Biskop Anders Arborelius ocd

Teresa av Avila, vänskapens mystiker

Reträttföredrag 15-18 juni 2015, Berget, Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med att lyssna till Teresas ord:

När vi är överhopade med bestyr och utsatta för vedermödor och förföljelser, när vi inte kan uppnå denna lugna ro i tider av torka, det är då Kristus är en mycket god vän. Vi skådar honom ju då som människa. Vi ser honom i hans svaghets och prövnings stunder. Han är vår följeslagare. När vi har vant oss vid detta är det mycket lättare att hålla sig i hans närhet, även om det kan ges tillfällen då varken det ena eller det andra är möjligt. Därför är det bäst att göra som jag har sagt: avstå från att visa sig angelägen om andlig tröst. Hända det som hända vill. Famna korset. Det är huvudsaken. Vår Herre blir berövad all tröst. Han blir lämnad ensam och övergiven i sina prövningar. Må vi inte överge honom. Hans hand lyfter oss upp långt bättre än vad vi själva förmår med all vår omsorg.  I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har försökt se hur två ord kan hjälpa oss att bli kvar i Jesu närhet och leva som hans vänner. Det är två ord som visar på en hel begreppsvärld: sakramental och ecklesial. En liten repetition kan aldrig skada. Vi lever i en värld som är skapad av Gud och som kan bli ett slags sakrament för mötet med honom. Vi har en sakramental verklighetssyn. Eftersom Gud har skapat allt kan det alltid återspegla Gud och visa vägen till honom. Både i dess underbara skönhet och i dess spruckenhet pekar det skapade tillbaka på honom som håller det i sin hand och vill fullända det, också genom vår medverkan. Vi kan bara möta Gud här och nu, inte i en idealisk drömvärld, inte i morgon, inte igår utan just idag. En av det andliga livets viktigaste punkter är att riktigt bli medveten om att det är just nu som Gud kommer in i mitt liv och vill visa sin kärlek och sin omsorg, även om det inte är precis så som jag skulle vilja att det vore. Det låter ganska självklart. Om vi tror att Gud är Skaparen, som uppehåller allt och som har all möjlighet att stå i kontakt med oss, då måste det vara där vi lever.

När Gud sedan blir människa i Jesus Kristus genom inkarnationen kommer han oss ännu närmare. Han har själv delat vår mänskliga verklighet. Att ta till sig detta är inte helt lätt, eftersom vi har en större förmåga att se störningsmoment än det som hjälper oss. Jag skall ta ett exempel från min resa hit. Jag reser mycket tåg. En eller två gånger i veckan har jag ”min klostercell” i en tågkupé. Då väljer jag en tyst kupé, för där räknar man med att det skall vara tyst. Men ofta är det någon som ringer i en mobiltelefon. Skall man då bli irriterad, säga till dem som stör eller bara låta det gå förbi? Tåget från Stockholm till Rättvik hade ingen tyst kupé. Jag fick sitta nära någon stackars person som under hela resan ville telefonera till alla sina vänner och berätta om att hon hade fått domningar i händerna och armarna. Gång på gång fick man höra ungefär samma berättelse. Först tyckte jag att det var lite irriterande, men sedan förstod jag, att då måste jag börja be för dessa sjuka med domningar i händerna. Jag hade aldrig tänkt förut, att det fanns så många människor som råkar ut för sådant. Hon talade med sina vänner om hon skulle gå till akuten eller gå och få massage. Vi kan tycka att det låter alldagligt, men vi får tro att Gud kan använda också sådant som vi först ser som störningsmoment för att väcka oss. Det är viktigt. Det är så i livet. Det dyker upp någonting som vi inte har väntat oss, något som först kan tyckas störa och hindra kontakten med Gud. Men om jag ser djupare, förstår jag att om Gud är med mig alltid, kan han använda allt det som livet rymmer för att komma mig ännu närmare. Det är viktigt för oss att komma ihåg, att vi aldrig själva kan inrätta en idealisk, stilla värld, där vi ständigt känner och upplever det andliga.

Teresa berättar ett lite avskräckande exempel på hur det kan vara. Hon berättar om en mycket from, förmögen dam som ville leva ett stilla liv. Till kyrkan kunde hon inte gå, för där var så mycket väsen. Hon fick då prästen att komma hem och läsa mässan varje dag. Det var idealiskt. Hon fick det precis som hon ville. Men en dag kom inte prästen, och då blev hon så arg så att hon dog. Vi kan inte själva producera en idealisk omvärld, där vi på ett känslomässigt sätt kan erfara Guds närhet och omsorg och vår vänskap med Jesus, utan vi måste börja där vi står. Vi har kanske ett jobbigt jobb, men ett jobb skall ju vara jobbigt annars är det inget jobb! Vi kan ha en familj där det är lite stökigt.

Thérèse av Lisieux berättar ett avskräckande exempel från sitt kloster. Där fanns en syster som hade hand om linneskåpet. Där var perfekt ordning, men det var alla systrars skräck att samarbeta med henne och behöva stryka örngottsbanden på ett speciellt sätt. Vi kan aldrig inrätta en yttre omvärld som är precis idealisk för vad vi tycker skulle vara bra för vårt böneliv. Naturligtvis kan vi göra vad vi kan och behöver inte ha på skvalmusik hela tiden. Men ibland kanske den väcker oss, om det är en granne som spelar. Vi får våga tro, att i denna värld med allt dess elände, tvetydigheter, glädjeämnen och frestelser, är det just där Gud kommer oss till mötes. Jag behöver och kan inte ändra på världen. Men jag kan faktiskt ändra på mig själv.

Teresa kan hjälpa oss att förstå att om vi har längtan efter att leva i Jesu närhet och vänskap, kan vi ta emot honom även i en sprucken värld och även om vi själva är lite kantstötta. Ju närmare Teresa kommer Jesus, ju mer hon förvandlas, desto mer ser hon också skönhetsfläckarna. Hon har uttryck som vi tycker är lite överdrivna. ”Jag är världens största synderska”. ”Jag är en gödselhög”. Vi är inte vana att se på oss själva på det sättet. Men det är en verklighet för den människa som verkligen söker Gud och som bländas mer och mer av hans ljus, att de små fläckarna blir tydligare. Tidigare var vi mer intresserade att se fläckarna i de andra. Men ju närmare man kommer Gud, desto mer överseende har man också med andras svagheter och synder, medan man blir med medveten om sin egen spruckenhet. När man skall granska kandidater för helgonförklaring undersöker man om de hade överseende och barmhärtighet med sin nästa eller om de var som hökar som slog ner på minsta lilla fläck. Det är en klassisk, mänsklig pedagogik, att när vi växer i Guds nåd blir vi också mer och mer medvetna om vårt behov av frälsning.

Karl Rahner (1904-1984), den tyske teologen säger, att en av de mest hoppfulla  trossanningarna är ursynden. Vi tycker nog att den är det jobbigaste av allt. Blir vi av med den, då vore allt fint och bra. Men han säger att det är just den som påminner oss om att vi är i ständigt behov av Jesu frälsande kärlek. Annars kan vi lätt tro att det bara är att lägga på lite andlig makeup för att bli fullkomlig. Men det är en djupare omvändelseprocess, där vi måste bli smärtsamt medvetna om vår svaghet och synd. Det ser vi så tydligt i Teresa. Ju mer Jesus kommer in i hennes liv, bländar henne med sin godhet och sin skönhet, desto mer ser hon de små själviska såren, men inte på ett negativt sätt. Det finns en frestelse att tänka, att jag är världens uslaste människa, jag klarar ingenting. Den hoppfulla attityden är, att det är just för att hela mig från själviskheten som Jesus har dött på korset och tagit på sig min synd och skuld. Han vill göra det i mitt liv. Jag kan inte bli en god, fullkomlig människa på egen hand. Det är en stor frestelse, också för många goda och andliga människor. Tänk på den stackars kvinnan som hade gjort det så fint, och så dog hon, när det gick henne emot. Vänskapen med Jesus Kristus är menad att växa och öka, men det gör inte vårt behov av hans frälsning mindre utan tvärtom. Samtidigt handlar det om att på ett ställföreträdande sätt stå där för alla andra människor.  

Då kommer vi in på det andra adjektivet, ecklesial, som har med Kyrkan att göra. Gud frälser mig som en del av Kyrkans, det heliga folkets verklighet, för att jag skall bära frukt för de andra och för att jag skall hjälpa dem på vägen liksom jag får deras hjälp. Det är ett ömsesidigt beroende i Kristi mystiska kropp. Det har blivit lite svårare för oss att ta till oss, eftersom vi är präglade av en mer individualistisk livssyn ända sedan renässanstiden. Gemenskapen har blivit mer och mer eftersatt och individens rättigheter står helt i centrum. Det ser vi på alla nivåer: i lagstiftning och i filosofi. Människans personliga frihet ses inte i direkt relation till andras frihet, utan jaget tenderar att bli absolut. När man vid ett tillfälle skulle analysera de sånger som användes i Melodifestivalen såg man, att sångerna, som handlade om kärlek, mer handlade om jag, jag än om du, du. Det säger lite om hur man ser på livet. Du är till för att tillfredsställa mina behov. Jag är inte till för att göra dig lycklig. I vår tid ser vi att så många relationer, i äktenskap, i vänskap och mellan föräldrar och syskon, går i kras. Det behöver inte vara illvilja, utan det kan bero på att man är präglad av synen att jag har mina behov som jag har rätt att få tillfredsställda och du är till för att tillföra mig något, även om man naturligtvis inte säger så. Det är mycket subtilt. Nu gör jag en liten karikatyr, men för många människor är det mycket svårt att förstå att den djupaste lyckan ligger i den andre och inte i dem själva.

Vänskapsförhållandet till Jesus Kristus hjälper oss, också i vår relation till andra. Sätter vi verkligen Jesus i centrum? Är det honom vi vill glädja och behaga. Thérèse av Lisieux säger att hennes liv går ut på att hon vill behaga den gode Guden. Hon vill ge honom glädje. Om vi växer vi in i detta mönster, vill vi också behaga vår nästa, som alltid är en bild av Jesus. Här kommer det ecklesiala draget, gemenskapskaraktären i det andliga livet in. Många människor längtar sig fördärvade efter gemenskap. Det människor uppskattar i livet är ofta gemenskap, men de har inte alltid fått instrumenten att växa in i gemenskapen. Vi ser många tragiska exempel på, att även människor som gärna vill leva i gemenskap inte har fått någon fostran att växa in i gemenskapen, och de klarar inte av det.

En av de viktigaste uppgifterna i Kyrkans liv i dag är att hjälpa till att återupptäcka det perspektivet. Det är inte bara jag och Gud, utan det är vi och Gud. Hur finner jag en nådig Gud, säger Luther (1483-1546). Men jag och Gud måste alltid mötas i ett vi. Man talar om det katolska vi-et, Kyrkans vi, att jag blir ett jag i gemenskap med ett du i ett vi. Det är som en bild av Treenigheten. I Gud själv finns det relation mellan Fadern och Sonen i ett vi. Anden är den som binder ihop. Allt skapat återspeglar Treenigheten. Gud har lämnat spår efter sig i allt som är skapat. Kyrkan skall på ett helt speciellt sätt, som det Andra Vatikankonciliet säger, vara en återspegling av den allraheligaste Treenighetens liv. Det låter lite abstrakt och främmande, men det är egentligen det mest konkreta som finns. Vi lever i en sakramental verklighet, där allt pekar vidare på Gud. Även eremiten är förbunden med folket. Petrus Damiani (1007-1072) , en av de stora eremiterna under senmedeltiden har skrivit ett verk som heter Dominus vobiscum (Herren vare med er), de ord man använder i mässan. Som eremit firade han mässan ensam, men hade alla änglar och helgon och vanliga dödliga på ett andligt sätt förbundna med sig. Vi-et kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Det är viktigt för oss att ta till oss att vi behöver de andra, och de behöver oss. Detta är aldrig bara en harmonisk, välfriserad verklighet, utan det finns mänskliga konflikter, problem och störningsmoment. Hur vi än bär oss åt kommer vi att trampa varandra på tårna, men vi får tro att det är då vi möter Gud. Att jag möter Gud och tar emot honom, det betyder något för helheten. Liksom jag får glädje och nytta av Franciskus, Teresa och Hjalmar Ekström (1885-1962), så får jag bli till nytta för dem jag möter. Då frågar jag, men ”lilla jag”, jag kan väl inte göra någonting? Bara det att acceptera sin oförmåga, sin fattigdom är något stort i Guds ögon.

De två adjektiven, sakramental och ecklesial, hjälper oss att bli kvar i den ständiga vänskapen med Jesus Kristus, något som Teresa har gett oss i arv och som Bibelns och kyrkohistoriens människor vill ge oss i arv. Det är ingenting nytt eller speciellt. Det är det normala kristna. Men vissa personer har en större förmåga att peka på det och göra det levande för oss. Alla kanske inte kan ta till sig allt vad Teresa säger. Några finner ledning i andra gestalter, men vi har alltid en skara ”bästisar” omkring oss, som har hjälpt oss. Det kan vara Paulus eller den helige Dionysios Areopagiten. Det finns så många som kan bli våra ”bästisar”. Det kan vara levande människor vi har sett eller någon vi har träffat tillfälligt som gett oss en djup andlig insikt eller det kan vara vår värsta ovän. I Guds ljus kanske vi behöver också det. Vi vet inte vem det är som egentligen hjälper oss mest. Men vi får tro att bakom hela folket av helgon och syndare är Gud med oss och talar till oss, ibland genom oväntade munnar. Förra veckan träffade jag någon på perrongen i Stockholm. Har man prästkrage, kommer det ofta fram någon överförfriskad person. Han sade att han var ateist men hade Gud inom sig. Det är inte så logiskt, men så är det med oss människor. Det är likadant när man gör undersökningar om människor tror på Gud. Det är alltid fler som ber än som tror på Gud. Gud kan använda allt mänskligt för att öppna oss för sin verklighet.

Vi skall använda två andra adjektiv. Det första är marial. Det har med ecklesial att göra. När vi talar om Jungfru Maria, är det för att vi ser på henne som Kyrkans urbild, den som på ett oförlikneligt sätt återger Kyrkans väsen, Kyrkans innersta. Ibland frågar jag folk vilket pronomen de spontant använder om Kyrkan, den eller hon. Sedan tillägger jag att de inte kan svara helt fel. Jag menar att ordet hon återspeglar en djupare dimension av Kyrkan än ordet den. Den talar om en institution, den synliga organisationen, som också är viktig. Men den innersta verkligheten är det moderliga, Kyrkan som vår Moder, som Jungfru, som Maria representerar och åskådliggör.

Den aspekten är mycket tydlig i Teresa, inte minst för att hon tillhör karmelitorden, som är en Maria-orden. Den officiella benämningen är Jungfru Maria av berget Karmels bröder och systrar. Det människor ofta förknippar med Karmel i den katolska världen är inte direkt Teresa eller Johannes av Korset utan ett tygstycke, skapularet. Enligt traditionen fick karmeliternas general, Simon Stock (1165-1265), en uppenbarelse av Jungfru Maria på 1200-talet i England, just när orden höll på att dö ut. Karmelitbröderna som levde på berget Karmel blev antingen massakrerade av saracenerna eller tog sin tillflykt till Europa. När de kom till Europa var de inte speciellt välkomna. De behandlades ungefär som de flyktingar som kommer hit nu. Man gör allt för att hindra dem att komma över Medelhavet. Karmeliterna hade mycket svårt att finna fäste i Europa. När det var som jobbigast fick Simon Stock en uppenbarelse av Jungfru Maria, som gav honom skapularet som ett tecken på hennes beskydd. Det har blivit en devotion som är mycket spridd i den katolska världen. På badstränder i Sydeuropa kan man ibland se några som har ett litet tygstycke om halsen. Oftast kanske det är en medalj. Även många lekmän bär ett miniskapular som ett tecken på att de ställer sig under Jungfru Marias beskydd. Den tanken kan uttryckas på olika sätt.

Vi behöver bara tänka på skyddsmantelmadonnan. Maria har en jättestor mantel och det finns en massa folk därunder som hon beskyddar. Det är en klassisk tanke att Maria har en beskyddande uppgift. Vi ser också hennes beskydd i vissa länder som har varit speciellt utsatta. När svenskarna invaderade hela Polen tog man sin tillflykt till Jungfru Maria som räddade klostret Jasna Gora i Czestochowa. Vår Fru av Czestochowa räknas som beskyddarinna i de många krigen mot ryssar och tyskar. Något liknande ser vi i Guadalupe i Mexiko. När conquistadorerna kom och skövlade, visade sig Jungfru Maria för en indian och erbjöd honom och hans folk beskydd. Guadalupe har blivit den största vallfartsorten i hela den katolska världen. Man har undersökt nådebilden som sägs vara autentisk. Det märkliga är att i Marias öga ser man en spegelbild av indianen Juan Diego (1474-1548). Uttrycken för att Maria har en beskyddande, hjälpande uppgift är mycket starkt rotade i den katolska världen.

Då måste vi tillägga att Luther egentligen inte heller gav avkall på Marias beskydd. Man finner många spår av hennes beskydd i Luthers tänkande. Det finns en Mariarenässans i många protestantiska kyrkor. T.ex. i USA sätter många pingstkyrkor upp en bild av Maria från Guadalupe. Här kan vi citera pingstvännen Sven Lidman (1882-1960), som kallar Jungfru Maria för ”Hugsvalarens högt saliga brud”. Utifrån ett pingstperspektiv kan man också se att Jungfru Maria som modell för den ja-sägande människan gör den Helige Andes verk tydligt. Det är också en klassisk tanke i marialogin, att den Helige Ande aldrig blir människa, men på ett mycket tydligt sätt blir hans verk uppenbart i Jungfru Maria, speciellt vid bebådelsen. Maria var så öppen att hon kunde säga ja till något som var helt otänkbart för en ung judisk flicka: att Gud skulle bli människa. Hon ställde sig till förfogande för Guds uppdrag. I Karmels tradition brukar vi säga, att Jungfru Maria beskyddar det djupaste och viktigaste i vårt liv: vår unika Jesusrelation. Hon beskyddar oss, så att Jesus kan ta gestalt i oss, den livsprocess, när vi sakta men säkert blir mer och mer Kristuslika. Den djupaste meningen med vårt liv är att vi mer och mer skall likgestaltas med Jesus. Det yttre tecknet som skapularet är, skall beskydda den inre Jesusverkligheten i oss. Det är ett tecken som kan vara till hjälp och beskydd. Paulus talar också om det pansar vi skall ha för att skydda oss mot fiendens alla pilar.

Vi får beskydd och det förkroppsligas av Jungfru Maria, som vi i vår tradition ser som den Obefläckade, den helt och fullt frälsta. Den enda som helt och fullt har rätt att säga att hon är frälst är Jungfru Maria. Vi andra är inte helt och hållet frälsta. Vi kanske har gått igenom en omvälvande frälsningsupplevelse, men verket fortsätter ända fram till vårt sista andetag. Vi tror att Maria är den Obefläckade, som redan från början åskådliggör vad det är att vara frälst. Utan Maria får vi ingen bild av vad den fulla frälsningen kan vara. Vi ser oss omkring och ser goda och fina människor, men plötsligt upptäcker vi att de inte var så fina som vi trodde.

Vi kan inte förvänta oss att se den fulla frälsningen inkarnerad i andra människor. Det ser vi så tydligt i Teresa. Ju närmare hon kommer Jesus, desto mer ser hon också sprickorna, bristerna, i förstorad skala. Johannes av Korset liknar bristerna vid en fönsterruta. När solen skiner på en fönsterruta, ser man minsta lilla fläck. Därför skall man inte tvätta fönstren när solen skiner. När Guds ljus tränger in i oss och lyser upp allt, blir de små fläckarna tydliga. När vi närmar oss Gud känner vi också vår ovärdighet, återigen inte för att vi skall tryckas ner i skorna, men för att vi verkligen skall bäva inför Guds helighet. Gud allena är helig. Mänsklig helighet kan aldrig till fullo återspegla Guds helighet. Jungfru Maria är den Obefläckade, hon visar bara vägen till Guds helighet. Det är därför man i katolsk och ortodox tradition måste vara lite försiktig i sin Mariavördnad. En viss yttre Mariavördnad retar gallfeber på många goda protestanter, eftersom de tycker att det liknar tillbedjan. Det är alltid en fasa i ekumeniska samtal, att en katolik skall reser sig upp och säga sig tycka mer om Maria än om Jesus. Det är naturligtvis inte riktigt att sätta Maria över Jesus. Hon är den sista att gilla det.

Vad jag vill säga är att vi behöver Jungfru Maria som moderlig beskyddarinna av vår Jesusgemenskap. Vi behöver henne som modell för hur vi skall ta emot Jesus i våra liv. Ikonen av bebådelsen är en ikon av människans möte med Gud. Gud träder in, ger oss ett budskap, ger oss vår kallelse, ger oss sin kärlek, och vi är då kallade att säga ja. Naturligtvis sker det inte på riktigt samma sätt som i mötet med Maria, men det är ändå en underbar bild av hur viktiga vi är för Gud. Han talar till oss för att visa oss sin kärlek, men också för att ge oss vår plats i livet, vår kallelse, vår uppgift. Vi behöver hennes hjälp för att säga ja.

Det är därför man har traditionen med Angelus, som man ber tre gånger om dagen. ”Herrens ängel kom med bud till Maria”, och hon säger ja. I många kyrkor ringer man tre gånger om dagen för att påminna de troende om det. Det bruket finns kvar i en del svenska kyrkor. Vi påminns om att tillsammans med Maria säga ja till Gud. Vi säger ja till att ta emot Jesus i oss, så att han mer och mer kan ta gestalt i oss. Han blir människa en gång för alla i Marias jungfruliga sköte, men han vill ständigt på nytt mer och mer ta gestalt i oss, så att vi mer och mer växer in i den djupa Jesusrelationen. Då behöver vi Maria som förebild på den gudsmottagande människan. Man har sagt att den högsta formen av mänsklig aktivitet är det passiva gudsmottagandet. Det största och det högsta en människa kan göra är att ta emot Gud till fullo i sitt liv. Ingen gjorde det mer intensivt än Maria, som tog emot honom så mycket att han kunde bli kött i henne. Vi är alla kallade att ta emot Gud till fullo, överlåta oss till honom, så att han kan ta gestalt i oss och vi bli honom alltmer lika.

Därför kallar Teresa sina kloster ”Jungfru Marias duvslag”, något som kopplas till duvan som bild av Anden. Maria återspeglar något av Anden. I dessa duvslag skall man leva tillsammans med Maria i öppenhet mot Anden och hans ledning. De låter lite idylliskt och romantiskt, men livet i klostret är också en hård prövning för människor. Ständigt gäller det att ta avstånd från jagets önskemål och öppna sig för Guds tilltal, vilket Teresa såg som sin kallelse ända sedan hon stiftade det första klostret, i Avila, S:t Josefs kloster.

Då kommer vi in på S:t Josef som också hänger med på ett hörn. I fornkyrkan och mycket långt fram står Josef helt i bakgrunden. Det finns knappast några klassiska ikoner av den helige Josef. Teresa av Avila är en av de första som för fram Josef i ljuset. Det beror på att hon i Karmels efterföljd ser på klostren som en återspegling av hemmet i Nasaret. I det medeltida Karmel finns det många skrifter som betonar, att bröderna eller systrarna i klostret skall se på klostret som en avbild av hemmet i Nasaret, där man vördar Jesusbarnet tillsammans med Maria och Josef. Här har Thérèse av Lisieux en förtjusande bild. Hon säger, att när hon lagar mat i köket, tänker hon ut vad Josef skall få. Det är den starka kosten som han behöver för att jobba hårt.  De små godbitarna är för Jesusbarnet och Maria får det som blir över. Hon knöt de dagliga sysslorna till förhållandet till Jesus, Maria och Josef. Tidigare skrev man, när man skrev brev från karmelitklostret, alltid JMJT, Jesus, Maria, Josef, Teresa för att man skulle bevara den atmosfär från ”Jungfru Marias duvslag” som Teresa lämnade i arv.

Samtidigt finns det här också en apostolisk innebörd. Hela världen skulle kunna bli som ett Jungfru Marias duvslag. Man vördar i Karmel Maria som Regina Pacis, fredens drottning eller fridens drottning. På svenska har vi två ord för det som heter shalom, eirene, pax på de klassiska språken. Det är inte så många språk som har skillnaden mellan det inre och det yttre. Man uttrycker olika dimensioner, men det kan också mycket lätt bli en diskrepans, att det bara är frid, bara något inre, eller bara fred, något yttre. Det är likadant med rättvisa och rättfärdighet. I Bibeln är det bara ett ord, medan vi har blivit lite dualistiska på svenska. I Karmels tradition vördas Jungfru Maria som Regina Pacis. T.ex. den flamländska provinsen av orden, som är etablerad i Sverige, har Regina Pacis som skyddshelgon, skyddstitel. Maria åskådliggör i sig både frid och fred, både det inre och det yttre. Om vi människor kan leva tillsammans i detta ”duvslag” under Andens inflytande tillsammans med Maria i vördnad för Jesus och med den helige Josefs konkreta hjälp, blir världen en härd av fred och av godhet.

Något liknande ser vi i Edith Stein (1891-1942), karmelitnunnan som dog i Auschwitz. Hon betonar mycket starkt, att Jungfru Maria är muren mot allt vad orätt, förtryck och ondska heter. Maria som den Obefläckade står som en mur. Edith Stein ser att det speciellt är kvinnans uppgift, antingen hon lever i ett kloster eller har en uppgift i samhället, att åskådliggöra och vara som en ointaglig borg där inte orätt, förtryck, våld eller ondska tränger in.

Teresa betonar mycket starkt att klostret skall vara en idealbild av hur vi lever tillsammans. Vi lever där under Anden, duvan. I vårt inre förkroppsligar vi Marias totala öppenhet inför Jesus. Sedan behöver vi den helige Josef, och det är här han kommer in. I Karmel hade man inga pengar, när Teresa började bygga sina kloster. Hon bad då Josef att skaffa fram dem. Det gjorde han ofta. Det märkliga är att det fortfarande tycks hålla. Det enda kloster som har stiftats från den Katolska Kyrkan i det efterreformatoriska Sverige är karmelitklostret i Danmark. Några nunnor skickades dit, men de hade inga pengar. Då bad de om hjälp från S:t Josef, till vars ära detta kloster grundades. Då började det komma in pengar. En kvinna nere i Tyskland, som inte var katolik utan av judiskt ursprung, hittade av en tillfällighet en tidskrift där man berättade om det här klostret. Hon ville hjälpa systrarna och började skicka en massa pengar. Att man tagit den helige Josef som den yttre beskyddaren och hjälparen i Karmels tradition har sedan lett till att man så småningom i Kyrkan har utnämnt honom också till Kyrkans, arbetarnas och de döendes beskyddare. De som har det riktigt jobbigt ber om hans hjälp. I Karmel uttrycker man en öppenhet för den heliga familjen på ett mycket konkret sätt, eftersom man ser klostret som en miljö, där man försöker leva i daglig gemenskap med den heliga familjen. Tillsammans med Maria och Josef vördar man Jesusbarnet och pysslar om honom.

Då kommer vi in på en annan karmelitisk devotion: Jesusbarnet av Prag. Teresa av Avila tyckte om att ha bilder av Jesusbarnet lite överallt. I Spanien kan man se många vackra bilder av Jesusbarnet. Ibland ligger barnet i en vagga. Ibland är det ett Jesusbarn med en liten hatt och pilgrimsstav. Man har alla möjliga åskådliga bilder av Jesusbarnet. Det beror bland annat på att Teresa en gång i klostret träffade på ett litet gossebarn. Hon frågade vem det var och fick till svar: ”Jag är Jesus av Teresa”. Enligt traditionen uppenbarade sig Jesus för Teresa som Jesus av Teresa. Hon hette ju Teresa av Jesus och hade vigt sitt liv till Jesus. Jesus ville då visa att hon också var viktig för honom. ”Jag är Jesus av Teresa”, sade han som ett litet barn. Därför spreds dessa Jesusbarn, när systrarna började stifta kloster i Europa. Just till Prag kom det ett sådant Jesusbarn, som blev mycket älskat under striderna i dåvarande Böhmen. Faktiskt har Jesusbarnet funnits kvar där. Det finns i en av de kyrkor som aldrig stängdes under kommunisttiden. Karmeliterna hade fördrivits redan under slutet av 1700-talet från Prag av Josef II, men kyrkan finns kvar, Jesusbarnet finns kvar och karmeliterna har kommit tillbaka.

Jesusbarnet av Prag är mycket populärt. Av någon anledning har det i många länder blivit det barn som andra barn ber till när de skall ha examen. I vissa kyrkor går barnen och ber Jesusbarnet om hjälp för att göra en god examen. Det är en av de mer folkliga devotionerna som är knutna till Teresa och till Karmel. Speciellt i Spanien är det mycket utbrett. När hennes dag firas har man t.o.m. en stor motorcykeltävling till hennes ära.

Vi kan tycka vad vi vill om det här, men det pekar dock på den vardagliga följd som mötet med Jesus har. Maria står för vardagsmystiken. Marias liv var utåt sett inte så händelserikt. Hon dyker upp i evangeliet vid några tillfällen: när det var ont om vin, när Jesus hängde på korset. Hon representerar den vardagliga, mer fördolda lunken i vårt liv. Det är där vi mestadels lever. Det är där vi måste möta Jesus för att livet med honom skall bli verklighet. När man granskar dem som håller på att helgon- eller saligförklaras, brukar man studera den mest vardagliga delen av deras liv och se om där finns några spår av deras gudshängivelse och öppenhet för Gud. Det är lätt att skriva högstämda dikter, men att i en vardaglig miljö präglad av problem och konflikter ändå bevara öppenheten för Gud är inte så lätt. Maria representerar i Karmel det vardagliga, händelselösa, intetsägande livet som en ständig lovsång till Guds härlighet. Det är just där vi får möjlighet att leva i Jesu fulla närhet och vänskap. Det var Maria som fick amma Jesus, sköta om honom som spädbarn och ta emot honom i sin famn när han togs ner från korset.

I Stockholm fanns ett av medeltidens stora vallfärdsmål. För många är det ganska okänt att Stockholm var en helig stad. Man vallfärdade till Helga Lösens bild. (Det fanns förr en tidskrift som hette Vår lösen, en kulturtidskrift som tyvärr gick i graven.) Under medeltiden fanns en nådebild av hur Jesus togs ner från korset och lades i Marias famn, som vördades i Gamla sta´n. Stora människomassor vallfärdade till den bilden. Tyvärr gick den förlorad under reformationstiden och vad jag vet finns det inga avbildningar av den. Men det återspeglar ett klassiskt motiv. Vi ser den klassiska bilden Pietà i Peterskyrkan. I Stockholm finns det några avbilder i modern tappning, dels i vår domkyrka och dels i Ansgarkapellet i Högalidskyrkan utförd av Forseth. Det motivet är starkt knutet till vår svenska kristna historia. Det var så viktigt att den döde Kristus, som har dött och gett sitt liv för oss, tas emot i Marias knä, hon som fick föda honom till världen. Detta uttrycker egentligen hela mänskligheten som tar emot sin frälsare med kärlek och överlåtelse.

Maria personaliserar vår Jesusgemenskap på ett mycket tydligt sätt. Vi kan leva oss in i hennes möte med Jesus och ta emot budskapet, när hon följer honom under hela hans liv ända fram till korset. Sedan väntar hon tillsammans med apostlarna på Andens ankomst, att den förhärligade Jesus, den uppståndne Jesus skall sända ut sin Ande över Kyrkan. På ikoner över pingsten ser vi hur Maria och apostlarna sitter och väntar på Anden. De har en liten eldslåga ovanför huvudet. Den Helige Ande vill också komma in i oss och tända sin kärleks eld i oss.

Då är frågan, om vi tar emot honom. Gör vi som Maria och säger att han skall komma in när det knackar. Eller säger vi att han skall vänta för vi måste först laga middag. Vi har alltid små förevändningar. Nej, jag har inte tid nu, men när jag blir pensionerad, då skall jag öppna mig. Det är ett uppskjutande. Vi säger inte direkt nej, när Jesus knackar på, men vi säger: kanske inte just nu, kanske i morgon eller efter semestern eller när det har rett ut sig med mitt arv. Jag måste först ordna med begravningen, vilket i Sverige har blivit en stor sysselsättning. I stället för att förbereda sitt inre förbereder man sin begravning med allt möjligt som arvtagarna ändå inte bryr sig om. Vi kan alltid förbereda vårt inre för mötet med Jesus. Det är här och nu vi behöver Maria. Ibland skulle vi låta Jesus säga till oss: Jag är Jesus av Anders, jag är Jesus av Liselotte eller vad vi nu heter för att riktigt förstå hur nära Jesus vi är. Maria och Teresa kan hjälpa oss att komma honom så nära.

Helige Ande, du är utsänd över hela Kyrkan. Du vill också komma in i våra hjärtan och tända din kärleks eld. Hjälp oss att öppna oss för den Helige Ande, så att vi tillsammans med Maria kan ta emot Jesus på ett ännu djupare sätt i vårt inre och så bära frukt för Kyrkan och världens frälsning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.