säger, alltså Amerika, och blev conquistadorer. Redan som liten flicka ville hon ge sig ut och bli martyr hos morerna, som nu inte längre fanns kvar i Spanien, men det hade hon nog inte riktigt upptäckt. Hon drog med sig sin bror ut för att bli martyr. Men det blev inga morer som fann dem utan en farbror som tog dem med sig hem. Det kunde hon aldrig riktigt komma över, utan sedan fortsätter hon av bara farten att kämpa med sin kapten. Jesus Kristus har verkligen blivit vår medkämpe. Han är med oss i det slagfält som vårt liv som kristna är. Är det, som hon säger, någon som är med oss, någon som tar på sig bördorna, lidandet, då kan vi uthärda vad som helst. Men om det bara är någon som sitter och planerar fältslag vid arbetsbordet, då går det inte.

Teresa översätter inkarnationsdogmen till slagfältets språk. Kristus är vår kapten. Ordet kapten kommer av det latinska caput, huvud. Han, som är den mystiska kroppens huvud, är med oss i vår kamp. Det är han som tar emot de värsta stötarna. Teresa är både uppmuntrande och uppfordrande. Hon är envis. Det gäller att kämpa, att ta parti, att välja sida en gång för alla.

Vacklan, tvehågsenhet och velighet är ingenting som Teresa har något till övers för . Därför är det viktigt för oss att i hennes budskap och person upptäcka beslutsamhetens grundattityd, inte minst i vår egen tid, då man har förlorat förståelsen av den fasta beslutsamhetens grundhållning. Man har ofta fastnat på ytan i alla de intryck som avlöser varandra. Då kan man inte hålla ut på samma sätt i stridslarmet utan man följer med nyckerna. Man vill förverkliga sig själv, vara spontan och autentisk. Men med det menar man ofta att man följer sina lägsta eller mest ytliga impulser. Vi ser det på så många områden. Det medför att det är svårt för människor att ta ställning i en sådan sak som ordensliv och äktenskap. Dock kan vi märka att folk börjar ofta tröttna på flackandet. Det är som med ljuslågan som hela tiden flackar. Till slut blir man trött på flackandet.

Det fasta, det beslutsamma, stengrunden, är något som också kan tala till nutidsmänniskan, som ser hur det mesta bara flackar fram och tillbaka. Beslutsamheten är något som man måste hjälpa människor med, inte minst i vårt land, där veligheten ofta är en national- och skötesynd. Velighet är ett av de typiskt svenska ord som vi egentligen inte kan översätta. Ordet har med viljan att göra. Man vill liksom ingenting när man velar. Det är på liknande sätt som med orden krusa och truga. Man vill egentligen gå först, men man gör det inte. Om man går först, stöter man ofta ihop med någon annan. Det fasta, det beslutsamma avlöses av det gummiaktiga. Det är viktigt att inse att vi kan befrias och inte behöver flacka fram och tillbaka. Här har mystiken mycket att bibringa oss.

Här kan vi citera en svensk mystiker, Emila Fogelklou (1878-1972), med sitt klassiska: ”jag vill vilja och ej icke vilja. Men viljas vill jag av mitt väsens Gud”. Det låter mycket teresianskt. Beslutsamheten ligger djupare än det jag vill eller icke vill i ögonblickets stund. Den är lagd där av mitt väsens Gud. Grunden är lagd och jag tillhör en sådan kapten. Det är vår beslutsamhet han vill ha, säger Teresa gång på gång. Utan den kommer vi inte framåt. Livet i Kristus är omöjligt utan den. Livet blir ju aldrig riktigt vad vi har tänkt oss eller drömt om. Vår bön blir alltid annorlunda än det vi hade utmålat för oss. Det stämmer aldrig helt med det vi hade läst om.

Därför gäller det att inte ge upp utan följa med vår kapten, ”vad som än händer, om så än hela världen reser sig upp mot oss och vad folk än må mumla”, säger Teresa. Även på den tiden mumlade man och morrade. Dessa uttryck återkommer gång på gång hos Teresa. Murmure quien murmurare, den må mumla som vill mumla. Det spelar ingen roll och mumlet får fortsätta, för grunden är lagd. Även om världen skulle gå under, även om alla mumlar och reser sig upp mot oss som en man, följer vi vår kapten. Hon säger: ”Det måste vara många som har börjat men aldrig nått målet. Jag tror att det till stor del beror på att de inte från början har omfamnat korset. Det är därför de känt sig nedslagna och tyckt sig inte ha gjort några framsteg”.

Här har vi verkligen ett ord för vår tid. Om man inte från början har upptäckt att det är korset, den Korsfäste, vi skall omfamna och följa, kommer man aldrig igång. Då söker man annat: tröst, vederkvickelse, omvårdnad, stöd, stämning, förankring i tillvaron, livskvalitet, trivsel, mysighet, gemenskap, avspänning. Alla dessa begrepp behöver det i och för sig inte vara något fel med, men det är sådant som ofta förhindrar människor att gå vidare, också fromma kristna. Egentligen söker de något annat än korset. Därför blir de så fort nedslagna. Ju mer man söker tröst, desto mer nedslagen blir man.

Om man bara vill omfamna korset, då blir man omfamnad av korset, för på korset hänger alltid Jesus Kristus. Om vi tar på oss detta med mod och beslutsamhet, finner vi i och tvärs genom detta en slags tröst, som naturligtvis inte liknar det som världen förväntar sig. Därför är det så viktigt för oss kristna, i förkunnelsen och mötet med människor som söker, att vi inte inger dem falska förhoppningar och säger: ”Bara ni kommer till tro så blir det bra”. Det blir något annat som är bättre i och för sig, men om människor fortsätter att vara fascinerade av tröst, stämning, missar de tåget redan från början. De väntar sig mjuka, sköna kupéer, där de kan sitta och njuta och få andlig vederkvickelse. Men att följa den Korsfäste innebär träbänkar och någonting annat.

Här måste vi vara mycket observanta på hur vi framställer kristendomen och det andliga livet. Många kommer med falska förhoppningar från början, och det är då grunden ofta läggs. De behöver redan från början få klart för sig att de är kallade att omfamna korset. Här ser vi kombinationen av det ömsinta och det fasta. Vi är verkligen kallade att omfamna korset, att kyssa det, att älska det och att mötas av den Korsfästes kärlek. Men det är korset och ingenting annat. I vår tid har religionen genom arvsyndens automatik ofta hamnat på det område av livet som man kallar vård.

Det är inget fel med vård. Men kristendomen är inte en vårdideologi utan en trumpetsignal, som skall väcka oss. Det är en kapten som för oss ut i krig och inte in på en vårdcentral. Ändå tycks en stor del av kristenheten ha fastnat på vårdinrättning. Man vill ha sina andliga behov tillgodosedda. Man vill möta den vårdande Kyrkan istället för den stridande Kyrkan. Den stridande Kyrkan har man inte ens hört talas om. Om man vill ha vård blir man vårdkonsument. Då kan ingen kyrka tillfredsställa det oändliga behov av duntäcken, bolster och plåster som den sårade människan har. Hon blir bara besviken.

Naturligtvis kan besvikelsen också vara Guds röst och kan få människan att kasta av sig alla tröstande plåster och gå ut på stridsstigen. Det är aldrig helt för sent. Det måste vi också inse. Även om många kristna har hamnat på vårdcentralen, kan de väckas till nytt liv. Men mycket tid och möda förspills i onödan. Inget är så mödosamt som att bli omvårdad. Då förväntar man sig hela tiden det omöjliga. Samtidigt vet vi att Teresa av Avila var mycket mån om de sjuka systrarna. De fick äta kött och de fick verkligen vård i rätt mening. Men det var en vård för att bli stridsdugliga män, inte för att, som hon säger, bli våp, vilket var det hon mest fruktade.

Teresa sade att de skulle akta sig för att bli sjåpiga våp. Här är Teresa aktuell i vår tid, när många människor vill vara våp, vill vårdas istället för att vårda. Här behöver vi redan från början gång på gång höra att vi skall omfamna korset. Hon säger: ”Fulländningen består inte i hugsvalelser utan i förmågan att älska mycket. Själva belöningen ligger i att verka i rätt och sann anda”. Det spanska ord hon använder, regalar, att bli hugsvalad eller omhuldad, betyder också belöna. Så länge vi vill bli omhuldade, belönade, få vårt jag bekräftat, har vi hamnat vid sidan om. Teresa säger att själva belöningen ligger i att verka i rätt och sann anda. Det kan vi bara om vi omfamnar den Korsfäste. Det är tal om en samstämmighet med Guds vilja, inte med det vi känner.

Teresa går så långt att hon säger: ”Det är tydligt och klart att den högsta fullkomligheten inte ligger i inre glädjeämnen eller stora hänryckningar eller i visioner eller i profetians ande utan den ligger i att vår vilja är så samstämmig med Gud att vi, så snart vi inser att han vill något också åstundar detta med hela vår vilja. Och vi tar emot det ljuva likaväl som det bittra med samma glädje, ty vi förstår att hans Majestät vill det”. Viljan är det organ i oss som är viktigast. Det är med den som vi åstundar att bli samstämmiga med Gud oavsett om vi känner inre glädje, hänryckningar eller något annat. Det som är människans styrka och storhet är att hon med sin vilja kan bli samstämmig med Guds vilja. Då får vi inte heller tolka det som en voluntarism, där vi spänner oss och säger: ”Nu vill jag, nu vill jag”. Här kan vi peka på Emilia Fogelklous ord att det mer är att viljas av sitt väsens Gud, alltså att besvara, att bli lyssnande och mottaglig.

På den här nivån är det viktigt att verkligen inrikta sig på den Korsfäste. Då kan vi ta emot allting, det ljuva likaväl som det bittra, med samma glädje. Vi behöver inte hela tiden känna efter hur det känns, om det är ljuvligt eller bittert, utan vi ser snarare Jesu anletsdrag, hans kors, hans hand. Det handlar om en intersubjektiv relation skulle man med nutida filosofi kunna säga. Det är mer relationen som är viktig än vad jag får ut av den. Det är en stor befrielse, när man märker att det är så. Det är Jesus som ser på mig. Det är hans kärleksfulla blick som vilar på mig, mitt i och tvärsigenom alla prövningar. Då söker man inte så mycket trösteämnen, trivsel och vård.

Den stora svårigheten för många människor i vår tid är att de är så inriktade på service och konsumtion. Många kyrkor tar intryck av detta tänkande och söker serva och tillhandhålla de andliga behov människor har. I radion kan man höra gudstjänster där man samlas nere vid hamnen och lyssnar till vågbruset. Man spelar lite stämningsfull musik. Man har en viss förmåga att ge det som människor vill ha och som är lite miljövänligt. Det är i och för sig inget fel i det. Men om kyrkorna bara tillhandahåller lite tröst och bekräftelse, får vi inte bli förvånade om de töms. Då är det bra mycket skönare att bara sitt nere vid hamnen.

Om vi kan levandegöra korset kanske vi börjar märka att människor som längtar och törstar väcks. Tron är mer törst än tröst. Det är bara en bokstav som kastas om, men ändå ändras hela perspektivet. Det är en oerhörd befrielse när människor kan befrias från det ständiga tröstbehovet. Tragiken är att så många människor sitter fast i det. ”Jag är så ensam”, säger många. Men om man försöker bunta ihop de ensamma människorna blir det motstånd. ”Det är jag som är mest ensam. Det är mig man skall lyssna på”. Det finns ett visst behag i att vara oförstådd, att vara ensam. Påven sade en gång i Tyskland att om man är ensam, skall man söka upp någon som är ännu mer ensam. Det är inte riktigt lika trevligt att inse att det finns de som är ännu mer ensamma, innan man har övervunnit velighetens nivå, där man egentligen inte riktigt vet vad man vill. Men på grundnivån, på viljans nivå, kan detta bli något som hjälper oss att komma vidare. Vi behöver inte heller ge upp hoppet, när vi ser att människor sitter fast i vårdideologin eller tröstsökandet, för Kristus kan bryta igenom.

Teresa är mycket klarsynt. Hon vet att det finns oändligt mycket självupptagenhet och självcentrering i människor, också när de till synes ger sig helt åt Gud. Vi får inte glömma att hon skriver till systrar som har gett sig åt Jesus i klostren. Även hos dem finns det genom arvsynden en viss självupptagenhet. ”Systrar”, säger hon, ”besluta er då äntligen för att ha kommit hit för att dö för Kristus, inte för att omhulda er för Kristi skull”. Hon tecknar mycket realistiskt i Fullkomlighetens väg, hur man försöker undgå korset, alltså att man omhuldar sig istället för att dö för Kristus. Det kan man göra på otaliga sätt. Och det är alltid lättare att se vad de andra gör.

Redan från början är det viktigt att ta det beslutsamma beslutet att här är jag för att dö för Kristus, inte för att omhulda mig för Kristi skull. ”Vi måste tveklöst hänge oss åt den gode Jesus”, säger Teresa. På spanska blir det ännu tydligare. Hon säger, att själen skall omfamna den gode Jesus, ty i honom finner själen allt och glömmer därför bort allt det övriga. Om vi har inriktningen på att omfamna den gode Jesus, kan den andra dragningen släppa sitt grepp om oss mer och mer. Men det är inte tal om någon övermänsklig prestation, ingen stoisk strävan. Vi får inte förväxla beslutsamheten med någon voluntarism, där vi vill handla av egen kraft. Det är i stället bara ett barns överlåtelse åt sin far, en bruds hängivelse åt sin brudgum.

Nåden är det viktiga i detta sammanhang. Det gäller att motsvara nåden. ”Fäst blicken på er brudgum. Det är han som skall ge er vad ni behöver”, säger Teresa. Det är att besvara Jesu blick på oss, att låta vår vilja följa hans vilja, inte att själva spänna sig och pressa fram en viljeansträngning. Det är ganska svårt för många människor att i praktiken se skillnaden. Mellanläget, nådens plan, tar det ibland lite tid att upptäcka. Det handlar om att besvara Jesu tilltal, Jesu blick. Det är ett helt livsprogram att låta honom se på oss, att arbeta under hans blick, att följa honom efter. Därför är det så viktigt med grundintentionen att omfamna den Korsfäste. Teresa skriver om någon som verkligen följer Jesus på detta sätt: ”Man känner glädje och tröst”, för det finns en äkta tröst som korset ger oss.

Teresa finner ”det vara en stor nåd att arbeta i en så hög härskares trädgård. Därmed vet han sig göra honom till viljes. Och då det inte är sin egen tillfredsställelse han skall söka utan hans, prisar han honom mycket för det förtroende han fått. Hans Herre ser att han utan någon lön med stor omsorg utför det som blivit honom förelagt. Må han alltså hjälpa henne, Herre, att bära korset, betänka att han bar det hela livet, aldrig söka sitt rike här nere och aldrig försumma bönen. Även om denna torka skulle vara livet ut må han vara fast besluten att inte låta Kristus digna under korset. Den tid skall komma då han får sin belöning, allt på en gång. Han behöver inte vara rädd för att mödan blir förgäves. Han tjänar en god husbonde, vars blickar är fästa på honom”.

Jesu blick är fäst på oss. Och mer och mer kan vi trollbindas av den och besvara den. Då går bönen och livet av sig självt. Allting gör vi med honom, i honom och för honom. Det är Teresas stora längtan att besvara denna kärleksfulla blick mer och mer. Därför märker vi så tydligt i henne törsten, längtan, suckan. Ordet deseo, längtan, åstundan, är ett av hennes älsklingsord. Människan måste längta efter mer. Själva grunden är lagd. Hon tillhör den korsfäste Kristus. Men hon kan komma honom närmare och närmare.

Längtan är någonting viktigt i människosjälen. Om vi inte längtar efter Kristus, längtar vi efter köttbullar eller semester eller något annat. Om vi inte inriktar den djupa kraften i oss på att efterfölja den Korsfäste, är det helt naturligt att vi fastnar i det som är mindre. Teresa är helt realistisk. Hon är en så djup människokännare, att hon ser att även i den mest osjälviska längtan efter Kristus, finns det kvar en del av den gamla människans jakt på tröst och tillfredsställelse. Hon säger: ”Jag råder var och en som erfar denna brinnande törst efter Gud att vara på sin vakt, ty hon kan vara säker på att hon är utsatt för denna frestelse”.

Även i vår mest brinnande längtan efter Gud, efter att efterfölja Jesus Kristus, finns det något som måste renas. Det är en dogmatisk sanning att ursynden nästlar sig in i allt, även i det högsta och i det bästa. Troende människor fastnar ofta i fanatism. Det upphör aldrig att förvåna oss. Vi kan ta ett exempel från berget Athos. Ju frommare munkarna är, desto mer fanatiska kan de vara. Människor som kom dit blev utjagade ur kyrkan som några hedningar, även om de var döpta katoliker och protestanter. I alla kyrkor och samfund ser vi, att om längtan efter Kristus inte renas och inriktas totalt på honom, kan det finnas ett drag av fanatism.

Allt behöver renas och det gör Jesus Kristus. Men vi måste låta honom göra det. Vi får inte satsa allt på vår längtan, iver och totala hängivelse. Det handlar inte så mycket om min hängivelse till Kristus. Vi kan ju nästan bli förälskade i den ibland och tänka: ”Jag har gett allt. Här står jag och kan ingenting annat göra. Jag offrar mig för alla i kommuniteten. Alla ligger sjuka. Men jag kommer med kaffebrickan. Jag står på barrikaderna i de andras ställe. Sedan får världen gå under”. Vi får aldrig tro att vi på egen hand kan bestorma himlen. Att tro sig kunna det är något klassiskt. Det är det som Jesus förebrår fariséerna, som var de fromma och tog tron på allvar och följde lagen.

Vi får inte tro att vår hängivenhet är något som inte behöver frälsning. Teresa använder ett typiskt ord, på spanska ordet desengañar, som är ganska svårt att översätta. Vi måste bli desillusionerade. Alla illusioner måste tas ifrån oss. Även i våra frommaste önskningar och i vår vilja att verkligen efterfölja Jesus och ge allt för honom, finns det något som inte är helt rent. Det är en oerhörd sorg för oss när vi inser det, men Teresa gjorde det tidigt.

Vi kan till exempel se på hennes klosterkallelse, som uppstod av ganska rudimentära motiv. Hon såg att om man går i kloster är det svårare att komma till helvetet. Från början kan också en djup och äkta dragning till Kristus, till klosterliv och så vidare, var ganska uppblandad med tvetydiga eller mindre goda motiv. Men det betyder inte att kallelsen i och för sig är dålig eller falsk. Gud lockar oss ofta med sockerpiller. Man kan stöta på människor som säger att de trädde in i sin orden för att de hade så vacker dräkt eller för att de inte alls hade någon dräkt.

Vissa sekundära motiv kan spela en roll. Det ser vi också i ett äktenskap. Där kanske det är ännu tydligare. Man mötte drömprinsen på ett diskotek. Det kan börja med något banalt. Men även om vi har höga motiv, en djup, osjälvisk längtan efter att efterfölja Jesus Kristus och vill ge vårt liv för Kyrkan eller för vår orden finns det något i vår längtan som inte är helt renat. Därför råder Teresa ibland sina systrar att dämpa sina stora önskningar. Helt realistiskt säger hon: ”Gör det då genom att tänka på något annat, genom att utbyta denna längtan mot tanken på att tjäna Gud i det lilla”.

Även våra högsta aspirationer att bli martyrer, helgon och offra oss för Gud och för Kyrkan är bemängda med ursynden. Vi kan inte komma ifrån att det är så. Det är smärtsamt, när vi upptäcker, att också det som vi har trott vara något helt äkta, måste renas. Teresa använder gång på gång ordet desengañar. Vi måste komma ut ur våra illusioner. Också när vi menar oss vara helt osjälviska är vi lite själviska. Det måste vi se med realism och humor och kunna acceptera. Där får vi ofta hjälp av våra medmänniskor, eftersom vi inte alltid ser det själva. Det finns något äkta i att alltid vilja offra sig själv för de andra. Det står i evangeliet att vi skall vara de sista. Men det kan ibland bli lite snett, om man hela tiden drar sig undan. De andra vill kanske också vara sist. Vi måste inse att vi faktiskt behöver frälsningen i alla lägen.

Om törsten och längtan blir alltför kraftfull kan något av urskillningen och omdömet gå förlorat. Teresa talar om discreción, som är en klassisk dygd i klosterlivet. Vi måste ha måttfullhet. Hon säger: ”Den längtan som kommer från Gud för nämligen med sig ljus, omdöme och måttfullhet”. Det är ett gott tecken på att vår längtan är äkta, om man kan relativisera sin önskan, sin längtan. Det är lite svårt i vår tid men det har alltid varit svårt.

Man har ibland talat om novissjukan. Någon kommer till klostret med stora önskningar att reformera klostret. I vissa biografier om Johannes av Korset (1542-1591) säger man att han letade upp den orden som var mest i förfall för att kunna upprätta den. Naturligtvis kan det vara möjligt att Gud arbetar på det sättet, men om man bara söker det kloster eller den gemenskap som är helt förfallen för att själv kunna upprätta den, är det inte ett helt rent motiv. Det motivet kan ha funnits med hos Johannes av Korset, men det verkar lite osannolikt att den bärande tanken var att leta upp det kloster eller den orden som hade förfallit mest för att kunna hjälpa den.

I och för sig kan det vara djupt osjälviskt att träda in i en gemenskap som man tycker är lite halvdan, men det kan även finnas med ett motiv att man vill piska de andra till fullkomlighet och inte låta dem få någon ro. Detta kan yttra sig på olika sätt. I vår tid är det en viss typ människor som tycks mer angelägna att de andra skall helgas än den egna personen. Men då blir det ganska snart en vändpunkt. Den är inte så lätt att hjälpa sådana människor att inse det. Många av dem lämnar gemenskapen efter ett tag. Det är en tragik när man inte kan balansera en djup äkta längtan efter fullkomlighet med den måttfullhet, det omdöme och den oändliga medkänsla med mänsklig svaghet, som vi finner hos Jesus Kristus. Men detta kan i sin tur slå över i velighet. Här ser vi att man aldrig lämnas helt i ro, utan hela tiden är det en balansgång på korsets svärdsegg. Vår längtan efter att få se Kristus, inte bara öga mot öga en gång i härligheten, utan också redan nu i bönen och i våra bröder måste vara stark och obetvinglig men också förnuftig och diskret. Vår längtan driver oss mot målet, men vi får inte glömma bort vägen under tiden. Annars kan vi frestas att gå över lik. Det finns de som kan göra det också i klosterlivet. Jag minns att en av våra provincialer en gång sade: ”Det finns någon som tycks kunna gå över lik för att nå fullkomligheten”. Då är det något som har gått snett. Därför ser vi hur viktigt det är att låta Jesu blick vila på oss, alltså den ömsinta, oändligt barmhärtiga blick som samtidigt uppfordrar oss att ta på oss hans kors.